< Bibelfråga från Romarbrevet

Fråga: Varför skrev Paulus Romarbrevet?

S: Paulus hade i allmänhet träffat (eller grundat) de församlingar han skrev till, men Romarbrevet är ett undantag. Paulus kände utan tvekan några enskilda personer, men han hade aldrig varit i Rom. I slutändan skrev Paulus Romarbrevet därför att Gud ville att han skulle göra det. Men Paulus tjänade som apostel inte bara för de församlingar han grundat, utan han var Kristi apostel för alla troende. Romarbrevet anses allmänt vara den mest logiska och välorganiserade boken av en välorganiserad författare som i allmänhet skrev logiskt.

Paulus ville skriva till dem innan han besökte dem och i detalj redogöra för vad evangeliet är, varför vi behöver det och hur det fungerar. Han ville också förklara frälsningen i sammanhanget mellan judar och hedningar.

Fråga: Hur ser en översikt över Romarbrevet ut?

S: Här är en översikt.

Rom 1:1–17 Paulus brådskande budskap

Rom1:18-3:20 : Vår fördömelse

- Rom1:18 : Guds vrede mot allvarlig, eskalerande och dödlig synd

- Rom 2–3:20 Både judar och hedningar är utan ursäkt och ansvariga för sin skuld

Rom3:21 –5 Vår rättfärdiggörelse

- Rom 3:21-31 Kristus rättfärdigade oss, inte våra gärningar

- Rom 4 Abraham: rättfärdigad genom tro

- Rom 5 Kristi död gav oss rättfärdighet

Rom 6–8 Vår helgelse

- Rom 6 Vi har förklarats döda för synden

- Rom 7 Vår ständiga kamp för helgelse

- Rom 8 Den Helige Ande: kraft till ett heligt liv

Rom 9–11 Guds suveräna val av Israel och oss

- Rom 9 Guds tidigare val av Israel

- Rom 10 Guds val idag

- Rom 11 Guds framtida val av Israel uppfylls

Rom 12–16 Att leva ut vår frälsning

- Rom 12 Ett helgat liv i Guds och medmänniskornas tjänst

- Rom 13 Ett lydigt liv

- Rom 14 Ta emot de svaga i tron

- - Utan att döma dem eller vackla dem, utan så som Kristus skulle göra

- Rom 15:14–16:27 Paulus framtidsplaner och uppskattning av andra

Fråga: Vad är skillnaden mellan ett brev och en epistel i Romarbrevet?

S: Ett brev, från det grekiska ordet epistole, är en typ av brev som var avsett att läsas och spridas offentligt.

Fråga: När dog Paulus enligt Romarbrevet?

S: Det råder allmän enighet om att Paulus dog under Nero, vilket skulle ha varit under förföljelsen år 67 e.Kr. Han skrev alltså allt inom cirka 34 år efter Jesu död.

Vi vet inte Paulus exakta ålder, men i Apostlagärningarna 7:58 var Saulus från Tarsus en ung man, och i Filemonbrevet 9 var Paulus en gammal man.

F: Eftersom Jesus i Rom 1:4 förklarades vara Guds Son, var han då Guds Son redan tidigare?

A: Ja. Man kan vara något redan innan man officiellt tillkännages som just det inför världen. Jesus är Guds Son på två olika sätt.

Innan tiden började blev Jesus född (inte skapad) av Fadern. Det har aldrig funnits en tid då Jesus inte var Guds Son.

På jorden blev Jesus befruktad på ett asexuellt sätt av jungfru Maria. Genetiskt material som inte kom från Maria (Y-kromosomen m.m.) skapades på mirakulöst sätt av Gud Fadern.

Så även om Jesus alltid har varit Guds Son, väntade Gud tills Jesus föddes på jorden med att tillkännage detta för mänskligheten.

Är Jesus alltså jämställd med Gud Fadern eller underordnad Gud Fadern? Låt oss först ta en omväg och besvara en enklare fråga; sedan använder vi det svaret för att återkomma till denna fråga. Är din lille son på jorden jämställd med dig eller underordnad dig? Om du säger att han inte är jämställd med dig, är det fel svar av två skäl. Om det inträffade någon naturkatastrof och bara en av er kunde överleva, skulle du då välja att rädda dig själv eftersom din son inte är lika viktig som (du tror) att du är? Om din son är mindre än du, är då, enligt samma logik, din far större än du? Var hans far större än honom? Och hans far? Var då din farfars farfar superman? Nej, din son är på inget sätt mindre än eller inte jämställd med dig. Men lyder din son dig (åtminstone förhoppningsvis för det mesta)? Eller lyder du och underordnar dig din son? Jag är säker på att det är det första, och inte det andra. Du och din son har olika roller, åtminstone tills han växer upp och får barn. På samma sätt är Fadern, Sonen och Anden jämbördiga i väsen, härlighet och ära. Men de skiljer sig åt i roll och rang. På jorden underordnade sig Jesus (Hebreerbrevet 5:7) och lärde sig lydnad (Hebreerbrevet 5:8). Men även nu kan Fadern betecknas som Jesus Kristus’ Gud i Efesierbrevet 1:3. (Tyvärr skulle vissa kristna, såsom Augustinus av Hippo och Ambrosius av Milano, inte hålla med om den sista punkten.)

Fråga: Eftersom det grekiska ordet kai i Rom 1:7 och 1 Kor 1:3 kan betyda både ”till och med” och ”och”, innebär detta då att Jesus är Gud Fadern, såsom sabellianer, modalister och vissa (men inte alla) enhetspentekostaler lär ut?

S: Nej. Låt oss betrakta detta objektivt.

1. Alla är överens om att ”och” är den primära betydelsen av det grekiska ordet kai, men det betyder ibland ”även”.

2. Man kan inte bevisa enhetsläran, treenighetsläran eller någon annan lära utifrån ett ord som kan översättas på båda sätten.

3. I detta kapitel i Romarbrevet skiljs Jesus från Gud Fadern i Romarbrevet 1:9. Jesus är inte en föräldralös, och han är inte heller en faderlös Son.

4. Jesus skiljs också från Fadern på många ställen i Skriften, bland annat men inte begränsat till Efesierbrevet 1:3,17; Matteus 3:16–17; 12:18; Markus 10:38–40; Lukas 3:21–22; Johannes 1:1,33; 6:38; 14:16,26,28,31; 5:26; 6:28; 7:5; Apostlagärningarna 5:31–32; 1 Korintierbrevet 11:3; 15:25–28; Hebreerbrevet 1:9; 5:7–8. Vid Jesu dop utförde Jesus inte någon buktalningsföreställning.

Sabellianismen tycks inte ha haft någon bred anhängarskara, förutom under en kort period i Rom. Här är några exempel på vad de kristna före Nicenska konciliet lärde: att Fadern och Sonen är skilda från varandra, men de lärde inte att de är åtskilda.

Athenagoras (177 e.Kr.) säger att Fadern, Sonen och Anden har en åtskillnad i enhet. A Plea for Christians, kap. 12, s. 134

Athenagoras (177 e.Kr.): ”Även den Helige Ande själv, som verkar i profeterna, hävdar vi är en utstrålning från Gud, som flödar ut från Honom och återvänder igen likt en solstråle. Vem skulle då inte bli förvånad över att höra människor som talar om Gud Fadern, om Gud Sonen och om den Helige Ande, och som förkunnar både deras makt i förening och deras åtskillnad i ordning, kallas ateister? Vår lära om det gudomliga väsen begränsar sig inte heller till dessa punkter; utan vi erkänner också en mångfald av änglar och tjänare, …” *A Plea for Christians*, kap. 10, s. 133

Teofilus (168–181/188 e.Kr.) (utdrag) ”Gud, som alltså hade sitt eget Ord inbäddat i sitt innersta, födde Honom och utstrålade Honom tillsammans med sin egen visdom före alla ting. Han hade detta Ord som hjälpare i de ting som skapades av Honom, och genom Honom skapade Han alla ting.” Teofilus till Autolykos, bok 2, kap. 10, s. 98

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) säger: ”Ordet, nämligen Sonen, var alltid hos Fadern; och även den Visdomen, som är Anden, var närvarande hos Honom, före all skapelse.” Han fortsätter sedan med att citera Ordspråksboken 3:19–20 och så vidare, för att visa att den Helige Ande är den tredje personen. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 4, kap. 20.3, s. 488

Tertullianus (ca 213 e.Kr.): ”Och om man, för att citera en annan passage, säger: ’Så säger Herren till min Herre Kristus’, måste den Herre som talar till Kristi Fader vara ett skilt väsen. Dessutom, när aposteln i sitt brev ber: ’Må vår Herre Jesus Kristi Gud ge er visdomens och kunskapens ande’, måste Han vara en annan (än Kristus), som är Jesus Kristi Gud, givaren av andliga gåvor. Och en gång för alla, så att vi inte behöver gå igenom varje skriftställe, måste Han ”som uppväckte Kristus från de döda och som också skall uppväcka våra dödliga kroppar” säkerligen, i egenskap av livgivare, skilja sig från den döde Fadern, eller till och med från den uppväckte Fadern, om Kristus som dog är Fadern.” Mot Praxeas, kap. 28, s. 625

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) skrev ett helt verk mot Noetus, som ”hävdade att Kristus var Fadern själv, och att Fadern själv föddes, led och dog.” Mot Noetus’ kätteri, kap. 1, s. 223

Hippolytus (222–235/236 e.Kr.) ”Han [Jesus] sade inte: ’Jag och Fadern är ett’, utan ’vi är ett’. Ty ordet ’är’ används inte om en enda person, utan det avser två personer och en kraft.” och citerar 1 Korintierbrevet 15:23–28. Mot Noetus’ kätteri, kap. 7, s. 226

Origenes (225–253/254 e.Kr.) ”Nu finns det många som är uppriktigt engagerade i religionen och som här hamnar i stor förvirring. De är rädda för att de kanske förkunnar två gudar, och deras rädsla driver dem in i läror som är falska och onda. Antingen förnekar de att Sonen har en egen, särskild natur vid sidan av Faderns, och gör Honom som de kallar Sonen till Gud i allt utom namnet, eller så förnekar de Sonens gudomlighet, ger Honom en egen, separat existens och låter Hans väsens sfär falla utanför Faderns, så att de kan skiljas från varandra.” Kommentar till Johannes, bok 2, kap. 2, s. 323

Novatianus (250/4–256/7 e.Kr.) (underförstått) talade om Sabellius kätteri som helgerån, eftersom han trodde att Kristus inte är Sonen, utan Fadern. Avhandling om Treenigheten, kap. 12, s. 621–622

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) ”Den växt som växer fram ur roten är något skilt från det ur vilket den växer upp; och ändå är den av samma natur som den. Och floden som rinner från källan är något annat än källan. Ty vi kan varken kalla floden för källa eller källan för flod. Ändå medger vi att de båda är ett enligt sin natur och även ett i substans; och vi medger att källan kan uppfattas som fader och att floden är det som är avlat av källan.” Om den enda substansen, s. 120

Lucian av Antiochia (ca 300–311 e.Kr.) ”tydligt av Fadern, som verkligen är en Fader, och av en Son, som verkligen är en Son, och av den Helige Ande, som verkligen är den Helige Ande; dessa namn har inte tilldelats vagt eller utan anledning, utan anger exakt den särskilda personligheten, ordningen och härligheten hos de namngivna, så att de i personlighet är tre, men i harmoni är ett.” Lucian av Antiochias trosbekännelse i The Creeds of Christendom av Philip Schaff, vol. 2, s. 27

Methodius (270–311/312 e.Kr.) ”Ty Faderns, Sonens och den Helige Andens rike är ett, liksom deras väsen är ett och deras herravälde ett. Därför tillber vi också, med en och samma tillbedjan, den ende Guden i tre Personer, som existerar utan början, oskapad, utan slut, och som inte har någon efterträdare. Ty varken kommer Fadern någonsin att upphöra att vara Fadern, eller Sonen att vara Sonen och Kungen, eller den Helige Ande att vara vad Han är i väsen och personlighet. Ty ingenting i Treenigheten kommer att lida någon minskning, varken vad gäller evighet, gemenskap eller suveränitet. Ty det är inte av den anledningen som Guds Son kallas kung, för att Han för vår skull blev människa”, Tal över Psalmerna kap. 5 s. 397. (se även ”De tio jungfrurnas gästabud”, diskurs 8 kap. 10 s. 338 och kap. 11 s. 339)

Fråga: Hur blev de romerska kristnas tro känd över hela världen i Rom 1:8?

S: Detta har samma innebörd som 1 Tessalonikerbrevet 1:8. Med tanke på Romstadens storlek och inflytande är det ingen överdrift att säga att den romerska församlingen spelade en stor roll för många människors första intryck av kristendomen.

Fråga: Är inte Paulus lite självbelåten när han i Rom 1:11 och Rom 15:29 säger till romarna att han vill komma för att ge dem en andlig gåva?

S: Om Paulus vore en vanlig människa, kanske. Men eftersom Paulus var en av Kristi apostlar var han både uppriktig och sanningsenlig utan att överdriva. Det är helt i sin ordning att säga till någon att man kan vara till nytta för dem, om det är sanningen.

Fråga: Varför hindrades Paulus från att träffa romarna tidigare, enligt Rom 1:13–14?

S: Paulus säger inte att det berodde på motstånd från Satan, som han gör i 1 Tessalonikerbrevet 2:18. Snarare hade Paulus mycket tjänst att utföra där han befann sig, i östra Mindre Asien och Grekland. Han var också tvungen att hitta ett sätt att ta sig dit. Ibland är det okej om en fruktbar tjänst på en plats försenar ens resa till en annan plats.

F: Hur kan det i Rom 1:18 stämma att Gud aldrig blir arg?

S: Låt oss fråga folket i Sodom och Gomorra! Att Gud aldrig blir arg är önsketänkande som strider mot Skriften. Tyvärr går detta misstag – att vi vill ha vårt eget tänkande istället för att tro på vad Skriften säger – tillbaka till Brevet till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.). Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) och Origenes (225–253/254 e.Kr.) är inkonsekventa i denna fråga. Däremot erkände 19 tidiga kristna författare att Gud har vrede: Ignatius av Antiochia, Justinus Martyr, Melito av Sardes, Theofilus av Antiochia, Irenaeus av Lyon, Klemens av Alexandria, Tertullianus, Hippolytus, Commodianus, Novatianus, Avhandlingen mot Novatianus, Cyprianus av Kartago, Gregorius Thaumaturgus, Victorinus av Petau, Petrus av Alexandria, Methodius, Lactantius, Alexander av Alexandria och Eusebius av Caesarea (318–325 e.Kr.). Kättaren Marcion översatte vid sin avskrift av Romarbrevet ”vrede” istället för ”Guds vrede”, enligt The Wycliffe Exegetical Commentary, Romarbrevet 1–8, s. 94.

Fråga: När Guds vrede uppenbaras i Rom 1:18, betyder det då att Guds vrede uppenbaras i det ögonblick då evangeliet förkunnas, som Karl Barth lärde, eller är denna förkunnelse en påminnelse om händelser som uppenbarats i historien?

S: Det är det andra alternativet. Människor upplevde Guds vrede redan under Gamla testamentets tid, innan evangeliet förkunnades.

Fråga: Hur kan människor i Rom 1:18 hålla fast vid sanningen i orättfärdighet?

S: Det är alltför lätt för människor att åtminstone delvis instämma i sanningen om vad som är rätt och bäst för andra, utan att själva leva efter den. Det grekiska ordet för gudlöshet här, asabeian, betyder mer än bara att inte tro på Gud. Det betyder brist på vördnad för Gud, så det avser också dem som intellektuellt tror på Gud men inte lever därefter. Idag kallar vissa människor detta för ”praktisk ateism”. De kanske inte säger att de är ateister, men de lever som om de vore det.

Fråga: Hur undertryckte människorna sanningen i Rom 1:18?

S: Vissa människor är, utan egen förskyllan, okunniga om vissa viktiga saker, men det är inte det som avses här. All okunnighet är inte oskyldig. Vissa människor är okunniga om sanningen i en fråga eftersom de visste var de kunde få tag på informationen och medvetet valde att inte ta reda på den eller att inte tro på den, oavsett bevisen. Som ett ordspråk från Mellanöstern säger: ”Man kan inte väcka någon som låtsas sova.” Människor undertrycker sanningen om att abort tar ett oskyldigt liv, inte för att de inte kan se det, utan för att de inte vill. Vi ser hela tiden idag hur människor undertrycker sanningen inom politiken.

Här är ett konkret och uppenbart exempel på hur regeringen undertryckte sanningen i forntiden. Romarna hade många hedniska heliga institutioner som de trodde fanns av olika gudomliga eller mirakulösa skäl. Många av dem grundades av den tidige romerske kungen Numa Pompilius. Den romerske historikern Varro berättar att en romersk bonde vid namn Terentius, medan han plöjde nära Pompilius grav, grävde fram böcker som tillhört Pompilius, i vilka orsakerna till de heliga institutionerna var nedtecknade. Han överlämnade dem till senaten, som efter att ha sett de verkliga skälen till institutionerna beordrade praetorn att bränna böckerna. Du kan läsa om detta i Augustinus av Hippos verk *Guds stad* (413–426 e.Kr.), bok 7, kap. 34, s. 141–142. När människor bränner de äldsta exemplaren av böckerna om den egen religion som de påstår sig tro på, måste man ifrågasätta deras engagemang för sanningen.

Fråga: Hur förklarar du för icke-troende, med utgångspunkt i Rom 1:18–23, att människor har en skyldighet gentemot Gud?

S: Oavsett om vi växer upp eller är vuxna har vi skyldigheter gentemot våra föräldrar. I skolan har vi en skyldighet att lyda läraren. När vi kör bil har vi en skyldighet att följa lagarna och lyda en polis instruktioner. Med alla dessa skyldigheter, som de flesta människor – utom de som sitter i fängelse – accepterar, varför skulle vi då tro att vi inte har någon skyldighet gentemot vår Skapare?

Gud gav oss liv, luft och näring, och han ber oss att erkänna och tillbe honom. De som inte vill tillbe den sanne Guden kommer Gud efter döden att placera i sitt eget universum, skilt från honom. Naturligtvis är Gud källan till all godhet och kärlek. Det andra universumet är eldsjön.

Fråga: I Rom1:19 –20, hur kan alla lära känna Gud genom naturen?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Vi kan lära oss mycket om Gud genom naturen. Till exempel kan inget skapat väsen skapa sig själv. Det finns en Skapare som är större än de skapade varelserna. Vi kan också se Guds majestät, makt och skönhet i skapelsen, även om skapelsen är fallen.

2. Människor kan hitta på sina egna märkliga tolkningar av fakta. Till exempel hävdade teorin om spontan generation, ett ”vetenskapligt faktum” under medeltiden, att flugor kunde uppstå ur ruttnande kött och att liv kunde uppstå spontant ur icke-liv.

3. Många viktiga saker om Gud kan vi inte lära oss genom naturen, såsom treenigheten, att Jesus dog på korset och att Jesus ska komma tillbaka.

4. Även om naturen inte räcker till för att förmedla hela frälsningens evangelium, räcker den till för att lära människor att det finns en Gud och att de ska söka honom.

5. Om någon förkastar den sanning som de känner till om den Högste Guden, har Gud inte nödvändigtvis förpliktat sig att ge dem mer sanning.

Fråga: I Rom1:19 –20, hamnar alla icke-kristna i helvetet?

S: Det finns bara ett rätt svar, men det har två sidor: nej och ja.

Nej, av fyra skäl

N1. Nej, eftersom vissa människor som ännu inte är kristna kommer att bli kristna i framtiden och hamna i himlen. Det bibliska uttrycket för dem som i slutändan kommer att vara i himlen är ”de utvalda”.

N2. Nej, eftersom många gudfruktiga judar i Gamla testamentet, som följde lagen, dog i förväntan på Messias ankomst utan att känna till Messias (Efesierbrevet 3:4–6; 1 Petrusbrevet 1:10–11; 2 Petrusbrevet 1:19; ~Hebreerbrevet 11:39–40). De dog före Kristus, men befinner sig i himlen.

N3. Nej, eftersom Gud uppenbarade sig genom Abraham, trots att Abraham inte hade lagen. Gud kan verka ”utanför ramarna” för våra förutfattade meningar och föra människor till sig genom Kristus på det sätt Han själv väljer. Vi kan vara förvissade om att alla som har dött utan att någonsin ha hört talas om Kristus – vare sig det gäller spädbarn, personer med svåra psykiska funktionsnedsättningar eller människor som lever i djup okunnighet – kommer att dömas rättvist av Gud, som också är barmhärtig. (Se Romarbrevet4:15 ;5:12 ; ~Johannes 9:41)

N4. Vissa kristna anser att Kristus predikade för dem som redan hade dött, med stöd av 1 Petrus 3:19–20 och 1 Petrus 4:6. Clemens av Alexandria skrev i Stromata (193–202 e.Kr.), bok 6, kap. 6, s. 490, att de som var rättfärdiga enligt Guds lag endast saknade tro. De som inte hade lagen, men var rättfärdiga enligt sin filosofi, behövde både tro och omvändelse från avgudadyrkan. ”Omedelbart, när sanningen uppenbarades, ångrade de också sitt tidigare [avgudadyrkande] beteende.” Se även *Stromata*, bok 6, kap. 6, s. 492. Irenaeus av Lyon (Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 27.1, s. 499), Hippolytus (fragment ur kommentaren till Psalm 19 eller 20, s. 170. Se även kap. 7.14, s. 189) och Origenes (Origenes, Mot Celsus, bok 2, kap. 43, s. 448) lärde också att Kristus predikade för de döda för att omvända vissa av dem.

Andra kristna håller dock inte med om detta.

Ja, av fyra skäl

Y1. Alla som är, har varit eller någonsin kommer att bli frälsta, blir frälsta genom den ende Förmedlaren och Frälsaren, Jesus Kristus (Apg4:12 ; Joh 10:7–8; Joh 10:26–28).

Y2. Alla behöver Jesus. Jesus sa till och med till de religiösa judiska fariséerna att om de inte trodde på honom skulle de verkligen dö i sina synder (Joh. 8:24). Jesus varnade dem för att deras avvisande av Gud skulle skicka dem till helvetet (Matt.23:33 –36).

Y3. Även spädbarn som dog innan de medvetet begick någon överträdelse behöver fortfarande Jesus för att helga dem och rena dem från deras syndiga natur. Även om de inte gjorde några syndiga val och aldrig hade för avsikt att göra något fel, har de ändå en självisk, syndig natur och behöver förvandlas genom Jesus innan de kommer till himlen.

Y4. Eftersom Jesus frälser alla som ska frälsas, kommer alla som kommer till himlen förr eller senare att tro på Kristus (Romarbrevet 14:10–11; Filipperbrevet 2:9–11; Johannes 6:37, 45).

När det gäller punkt Y3 var en kristen en gång oense med mig om detta och sa att om de inte kan fatta ett beslut för Jesus, så kan de inte komma till himlen. Men vi måste på den mest grundläggande nivån se vad det är för en ”sak” som frälser oss? I slutändan är det inte vårt beslut som räddar oss, eftersom det inte ens är ”vi” som räddar oss. På den mest grundläggande nivån är det Gud som räddar oss. Han räddar alla de frälsta genom Jesus, men vi vet inte exakt hur Han kommer att göra det för spädbarn, de som levde före Kristus osv. Det vi vet är att Han är Gud!

Fråga: I Rom 1:20, i vilken utsträckning kan människor lära sig Guds sanning och evangeliet genom att betrakta skapelsen?

S: Vi kan lära oss tre saker, men inte en fjärde.

1. Att det finns någon sorts Skapare (personlig eller opersonlig) utifrån skapelsens existens.

2. Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur (Rom1:20 ).

3. En viss förståelse av Guds moraliska lag (Rom2:14 –16).

Från skapelsen kan människor inte lära sig om Kristi mysterium. (Efesierbrevet 3:4–6,9;6:19 ; Kolosserbrevet 1:26–27; 2:2; 4:3; Romarbrevet 16:25–26; 1 Petrusbrevet 1:10–12).

Fråga: Kan någon, enligt Rom 1:20, bli frälst enbart genom att tro på det som kan läras från skapelsen?

S: I verkligheten är det ingen som blir det. Utan Gud söker ingen Gud, som det står i Romarbrevet 3:9–20.

Hypotetiskt sett bygger frågan på en felaktig premiss. Frågan utgår från att Gud är passiv, och att om någon sökte honom skulle Gud helt enkelt sitta där och inte vilja dra dem till sanningen. I själva verket vill Gud förmodligen att människor ska tro på sanningen mer än vad människor själva vill tro på sanningen.

F: I Rom 1:24, 26, 28 står det att eftersom Gud inte gillar ogudaktighet, varför ville då Gud överlämna ogudaktiga människor till ännu större ogudaktighet?

S: Gud ogillar ogudaktighet, men om någon vill vara ogudaktig låter Gud dem gå i den riktning de själva vill. Romarbrevet 1 visar att en av syndens konsekvenser är en längtan efter ännu värre synd. Antingen längtar man efter att synda mer, eller så hungrar och törstar man efter rättfärdighet, såsom Jesus lovordade i Matteus 5:6. För övrigt bör kristna aldrig sluta att hungra och törsta efter mer rättfärdighet.

F: I Rom 1:24, 26, 28 står det tre gånger: ”Gud överlämnade dem”. Hur överlämnar Gud människor, och finns det olika nivåer?

S: Vissa duktiga konstnärer kan rita bara några streck, och man förstår redan vad som avbildats. På liknande sätt tecknar Paulus en kort skiss av människors hjärtan. Gud överlämnade dem successivt till orenhet, avskyvärda begär och fördärvat tänkande. Den syndiga världen står på ända. Djur har blivit viktigare än människor, könsrollerna har förändrats, och fel har blivit rätt, åtminstone i världens ögon. Samma uttryck användes i Gamla testamentet där Israels fiender överlämnades till Israel i 2 Mosebok 23:31 och 5 Mosebok 7:23. Ännu mer talande är att det också används när Gud överlämnade det upproriska Israel till dess fiender i 3 Mosebok 26:25; 5 Mosebok 28:25; Josua 7:7; och Domarboken 2:14; 6:1,13.

Att Gud överlämnar dem innebär inte bara att Gud passivt drar tillbaka sin välsignelse, som Johannes Chrysostomos lärde, utan också att han aktivt för in fiender, vilket Habackuk 1 visar.

Fråga: I Rom 1:24, 26, 28, överlämnade Gud dem för att de själva eller andra skulle få en läxa, eller för att de skulle straffas?

S: Det behöver inte vara bara det ena. För dem som har öron att höra kan det vara till tuktan. De kloka kan lära sig av andras misstag. Men för de dåraktiga som inte lyssnar på tuktan tjänar det endast som straff som kan leda till ytterligare straff. Man kan föreställa sig dessa synder som höga metallstänger, fästa vid takets träspån, som under ett åskväder drar till sig Guds vrede.

F: I Rom 1:25 står det inte i grekiskan ”för en lögn”, utan ”lögnen”. Vad är egentligen lögnen?

S: Det är inte någon av de enskilda synder som påpekas, utan snarare helheten av ”lögnen” att de inte behöver bry sig om Gud och att de inte har någon skyldighet att lyda Gud.

F: Betyder Rom1:26 –27 endast att man inte kan förändras till att bli homosexuell, men att det är okej att leva ut sin homosexualitet om man är född homosexuell?

S: Nej. I Romarbrevet 1:26–27 står det att både män och kvinnor begår en fruktansvärd synd genom att byta ut naturliga relationer mot onaturliga homosexuella relationer. Vissa har hävdat att endast själva ”bytet” är syndigt, och att det är okej att vara homosexuell om man är född så. Men så kan det inte vara. Inte bara ligger betoningen i denna vers på att förhållandena i sig är ”skamliga”, utan ordet ”byta ut”, metallaso, är samma grekiska ord som används för att byta ut Guds sanning mot en lögn. Problemet är alltså inte bara ”utbytet”, utan de ”oanständiga handlingarna med andra män”, som det står i Romarbrevet1:27 . Eftersom 3 Mosebok 18:22,24;20:13 och 1 Korintierbrevet 6:9-10 visar att utövandet av homosexualitet är ont, är det självklart aldrig okej att befinna sig i ett ont tillstånd. Detta gäller oavsett om omoralen är homosexuell eller heterosexuell; poängen är att vi alla är födda med en syndig natur och behöver födas på nytt för att bli heliga. Se även diskussionen om 3 Mosebok 18:22,24;20:13 och 1 Korintierbrevet 6:9-10. Som en sidokommentar kan det grekiska uttrycket ”skamliga begär” också översättas som ”skamliga passioner” enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 443, eller ”ohederliga passioner” enligt Wuests översättning.

Paulus var jude, och andra judiska författare som skrev på grekiska använder detta grekiska uttryck ”onaturligt bruk” (para physin) för att beteckna homosexualitet i Filons Special Laws 3:39 och Josefus’ Against Apion 2.273.

Här är en judisk skrift som uppvisar vissa likheter med Paulus skrift: ”Solen, månen och stjärnorna ändrar inte sin ordning; så ska inte heller ni ändra Guds lag genom oordning i era handlingar. Hedningarna kom på avvägar, övergav Herren, ändrade sin ordning och lydde trä och stenar, bedrägliga andar. Men så skall inte ni vara, mina barn, utan ni skall i himlavalvet, på jorden, i havet och i alla skapade ting erkänna Herren som har skapat allt, så att ni inte blir som Sodom, som förändrade naturens ordning.” (Naftalis testamente 3:2–4). Citerat ur The Expositor’s Bible Commentary, vol. 10, s. 27

Tertullianus tolkar i *De Corona*, kap. 6, s. 96, Romarbrevet 1:26 så att män och kvinnor inbördes förvandlade det naturliga bruket till det onaturliga ”som en straffåtergäldning för sitt fel”.

Fråga: Om Rom 1:26–27 skriver skeptikern Bart Ehrman: ”När man funderar över vilka delar av Bibeln som har något att säga i ett modernt sammanhang är det viktigt att komma ihåg den historiska synvinkeln att de bibliska författarna alla levde i en annan värld än vår och återspeglade de antaganden och övertygelser som fanns hos människorna i deras värld. I deras värld, för att ta ett särskilt talande exempel, fanns inget begrepp för det vi betraktar som homosexualitet. För att uttrycka det på ett annat sätt: homosexualitet existerade inte i den världen. Varför? Inte för att män inte hade sex med män (det hade de) eller kvinnor med kvinnor (det hade de), utan för att det inte fanns någon uppfattning om sexuell läggning i den världen – eller i någon värld alls – förrän begreppet sexuell läggning utvecklades bland västerländska tänkare under 1800- och 1900-talen.” (Jesus, Interrupted, s. 280)

Ehrman använder de två föregående exemplen för att generalisera. ”Så är det också med alla Bibelns läror – om kvinnor, om samkönade relationer, om sex utanför äktenskapet, om dödsstraff, om krig, om rikedom, om slaveri, om sjukdomar, om … ja, om allt.” (Jesus, Interrupted, s. 281)

A: Oj! Tydligen har Ehrman inte läst Gamla testamentet på väldigt länge, särskilt inte 3 Mosebok 20:13. Han tror väl inte att 3 Mosebok 20 ”utvecklades bland västerländska tänkare under 1800- och 1900-talen”! Istället för 1800-talet var det faktiskt 1400-talet – f.Kr.!

Vad senare hedniska folk än gjorde många århundraden senare påverkade det inte uppfattningen att samkönade relationer var något ont för en judisk person (som Saul från Tarsus eller till och med Jesus), eftersom de kunde läsa Gamla testamentet. Förresten, långt innan de västerländska 1800-talstänkarna fanns, skrev minst 11 tidiga kristna författare specifikt mot homosexualitet före år 325 e.Kr. Du kan se dessa på www.BibleQuery.org/History/ChurchHistory/WhatEarlyChristiansTaught.html. Enligt min mening är Ehrman helt enkelt ”fantastisk” här.

Fråga: I Rom1:26 –27, hur överlämnar Gud människor till deras hjärtans begär?

S: En av syndens straff är ett ökat begär att synda. En konsekvens av synden är att den utgör en ond cirkel. Man kan tänka sig en synd som man inte ångrar som ett astronomiskt ”svart hål” som suger in allt omkring sig. Uppenbarelseboken22:11 och Daniel12:10 antyder också att både det goda och det onda kommer att föröka sig.

F: Hur ”uppfinner” vissa ”sätt att göra ont” i Rom 1:30?

S: Att göra ont är inte begränsat till det som uttryckligen nämns i Bibeln, utan innebär att gå emot Guds vilja och de goda sakerna i Bibeln. ”Gör mot andra…” kontra att tänka ut nya sätt att lura människor, antingen med små bedrägerier, med investeringar eller genom en statstjänsteman med bisarra lagar. Ett annat sätt är att tänka ut nya sätt att skada någons rykte eller tortera människor, så att man kan visa det i filmer. Om en ny film görs som visar en ny sorts skräck, vill du då se den? Om du är Guds barn, varför då?

Det finns en fabel om de ogudaktigas hjärta som kallas ”Grodan och skorpionen”. Den har tillskrivits Aisopos, men var egentligen inte känd förrän den dök upp i två ryska romaner 1933 och 1940. I denna fabel måste en groda och en skorpion ta sig över en flod. Skorpionen kan inte simma, så den ber grodan att få åka på ryggen. Grodan är tveksam, för om skorpionen sticker honom kommer han att drunkna. Skorpionen förklarar att han inte kommer att sticka grodan, eftersom de båda drunknar om han gör det. Så grodan går med på det och börjar ta sig över. Halvvägs över floden sticker skorpionen grodan. När förlamningen griper tag i grodan frågar han skorpionen varför den gjorde så, eftersom de nu båda kommer att dö. Skorpionen säger att han inte kunde hjälpa det; det ligger i hans natur. Det onda kan inte bara skada andra, utan ofta också vara självförstörande.

Fråga: Varför sker tonförändringen i Rom 2:1–11?

S: Paulus förutser sina läsares reaktioner. Romarbrevet 1 betonar vad ”de” gjorde; ”de” är onda människor som inte ens ville försöka följa Gud. Istället för att läsaren ska känna att detta endast gäller de andra människorna byter Paulus pronomenet till ”du” i Romarbrevet 2:1, 3, 17. Detta är en ”diatrib” eller en hypotetisk tvåvägsdiskussion med läsaren.

Detta visar att alla allvarligt brister, åtminstone utan Kristus. Men som en predikant sa: man måste visa människor att de är förlorade innan man kan visa dem att de behöver en Frälsare. Paulus redogör systematiskt för vår hopplöshet och når sin starkaste punkt i Romarbrevet 3:23. Därefter visar Paulus oss hoppet i Kristus, när vi var hopplösa.

Fråga: Vad lär Rom 2:2–11 oss om Guds dom?

S: Det lär oss fem saker.

1. Den är i enlighet med sanningen Romarbrevet 2:2

2. Den är oundviklig om inte en person blir förlåten. Romarbrevet 2:3

3. Den dröjer ofta. Romarbrevet 2:4

4. Hur sträng den är beror på hur mycket skuld man har samlat på sig. Romarbrevet 2:5

5. Det sker i enlighet med ens gärningar. Romarbrevet 2:6–11

Fråga: Vad menas med ”förhärdelse” i Rom 2:5?

S: Det grekiska ordet, skeroteta, är ursprunget till vårt engelska ord ”skleros”. Så istället för åderförkalkning, förhårdnad av artärerna, handlar det här om förhårdnad av själen.

Fråga: Kommer hela Guds dom att äga rum på en enda dag, enligt Rom 2:5?

S: ”Dag” avser här inte tjugofyra timmar. Det avser den tidpunkt då Gud kommer att döma. Det kommer att finnas flera domar. En dom vid bema-stolen för de troende och en dom vid den stora vita tronen för alla.

Fråga: Ingår Rom 2:6 i avsnittet Romarbrevet 2:1–5 eller 2:7–11?

S: Grammatiskt sett skulle man kunna tro att det är Romarbrevet 2:1–5 på grund av pronomenet ”den som”.

Organisatoriskt sett hör det dock ihop med Romarbrevet 2:7–11, eftersom judar ofta skrev och tänkte i kiasmer, och detta är en kiasm. Ordet kiasm kommer från namnet på den grekiska bokstaven Chi, som ser ut som ett x. En kiasm är en symmetrisk tankestruktur, och Gamla testamentet är fullt av dem. Här är denna kiasm.

A1. Rom 2:6 Gud kommer att döma alla rättvist

- B1. Rom 2:7 De som gör gott kommer att få evigt liv

- - C1. Rom 2:8 De som gör ont kommer att drabbas av Guds vrede

- - C2. Rom 2:9 Vrede över dem som gör ont

- B2. Rom 2:10 Ära för dem som gör gott

A2. Rom 2:11 Gud dömer opartiskt

Fråga: Är goda gärningar en förutsättning för frälsning enligt Rom 2:6-7?

S: Nej, här talas det om belöning för goda gärningar, inte om att bli frälst genom goda gärningar. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Alla bör kunna enas om att goda gärningar har ett visst samband med evigt liv; de två bör gå hand i hand.

2. I detta avsnitt finns inget som tyder på att Kristi offer skulle vara ofullständigt eller otillräckligt. Det finns heller inget som tyder på att människor förtjänar evigt liv.

3. Eftersom gärningar inte är en förutsättning för frälsningen, men ändå har ett samband med den, hur hänger de då ihop? Gärningarna är ett resultat av frälsningen, vilket både Efesierbrevet 2:9–10 och Jakobsbrevet 2:18–26 visar. De är ett tecken på frälsningen, precis som hjärtslag är ett tecken på att en person lever.

Fråga: Kommer domen i Rom 2:6 att se olika ut för olika människor?

S: Ja, på flera sätt.

För icke-troende kommer straffet för vissa att vara strängare än för andra, vilket framgår av Matteus10:15 ;11:22 –24 och Markus 12:40.

För troende kommer det att finnas olika belöningar i himlen, vilket Matteus 5:12;10:42 ; 6:19–21; Lukas 6:23; 1 Korintierbrevet 3:12–15 och Uppenbarelseboken 22:12 lär oss.

Generellt sett säger Jesus i Matteus 5:7 att de som visar barmhärtighet kommer att visas barmhärtighet.

F: I Rom 2:7, får vi evigt liv nu eller senare?

S: Vi får evigt liv i sin fulla omfattning senare, men vi får det säkra löftet om det redan nu. Se diskussionen om 1 Timoteusbrevet 6:16 för mer information. En kristen har odödlighet från det ögonblick då hon eller han först tror.

Fråga: Eftersom Gud inte gör skillnad på personer (Rom 2:11), varför gjorde Han då skillnad mellan judar och hedningar (Rom 3:1–2), särskilt moabiterna?

S: Vi måste först skilja mellan evig rättvisa och jordiska situationer och förbannelser. Bibeln lär oss att Gud på många sätt inte gör skillnad på personer individuellt (till exempel när det gäller frälsning), men att Gud på andra sätt gör skillnad på personer och deras nationalitet. Lägg märke till att exempel på båda sidor finns i samma böcker, så denna kontrast var inte ett oavsiktligt ”misstag” av olika författare, utan en medveten avsikt från Paulus sida.

Gud gör ingen skillnad mellan människor när det gäller dom och för dem som söker eller förkastar Honom:

Ty hos Gud finns ingen personlighet (eller Gud visar ingen särbehandling) i Romarbrevet2:11 och Apostlagärningarna10:34 –35 (Petrus talar). Alla har samma värde för Gud (Galaterbrevet3:28 ). Gud frälser alla som åkallar Honom (Romarbrevet10:11 –12). Frälsningen är densamma för judar och hedningar (Apostlagärningarna17:26 –27)

Gud dömer enligt gärningarna, enligt Romarbrevet 2:6; Psaltaren 62:12; Predikaren 12:14; Hosea 12:2; Ordspråksboken 24:12 (LXX); (delvis) Matteus 16:27; 2 Korintierbrevet 11:15; 2 Timoteusbrevet 4:14. I judiska skrifter: Mishna ‘Abot 3:15.

Gud gynnar vissa: Skriften hävdar aldrig att Gud har låtit alla födas under lika omständigheter. Iakttagelser av livet bekräftar detta. Aron ordinerades till präst, och hans handlingar vid berget Sinai visar att han inte nödvändigtvis var mer förtjänt. Alla människor i alla kulturer har möjlighet att genom skapelsen lära sig tillräckligt om Gud för att kunna söka mer kunskap. Jesus lovade i Matteus 7:7–12 att de som ber, söker och knackar ska få, finna och få dörren öppnad för sig.

Sammanfattningsvis:

1. I detta liv har vissa människor bättre förutsättningar än andra.

2. Gud dömer alla rättvist och tar hänsyn till alla faktorer.

3. Oavsett vilka omständigheter en person befinner sig i har ingen någon ursäkt för att inte agera utifrån den sanning som de redan har nu.

Fråga: I Rom 2:12, kommer alla som aldrig har hört talas om Gamla testamentets lag eller Kristus att hamna i helvetet utan någon chans att bli frälsta?

S: Nej. Job var inte nödvändigtvis jude, och Gud uppenbarade sig för Job. Abraham och alla fram till Mose hade inte heller den gamla testamentets lag. I slutändan är det inte lydnaden mot evangeliet som frälser, och inte ens evangeliet i sig som frälser. Det är Gud som frälser genom Jesus, och han kan göra som han vill.

Fråga: Hur kan hedningarna, enligt Rom 2:14, vara en lag för sig själva?

S: De stoiska filosoferna ansåg att lagen hade sin grund i naturen, enligt The Wycliffe Exegetical Commentary Romans 1–8, s. 153. Men här i Romarbrevet betyder detta inte att människor kan hitta på vilka lagar och moraliska principer de vill följa.

Det betyder däremot

1) Alla har en viss uppfattning om sanningen, i naturen och i sitt samvete (Romarbrevet1:19 –20;2:14 –16).

2) Alla har ett ansvar att följa all den sanning de känner till (Romarbrevet 2:15).

3) Alla som försöker följa den sanning de känner till kommer att misslyckas (Romarbrevet 3:23) och vara medvetna om det.

4) Gud är rättvis; synd räknas inte där det inte finns någon lag (Romarbrevet4:15 ;5:13 ).

5) Viss okunnighet är dock inte oskyldig okunnighet (Romarbrevet1:21 –22,25).

Fråga: I Rom 2:14–15; Apg 23:1; 24:16; 1 Kor 8:7,10,12; 1 Tim 1:5,19, 3:9, 4:2; 2 Tim 1:3; Tit 1:15; Hebr 9:14, 10:22; 13:18, vad säger Bibeln om människors samvete?

S: Det står faktiskt inte att lagen är inskriven i deras hjärtan, utan snarare att lagens verk är det. Man kan vädja till människors samvete när man vittnar. Människor har en allmän uppfattning om rätt och fel – men varför, om det inte finns någon Gud? Skulle du vilja hamna i en himmel där alla, oavsett om de har ångrat sig eller inte, befinner sig?

F: I Rom 2:16, Ps 44:21; 139; Jer 23:24; Joh 21:17; 1 Kor 14:25; Jes 44:7; Luk 12:6 – hur dömer Gud människors hemligheter?

S: Naturligtvis är Gud överallt och vet allt, men dessa verser säger också något utöver det. Det finns ingenting du kan göra som är dolt för Gud och som inte kommer att avslöjas under domen. Som kristen kan du göra vad du vill, men kom ihåg att allt du gör, även i hemlighet, ser Gud, änglarna kanske ser det, till och med demoner kan se det, och möjligen även människor i himlen. Så med det i åtanke, gå och gör vad du vill. Som en kristen har sagt: ”Om det gläder dig att behaga Gud, kan du göra som du vill.”

Fråga: Har Paulus i Rom 2:16 ”sitt eget evangelium” som han predikar?

S: Det finns bara ett sant evangelium (Galaterbrevet 1:8), men det var också Paulus’, precis som det är vårt.

Fråga: I Rom 2:17–20 tog judarna något gott från Gud, nämligen lagen, och satte det i Guds ställe. På vilka andra sätt kan människor ta något gott från Gud och sätta det i Guds ställe?

S: När israeliterna som vandrade i öknen blev bitna av ormar, sa Gud till Mose att han skulle sätta upp en bronsorm, och när folket tittade på den skulle de få leva. Senare, under Hiskia, kallade de den Nehushtan och brände rökelse till den, så Hiskia lät förstöra den i 2 Kungaboken 18:4. Judarna på Jeremias tid förlitade sig på templet (Jeremia 7:1–15). Sedan dess har människor förlitat sig på sin kunskap om Skrifterna och på sina ledare. Sedan år 325 e.Kr. har människor också förlitat sig på dollarn, sin kyrka, sina gärningar, reliker samt sina offer och gåvor till Gud. De har förlitat sig på att hjälpa de fattiga eller att predika evangeliet som ersättning för att ära Gud genom sitt levnadssätt.

Vår trygghet ligger i Gud. Det finns ingen trygghet i lagen, eller i omskärelsen, eller i något av dessa andra saker. Även om Jesus kallade fariséerna för blinda ledare i Matteus 15:14, skryter de fortfarande med att vara ledare för de blinda.

Fråga: I Rom 2:19, vad är skillnaden mellan att vara en vägvisare för de blinda och ett ljus för dem som är i mörkret, och hur ska troende vara båda delarna?

S: När du är en vägvisare för en blind person visar du dem rätt väg att gå och hjälper dem att undvika specifika faror, hinder och att snubbla. Detta kan vara en aktiv roll. När du är ett ljus för dem som är i mörkret är du i allmänhet ett föredöme, så att de kan följa ljuset från din lykta och så småningom ta sig ut ur mörkret. Naturligtvis ställer du inte lyktan på ett ställe och står på ett annat i en grotta. Lykta har du med dig, och de ser vägen utifrån var du befinner dig. De kanske inte ser detaljerna eller fällorna längs vägen, men de ser den riktning de vill gå i – inte så mycket utifrån vad du säger, utan utifrån vem de ser att du är. Som troende ska våra liv vara ett vittnesbörd, men det här är två skilda aspekter av vårt vittnesbörd.

En gång tog en kristen vän en grupptaxi och sa att hon var student för att få studentrabatten, trots att hon redan hade avslutat sina studier. Jag är inte säker på att hon ens insåg att hon gjorde något fel – förrän jag tillrättavisade henne för det. Det är att vara en vägvisare för de blinda. När du går på en företagsmiddag och många blir berusade, medan du själv inte blir det trots att alkoholen är gratis, och de vet att du är kristen, säger du inte något specifikt, men du är ett ljus.

Fråga: I Rom 2:20, vad är skillnaden mellan att vara en vägledare för de oförståndiga och en lärare för de oskuldsfulla, och hur ska troende vara båda delarna?

S: För att citera Mark Twain: en dåraktig är någon som ”vet för många saker som inte stämmer”. Dåraktiga behöver rättas till, för att avlära sig de felaktiga saker de har lärt sig, och ännu viktigare, för att kunna skilja mellan det falska och det sanna de har lärt sig. Ett barn vet att det behöver lära sig, och du måste lära det sanningen, på dess nivå.

Ett persiskt ordspråk lyder så här: Den som vet, men inte vet att han vet, sover; väck honom. Den som inte vet, men vet att han inte vet, är ett barn; undervisa honom. Den som inte vet, och inte vet att han inte vet, är en dåre; undvik honom. Den som vet och vet att han vet är en vis man; följ honom.

Fråga: I Rom 2:21–23, hur kommer det sig att det är så lätt för människor att lära ut saker till andra men inte att själva följa dessa saker?

S: I Matteus 7:3–5 och Lukas 6:41–42 står det att människor är så ivriga att ta bort flisan i en annans öga, när de själva har en bjälke i sitt eget öga. Med vår syndiga natur och vår naturliga, fallna stolthet fokuserar vi, medvetet eller omedvetet, på våra dygder och bagatelliserar våra synder och brister, och fokuserar ofta på andras synder och brister. Men om vi åtminstone inser att vi själva har denna tendens, då är vi redan ett steg före. Nästa steg är att be Gud att visa dig dina brister, inklusive de dolda. David sade i Psalm 19:12–13a: ”Vem kan upptäcka sina egna fel? Rensa mig från mina dolda brister. Bevara också din tjänare från avsiktliga synder; må de inte härska över mig.”

Fråga: I Rom 2:21–25, innan vi ser ner på dessa judar för att de är inkonsekventa, är vi som kristna ibland också inkonsekventa och hycklande. Vad skulle du kunna säga för att hjälpa en kristen som är hycklande?

S: Du lurar inte Gud; faktiskt lurar du ingen alls. Även om du och din synd inte avslöjas just nu, kan de avslöjas senare. Istället för att ständigt oroa dig för det, ska du helt enkelt undvika att synda från början. Du bör sträva efter att vara ett gott föredöme för andra. Tänk inte på den kortsiktiga njutningen, utan på den långsiktiga situation som din synd kommer att försätta dig i. Som en människa sår, så skördar hon.

Titta i backspegeln på ditt liv och se efter den godhet och barmhärtighet som Gud har visat dig. Kommer du i framtiden, när du ser tillbaka, att vara nöjd med det du ser? När du står inför Kristi domstol, vill du verkligen förklara för Honom varför du gjorde det du gjorde, när du visste bättre?

För att få hjälp i din kamp, skaffa dig en ansvarspartner. Träffas personligen, per telefon eller elektroniskt en gång i veckan, eller ännu oftare, be tillsammans och berätta ärligt för den andra personen hur det går för dig i Herren.

Fråga: Hur hädades Guds namn bland hedningarna genom judarna och på grund av de troende i allmänhet, enligt Rom 2:24?

S: Judarna var Guds utvalda folk, men genom sin olydnad, ondska och förkastande av Messias agerade de inte som Guds folk. De onda handlingarna hos dem som ansågs vara Guds folk vanärade Gud i andras ögon.

Icke-troende vet att judarna (och troende i allmänhet) följer Skaparen och Skrifterna. Men när de betraktade vissa troendes livsstil, deras ”stöld” (i handeln och på andra sätt) och deras ”pragmatism” gentemot onda religiösa företeelser, frågade de: ”Vad är skillnaden?” och såg inget övertygande skäl att tro på saker som till och med vissa troende beter sig som om de inte tror på.

Idag är varje kristen som är känd av andra som kristen ett vittne för Gud. Frågan är då inte om du är ett vittne eller inte, utan om du är ett gott vittne eller ett dåligt vittne. Som det står i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 10, s. 34, ska etiketten på flaskan stämma överens med innehållet.

Den grekiske Epiktetos kritiserar vissa stoiker för att de inte lever som de lär, och på samma sätt tillrättavisar Paulus judar som inte följer det de intellektuellt tror på.

Fråga: Varför är denna hädelse viktig i Rom 2:24? Med andra ord, vem hör och ser denna hädelse?

S: I Rom2:24 står det att hedningarna (icke-judarna) ser judarnas hädelse. Det har betydelse på tre sätt.

1. Det tenderar att driva människor bort från Gud när de ser dem som kallas Guds folk hädar Guds namn.

2. Gud säger att han är en svartsjuk Gud. En del av detta är att Gud inte gillar att hans namn och rykte förtalas och vanäras.

3. Det kan vackla unga troende, som trodde att en viss synd var allvarlig, men när de ser mer mogna kristna begå den, kan de dra slutsatsen att den kanske inte är så allvarlig trots allt.

Fråga: I Rom 2:25 och Fil 3:2–5, hur vet vi, bortsett från Bibeln, att judarna på Paulus tid litade för mycket på omskärelsen?

S: Man trodde att ”ingen som är omskuren kommer att hamna i Gehenna” (Exodus Rabbi 19 [81c]); se även Tanch. B. 60(b), 8; Genesis R. 9 [30(a)]. I Genesis R 48 står det skrivet att Abraham stod precis utanför porten till Gehenna för att se till att ingen omskuren man skulle hamna där.

F: Var Paulus emot judarna i Rom 2:25–29?

S: Nej. Vissa hävdar det, men denna vers visar tvärtom.

För det första är Paulus emot hycklande judar.

För det andra säger Paulus att det finns människor som följer sanningen men som inte är omskurna som judar.

Slutligen lyfter Paulus här fram att vara en sann jude som den högsta normen. Paulus berömmer alltså de sanna judarna som följer Guds lag utan hyckleri.

Fråga: Varför tar Paulus i Rom 2:27 upp att även moraliska icke-judar skulle döma judar som inte höll lagen?

A: En trolig anledning är att judarna trodde att de rättfärdiga skulle döma de orättfärdiga, enligt 1 Enok 91:12; 98:12; Abrahams apokalyps 29:19–21; Visdomens bok 3:8. Men Jesus sade att till och med folket i Nineve (som omvände sig på Jonas tid) och drottningen av Saba skulle stå upp i domen mot de judar som förkastade Jesu ord i Matteus 12:41–42 och Lukas 11:31–32.

Fråga: Varför tog Paulus i Rom 2:27 upp att även moraliskt rättfärdiga icke-judar skulle döma judar som inte höll lagen?

S: En trolig anledning är att judarna trodde att de rättfärdiga skulle döma de orättfärdiga, enligt 1 Enok 91:12; 98:12; Abrahams uppenbarelse 29:19–21; Vishetens bok 3:8. Men Jesus sade att till och med folket i Nineve (som omvände sig på Jonas tid) och drottningen av Saba skulle stå upp i domen mot de judar som förkastade Jesu ord i Matteus 12:41–42 och Lukas 11:31–32.

Fråga: Vad innebär det egentligen i Rom 3:2 att vara anförtrodd Guds ord?

S: Att ha anförtrotts betyder inte bara att ta emot dem, utan också att bevara och förmedla dem.

F: Vad betyder ”må Gud vara sann och varje människa en lögnare” i Rom 3:4?

S: Det ursäktar inte att någon ljuger. Det betyder snarare att Gud fortfarande är sann, även om varenda människa på jorden skulle tro något annat. Att Gud är sann är ett absolut faktum. Efesierbrevet 4:25 säger att vi ska avlägga falskheten och tala sanning.

F: Hur framhäver eller visar människors orättfärdighet Guds rättfärdighet i Rom 3:5?

S: Rättfärdighet och orättfärdighet är inte likvärdiga och motsatser. Orättfärdighet är snarare en brist på eller en förvrängning av Guds rättfärdighet. Som bevis på detta inser människor ofta, även i sin orättfärdighet, att de är orättfärdiga, och de föredrar rättfärdighet – åtminstone hos andra.

F: I Rom 3:7, förhärligar människors lögner Gud?

S: Människors lögner förhärligar aldrig Gud direkt. Romarbrevet 3:7 handlar dock om det häpnadsväckande faktumet att trots människors lögner och bedrägerier erkänner människor i allmänhet fortfarande Gud och hans moraliska lag.

F: Varför ska vi enligt Rom 3:8 inte göra ont för att det ska leda till något gott? (Den ryska Khlysty-sekten och den onde libertinen Grigori Rasputin lärde ut detta.)

S: Om detta vore sant, skulle Satan ha åstadkommit mer gott än någon annan. Gud använder ofta det onda till det goda. Det rättfärdigar inte att människor gör ont, eller hindrar människor som levde som Rasputin från att lida konsekvenserna i eldsjön för sitt onda. Se diskussionen om Romarbrevet 6:1,15 för mer information.

När han tillfrågades varför han sa att synden är oundgänglig inför Gud, svarade Rasputin: ”’Visst, lille fader’, sade han, ’vår Frälsare och de heliga fäderna har fördömt synden, eftersom den är den Ondes verk. Men hur kan du driva ut det onda, lille fader, om inte genom uppriktig omvändelse? Och hur kan du uppriktigt omvända dig, om du inte har syndat? … Bort med dina Skrifter!’, dundrade han. ’Skrifterna! Sannerligen, jag varnar dig, lille fader, upphör med detta fåfänga och meningslösa arbete så att du må stå inför Herren. Ta livet som det är, ty endast det är givet dig av Gud. Och låt mig säga detta till dig. Gruble inte ständigt över varifrån synden kommer, över hur många böner en människa måste be om dagen och hur länge hon måste fasta för att undkomma synden! Synda, om synden fortfarande lurar i dig; endast på detta sätt kan du övervinna den! Synda, då kommer du att ångra dig och driva det onda bort från dig. Så länge du i hemlighet bär på synden inom dig och rädslansfullt döljer den med fasta, bön och eviga diskussioner om Skrifterna, så länge kommer du att förbli en hycklare och en odugling, och sådana är avskyvärda för Herren. Smutsen måste drivas ut, hör du det, lille fader? Först då kommer din doft att vara välbehaglig för Herren?” (Rasputin: Den helige djävulen, s. 54–55)

Lägg märke till hans perversa logik.

1) Eftersom detta är ont, bör du ångra dina synder.

2) Du kan inte ångra dina synder om du inte har syndat.

3) För att övervinna synden inom dig måste du därför först begå en synd!

Människor är tillräckligt kloka för att hitta på någon ursäkt för att rättfärdiga nästan vad som helst ont, åtminstone i sina egna ögon, om de verkligen anstränger sig.

Fråga: I Rom 3:11, Ps 14:2–3 och Ps 53:3 står det att ingen söker Gud. Hur kunde då David söka Gud i Ps 27:8, 105:4, 31:1, 34:4, 28:1–2, 42:1–2 och 120:1?

S: Romarbrevet3:11 citerar faktiskt David i Psaltaren 14:2. Det finns fem punkter att beakta i svaret.

1. Många, däribland David, söker verkligen Gud (Jeremia 29:13; 5 Mosebok 4:29)

2. Ingen, inte heller David, söker Gud på egen hand.

3. Gud älskade oss innan vi älskade honom (1 Johannes4:19 ), och Gud sökte oss innan vi sökte honom. Ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom (Johannes 6:44).

4. Till och med vår tro och vårt sökande efter Gud är en gåva från Gud.

5. En viktig uppgift för den Helige Ande är att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom (Joh. 16:8–11). Därför har Gud gett alla ett visst vittnesbörd. Förmodligen har alla fått gåvan av åtminstone en viss förmåga att söka Honom. Vissa äkta kristna är dock oeniga om denna sista punkt.

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) uttryckte detta i sin kommentar till Galaterbrevet, kap. 2, vers 20, s. 23, när han hänvisade till Psalm 63:1: ”Dessutom lär detta språk oss att varje enskild person med rätta är skyldig Kristus en lika stor tacksamhetsskuld som om Han hade kommit enbart för hans skull, ty Han skulle inte ha ångrat denna Sin nedlåtenhet även om det bara gällde en enda, så att måttet på Hans kärlek till var och en är lika stort som till hela världen. Sannerligen offrades Offret för hela mänskligheten och räckte till för att frälsa alla, men de som åtnjuter välsignelsen är endast de troende.” Johannes Chrysostomos nämner att måltiden var förberedd för alla i Lukas14:16 , men när gästerna inte kom kallade han in andra. (Detta är hämtat från The Nicene and Post-Nicene Fathers, First Series, vol. 13, s. 23.)

Fråga: I Rom3:13 –19, avser dessa gamla testamentliga avsnitt vissa onda människor, eller alla människor?

S: De avser oss alla, i större eller mindre utsträckning. En av de citerade passagerna, Psaltaren 14:1–3, säger uttryckligen att den avser alla. Dessutom säger Jakob2:10 att den som håller hela lagen utom en enda punkt ändå är skyldig till att ha brutit mot lagen.

F: I Rom 3:20, var lagen ett misslyckande?

S: Din åsikt beror på vad du tror att den var avsedd att göra.

Om någons förhoppning var att de skulle kunna följa lagen fullt ut och bli rättfärdiga inför Gud enbart genom det, då ja. Men Paulus säger något annat; i 1 Timoteusbrevet 1:8 säger han att lagen inte var avsedd för de rättfärdiga, utan för de orättfärdiga. Den var en ”uppfostrare” som skulle fostra oss till rättfärdighet. En rik familj kunde anlita en pedagog för sin son. En pedagog var en kombination av lärare, privatlärare och sträng disciplinär. Romarbrevet 3:20 säger på samma sätt att syftet med lagen var att göra oss medvetna om synden.

Lagen gjorde inte människor onda. Den fungerade snarare som en röntgen som avslöjade vad som fanns inuti oss. Vi skulle inte veta att en krokig linje kan vara rak om vi inte hade sett en rak linje.

Fråga: I Rom 3:21–26 kan vissa bibelställen sätta igång en väckelse eller till och med förändra en hel stad. Men idag ska vi titta på ett bibelställe som förändrade en halv kontinent. I sin bibel kallade Martin Luther detta för ”huvudpunkten och den allra centrala delen av brevet och av hela Bibeln”. Hur tror du att detta satte igång den lutherska reformationen?

S: Det mesta av religionen handlar om att göra det man måste för att själv komma till himlen, nirvana eller till och med förenas med en kosmisk eld. Inom romersk-katolicismen (men inte inom östortodoxin) handlade det om att begränsa sin tid i det plågsamma skärselden. Men Luther upptäckte genom Paulus att sann kristendom inte handlade om att ”göra” utan om att ”det redan är gjort”. Det handlar inte om vad vi gör, utan om vad Kristus redan har gjort för oss. Alla dessa extra botgöringar som prästerna sa att Gud ville att de skulle göra när de syndade, var i själva verket distraherande och tog fokus bort från Kristi fullbordade verk. När Martin Luther och andra insåg detta på nytt, är jag säker på att de var tvungna att stanna upp och ta ett djupt andetag. Detta var omvälvande.

Fråga: I Rom 3:22, är det vår tro på Jesus eller Jesu tro?

S: Det är vår tro på Jesus, såsom det framgår av *Evangelical Commentary on the Bible*, s. 933, *The Expositor’s Commentary on the Bible*, vol. 10, s. 41, och *The Wycliffe Exegetical Bible Commentary: Romans 1–8*, s. 224–225. Men det är Guds rättfärdighet, vilket framgår av Romarbrevet 3:21, 22, 25 och 26.

F: I Rom 3:23, vad är skillnaden mellan ”synder” (plural) och ”synd” (singular)?

S: I Romarbrevet är ”synder” saker: handlingar, tankar eller ord som strider mot Guds vilja, eller handlingar eller ord som vi borde ha gjort men underlåtit att göra. ”Synd” är den drivande kraften bakom dessa onda handlingar. ”Synder” med ett ”s” förekommer endast i Romarbrevet 3:25; 4:7; 7:5 och 11:27. På samma sätt förekommer ”sinned” endast i Romarbrevet 2:12 (två gånger), 3:23; 5:12, 14, 16. ”Sin” utan ”s” används på 43 ställen i Romarbrevet, med början i 3:9: ”Hedningarna, att de alla är under synden.”

Fråga: I Rom3:23 –24, om alla som är rättfärdiggjorda är desamma som alla som har syndat, kommer då alla till himlen, som universalisterna lär ut?

S: Nej, universalismen är en kätteri. Den allmänna fördömelsen, av både judar och hedningar, och det allmänna erbjudandet om rättfärdighet genom tro, till både judar och hedningar, innebär inte att varje enskild person accepterar erbjudandet. Se diskussionen om Kolosserbrevet 1:20 för svaret och mer information.

F: Vilka är de sex sätten på vilka vi rättfärdigas enligt Rom 3:24?

S: Här är de sex sätten.

Vi rättfärdigas genom nåd, genom försoningen i Kristus Jesus enligt Romarbrevet 3:24.

Vi rättfärdigas genom tro enligt Romarbrevet 5:1.

Vi rättfärdigas genom blodet enligt Romarbrevet 5:9.

Vi rättfärdigas genom kraft enligt Rom 4:24–25.

Vi rättfärdigas av Gud enligt Romarbrevet 8:33.

Vi rättfärdigas genom gärningar enligt Jakob 2:24, vilket innebär att gärningarna är beviset och frukten av vår rättfärdighet.

Fråga: I Rom 3:24, vad skulle du säga till någon som trodde att människor i forna tider eller på andra platser som blev frälsta, blev frälsta utan Kristus?

S: Om detta vore sant, skulle Kristi död på korset inte ha varit nödvändig, utan endast ett alternativ. När Jesus bad i Getsemane trädgård och frågade Gud Fadern om det fanns något annat sätt, varför skulle inte Gud då ha sagt: ”Visst, du behöver inte genomföra detta”?

F: I Rom 3:25, i vilken utsträckning innebär Kristi död att Guds vrede avlägsnas, och i vilken utsträckning innebär den att vår skuld avlägsnas?

S: De hör ihop som tändved och eld. Det innebär att vi befrias från att stå under Guds vrede, eftersom det är en borttagning av vår skuld genom Jesus Kristus offer.

F: Betyder Rom 3:25 att Kristus frälste oss från våra synder fram till dess att vi blev pånyttfödda, och att vi därefter är på egen hand?

S: Nej. Tanken att ”om det ska bli så, är det upp till mig” är inte biblisk. Många inom Kristi kyrka tror att man förlorar sin frälsning varje gång man syndar, men att man återfår den när man omvänder sig. Märkligt nog tror de inte att man måste döpas på nytt för att bli frälst igen. Som en person utanför Kristi kyrka skämtsamt uttryckte det: de tror på att bli tvättade en gång, och därefter blir de kemtvättade.

F: I Rom 3:25 står det att Kristi död är en försoning för alla våra tidigare synder. Om en kristen då medvetet syndar, hamnar han eller hon då i helvetet, som Heb 10:26–31 tycks antyda?

S: Nej. Gud gav oss inte bara frälsning, utan Gud upprätthåller också vår frälsning, vilket 1 Joh 1:8–10 och 1 Joh 2:2 visar. Gud fullbordar vår frälsning genom att försegla oss för frälsning i Efesierbrevet 1:11–14.

Fråga: Talar Paulus i Rom 3:27–28 om gärningar enligt Mose lag eller om goda gärningar i allmänhet?

S: För det första finns det bara en lag, Guds lag. Även om Paulus har de bud som judarna lärde sig i åtanke (Rom3:21 ), glömde han inte de delar av Guds lag som hedningarna hade, eftersom han uttryckligen nämner dem i Rom3:29 –30.

Låt oss för ett ögonblick anta att det som vissa felaktigt har hävdat är sant, nämligen att Paulus endast talar om att Mose lag inte kan bidra till att förtjäna frälsning, och att det därför är möjligt att goda gärningar delvis kan förtjäna frälsning. Nu angav Mose lag inte bara de dåliga saker som de inte fick göra, utan den specificerade också de goda saker som de borde göra. Om det som vissa felaktigt har hävdat vore sant, skulle de bud som Gud gav inte kunna hjälpa dem att förtjäna frälsning, men andra bud som Gud inte gav (på grund av glömska, elakhet eller någon annan anledning) skulle kunna göra det.

Kärnfrågan här är att det bara finns en Gud, och att människor antingen försöker lyda eller inte lyda Honom. Inte bara visar denna vers inte att goda gärningar kan förtjäna frälsning, utan Efesierbrevet 2:8–9 bevisar att de inte kan det.

För att bättre förstå förhållandet mellan en tro som uttrycker sig i handling och att man inte rättfärdigas genom gärningar, se nästa kapitel i Bibeln, Romarbrevet 4.

Fråga: Hur kan en människa i Rom 3:28 bli ”rättfärdigad genom tro utan lagens gärningar”, när Jakob2:24 säger: ”Genom gärningar blir en människa rättfärdigad, och inte genom tro ensam”?

S: Vi blir frälsta av nåd genom tro allena, men sann tro står inte ensam, utan åtföljs av gärningar. Svaret illustreras med en analogi: ”Det är sannerligen omöjligt att skilja gärningar från tro, precis som det är omöjligt att skilja värme och ljus från eld.” Detta citat är från Martin Luther. Om du och dina vänner satt runt en lägereld och lagade mat, skulle en ”lägerdeltagare” vid namn Paulus kanske påpeka att det inte är ljuset från elden som lagar maten, utan värmen. Han skulle också tillägga att det inte hjälper det minsta att lysa med ficklampan på lägerelden. En annan ”lägerdeltagare” vid namn Jakob skulle säga att man inte kan avgöra om elden fortfarande brinner och lagar maten annat än genom ljuset. Han skulle säga att om det inte fanns något ljus, så skedde ingen tillagning.

Se diskussionen om Jakob 2:14–25 för ett mer utförligt svar.

Fråga: Hur var Abraham Paulus far enligt köttet i Rom 4:1?

S: Abraham blev, precis som vi, rättfärdiggjord genom tro enligt 1 Mosebok 15:6. Ordet för far användes också för förfader, och eftersom Paulus var jude var Abraham hans förfader. Detta är det enda stället där ordet ”förfader” används i Nya testamentet, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 452. På s. 453 står det också att rabbinerna lärde att Abraham hade ett överskott av förtjänst som stod till förfogande för hans efterkommande.

Fråga: Hur passar Rom 4 in efter Rom 3?

S: Romarbrevet 3 hävdar att det finns en rättfärdighet från Gud som är oberoende av lagens gärningar. Romarbrevet 4 ger ett bibliskt exempel: Abraham.

Fråga: I Rom 4:3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11 använder Paulus ordet ”tillräknas”. Hur tillräknas rättfärdigheten oss?

S: Gud är rättvis, och om han ska straffa någon synd måste han, för att vara rättvis, straffa all synd. Jesu död på korset uppfyllde Guds krav på rättvisa för vår synd. Den tillräknas oss när vi tror; tillräkningen ”växer” inte i takt med att vi gör goda gärningar eller fylls upp när vi dör. Romarbrevet 5 går in på detaljerna kring denna tillräkning.

F: Vilka kontraster nämns i Rom 4:4–5:15 mellan Adams fall och Kristi offer?

S: Det finns tre kontraster.

1. Det ena är en följd, det andra en gåva (Romarbrevet 4:4–5).

2. Gåvan skilde sig i grad från överträdelsen (Rom5:15 ). Gåvan mer än väl uppvägde överträdelsens brist.

3. De skilde sig åt till sin natur. Gåvan medförde rättfärdighet och liv, medan överträdelsen medförde fördömelse och död (Rom5:16 –17).

Fråga: I Rom 4:8,22, om Gud inte tillräknade Abraham synd, var Gud då rättvis mot dem som Han tillräknar synd?

S: Ja. Romarbrevet 4:23–24 säger att det inte var ett isolerat fall att tillräkna Abraham rättfärdighet istället för synd. Detsamma gäller för oss, om vi tror på Gud. Men de som litar på sin egen rättfärdighet istället för Guds kommer att dömas utifrån vad de har gjort och inte gjort, vilket framgår av Uppenbarelseboken 20:12 och Matteusevangeliet 25:32–46.

Fråga: Varför är det viktigt, enligt Rom 4:10, att Abraham förklarades rättfärdig innan han omskars?

S: Om det hade skett efteråt, skulle man kunna tro att Abraham förtjänade sin rättfärdighet genom de gärningar han utförde. Men på detta sätt hade Abraham inte utfört några gärningar för att förtjäna rättfärdigheten. Abraham trodde bara, och han omskars inte förrän fjorton år senare.

För det andra var Abraham inte omskuren när han blev rättfärdig, och därför kan han också vara troens fader för de omskurna.

F: I Rom 4:15, vad är skillnaden mellan synd och överträdelse?

S: Synd är att gå emot det som Gud har befallt. Överträdelse är att medvetet synda mot det som Gud har befallt. All överträdelse är synd, men oskyldig, okunnig synd är ingen överträdelse.

Fråga: Varför behöver vi ha tro istället för visshet, enligt Rom 4:16?

S: Tänk på det: Änglar har inte tro som vi, de har kunskap. Det finns ingen frälsning genom Kristus för fallna änglar, som visste vad de gav upp enligt Hebreerbrevet 2:16.

Vi har inte fri vilja på samma sätt som änglar och demoner har. De har säker kunskap, vi har tro. Gud kunde ha valt att komma till jorden varje år, bevisa bortom allt tvivel att Han skulle döma alla, och sedan uppmana alla att fritt välja att acceptera eller förkasta Honom. Det skulle inte kännas som ett särskilt stort val. Det är snarare lätt för en människa att välja att inte granska dessa saker, förbli i osäkerhet och tvivel och gå sin egen väg.

Gud kunde ha skapat varelser som valde att följa Honom eftersom de visste med säkerhet hur allt låg till. Det gjorde Gud, och de kallas änglar. Gud skapade oss, de fallna människorna. Trots vår syndiga natur, och trots att vi inte har säker kunskap, har Gud gjort det möjligt för oss att välja att komma till Honom.

Fråga: Hur var Abraham ”fader till många folk” enligt Rom 4:17–18?

S: Abraham var stamfader till israeliterna, edomiterna och midianiterna, men det är inte den huvudsakliga innebörden i denna vers. Snarare var Abraham fader till alla som tror (Rom4:11 ), både judar och hedningar från alla nationer.

Fråga: Hur var Abrahams tro i Rom 4:18 både mot hoppet och i hoppet?

S: Abraham var varken blind, dåraktig eller lättlurad. För en man som var 100 år gammal och en hustru som var 90 fanns det naturligtvis inget hopp om att få några barn. Om de var ofruktbara tidigare skulle det inte bli bättre av att de nådde hundraårsåldern. Det fanns helt enkelt ingen chans. Men Gud behöver ingen slump, och det visste Abraham. Om Gud lovade en son, från Sara och honom själv, då skulle Sara och han förbli vid liv tills den sonen hade fötts. Abraham hade förlorat hoppet om sina kroppar och om naturen, precis som varje förnuftig människa borde ha gjort. Men samtidigt behöll Abraham hoppet om Gud, som är Allsmäktig. Man kan se båda dessa aspekter hos Abraham i 1 Mosebok 17:17, där Abraham skrattade av hopplöshet när Gud sa till honom att Sara och han skulle få en son. Man kan se något liknande hos Sara i 1 Mosebok 18:12.

En sorts tro säger: ”Allt kan jag genom Kristus som ger mig kraft” (Fil 4:13). Det är en storartad tro att ha, men det är inte den sortens tro som Abraham hade här. Sara och Abraham såg inte hur de skulle kunna göra någonting på egen hand, inte ens med Gud. Men Gud kunde skapa en väg när det inte fanns någon väg.

Fråga: Vad är det i Rom 4:18 som hindrar oss från att ha en stor tro, som Abraham?

S: Det finns åtminstone fyra viktiga saker som vi bör tänka på.

a) Vi kanske inte har utrymme inom oss för en så stor tro; vi är redan till stor del fyllda av en smickrande bild av våra egna förmågor. Abraham visste att han behövde förlita sig på Gud, och Abraham ville inte stanna kvar någonstans när Gud ville att han skulle gå.

b) Det krävdes modiga steg av Abraham att lämna saker bakom sig och följa Gud. Vi bör se var Gud vill att vi ska ta modiga steg, inte för att utsätta oss för fara utan anledning, utan för att lyda Honom.

c) Men Abraham snubblade, många gånger, på sin trosvandring. Han fruktade Farao, fruktade Abimelek och ville ta en genväg med Hagar. Men Abraham reste sig och fortsatte att vandra.

d) Abraham blickade framåt mot vart han var på väg. Han dröjde inte vid var han hade varit, eller ens var han befann sig just nu, utan på vart han ville komma, och lämnade efter sig ett arv som en välsignelse för många nationer.

Fråga: Hur ger Abrahams exempel oss hopp i Rom 4:23–25?

S: Vi ser hopp i tre olika aspekter.

Analogt med detta kunde Gud ändra på det faktum att Abrahams fysiska kropp var oförmögen att få fler barn. Även om människor är döda i synd kan Gud ge dem liv.

Som exempel rättfärdigade Gud Abraham innan han hade gjort några gärningar och räknade Abrahams tro som rättfärdighet. På samma sätt rättfärdigar Gud oss innan vi har gjort några gärningar och räknar vår tro som rättfärdighet.

Situationsmässigt blev Abraham rättfärdigad fjorton år innan han omskars. Löftet om rättfärdigande genom tro gäller både judar och hedningar.

Om Guds verk i våra liv helt och hållet berodde på oss, skulle jag vara rädd. Men det beror snarare på att Gud verkar i oss (Filipperbrevet 2:13), och vi kan ha förtroende för Honom, om vi bara litar på att Han utför Sitt goda verk.

Fråga: Hur beskriver Rom 5:1–10 att frälsningens utbyte sker?

S: Nio aspekter nämns.

1. Rättfärdigad genom tro (5:1).

2. Fred med Gud (inte bara en känsla av frid) (5:1)

3. Tillträde genom tro (5:2) till denna nåd (5:2).

4. Guds kärlek utgjuts i våra hjärtan genom den Helige Ande (5:5).

5. När vi var maktlösa dog Kristus för de ogudaktiga (5:6).

6. Gud visade sin kärlek (5:8).

7. Medan vi var syndare dog Kristus för oss, de ogudaktiga (5:8).

8. Rättfärdigade genom Kristi blod (5:9).

9. Försonade genom Guds Sons, Jesu, död (5:10 ).

Som New International Bible Commentary på s. 1324 lär oss är rättfärdiggörelsen inte bara en lära som ska definieras och försvaras, utan en välsignelsens kopp att njuta av.

Fråga: Är frälsningen i Rom 5:2, 9–10 genom nåd eller genom tro?

S: Ursprunget, kraften, den tillräckliga styrkan och verkan kommer från Guds nåd att sända Jesus att dö för våra synder. Se Efesierbrevet 2:5, 8, 9. Gud valde att förmedla denna gåva genom vår tro på Jesus. Ordet här, ”föra in” eller ”få tillträde”, kan syfta på en introduktion till kungligheten.

F: Avser Rom 5:3 lidanden för Kristi skull eller lidanden i allmänhet?

S: Inget begränsar ordet ”prövning” här till endast lidande för att man är kristen. Många kristna upplever prövningar på grund av hälsoproblem, trasiga relationer eller förlust av nära och kära.

Fråga: I Rom 5:6, innan Kristus dog för oss, var vi verkligen alla helt utan kraft?

S: I alla avseenden som spelar roll, ja. Se Romarbrevet 3:9–20 för en mer detaljerad beskrivning av Paulus.

F: I Rom 5:7, vad är skillnaden här mellan en rättfärdig människa och en god människa?

S: En rättfärdig människa håller lagen, och kanske inget mer. En god människa är också en rättfärdig människa, men älskar dessutom Gud och sina medmänniskor. Få människor skulle dö för en rättfärdig eremit, även om en person kanske skulle vara villig att dö för någon som de tror bryr sig om dem. Men Kristus gjorde varken det ena eller det andra. Han dog inte för ”goda människor” eller för dem som är ”nästan tillräckligt goda”. Kristus dog snarare för de ogudaktiga.

F: Hur blir vi i Rom 5:9 frälsta från Guds vrede?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Vi var inte fria från Guds vrede från födseln, eftersom till och med de utvalda (de som är på väg till himlen) en gång var föremål för vrede, enligt Efesierbrevet 2:3. (Charles Spurgeon framför samma argument i ”For Whom Did Christ Die?”, Metropolitan Tabernacle Pulpit, vol. 20, nr 1191, s. 11)

2. Vi är befriade från Guds vrede vid den yttersta domen.

3. Gud kan dock fortfarande tuktar oss (Hebreerbrevet 12:5–11), och vi kan fortfarande drabbas av människors vrede (Romarbrevet8:36 ).

Fråga: Vad är Paulus poäng med uttrycket ”i ännu högre grad” i Rom 5:9, 10, 15, 17, 21?

S: Romarbrevet 5:9 ”ännu mer” befrielse från Guds vrede

Romarbrevet 5:10 ”ännu mer” bevarande genom hans uppståndna liv

Romarbrevet 5:15 ”i ännu högre grad” nådens gåva

Romarbrevet 5:17 ”i ännu högre grad” den troendes herravälde över livet.

Romarbrevet 5:21 ”ännu mer” överflödande nåd.

F: Vilka resultat nämns i Rom 5:9–21 på grund av Kristus?

S: Detta är faktiskt ett komplext ämne. Här är de resultat som nämns.

1. Rättfärdigade genom hans blod. Frälsta från Guds vrede genom honom. (Romarbrevet 5:9)

2. Försonade med Gud genom hans Sons död (Romarbrevet 5:10). Försoning innebär att en relation skapas eller återupprättas. Människor som tidigare var fiender eller främmande för varandra är nu vänner.

3. Frälsta genom hans liv (Romarbrevet 5:10).

4. Guds gåva och nåd strömmade över till de många (Romarbrevet 5:15).

5. Rättfärdighet har skänkts (Romarbrevet 5:16).

6. Nådens försörjning och rättfärdighetens gåva härskar i livet (Romarbrevet 5:17).

7. Den rättfärdighet som ger liv åt alla människor (Romarbrevet 5:18).

8. Många kommer att bli rättfärdiga (Romarbrevet 5:19).

9. För att nåden skall råda genom rättfärdigheten till evigt liv (Romarbrevet 5:21).

Fråga: I Rom 5:10, blev de kristna försonade genom Kristi död eller genom hans liv, och vilken skillnad försöker Paulus visa?

S: Paulus försöker visa att Jesus gjorde mer än en sak för oss. Genom sin död betalade Jesus priset för vår synd. Genom att uppstå igen ger han oss liv med sitt uppståndna liv och har blivit vårt liv. Slutligen, om vi rättfärdigas av nåd genom tro, kommer beviset att vara tydligt genom våra goda gärningar.

F: I Rom 5:12, vad syftar ”Därför / På grund av detta” på?

S: Detta hänvisar direkt till det som tidigare har sagts om rättfärdiggörelsen i Romarbrevet 5:1–11. Eftersom varje kapitel i Romarbrevet bygger på de föregående delarna kan man se att det indirekt hänvisar till hela den föregående delen av Romarbrevet.

Fråga: Visar Rom5:12 , att vi före födseln endast är potentiella människor, och inte faktiska sådana? (så att abort skulle vara okej)

S: Nej, det finns många bra verser i Bibeln som talar för livets okränkbarhet, men detta är inte en av dem. Denna vers syftar inte på tiden mellan befruktningen och födelsen, utan på tiden före vår befruktning, från Adams tid och framåt. Se även diskussionen om Hebreerbrevet 7:9–10

F: I Rom5:12 –19, på vilket sätt var Adams förbannelse över oss en ”förebild” för Kristi tillräknade rättfärdighet?

S: Alla kristna är överens om följande.

1. Alla människor drabbades av död, förgänglighet, syndig natur och förbannelser på grund av det som Adam gjorde. Adam och Eva drabbades omedelbart av andlig död, och deras fysiska kroppar började omedelbart förfalla, även om de inte dog fysiskt förrän nästan tusen år senare.

2. Jesus bar straffet för våra synder.

3. De utvalda får evigt liv, rättfärdighet, helgelse och välsignelser från Kristus.

De kristna är oeniga om följande:

Vissa äkta kristna hävdar att tillskrivningens natur är densamma när det gäller relationen mellan Adam och oss, mellan oss och Kristus samt mellan Kristus och de troende. (Charles Hodge i Systematic Theology, s. 194, och hans Commentary on the Epistle to the Romans, s. 142–190). Vissa går så långt som att lära att om Gud inte hade förklarat alla människor, inklusive spädbarn, skyldiga och värdiga Guds vrede för det som Adam gjorde, skulle Gud inte ha ”rätten” att tillräkna Kristi rättfärdighet till alla de utvalda. Alla dör, även spädbarn, vilket därmed bevisar att de bär på Adams förbannelse och skuld.

Det finns dock minst tre centrala inkonsekvenser i denna uppfattning.

1. Om alla människor ”förtjänade” Adams skuld, och om tillräknandet är detsamma som Hodge beskriver, så ”förtjänade” Kristus vår skuld. Och förtjänade Jesus Evas skuld?

2. Om de fördömda tog på sig Adams skuld, så hade Adam inte längre skulden, annars skulle Gud utdöma ett faktiskt straff för samma skuld två gånger.

3. Även djurungar dör. Naturen bar på förbannelsen från Adams synd, men döden bevisar inte mer att mänskliga spädbarn är skyldiga till Adams synd än att valpar är skyldiga till Adams synd.

Många andra äkta kristna håller absolut inte med om att vi bär Adams skuld. Jesus var inte skyldig till någon synd, inte ens våra. Istället valde Jesus att bära konsekvenserna av vår skuld genom att dö på korset och stiga ner i graven. Medan Jesus bar vår synd (Hebreerbrevet9:28 ), och Han som var utan synd blev synd för vår skull (2 Korintierbrevet5:21 ), förblev Jesus ändå utan synd (Hebreerbrevet4:15 , 1 Petrusbrevet2:22 ), och i Honom finns ingen synd (1 Johannesbrevet 3:5).

Kanske kan alla kristna, även om vi är oense, enas om följande: Vi stod som skyldiga syndare för våra egna synder. Vi är lika mycket skyldiga syndare för Adams synd som Kristus är en skyldig syndare för vår synd.

Fråga: Hur skiljer sig förbannelsen och den tillräknade rättfärdigheten åt i Rom5:12 –21?

S: Charles Hodges uppfattning att tillräknandets natur är densamma för både Adam och Kristus är inte korrekt av minst åtta skäl.

1. Kristus bar vårt straff och vi tar emot hans rättfärdighet i ett stort ömsesidigt utbyte. Å andra sidan var syndafallet en ensidig överföring; Adam bar ingenting från oss.

2. Vår skuld togs bort av Kristus, men Adams skuld minskades inte på något sätt av oss.

3. Det onda kom in i oss, men det onda kom inte in i Kristus.

4. Vi fick fördärvet och den syndiga naturen från Adam, men Kristus fick varken fördärvet, den syndiga naturen, skulden eller skammen.

5. Tillräknandet av Kristi rättfärdighet förmedlas genom vår tro, men det finns ingen tro eller ens brist på tro inblandad i Adams synd. (Douglas Moo, Kommentar till Romarbrevet 1–8, s. 338–339.)

6. Kristus valde att sona för oss; Adam valde inte frivilligt att överföra någonting till sina efterkommande.

7. Kristi rättfärdighet ges oss med vårt samtycke till Kristus. Adams förbannelse (och enligt vissa även skuld) var ofrivillig från vår sida.

8. Kristi rättfärdighet ”överfördes” inte genom föräldrarna. Vissa kristna har vad som kallas en traducianistisk teologi; de tror att Adams skuld överförs genom föräldrarna eller åtminstone genom fadern.

Om inte någon skulle förneka dessa åtta skillnader (och jag tror inte ens Charles Hodge skulle göra det), är det inkonsekvent att säga att tillräknandets natur är densamma.

Fråga: Hur är Kristi försoning i Rom5:12 –21 kopplad till Adams fall?

S: Alla kristna är överens om att försoningen är kopplad till Adams fall på följande två sätt.

1. Eftersom vi har ärvt den syndiga naturen från Adam, helgas vi för att bli lik Kristus.

2. Dessutom, eftersom vi föddes främmande från Gud på grund av Adam, föds vi på nytt som Guds barn i Kristus.

Alla kristna håller inte nödvändigtvis med om följande fyra sätt.

3. I NIV Study Bible, s. 1713, står det att Romarbrevet5:18 ”inte betyder att alla så småningom kommer att bli frälsta, utan att frälsningen är tillgänglig för alla. För att vara verkningsfull måste Guds nådegåva tas emot (se vers 17).”

4. Vi har fått förbannelser från Adam och nåd från Kristus, men Jesus är inte mer skyldig till våra synder än vi är till Adams.

5. Om Gud inte tillräknade oss Adams skuld, skulle Gud inte kunna tillräkna oss Kristi rättfärdighet.

6. Om Gud inte straffar de fördömda med extra plågor i helvetet, skulle Jesus inte kunna välja att ta på sig vårt straff.

Fråga: Vad nämns i Rom5:12 –19 som räckvidden för Adams fall respektive Kristi offer?

S: Kristna diskuterar ibland om Kristi försoning är betydelsefull för alla (universell) eller endast för vissa (partikulär). Båda sidor kan se sin egen synvinkel här.

Adams synd: Alla (5:12 , 18) och de många (5:15, 19).

Jesu rättfärdiggörelse: samma räckvidd. Alla (5:18 ) och de många (5:15,19).

Adam var förebilden (typen), med kontraster (5:14 ); fördömelse och rättfärdiggörelse är mycket symmetriska i avsnittet.

Se även 1 Kor 15:21–22, 45–49.

Fråga: I Rom5:12 –21, vilka kopplingar finns det mellan oss och Adam?

S: Skriften säger inget om detta, men här är några möjliga synsätt. Varje synsätt innefattar det föregående.

1. Människor lider i detta liv på grund av vad Adam gjorde.

2. Vi har alla gjort samma sak. Adam är ett exempel på oss.

3. Vi har ärvt synden, det vill säga en syndig natur.

4. Gud bestämde att vi skulle ärva skulden hos den som Gud utvalde (Adam) att vara vår representant.

5. Barn (inklusive judiska och kroatiska barn) ärver skulden för sina förfäders brott. (1/3 av den traducianska uppfattningen)

Fråga: Hur syndade alla i Adam, enligt Rom 5:12?

S: Adam och Eva syndade utan att först ha haft en syndig natur. Vi syndar alla eftersom vi har Adams syndiga natur. Utöver detta är kristna oeniga i frågan. Här är några synsätt.

Det påvisade resultatet: Eftersom vi alla syndar visar detta resultat att döden och synden kom över alla människor som är födda genom Adam.

Endast delaktighet i förbannelsen: På grund av orsaken (Adam) är resultatet att vi (mänskligheten) alla bär på förbannelserna döden och en syndig natur. (Romarbrevet 5:14)

Deltagande i både skuld och förbannelse: På grund av orsaken (Adam) är resultatet att vi (mänskligheten) alla har syndat genom att delta med Adam, och att vi också alla bär på dödens förbannelse och en syndig natur.

Fråga: I Rom 5:12–14, om Gud dömde oss med Adams skuld, varför då?

S: Äkta kristna är oeniga, med tre huvudsakliga åsikter.

1. Adams skuld tillräknades inte oss, endast hans natur och förbannelser.

2. Precis som Gud är tvungen att straffa synden på grund av rättvisans och helighetens krav i sin natur, är Gud tvungen av rättvisans krav att tillräkna oss Adams skuld.

3. Gud behövde inte tillräkna oss Adams skuld för att tillfredsställa rättvisans krav, men han gjorde det ändå av andra skäl.

3a. Om Gud inte hade gjort oss ansvariga för Adams skuld, skulle han inte rättvist ha kunnat ”göra” Kristus till ett offer för våra synder.

Fråga: Vad är arvsynden i Rom5:12 –18?

S: Arvsynden är ett begrepp som består av två delar:

1. Vi har alla ärvt en syndig natur och är från födseln främmande för Gud.

2. Vi bär alla på skuld, inte bara för våra egna synder, utan också för Adams synd.

De kristna är överens om den första punkten, men de flesta kristna anser att den andra punkten är felaktig. Bland de första som förkunnade den andra punkten fanns Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) och Augustinus av Hippo. Båda två hörde till de första kristna som stödde förföljelsen av icke-kristna. I The New Dictionary of Christian Ethics and Pastoral Theology, s. 641–643, sägs följande om arvsynden: ”Allvarligare är att det finns en oförenlighet mellan begreppet skuld och begreppet arv. Vårt språk om människors skuld verkar endast meningsfullt i sammanhanget av beslut och handlingar där vi själva på något sätt är inblandade.”

Fråga: Hur tillräknas Adams skuld oss (om den alls gör det) i Rom5:12 –18?

S: Romarbrevet 5:12–18 säger inte exakt hur. Kristna har mycket olika åsikter om svaret på denna fråga. Här följer några ståndpunkter, och man kan anamma mer än en av dem.

1. Vi ärver Adams natur, men Adams skuld har aldrig på något sätt tillräknats oss.

2. Alla hade Adams skuld, men i Kristus förlåts och avlägsnas Adams skuld för 100 % av alla människor. (Teorin om förebyggande nåd)

3. Adams skuld är förlåten och borttagen för alla, precis som i det föregående påståendet, men den återförs för dem som förkastar Kristus (Millard Ericksons synsätt).

4. Alla hade Adams skuld, men i Kristus är Adams skuld förlåten och borttagen för de utvalda.

5. Spädbarn kan eventuellt hamna i eldsjön enbart på grund av Adams skuld, utan någon egen personlig skuld.

6. Människor i eldsjön kan till en del skylla sitt lidande på Adams synd.

7. På grund av vår tillräkning minskades Adams egen skuld.

8. Adams skuld minskades inte, och Gud räknade skulden två gånger.

9. Adams skuld tillräknas oss, men inte på något meningsfullt sätt.

Både kalvinister och icke-kalvinister kan här instämma med den kalvinistiska New Geneva Study Bible, s. 1775. Där står det att alla har syndat genom Adams synd, men att Romarbrevet 5:12–21 inte anger hur.

Fråga: I Rom5:12 –19, vilka är några kristna som tror att Adams skuld inte tillräknades oss alls?

S: Ingen av de förnikenska kyrkofäderna talade någonsin om att vi bär skulden för Adams synd, trots att de citerade Romarbrevet 5.

Athanasius av Alexandria ansåg att vi ärvt en syndig natur: ”Men Athanasius av Alexandria antyder aldrig att vi deltar i Adams faktiska skuld, dvs. hans moraliska skuld...” (Kelly, Early Christian Doctrines, s. 346–347)

”Helwys förståelse av predestinationen är, med undantag kanske för läran om mänsklighetens fall i Adam, antikalvinistisk – i själva verket typiskt nederländsk baptistisk. Varje tillräkning av Adams synd, eller den naturliga följden av Adams fall, upphävs när det gäller frälsningen, eftersom nåd beviljas alla att välja för eller emot Gud.” (Calvin Augustine Pater i Karlstadt as the Father of Baptist Movements, the Resurgence of Lay Protestantism, s. 267–268)

Är det givet åt alla att välja för eller emot Gud när det gäller frälsningen? Svaret på denna fråga är ett av de viktigaste sätten att skilja en kalvinist från en icke-kalvinist.

Fråga: Vilka kristna i Rom5:12 –19 anser att Adams skuld tillräknades oss?

S: Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) (Han trodde också att alla odöpta spädbarn hamnar i helvetet.)

Fråga: Finns det i Rom5:12 –19 några andra åsikter som äkta kristna har om huruvida vi bär Adams skuld eller inte?

S: Det finns tre andra åsikter.

1. Alla bär på Adams skuld, men Kristus gav oss ”föregående nåd”, som upphäver Adams skuld för alla.

2. Adams skuld tillräknas oss först efter att vi valt att synda

3. Vi bär skulden för Adams synd, och vi bär också skulden för våra förfäders synder.

Fråga: Finns det i Rom 5:12 några judiska skrifter utanför Bibeln som liknar denna passage?

S: Ja. Judiska skrifter som liknar Rom5:12 är 4 Esra 7:118 (= 2 Esra 7:118), Sirak 25:25 och 2 Baruk 23:4; 48:42; 54:19.

Enligt boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 548, står det följande i 2 Esdras:

»[Adam] överträdde … Du bestämde att döden skulle drabba honom och hans efterkommande …

Ty den förste Adam, tyngd av ett ont hjärta, överträdde och blev övervunnen, liksom också alla som härstammade från honom. Så blev sjukdomen bestående.” (2 Esdras 3:7, 21–22)

”O Adam, vad har du gjort? Ty även om det var du som syndade, var fallet inte bara ditt, utan också vårt, vi som är dina efterkommande.” (2 Esdras 7:118).

Lägg märke till att detta talar om konsekvenserna för oss: vi är fallna, sjuka och har döden. Det står inte att vi är skyldiga till Adams synd.

Fråga: Hur felöversatte Augustinus av Hippo och den latinska Vulgata denna passage i Rom 5:12?

S: Romarbrevet5:12 missförstods av Augustinus (v. 5, s. 302), enligt M. Erickson (s. 636), C. Daniel (s. 242) och J.N.D. Kelly (s. 354), eftersom den latinska Vulgata säger ”i vilken” (in quo) medan det grekiska originalet säger ”eftersom”.

F: I Rom 5:12, lade Gud skulden på eller ”dömde” han alla för Adams skuld såväl som för deras egen?

S: Från och med medeltidens början har de katolska, reformerta och många lutherska kyrkorna lärt att vi bär Adams skuld såväl som vår egen. Som vissa reformerta kristna har bekräftat när jag frågat dem, beror endast en del av människornas lidande i helvetet på vad de själva har gjort. En del av lidandet beror inte heller på något de har gjort, utan de straffas av Gud för vad Adam gjorde.

Detta begrepp saknades dock i den tidiga kyrkan (fram till Ambrosius och Augustinus) och hos dem som talade den grekiska koine-dialekten, som var språket i Nya testamentet.

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.) ”Och återigen: om inte mänskligheten har förmågan att undvika det onda och välja det goda genom fri vilja, är den inte ansvarig för sina handlingar...” (Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 43, s. 177) ”De ord som citerats ovan yttrade David 1 500 år före Kristus... Men för att ingen ska tro, utifrån vad vi har sagt, att vi hävdar att allt som händer sker av en ödesbestämd nödvändighet, eftersom det är förutsagt och känt i förväg, förklarar vi även detta.” (Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 43–44, s. 177)

Athenagoras (177 e.Kr.) ”Precis som hos människor, som har valfrihet när det gäller både dygd och last (ty ni skulle varken hedra det goda eller straffa det onda, om inte last och dygd låg inom deras egen makt).” En försvarstal för de kristna, kap. 24, s. 142

Basilius av Kappadokien (357–379 e.Kr.) Prolegomena: ”Å andra sidan är det inte Gud som är orsaken till helvetets ondska, utan vi själva. Syndens ursprung och rot ligger i det som står under vår egen kontroll och vår fria vilja.” (Prolegomena i Nicene & Post-Nicene Church Fathers, andra serien, vol. 8, s. lviii)

Fråga: Betyder alla människors fysiska död i Rom 5:15 att vi alla är skyldiga till Adams synd, även spädbarn?

S: Nej. Om den fysiska döden vore ett bevis på skuld i Adams fall, skulle även djuren vara skyldiga till Adams synd, eftersom de dör fysiskt. Den fysiska döden för Adams efterkommande är en förbannelse och en följd av Adams och Evas synd, men den bevisar inte att Gud förklarar oss skyldiga till någon annans synder. Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16 visar att en person inte dör för sin fars synd, utan endast för sin egen.

Fråga: I Rom 5:16,18, genom vilken process blev fördömandet resultatet av en enda synd?

S: Kristna är oeniga om detta. Här är sex möjligheter, och man kan tro på en kombination av dem.

1. Det anges inte. En fotnot i New Geneva Study Bible på s. 1775 lyder: ”Paulus förklarar inte hur hela mänskligheten blev delaktig i Adams synd, utan konstaterar helt enkelt faktumet. Alla syndade i Adams synd.”

2. Barn (t.ex. AIDS-drabbade spädbarn) kan i detta liv ärva konsekvenserna av synder, även om de inte själva är skyldiga.

3. Ännu viktigare än punkt 2 är att Gud dömde var och en av oss (oss och Adam) på grund av vad var och en av oss har gjort.

4. Utöver punkterna 2–3 har vi ärvt Adams fallna, syndiga och avskilda natur, och denna natur garanterar att vi kommer att synda och bli dömda.

5. Utöver punkterna 2–4, eftersom Gud förklarade människor skyldiga för handlingar de inte begått. (Det strider alltså inte alls mot Guds rättvisa att skicka odöpta spädbarn och foster till evig tortyr i helvetet, även om de aldrig begått några syndiga handlingar eller överträtt någon lag. Även om de inte var medvetna om synderna och blev oskyldigt anklagade för andras brott, är Gud ändå rättvis med en gudomlig, ofattbar rättvisa.) (Synsättet om ”Federal Headship”) Se Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 388–390 för mer information om synsättet om ”Federal Headship”.

6. Utöver punkterna 2–5 döms barn inför människor och Gud för sina föräldrars och förfäders brott, eftersom deras själar skapades ur föräldrarnas själar. (1/3 av den traducianska uppfattningen)

Fråga: Hur blev de många syndare i Rom 5:19?

S: Liksom i föregående fråga är kristna oeniga om detta. Återigen finns det sex möjligheter, och man kan tro på en kombination av dem.

1. Denna skriftställe säger inte uttryckligen hur.

2. Vi blev dödliga och dörren öppnades för synden.

3. Ännu viktigare än punkt 2 är att, precis som Gud dömde Adam för vad han gjorde, dömer Gud var och en av oss för vad vi har gjort på samma sätt.

4. Utöver punkterna 2–3 är vi inte bara syndare för att vi syndar, utan vi syndar också för att vi är syndare; med andra ord har vi en syndig natur.

5. Utöver punkterna 2–4 är vi ansvariga för det vi inte personligen är skyldiga till (Boettner s. 77–78), eller för synder som vi inte personligen har begått (ibid. s. 238).

6. Utöver punkterna 2–5 bör var och en som är född av en förrädare, en äktenskapsbrytare eller en syndare straffas som en förrädare, en äktenskapsbrytare eller en syndare. (1/3 av den traducianska uppfattningen, vilket strider mot Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16.)

Fråga: Om alla i Rom 5:19 har blivit syndare i Adam och alla har blivit rättfärdiga i Kristus, betyder det då att alla blir frälsta, såsom kätteriet universalism lär ut?

S: Nej. Det första ”alla” avser alla som är i Adam. Det andra ”alla” avser alla som är i Kristus. Inte alla är i Kristus. Sekten ”Guds barn” lärde ut detta. Äkta kristna (åtminstone efter Rufinus) är överens om att universalismen är felaktig, men icke-kalvinister och kalvinister har två mycket olika skäl till varför.

Bland icke-kalvinisterna finns ”4-punktskalvinister”, lutheraner, ”kalminianer”, arminianer och andra. De säger att Kristus erbjöd försoning för alla. En vanlig illustration är följande: Anta att en man hade en skuld på en miljon dollar som han inte kunde betala. En generös, förmögen vän öppnade ett bankkonto i mannens namn med en miljon dollar på kontot och sa till mannen att ta ut en miljon dollar och betala skulden. Anta att mannen inte trodde på den förmögne vännen, eller att han tog ut pengarna och slösade bort dem. Då skulle mannen fortfarande vara ansvarig för sin skuld, trots den förmögne vänens generositet.

Ur ett bibliskt perspektiv är detta slutsatsen av tre läror från Skriften.

N1. Kristus försonade alla (1 Timoteus 2:5–6; 1 Johannes 2:2; Romarbrevet11:32 ; 1 Timoteus4:10 ), och Gud erbjuder och befaller lydnad mot evangeliet för alla (2 Tessalonikerbrevet 1:8; Titusbrevet 2:11).

N2. Vissa kommer att hamna i eldsjön (Uppenbarelseboken19:20 ;20:10 –15; 21:8; Matteus 13:24–43; 25:31–46).

N3. Människor kommer att vara i helvetet för evigt (Matteus 18:8; 25:41,46;3:12 , Judas 7; 2 Tessalonikerbrevet 1:9; Uppenbarelseboken 20:10; 14:9–11).

Kalvinister, möjligen med undantag för amyraldiska kalvinister, lär att det första ”alla” i Romarbrevet 5:18 har en annan räckvidd än det andra ”alla” i 5:18, och att det första ”många” i Romarbrevet 5:19 har en annan räckvidd än det andra ”många” i 5:19. Kanske är den centrala läran inom den strängaste kalvinismen inte den definitiva försoningen, utan snarare ett förnekande av den universella försoningen, att Kristus inte dog för alla. Många skapades utan möjlighet att undkomma den andra dödens eldar.

Varför skulle vissa kalvinister tänka på detta sätt? Jag tror att en av de två huvudsakliga orsakerna till att de tänker så är ett missförstånd av Guds suveränitet. En andra orsak är att man felaktigt definierar människans fördärv på ett sådant sätt att man begränsar Gud till att vara oförmögen eller ovillig att verka i alla människor.

Missförstånd om Guds suveränitet: Vissa kalvinister har vad jag anser vara en korrekt syn på Guds suveränitet. Gud, som kan göra som Han vill, kan välja att delegera en del av Sin suveränitet under en begränsad tid. Gud kan tillåta att saker händer, såsom synd, som gör Hans hjärta bedrövat. Många kalvinister har dock inte nått denna insikt. Istället tänker de på följande sätt.

#1. Många bibelverser talar om Guds särskilda kärlek och nåd för de utvalda, och många icke-kalvinister uppmärksammar inte dessa verser. (Två viktiga exempel är Romarbrevet 9:6–23 och Romarbrevet 11:3–23)

#2. Många bibelverser talar om Guds förutbestämda, oundvikliga plan som omfattar allt och alla, även de ogudaktiga. (Exempel är Efesierbrevet 1:11; Ordspråksboken 16:4)

#3. På grund av ett starkt fokus på de två föregående sanningarna tonar många (men inte alla) kalvinister ner de bibelverser där Gud visar att människor har ett verkligt val (Josua 24:22–23) och att Gud har gett människor friheten att såra Hans hjärta (Jeremia 9:1; Matteus 23:37–39 m.fl.)

Varför tänker kalvinisterna så här? Jag tror att det beror på två huvudsakliga skäl.

Kalvinistiskt misstag nr 1 (Absolut framtida visshet utesluter verkliga valmöjligheter). Det är svårt för människor att förstå att Gud är större än tiden. När människor inte förstår detta är det, att be dem verkligen förstå att människor har verkliga valmöjligheter och att Gud med absolut visshet vet vad vi kallar framtiden, som att be sjundeklassare att förstå differentialkalkyl; det skulle verka alltför förvirrande.

Många goda kristna nöjer sig med att hålla fast vid dessa två sanningar samtidigt, utan att kunna förstå hur de samverkar, men ändå tro att båda är sanna. Andra hamnar i teologiska svårigheter, liknande fatalism, genom att förkasta sanningen att vi har valmöjligheter och göra oss till robotar. Ytterligare andra hamnar i teologiska svårigheter med tanken på en ändlig Gud genom att förkasta sanningen att Gud känner till framtiden med absolut säkerhet.

Kalvinistiskt misstag nr 2 (inga förlorade fall). Ett andra skäl till att kalvinister anser att kalvinismen är sann framgår tydligt i en kalvinistisk bok, *Putting Amazing Back into Grace*, av Michael Horton. Han har ett kapitel med titeln ”Inga förlorade fall”. Eftersom Gud är allsmäktig, allvetande, suverän och ingenting händer utom det som Gud tillåter, hävdar Horton att Gud inte kan göra något förgäves, eller att ingenting kan hända som Gud, i större bemärkelse, inte önskar.

Men Jesus beklagade judarnas avvisande av honom i Matteus 23:37–39.

Fariséerna ”förkastade Guds avsikt för dem själva” i Lukas7:30 .

Paulus uppmanade församlingsmedlemmarna att inte ta emot Guds nåd förgäves i 2 Korintierbrevet 6:1.

Jesus grät över sitt folk. Varför gråta, om Gud inte önskade att de skulle göra något annorlunda?

Slutligen måste det nämnas att inte alla kalvinister ansluter sig till tanken om ”inga förlorade fall”. Den avlidne Francis Schaeffer, en schweizisk kalvinist, sade i *The Church at the End of the Twentieth Century*: ”Vi kan förhärliga Gud, och både Gamla och Nya testamentet säger att vi till och med kan göra Gud bedrövad. Det är oerhört.” (Hymns for the People of God nr 364) Om andra kan inse, precis som Francis Schaeffer gjorde, exakt vad Gud gjorde när han gjorde det möjligt för människor att göra honom bedrövad, kommer vår vördnad inför Guds fantastiska nåd att bli så mycket större.

Fråga: I Rom 5:19, eftersom universalismen motbevisas i andra verser, på vilket sätt blev då alla som gjordes till syndare rättfärdigade?

S: Kristna är oeniga om detta. Här är några av åsikterna.

1. Grund för potentiell rättfärdigande för alla.

2. Alla utvalda är faktiskt rättfärdigade, och med ”alla syndare” avses utvalda syndare.

3. Otydlig formulering för att visa parallellen: Kristus påverkar sina egna lika säkert som Adam påverkar sina egna.

Fråga: I Rom 5:19, är det synden som gör oss till syndare, eller är det att vara syndare som får oss att synda?

S: Kristna tvistar ibland om denna punkt, men det rätta svaret är båda. En syndare är en som är skild från Gud. Att synda gör oss till syndare, men redan vid födseln föddes vi i ett ursprungligt tillstånd skilda från Gud. Således är vi först födda som syndare av naturen, och efter att vi syndat blir vi syndare genom våra handlingar.

Fråga: Hur kunde lagen, enligt Rom 5:20, ha som syfte att öka synden?

S: Rom4:15 och Rom 5:12 besvarar detta och visar att Gud inte räknar synd som överträdelse där det inte finns någon lag. Med andra ord räknar Gud inte oavsiktlig synd förrän personen är medveten om att det är en synd. Rom 7:7–13 går in mer i detalj och avslutar med att säga att lagen gavs för att synden skulle kunna erkännas som synd.

Ordet ”tillkom” kan bättre översättas med ”kom in bredvid”. Detta är samma verb som används i Galaterbrevet 2:4 om falska bröder som kom in bredvid sanna troende.

F: Hur hänger Rom 6 ihop med Romarbrevet 5?

S: Romarbrevet 5 handlade om två individer, den gamle människan – Adam – och den nye människan – Kristus. Romarbrevet 6 gör detta personligt och tillämpar det på våra liv. Romarbrevet 5 avslutas triumferande med att där synden ökade, ökade nåden ännu mer. Romarbrevet 6 förklarar varför vi inte bara kan fortsätta att synda eftersom vi nu har nåd.

F: Vilka är de fem nyckelbegreppen som jämförs och ställs mot varandra i Rom 6?

S: Vårt öde: (vår gamla människa leder till döden, och det nya livet i Kristus inom oss), kraften inom oss (syndens slavar, fria som Kristi slavar). Paulus har redan talat om människor före och efter Kristus, synd och nytt liv, samt lag och nåd, men kapitel 6 visar hur dessa hänger ihop.

Här är ordfrekvenserna i detta kapitel.

ni/er själva/vi/oss/vår (42 gånger),

synd/synda (17 gånger),

och dö/dog/död (16 gånger),

leva/liv (8 gånger),

Kristus/Jesus (6 gånger),

slavar/herravälde/välde (11X) (slav/förslava (8X))

Andra ord är:

Frihet (4X)

nåd (3X)

lag (2X)

Förenade i Kristus (2X)

Fråga: Vad kan du säga till en icke-kristen som hävdar att kristna tror att de kan göra vad de vill eftersom de har en ”brandförsäkring”, med anledning av Rom 6:1?

S: Det finns fyra skäl att inte göra det, förutsatt att de är en äkta troende som kommer till himlen.

Romarbrevet 6:1–11 säger att man inte kan göra det, eftersom man i sin ställning är förenad med Kristus.

Romarbrevet 6:12–14 säger att du inte behöver göra det, eftersom Guds nåd i erfarenhet har brutit syndens herravälde över dig.

Romarbrevet 6:15–19 säger att man inte får göra det, eftersom man absolut inte vill att synden ska härska över en.

Romarbrevet 6:20–23 säger att du helst inte bör göra det, eftersom syndens lön i slutändan är döden.

Fråga: Vad kan du säga till en antinomistisk kristen angående Rom 6:1?

S: Det finns en skillnad mellan att leva under nåden och att missbruka nåden. Om du är en förälder med ett barn som uppför sig illa i ett köpcentrum, skulle du ta med barnet hem tidigare än planerat. Om vi uppför oss illa kan vår himmelske Fader också ta oss hem tidigare än planerat. Grigori Rasputin och den ryska Khlysty-sekten trodde detta.

Vi måste förstå att vi har blivit pånyttfödda för något bättre än detta. En gång hälsades Augustinus av Hippo av en kvinna som hade varit hans älskarinna innan han kom till Kristus. Augustinus gick snabbt därifrån. Hon ropade efter honom: ”Augustinus, det är jag, det är jag!” Han ropade tillbaka över axeln: ”Ja, jag vet, men det är inte längre jag!”

Fråga: Varför ska vi inte synda för att nåden ska bli överflödande, enligt Rom 6:1,15?

S: Det är ungefär som att ställa följande fråga: Eftersom vi är tacksamma mot en läkare som opererar för att rädda vårt liv efter en bilolycka, borde vi då försöka råka ut för så många olyckor som möjligt?

Som John MacArthur, Jr. sa: ”Varför ska vi anta att människor som lever i ett oavbrutet mönster av äktenskapsbrott, otukt, homosexualitet, bedrägeri och alla tänkbara former av flagranta överdrifter verkligen är pånyttfödda?”

F: Vad säger Rom 6:1–4 om en övergång till en ny sfär?

S: Precis som en vattenandande grodyngel blir en luftandande groda och aldrig går tillbaka, går vi från att rusa mot döden till att leva ett nytt liv. Det är inte bara så att det ”gamla jaget” och min syndiga natur korsfästes med Kristus, utan snarare att hela jaget korsfästes med Kristus, eftersom det behövde ske.

Fråga: Vilka likheter och skillnader finns det mellan Paulus två resonemang i Rom 6:1–14 och Rom 6:15–23?

S: Båda delarna har ”bokstöd”. De inleds båda med att nämna nåden och går in på dess olika aspekter. Den första delen avslutas med att vi inte står under lagen utan under nåden, medan den andra delen avslutas med döden och den [nådiga] gåvan av evigt liv.

Den första delen, Romarbrevet 6:1–14, betonar att vi är förenade med Kristus i hans död, begravning och uppståndelse, samt vår död för synden och vårt nya liv i Kristus. Den säger ingenting om att vara slavar.

Den andra delen, Romarbrevet 6:15–23, betonar att alla är antingen syndens slavar eller Guds slavar. Den säger ingenting om att vara förenade med Kristus.

Den första delen bör komma först, eftersom den är den grundläggande orsaken till den andra. Den första delen betonar vår identitet, och den andra betonar Guds bud till oss.

Fråga: Vad säger Rom 6:4 om dopet?

S: Att bli begravd med Kristus i dopet ger inte mycket mening genom bestänkning, endast genom nedsänkning.

Fråga: Handlar Rom 6:5–7 om Kristi uppståndelse eller de troendes uppståndelse?

S: Paulus syftar här på Kristi uppståndelse. Eftersom Kristus uppväcktes till liv (imperfekt), har vi nu nytt liv. Vi kommer också att uppväckas fysiskt, men ändetiden nämns inte specifikt här.

F: Hur är vi i Rom 6:5–7 förenade med Jesus i döden och det nya livet?

S: Romarbrevet 6 är en fördjupad förklaring av hur Gud verkställer sin frälsning i oss, såsom beskrivs i Filipperbrevet 2:12–13. Vissa ser Paulus skrift om frälsningen som en ”rättslig” rättfärdiggörelse och andra som en ”deltagande” helgelse, men sanningen är att Paulus betonar båda. Vi är inte begravda i vår egen grav, utan snarare bildligt talat begravda tillsammans med Kristus i hans grav. Det finns åtminstone tre sätt att betrakta detta på.

Ett brott med det gamla livet, en övergång till en ny sfär och en födelse till ett nytt liv.

Att avsäga sig en gammal herre och underkasta sig en ny herre.

Att vända sig bort från ett gammalt öde och omfamna ett nytt öde.

Fråga: I Rom 6:5–7; Gal 2:20; Kol 3:9; Ef 4:22 – hur korsfästs vårt gamla jag i Kristus?

S: Det står inte ”vår gamla syndiga natur”, utan snarare ”vårt gamla jag”, vilket avser hela oss. Vi har önskningar, mål, ambitioner, fattar beslut och väljer hur vi ska använda vår tid och våra pengar. Att vara korsfäst med Kristus påverkar vart och ett av dessa områden.

I ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 937, ses detta som en ”oundviklig spänning” mellan vårt autentiska jag och vårt oautentiska jag. Att komma till Kristus betyder inte att striden är över; det betyder snarare att du just nu går in i en strid.

Fråga: I Rom 6:5; 8 och 1 Kor 15 – hade de troende dött med Kristus men ännu inte uppväckts med honom, eller hade de redan uppväckts med Kristus enligt Kol2:13 och Ef 2:5–6?

S: Positionellt sett är vi redan uppväckta till liv genom Kristus i vår ande, och våra kroppar kommer i framtiden att uppväckas fysiskt med Kristus. Förutom de verser i frågan som nämner detta finns följande ytterligare verser som Paulus undervisade om för att illustrera båda sidor.

I Rom6:11 står det: ”Så måste också ni betrakta er som döda för synden, men levande för Gud i Kristus Jesus.”

Romarbrevet 8:10–11 visar tydligt båda aspekterna: ”Men om Kristus är i er, är er kropp död på grund av synden, men er ande är [nutid] levande på grund av rättfärdigheten. Och om Anden från den som uppväckte Jesus från de döda bor i er, kommer han som uppväckte Kristus Jesus från de döda [framtid] också att ge liv åt era dödliga kroppar genom sin Ande, som bor i er.”

På samma sätt visar Kolosserbrevet 3:1–4 också båda aspekterna. ”Eftersom ni alltså har uppväckts [perfekt] med Kristus, sträva efter det som är ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida. Rikta era tankar på det som är ovan, inte på det jordiska. Ty ni har dött, och ert liv är nu [presens] förborgat med Kristus i Gud. När Kristus, som är ert liv, uppenbarar sig, då skall också ni uppenbaras [futurum] med honom i härlighet.”

Romarbrevet 6:5; 8 och 1 Korintierbrevet förnekar inte att vi redan är uppväckta med Kristus i vår ande och positionellt. Snarare bekräftar de att det inte endast handlar om andlig uppståndelse, utan också om en framtida fysisk uppståndelse. På samma sätt förnekar inte Kolosserbrevet 2:13 och Efesierbrevet 2:5–6 en framtida fysisk uppståndelse; snarare bekräftar de att det inte endast är en framtida händelse, utan också ett nuvarande liv i anden.

(Bibelcitat är hämtade från BSB.)

Fråga: Vad är egentligen ”syndens kropp” i Rom 6:6?

S: När det gamla livet jämförs och ställs mot det nya beskriver detta två aspekter av vårt gamla liv. Före Kristus är vi i vår kropp ivriga att synda och lever för synden. För det andra är vi i vår kropp slavar under vår herre: synden. Sedan vi kom till Kristus är den fysiska kroppen densamma, men det som ger kroppen liv och motiverar den är nu annorlunda.

F: I Rom 6:7 står det att eftersom kristna är döda i Kristus och befriade från synden, varför syndar de då fortfarande?

S: Även om kristna kommer att uppleva syndfrihet i himlen, är det inte det som denna vers syftar på. Romarbrevet 6:7 säger inte att kristna är syndfria, utan endast att de är fria från att vara slavar under syndens bojor.

Men precis som en slav kanske inte har hört eller trott på budskapet om att han är befriad, så agerar kristna ibland som om de fortfarande vore slavar under synden. Om en kristen någonsin skulle säga: ”Jag måste synda, jag har inget val”, skulle den kristne tala osant. Även om vi redan har ett nytt liv i Kristus ser Gud genom Paulus behovet av att ge oss ett bud här, som vi har valet att lyda eller inte lyda. Även om Gud har förklarat att synden inte längre har någon makt över oss, måste vi aktivt välja att avsätta den från tronen i våra liv.

Alla kristna är överens om att vi är fria från synd på två sätt, men forskarna är oeniga om den primära avsikten med just denna vers.

Vi är fria från syndens rättsliga straff

”Vi är rättfärdiggjorda” New International Bible Commentary s. 1328

”Här är till exempel mannen som dömts till döden i den elektriska stolen för mord på en polis. Så snart han dör befrias han (bokstavligen ’rättfärdigas’) från den synden. Straffet har betalats och fallet är avslutat.” Believer’s Bible Commentary, s. 1702. (Fetstil finns i originalet.)

I *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 463, står det: ”Nästa sats (Rom. 6:6b–7) förklarar i praktiken den första satsen (v. 6a). I sitt oförnyade tillstånd var en troende slav under synden. Men hans ’gamla människa’ korsfästes (identifierades) med Kristus, och det är grunden för befrielsen från slaveri under synden. Den som har dött har befriats från synden. Orden ’har befriats’ är en fri översättning av dedikaiotai, bokstavligen ’har rättfärdigats eller förklarats rättfärdig’. Perfektformen i denna vers beskriver en handling i det förflutna med en fortsatt verkan eller kraft. Synden har inte längre den juridiska rätten att tvinga på en troende sitt herravälde och sin kontroll, ty han har dött med Kristus.” (Fetstil finns i originalet.)

The Expositor’s Greek New Testament, vol. 2, s. 633 ”Döden befriar människor från alla anspråk, särskilt (för att ta upp det fall vi har framför oss) befriar den oss, som har dött med Kristus, från syndens anspråk – vår gamla herre – att fortfarande härska över oss.”

Vi är fria från syndens träldom

Douglas Moo diskuterar tre tolkningar av denna fras: befriade från det juridiska straffet, att dö med Kristus och befriade från träldomen, och säger att den tredje tolkningen är korrekt. ”Döden bryter syndens grepp om en människa.” Douglas Moo i The Wycliffe Exegetical Commentary, s. 394 (med hänvisning till kommentatorerna Godet, Michel och Kasemann).

”Befriade från [syndens] bojor och makt” (NIV Study Bible, s. 1714)

”I vår relation till Kristus är vi fria från syndens bojor; ändå är det möjligt även för en kristen att ’låta synden härska’ (Rom 6:12).” Hard Sayings of the Bible, s. 553. (Kursivstil i originalet)

”I Kristus är de troende potentiellt herrar över döden och synden.” Evangelical Commentary on the Bible, s. 937

”Befriade från syndens grepp. Dess herravälde är brutet.” The Expositor’s Bible Commentary, vol. 10, s. 70.

Fråga: Hur ska vi i Rom 6:11 betrakta oss själva som döda för synden?

S: Det finns tre aspekter.

Fullt betalt i det förflutna: Våra synder spikades fast på korset genom att Kristus dog för oss. Vi förklaras heliga, eftersom vår skuld är fullt betald.

Nytt liv i nutiden: Idag är vi befriade från syndens herravälde, och vi helgas, för att bli mer heliga dag för dag. Vi ska inte bara kämpa mot synden i våra liv; vi ska vara segrare och övervinna synden i våra liv. Om du, som kristen, någonsin säger: ”Jag är bara en syndare, jag kan inte hjälpa det”, då har du glömt den kraft som finns inom dig.

Syndfri i framtiden: En dag, i himlen, kommer vi att vara helt syndfria. De syndiga begären, planerna och beroendena kommer alla att vara borta. Men vi bör försöka börja leva på det sättet redan idag.

Fråga: Hur skulle du i Rom 6:14 förklara för en sjundedagsadventist att vi inte står under lagen utan under nåden?

S: Det är inte berget Sinai som gör oss till heliga i Kristus, utan Golgata. Fråga dem först om de tror att vi inte står under lagen utan under nåden. Om de inte håller med, citera då Romarbrevet 6:14 och fråga om de tror att Paulus brev är Guds ord eller inte? Om de säger att det är det, säg då att vi kan diskutera hur vi inte står under lagen utan under nåden, men att säga att vi fortfarande står under lagen är inget alternativ för en bibeltroende kristen.

Sjundedagsadventisterna kan misstänka att du använder ”nåd” som en ursäkt för att göra vad du vill och synda. De kan också (med rätta) misstänka att du har lagt den gamla skriftliga lagen åt sidan. Det har du, eftersom du tjänar på det nya sättet genom Anden, inte på det gamla sättet genom den skriftliga lagen (Romarbrevet 7:6). Se även 2 Korintierbrevet 3:3, där vi inte längre följer den lag som Gud skrev på sten, utan istället den lag som Gud skrev på vårt hjärtas kött. Romarbrevet 9:32 varnar för att vara som judarna som inte strävade efter rättfärdighet genom tro utan genom lagens gärningar. Kristus upphävde den skriftliga lagen i Kolosserbrevet 2:14. Det nya förbundet har gjort det gamla föråldrat, enligt Hebreerbrevet 8:13.

Fråga: I Rom 6:18,22, hur blir vi i praktiken befriade från synden?

S: Vi befrias redan nu från syndens herravälde och makt. Om du som kristen någonsin säger: ”Jag är bara en syndare, jag kan inte hjälpa det”, då har du glömt den kraft som finns inom dig.

Fråga: När Paulus i Rom 6:19 talar ”på mänskligt sätt”, förenklar han då saken här?

S: Ja. NIV översätter detta med ”Jag uttrycker detta i mänskliga termer.” Paulus är på väg att ge en enkel antropomorfisk analogi i termer som de kan förstå. Alla är antingen slavar under en herre som heter ”Synd” eller slavar under en herre som heter ”Lydnad”.

En förenklad bild av sanningen är fortfarande sann, så länge den erkänns som en förenkling och inte som en spegelbild av verkligheten.

F: I Rom 6:21, vilka slags frukter av synden har människor som de borde skämmas för?

S: Här är ett sätt att tänka på dem.

Egoism och bortkastad tid, att ignorera Gud och andra

Hat och att såra andra, både nära och kära och andra

Missbruk och längtan efter kortvariga njutningar

Materialism och missbruk av pengar, inflytande och resurser

Energi och ansträngning som slösas bort på att sträva efter det ovanstående.

Fråga: I Rom 6:22, vilka är fördelarna med helighet?

S: Det finns både nuvarande och framtida aspekter.

Nu: Vi är befriade från syndens slaveri enligt Romarbrevet 6:17–19

Vi kommer fortfarande att synda (1 Joh 1:8), men vi behöver inte fortsätta i någon synd (1 Joh 3:6,9).

Synden härskar inte längre i oss enligt Romarbrevet 6:12,14.

Vi kan nu stå utan skam enligt Romarbrevet 6:21 och Efesierbrevet 5:12.

Vi behöver inte längre dölja det vi gör i hemlighet, enligt Efesierbrevet 5:12.

Vi har Guds frid i alla situationer enligt Filipperbrevet 4:6–7.

Vi är inte längre blinda enligt Efesierbrevet 4:18

När vi har ”förlorat känslan” på grund av synden, kan den återvända enligt Efesierbrevet 4:19.

Vi är nu klokare och mindre dåraktiga enligt Efesierbrevet 5:15

En fördel som ofta förbises är att när vi slutar med ihållande syndigt beteende får vi mer tid, enligt Efesierbrevet 5:15–16. Om någon som tillbringar alla sina helger med att festa eller dricka sig full och sedan sova bort baksmällan slutar med det, har de nu lediga helger som de inte brukade ha.

Vi lever ett mer tacksamt liv enligt Efesierbrevet 5:20.

Vi är fria att sträva efter rättfärdighet. När vi är heliga liknar vi Gud mer, enligt 1 Petrusbrevet 1:15–16.

Vi förändras, eftersom vi just nu förnyas enligt Efesierbrevet 4:23.

Vi slutar att bli mer och mer fördärvade enligt Efesierbrevet 4:22

Framtiden: Det är de renhjärtade som ska se Gud enligt Matteus 5:8.

Vi har gått över från döden till livet enligt 1 Johannesbrevet 3:14 och Romarbrevet 6:13.

Vi har ett arv i himmelriket enligt Efesierbrevet 5:5

Vi kommer att vara heliga i himlen, eftersom det inte finns något oheligt i himlen. De som har ”tvättat sina kläder” kommer att vara i den nya himlen och den nya jorden enligt Uppenbarelseboken 22:14–15.

F: Vad är ett diagram över de fyra aspekterna?

S: Här är ett diagram.

Föreställ dig att någon fokuserade på bara en eller två sidor av kvadraten. Hur skulle deras teologi se ut?

Nedre vänstra hörnet: Om de fokuserade på viljans bundenhet och på att vi måste låta våra syndiga, själviska begär korsfästas, utan att beakta att vi nu är fria och förenade med Kristus, skulle de kanske förlora uppfattningen om att vi nu är fria från synd. De skulle kanske glömma bort att förväntningen är att vi nu är fria från synd och inte fortsätter att synda. Detta betyder inte att vi aldrig mer kommer att synda, men ingen synd bör ha grepp om vårt liv. Om den gör det, har vi inte ett normalt kristet liv.

Övre vänstra hörnet: Om de fokuserade på att den gamle människan måste korsfästas och att vi ska vara fria att leva ett heligt liv, utan att beakta omfattningen av en förlorad människas bundenhet i synd och behovet av Kristi kraft i oss, då riskerar de att missa det faktum att en människa inte kan klara det på egen hand. Det är nästan som om en moraliskt neutral person skulle höra sanningen och sedan gå och bli helig helt på egen hand. Det är inte så att Gud kan hjälpa oss att bli heliga, utan snarare att vi måste ha Gud som verkar i oss för att bli heliga.

Övre högra hörnet: Om de fokuserade på att vi är fria att leva ett heligt liv tack vare att Kristus bor i oss, skulle de kanske inte inse kraften hos den synd som måste övervinnas hos en kristen. Även som troende, fullt engagerade i att älska och lyda Gud, pågår fortfarande en kamp i våra hjärtan. Vi förväntas vinna striden med Kristus i oss, men man får inte underskatta stridens allvar.

Nedre högra hörnet: Om de fokuserar på hur mycket vi är bundna av synden och på att Kristus bor i oss, utan någon eller mycket liten förväntan på att vi ska korsfästas med Kristus och leva ett heligt liv, då kanske de tror att de kan uppleva glädjen av att vara i Guds vilja utan att omvända sig och upphöra med sin synd.

Fråga: I Rom 6:22, hur mycket bör vi i evangelisationen betona att kristna är Guds tjänare?

S: När en person blir kristen bör detta inte komma som en överraskning för dem. Om vi talar om att ta emot Kristus som sin Frälsare, men underlåter att tala om att ta emot honom som sin Herre, har vi bara förmedlat en del av budskapet. Jesus omnämns som Herre när evangeliet förkunnas i Apg 10:36; 16:31; 17:24–31; 22:10, 19–20. Även om Apostlagärningarna 13:16–41 inte talar om slavar och Herre, talar den om omvändelse i Apostlagärningarna 13:24. Å andra sidan hann Paulus inte fram till den delen i vissa korta tal, till exempel i Apostlagärningarna 24:10–22.

F: Hur skulle du sammanfatta detta kapitel i Rom 6:23?

S: Det finns två herrar (synden och Gud), två sätt (lön och gåva) och två öden (döden och evigt liv).

Fråga: I Rom 7:5, varför verkar ”inte” ofta vara en uppmaning att göra just det?

S: Det är ofta så vår syndiga natur fungerar. Det grekiska ordet för ”möjlighet” var ursprungligen ett militärt ord som betydde en fästning eller en operationsbas. En del av att ha en syndig natur är att vilja vara självisk på bekostnad av att tjäna Gud. Men en annan del är att vilja göra uppror mot det.

F: I Rom 7:6, har den mosaiska lagen ”dött” i denna illustration?

S: På ett sätt, ja. I Matteus 5:17 står det att Kristus inte kom för att upphäva lagen utan för att fullborda den. Han sade i Matteus 5:18 att ingenting i lagen skulle förgå förrän allt var fullbordat. Genom sin korsfästelse tog Kristus lagens krav och spikade dem bildligt talat på korset i Kolosserbrevet 2:14. Å andra sidan är det i denna illustration, i Romarbrevet 7:4,6, vi som har dött bort från lagen.

Fråga: Hur tjänar vi i Rom 7:6b på det nya sättet genom Anden, och inte på det gamla sättet genom bokstaven, eftersom Jesus i Luk 16:16–17 sade att inte en enda jota [detalj] skulle försvinna från lagen?

S: Lagen har inte ändrats, varken av Jesus eller någon annan. Men Jesus fullbordade lagen fullständigt för vår skull, och nu tjänar vi på det nya sättet genom Anden, inte på det gamla sättet genom den skrivna lagen. Jesus sade i Luk 16:16 att lagen och profeterna gällde fram till Johannes. Det gamla förbundet är föråldrat enligt Hebr 8:13. Paulus sade i 2 Kor 3:6 att bokstaven dödar, men Anden ger liv.

Detta skiljer sig från det muslimska begreppet upphävande. Ord som gavs genom Muhammed kunde ”upphäva” tidigare ord från Muhammed, Jesus eller någon annan profet, till synes efter behag. Jesus upphävde inte lagen, utan han uppfyllde den för vår skull, och nu tjänar vi på ett annat sätt.

Till exempel förbjöd Gamla testamentet att äta kamelkött, räkor och fläsk. När Jesus förklarade all mat ren (Markus 7:19 ) ändrade han inte Gamla testamentets lag, utan lät oss tjäna på ett nytt sätt.

Som en sidokommentar påpekar muslimer ibland att kristna inte följer Gamla testamentets kostlagar. Det gör dock inte muslimerna heller, eftersom de anser att det var okej att Mohammed åt kamelkött. Kristna kritiserar inte heller muslimer (eller någon annan) för att de äter kamelkött. Poängen är att om muslimer skulle kritisera Jesus eller kristna för att de undervisar om något som ersätter lagen, skulle varje skäl de anger med största sannolikhet också vara en kritik mot Mohammed för att han åt kamelkött och hävdade att vissa saker upphävdes.

Fråga: I Rom 7:9, hur kunde Paulus leva utan lagen?

S: Romarbrevet 4:15 och 5:13 säger att synden, även om den fortfarande existerar, inte räknas där det inte finns någon lag. Paulus kände sig fri från skuld tills han lärde känna lagen. En person hade juridiskt sett ingen skuld för att avsiktligt ha brutit mot en lag (moralisk eller annan) om denne i oskyldig okunnighet inte kände till lagen. Naturligtvis hade även människor som inte var bekanta med judendomen samvetets lag inskriven i sina hjärtan. Paulus talade inte om en specifik tidpunkt i sitt eget liv, utan snarare om tillståndet i varje enskild människas liv.

Fråga: I Rom 7:9–11, hur dödade lagen honom?

S: Det är inte lagen i sig, utan snarare synden att bryta mot lagen. Paulus tänkte kanske på 3 Mosebok 18:5, där livet utlovas till dem som lyder lagen och döden till dem som bryter mot den.

F: Vad är egentligen ”syndens bedrägeri” i Rom 7:11?

S: Synd misshagar Gud, synd är ond, skadar dig själv, synd skadar andra, synd smittar och synd växer, men det finns en annan aspekt av synden. Synd bedrar, och den bedrar på två sätt. För det första får synden dig att tro att det du gör inte är fel, eller åtminstone inte något särskilt allvarligt fel. Tror människor som begär att deras begär är fel? – Vanligtvis inte. För det andra rationaliserar synden för att rättfärdiga sina handlingar. De tänker: ja, det var fel vad jag gjorde mot den personen, men … de hade det kommande eller de förtjänade det. Ja, det var fel att plundra en butik, men verksamheten var en del av det etablerade systemet. Ja, något förstördes, men det spelar ingen roll, eftersom försäkringen kommer att betala för det. Ja, jag kanske gör fel, men andra människor gör det också, och jag är inte värre än dem.

Fråga: I Rom 7:14–24 kritiserar Paulus inte lagen, men vad säger han egentligen om lagen?

S: Lagen är föråldrad för oss som är i Kristus. Märkligt nog står det inte att lagen är föråldrad för dem som inte är i Kristus. Om de förkastar Kristus, då är lagen allt de har för att bli frälsta, och Paulus säger i Romarbrevet 3:20 att inte en enda människa kommer att rättfärdigas genom lagen.

F: I Rom7:14 –24, är detta en upplevelse från tiden före kristendomen eller efter kristendomen?

S: På ett praktiskt plan har kristna upplevt denna kamp i Romarbrevet 7:14–24 både före och efter att de kommit till Kristus.

Innan man kom till Kristus: Vissa icke-kristna försöker kämpa mot sin syndiga natur; andra har helt slutat kämpa och gett upp. Det är sant att vissa sekter och delar av beteendepsykologin har fått människor att ge upp vissa onda vanor, som narkotika, men detta är bara små taktiska segrar medan kriget mot vår syndiga natur fortsätter.

Efter att ha kommit till Kristus: Efter att ha blivit kristna har vi fortfarande vår gamla köttsliga natur. Men nu har vi Kristus, som ger oss motivation och hopp, och den Helige Ande inom oss, som hjälper oss att övervinna. Problemet är inte bara de yttre syndiga handlingar vi begår. Problemet är mycket större. Våra hjärtan och sinnen är fördärvade inifrån, och Gud ger oss inte bara förlåtelse, utan också renande och en förvandlingsprocess för att göra oss mer lik Kristus. Augustinus, Calvin, Luther och andra reformatorer hade denna syn.

Båda: Paulus ville inte specificera eftersom det kan avse båda. Han använder både preteritum och presens i avsnittet. Vissa icke-troende har inga som helst problem med synden: de känner sig helt bekväma med att synda så mycket de vill. Andra icke-troende kämpar hårt för att försöka leva ett gott liv. Ytterligare andra begår inga grova synder – utan att behöva kämpa – och känner att de redan lever ett gott liv. Vissa byter kategori mellan de tre. Tänk på en icke-troende som kämpar med rökning, övervikt eller något annat, och sedan övervinner det. Vissa kristna tillhör kategorin som kämpar, och vissa tillhör kategorin som övervinner. Vi bör sträva efter att övergå till kategorin som övervinner.

Fråga: Fanns det någon judisk lära som liknade detta i Rom 7:14–24?

S: Ja, liknande i en del avseenden, men ganska annorlunda i andra. Enligt W.D. Davies i *Paul and Rabbinic Judaism* (1948), s. 20–27, lärde rabbinerna att det fanns två drivkrafter hos människor: en god och en ond. Den onda blev mer aktiv när man blev vuxen. Den goda väcktes när man blev en son av lagen. Paulus talar här om två drifter, men förkastar rabbinernas påstående om att man genom lagen har makt att göra det goda.

Fråga: Varför säger Paulus i Rom 7:18 att inget gott bor i hans syndiga kött?

S: För att det inte finns något. Människor har en längtan efter att vara självständiga som små gudar. Vi bör titta på Jesus tio gånger så mycket som vi tittar på oss själva.

Å andra sidan är vi inte ”fullständigt fördärvade”, så dåliga som vi överhuvudtaget kan vara. Även ateister kan ge till välgörenhet och hjälpa andra människor. Men vi är ”fullständigt fördärvade” i den meningen att vi är i så dåligt skick att vi inte ens kan komma till Gud utan att Gud först kommer till oss.

F: Vad är det som är märkvärdigt med övergången i Rom 8:1 och Rom 7:25b?

S: Paulus använder ofta det grekiska ordet för ”därför” när han går över till ett nytt tankesprång. I det här fallet använde Paulus dock ”därför” i Rom 7:25b och återigen i Rom 8:1, som om detta vore en riktigt skarp avgränsning i tankegången. Det första ”därför” sammanfattade det föregående avsnittet, och det andra visar konsekvenserna av det föregående.

F: Hur befriar livets lag i Kristus oss från syndens och dödens lag i Rom 8:2, eftersom en lag är en lag?

S: En lag kan ersätta en annan lag. När jag till exempel kastar upp ett föremål i luften, faller det INTE tillbaka ner. Kanske beror det på att det jag kastade var en levande undulat. Som det står i ”Believer’s Bible Commentary” s. 1708–1709: tyngdlagen försvann aldrig, men fågelns livets lag ersatte tyngdlagen. Den lag vi fick var inte dålig, men försvagad av vårt mänskliga kött var den oförmögen att ge oss liv.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med formuleringen i Rom 8:3?

S: Både på grekiska och engelska verkar huvudverbet, som uppenbarligen är ”Gud gjorde”, saknas. Det har lagts till i kursiv stil i vissa översättningar. Paulus inledde sin tanke på ett sätt, men bytte tydligen riktning mitt i meningen. Detta kallas ett anacoluthon, eller en ”bruten konstruktion”. Detta är ovanligt både på grekiska och engelska. Paulus grekiska var faktiskt ganska bra, men tydligen blev han lite upphetsad här.

F: Är vårt kött dåligt i Rom 8:3?

S: Det skapades gott, men har fallit. Det grekiska ordet här är ”syndigt kött” (sarx), inte ”syndig människa” som det står i NIV. Jesus hade samma kött som vi, och det var inte ont. Men när vi inte håller våra köttsliga begär i schack, då blir vårt kött syndigt för oss. Jesus var verkligen i köttet, men Jesus var endast i ”likhet” med syndigt kött.

F: Vilka är de fyra kännetecken som Paulus räknar upp i Rom 8:6–7 för att vara köttsligt sinnade?

S: Här är kännetecknen.

a) Död. Detta är inte bara fysisk död utan att förbli i andlig död.

b) Fiendskap mot Gud. Detta innebär att vara emot allt som Gud befaller.

c) Är inte och kan inte vara underkastad Guds lag. Ovillig att lyda Guds lag.

d) Kan inte behaga Gud. Om man inte vill underkasta sig Gud och hyser fiendskap mot Gud, då behagar inte ens små goda handlingar Gud.

I den engelska historien finns berättelsen om Robin Hood, som stal från de rika (vilket är dåligt) och gav till de fattiga (vilket är bra), med tanken att det dåliga och det goda på sätt och vis jämnade ut varandra. Detta är helt och hållet obibliskt; om man ”sitter på staketet” och inte är andligt sinnad, behagar man inte Gud ens genom att ”mata de fattiga”.

Fråga: I Rom 8:7, bör vi söka en andlig innebörd i Bibeln istället för den bokstavliga innebörden?

S: Vi bör vara försiktiga med att anta att det finns någon motsättning mellan den bokstavliga betydelsen och en ”andlig betydelse”. Det finns olika nivåer av förståelse, och det finns många djupa sanningar i Bibeln, men olika sanningar kompletterar varandra, annars är de inte alla sanna.

Vi kan utgå från att Gud avsåg att Hans ord skulle förstås av Hans barn. När någon hävdar att man behöver hemlig eller särskild kunskap för att förstå saker som Gud inte låtit andra kristna förstå, då är deras ”särskilda förståelse” misstänkt som en egen fantasi.

När en förälder, statsminister eller general ger en order vill de att den ska utföras på det sätt de avsåg, inte omtolkas till att bli motsatsen till vad de sa. Istället för att fråga oss om vi ska tolka Bibeln ”bokstavligt” kontra ”andligt” kontra ”enkel” kontra ”allegoriskt”, bör vi helt enkelt vilja tolka Bibeln på det sätt som Gud och de mänskliga författarna avsåg.

Fråga: Kan man, enligt Rom 8:9–11, 14–15, vara en äkta kristen utan att ha den Helige Anden boende i sig?

S: Dessa verser säger nej. En gång hävdade ett Jehovas vittne för mig att hon inte hade den Helige Anden boende i sig, eftersom Jehovas vittnen vanligtvis lär ut att endast de 144 000 har den Helige Anden i sig. Jag visade henne Romarbrevet 8:9–11, och hon var nära att gråta. Även om jag gärna skulle vilja berätta att hon då ville bli kristen och ha den Helige Anden i sig, så var det inte vad som hände. Nästa vecka kom hon tillbaka till mitt kontor och sa att hon trodde att den Helige Anden trots allt fanns i henne.

Fråga: I Rom 8:9–11, 14–15, om den Helige Anden måste finnas i dig för att du ska vara en Guds son, och att tala i tungor är ett tecken på den Helige Anden, är då alla som inte talar i tungor inte frälsta, som enhetspentekostala församlingar lär ut?

S: Nej. Att tala i tungor är inte det enda beviset på den Helige Ande, och det är inte ens det främsta beviset, vilket Galaterbrevet 5:22–24 och 1 Korintierbrevet 13:1 visar. Galaterbrevet 5:22–24 räknar upp Andens frukt (inte frukter). 1 Korintierbrevet 12:29–31 visar att inte alla talar i tungor, precis som inte alla gör underverk och inte alla är lärare. 1 Korintierbrevet 12:31–14:1 visar att kärleken är den mest centrala delen, och Johannes 14:15,21 visar att en väsentlig frukt i en kristens liv är lydnad mot Jesu ord.

Fråga: I Rom 8:9–11,15 står det att om den Helige Ande måste finnas i en person, annars tillhör den personen inte Kristus. Betyder det då a) att alla spädbarn som dör hamnar i helvetet eftersom den Helige Ande inte finns i dem, eller b) att den Helige Ande finns i alla spädbarn, eller c) något annat?

S: Svaret är ”något annat”, eftersom Skriften inte lär ut a) eller b). Tre punkter att beakta i svaret.

1. Med undantag för Jesus och Johannes Döparen (Lukas1:40 –44) har spädbarn inte den Helige Ande. Vi föds skilda från Gud (Efesierbrevet 2:3).

2. Gud har i sitt ord visat att alla som blir frälsta kommer att bli frälsta genom Kristus (Johannes 14:6; Hebreerbrevet9:15 ;10:10 ,14,19).

3. Men precis som Gud var fri att frälsa människor under Gamla testamentets tid före evangeliet och till och med före lagen, kan Gud frälsa som Han önskar genom Kristus.

Sammanfattning: Låt oss vara försiktiga när vi försöker sätta begränsningar för hur Gud måste verka. Det är sant att Gud inte kommer att verka i strid med vad Han har uppenbarat i Skriften, men vi måste vara försiktiga så att vi inte går utöver det som står skrivet, vilket 1 Korintierbrevet 4:6 och Ordspråksboken 30:5–6 påminner oss om.

Fråga: Varför kallas den Helige Ande för Kristi Ande i Rom 8:9?

S: Han är Kristi Ande av minst tre skäl.

1. Inom Treenigheten sändes den Helige Ande från Fadern och Jesus.

2. Inom Treenigheten representerar den Helige Ande Jesus i våra liv.

3. En djupare förståelse av treenigheten visar att treenighetens personer bor i varandra, kanske på ett liknande sätt som Anden bor i oss.

Fråga: I Rom 8:10, betyder då ”kropp” kontra ”ande” det syndiga köttet kontra vår ande, eller hela oss människor kontra den Helige Ande?

S: Kristna lärare är oeniga, och Paulus använder ibland ordet ”kropp” för att beteckna vår syndiga natur och ibland för att beteckna oss alla. Paulus använder ordet ”Ande/ande” 21 gånger i Romarbrevet 8 (17 gånger i verserna 1–17), och minst 18 av dessa hänvisar till den Helige Ande. Paulus använder ordet ”kött” tio gånger i Romarbrevet 8:1–17, men inte en enda gång i Romarbrevet 8:18–39. Däremot använder Paulus inte ordet ”härlighet” i Romarbrevet 8:1–16, medan han använder det fyra gånger i Romarbrevet 8:17–39.

Det syndiga köttet kontra vår ande: Detta är ett grekiskt sätt att se på saker och ting, och de flesta kommentatorer är överens om att det var detta Paulus hade i åtanke.

Vi alla kontra den Helige Ande: Detta är ett hebreiskt sätt att se på saker och ting. Många tidiga kristna och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 10, s. 90, delar denna uppfattning.

Fråga: Hur dödar vi, enligt Rom 8:12–13, kroppens gärningar?

S: Denna process som vi genomför i detta liv kallas för ”mortification” enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 10, s. 91–92 och The Wycliffe Exegetical Commentary, Romarbrevet 1–8, s. 529.

Fråga: Hur är Gud vår Fader i Rom8:15 och Ef3:14 –15?

S: I *Now That’s a Good Question*, s. 13–14, nämns att en tysk forskare upptäckte att i alla bibliska och utombibliska judiska skrifter i Italien fram till 900-talet e.Kr. hände det inte en enda gång att en jude (utanför Bibeln) tilltalade Gud i första person som Fader. …O Gud, du är vår Fader. Jesus gjorde det, och Paulus uppmuntrade oss att också göra det.

I Gamla testamentet tilltalas Gud i första person som Fader i Jesaja 63:16 (två gånger) och Jesaja 64:8. Gud påminner sitt folk om att de kallade honom ”min Fader” i Jeremia 3:4. På många andra ställen (Psaltaren 68:5; Jesaja 9:6; Jeremia 3:19; 31:9; Malaki 1:6; 2:10 osv.) kallas Gud för Fader, men inte i första person.

Fråga: Är alla människor Guds barn i Rom 8:16–17?

S: Nej. Medan mormonkyrkan har lärt ut att alla människor är Guds andebarn (och hans många gudinnor till hustrur), säger Rom8:15 specifikt att vi är Guds barn genom adoption. Även om det är sant att varje människa, djur, växt och demon är en del av Guds skapelse, avser Rom endast dem som har blivit födda på nytt.

F: I Rom 8:17, vem är det egentligen som ska förhärligas här?

S: Det handlar inte om en utvald grupp människor, utan om alla troende.

Fråga: Kan vi, enligt Rom 8:17, bli upphöjda gudar, såsom mormonismen lär ut?

S: Nej. Detta är ett mycket gammalt villfarelse, som länge föregick mormonismen. Adam och Eva frestades med denna felaktiga lära i 1 Mosebok 3:4. Satan själv ville bli som Gud i Jesaja 14:12–15.

Som David sade i Psalm 23:6: ”… och jag skall bo i Herrens hus för evigt.” Därför kommer mormonska män inte att ha egna planeter eller ett eget harem av gudinnor till hustrur. En mormon sa en gång till mig: ”Jag tror att Gud har gjort många misstag, och när jag blir en gud ska jag göra det bättre.” Således skiljer sig målet för en kristen – att tjäna Gud för evigt i himlen – och målet för många mormoner åt avsevärt.

Fråga: I Rom8:19 –22 och Rom5:12 –14, inträffade djurens död före syndafallet?

S: Mikrober dog; hur skulle annars fiskar kunna äta plankton? Så hur långt upp i livets komplexitet sträckte sig döden före syndafallet? Kristna har två åsikter om detta.

Ja. Dessa verser i Romarbrevet avser endast människans död, så Bibeln säger inget om detta. Fossila fynd tyder på att stora och små djur åt varandra redan före syndafallet.

Nej. Dessa verser avser döden hos alla djur som har självmedvetande. Medan växter, mikrober och lägre djur utan ”nephesh-liv” (vilket betyder självmedvetande) dog före syndafallet, dog inte högre djur före syndafallet.

Fråga: Varför tillåter Gud, enligt Rom8:19 –22, ondskan i en fallen värld?

S: Både dagstidningen och Bibeln visar att världen innehåller både ondska och godhet. Enligt Johannes 9:1–3 föddes mannen inte blind på grund av sin egen synd eller sina föräldrars synd. I Lukas 13:1–5 kan de mördade galiléerna och de som drabbades av Siloams torn ha förtjänat detta, men de förtjänade det inte mer än någon annan.

Romarbrevet 8:19–22 visar att Gud efter syndafallet underkastade skapelsen förgängligheten. Den fördärvade människan tilläts inte leva i en oförgänglig skapelse. Vi har naturkatastrofer, tillfällig orättvisa och människans grymhet mot medmänniskor. Sedan syndafallet står det i 1 Johannes5:19 att hela världen står under den ondes inflytande. Denna tidsålders gud är Satan enligt 2 Korintierbrevet 4:4. Satan är denna världens furste enligt Johannes 12:31;14:30 ,16:11 ; Efesierbrevet6:12 ; och Kolosserbrevet 1:13. Se även diskussionen om Efesierbrevet 2:2 för mer information.

F: Innebär en kristens frihet i Rom 8:21 att vi kan göra precis vad vi vill?

S: En sekt som kallades Guds barn, även kallad Kärlekens familj, lärde ut att de skulle ha sexuell frihet utanför äktenskapet.

Tydligen var detta ett problem även under Nya testamentets tid, eftersom Paulus tog upp denna fråga i 1 Korintierbrevet 5:9–11 och Romarbrevet 6:1.

I 1 Korintierbrevet 5:9–11 står det att vi inte ens ska äta tillsammans med människor som kallar sig kristna och gör sådana saker.

Romarbrevet 6:1 visar att det är omöjligt att ha denna inställning och leva i Kristus.

En gåta jag har hört lyder så här: ”Vad är det minsta man kan göra och ändå vara kristen?” Svaret är: ”Om du fortfarande tänker i de banorna, har du inte lyckats än.”

Fråga: I Rom 8:23, suckar de troende för att vi har Andens första frukter, eller trots att vi har Andens första frukter?

S: Grammatiken specificerar inte detta, och det mest troliga svaret är båda. Har du någonsin fått en liten försmak av något utsökt och sedan inte kunnat vänta tills du kunde få allt? Att ha Anden är så. Vi får en liten försmak av Herrens glädje i Anden, och vi kan inte vänta tills vi har den fullt ut.

Fråga: I Rom 8:23, är vi då adopterade som Guds söner, eller pånyttfödda som det står i Joh 3:16, och gäller detta nu eller i framtiden?

S: Båda metaforerna uttrycker sanningen. En adopterad son har samma rättigheter som en biologisk son. Vi alla, män och kvinnor, är Guds söner redan nu. Både födda och adopterade söner har fått familjens arv, men hittills har vi bara fått en liten del av det vi kommer att få som Guds söner.

F: I Rom 8:26, är den Helige Ande vår medlare, eller är Kristus vår medlare som det står i 1 Tim 2:5?

S: Den Helige Ande förmedlar/förbönar för oss i bön. Det grekiska ordet för ”hjälper”, synantilambanetai, antyder att en person hjälper en annan att bära en tung börda. Den Helige Ande förmedlade inte/sonade inte för oss vid korset, eller förmedlade för oss som överstepräst, eftersom endast Jesus gjorde det.

F: Hur kan, enligt Rom 8:28, allt samverka till det bästa för dem som är kallade?

A: Om miljontals år, eller hur tiden nu räknas i himlen, kan vi se tillbaka på hur Gud använde allt i vårt liv, även de onda sakerna, för att lära oss, få oss att växa och förädla oss.

Fråga: I Rom 8:28–39 läste min vän upp ur Charles Stanleys bok om evig säkerhet för mig, och när hon kom till avsnittet om Guds villkorslösa kärlek invände hon mot det genom att fråga var i Bibeln det står att Guds kärlek är villkorslös? Hon tillhör kyrkosamfundet ”Church of Christ” och hennes uppfattning är att ett villkor för att bli frälst är vattenbaptismen – och därför beror Guds kärlek och frälsning för oss på villkoret att vara döpt. Hur borde jag ha svarat henne?

Svar: Charles Stanley har mycket bra material om Bibeln och frälsningen, och han har rätt.

I Psalm 145:17 står det att Gud är kärleksfull mot allt han har skapat, vilket inkluderar den barmhärtighet han har visat även mot de evigt förlorade.

Men Bibeln lär aldrig ut att Gud är ”allälskande”, eftersom det är rättvisa och vrede, inte kärlek till Satan och demonerna, som skickar dem till eldsjön. Alla människor kommer inte till himlen, utan endast de utvalda som Gud på förhand kände till och förutbestämde.

Men Gud hyser en särskild kärlek till vissa, de så kallade de utvalda (de som är på väg till himlen). Ändå lär Romarbrevet 8:28–39 oss att ingenting kan skilja oss (de som är kallade) från Guds kärlek. För de utvalda, hur mycket mer villkorslös kan den vara?

Var det vår kärlek som ”utlöste” Guds kärlek till oss, eller var det Guds kärlek som utlöste vår kärlek till Honom? 1 Johannes 4:10,19 visar att Gud först älskade oss. I Johannes 6:65 sade Jesus: ”Därför har jag sagt er att ingen kan komma till mig om inte Fadern har givit [dragit/gjort det möjligt] honom.” Calvinister och icke-calvinister är oense om huruvida detta gäller alla eller vissa:

5-punktskalvinister: Fadern har endast gjort det möjligt för vissa. Därför dog Jesus inte för vissa, och de avvisade aldrig Jesu frälsning för dem, eftersom Gud från början inte hade någon önskan att ge dem någon möjlighet alls. Gud har inga förlorade fall.

Alla andra: Fadern har på förhand gjort det möjligt för alla, men vissa väljer att kasta bort det som erbjöds dem. Gud Sonen kände sådan sorg över de förlorade i Jerusalem (Matteus 23:37–39).

Oavsett detta förstår dock många inom ”Kristi kyrka” helt enkelt inte Efesierbrevet 2:4, 8–10. Våra gärningar bidrar inte alls till vår frälsning. Vi blir frälsta genom nåd GENOM TRO, … INTE GENOM GÄRNINGAR. Tro utesluts uttryckligen som en gärning här, och vattenbaptismen är en gärning som är ett tecken på vår tro, men vi blir frälsta genom Guds nåd, inte genom vatten. När du måste välja mellan vad en person från ”Kristi kyrka” säger och vad aposteln Paulus säger, välj då aposteln Paulus.

Fråga: Kan någon som Gud på förhand kände till hamna i helvetet, enligt Rom 8:29?

S: Nej. Ordet ”förutkände” betyder här att Gud förutkände att de skulle komma till himlen. Denna fråga innehåller en logisk felaktighet. Eftersom Gud står utanför tiden är denna fråga som att fråga: ”Kan någon som har varit i Toledo aldrig ha varit i Toledo?”

F: Är predestinationen i Rom 8:29 och Ef 1:4 bara en kalvinistisk lära?

S: Nej. Dessa verser visar att det är en biblisk lära för alla kristna, såväl icke-kalvinister som kalvinister. Kalvinister kan ha vissa felaktiga uppfattningar om predestinationen, men vissa kalvinister har också värdefulla insikter.

Gud vet med säkerhet allt om framtiden, men hans kunskap tar inte bort vår fria vilja eller minskar vårt ansvar. Vi kan inte säga: ”Gud visste att jag skulle göra det, så jag hade inget val, jag var tvungen att göra det.” I Apg 2:23 överlämnades Jesus Kristus till judarna enligt Guds förutbestämda avsikt och förutvetenhet, men ändå var de som korsfäste Jesus skyldiga till synd (Joh19:11 ). Här är ett exempel. Vi kan läsa en bok om hur George Washington korsade Delawarefloden för över 200 år sedan. Vår nästan säkra kunskap från boken tvingade inte George Washington att göra detta. Anta att vi kunde åka tillbaka i en tidsmaskin till för 400 år sedan och ta med oss boken. Vi har fortfarande inte gjort något som tvingade George Washington att göra någonting.

Gud existerar både utanför tiden (Titus 1:2) och inom den, och Hans förutvetenhet tvingade oss inte att göra någonting.

Guds förutvetenhet om oss föregår Hans förutbestämmelse/utvalda i de två verserna som nämner båda tillsammans (Rom8:29 ; 1 Petrus 1:2). Kalvinister tenderar att placera dessa i omvänd ordning. Gud väljer alla som Han väljer, och sedan förutser Han. Arminianer (inte armenier) brukar säga att Gud valde före tidens början utifrån Sin förutvetenhet. Men om Gud verkligen befinner sig utanför tiden, så skulle båda kunna ske samtidigt.

Den Allsmäktige Gudens suveränitet förnekar inte vår fria vilja, även om kalvinister vanligtvis hävdar motsatsen. Vissa saker har inträffat som ”inte föll Gud in”, såsom spädbarnsoffren i Jeremia 32:35, och människor har dött som inte borde ha gjort det i Hesekiel 13:19. Vissa saker inträffar som gör Gud bedrövad. Å andra sidan samverkar dock allt enligt Guds plan (Efesierbrevet1:11 ). Hur förenar man dessa två idéer? Genom begreppet ”delegerad suveränitet”. Gud skulle kunna ha total kontroll över allt, på ett sådant sätt att ingenting kunde misshaga Honom och att vi alla vore robotar. Men Gud, som kan göra vad som helst, valde uppenbarligen att delegera Sin suveränitet, för en tid och inom vissa gränser, så att vi har förmågan att välja att lyda eller inte lyda Gud. Gud uppskattade uppenbarligen människan, skapad till Hans avbild, så högt att människor fritt kunde välja att älska Herren. Gud värdesätter detta så högt att Han tillåter människor att förkasta Honom och lida konsekvenserna av sitt val.

Vad är fri vilja? Martin Luther skrev en hel bok, *Om viljans slaveri*, där han hävdade att fri vilja var en falsk lära. Här missade Luther målet, eftersom han drev saker till obibliska ytterligheter. Vi föds med en vilja som är förslavad av synden (vilket Luther skulle hålla med om), men vi har ändå friheten att ropa på hjälp. Vi har fri vilja, och en narkoman har också fri vilja. Narkomanen kanske inte har kraften att bryta sig fri från sitt missbruk, men han kan snubbla in på en rehabiliteringsklinik, falla till marken och säga: ”Hjälp mig”. Vissa människor skulle göra åtskillnad mellan en moraliskt neutral, obunden fri vilja (vilket är obibliskt) och det vi har, och kalla det senare för fri handlingsförmåga. Andra, särskilt kristna i den tidiga kyrkan, använder termen fri vilja för att hänvisa till det bibliska begreppet.

Sammanfattningsvis förutbestämmer Gud oss, och vi har också fri vilja, rätt förstått. Innan tiden började var Guds val av vem som skulle komma till himlen varken slumpmässigt eller nyckfullt, utan varje enskild dag i våra liv var nedskriven i Guds bok (Psaltaren 139:16) när Han valde oss.

Fråga: Lär Rom 8:29–30 ut kätteriet universalism, att alla blir frälsta?

S: Nej. Romarbrevet 8:29–30 säger att alla som var förutkända och förutbestämda kommer att förhärligas. I dessa verser finns ingenting som tyder på att alla människor är förutkända och förutbestämda för frälsning.

Här följer vad den falska religionen, Rev. Moons Unification Church, lär ut i sin bok ”The Divine Principle” (femte upplagan, 1977), följt av vad Bibeln lär ut.

”Det gudomliga principet”, s. 190: ”Det yttersta syftet med Guds återupprättelse är att frälsa hela mänskligheten. Därför är det Guds avsikt att helt avskaffa helvetet, efter det att den tid som krävs för fullständig betalning av all gottgörelse har förflutit.”

”Det gudomliga principet”, s. 191: ”När de sista dagarna kommer kommer till och med onda andar att stiga ner till jordiska människor på samma nivå och genom att samarbeta med dem delta i fullbordandet av Guds vilja. Slutligen, efter en lämplig tidsperiod, kommer skapelsens enade syfte att uppnås.”

Gudomliga principen, s. 200 ”Även om tidpunkten för deras frälsning kan variera, är alla fallna människor förutbestämda att bli frälsta.”

Bibeln: Straffet för de som inte tror är evigt och oändligt. (Matteus 18:8, 25:41,46, Judas 7). Det är en eld som inte kan släckas (Jesaja 66:24, Matteus3:12 , Lukas3:17 ).

Rev 14:11 Det står: ”Och röken från deras plågor stiger upp i evigheters evighet. Dag och natt finns ingen vila för dem som tillber vilddjuret och dess avbild...”

Fråga: I Rom 8:30, hur stor andel av de människor som uppfyller ett steg går vidare till nästa steg?

S: 100 %. Alla som är förutbestämda är kallade. Alla som är kallade är faktiskt rättfärdigade. Alla som är rättfärdigade är förhärligade.

F: I Rom 8:30 står det att vi en dag kommer att bli förhärligade varelser i himlen. Hur ska vi då leva på det sättet redan nu, utan att vara arroganta?

S: Eftersom vi en dag kommer att vara syndfria och utan ondska, bör vi försöka leva så redan nu. Om vi gör det och är så ödmjuka som möjligt, måste vi inse att vissa ändå kan kalla oss arroganta. (Det är så arrogant att du tror att du är så god att du inte vill gå ut och bli full med mig.) Men vi bör verkligen inte ha någon arrogans, eftersom Gud säger åt oss att vara ödmjuka. Ett andra skäl är att vi egentligen inte har något att vara arroganta över. Vad har du för bra saker som inte var en gåva från Gud?

Fråga: I Rom 8:32, står ordet ”andra” på grekiska precis som i Jehovas vittnens Översättning av den nya världen (reviderad 1970 e.Kr., s. 1227)?

S: Nej, det gör det inte. I ”Nya världens översättning” har man lagt till ordet ”andra” i kursiv stil på flera ställen, till exempel fyra gånger i Kolosserbrevet 1:16–20. Kursivskriften visar att det inte finns i det grekiska originalet. Ordet ”andra” finns dock inte i Rom8:32 eller Filipperbrevet 2:9 på grekiska, och Vakttornet har underlåtit att sätta det i kursiv stil. De har också lagt till ”andra” i Apostlagärningarna 10:36 och satt det inom hakparenteser.

F: Vad är intressant med Paulus ord om höjd och djup i Rom 8:39?

S: Den exakta betydelsen var himlakroppar ovanför horisonten och himlakroppar under horisonten. Ett annat sätt att se på det är att vi inte behöver oroa oss för någonting i himlen eller helvetet, eller ens för vidskepelser som astrologi och ödet som skiljer oss från Guds kärlek.

F: Är det möjligt att förlora sin frälsning enligt Rom 8:39?

S: Äkta kristna är oeniga om detta. Se diskussionen om Hebreerbrevet 6:4–12 och Efesierbrevet 1:14 för mer information.

F: I Rom 9:1–4, bör vi känna någon sorg för de förlorade?

S: Ja. Paulus var verkligen förkrossad för dessa människors skull. På samma sätt kallas Jeremia den gråtande profeten på grund av den sorg han kände för de förlorade, i Jeremia 9:1–2 och på andra ställen. Jesus kände stor sorg för dem i Jerusalem som förkastade honom i Matteus 23:37–39. Om vi ska följa profeternas, apostlarnas och Jesu exempel, och vi inte känner någon sorg eller ånger för de förlorade, då är det något fel på oss.

Judarna hade både blodsband och traditioner, men de hade ingen tro på den kommande Messias och såg inte heller något behov av tro. Många av judarna var stolta över att de ansträngde sig så hårt, men de ville inte acceptera att det var genom nåd, inte genom deras gärningar. En intressant kontrast är Paulus syn: sorg för dessa människor, och de icke-frälsta judarnas syn: Paulus var en förrädare.

Det finns ett skämt där en man frågade en dam i en baptistkyrka hur det gick med deras pastor. Damen svarade: ”Åh, vi sparkade honom för ett tag sedan eftersom han sa att alla som förkastar Jesus hamnar i helvetet.” Mannen blev chockad, för det är ju vad kristna, inklusive baptister, brukar säga. Så han frågade: ”Vad säger er nya pastor då?” Kvinnan svarade: ”Åh, han säger att alla som förkastar Jesus också hamnar i helvetet.” Mannen frågade: ”Vad är då skillnaden?” Kvinnan sa att den första pastorn sa det med glädje i rösten, medan den andra pastorn sa det med tårar i ögonen.

Fråga: I Rom 9:4f, 6–9 – eftersom Guds löften är säkra, varför var de då verkningslösa för vissa?

S: Guds löften är goda, men man måste se till löftets räckvidd. Ibland gäller det endast vissa, till exempel Isak men inte Ismael och midjaniterna, Jakob men inte Esau, osv. Ibland är räckvidden villkorad, till exempel att Israels barn som övergav Gud för att tillbe Baal försvann och hamnade utanför löftet. Guds frälsning är säker och evig för alla som tar emot den.

F: I Rom 9:8–9, 27 och Rom11:13 –17, 26 – kommer alla judar till himlen, eller inte?

S: Nej. En del har trott detta utifrån dessa två avsnitt i Romarbrevet. Men Romarbrevet 8–9 poängterar att det är löftets barn, inte de biologiska avkomlingarna, som kommer till himlen. Romarbrevet9:27 betonar att endast en rest av det biologiska Israel kommer att bli frälst. Romarbrevet 11:13–17,26 talar både om Guds ”öppna inbjudan” till dagens judar och om deras framtida massiva mottagande av Guds inbjudan.

Dessutom sade Jesus till de religiösa judarna i Johannes8:24 att om de inte tror att Jesus är Messias, kommer de verkligen att dö i sina synder. I Matteus 23:33 frågar Jesus laglärarna och fariséerna hur de någonsin ska kunna undgå att dömas till helvetet. Galaterbrevet 5:2 visar också att Kristus inte har något värde för dem som förlitar sig på omskärelsen.

Se diskussionen om Jeremia 31:37 för mer information.

Fråga: Varför hatade Gud Esau i Rom9:13 och Mal 1:2–3? Var det rättvist?

S: Enligt R.C. Sproul i *Now That’s a Good Question*, s. 570: ”För det första har vi att göra med ett hebreiskt idiom. Det är den hebreiska talformen som vi kallar antitetisk parallellism, där Skriften uttrycker sig i termer av direkta motsatser. För att förstå detta måste vi inse att vad Gud än menar med att hata Esau, så betyder det raka motsatsen till vad det innebär att älska Jakob. … i det [gamla testamentets] sammanhang där just denna text förekommer, när Bibeln säger att Gud älskar Jakob, betyder det att han gör Jakob till mottagare av sin särskilda nåd och barmhärtighet. Han ger Jakob en gåva som han inte ger till Esau. Han visar barmhärtighet mot Jakob. Han undanhåller samma barmhärtighet från Esau eftersom han inte är skyldig Esau denna barmhärtighet och han förbehåller sig rätten [att undanhålla den]. … Den judiske människan beskriver skillnaden genom att använda motstridiga termer.”

Fråga: I Rom 9:14, vad är skillnaden mellan rättvisa och rättfärdighet? Är Gud båda delarna?

S: Bibeln säger att Gud är rättvis; den säger inte att Gud är rättfärdig. Rättvisa innebär att ge människor vad de förtjänar. Men ibland trumfar Guds nåd och barmhärtighet över Guds rättvisa. Gud ger oss goda saker som vi inte förtjänar, och han ger oss inte dåliga saker som vi faktiskt förtjänar, eftersom Jesus dog på korset för vår skull. Guds rättvisa uppfylls dock ändå, eftersom Jesus tog på sig straffet för våra synder. Rättvisa innebär att ge alla exakt samma sak och exakt samma möjligheter. Bibeln och livet visar att Gud inte är rättvis, och att han inte heller behöver vara det. Var Gud rättvis mot Jakob och Esau? Vissa säger: ”Ja och nej”. Jag har ett helt annat svar: ”Nej och ja”. Gud var INTE rättvis mot Jakob. Jakob trodde på Gud, men han var en lögnaktig, bedräglig skurk som, om Gud vore rättvis, Gud skulle ha övergivit. Å andra sidan var Esau gudlös enligt Hebreerbrevet 12:16; Esau ville inte ha något med Gud att göra, och Gud hade inget med Esau att göra, förutom att Esau hade ekonomisk framgång.

Fråga: Varför kan vi inte, enligt Rom 9:18, klandra Gud för att han förhärdade Faraos hjärta?

S: Sju gånger sade Gud att Han förhärdade Faraos hjärta. Men sju gånger sade Gud att Farao själv förhärdade sitt hjärta. Först måste vi förstå begreppet förhärdning innan vi tittar på hur Gud förhärdade Faraos hjärta.

Att förhärda hjärtat hos en ogudaktig person gör att denne blir ännu mer fast i sin ogudaktighet. Å andra sidan sade Gud att han förhärdade profeterna Hesekiel och Jeremia, och de förhärdades på ett gott sätt. I Hesekiel 3:8–9 står det: ”Men jag [Gud] skall göra dig lika orubblig och förhärdad som de är. Jag skall göra din panna lik den hårdaste stenen...”

I Jeremia1:18 ;15:20 gjorde Gud Jeremia lik en mur som skulle stå emot alla.

Således betyder ”förhärdning” inte alltid något ont, utan förhärdning innebär att man blir mer fast i sina vanor, precis som lera blir hård.

Att Gud sände plågorna kan ha mjukat upp vissa människors hjärtan, men det fick till följd att Faraos hjärta förhårdnades. I vilken utsträckning förhärdade Gud faraos hjärta utan att använda yttre påverkan såsom plågor? Det står inte i Skriften. Oavsett vilket ledde Guds verk faraos hjärta i den riktning som farao redan ville att det skulle gå. När plågor drabbar oss kan de vara en inbjudan att förhärda vårt hjärta mot Gud, eller att stärka vår beslutsamhet för Gud och mot synden.

Här är vad en författare från den tidiga kyrkan lärde ut om detta.

Tertullianus (198–220 e.Kr.): ”Gud förhärdar faraos hjärta. Han förtjänade dock att påverkas till sin undergång, han som redan hade förnekat Gud, redan i sin stolthet så ofta avvisat Hans sändebud, lagt tunga bördor på Hans folk och (för att sammanfatta allt) var egyptier.” Fem böcker mot Marcion, bok 2, kap. 14, s. 308

Origenes (225–254 e.Kr.) sade i praktiken att precis som samma värme från samma sol både förhärdar lera och smälter vax, så förhärdar Guds Andes verk de upproriska och mjukar upp de ångerfulla. Origenes De Principiis (både grekiska och latinska versionerna), bok 3, kap. 1.11, s. 311.

Fråga: I Rom 9:18, vem hade vilket ansvar för förhärdandet av Faraos hjärta, liksom andra människors?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

A. Gud bär ansvaret:

A1. Allt som händer är tillåtet av Gud. Med andra ord händer ingenting annat än det som Gud tillåter (Jakob4:15 ; Job1:12 ; 2:6; Psalm 103:19).

A2. Allt som Gud förordnar sker med säkerhet. (Jesaja 43:13; Jesaja 55:10–11; Romarbrevet 11:29). Gud lovade (dvs. förordnade) att israeliterna skulle lämna Egypten efter att ha varit slavar i 400 år (1 Mosebok15:13 –14).

A3. Gud skapade Farao och lät honom leva.

A4. Gud verkade genom historien och lät Farao vara kung över Egypten vid den tiden.

A5. Gud sände specifikt plågorna till Egypten.

A6. I slutändan var, är och kommer allt, även saker som ”inte föll Gud in” (Jeremia 19:5; 32:35), att vävas samman i Guds plan (Efesierbrevet1:11 ; Romarbrevet8:28 ; Ordspråksboken 16:4).

B. Gud är inte ansvarig för saker som Gud tillät men inte direkt orsakade, såsom ondskan.

B1. Vissa saker väcker stor vrede hos Gud (Jeremia 5:29;8:19 ; 12:8; Hesekiel 8:6).

B2. Vissa saker krossar Guds hjärta (Jeremia 4:19–22; 9:1; Lukas 19:41–44; Matteus 23:37–39).

C. Farao bar ansvaret:

C1. Farao blev inte tvingad. För de flesta människor skulle plågorna faktiskt ha varit en ”uppmuntran” att välja det rätta.

C2. Farao fattade sina egna beslut.

D. Båda var gemensamt ansvariga:

D1. Farao förhärdade också sitt eget hjärta, och Faraos egen förhärdning nämndes redan innan Gud förhärdade Faraos hjärta.

Fråga: I Rom9:19 –22 och Rom 11:8,10, hur kan Gud hålla oss ansvariga för det han gör oss till?

S: Kanske kan en illustration hjälpa. Anta att vi föddes och levde hela vårt liv ombord på ett fartyg. Anta att detta fartyg var på väg att sjunka, och att en livbåt fanns tillgänglig för oss att ta oss av fartyget. Om vi stannar kvar på fartyget och drunknar, är vi ansvariga för vår egen död. Vi var inte ansvariga för att vi föddes på fartyget, men vi var ansvariga för att vi inte valde att lämna det sjunkande fartyget. Det vore inte bara olämpligt, utan också tragiskt och meningslöst om en person skulle skylla på omständigheterna kring sin födelse för sitt eget val att avböja erbjudandet om livbåten.

Vi hade alltså varken inflytande över eller ansvar för hur vi föddes, och inte heller för det faktum att vi har en syndig natur. Däremot bär människor ansvar för att de inte väljer att vända sig till Gud för att bli renade från sin syndiga natur och få förlåtelse för sina synder.

F: Varför kallar Guds ord i Rom 9:19 dessa frågor för olämpliga?

S: Här anges två tydliga skäl.

Attityd: Ingen fråga är bra om attityden är att svara tillbaka mot Gud (vers 20). Istället för att försöka lära sig Guds vägar syftar frågorna till att tvinga Gud att rättfärdiga sig själv.

Innehåll: Även när de ställs med en vördnadsfull inställning är frågorna fortfarande olämpliga eftersom de bygger på vissa felaktiga antaganden. Vi måste inse två sanningar:

1. Gud har rätten att skapa oss precis som Han önskar (vers 21).

2. Dessutom, som verserna 21–23 visar, skapade Gud inte de utvalda och de förkastade olika; vi är alla födda och skapade av samma ”lera”. Skillnaden ligger inte i vårt ursprung, utan i vårt slutmål. För många människor kommer ”budskapet inte att förenas med tro” (Hebreerbrevet 4:2), och Gud kommer att utgjuta sin rättfärdiga vrede över dem.

Fråga: Har människor fri vilja enligt Rom 9:19?

S: Ja, enligt den korrekta definitionen.

Nej, ingenting utanför Guds önskade och förutbestämda vilja. Om du med fri vilja menar att människan kan agera helt utanför Guds gränser, kunskap eller förmåga att kontrollera, då har ingen, inte ens Adam eller Satan, fri vilja. Men detta är sällan vad man menar med fri vilja.

Ja, vi gör saker utanför Guds önskade vilja.

Fri vilja innebär ofta att Gud har valt att ge oss förmågan att verkligen göra val och att göra saker som ligger utanför det som Gud önskar. Gud känner till alla våra val, men det är vi som har gjort dem. Vår vilja är ”fri” i den meningen att den inte tvingas fram av Gud. Vi är inga marionetter eller robotar. Vår fria vilja är dock inte helt ”fri”, eftersom den är bunden av synden. Narkomanen som längtar efter droger har fri vilja att sluta helt och hållet från en dag till en annan, men hans vilja är bunden.

Icke-kalvinistiska kristna säger att vi har fri vilja, vilket innebär att alla har ett visst ansvar och en viss förmåga att svara inför Gud. Kalvinistiska kristna säger att vi inte har det. Vissa kalvinister hävdar att troende har fri vilja, men icke-troende inte. Den store 1800-talspredikanten (och kalvinisten) Charles Spurgeon sa att vi hade ”fri vilja”, men att den var en slav under vår syndiga natur, vilket faktiskt liknar det som icke-kalvinisterna säger.

Andra kalvinister hävdar dock i praktiken att även om människor har ”fri handlingsförmåga”, så har de inte fri vilja – inte bara för att Gud valde att inte ge oss den, utan för att Gud påstås inte ha kunnat ge oss den och samtidigt förbli suverän.

Kalvinisten Loraine Boettner (s. 222) säger: ”Dessutom, om vi erkänner fri vilja i den meningen att den absoluta bestämningen av händelser ligger i människans händer, kan vi lika gärna skriva ordet med stort F och stort W; för då har människan blivit som Gud – den första orsaken, en ursprunglig källa till handlingar – och vi har lika många halvgudar som vi har fria viljor. Om inte Guds suveränitet överges, kan vi inte tillåta denna självständighet för människan.”

Boettner blandar faktiskt ihop begrepp här. Om Boettner skulle säga att ”vi kan inte erkänna fri vilja i den meningen att människan skulle kunna göra saker utanför det som Gud har tillåtit”, då borde alla kristna hålla med Boettner. Men om Gud har valt att tillfälligt ha ”delegerad suveränitet”, där Gud har förordnat att vissa saker, såsom en persons eviga öde, kommer att ske på ett eller annat sätt baserat på personens respons på Guds verk i deras liv, och Gud inte har tvingat fram detta svar, då har Boettner fel, såvida man inte läser in så mycket i Boettners ord ”absolut” att påståendet blir en logisk tautologi som alla skulle kunna instämma i.

En mer biblisk beskrivning av människans frihet, som både icke-kalvinister och många kalvinister kan instämma i, ingick i ett föredrag som R.C. Sproul höll i Austin om ”March 9, 1991 ” ( ).March 9, 1991 .

”Jag tror inte att vi som kristna behöver överge det mycket viktiga begreppet om mänsklig frihet och ansvar – inte för en sekund. Och det skulle vara mycket smärtsamt för mig att behöva ge upp tanken på mänsklig frihet. Men, kära vänner, det skulle jag kunna leva med. Om jag var tvungen att ge upp tanken på att Gud är suverän, skulle jag ha övergett kristendomen. Jag har övergett hoppet, eftersom jag nu inser att jag lever i ett universum som inte står under den gudomliga försynens auktoritet.” R.C. Sproul säger alltså att Guds suveränitet är viktigare för honom än mänsklig frihet, men han tror att båda är sanna. Återigen talar Sproul inte om en total, absolut frihet, utan han undervisar om en äkta frihet.

Sammanfattningsvis: Alla bör vara överens om att var och en har ett ansvar att lyda Gud, men i sig själva har ingen kraften att lyda på grund av vår syndiga natur. Många, men inte alla, reformerta kristna säger att Gud aldrig gav de icke-utvalda möjligheten, valet eller förmågan att på något sätt svara Gud. Som en reformert person uttryckte det: man är antingen en robot åt Gud eller en robot åt Satan.

Som en sidokommentar kan nämnas att vissa moderata reformerta teologer (Spurgeon, Packer, Bunyan m.fl.) hävdar att Gud ger alla ett uppriktigt erbjudande om evangeliet. Andra (Pink, Gill, Hoeksema) menar att Gud inte erbjuder evangeliet till alla. Ytterligare andra hävdar att vi kan uppriktigt erbjuda evangeliet till alla eftersom vi inte vet vilka de utvalda är, men att Gud inte skulle kunna ge ett uppriktigt erbjudande.

Se nästa fråga för bibliska belägg för ”fri vilja/fri handlingsförmåga” i den meningen att även om vår vilja är bunden av synden, har alla förmågan att fatta äkta beslut och svara Gud.

Fråga: Är människor i Rom 9:19 som robotar eller marionetter, eller har Gud beslutat att ge alla förmågan att fatta äkta beslut och svara Gud?

S: Josua 24:22–23 visar att antingen kan människor fatta beslut, eller så nöjer sig Gud med att låta sitt folk vara vilseledda i tron att de själva väljer att ingå ett förbund med honom.

Gud har gett människor friheten att såra Hans hjärta (Jeremia 9:1; Matteus 23:37–39 m.fl.). Vissa kalvinister hävdar visserligen att detta bara är antropomorfismer och att Gud inte verkligen känner så, men detta öppnar en hel Pandoras ask. Hypotetiskt sett, om alla verser i Bibeln om att Gud känner hjärtesorg och besvikelse inte ska tas bokstavligt, då gäller kanske detsamma för alla verser om Guds vrede och raseri samt antropomorfismerna, och Gud har egentligen ingen vrede. Kanske skulle alla verser om Guds kärlek vara antropomorfismer och Gud har egentligen inte heller någon känsla av omsorg eller omtanke om oss. Således har antingen de verser som beskriver Guds känslor en betydelse, eller så har Gud slösat bort en hel del bläck i Bibeln i onödan när Han helt enkelt kunde ha angett konsekvenserna och sagt att Han var något slags ren dator.

Se diskussionen om 1 Mosebok 50:19–20, 5 Mosebok 1:39 och Josua 24:21–24 för mer information om människans förmåga att göra val.

Se nästa svar för en mer utförlig diskussion om människans förmåga att fatta beslut.

Fråga: I Rom 9:19, om människor inte är som robotar eller marionetter, vad säger då Bibeln om människans förmåga att fatta beslut?

S: Ursäkta att jag upprepar mig, men många kalvinister missar att Gud ger människor ett verkligt, äkta val när det gäller att söka Honom. Först två punkter om Gud, och sedan några punkter om människor.

FADERN OCH JESUS: Fadern utvalde, kallade och sände Jesus för att vara vår Frälsare. Detta framgår av Matteus 12:18; 1 Petrus 2:6; Hebreerbrevet 5:4; 3:2; Lukas 23:35; samt Jesaja 48:15; 49:1,6.

Faderns val, kunskap och plan uteslöt dock inte det faktum att Kristus själv ändå frivilligt valde att komma och lyda, enligt Johannes 10:18; Lukas 22:42 och Hebreerbrevet 10:9.

MÄNNISKOR: Alla människor är syndiga och fördärvade. Utan Guds ingripande kommer ingen att söka Gud, enligt Romarbrevet3:11 , som parafraserar Davids ord i Psalm 14:2 och Psalm 53:2.

Ändå hävdade David själv att han sökte Gud i Psalm 63:1 och Psalm 27:4,8.

Dessutom har många andra, med Guds hjälp, valt att tjäna Herren.

Josua 24:22 ”Ni är vittnen mot er själva om att ni har valt att tjäna HERREN”, sades om Israel

Matteus6:33 : ”Sök först Guds rike.”

Många söker Gud 1 Krönikeboken 16:10,11; 2 Krönikeboken 15:12; 30:19; Esra 6:21; Psaltaren 34:10; 69:32; 70:4; Ordspråksboken 28:5; Sakarja 8:21,22; Malaki 3:1

Rikta ditt hjärta på att söka Gud 2 Krönikeboken 11:16

1 Krönikeboken22:19 ; 28:8,9; 2 Krönikeboken7:14 ;12:14 ; 14:4; 15:2;15:13 ; 19:3

2 Krönikeboken 20:3,4; 31:21; 34:3; Hosea 3:5

Psaltaren 9:10 och Jesaja 45:19 är ett löfte om att inte överge dem som söker Gud

Psaltaren22:26 de som söker Herren ska prisa honom.

Psaltaren 24:6 Sådan är den generation som söker Honom.

Psaltaren 40:16; 105:3,4; 119:2,45 – alla som söker dig ska jubla och glädjas

Psaltaren 119:94 Jag har sökt dina bud

Ordspråksboken 1:28b–29 De skall söka men inte finna, eftersom de inte fruktade Herren

Ordspråksboken8:17 De som söker visdom finner den

Jesaja 51:1 Ni som söker Herren

Jesaja 55:6 Sök Herren medan han låter sig finna; åkalla honom...

Jeremia 29:13 Ni skall söka och finna när ni söker av hela ert hjärta

Jeremia 50:4 Israel och Juda skall söka Gud

Hosea10:12 ”... Ty det är dags att söka Herren”

Amos 5:4,6;5:14 Sök Herren och lev

Dessutom kan människor, med Guds hjälp, välja att göra Guds vilja.

Johannes7:17 Om någon vill göra hans vilja, skall han få veta om min lära är från Gud eller om jag talar på egen hand.

Jona 2:8 ”De som håller fast vid värdelösa avgudar överger hans kärleksfulla hängivenhet”

Psaltaren 83:16 Gud gör saker för att människor ska söka honom

Psaltaren 119:30 ”Jag har valt sanningens väg;”

Psaltaren 119:173 ”ty jag har valt dina bud”

Jesaja 7:15 ”När han är gammal nog att skilja mellan ont och gott, skall han äta ostmassa och honung.”

Jesaja 56:4 ”Till de eunucker som håller mina sabbater, som väljer det som behagar mig...”

Ordspråksboken 8:10,16:16 Vi är beordrade att välja visdomens undervisning istället för utvalt silver

Johannes5:35 Johannes var en lampa som brann och gav ljus, och du var under en tid villig att njuta av hans ljus

Joh7:17 ”Om någon vill göra Hans vilja, skall han veta...”

Apostlagärningarna20:21 ”... omvändelse till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus”

Efesierbrevet1:13 Och i honom, efter att ha hört och trott på sanningens ord…

5 Mosebok 30:19 Välj nu [israeliter] livet, så att ni och era barn får leva

Romarbrevet11:32 Ty Gud har överlämnat alla till olydnad, för att han skall kunna visa barmhärtighet mot alla. (Ordet ”alla”, pantas, är detsamma i båda fallen)

2 Tessalonikerbrevet2:10 de som går förlorade, för de har låtit sig vilseledas genom att vägra att älska sanningen och därmed bli frälsta.

Titusbrevet2:11 ”Ty Guds nåd har uppenbarats och bringar frälsning åt alla.”

1 Petrus1:22 ”Eftersom ni har renat era själar genom lydnad mot sanningen...”

2 Petrus1:10 ”sträva efter att göra er kallelse och utvalelse säker.”

Däremot bär människorna själva ansvaret för att de inte söker sin Gud.

Jesaja 9:12–13; Hosea 7:10 Gud är vred därför att folket inte har vänt om till honom eller sökt honom. Är Gud vred för det han förordnade att de inte skulle göra, och vred över det han inte valde att göra det möjligt för dem att göra?

Jeremia 30:15 På grund av er stora skuld och era många synder straffade Gud er

Psaltaren 10:4 De ogudaktiga söker inte Gud. (Vad skulle poängen med denna vers vara om gudfruktiga människor som David inte heller sökte Gud?)

Ordspråksboken1:29 Eftersom de hatade kunskap och inte valde att frukta Herren.

SAMMANFATTNING: Eftersom Guds kallelse inte tog bort Jesu valmöjlighet, och Bibeln säger att vi med Guds hjälp kan välja Gud, så tar Guds kallelse inte bort vår valmöjlighet.

Fråga: I Rom 9:19, skulle det kunna vara så att icke-kristna inte har någon fri vilja, men att kristna däremot har fri vilja?

S: Nej, men detta är ett intressant förslag som en kalvinistisk vän till mig en gång berättade för mig. Jag har dock inte hört detta från några andra kalvinister. Fyra punkter att beakta som visar varför detta är felaktigt.

Gud är suverän i den meningen att Han vet allt som kommer att hända, inklusive varje val vi kommer att göra. Han styr också, in i minsta detalj, allt som Han önskar styra, och inte en enda atom rör sig utan att Gud tillåter det. Men Gud kan också hålla tillbaka sig själv. Han kan välja att tillfälligt, och inom vissa gränser, ”delegera Sin suveränitet” så att vi kan fatta beslut där vi, och inte Gud, bär ansvaret för konsekvenserna.

Vad är fri vilja? Om man definierar fri vilja som den del av oss som är helt oberoende, som inte ens Gud kan kontrollera, så existerar inte denna typ av fri vilja. De tidiga kristna författarna skrev dock om fri vilja som vår förmåga att fatta beslut, och att Gud till och med tillåter oss att fatta beslut som misshagar Honom och får allvarliga konsekvenser. Vår fria vilja är dock bunden av synd, precis som den fria viljan hos en alkoholist eller drogmissbrukare är bunden av deras synder. De kanske inte har kraften i sig själva att bryta sig loss från sitt beroende, men de kan snubbla in i en kyrka eller ett rehabiliteringscenter och ropa på hjälp.

Många kalvinister förnekar att människor har fri vilja i någon som helst bemärkelse; de förnekar att människor kan göra val. Det är nästan som om vi vore robotar. Vissa kalvinister förnekar att vi har fri vilja eftersom Gud är suverän. Andra kalvinister, liksom Martin Luther, förnekar att vi har fri vilja eftersom vi är fallna och bundna av synd. Denna fråga antyder att kalvinisterna förnekar den fria viljan av det andra skälet.

Icke-kalvinister kan hålla med om att Gud är suverän och att människans vilja är bunden av synd. Men ingen av dessa skäl gör våra uppenbara val till ett hån, och de gör inte heller människans ansvar för det hon inte ens kan reagera på till ett inkonsekvent mysterium.

Fråga: Hur är Gud i Rom 9:20–21 lik en krukmakare och vi lera?

S: Paulus hänvisar till liknelsen i Jeremia 18:6; Jesaja 29:16; 45:9. I 1 Mosebok 2:7, när Gud formade människan, har ordet för ”formade” samma rot som ordet för krukmakare. Gud kan göra vad han vill med skapelsen, och vi har en skyldighet att följa vår Skapare. Naturligtvis förblir lera som inte berörs av krukmakaren bara en konstlös, formlös massa.

Som Charles R. Erdman sa: ”Guds suveränitet utövas aldrig genom att döma människor som borde bli frälsta, utan har snarare resulterat i frälsning för människor som borde gå förlorade.” Paulus brev till romarna, s. 109. (ur Believer’s Bible Commentary, s. 1719.)

Fråga: Vad gör Paulus här i Rom 9:25–33?

S: Paulus bevisar sin ståndpunkt genom att använda skriftställen efter varandra. Detta visar att det inte rör sig om en enstaka sidokommentar i en vers, utan snarare om en röd tråd i Skriften. Det finns ett begrepp för att använda ett skriftställe direkt efter ett annat; det kallas en catena. Både författarna i Nya testamentet (särskilt Paulus) använde catenor, och minst 29 författare i den tidiga kyrkan, före det första konciliet i Nicea, använde catenor, så de var ett vanligt uttryckssätt.

F: I Rom 9:32–33, hur och varför gjorde Gud Jesus till en stötesten för judarna?

S: Även om denna text inte anger varför, kan vi konstatera några saker. Jesus sade i Matteus 18:3–5 och 19:14 att man måste vara som ett litet barn för att komma till honom. Små barn brukar inte imponeras av sin egen kunskap eller visdom och är inte stolta över att veta mer än andra. De vill bara ödmjukt vara nära någon som älskar dem och hjälper dem i deras svaghet. Gud gläder sig inte över vår styrka, utan snarare över hur hans styrka kan lysa igenom vår svaghet. Gud sade till Paulus i 2 Korintierbrevet 12:9b–10: ”… ty min kraft fullkomnas i svaghet.” Därför vill jag ännu hellre berömma mig av mina svagheter, så att Kristi kraft må vila över mig. Därför gläder jag mig, för Kristi skull, över svagheter, över förolämpningar, över nöd, över förföljelser, över svårigheter. Ty när jag är svag, då är jag stark.” Det är inte alla som är villiga att ha den inställningen.

Fråga: Vad är det som är ovanligt med ordet för ”snubbla” i Rom 9:33?

S: Detta ord betyder inte att snubbla. Dess betydelse ligger snarare närmare att falla ner från en klippa.

F: I Rom 10:1–4, vilka är exemplen på att någons iver för religionen står i vägen för att denne ska lära känna Gud?

S: Religionen i sig, även en god religion, kan vara en avgud. Men det finns också en giftig religion, som inte är god. När religionen säger att man ska bränna en nybliven änka till döds, eller döda människor som inte strider mot dig, bara för att de inte accepterar din religion, då är den religionen giftig. I Johannes 16:2 står det: ”De kommer att utesluta er ur synagogorna. Faktum är att en tid kommer då den som dödar er kommer att tro att han gör Gud en tjänst.”

Fråga: Hur kunde Gud i Rom 10:3 rättvist straffa israeliterna för okunnighet?

S: Det finns inget exempel i Skriften på att Gud straffar någon för oskyldig okunnighet. Men all okunnighet är inte nödvändigtvis oskyldig. Till exempel straffar goda föräldrar inte ett spädbarn för okunnighet, men en god lärare straffar en elev som försummar att läsa läxuppgiften på grund av okunnighet. Judarna, liksom vi idag, har en ”läxuppgift” att lära känna Guds ord.

F: Hur är Kristus, enligt Rom 10:4, lagens slut?

A: Även om Kristus själv fullkomligt höll lagen, skulle det inte vara lagens slut.

Kristus är lagens slut på flera sätt.

1. Som överstepräst fullbordade Kristus lagen för vår skull. En gång för alla utförde han offret för oss (Hebr 9:13–14).

2. Lagens syfte är att leda oss till Kristus. I Hebreerbrevet 10:1 står det att lagen var en skugga av det som skulle komma.

3. Kristus är lagens slut eller mål. Offren i Gamla testamentet ”täckte över” synden (Hebreerbrevet 9:9–10; 10:2–4) innan Kristus fullständigt tog bort synden.

Ordet ”slut” eller ”avslutning” (telos) betonas i det grekiska eftersom det är det första ordet i meningen.

Fråga: Gäller lagen fortfarande fullt ut för dem som inte tror, enligt Rom 10:4?

S: Detta avser Mose lag. Romarbrevet 10:4 preciserar inte detta med ”endast för dem som tror”. Så hedniska icke-troende ska inte tänka på att följa Mose lag, utan snarare Kristus och hans bud. Mose lag har alltså upphört att gälla för alla, men lagen om rätt och fel, som finns i människors hjärtan, finns fortfarande kvar.

F: I Rom 10:5, lever vi genom att hålla lagen, eller medför lagen döden som det står i Rom 8:2?

S: En analogi kan kanske hjälpa här. Huruvida mänsklig lag medför liv eller död beror på ditt perspektiv. Ett potentiellt brottsoffer och en mördare som dömts till döden har olika perspektiv.

Om man fullkomligt höll lagen, skulle det föra med sig liv. Att bryta mot den lag som man har kunskap om leder dock till dom och död.

F: Vad är det som är intressant med Paulus exempel i Rom 10:7?

S: Paulus anpassade detta citat från 5 Mosebok 30:13, där det står: ”Vem ska korsa havet?”, till att säga: ”Vem ska stiga ner i avgrunden?” Vi behöver inte stiga ner i avgrunden för att få frälsning (vilket ändå skulle vara omöjligt för oss), eftersom Kristus redan har gjort det åt oss.

Fråga: I Rom 10:9–10, är det enda man behöver göra för att komma till himlen att helt enkelt säga ”Jesus är Herre”?

S: Nej, det är inte vad denna vers lär ut. I Apostlagärningarna8:13 ”trodde” Simon Magus, men ändå sa Petrus att han skulle gå under i Apostlagärningarna 8:18–20. Det grekiska ordet för ”tro” i Apg 8:13, episteuse, är inte det vanliga ordet som används i Bibeln för ”tro”. Det vanliga ordet, pestuvo, betyder att lita på och ha en frälsande tro på. Ordet som används i Apg 8:13 betyder intellektuellt samtycke.

Fråga: Kan en person i Rom 10:9 bli frälst genom att lita på Jesus som Frälsare men inte som Herre?

S: Nej, ingenting i Skriften ger det hoppet. Romarbrevet 10:9 säger att vi måste kalla Jesus ”Herre” eller ”Mästare”. Att bara säga att Jesus är en Frälsare, men att Jesus inte är min Herre, betyder inte att du har tagit emot Jesu frälsning.

Fråga: Varför står det i Rom 10:11 ”ska aldrig bli till skam”, när det hänvisar till Jes 28:16 som i den masoretiska texten lyder ”ska aldrig förfäras”?

S: Rom10:11 a motsvarar Septuagintas ”på inget sätt skämmas”, inte den masoretiska texten. Även på många andra ställen ligger citaten i Nya testamentet närmare Septuaginta än den masoretiska texten.

Ordet för ”förskräckas” i Jesaja 28:16 i den masoretiska texten är chuwah (Strong’s Concordance 2363), vilket bokstavligen betyder ”skynda sig”. Detta är logiskt om man tolkar ”ska skynda sig” som att skynda sig bort från striden vid ett nederlag. Det hänvisar dock också till känslor, såsom att vara ”mycket upprörd” i Job 20:2. Så den masoretiska texten och Septuaginta har en liknande betydelse här, men Septuaginta är lite mer precis och lättare att förstå för den som inte talar hebreiska.

Fråga: Vad är grunden för att säga att en livlös sten representerar en person i Rom 10:11?

S: Gud är metaforiskt sett en stötesten i Jesaja 8:14 och 1 Petrus 2:8: ”En stötesten och en klippa som man snavar på.” I Psalm 118:22 står det: ”Den sten som byggarna förkastade har blivit hörnstenen.” Psalmisten undervisar oss inte om byggnader; detta är en metafor som på ett naturligt sätt passar in på Messias.

F: Stämmer det, som Jehovas vittnen har lärt ut (Vakttornet 1 februari 1977, s. 95), att ”identiteten på ’Herren’ inte kan fastställas med säkerhet utifrån sammanhanget” i Rom 10:12?

S: Nej. 1 Kor 12:4–6 och många andra verser visar att det är Jesus Kristus.

Fråga: Måste man i Rom 10:13 specifikt åkalla namnet ”Jehova” för att bli frälst, som Jehovas vittnen lär ut?

S: Nej. Man måste snarare åkalla den sanna och levande Guden. De forntida israeliterna själva hade inte ordet ”Jehova”, eftersom de saknade ”J”-ljudet. Så på grund av avsaknaden av ett ”J”-ljud tillbad inte alla de heliga i Gamla testamentet den sanna Guden? Det är förstås löjligt. Gud bryr sig om vårt hjärta och de ord och handlingar som kommer från vårt hjärta, inte om uttalet.

F: Kan man enligt Rom 10:13 ta emot Jesus som Frälsare men inte som Herre?

S: Nej. Tyvärr har vissa lärt ut att man bara behöver ta emot Jesus som Frälsare, och att det att ta emot honom som Herre är en andra del. En variant säger att herraväldet är valfritt. En annan variant, som förespråkas i The Complete Book of Bible Answers, s. 190, säger inte att det är valfritt, men att underordna sig Jesus som Herre inte är ett beslut som måste fattas före frälsningen och som man ska be icke-kristna att göra, såsom att ta emot Jesus som Frälsare [tydligen] är. Att ta emot Jesus som Herre sker gradvis allteftersom en kristen vandrar med honom.

I *Now That’s a Good Question*, s. 122–123, påpekar R.C. Sproul att att bli frälst utan att ta emot Jesus som Herre är en förvrängning av det sanna evangeliet som kallas antinomism. Kalvinister hävdar att de ser denna antinomistiska lära hos män som Zane Hodges och Charles Ryrie.

Jesus motbevisar dock antinomianismen i Matteus 7:21–28 och Johannes 14:21–24. Kort sagt: de som älskar Jesus kommer att lyda hans lära, och de som inte älskar Jesus kommer inte att lyda hans lära. Dessutom säger Paulus i Kolosserbrevet 2:6: ”precis som ni har tagit emot Kristus Jesus som Herre”. I detta avsnitt talar Bibeln inte till dem som försöker ta emot Jesus som Frälsare men inte som Herre.

Fråga: Om alla som åkallar Herren kommer att bli frälsta, enligt Rom 10:13, hur vet du då om du var uppriktig när du bad Gud att frälsa dig?

S: Låt oss ställa en enklare fråga som en analogi. Hur vet du att du hade för avsikt att äta lunch igår?

1. Åt du maten av misstag istället för med avsikt?

2. Visste du inte att du ville äta lunch innan du faktiskt åt din lunch?

3. Tvingade någon dig att äta maten, istället för att du gjorde det av egen fri vilja?

Om du åt lunch igår och svaret på de tre föregående frågorna var ”nej”, då hade du för avsikt att äta lunch.

På samma sätt är det inte komplicerat att åkalla Herren, som att klara ett prov. Om du medvetet ropade på Jesus, visste vad du gjorde, inte blev tvingad och frivilligt ville göra det, då ropade du verkligen på Jesus för att bli frälst när du bad honom rädda dig.

Fråga: I Rom 10:14–15 står det att om vi inte gör vår plikt och predikar evangeliet, kommer då vår olydnad att leda till att människor hamnar i helvetet?

S: Nej. Gud är både allsmäktig och suverän, och Gud kommer att bana väg för alla de utvalda att komma till honom. Vi kan dock dela glädjen och förmånen att vara ett redskap som Gud använder för att verkställa sin vilja.

Fråga: I Rom10:14 –15: Kan någon komma till himlen om de aldrig har hört evangeliet?

S: Det har människor gjort. Som bevis kan nämnas Enok, Abraham, Job och de troende i Gamla testamentet, som följde det som Gud uppenbarade för dem, men de hörde inte det som för dem var mysteriet med det nytestamentliga evangeliet. Kom ihåg att det i slutändan är Gud som frälser, inte evangeliet och inte heller vårt svar på evangeliet. Se även nästa fråga för mer information.

Fråga: I Rom10:14 –15, kan någon komma till himlen om de aldrig har hört evangeliet, efter att Jesus uppstod från de döda?

S: Äkta kristna är oeniga om detta.

Vissa säger nej. Detta betyder dock inte nödvändigtvis att de inte hade någon möjlighet. Om någon som aldrig har hört evangeliet skulle följa den sanning de känner till och svara på den Helige Andens verk i sitt liv, kan Gud röra himmel och jord för att föra sanningen till dem. Gud kan genom sin försyn se till att en kristen kommer och delar Kristi evangelium med dem. Ett exempel på detta i Apostlagärningarna 10:2, 22, 31 var en gudfruktig romare vid namn Cornelius, som var rättfärdig, bad och gav allmosor. Gud sände en ängel för att säga till Cornelius att han skulle skicka efter Petrus.

Andra är starkt oeniga. Medan 2 Tessalonikerbrevet 1:8 säger att människor som inte lyder Jesu evangelium kommer att straffas med evig fördömelse, står det i Romarbrevet 4:15 och5:12 att synd inte räknas där det inte finns någon lag. Även om Skriften inte lär ut att någon får en andra chans efter döden, ser vissa en möjlighet för människor att höra evangeliet och få en första chans efter döden och/eller under tusenårsriket. Se diskussionen om 1 Petrus3:19 (två frågor) och 1 Petrus 4:6 om att Jesus predikar evangeliet för de döda. Se diskussionen om Uppenbarelseboken 20 om möjliga tillfällen under tusenårsriket. Slutligen, eftersom det i slutändan är Gud som frälser människor, skulle Han kunna låta spädbarn eller vem som helst komma till himlen utan att ha hört evangeliet om Han så önskade.

Avgörande för argumentet är Romarbrevet 10:14, som säger att människor inte kan åkalla Gud utan att tro, de kan inte tro utan att höra, och de kan inte höra utan en predikant. Om det vore parallellt skulle Romarbrevet10:13 säga att ingen kan bli frälst utan att åkalla Gud; dock är Romarbrevet10:13 inte parallellt. Istället säger det endast att ”var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst”.

Romarbrevet 10:13–14 ger inte något starkare skäl att säga att varje enskild vuxen som aldrig har vetat hur man åkallar Herren kommer att hamna i helvetet, än det ger att säga att varje enskilt spädbarn som aldrig har vetat hur man åkallar Herren kommer att hamna i helvetet.

Fråga: I Rom 10:18, hur kunde judarna inte förstå, eftersom just de av alla människor hade mest kunskap om Gud?

S: Det berodde varken på att de saknade information eller på att de inte var tillräckligt intelligenta. Snarare hade de ett annat tankesätt, nämligen att det räckte med att hålla lagen, och de hade inget utrymme för sanningen eftersom den inte passade in i deras tankesätt.

F: I Rom 10:19, hur har Gud gjort judarna avundsjuka på dem som inte är ett folk?

S: Judarna tog Gud för givet. De tog också för givet att just de var utvalda av Gud. Gud skulle visa dem att de inte hade något att skryta med. Även om de kunde avundas andra nationers politiska makt, är den främsta betydelsen här religiös. Det finns många icke-judar som kände till Gamla testamentet bättre än de flesta judar. De är mer angelägna om att behaga Gud än de flesta judar. En trogen jude kanske ser något fel i utövandet av judendomen här.

Här är vad Irenaeus av Lyon (ca 160–202 e.Kr.) sade om detta. Han citerar 11 av 20 ord ur Romarbrevet 10:19 och följande: ”Dessutom säger Mose i Femte Moseboken att hedningarna ska vara ’huvudet’ och det icke-troende folket ’svansen’. Och vidare säger han: ’Ni har väckt min avund med dem som inte är gudar och retat mig med era avgudar; därför skall jag väcka er avund med det som inte är något folk, och med ett dåraktigt folk skall jag reta er.’ Eftersom de övergav den Gud som är, och tillbad och tjänade gudar som inte är; och de dräpte Guds profeter och ’profeterade för Baal’, som var kanaaniternas avgud. Och Guds Son, som är, föraktade och dömde de, men de valde rövaren Barabbas som hade gripits för mord; och den evige Kungen förnekade de, och de erkände den jordiske kejsaren som sin kung. (Så) behagade det Gud att ge deras arv till de dåraktiga hedningarna, ja, till dem som inte tillhörde Guds rike och inte visste vad Gud är.” Demonstration of Apostolic Preaching kap. 95.

Fråga: Varför verkade Gud (och Paulus) i Rom 10:21 och 11:7 besvikna över att judarna som grupp inte tog emot Jesus, eftersom Gud redan på förhand visste att de skulle vara olydiga?

S: Gud befinner sig både utanför tiden och inom tiden. Deras olydnad var deras eget fel, och Gud visste att det skulle hända redan innan jorden ens skapades. Men Gud känner ändå känslor i det ögonblick då det händer. Romarbrevet 10:21 är en hjärtskärande bild: den allsmäktige Guden i universum, som kan slita sönder stjärnor, sträcker varsamt och tålmodigt ut sina armar mot dessa människor, och som nation vänder de honom ryggen och kommer inte till honom, åtminstone inte ännu.

Fråga: I Rom 11:1,11 var detta tillstånd inte permanent. När verkar en dålig situation permanent, när den i själva verket inte är det?

S: Förkastelsen av judarna var partiell, provisorisk och tillfällig. För den genomsnittlige betraktaren skulle den dock verka permanent vid den tiden. Så kan saker och ting verka även idag.

Obehagliga situationer: Något kan verka permanent när vi verkligen hoppas att det inte är det, och vi inte kan se någon möjlighet till ett ljus i slutet av tunneln. Som någon en gång sa: ”Jag såg ett ljus i slutet av tunneln, men det var bara ett tåg.”

Trevliga situationer: Något kan verka permanent när vi önskar att det är det, och vi faller i fällan att tro att det blir så bara för att vi hoppas på det.

Men vi kan åtminstone erkänna att vi har en tendens att tro att vissa saker är mer bestående än de egentligen är. Vi bör balansera detta genom att komma ihåg att vi inte kan veta vad morgondagen kommer att bringa (Jakob 4:14). Följaktligen bör vi inte fästa oss för mycket vid det jordiska, utan inse att varje ny dag, för oss och våra nära och kära, är en gåva.

Fråga: Var det Gud, Paulus eller båda som i Rom 11:14 försökte väcka judarnas avund?

S: I det grekiska originalet i Romarbrevet 11:14 står det ”jag”, så det var utan tvekan Paulus.

Fel svar: Det var bara Paulus, enligt Believer’s Bible Commentary, s. 1725.

Svaret: Det var inte bara Paulus, utan också Gud, vilket Paulus erkänner när han citerar 5 Mosebok 32:21 i Romarbrevet 10:19.

Att väcka avund är en intressant strategi. När människor inte längre vill lyssna och de har en ihållande, konsekvent och förhärdad dövhet, då ska man tala med någon annan, med deras kunskap, och de kanske undrar vad de går miste om.

Fråga: Hur kan kristna i Rom 11:16 nu vara Guds utvalda folk, eftersom olivträdet i Gamla testamentet var en symbol för israeliterna?

S: Olivträdet var inte en symbol för det etniska israeliska folket; de trodde bara felaktigt att det var det, eftersom de värderade sitt ursprung högre än att stå rätt inför Gud.

F: Vad är olivträdets huvudstam i Rom 11:16?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan två synsätt på svaret.

Det är inte svaret. Den representerar inte Israel, eftersom de hedningar som kom in inte blev omskurna och inte följde den judiska lagen.

Abrahams andliga släkt: inklusive patriarkerna, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 484–485.

Guds privilegierade släktlinje, eller ”status som gynnad nation”, enligt *Believer’s Bible Commentary*, s. 1725–1726.

Guds utvalda folk

Fråga: Vad vet vi om odlingen av olivträd i Rom11:17 –24?

S: Olivträd var mycket värdefulla, men de krävde mycket arbete. Under krigstid fick israeliterna inte hugga ner olivträd enligt 5 Mosebok 20:19–20. Om olivträden huggs ner skulle det minska landets livsmedelsförsörjning i minst 20 år. Detta förklarar också varför det var en katastrof att hugga ner olivträd enligt Habackuk3:17 och 5 Mosebok 28:40.

I ”Wycliffe Bible Dictionary”, s. 1366–1367, finns ett omfattande avsnitt om olivodling. I slutet står det: ”Olivträd odlas från sticklingar som ympas på en gammal stam eller ett vildträd när skotten eller rotskotten är ungefär tre fot långa. Dessutom kan nya skott spira från rötterna eller stubben på ett gammalt moderträd (Psaltaren 128:3; Jesaja 11:1). Det bär ingen frukt på tre till fyra år, och ingen riklig skörd kommer förrän efter 17 till 18 år. Under hela denna tid kräver trädet noggrann skötsel; jorden måste plöjas och gödslas varje vår och vattnas regelbundet. … Om det sköts på rätt sätt kommer ett fullvuxet träd att producera ett halvt ton olja per år och fortsätta med detta tills det når en otrolig ålder.” I *The New International Bible Dictionary*, s. 802, och i *Encyclopedia Britannica* 1972, vol. 16, s. 936, finns fotografier av olivträd som är 1 000 år gamla. Om jag vore ett träd skulle jag vilja vara ett olivträd – robust, insektsresistent och leva i tusen år!

Fråga: I Rom11:17 –24, varför skulle någon ympade vilda olivgrenar på ett odlat olivträd?

S: Normalt skulle man vilja göra tvärtom. Man skulle ha ett vilt fruktträd, med dess härdiga egenskaper, kombinerat med odlade grenar som ger frukt med behagliga egenskaper. Fem punkter att beakta i svaret.

1. Paulus gav ett exempel. Han försökte inte instruera människor i hur man odlar oliver, utan gav ett exempel på hur hedningarna ympades in. Som det står i The Wycliffe Bible Dictionary, s. 726: ”Denna avsiktliga omvändning förstärker den bildrika metaforen som förmedlar den eviga sanningen om det nationella Israels förkastelse och sammansättningen av det sanna Israel – alla troende.” Se även *New International Dictionary of the Bible*, s. 402, för en liknande beskrivning.

2. Många växter ympas inte alls. Normalt skulle man bara ympas bort en inhemsk gren om den var svag, angripen av insekter eller sjuk. Paulus säger uttryckligen i Romarbrevet 11:20 att dessa grenar bröts av på grund av otro.

3. Analogin med att israeliterna var ett olivträd var redan bekant för dem, i Jeremia 11:16 och Hosea 14:6. Om man betraktar det kronologiskt, där roten utgörs av förfäderna i ett släktträd, var det alltså hedningarna som ympades in, inte tvärtom.

4. Om Paulus hade sagt att judarna var den vilda roten och hedningarna de odlade grenarna, skulle hedningarna kanske tro att Gud ympade in dem för att Gud behövde vissa önskvärda egenskaper hos dem, istället för att det helt och hållet handlade om nåd. Dessutom var det inte hedningarna som var odlade, utan judarna.

5. Om man använde en analogi där hedningarna var den vilda roten och israeliterna de odlade grenarna, skulle det vara ännu mer bakvänt. Hedningarna ympades in i Guds utvalda folk, och absolut inte tvärtom.

I *The New Geneva Study Bible*, s. 1787, hävdas det att vilda grenar ibland ympades in i odlade växter för att ge dem ny livskraft. Tydligen skulle olivträdet inte växa lika mycket om alla grenar var odlade. Men i *Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties*, s. 152–153, *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1726, och *The New International Bible Dictionary*, s. 402, sägs det att ingen växtförädlare skulle göra detta, och man är överens om att Paulus använde denna ordning för att undervisa om utympningen av Israel och inympningen av hedningarna, inte om trädgårdsodling. Paulus antyder kanske också detta i Romarbrevet 11:24 när han säger att det var ”mot naturen” att ympas in den vilda grenen på den odlade roten.

I *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 484, står det att det inte var vanligt att ympas in en vild gren på en odlad rot, även om det förekom.

Slutsats: Paulus förklarar uttryckligen varför det var israeliterna som utgjorde roten i denna liknelse. I Romarbrevet 11:18 uppmanar Paulus dem att komma ihåg att de (hedningarna) inte bär roten, utan att det är roten som bär dem.

Fråga: Vilka var några av hindren för att judarna skulle bära frukt för Gud i Rom 11:20?

S: De var otroende. Dessutom hade de

brist på kärlek till de förlorade (likt Jona)

Avgudadyrkan och andra synder fram till exilen (Hosea9:10 ).

De fann ingen glädje i Guds ord (Jeremia6:10 ).

De glömde bort behovet av att hålla ut (Hebreerbrevet10:23 , 32–35).

Fångade i denna världens bekymmer, som i den tredje jorden (Matteus 13:23).

Reducerade Guds ord till endast en uppsättning regler för livet

Glömde buden om att uppfostra sina barn (5 Mosebok 6:4-7).

Därför blev judarna förhärdade, porosis på grekiska.

Fråga: Hur kan Gud i Rom 11:22 vara både vänlig och sträng utan att det blir motsägelsefullt?

S: Det grekiska ordet kan betyda både sträng och hård. Här på jorden kan en polis vara vänlig genom att hjälpa en främling som behöver hjälp. Samma polis kan vara sträng genom att skjuta en mördare som försöker döda någon. Om en människa kan vara både vänlig och sträng, borde det verkligen inte vara något problem att förstå att Gud kan vara på samma sätt – att visa barmhärtighet och ändå förbli trogen sin heliga natur. Se diskussionen om Romarbrevet 13:10 för mer information om hur en kristen kan vara polis.

Fråga: Vad betyder ”hedningarnas fullhet” i Rom 11:25?

S: Det betyder att Israel blev bortkastat som Guds folk tills de hedningar som kommer att tro har kommit in i Guds rike.

F: I Rom 11:26, kommer alla israeliter till himlen?

S: Nej, enligt Johannes 8:24 och Matteus 23:33. Se diskussionen om Romarbrevet 9:8–9, 27 för svaret.

F: Kommer Gud, enligt Rom11:26 –27, fortfarande att uppfylla vissa löften i framtiden för Israels biologiska ättlingar?

S: Detta är en av de viktigaste skillnaderna mellan kristna som är förbundsteologer och kristna som är dispensationalister.

Förbundsteologerna säger nej. Alla framtida löften kommer att uppfyllas, inte för det fysiska Israel utan för det andliga Israel, det vill säga kyrkan, som består av alla sanna troende av alla nationaliteter. Detta kallas ersättningsteologi.

Dispensationalisterna säger ja. Många löften kommer att uppfyllas för det andliga Israel, men det fysiska Israel kommer fortfarande att ärva landet Palestina för evigt. De 144 000 i Uppenbarelseboken 7 och 14 kommer från Israels stammar.

Fråga: Vad betyder det i Rom 11:32 att Gud har överlämnat alla människor till olydnad?

S: Gud avfärdade inte helt enkelt sin rättvisestandard eller sänkte sin standard för fullkomlighet för himlen. Snarare visade Gud barmhärtighet mot deras olydnad genom Jesu blod på korset.

Detta kan också ha samband med det faktum att Gud skapade minst fem olika slags varelser:

Icke-moraliska: djur

Syndfria och förblir syndfria: änglar av olika ordningar

Från syndfri till fallen: demoner

Från Fallen till Sinless: utvalda människor

De fallna som förblir fallna: de förkastade

Romarbrevet11:32 visar att alla människor, med undantag för Adam, Eva och Jesus, tillhör de två sista kategorierna.

Fråga: Varför säger Paulus ”Därför” här i Rom 12:1?

S: ”Därför” betyder här på grund av all Guds barmhärtighet i de föregående kapitlen. Det hänvisar till alla föregående kapitel i Romarbrevet, inte bara kapitel 9–11.

Paulus delar upp många av sina brev i två delar, en läromässig del och en praktisk del. Eller som A. M. Hunter uttrycker det: ”en troende sida och en handlingssida”, vilket framgår av New International Bible Commentary, s. 1338. I Efesierbrevet och Kolosserbrevet är de ungefär lika långa, men i Romarbrevet är den läromässiga delen mer än dubbelt så lång.

Fråga: Vad är intressant med tempusen i de grekiska orden ”anpassas” och ”förvandlas” i Rom 12:1?

S: Att sammanfatta detta som ”Anpassa er inte, utan förvandlas” är helt fel. Dessa verb är passiva och inte aktiva. Det står alltså inte ”anpassa er inte”, utan snarare ”låt er inte anpassas”. Detsamma gäller för ”förvandlas”. Tekniskt sett befaller alltså Gud oss inte att göra någonting här, utan paradoxalt nog befaller Gud oss att låta något ske med oss. Det är alltså inte så att människor uttryckligen försöker anpassa sig till världen, utan de anpassas i takt med att de följer den väg de valt. På samma sätt befalls vi inte att förvandla oss, eftersom vi inte kan förvandla oss själva. Vi befalls aktivt att ”förvandlas”, vilket är en följd av att vi förnyar vårt sinne genom den Helige Ande. I Psalm 40:8 sade David att Guds lag fanns i hans hjärta. Guds ord bör finnas i våra hjärtan också.

Fråga: Hur ska vi i Rom 12:1 offras för Gud?

S: Romarbrevet 12:1 säger inte att vi ska vara ett dött eller bränt offer, utan snarare ett levande offer. Naturligtvis kan ett levande offer ha en tendens att vilja krypa ner från altaret, och det bör vi inte göra.

Det finns en historia som går så här. En gång vandrade en kyckling och en gris genom landet och såg många hungriga människor. Kycklingen sa: ”Jag vet vad vi kan göra, låt oss bli deras frukost!” Grisen sa: ”Det är lätt för dig att säga, men för mig är det ett totalt åtagande.” Nu kallar Gud oss inte till att vara kycklingar, men Gud kallar oss till ett totalt engagemang för att bringa frälsning till denna värld. Det totala engagemanget innebär inte att dö i tjänsten för Gud (även om det för vissa människor är så), utan att vi alla lever för Gud.

Fråga: I Rom 12:1–2, vad är skillnaden mellan att vandra och att arbeta för Gud, och vad handlar detta om?

S: Verserna 1 och 2 handlar tekniskt sett inte om att ”göra”; det kommer senare, från och med vers 3. Verserna 1 och 2 handlar om att frivilligt överlämna er själva för att få en ”förändring av ert väsen” genomförd. Är ni villiga att låta Gud förändra och omvandla er? Vissa människor är inte det, eftersom de är alltför nöjda med var de befinner sig just nu.

F: I Rom 12:2, hur många gånger behöver vi förvandlas?

S: Bara en gång, men det är en kontinuerlig process från den stund vi först kom till tro till den dag vi lämnar denna jord.

Fråga: I Rom 12:3, på vilka sätt kan människor tänka högre om sig själva än de borde?

S: I världen kan människor ha en högre uppfattning om sin intelligens, sina pengar, sin ekonomiska skicklighet, sina idrottsliga eller musikaliska förmågor, sin attraktionskraft, sitt ursprung eller sin ställning i samhället än de borde. Allt gott du har är en gåva från Gud. Det kan också försvinna när som helst.

Särskilt för kristna finns det en bra kristen bok som heter *The Seven Deadly Virtues* av Todd E. Outcalt. En poäng i den boken är att varje dygd, varje god sak, blir dödlig när den blandas med stolthet. Din tro, din bibelkunskap, till och med din kärlek kan framstå som något fult både för Gud och för andra när den blandas med stolthet över just den dygden.

I den tidiga kyrkan kunde vissa tro att de var bättre än andra kristna eftersom de var judar. Vissa bildade greker kunde känna sig stolta över sin visdom, och vissa, både då och nu, kunde på grund av sin rikedom känna sig mer inflytelserika, eller andra kunde känna att de var mer inflytelserika, vilket framgår av Jakob 2:2–5.

Till och med Paulus kände uppenbarligen till denna frestelse, eftersom han i 2 Korintierbrevet 12:7–10 sa att Gud gav honom en ”Satans budbärare” för att plåga honom, så att Paulus inte skulle bli högmodig. Till och med Paulus kämpade med detta.

Fråga: I Rom 12:3 står det att motsatsen till detta är att tro att allt vi har är ingenting eller inte är värt något, och Bibeln säger inte heller att vi ska ha den inställningen. Vilken inställning bör vi ha?

S: Romarbrevet 12:3 säger att vi ska ha ”nykter omdömesförmåga”.

Dessa saker kan hjälpa oss att grunda oss i ett nyktert omdöme.

Det är helt i sin ordning att sträva efter att vinna ett lopp eller ett pris (Filipperbrevet 3:14). Att inse att man är bättre på vissa saker än vissa andra människor är inte att vara arrogant, utan kan helt enkelt vara att inse sanningen. Men inse också att oavsett vad du är mycket bra på, så länge du inte är den allra bästa i hela världen på just det, finns det någon som är bättre än du på det.

Våra liv här är flyktiga, och vi kommer ändå att lämna detta snart nog. Se Job 14:1–2; Psaltaren 62:9; 103:13–16; Jesaja 40:6,7; (delvis 1 Korintierbrevet 7:31); Jakob 1:10–11; 1 Petrus 1:23–24. Det finns en organisation som hjälper Alzheimerpatienter, kallad ”Still Me”, som påminner anhöriga om att Alzheimerpatienten kanske har förlorat en del av sin kognitiva förmåga, men som en patient sa: ”Jag är fortfarande jag!”

Som moln och vind utan regn är den som skryter med gåvor som aldrig givits (Ordspråksboken 25:14 BSB). Det spelar ingen roll vilka talanger du har, om du inte gör något med dem.

Våra gåvor är inte till för oss själva, utan för andra. I Filipperbrevet 2:17 står det att Paulus ”utgjöts som ett drickoffer” för andra kristna.

Vi ska använda våra gåvor tillsammans med andra, inte bara enskilt, vilket Romarbrevet 12:5–8 och 1 Korintierbrevet 12:12–27 visar.

Våra förmågor och talanger är inte vad du är. Vet du mycket om ett ämne, är du smart eller duktig på något särskilt? Det kan komma en dag då du lägger det åt sidan och lämnar det bakom dig för alltid, och får något bättre, när du kommer till himlen. Men du kommer inte att lägga det åt sidan med sorg, såvida du inte felaktigt tror att dessa tillfälliga, mindre saker är allt du är.

Älska utan hyckleri (Romarbrevet 12:9). En annan persons talanger och förmågor är inte den personen själv. Gifte du dig med någon för deras pengars skull? – vad skulle hända om de förlorade sina pengar? Gifte du dig med någon för hans eller hennes utseende? – Skulle du lämna honom eller henne om han eller hon råkade ut för en olycka eller på annat sätt förlorade sitt utseende? Jag kände en kille i gymnasiet som hade en flickvän och en väldigt fin bil. Men när han krockade sin bil gjorde hon slut med honom. Hon var inte kär i honom, bara i hans bil. Älskar vi andra på grund av deras talanger eller förmågor, eller för vad de kan göra för oss?

Fråga: Varför skiljer sig listan över gåvor i Rom 12:6–8 från listorna i 1 Kor 12:7–11, 1 Kor 13:8 och Ef 4:7–13?

S: Det är bra att de uppräknade gåvorna skiljer sig åt. Om de inte gjorde det skulle någon kanske tro att listan var en uttömmande förteckning över gåvor, och att det inte fanns några gåvor som inte fanns med på listan. Dessa listor ges som exempel på kategorier av gåvor. Gud står fritt att ge ytterligare gåvor, och till och med ytterligare kategorier av gåvor, efter eget behag och efter kyrkans behov.

F: Vad betyder det att visa barmhärtighet i Rom 12:8b?

S: Det betyder inte att bevilja förlåtelse, utan snarare att hjälpa dem som är i nöd.

F: Ska kristna enligt Rom 12:9 hysa något hat, och i så fall hur?

S: Vi ska inte hata människor, men vi ska hata det onda och vad det gör mot människor. 1 Joh 3:10; 4:7–8 säger att vi inte är sanna troende om vi inte har kärlek till vår broder. Men är de människor vi ska älska bara troende? Nej, Jesus tillfrågades vem vi ska älska, och han svarade med liknelsen om den barmhärtige samariten i Luk 10:25–37.

Som Augustinus av Hippo sa: ”Hata synden, men älska syndaren”. Låt inte vårt hat mot det onda övergå till att vi hatar personen.

Fråga: Hur kan vi, enligt Rom 12:11, se till att inte sakna iver?

S: Gud har uppenbarligen gett de troende ett ansvar att vaka över oss själva så att vi inte blir ljumma i vår tro. Ordet för iver här, zeontes, kan också syfta på att koka. De troende blir vanligtvis inte ljumma helt plötsligt. Oftast handlar det om en gradvis, dag för dag, urholkning av vår hängivenhet och tid med Gud, som ersätts av andra saker.

F: Vad säger Bibeln om att utöva gästfrihet i Rom 12:13; 1 Tim 5:10 och Matt 25:35–45?

S: Det grekiska ordet här, philoxenos, betyder bokstavligen ”kärlek till främlingar”. Det har en bredare innebörd än att bara göra vänliga saker för människor man inte känner, utan innebär också att uppriktigt älska människor man inte känner. Här följer vad Bibeln föreskriver i allmänhet och därefter förtydliganden av detta bud.

Positivt bud: Rom12:13 och 1 Timoteus 5:10 uppmanar oss att utöva gästfrihet; detta gäller både kristna och icke-kristna. I Matteus 25:35–45 sa Jesus att om man gav mat, dryck, gästfrihet, kläder eller omsorg till de fattiga, främlingarna, de sjuka eller fångarna, var det som om man gjorde det för honom. Hebreerbrevet 13:2 säger också att vissa utan att veta om det har tagit emot änglar.

Negativa exempel: I Job 31:32 nämns det som en synd att underlåta att visa gästfrihet mot en främling. Bland andra synder nämns i Hesekiel 16:49 att Sodom och Gomorra inte visade gästfrihet; de var faktiskt ganska elaka mot främlingar.

Förbehåll: I 2 Johannesbrevet 9–11 står det att man inte ska visa gästfrihet mot kättare. Dessutom står det i 1 Korintierbrevet 5:11 att vi inte ska umgås med någon som kallar sig broder men lever ett ogudaktigt liv.

Den tidiga kyrkofadern Clemens av Rom (96–98 e.Kr.) måste ha ansett gästfrihet som viktig, eftersom han nämner fyra exempel.

Fråga: Vad betyder det i Rom 12:14 att välsigna dem som förföljer oss, och vilken typ av förföljelse nämnde Paulus specifikt?

S: Paulus specificerade inte någon särskild förföljelse, så det kan handla om förföljelse på grund av vår tro eller av någon annan anledning. Detta innebär åtminstone följande:

Hämnas inte och återgälda inte ont med ont. Detta betonas i Skriften. Romarbrevet 12:19,17; 3 Mosebok 19:18; 1 Petrusbrevet 3:9; (underförstått) Matteusevangeliet 5:38–46; Lukasevangeliet 6:27–36

Gör gott mot dem. Besvara ont med välsignelse, som det står i 1 Petrusbrevet 3:9. Gör gott, till exempel genom att ge dem mat, enligt Romarbrevet 12:20.

Hata dem inte. Vi ska älska alla. 1 Johannes 3:15 säger att den som hatar sin broder inte har evigt liv i sig.

Älska dem. Sluta inte bara att hata dem och bli likgiltig, utan älska dem verkligen. 1 Johannes 3:10–11, 14 säger bestämt att vi måste älska varandra. I slutändan är kärlek ett val, inte en känsla.

Be för dem, att det bästa som är möjligt ska hända dem; att de ska lära känna Herren. Matteus 5:44; Lukas 6:27–28; Apostlagärningarna 7:60; Lukas 23:34.

Bekämpa det onda – med det goda: Vi ska bekämpa det onda, men paradoxalt nog säger Romarbrevet 12:21 att vi ska bekämpa det onda med det goda, inte med motsvarande ondska. Detta är på sätt och vis motsatsen till att ”bekämpa eld med eld”.

Kom ihåg att de skaffar dig en belöning i himlen. I Matteus 5:10 står det: ”Saliga är de som förföljs för rättfärdighetens skull, ty dem tillhör himmelriket.” (BSB) Se även Lukas 6:23.

Fråga: Hur ska vi, enligt Rom 12:15, glädjas med dem som gläder sig och sörja med dem som sörjer?

S: Det första steget för att glädjas och sörja med dem, utan hyckleri, är att bry sig om dem.

Att glädjas med dem: Om en vän till dig blir befordrad eller något annat bra händer, blir du då glad över det, även om du inte själv drar någon nytta av det? Eller tär avundsjukan på den glädje du borde känna för din vän? Utan Gud blir människor ledsna när bra saker händer andra, på grund av avund. Men i 1 Korintierbrevet 13:4 står det att kärleken avundas inte. Eller så kan människor känna glädje när dåliga saker händer andra, vilket på tyska kallas schadenfreude. Kanske var det just det som Jona letade efter när han satt utanför Nineve. Men i 1 Korintierbrevet 13:6 står det att kärleken gläder sig inte över orättfärdigheten, utan gläder sig över sanningen. När det gäller dem som förföljer kristna bör vi både be och önska att det bästa som är möjligt ska hända dem; att de ska lära känna Herren Jesus Kristus som sin personlige Frälsare, komma till himlen efter att de gjort det, och att vi ska kunna leva tillsammans med dem i himlen för evigt. Vi känner redan till en sådan person som vi kommer att leva tillsammans med i himlen: Saulus från Tarsus, även känd som aposteln Paulus.

Att sörja med dem: Föreställ dig någon som kan glädjas med dem som gläder sig men inte kan sörja med dem som sörjer. De kan njuta av de goda stunderna, men istället för att finnas där och lyssna under de svåra stunderna kanske de drar sig undan, skämtar bort det eller bara säger åt personen att ta sig samman, utan någon empati. Ibland, när någon upplever en förlust och du inte bara kan ”fixa det”, kan de få tröst av din närvaro och av att du tar dig tid att bara vara med dem, eftersom du värdesätter dem. Ibland kanske de behöver och vill ha råd, men ibland vill de inte det. Oavsett vilket, visa att du bryr dig genom att umgås med dem.

F: Varför står det i Rom 12:16 att vi ska leva i harmoni med varandra, när det redan står i Rom 12:9–10 att vi ska älska, vara hängivna och ära varandra?

S: Vi skulle kunna fråga Euodia och Syntyche i Filipperbrevet 4:2, och vi skulle kunna fråga Syzygus/medarbetaren, som Paulus gav det underbart viktiga uppdraget att hjälpa dessa kvinnor att komma överens. Jesus sa att människor kommer att känna igen oss som kristna genom vår kärlek i Johannes 13:34–35, och att vi är ett i Johannes 17:20–21.

Visar vi enighet med andra troende från olika bakgrunder, samhällsskikt, samfund och med olika åsikter i mindre viktiga frågor? Vi bör komma ihåg att Kristus, som förenar oss, är större än de saker som kan splittra oss.

Fråga: Varför skulle någon i Rom 12:16 kanske inte vilja umgås med människor i lägre ställning, och varför bör vi göra det?

S: Ibland kanske någon vill undvika någon som anses ha en lägre ställning på grund av arrogans, men oftare kan det bero på att de är rädda för vad andra människor i maktpositioner skulle tycka. Till exempel umgicks Petrus med hedningar och åt tillsammans med dem, men när andra judar kom gjorde Petrus inte det, enligt Galaterbrevet 2:11–16. Eftersom Petrus gjorde detta offentligt, kritiserade Paulus Petrus offentligt för hans hyckleri.

Men om du umgås med människor som anses ha en lägre ställning, kanske du upptäcker något. Vi är alla skapade till Guds avbild, och i ögonen på den som räknas – det vill säga Gud – har de egentligen inte en lägre ställning än du. Om något, så är det kanske faktiskt du som har en lägre ställning om du är stolt och de inte är det.

Fråga: Vilka metoder anses i samhället vara acceptabla för att ”gälda ont med ont” enligt Rom 12:17?

S: Romarbrevet 12:17 säger att det inte finns några accepterade metoder för kristna. Men samhället i allmänhet kanske anser att det är okej att prata bakom någons rygg, förtala och ljuga för att förstöra deras rykte, se till att deras arbete blir verkningslöst eller spela elaka spratt på dem eller deras bil. Varje gång du ställer dig frågan ”hur kan jag hämnas på dem” glider du in i synd. Romarbrevet 12:19 säger att Gud ändå är mer kapabel att hämnas på dem än du är. Så av alla saker vi behöver bry oss om i livet är hur man hämnas på någon inte en av dem.

George Washington Carver sa en gång: ”Jag kommer aldrig att låta en annan människa förstöra mitt liv genom att få mig att hata honom.”

Fråga: I Rom 12:18, vilka är några sätt att leva i fred med andra, så långt det är möjligt?

S: Anstränger du dig extra för att läka stridigheter eller dåliga känslor mellan dig och någon annan? Är du en fredsstiftare, som Jesus uppmuntrar oss att vara i Matteus 5:9? Vi ska vara barmhärtiga enligt Matteus 5:7.

Ibland måste vi vara oeniga av viktiga skäl, och det är okej. Men var aldrig oenig bara för att vara stridslysten.

Men utöver att undvika stridigheter, ställ dig själv en fråga: är dina grannar glada över att de bor nära dig? Är din make/maka och dina barn glada över att de bor med dig? Känner dina kollegor sig välsignade för att de arbetar med dig? Kanske gör du inget öppet fientligt, men gör du saker som är vänliga?

Fråga: Hur ska vi lyda myndigheterna enligt Rom 13:1–6 och 1 Pet2:13 –14?

S: Vi ska lyda och respektera deras lagar både i ande och bokstav. Vi ska varken göra ont eller ge sken av att göra ont (2 Kor8:20 –21; 1 Tess5:22 ). En nations lagar har dock företräde framför en provins lagar, och Guds lagar har företräde framför nationernas lagar. Vi ska inte lyda några av ett lands lagar som strider mot Guds lag. Vi ska inte tala illa om folkets härskare enligt Apostlagärningarna 23:5 och 2 Mosebok 22:28. 2 Mosebok 22:28 avser även världsliga ledare.

Fråga: I Rom 13:1–2 säger Gud till oss: ”Alla måste underkasta sig de styrande myndigheterna, ty det finns ingen myndighet utom den som kommer från Gud. De myndigheter som finns har utsetts av Gud. Följaktligen motsätter sig den som gör motstånd mot myndigheten det som Gud har inrättat, och de som gör det kommer att dra dom över sig själva.” Betyder det att regeringar som de under Hitler, Stalin, Pol Pot osv. var utsedda av Gud och att folket inte var menat att göra motstånd mot dem? Jag har mycket svårt att tro detta. Om du kunde förklara detta för mig skulle jag vara mycket tacksam.

S: Låt mig först ge dig ett kort svar, och sedan ett långt svar.

Kort sagt: Nej, vi ska aldrig lyda några befallningar som strider mot Guds bud (såsom ”du skall inte mörda” osv.). Stalin, Pol Pot, Hitler osv. var onda män som Gud tillät att regera. Men kom ihåg att Bibeln nämner denna världs ”furste”, och det är Satan. Men även om dessa män är onda, ska vi respektera den statliga myndigheten, i den mån den inte strider mot Guds auktoritet.

De tidiga kristna brottades med detta, eftersom den romerska regeringen beordrade dem, under hot om tortyr och död, att offra till kejsaren och tillbe kejsaren eller de romerska gudarna. De förstod att de skulle lyda alla romerska lagar utom när de stred mot den högre lagen, Guds lag. De uttryckte detta genom att säga att det fanns ”lagliga” lagar och ”olagliga” lagar, vilket på grekiska är ett slags ordlek inför döden. Så även om de skulle bryta mot lagar som krävde att man offrade till andra gudar, visste de att de ändå måste lyda de andra lagarna som var förenliga med, eller åtminstone inte stred mot, Guds lag.

Låt oss föreställa oss att vi levde på 1940-talet i Nazityskland. Hitler var utan tvekan en ond man, och alla order om att ange judar till myndigheterna borde vi vägra att lyda. Men vi skulle ändå behöva följa trafiklagarna och (tyvärr) betala inkomstskatt.

Det blir mer komplicerat om vi blev inkallade till militärtjänst. Jag har läst att det var ganska uppenbart för den genomsnittlige tysken att många judar skickades till lägren, att ingen kom ut därifrån och att luften runt lägren stank av människokött. Om vi var tvungna att gå med i armén skulle vi behöva inse att vi befann oss i den onda armén och antingen kapitulera till de allierade vid första bästa tillfälle, eller ännu bättre, bli fängelsevakt och låta judar fly. Det fanns en nazistisk officer vid namn Oskar Schindler, som var den ende nazistiske soldaten som hedras i Israel. Han visste av egen erfarenhet vad som pågick i koncentrationslägren och han arbetade för att rädda så många judar som möjligt. Det finns en berömd film om honom som heter Schindlers lista. Vad som inte är så välkänt är att det fanns en andra nazistpartimedlem, som arbetade i Kina, vid namn John Rabe, som på liknande sätt gjorde allt han kunde för att rädda livet på kineser i Nanjing och på andra platser.

Fråga: I Rom 13:1–2,4 frågar skeptikern Bart Ehrman om kristna var menade att lyda de styrande [romerska] myndigheterna, eller om de romerska myndigheterna kommer att vara onda och ondskefulla enligt Uppenbarelseboken 17:18 (Jesus, Interrupted, s. 97–98).

S: Jag ställde denna fråga till min 14-åriga dotter, och hon såg tydligt svaret: båda påståendena är sanna. Paulus levde under en av de mest avskyvärda och onda romerska kejsarna genom tiderna: Nero. Paulus visste redan under sin egen tid hur ond den romerske kejsaren kunde vara; han behövde inte vänta tills Uppenbarelseboken skrevs (nästan 50 år efter hans martyrdöd) för att inse att de styrande myndigheterna kunde vara mycket onda. Ändå lärde Paulus oss att lyda de styrande myndigheterna. De tidiga kristna lydde de styrande myndigheterna, utom när deras befallningar stred mot Guds högre bud.

Fråga: När ska kristna, enligt Rom 13:1–6, ägna sig åt civil olydnad?

S: Kristna ska i allmänhet lyda landets lagar. Men precis som en federal lag har företräde framför en delstatslag, har Guds lag företräde framför människors lagar. Om en lag strider mot vad Gud har befallt måste vi alltså först och främst lyda Guds lag. Under andra världskriget bröt vissa kristna, såsom familjen ten Boom, mot lagen och gömde judar undan myndigheterna. De gjorde rätt i att skydda förtryckta människor från en ond lag.

F: Hur kunde hedniska och korrupta romerska ämbetsmän vara Guds tjänare enligt Rom 13:7?

S: Den romerska regeringen var på Paulus tid extremt korrupt. Män samlade ihop enorma förmögenheter bara genom att vara provinsguvernörer, till exempel på Sicilien. Dessa människor var inte Guds tjänare varken genom ett medvetet val eller på grund av sin moral. Snarare var de Guds tjänare i den enda (och enda) bemärkelsen att de utgjorde den faktiska regeringen, och att de kristna skulle lyda dem så länge deras lagar inte stred mot Guds. I allmänhet var de tidiga kristna mycket laglydiga, förutom att de vägrade att tillbe kejsaren vid sidan av Kristus. Av denna anledning blev tiotusentals av dem martyrer.

Fråga: Varför har kristna skulder enligt Rom 13:8?

S: Romarbrevet 13:8 säger inte att man aldrig ska ha skulder, utan snarare att man inte ska låta några skulder förbli obetalda, utom kärleken till varandra. Med andra ord säger den första delen av denna vers att vi kan ha skulder, men att vi bör betala våra skulder. Ibland kan märkliga och ovanliga lagar befria någon från den juridiska skyldigheten att betala en giltig skuld. Oavsett märkliga mänskliga lagar måste vi dock fortfarande lyda Gud.

Detta betyder inte att man aldrig får ha skulder, utan snarare att man ska betala vad man är skyldig, enligt Believer’s Bible Commentary s. 1732 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 491.

Fråga: I Rom 13:9–10, sammanfattar ”älska din nästa som dig själv” verkligen hela lagen? Hur är det då med att älska Gud också, som det står i Markus 12:29–30?

S: Paulus nämnde här fyra av de tio budorden. Egentligen kan de sista fem och ett halvt sammanfattas som ”älska din nästa som dig själv”. De första fyra och ett halvt budorden kan man sammanfatta som ”älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ och av all din kraft”. En poäng är alltså att ”älska din nästa som dig själv” verkligen sammanfattar alla lagar som rör relationer till andra människor.

En andra punkt är att det är svårt att ha styrkan att verkligen älska sin nästa andligt, känslomässigt, ekonomiskt och på alla andra sätt, om man inte först älskar Gud.

Fråga: Eftersom vi enligt Rom 13:10 inte ska hysa något ont mot våra medmänniskor, kan då en kristen vara polis och gripa människor?

S: Ja. Av kärlek till andra människor, för samhällets skull och för att upprätthålla lagar mot lagbrytare kan en kristen polis gripa människor och använda våld om det är nödvändigt. Men de bör göra detta utan hat, illvilja, vrede eller fientlighet mot lagbrytaren. En god polis bör aldrig ha inställningen att han själv står över lagen eller att andra ska behandla honom särskilt.

För ett bra exempel på hur det är att vara en kristen polis som patrullerar ”Australiens heroin huvudstad”, se Creation ex Nihilo vol. 3 nr 3 juni–augusti 1998, s. 14–16.

Fråga: Vad är betydelsen av denna passage i Rom13:11 –14?

S: Människor kan välja att leva precis som de vill. Men i Romarbrevet14:12 står det att de kommer att behöva redogöra för hur de har levt. Eftersom vi inte vet när livet på jorden kommer att ta slut för oss, påpekar Romarbrevet 13:11–12 hur brådskande det är att inse de faktiska omständigheterna.

Som en sidokommentar kan nämnas att Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) sade att han tvingades på knä av Romarbrevet 13:11–14. Innan han blev kristen levde Augustinus tillsammans med sin flickvän, med vilken han hade en son.

Fråga: Vad menas egentligen med ”tveksamma saker” i Rom 14:1?

S: Det står bokstavligen: ”men inte till tvister om åsikter”. Paulus definierade inte exakt vilka tveksamma saker det är som kristna är oeniga om, så jag antar att vi kan vara oeniga om det också! Paulus beskriver endast dessa tveksamma saker med två exempel. Han talar om en kristens kost och om att betrakta en dag (till exempel antingen sabbaten eller söndagen, han specificerade inte vilken) som mer viktig än en annan dag. Goda kristna kan ha olika åsikter om dessa saker, och istället för att besvara dessa frågor – vilket aposteln kunde ha gjort – använder han dem för att visa hur kristna bör komma överens trots sina meningsskiljaktigheter om ”tveksamma saker”. Tveksamma saker är sådant som inte uttryckligen anges i Skriften och som inte är avgörande för att bli frälst. Det är inte så att alla tveksamma saker är oviktiga, utan snarare att de inte är lika viktiga som de saker som tydligt lärs ut.

Fråga: Hur kunde det finnas judar i Rom enligt Rom 14:1–5?

S: Judarna förvisades från Rom år 139 f.Kr. och av kejsar Tiberius år 19 e.Kr. Senare förvisade kejsar Claudius alla judar från Rom år 49 e.Kr., men de återvände efter Claudius död år 54/55 e.Kr. Liksom de andra församlingarna hade alltså den romerska församlingen troligen judiska troende, men sannolikt inte en lika hög andel som i andra församlingar.

F: I Rom 14:2, 14, 17, 20–21 avstår katolska och ortodoxa kristna från att äta annat kött än fisk under fastan. Bör alla kristna göra detsamma för att inte vackla de svagare bröderna? På samma sätt, eftersom vissa kristna anser att man aldrig ska dricka alkohol, bör alla kristna avstå från det?

S: Här följer en sammanfattning av vad du bör göra.

1. Lev enligt vad du anser vara rätt, men se inte ner på dem som lever på ett annat sätt.

2. Låt inte det du tror på beskrivas som fel, om det inte strider mot Bibeln. (Se Kolosserbrevet 2:16–20)

3. Om någon påminner dig om denna fråga, säg att det är okej att göra det, men förklara att om det är så de tror, kommer du inte att göra det i deras närvaro.

Det är viktigt att göra punkterna 2 och 3 tillsammans. Om du helt enkelt avstår från att göra det just då, kan de få intrycket att du går med på att inte göra det igen. Om de får reda på att du gjorde det igen när de inte var där, kommer det att framstå som hyckleri. Avstå alltså från att göra det i deras närvaro, men gör det klart att du fortfarande anser att det är rätt och att du inte antyder att du kommer att avstå från att göra det helt och hållet.

Fråga: I Rom 14:5, är det nu okej att arbeta på lördag eller söndag, eller inte?

S: Äkta kristna, både då och nu, är oeniga. Se diskussionen om 2 Mos 20:8 för svaret. Paulus sa att man skulle samla in pengar på veckans första dag i 1 Kor 16:2. De tidiga kristna höll gudstjänst på söndagen, enligt

följande:

Ignatius brev till magnesierna, kap. 9, s. 62 (106–117 e.Kr.): ”Om alltså de som fostrats enligt den gamla ordningen har kommit i besittning av ett nytt hopp och inte längre håller sabbaten, utan lever i efterlevnad av Herrens dag, på vilken också vårt liv har återuppstått genom Honom och genom Hans död”

Ignatius brev till efesierna, kap. 5, s. 51 (107/116 e.Kr.) ”Den som alltså inte samlas med församlingen har redan genom detta visat sin högmod och dömt sig själv.”

Didache (=De tolv apostlarnas lära) (ca 60–120 e.Kr.) kap. 14, s. 381 (underförstått) ”Men varje Herrens dag skall ni samlas, bryta brödet och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era överträdelser, så att ert offer må vara rent.”

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.) kap. 10 s. 143 (underförstått) säger att kristna firar den ”åttonde dagen” [dvs. söndagen] eftersom det är den dag då Jesus uppstod från de döda. Han steg senare upp till himlen.

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.): ”Men söndagen är den dag då vi alla håller vår gemensamma sammankomst, eftersom det är den första dagen då Gud, efter att ha åstadkommit en förändring i mörkret och materien, skapade världen; och Jesus Kristus, vår Frälsare, uppstod från de döda samma dag. Ty han korsfästes dagen före Saturnus dag (lördagen); och dagen efter Saturnus dag, som är solens dag, uppenbarade han sig för sina apostlar och lärjungar och undervisade dem om dessa saker, vilka vi också har framlagt för er [kejsar Hadrianus] för ert övervägande.” Justinus Martyrens första försvarstal, kap. 67, s. 188

Dionysius av Korint (170 e.Kr.) (utdrag) ”Vi tillbringade denna heliga Herrens dag, då vi läste ert brev, ur vars ständiga läsning vi kommer att kunna hämta förmaning, precis som ur läsningen av det tidigare som ni sände oss genom Klemens.” fragment 2, vol. 8, s. 765

Irenaeus av Lyon (180–188 e.Kr.) (andrahandskälla) nämns i det efter honom uppkallade verket Frågor och svar om ortodoxin: ”Denna [sed], att inte böja knä på söndagen, är en symbol för uppståndelsen, genom vilken vi genom Kristi nåd har befriats från synder och från döden, som har dödats under Honom. Denna sed har sitt ursprung i apostlarnas tid, vilket den välsignade Irenaeus, martyren och biskopen av Lyon, förklarar i sin avhandling *Om påsken*, där han även nämner pingsten; vid denna [högtid] böjer vi inte knä, eftersom den har samma betydelse som Herrens dag, av det skäl som redan angivits angående den.” (Fotnoten anger att söndag här troligen avser påsksöndagen.) ANF vol. 1, Fragment av Irenaeus, fragment 7, s. 569–570.

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) (utdrag, Herrens dag är den åttonde dagen) ”Och om Herrens dag talar Platon profetiskt i den tionde boken av *Staten* med följande ord: ’Och när sju dagar har gått för var och en av dem på ängen, skall de på den åttonde dagen bryta upp och anlända efter fyra dagar.’” *Stromata*, bok 5, kap. 14, s. 466

Tertullianus (200–220/240 e.Kr.) säger att medan de judiska högtiderna var sabbaten och reningsdagen, gjorde de kristna söndagen till sin vilodag/högtidsdag. Ad Nationes, bok 2, kap. 13, s. 123

Origenes (225–253/254 e.Kr.) ”Men om det framgår tydligt av de heliga skrifterna att Gud lät manna regna från himlen på Herrens dag, och inte lät något regna på sabbatsdagen, låt då judarna förstå att från den tiden ställdes vår Herrens dag över den sanna sabbaten.” Predikningar över Andra Moseboken (översatta av Rufinus, som översatte mycket fritt) Predikan 7, kap. 5, s. 308

Cyprianus av Kartago (ca 253–258 e.Kr.) (utdrag) ”När det gäller iakttagandet av den åttonde dagen i den judiska köttets omskärelse, gavs ett sakrament i förväg i skugga och i sedvänja; men när Kristus kom, fullbordades det i sanning. Eftersom den åttonde dagen, det vill säga den första dagen efter sabbaten, skulle vara den dag då Herren skulle uppstå igen, och skulle göra oss levande och ge oss andens omskärelse, gick den åttonde dagen, det vill säga den första dagen efter sabbaten och Herrens dag, före i symbolen; vilken symbol upphörde när sanningen så småningom kom och den andliga omskärelsen gavs oss.” Cyprianus brev, brev 58, kap. 4, s. 354

Anatolius av Alexandria (270–280 e.Kr.) (utdrag) ”Herrens uppståndelse, som ägde rum på Herrens dag, kommer att leda oss till att fira den enligt samma princip; dock bör detta ske så att påskens början…” Paschal Canon kap. 16 vol. 6 s. 151

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) ”Även denna dag, till minne av Herrens Jesus Kristi lidande, ägnar vi oss antingen åt bön till Gud eller åt fasta. På den sjunde dagen vilade Han från alla Sina gärningar, välsignade den och helgade den. Dagen före brukar vi fasta strängt, så att vi på Herrens dag kan gå fram till vårt bröd med tacksägelse. Och låt parasceven bli en sträng fasta, så att vi inte ska framstå som om vi iakttar någon sabbat tillsammans med judarna, vilket Kristus själv, sabbatens Herre, genom sina profeter säger att ”hans själ avskyr”; vilken sabbat han i sin kropp avskaffade, även om han tidigare själv hade befallt Mose att omskärelsen inte skulle ske efter den åttonde dagen, vilken dag mycket ofta infaller på sabbaten, såsom vi läser i evangeliet.” Om världens skapelse, s. 341–342

Kyrkomötet i Elvira (306–307 e.Kr.) (21 obestridda kanoner) ”Om någon som bor i staden inte deltar i gudstjänsterna under tre söndagar, skall denne uteslutas för en kort tid för att offentliggöra skammen.” Kanon 21.

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) diskuterar den fjärde dagen och att Jesus led för vår skull på den sjätte dagen [fredagen]. Därefter säger han: ”Men Herrens dag firar vi som en glädjedag, eftersom Han på den dagen uppstod, och det har blivit en sed för oss att inte ens böja knä på den dagen.” Den kanoniska episteln, kanon 15, s. 278

Methodius (270–311/312 e.Kr.) (utdrag, nämner den åttonde dagen) ”Hans egen Son för att uppenbara för profeterna sitt eget framtida framträdande i världen i köttet, i vilket glädjen och kunskapen om den andliga åttonde dagen skall förkunnas, … innan Kyrkan förenades med Ordet, mottog det gudomliga fröet och förutsade omskärelsen av den andliga åttonde dagen.”

Bland kättare och falska skrifter

Kättaren Bardaisan/Bardesan (154–224–232 e.Kr.) säger att vi [kristna] samlas på veckans första dag. Boken om olika länders lagar, s. 733

Efter det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.)

Hegemonius (400-talet) (utdrag) diskuterar hur Kristus ersatte sabbaten som sabbatens Herre. ”Disputationen med Manes”, kap. 42, s. 216

De heliga apostlarnas konstitutioner (ca 375/390 e.Kr.) ”Men håll sabbaten och Herrens dag som högtider; ty den förra är minnet av skapelsen, och den senare av uppståndelsen.” bok 7, avsnitt 2.23, s. 469

De heliga apostlarnas konstitutioner (ca 375/390 e.Kr.) ”Men samlas varje dag, morgon och kväll, och sjung psalmer och be i Herrens hus: på morgonen den sextioandra psalmen och på kvällen den hundrafyrtionde, men framför allt på sabbatsdagen. Och på dagen för vår Herres uppståndelse, som är Herrens dag, samlas ni ännu flitigare och prisar Gud som skapade universum genom Jesus, …” bok 2, kap. 8.59, s. 423

Avvikelser från detta nämndes av Justinus Martyr (skrev omkring 138–165 e.Kr.) (Dialog med Tryfo, kap. 47), som kallar sabbatshållarna för ”svagare bröder”, och Eusebius av Caesarea (324 e.Kr.) nämner att de ebionitiska kättarna höll sabbaten.

Fråga: Hänvisade Paulus i Rom 14:5 till sabbaten här?

S: Det gäller både sabbaten och de judiska helgdagarna. Kristna har två synsätt. Paulus specificerade varken någon gammal testamentlig högtid eller sabbaten uttryckligen. Paulus använde det mycket allmänna uttrycket ”särskilda dagar” för att täcka båda.

I motsats till detta anser redaktörerna för den kalvinistiska New Geneva Study Bible, s. 1791, att Paulus endast syftade på judiska helgdagar. Där står det: ”Om sabbaten hade varit avsedd, skulle det ha varit mer naturligt att säga: ’En människa anser sabbaten vara viktigare än de andra dagarna.’”

Det är en tveksam fråga att lägga till begränsningar i formuleringen i Romarbrevet 14:5, eftersom Paulus på andra ställen (Kolosserbrevet2:16 ) uttryckligen säger att vi inte ska döma andra ”när det gäller högtider, nymånader eller sabbater”. Paulus tog alltså upp att troende kan ha olika åsikter och att man inte ska döma andra varken när det gäller högtider eller sabbater.

Fråga: Vad anser du, med tanke på Rom 14:5, om Eric Liddell, huvudpersonen i filmen Chariots of Fire, som vägrade att tävla i OS i sin bästa gren eftersom tävlingen ägde rum på en söndag?

S: Eric hade en personlig övertygelse om att han behagade Gud genom att helga söndagen och inte utföra arbete på söndagen. Att tävla i ett lopp skulle betraktas som arbete. Bibeln säger dock aldrig att man inte får arbeta på söndagen. I Gamla testamentet skulle israeliterna inte utföra något arbete på lördagen, inte på söndagen.

F: I Rom 14:5, när Paulus hade det perfekta tillfället att avgöra frågan om sabbaten, varför avstod han då från att göra det?

S: Eftersom den poäng Paulus försökte framhålla var viktigare än vår syn på sabbaten. Även om Paulus faktiskt gav svaret indirekt när det gäller mat (Rom14:14 , 17, 20), är huvudpoängen i detta avsnitt inte mat eller sabbaten, utan följande:

1. Lydiga kristna kommer att ha olika åsikter i icke-väsentliga frågor, och det är okej. Vi får inte se ner på dem som har andra åsikter. (Romarbrevet 14:1–4, 10–13)

2. Låt inte det som du anser vara gott kallas ont. (Romarbrevet 14:16–17)

3. Var inte en stötesten för andra. Även om du vet att det är okej, kan det ändå vara en synd för svagare bröder, som inte gör det av tro. (Romarbrevet 14:13–15, 20–21, 23)

Se även diskussionen om 1 Korintierbrevet 8:9–13 för mer information.

Fråga: Hur kan enbart det att ”äta” i Rom 14:15 förstöra en medkristen?

S: Maten skadar inte en medtroende fysiskt, men Paulus talar om hur handlingen att äta kan förstöra en medkristens tro. Om en kristen anser att det är fel att äta något, och en annan kristen frestar den första att gå emot sitt samvete, kan det skada den första kristnes tro.

F: Hur ska vi, enligt Rom 14:16, se till att det som är gott inte kallas ont?

S: Ibland kanske du inte vill göra vissa saker vid ett visst tillfälle för att undvika att väcka anstöt. Du kanske till exempel inte vill äta fläsk framför vissa judar eller muslimer eftersom det kan väcka anstöt. Man kanske aldrig vill lägga en bibel på marken inför kristna från Mellanöstern, eftersom de skulle tycka att det är respektlöst mot Bibeln. Men det skulle verka hycklande att inte göra dessa saker när de är i närheten, och sedan upptäcker de att man gör dem när de inte är där. Det skulle påminna om Petrus hyckleri i Galaterbrevet 2:11–18.

Det bästa sättet att hantera detta är att kombinera önskan att inte förolämpa med Romarbrevet 14:16. Säg till dem att dessa saker är okej, och att du gör dem, men att du inte gör dem i deras närvaro, som en tjänare, för att inte förolämpa dem. När det gäller sekundära läromässiga frågor kanske du inte anser att den aktuella tidpunkten och platsen är den bästa för att debattera något. Säg kortfattat till dem att du anser att en viss lära är sann och bra att tro på, men att du inte behöver gå in i en debatt om det just då och där.

Fråga: I Rom 14:19, på vilka sätt kan vi aktivt arbeta för att främja fred och harmoni i församlingen?

S: Titta först omkring dig och se var det finns ett behov av bättre harmoni. Ibland är det en enskild person som de flesta andra har svårt att komma överens med. Andra gånger är det två grupper som inte litar på eller tycker om varandra. Ibland handlar det om de starka kontra de svagare bröderna. Paulus vädjar främst till de starkare bröderna att visa hänsyn till de svagare.

F: I Rom 14:20–21 lärde en C5-liknande troende (de vill ibland inte kallas kristna) att kristna, även i Amerika, inte bör äta fläsk, eftersom det är stötande för vissa muslimer, trots att de själva äter skaldjur och kamel, vilket strider mot judarnas kostföreskrifter i Gamla testamentet. Att människor äter nötkött är stötande för vissa hinduer. Jainisterna lär ut att man inte bör äta efter solnedgången. Pythagoréerna lärde ut att man inte borde äta bönor. Vad skulle du säga om dessa saker?

S: Om man följde alla sedvänjor inom varje enskild religion skulle livet bli svårare; särskilt om sedvänjorna inom en religion står i strid med sedvänjorna inom en annan religion. Fyra punkter att beakta i svaret.

1) Som kristna har vi friheten att äta vilket kött (eller vilka bönor) vi vill, när vi vill.

2) Vi bör inte låta det passera när människor säger att det är fel att äta vissa livsmedel, eller vid vissa tidpunkter.

3) Men av hänsyn till en annan persons samvete vill vi inte göra något som de anser stötande i deras närvaro.

4) Om vi blir tillfrågade bör vi dock inte ljuga, utan säga att vi faktiskt äter det.

Fråga: I Rom 15:1–3, hur skulle en kristen som ville behaga Gud och sig själv, utan att bry sig särskilt mycket om andra, skilja sig från en som levde för att först behaga Gud och sedan andra?

S: Den första typen skulle inte ens bry sig om svaret på den föregående frågan. Ibland kan kristna ha en ”ensamvargmentalitet”, där det bara handlar om att de själva har gemenskap med Gud och inte bryr sig om andra. En kristen kan hänge sig åt det som hen vet är bra för sig själv, utan att inse eller bry sig om att det kan vara till stötesten för någon annan. En kristen i den första kategorin skulle bry sig om huruvida hen växer, om hen får näring och fostras, om församlingen hjälper hen och om hen blir mer lik Kristus. Allt detta är bra. Men en kristen i den andra kategorin skulle bry sig ännu mer om att andra omkring hen växer, att andra får näring och fostras, hur hen kan hjälpa församlingen och om andra blir mer lik Kristus.

Fråga: Ska vi enligt Rom 15:2 försöka behaga andra, eller ska vi behaga Gud och inte vara människobehagare, som det står i Ef 6:6, Kol 3:22, 1 Tess 2:4 och Gal 1:10?

S: Vi ska först och främst behaga Gud. Verser som visar att vi ska behaga Gud (inte bara gå igenom rörelserna för att lyda Honom) är Hebreerbrevet 11:6; 13:21; 1 Tessalonikerbrevet 2:4; 1 Johannesbrevet 3:12; Efesierbrevet 5:10; 6:6; Kolosserbrevet 3:20; 3:22 och Predikaren 7:26.

Tänk inte på att behaga andra först: Att behaga andra bör inte vara vårt högsta mål; det bör vara att behaga Gud. Jesus sade uttryckligen att att älska sin nästa som sig själv var det andra budet, inte det första, i Markus 12:28–31; Matteus 22:37–40; Lukas 10:27–28.

Gud befaller oss att älska och behaga andra, efter Honom. Vi ska behaga Gud först, och vi kan behaga Honom genom att lyda Hans bud, inklusive 1 Johannes 5:2 och 2 Johannes 5–6. Jesus sa att det näst största budet är att älska andra som vi älskar oss själva. Det innefattar givetvis att behaga dem (med ett undantag som nämns i nästa punkt). Så om vi vill behaga Gud kommer vi att älska andra och behaga dem.

Gör andra glada för deras eget bästa: Romarbrevet 15:2 tillägger ”för deras eget bästa”. När det finns saker som skulle kunna glädja någon, men som är syndiga eller på annat sätt skadliga för dem, ska du inte göra dessa saker. Faktum är att vi ibland, just för att vi älskar en person, kan och kommer att göra saker som kanske inte gläder dem. Det strider förstås mot att bara glädja andra till varje pris, men det stämmer överens med att älska andra och glädja Gud.

Fråga: Vilka är några bra sätt att bli mer till lags för andra, enligt Rom 15:2?

S: Det finns en rad saker man bör göra, men också en rad saker man bör sluta med.

Gör inte saker som får människor att känna sig nedvärderade. Det betyder inte bara att man inte ska nedvärdera andra människor; det betyder också att man ska försöka undvika att göra saker som, även om de inte görs för att nedvärdera andra, får den bieffekten att de känner sig nedvärderade.

Se inte ner på andra eller ge intryck av att du gör det. Visa att du respekterar dem, värdesätter dem och hedrar dem. Behandla andra som viktigare än dig själv, som det står i Filipperbrevet 2:3.

Var en tjänare, först och främst för Gud, men sedan också för andra.

Ha empati för den andra personen, försök att förstå hur livet ser ut genom dennes ögon. Kanske kan du inte förstå helt och hållet, beroende på vad den personen har gått igenom, men du kan ändå försöka.

Tycker du om att umgås med den andra personen, som Paulus nämner i Romarbrevet 15:24,32? Om så är fallet, visa då att du tycker om att umgås med den andra personen.

Lyd: Gud har gett oss ett uttryckligt bud, att vi ska älska Guds barn, i 1 Johannesbrevet 5:2 och 2 Johannesbrevet 5–6.

Fråga: I Rom 15:4 ger Skriften oss sanning, men hur har Skriften också gett oss tålamod, tröst och hopp?

S: När Guds sanning förblir i oss och förvandlar våra liv, bör vi bli mer tålmodiga, få mer tröst och ha mer hopp i takt med att vi växer i vår kunskap om Gud.

F: Vad betyder det i Rom 15:7 att ta emot andra troende så som Kristus har tagit emot oss?

S: Vi var inte (och är fortfarande inte) syndfria och fullkomliga. Vi trodde förmodligen inte, och tror fortfarande inte, 100 % korrekt på varje enskild lärosats. Och ändå tog Jesus, som levde ett syndfritt liv och känner till alla mysterier och all kunskap, emot oss som sitt folk. Hur mycket mer bör vi då ta emot andra troende, som Kristus har tagit emot, trots deras brister. Tänk dig att tänka: ”Jag vet att Gud förlåter oss, men jag vet inte hur det är med andra troende, eftersom deras krav är högre än Guds.” Vi bör vara tålmodiga med andra och vara tacksamma för hur tålmodig Gud har varit mot oss.

Fråga: Hur kan vi, enligt Rom 15:14, förmana andra troende på ett sätt som gör det mer troligt att de lyssnar och tar emot det?

S: För det första är det den som tar emot förmaningen som bär ansvaret för om hen faktiskt tar till sig den tillrättavisning och den förmaning som hen borde ta till sig. Om någon förmanar dig på ett dåligt sätt, men förmaningen i sig är riktig, bör du ändå följa den. Men som den som ger förmaningen finns det ändå vissa saker vi kan göra för att göra det lättare för mottagaren att ta till sig den.

Tillrättavisa dem inte som en överordnad som tillrättavisar en underordnad, utan vänd dig till dem som en medtroende. Se till att du betonar vad som var fel, hur allvarligt det är och hur brådskande det är att ändra sig nu. Betona att du inte hatar dem utan fortfarande älskar dem, även efter att de har gjort detta, men att du hatar det de gjorde.

En metod som kan fungera i vissa fall är ”profeten Natans” tillvägagångssätt. Fråga dem vad det bästa sättet är, eller hur de skulle hantera en situation som liknar deras egen. Du kan fråga vad de skulle säga till en person för att få denne att lyssna och ändra sig. Förklara sedan att du har en vän i just den situationen: dem själva. Och använd andra ord för att säga samma sak tillbaka till dem. Du kan läsa om hur Natan gjorde något liknande mot David i 2 Samuelsboken 12:1–15.

F: I Rom 15:18, när bör man inte berätta om de stora saker som Gud har åstadkommit genom en?

S: I allmänhet är det bra att berätta om vad Gud har gjort. Du bör dock inte göra det under omständigheter eller på ett sätt som framstår som skrytsamt eller drar uppmärksamheten till dig själv. Du bör vara försiktig så att du inte ens av misstag gör det på ett sätt som visar att du är en mer effektiv/användbar/välsignad Guds tjänare än någon annan.

F: Vad menade Paulus i Rom 15:20 med att man inte ska bygga på en annan människas grund, och varför var det bra att undvika det?

S: Å ena sidan bör vi samarbeta med andra troende, komplettera varandra och inse att arbetet är Herrens, inte vårt. Men vad Paulus menade här är att vi inte ska arbeta på ett konkurrerande sätt med andra troende, eller försöka få människor som främst lyssnar på en annan god troende att lyssna på oss istället. Paulus diskuterar balansen i detta i 1 Kor 3:4–7. Troende spelar olika toner när vissa spelar i harmoni, men vi bör alla spela samma sång.

F: I Rom 15:23, efter att Gud har lett dig till en plats eller situation, hur vet du att tiden är inne när du ”inte längre har någon plats i dessa trakter”?

S: Fälten är mogna för skörd. Det finns många bra platser att åka till för att göra lärjungar och predika ordet, men av alla de bra platserna, var är den bästa platsen som Gud vill att du ska vara på, och när förändras det?

Om du inte ser någon skörd direkt, be då till Gud. Kanske är det dags att gå vidare till en annan plats. Eller kanske vill Gud att du ska hålla ut längre där och så ordets säd, och skörden kommer här senare.

Kanske ser du en god skörd, och det finns gott om skördare. Det kan vara så att det, precis som för Paulus, är dags att gå vidare till platser där det inte finns någon, nu när andra kan ta över denna tjänst.

Ibland måste man vänta på de medel som krävs för att göra något. Kanske var en anledning till att Paulus här redogjorde för sina planer att resa till Spanien att han hoppades på ekonomiskt stöd från den romerska församlingen för att kunna åka.

Gud kanske sår en längtan i ditt hjärta att predika Guds ord på en viss plats just nu.

Slutligen kan det vara så att nya kristna håller på att växa, och att din närvaro – med all din erfarenhet – hindrar dem från att ta steget fram och ta på sig det ansvar och skaffa sig den erfarenhet som krävs för de roller de behöver växa in i.

I slutändan finns det inga fasta regler, och du behöver be om Guds vägledning.

Fråga: I Rom 15:24,28, reste Paulus någonsin till Spanien?

S: Paulus skrev Romarbrevet på väg till Jerusalem (Rom15:25 ), så om han gjorde det måste det ha varit efter att Romarbrevet hade skrivits. Här är bevisen för att han gjorde det.

a) Paulus hade för avsikt att åka dit enligt Romarbrevet15:24 , 28.

b) Eusebius antydde att Paulus reste dit i Eusebius Kyrkohistoria 2:22:2–3.

c) 1 Klemensbrevet (96–98 e.Kr.) 5 (ANF vol. 1 s. 6 samt ANF vol. 9 s. 230–231) säger om Paulus: ”När han hade nått västvärldens gränser vittnade han inför härskarna och lämnade därmed denna värld.” Det vore märkligt om ”västerns gränser” skulle vara Rom, eftersom Clemens skrev från Rom.

d) Paulus gjorde detta enligt 1 Klemens kap. 5 s. 6, den muratoriska kanonens kap. 2 raderna 34–39 s. 603 och den apokryfiska Petrusakten (400-talet?) kap. 1–3. Jag skulle inte fästa särskilt stor tilltro vid Petrusakten, men jag skulle vara benägen att lita på de andra två källorna.

Fråga: Vad är ”Kristi evangeliums välsignelsers fullhet” i Rom 15:29?

S: Detta kan syfta både på Paulus liv och på hans ord. Han kommer till dem med ett liv som är helhjärtat fyllt av Kristi välsignelser. Genom sina ord kommer han att predika och undervisa om hela evangeliet, inte bara en del av det.

F: Vilka är Paulus fyra böneämnen i Rom 15:30–32, och varför är de viktiga?

S: Låter dessa som dina böneämnen? Paulus ber specifikt om bön

1) Att bli befriad från de icke-troende i Judeen. Detta besvarades inte med ett ”ja”.

2) Att hans tjänst för de heliga i Jerusalem ska vara välbehaglig. Paulus ber om att han ska kunna tillgodose deras behov, som han säger i Romarbrevet 1:10–11.

3) Att Paulus skulle komma till dem med glädje enligt Guds vilja. Detta handlar om mer än att Paulus bara ska säga rätt ord. Det innebär att hela Paulus person ska vara ett redskap för evangeliet.

4) Att Paulus och de tillsammans må få ny kraft. Tydligen var det viktigt för Paulus att de troende hade uppfriskade andar. Paulus ber att fridens Gud må vara med dem i Romarbrevet 15:33.

Fråga: Varför tror du att Paulus i Rom 15:30–32 inte bad om fler saker, såsom personlig säkerhet eller bekvämlighet?

S: De första kristna bad inte om fysisk säkerhet och bekvämlighet i Apostlagärningarna 4:25–31, och den efterföljande omvälvningen visade att Gud var mycket nöjd med deras bön.

Tydligen ansåg Paulus att hans fysiska säkerhet och bekvämlighet inte var lika viktiga som de andra sakerna. Paulus visste att Gud skulle ta hand om honom och att han inte skulle dö förrän Gud tillät det. Paulus fokuserade inte på det; han fokuserade på att frimodigt predika evangeliet.

Paulus bad dock om att bli befriad från de icke-troende i Romarbrevet 15:31.

Fråga: Hur kan vi, enligt Rom 15:32, bli bättre på att ”uppfriska” andra?

S: Var en tjänare. Undersök först ditt hjärta. Tänk på att en del av anledningen till att Gud håller dig kvar på denna jord är att du ska vara en kristen vattenbärare – en pojke eller flicka – som ger lite uppfriskning till de viktiga de troende som utför hans verk. I Filipperbrevet 2:3 står det att man ska betrakta andra som viktigare än sig själv. Känn empati med andra; sätt dig in i deras situation, så att säga.

Men var försiktig så att din ”uppmuntran” inte i själva verket är en subtil form av nedslagning. När du till exempel säger till någon: ”Du klarar dig så bra, när vilken normal person som helst skulle se mycket som de med rätta skulle kunna klaga på”, har du då verkligen uppmuntrat dem eller nedslagit dem?

Uppmuntra dem att fortsätta framåt, förbli ståndaktiga och vila i Herren. ”Klag inte åt dem” och kalla det uppmuntran.

Fråga: I Rom 15:33 står det att Herren är en fredens Gud, men i 2 Mos 15:3 står det att Gud är en krigare. Hur kan det stämma?

S: Bibeln säger aldrig att Gud endast är en fredsstiftare, eller att Gud är fred. Istället nämner Bibeln att Gud har vrede samtidigt som han är en fredens Gud. På samma sätt som en krigare kan upprätthålla och skydda andras fred, kan Gud upprätthålla fred.

F: I Rom 16, tyder den här långa listan över människor i en stad som Paulus inte hade besökt på att detta brev egentligen inte var skrivet till romarna (Asimovs Guide to the Bible, s. 1097) eller att Rom 16 egentligen inte var en del av Romarbrevet (Asimovs Guide to the Bible, s. 1093)?

S: Nej. Av de mer än 28 personer som Paulus nämnde var en från Asien, tre var Paulus släktingar och några var medarbetare som Paulus kände från Korint och andra platser. Dessutom finns det inget som tyder på att Paulus hade träffat var och en av dessa personer personligen; vissa kan ha varit medarbetare som Paulus hört talas om i andra hand och som han ville berömma. I ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 955, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 10, s. 162, tilläggs att det inte var ovanligt att människor reste mycket i det romerska rikets handelsvärld.

Fråga: Vad är det som är intressant med Febe i Rom 16:1–2?

S: Antingen sände Paulus henne som sin sändebud, eller så var hon känd av Paulus för att resa i tjänstens syfte.

Vi vet dock inte här om Paulus direkt sände henne till Rom, eller om det – vilket är mer troligt – bara var så att Paulus lät henne överlämna brevet eftersom hon ändå var på väg till Rom. Det grekiska ordet för tjänare här, diakonon, är samma ord som används för diakoner i Filipperbrevet 1:1 samt 1 Timoteusbrevet 3:8, 10 och 12. Det används också i Romarbrevet 15:8 och 1 Korintierbrevet 3:5.

Phoebe kommer från det grekiska ordet för ”ljus” och är ett smeknamn på guden Apollon. Det var ett hedniskt namn, men det var tillåtet att behålla ett hedniskt namn som kristen.

Fråga: Varför samlades de kristna i deras hus i Rom 16:5?

S: Alla församlingar samlades i hus vid denna tid. När förföljelsen började begav de sig till katakomber och hemliga platser. Kyrkobyggnader dök inte upp förrän i slutet av 200-talet. Aquila och Priscilla, som båda var tältmakare, hade uppenbarligen råd med ett hus som var tillräckligt stort för att en grupp troende skulle kunna samlas i Rom. När de bodde i Korint hade de också en församling i sitt hus.

F: Var Andronikus och Junia i Rom 16:7 apostlar, eftersom de var kända bland apostlarna?

S: Nej. Det betyder att Andronikus och Junia särskilt uppmärksammades av apostlarna. Som en sidokommentar kan nämnas att de aldrig alls omnämndes av kyrkliga författare fram till år 325 e.Kr. Det råder viss oklarhet om Junias kön. I ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 956, sägs dock att bevisen talar för att Junia var en kvinna; om Junia vore en man, skulle detta vara det enda stället i hela den grekiska litteraturen där det förekommer som ett mansnamn.

Fråga: Varför hälsades ”hushållen” i Rom 16:10?

S: Det grekiska ordet här betyder ”tillhör”, så detta syftade troligen inte i första hand på en hustru och barn. Ett förmöget hushåll skulle ha många slavar, och detta syftade på slavarna.

F: Vad är intressant med namnen Tryfena, Tryfosa och Urbanus i Rom 16:9,12?

A: Dessa kvinnors namn betyder ”nätta” och ”lyxig”, vilket inte direkt beskriver hårt arbetande kvinnor. De kan ha tillhört aristokratin, snarare än att ha varit från lägre samhällsklasser eller slavar. Men Paulus säger att de, oavsett sina namn, var hårt arbetande kvinnor. På samma sätt är Urbanus ett mansnamn som betyder ”förfinad” eller ”elegant”, och det måste ha varit trevligt att bli betjänad av en arbetare vars namn betydde ”elegant”. Å andra sidan var Hermas, Hermes och Ampliatus vanliga slavnamn. I församlingen finns det ”högättade” rika människor, fattigare människor och till och med slavar som alla arbetar tillsammans i enighet som jämlikar, förenade i Herren.

F: I Rom 16:13, är denne Rufus samma Rufus som i Markus 15:21, som var son till Simon från Kyrene som bar Jesu kors?

S: Det kan vara så, men inte nödvändigtvis. Rufus, som betyder ”röd”, var ett vanligt namn.

Fråga: I Rom 16:25 och 1 Pet 1:10–12, hur kunde Jesus Kristus hållas hemlig tills han kom, eftersom så många profetior i Gamla testamentet hänvisar till Messias?

S: Precis som en person kan nämna en hemlighet som ett mysterium utan att förklara den, nämner Gamla testamentet ofta mysteriet kring profetian om den kommande Messias, utan att förklara Jesu inkarnation.

F: Varför varnar Paulus i Rom 16:17–18 människor så många gånger för falska eller ogudaktiga lärare?

S: Det kan vara en kombination av vad han såg hos människorna, vad han såg i deras mottaglighet och profetian i Apg 20:29–31. Paulus profeterade också om detta i 1 Tim 4:1–3 och 2 Tim 4:3–4. Ordet för ”hinder” här, skandala, betyder inte stora block, utan snarare fällor eller snaran. De människor som blir vilseledda kallas akakon på grekiska, vilket betyder intet ont anande eller oskyldiga. Ordet ”oskyldig” i sammanhanget med det onda är ett besläktat ord, akeraios på grekiska, som kan betyda oförsvagad eller ren.

Men Paulus berättigade oro för att församlingen ska skydda sig mot falska lärare har inte minskat med tiden. Även om vissa har förtalat troende som vaktar hjorden som ”kätterijägare”, är det viktigt att skydda hjorden från andliga vargar.

Fråga: Hur tjänar splittrande människor sin egen ”mage” eller sina begär i Rom 16:17–18?

S: Människor skapar ofta splittring för sina egna syften, även om det inte nödvändigtvis är kloka eller intelligenta syften.

Det kan handla om dem själva: De kan vara splittrande eller otrevliga eftersom det ger dem en känsla av egen betydelse och näring åt deras stolthet. De kan känna att de bidrar genom att vara vakthundar eller genom att inte låta någon komma undan lätt med något. På ett märkligt sätt kan de vara besvärliga och sedan känna att de storsint bidrar när de till slut ger efter och tillåter det.

Det kan handla om pengar: De kanske får fler försäljningar eller möjligheter om de sätter käppar i hjulet för någon annan. Eller så tror de att deras chef kanske blir nöjdare med dem om de ”manipulerar” en person för att försöka få den att framstå i dålig dager.

Det kan handla om den andra personen: De sår splittring genom att försöka sänka någon annan, även om det sänker dem själva lite i andras ögon. Vissa motsatte sig Paulus av den anledningen i Filipperbrevet 1:15–16.

Det kan handla om något: Om de håller med och går med på något, kan det innebära en ekonomisk förlust för dem.

Det kan handla om deras publik: De tror att det får dem att framstå i ett bra ljus i andras ögon, och ibland gör det det. De kan tro att det får dem att framstå som tuffa, smarta eller som en bra chef eller ledare. Sammanfattningsvis tror de att de kan höja sin anseende i andras ögon genom att visa sig vara en kraft att räkna med.

F: Vilka arkeologiska bevis finns det för Erastus i Rom 16:23?

S: I Romarbrevet 16:23 hälsar Paulus på Erastus, stadskassören i den stad som Paulus skrev från (Korint). Det kan vara samma Erastus som nämns i 2 Timoteusbrevet 4:20 och Apostlagärningarna 19:22.

År 1929, vid utgrävningar i Korint, hittades följande inskription på en återanvänd gatsten: ”Erastus, förvaltare av offentliga byggnader, lade denna gatsten på egen bekostnad.”

Fråga: När skrevs Romarbrevet?

S: Troligen under vintern 56/57 e.Kr.

Fråga: Hur vet vi att Romarbrevet verkligen skrevs av Paulus?

S: På flera sätt:

Romarbrevet säger det själv, och den tidiga kyrkan ifrågasatte aldrig detta.

I Muratoriska kanon (170–210 e.Kr.), kap. 3 (ANF vol. 5), s. 603, nämns att Paulus i sina brev skrev till sju församlingar: Korintierna (två brev), Efesierna, Filipperna, Kolosserna, Galaterna, Tessalonikerna (två brev) och romarna. Paulus skrev också till Filemon, Titus och två brev till Timoteus.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:1–4 som om Paulus skrev till romarna. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 16.3, s. 441. Även Romarbrevet 8:36 citeras som om Paulus skrev det i sitt brev till romarna i Irenaeus, Mot kätterierna, bok 2, kap. 22.2, s. 390

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) ”Därför säger Paulus, när han redogör för människans svaghet: ’Ty jag vet att det inte bor något gott i mitt kött’, vilket visar att det ’goda’ i vår frälsning inte kommer från oss själva, utan från Gud. Och vidare: ’Ve mig, vilken eländig människa jag är! Vem skall befria mig från denna dödens kropp?’ [Romarbrevet 7:24] Därefter presenterar han Befriaren och [säger:] ’Vår Herre Jesus Kristi nåd.’” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 20.3, s. 450

Tertullianus (207/208 e.Kr.) nämner Paulus som författare till Galaterbrevet, Korintierbreven, Filipperbrevet, Tessalonikerbreven, Efesierbrevet och Romarbrevet i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 4, kap. 5, s. 350.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”Men hur kan Paulus, … Liksom också i hans brev till romarna: ’Och inte bara det, utan vi berömmer oss också av prövningar, eftersom vi är övertygade om att prövningar ger uthållighet, och uthållighet ger erfarenhet, och erfarenhet ger hopp; och hoppet gör oss inte till skam.’ [Romarbrevet 5:3–5a] Och vidare: ’Och om vi är barn, så är vi också arvingar, Guds arvingar och medarvingar till Kristus, om vi bara lider med honom, för att vi också skall förhärligas tillsammans med honom. Ty jag anser att denna tids lidanden inte är värda att jämföras med den härlighet som skall uppenbaras i oss.’ Och därför säger han därefter: ”Vem skall skilja oss från Guds kärlek? Skall prövning, eller nöd, eller hungersnöd, eller nakenhet, eller fara, eller svärd? (Som det står skrivet: För din skull dödas vi hela dagen; vi har räknats som slaktfår.) Nej, i allt detta är vi mer än segrare genom honom som har älskat oss. Ty vi är övertygade om att varken död eller liv, varken makt eller höjd eller djup, varken något annat skapat väsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som finns i Kristus Jesus, vår Herre.’” [Romarbrevet 8:17–39] Scorpiace kap. 13 s. 646

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:17 som om det vore av Paulus. Avhandlingen om Kristus och Antikrist, kap. 64, s. 218. Se även Mot Noetus-kätteriet, kap. 4, s. 225

Origenes (225–253/254 e.Kr.) ”Men Paulus, som en sanningsälskare, säger om vissa visa män bland grekerna – när deras uttalanden är sanna – att ’även om de kände Gud, förhärligade de honom inte som Gud och visade inte heller tacksamhet’. Och han vittnar om att de kände Gud, och säger också att detta inte hände dem utan gudomligt tillstånd, med följande ord: ’Ty Gud visade det för dem’; vilket, tror jag, är en vag hänvisning till dem som stiger upp från det sinnliga till det intellektuella, när han tillägger: ’Ty Guds osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, har sedan världens skapelse tydligt kunnat ses och förstås genom de skapade ting, så att de är utan ursäkt: eftersom de, när de kände Gud, inte förhärligade honom som Gud och inte heller visade tacksamhet.’” [Romarbrevet 1:19–21a] Origenes, Mot Celsus, bok 3, kap. 47, s. 483

Novatianus (250–257 e.Kr.) nämner Romarbrevet 1:20 som skrivet av aposteln Paulus. Avhandling om treenigheten, kap. 3, s. 614

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner ”Paulus brev till romarna” i Cyprianus avhandlingar – Vittnesbörd, kap. 45, s. 546.

Vid det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) (utdrag) citerar Paulus av Obba hälften av två verser, Romarbrevet 3:3b–4a, som om de vore av aposteln, s. 570

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar Romarbrevet 7:12 som om det vore av Paulus. *Dialog om den sanna tron*, andra delen, kap. 20, s. 105. Se även samma verk, första delen, kap. 21, s. 64

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Gamla och Nya testamentet i sin ”Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelse”, s. 345. Han räknade upp Paulus’ brev som Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Tessalonikerbreven, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Timoteusbreven och citerar 1 Timoteusbrevet 3:15 i kap. 16, s. 345. Han fortsätter med att citera 1 Korintierbrevet 15:53 på s. 346

Methodius (270–311/312 e.Kr.) citerar Romarbrevet 8:19–21 som ”Paulus vittnar tydligt”. ”Diskurs om uppståndelsen”, del 1, kap. 8, s. 365

Fråga: Hur vet vi, när det gäller Romarbrevet, att dagens Skrift är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: På en övergripande nivå citerar bibelmanuskripten och de tidiga kristna författarna före år 325 e.Kr. 84,5 % av Romarbrevet. Det är alla utom 65,6 verser av 433 verser. Se https://www.biblequery.org/Bible/BibleCanon/EarlyChristianNTQuotes.xlsx för mer information. Om man bryter ner det finns det tre kompletterande svar.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Författare från den tidiga kyrkan fram till det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.) citerade från Romarbrevet cirka 497 gånger, utan att räkna med anspelningar. Dessa 21 författare citerade 57 % av Romarbrevet, räknat som bråkdelar av verser. Det är 246,0 av totalt 433 verser. Se https://www.biblequery.org/Bible/BibleCanon/EarlyChristianNTQuotes.xlsx för alla detaljer.

Här är de förnikenska författarna som hänvisade till verser i Romarbrevet, följda av författarna efter dem.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:32f (9 av 23 ord) i 1 Klemens, kap. 34, vol. 1, s. 14; vol. 9, s. 239

Polykarp (ca 150 e.Kr.) Romarbrevet 14:10b,12 1 ½ citat, Polykarps brev till filipperna, kap. 6, s. 34

(I ”The Ante-Nicene Fathers”, vol. 1, s. 591, finns fyra hänvisningar i Justinus Martyrs verk i bilagan, men enligt min mening är dessa inte tillräckligt tydliga för att räknas som hänvisningar.)

Teofilus av Antiochia (skrev 168–181/188 e.Kr.) citerar Romarbrevet 2:7 och 2:8,9 i *Teofilus till Autolycus*, bok 1, kap. 14, s. 93. Han citerar en del av Romarbrevet 13:7,8 i *Theophilus till Autolycus*, bok 3, kap. 14, s. 115. Dessa är de enda ställen där han hänvisar till Romarbrevet.

De kristna i Wien och Lugdunum (177 e.Kr.) – ANF vol. 8, s. 778 – citerar 15 av 17 ord ur Romarbrevet 8:18

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:1–4 som om det vore skrivet av Paulus till romarna. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 16.3, s. 441. Han hänvisar också till Romarbrevet8:36 som om det vore skrivet av Paulus i hans brev till romarna i Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 2, kap. 22.2, s. 390

”De scillitanska martyrernas lidande” (180–202 e.Kr.), s. 285 (utdrag, Paulus): ”Vad finns det i din kista? Speratus svarade: ’Böcker och brev av Paulus, en rättfärdig man.’”

Muratoriska kanon (170–210 e.Kr.), ANF vol. 5, s. 603, nämner att Paulus skrev till sju församlingar i sina brev: Korintierna (två brev), Efesierna, Filipperna, Kolosserna, Galaterna, Tessalonikerna (två brev) och Romarna. Paulus skrev också till Filemon, Titus och två brev till Timoteus.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar Romarbrevet 16:19 av aposteln i Romarbrevet. The Instructor, bok 1, kap. 5, s. 214

Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger: ”Aposteln förmanar romarna” och citerar Romarbrevet 13:1 i *Scorpiace*, kap. 14, s. 647.

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:17 som om det vore av Paulus i Avhandling om Kristus och Antikrist, kap. 64, s. 218

Commodianus (ca 240 e.Kr.) (utdrag) talar om Salomo och aposteln Paulus. Commodianus instruktioner, kap. 31, s. 209

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), citerar en fjärdedel av Romarbrevet 8:15, vilket också är en fjärdedel av Galaterbrevet 4:6, i sitt brev, kap. 19, s. 45

Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar Romarbrevet 9:16 som ”hos Paulus” [både i den latinska och den grekiska versionen]. Origenes, Mot Celsus, bok 3, kap. 1, s. 307

Novatianus (257 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet 1:20 som av aposteln Paulus. *Avhandling om treenigheten*, kap. 3, s. 614

Avhandlingen Mot Novatian (254–256 e.Kr.), kap. 12, s. 661, citerar Romarbrevet 14:4 som av aposteln. Den citerar delar av Romarbrevet 2:11 i kap. 16, s. 662.

Cyprianus (ca 246–258 e.Kr.) citerar bland annat från ”Paulus brev till romarna” i Avhandling 12, tredje boken, 17.

Moyses m.fl. till Cyprianus (250–251 e.Kr.) citerar Romarbrevet 8:35 som om det vore av aposteln. Cyprianus brev, brev 25, kap. 4, s. 303

Vid det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) på s. 570 citerar Paulus av Obba hälften av två verser, Romarbrevet 3:3 (fullständigt citat) och 3:4a (11 av 26 ord citerade), som om de vore av aposteln.

Dionysius av Alexandria (ca 246–265 e.Kr.) hänvisar till en tredjedel av Romarbrevet 14:23 som om det vore apostelns ord. Brev till biskopen Basilides, kanon 4, s. 96.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet 2:16. Han citerar också Romarbrevet 6:13 som om det vore av aposteln, och citerar Romarbrevet 7:12 som om det vore av Paulus

Victorinus, biskop av Petau i Österrike (martyrdöd 304 e.Kr.) Nämner Gamla och Nya testamentet i sin kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelsebok, s. 345. Han listade Paulus’ brev som Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Tessalonikerbreven, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Timoteusbreven, och citerar 1 Timoteusbrevet 3:15 i kap. 16, s. 345. Han fortsätter med att citera 1 Korintierbrevet 15:53 på s. 346

Petrus av Alexandria (306, 285–311) Romarbrevet 10:8–10. De kanoniska breven, kanon 5, s. 271. Han citerar halva Romarbrevet 2:11 i De kanoniska breven, kanon 7, s. 272.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) citerar Romarbrevet 8:19–21 som ”Paulus vittnar tydligt”. ”Discourse on the Resurrection”, del 1, kap. 8, s. 365

Athanasius av Alexandria (ca 318 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:26f (13 av 22 ord citerade); 1:27a (24 av 35 ord citerade) ”som Paulus sade, Kristi helige tjänare” i *Mot hedningarna*, kap. 26, s. 17

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) anspelar på Romarbrevet 1:22 i De gudomliga institutionerna, bok 2, kap. 3, s. 44. Han anspelar på Romarbrevet 1:21–23 i De gudomliga institutionerna, bok 4, kap. 1, s. 101

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar Romarbrevet 8:32 som om det vore av den helige Paulus. ”Epistles on the Arian Heresy”, brev 1, kap. 8, s. 294

Eusebius av Caesarea (318–339/340)

Från Nicea till Efesos (325–431 e.Kr.)

Afrahat/Afraates (337–345 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet som helig skrift. Utvalda bevisföringar

Hegemonius (400-talet) citerar Archelaus (262–278 e.Kr.) som hänvisar till Romarbrevet 5:14 som helig skrift i en dispyt med Manes. Dispyt med Manes, kap. 29, s. 202

Philo av Karpasien (400-talet) hänvisar till Romarbrevet 10:15

Serapion (efter 362 e.Kr.)

Marius svar till arianen Candidus (359–362 e.Kr.)

Victorinus av Rom (efter år 363 e.Kr.)

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:2–4 som skrivet av Paulus. I verket *Om treenigheten*, bok 7, kap. 25, s. 129

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar Romarbrevet 6:10–11: ”Återigen skriver han [den välsignade aposteln] till romarna.” I verket *On the Trinity*, bok 9, kap. 13, s. 159

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus’ brev till romarna som en del av Nya testamentet. Det citerar hela Romarbrevet 1:1.

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.)

Titus av Bostra (före 378 e.Kr.)

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) citerar Romarbrevet 11:36 som skrivet av Paulus. Om Anden, kap. 5, s. 5

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter år 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner Romarbrevet 8:14 som skrivet av Paulus till romarna, föreläsning 14.29, s. 102

Apollinaris av Laodicea (ca 390 e.Kr.)

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) citerar Romarbrevet 1:24–25 som skrivet av ”Paulus, som var fylld av Guds Ande”. Om den kristna tron, bok 1, kap. 16.101, s. 218.

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) citerar Romarbrevet 8:32 som Skriften. Om den kristna tron, bok 1, kap. 17.109, s. 219.

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) citerar Romarbrevet 2:4–5 som skrivet av aposteln Paulus. I ”Om de ångerfulla”, kap. 11.2, s. 84

Gregorius av Elvira (efter 392 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet 7:22 och andra avsnitt

Amphilochius (-394/397 e.Kr.) i *Iambi ad Seleucum*

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) säger att Romarbrevet 1:1 är av Paulus i *Mot Eunomius*, bok 2, kap. 4, s. 105, och att Romarbrevet är av Paulus i *Mot Eunomius*, bok 2, kap. 9, s. 117

Didymus den blinde (398 e.Kr.)

Diodorus (398 e.Kr.)

Schismatikern Lucifer från Cagliari, Sardinien (361–ca 399 e.Kr.)

Den syriska boken om stegen (Liber Graduum) (350–400 e.Kr.)

Den syriska katalogen över S:ta Katarina (ca 400 e.Kr.)

Makarios/Symeon (4:e/5:e århundradet)

Asterius från Emesa (ca 400 e.Kr.)

Makarios/Symeon (4:e/5:e århundradet)

Maximinus av Turin (4:e/5:e århundradet)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)

Påve Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.)

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Gaudentius (efter 406 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet8:35 och andra verser

Chromatius (död 407 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) skrev ner 32 predikningar över Romarbrevet.

Severian (efter 408 e.Kr.)

Niceta av Remesianus (361–ca 415 e.Kr.)

Rufinus (374–406 e.Kr.) översatte Origenes (225–253/254 e.Kr.) och citerar Romarbrevet 1:1–4 i Paulus brev till romarna. De Principiis, bok 2, kap. 4.2, s. 276

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Hieronymus (374–420 e.Kr.) citerar Romarbrevet 7:6 som ”säger aposteln”. Hieronymus brev, brev 69, kap. 7, s. 146

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner att aposteln skrev Romarbrevet i *Guds stad*, bok 20, kap. 1, s. 421

Den semi-pelagianiske Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar Romarbrevet14:10 , 11 som ”aposteln … som skriver till romarna” i *Johannes Cassianus sju böcker*, bok 3, kap. 7, s. 566

Nilus (ca 430 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet 7:12.

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.)

Kyrkomötet i Efesos (juni–september 431 e.Kr.) anspelar på Romarbrevet.

Bevis på kättare och förfalskade böcker

Marcion (ca 160 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet som skrivet av Paulus, enligt Adamantius och Tertullianus.

Tatian (ca 172 e.Kr.) anspelar på Romarbrevet 1:20 i Tatianus tal till grekerna, kap. 4, s. 66.

Kättaren Manes (262–278 e.Kr.) accepterar Archelaus, som citerar Romarbrevet 5:14, som helig skrift. ”Disputation with Manes”, kap. 29, s. 202

Den manikéiske kättaren Faustinus av Milevis/Milevum (efter 383 e.Kr.)

Kättaren Priscillian (ca 385 e.Kr.) hänvisar till Romarbrevet 8:11

Den donatistiske kättaren Tyconius (efter 390 e.Kr.)

Den extrema arianen Eunomius av Cyzicus (ca 360–383/394 e.Kr.)

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.)

Den pelagianske kättaren Theodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Den pelagianske kättaren Julianus av Eclanum (ca 454 e.Kr.)

Alla dessa finns bevarade än i dag.

3. De äldsta manuskripten vi har av Romarbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel. De sju manuskripten av Romarbrevet fram till det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.) citerar 63,5 % av Romarbrevet. Det är 275 citerade verser av totalt 433 verser. Se https://www.biblequery.org/Bible/BibleCanon/EarlyChristianNTQuotes.xlsx för alla detaljer.

p27 Romarbrevet 8:12–22, 24–27;8:33 – 9:3; 9:5–9 (300-talet) I boken *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns en bild av en del av en sida ur p27 på s. 109.

300-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 40 Rom 1:24–27; 1:31–2:3; 3:21–4:8; (2 av 19 bokstäver i 6:2; 7 av 62 bokstäver i 6:3) 6:4–5; (7 av 56 bokstäver i 6:15); 6:16; 9:17,27 (300-talet) den alexandrinska texten.

300-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet nämner inte verserna 6:2–3, 15

p46 Chester Beatty II 100–150 e.Kr. Romarbrevet 5:17–6:3; 6:5–14; 8:15–25,27–35; 8:37–9:32; 10:1–11:22; 11:24–33; 11:35–15:9; 15:11–16:27 samt andra delar av Paulusbreven och Hebreerbrevet. (233 verser ur Romarbrevet) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av p46 på s. 192. På s. 197–198 anges också att kvaliteten och de stichiometriska markeringarna visar att detta skrevs av en professionell skrivare.

Första hälften av 300-talet – 1936 – Frederic G. Kenyon enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200-talet e.Kr. – 1935 – Ulrich Wilcken enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

81–96 e.Kr. – 1988 – Young Kyu Kim enligt The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts.

Cirka 200 e.Kr. – 1975 – Aland et al., tredje upplagan.

Cirka 200 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Tidigt till mitten av 200-talet e.Kr. – 1999 – Den fullständiga texten av de tidigaste Nya testamentets manuskripten. Detta baseras delvis på att handstilen är mycket lik den i Papyrus Oxyrhynchus 8 (sent första eller tidigt andra århundradet) och Papyrus Oxyrhynchus 2337 (sent första århundradet).

Greens samling (tidigt 300-tal) Romarbrevet 9:18–21 samt delar av Romarbrevet 10

s. 113 (=Papyrus Oxyrhynchus 4498) Romarbrevet2:12 –13,20 (300-talet)

Uncial 0220 (ca 300 e.Kr.) Romarbrevet4:23 –5:3; 5:8–13 (ca 300 e.Kr.) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 646, står det att detta manuskript överensstämmer med Vaticanus överallt utom i Romarbrevet 5:1. Det står också att även om Romarbrevet 5:8–13 finns med där, är det för skadat för att kunna rekonstrueras.

Efter det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.)

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

s. 10 (=Papyrus Oxyrhynchus 209) Romarbrevet 1:1–7 (400-talet). Alexandrinsk text

400-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

Gammal syriska (ca 400 e.Kr.)

Bohairisk koptiska [Boh] 300-talet/400-talet

Fayyumisk koptiska [Fay] 300-talet/400-talet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Syrisk Peshitta (443–)

Ephraemi Rescriptus (444 e.Kr.)

Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr.

Gotiska [Goth] 493–555 e.Kr.

Efraemis Rescriptus [C] 500-talet

Armenisk [Arm] från 500-talet

Claromontanus [D] 500-talet/600-talet

Etiopisk [Eth] från ca 500 e.Kr.

s. 26 Romarbrevet 1:1–16 ca 600 e.Kr. Överensstämmer med Sinaiticus och Alexandrinus

ca 600 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 61 Romarbrevet 16:23,25–27; 1 Korintierbrevet 1:1–2, 4–6; 5:1–3, 5–6, 9–13; Filipperbrevet 3:5–9, 12–16, Kolosserbrevet 1:3–7, 9–13, 1 Tessalonikerbrevet 1:2–3; Titusbrevet 3:1–5, 8–11, 14–15; Filemonbrevet 4–7. ca 700 e.Kr.

ca 700 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

Omkring 700 e.Kr. – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan, och 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

s. 94 Romarbrevet 6:10–13, 19–22 (5:e/6:e århundradet)

s. 31 Romarbrevet 12:3–8 600-talet. Överensstämmer med Sinaiticus

700-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

Se www.BibleQuery.org/Romans Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Romarbrevet.