< Bibelfråga från Matteus

Frågor som är gemensamma för både Matteus och andra evangelier diskuteras i avsnittet om Matteus eller i avsnittet om evangelierna.

F: Vilka är några av de utmärkande dragen i Matteusevangeliet?

S: Matteus betonar Kristus som den utlovade kungen, som inleder Guds rike och är lagens uppfyllelse. Kristus är det uppfyllda hoppet. Av alla evangelieförfattare är det Matteus som tydligast visar hur profetiorna i Gamla testamentet uppfylls i Kristus. Cirka en tredjedel av Matteus består av predikningar, och evangeliet verkar vara uppbyggt kring fem stora tal.

När det gäller språket sade Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebreiska/arameiska. Jesus är Israels ”förebild”, och vissa anser att Matteus använder midrashiska tekniker som var välbekanta för judarna på den tiden.

När det gäller falska religioner är Matteus 20:1–16 en bra text att använda för att förklara nåden för mormoner och Jehovas vittnen. Matteus 18:21–35 är också bra för att visa mormoner att det inte finns något sätt på vilket vi ens kan börja återgälda Jesus för hans nåd med våra goda gärningar.

F: Hur beskrivs några av de profetior om Kristus som nämns i Matteusevangeliet?

S: Innan vi besvarar frågan, låt oss först räkna upp några av de profetior det handlar om.

1. Gud kallar Israels barn ut ur Egypten (Hosea 11:1; Matteus 2:15)

2. Rakel gråter över sina barn i Rama (Jeremia 31:15; Matteus 2:18)

3. Profetian om Sebulon och Naftali (Jesaja 9:1,2; Matteus 4:15–16)

4. Att man betalade Sakarja 30 silvermynt och gav dem till krukmakaren (Sakarja 11:12–13; Jeremia 32:6–9; Matteus 27:9–10)

Svaret: Matteusevangeliet skrevs, mer än de andra evangelierna, till en judisk publik som var väl förtrogen med Gamla testamentet och med midrashiska metoder. Den tidiga kyrkoförfattaren Papias skrev att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebreiska, inte grekiska. När Matteus hänvisar till barn som kommer ut ur Egypten, Rakel som gråter över sina barn osv., gör han här något medvetet. Han visar hur Israels Messias liv parallellerar Israels barns liv. Vi kanske tänker på profetior som enstaka förutsagda detaljer som går i uppfyllelse, men det är en alltför begränsad syn. Matteus visar att Israels barns liv i allmänhet var en profetia om Jesus.

Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 344–345, och *Bible Difficulties and Seeming Contradictions*, s. 168, för mer information.

F: I Matteusevangeliet försöker man, till skillnad från de andra evangelierna, [påstås] alltid beskriva Jesus som en nästan iskall Herre som ofta döljer sina känslor, medan de övriga evangelierna skildrar Jesus som människan med alla sina känslor och reaktioner och, till synes, brister. Varför?

S: Utgångspunkten för denna fråga är felaktig. Jesus är inte ”isig” eller döljer sina känslor när han sörjer över Jerusalem i Matteus 23:37–38. Det är inte alls ”isigt”. Jag ser inte att något av evangelierna visar några ”brister” hos Jesus. Jesus var hungrig, han grät, han kände, och Jesus led på korset. Det var dock inga brister, det var att vara mänsklig.

F: I Matt 1:1–17, vad var syftet med släktregistret över Josefs härstamning tillbaka till David, eftersom Maria var jungfru när Jesus föddes?

S: Att gå tillbaka till David var viktigt för att fastställa Jesu rätt att vara kung över Israel. Även om Josef inte var Jesu biologiske far, var han i alla avseenden Jesu juridiske far. Således uppfylldes löftena till David både i juridisk mening som far och son, och i biologisk mening genom Marias härstamning enligt Lukas. Asimovs Guide to the Bible, s. 780, tar upp denna fråga. Se *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 18, och *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1203–1204, för mer information.

F: Varför anges det i Matt 1:2–17 att det finns 27 generationer från David till Jesus, medan det i Luk 1:3:23–31 anges 42 generationer?

S: Även om det inte nödvändigtvis är exakt samma antal generationer i Josefs och Marias släktträd, har Matteus utan tvekan vissa luckor. Eftersom ”son” kan betyda manliga ättlingar, utgör detta inget problem. Jekonja (Jojakin) regerade omkring 604 f.Kr., så det fanns 14 generationer från David till Jekonja under cirka 400 år, eller 29 år per generation. Från 604 f.Kr. till 4 f.Kr. skulle man förvänta sig 20½ generationer, men Matteus anger endast 13, vilket motsvarar 46 år per generation.

Kanske nämnde Matteus inte fler än 14 generationer efter exilen eftersom han inte kände till de övriga namnen, och han skrev endast om det han visste. Alternativt använde han tre uppsättningar om fjorton namn vardera som ett minneshjälpmedel.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 69, berättas om ”sammanfallet” att Davids namn i den hebreiska masoretiska texten (dwd) summerar till 4 + 6 + 4 = 14.

F: Varför nämns fyra kvinnor i Matt 1:3, 5, 6: Tamar, Rahab, Rut och Urias hustru (Batseba)?

S: För det första var det i den antika världen högst ovanligt att inkludera kvinnor i släktregister som följde den manliga linjen. Även om vi inte känner till Matteus’ och Guds exakta skäl, kan vi konstatera ett antal saker.

Berömda: Dessa fyra kvinnor var ”berömda” i den meningen att de var kända för alla judar.

Utlänningar: Rahab och Rut var båda främlingar (dvs. utlänningar) som anslöt sig till Guds folk, vilket understryker att Jesus hade blandat ursprung. Batseba var judinna och gift med Uria, en hettit.

Pinsamt: Tamar spelade rollen som prostituerad för att förföra Juda. Rahab var en före detta prostituerad. Batseba och David begick äktenskapsbrott, och David begick mord. Om Gud kan använda dessa människor i den juridiska härstamningen (efter Josef), och alla utom Batseba i den biologiska härstamningen (efter Maria), då kan Gud använda vem som helst, oavsett hur illa de har misslyckats. Å andra sidan var Jakob en bedragare, och Manasse var en genom och genom ond kung, som senare ångrade sig.

Märklig tystnad: Matteus kunde ha nämnt tre framstående kvinnor: Sara, Rebecka och Rakel, men han hoppar över dem och fokuserar istället på dessa.

Se Evangelical Commentary on the Bible s. 724, The Expositor’s Greek New Testament vol. 1 s. 63, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 66 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 18 för mer information.

F: I Matt 1:5, eftersom Davids mormor var Rut, moabiten, hur kunde David då tillhöra församlingen, när 5 Mos 23:3 säger att en moabit inte får komma in i församlingen ända till den tionde generationen?

S: Först det som troligen inte är svaret, och sedan svaret.

Det som troligen inte är svaret: Även om det skulle strida mot 5 Mosebok 23:3 att David ingick i församlingen, så berättar Bibeln ändå att David var bland folket och tillbad tillsammans med dem. Människor kunde göra fel av okunnighet. Till exempel slöt Josua ett fördrag med gibeoniterna, och det stred mot Guds lag. Men när det väl var gjort ville Gud ändå att de skulle hålla fördraget. I sin försyn lät Gud dem faktiskt begå detta misstag och använde senare gibeoniterna.

Svaret: Man kan hävda att David inte överträdde 5 Mosebok 23:3 i detta fall.

1. Människor spårade sitt härstamning från faderns sida, inte från moderns. Det är därför möjligt (men inte säkert) att 5 Mosebok 23:3 var avsett att gälla manliga förfäder.

2. Rut ”bytte folk”. Hon sa till Noomi: ”Ditt folk ska vara mitt folk och din Gud min Gud.” Även om människor idag kan byta medborgarskap om både de själva och folket i det nya landet samtycker, var detta ännu mer dramatiskt; Gud tillät henne, precis som Rahab, att bli en av Israels utvalda.

F: I Matt 1:8, var Joram Ussias far, eller var han hans farfars farfar enligt 1 Krön 3:11–12?

S: Egentligen båda, om man har en korrekt förståelse av hur orden användes. Judarna uppfattade ordet ”far” som att det även betydde förfader (som i Apg 7:19; 1 Kung 15:24; 22:50; 2 Kung 15:38), precis som ”son” också betydde ättling.

Kung Joram var kung Ussias farfars farfar. Se ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 58, och ”When Critics Ask”, s. 325, för mer information.

F: Varför var Ussia Jotams far i Matt 1:9 när 2 Kung 15:1–7 och 1 Krön 3:12 säger att Azaria var Jotams far?

S: Ussia var ett annat namn för Azaria, vilket framgår av 2 Kungaboken 15:32, 34 och 2 Krönikeboken 26:1–23; 27:2; Jesaja 1:1; 6:1; 7:1. Många kungar hade både ett personnamn och ett kungligt namn som de fick senare. Men varken för kungar eller icke-kungar skulle detta anses onormalt: Abram/Abraham, Sarai/Sara, Jakob/Israel, Ben-Oni/Benjamin, Zaphenath-Paneah/Josef, Hoshea/Josua, Gideon/Jerubbaal, Ammiel/Eliam, Batseba/Bat-shua, Azaria/Ussia, Abijam/Abija, Joaaz, son till Josia/Sallum, Eljakim/Jojakim, Jojakin/Jekonja/Konja, Zedekia/Mattanja, Hananja/Sadrak, Misael/Mesak, Azarja/Abednego, Daniel/Beltesassar, Simon/Petrus, Josef/Barnabas och Saul/Paulus.

Se *When Critics Ask*, s. 325–326, och *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 316–317, för mer information.

F: Varför visar släktregistret i Matt 1:11,16 att Jesus härstammar från den förbannade släktlinjen efter Jekonja/Jojakin, såsom det står i Jer 22:28–30 och Jer 36:30? (Se även 1 Krön 3:16). Jekonja (Jojakin) och hans far Jojakim blev båda förbannade av Gud själv, som sade att ingen av dessa män skulle få någon ättling på Davids tron. Hur skulle Jesus överhuvudtaget kunna vara Messias, förutbestämd att regera för evigt på Davids tron, om han härstammade från någon av dessa män?

S: Josefsläktregistret i Matteus visar faktiskt att Josef härstammade från en förbannad släktlinje. Detta skulle vara ett verkligt problem om Josef vore den biologiske fadern, eftersom Jeremia profeterade att Jojakin inte skulle ha några ättlingar på tronen. Men Marias släktregister i Lukas visar att Jesus INTE biologiskt härstammade från Jekonja och Jojakim, eftersom Marias förfäder avvek från den kungliga linjen. När vi ser tillbaka kan vi konstatera att David och Salomo fick något olika löften. Endast Josef härstammade från Salomo, och både Josef och Maria härstammade från David.

För övrigt låter ”av vilken” i Matteus 1:16 – åtminstone på engelska – som om det skulle kunna syfta på Maria, Josef eller båda. Men på grekiska är ”av vilken” specifikt feminin singular, vilket innebär att Jesus endast härstammade från Maria.

Historiskt sett besvarade Irenaeus, biskop av Lyon i Gallien, denna invändning mot Josefs släktregister i Matteusevangeliet i sitt verk *Irenaeus mot kätterierna*, bok 3, kap. 21.9, s. 453–454, skrivet 182–188 e.Kr.

Se *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 18, och *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1204, för mer information.

F: I Matt 1:17, var det verkligen 3 × 14 = 42 generationer, eller endast 41 generationer, som en ateist (Capello) och den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 777–778, hävdar?

S: Det finns tre grupper om 14 namn vardera, men de kan inte läggas ihop, eftersom den första listan sträcker sig från Abraham till och med David, och den andra listan sträcker sig från David till exilen. Det hade kunnat bli ett problem om Matteus hade hävdat att det fanns 42 generationer, men Matteus sa aldrig att summan var 42. Matteus nämnde förmodligen i förbigående tre grupper om 14 namn vardera som ett minneshjälpmedel. Man har också lagt märke till att bokstäverna i namnet David summerar till 14.

Den första kristna författaren som vi känner till som uppmärksammade dessa tre ”mystiska intervall” var Clemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) i *Stromata*, bok 1, kap. 21, s. 334

Se When Critics Ask, s. 326, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 69, för mer information.

F: Varför utelämnades så många namn i Matt 1:17?

S: Skriften säger inget om detta, men många namn har utelämnats. Till exempel fanns det bara två namn mellan Nahshon och Hezron, och tidsintervallet var 400 år. En del av förklaringen kan helt enkelt vara att Matteus inte kände till namnen. Men han kunde ha hämtat fler namn från 1 Krönikeboken, om han så hade velat. Kanske var hans avsikt inte att fastna i detaljerna kring varje namn, utan att ta med tillräckligt många namn för att visa att Jesu adoptivfar verkligen härstammade från David, och att Jesus därmed hade en naturlig rätt att vara kung över Israel. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 1, s. 64–65 för mer information.

F: Varför skiljer sig de två släktregistren åt efter Salomo i Matt 1:17 och Luk 1, men sammanfaller igen vid Shealtiel?

S: Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 939, nämner detta. I Matteus 1:12 nämns Jekonja (Jojakin), Shealtiel och Serubbabel, medan Lukas nämner Neri, Shealtiel och Serubbabel. Den direkta orsaken till skillnaden anges i 1 Krönikeboken 3:17–19. Den kungliga linjen, som nästan alltid gick i arv från far till son, gick istället från Shealtiel till Zerubbabel, son till Pedaia, Shealtiels bror.

Anledningen anges inte, men antagligen berodde det på att Shealtiel inte hade några söner, eller åtminstone inga levande söner, när han dog. Därför adopterade Shealtiel troligen sin brors son. Forskare tror antingen att Pedaia dog och att Shealtiel adopterade Zerubbabel som föräldralös, eller att Shealtiel överförde den kungliga släktlinjen till Zerubbabel helt enkelt därför att han inte hade några söner.

F: Varför övervägde Josef i Matt 1:18–19 att skilja sig från Maria om de inte redan var gifta?

S: Josef resonerade troligen att det antingen skulle vara en skam för honom om andra trodde att de hade haft sexuellt umgänge före äktenskapet, eller en skam för dem båda om Josef skulle tillåta Maria att träffa andra män. Därför kan man förstå varför Josef ville bryta förlovningen.

Men varför skulle de skilja sig om de inte var gifta ännu? Deras seder skilde sig från våra. En man och en kvinna var bundna till varandra redan vid förlovningen, även om de inte hade sexuella relationer förrän efter bröllopet. I deras kultur kunde en förlovning endast officiellt brytas genom skilsmässa.

Den ettåriga väntetiden kunde bevisa att kvinnan var trogen och inte var gravid med ett barn som inte var hennes makes. Men när ängeln uppenbarade sig för Josef tog Josef genast Maria till sig i sitt hem.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1205, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 20, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 1, s. 68–69 för mer information.

F: I Matt 1:18, blev Maria befruktad av den Helige Ande, eller var Jesus frukten av Davids länder enligt Apg 2:30?

S: Jungfru Maria var jungfru; Bibeln säger att den Helige Ande ”överskuggade” Maria, inte på ett sexuellt sätt. Josef var endast Jesu juridiske, adoptivfar, inte den biologiske fadern. Men Jesus härstammade biologiskt från David genom Maria, eftersom Lukas 3:23–37 är Marias släktregister. Andra verser som säger att Jesus är en son (ättling) till David är Matt 12:23; 15:22; 20:30; 21:9,15; Markus 10:47–48; 12:35; Lukas 18:38–39; 20:41; Johannes 7:42; 2 Timoteus 2:8; Uppenbarelseboken 5:5; 22:16.

F: Varför nämner Matteus drömmar i Matt 1:20; 2:12; 2:13; 2:19; 2:22; 27:19, medan de andra evangelisterna inte gör det, såsom påpekas i Asimovs Guide to the Bible, s. 795?

A: Matteus nämner endast fyra eller fem drömmar:

Tre eller fyra under Jesu barndom: Matteus 1:20 (ta Maria till hustru); 2:12 (gå inte tillbaka till Herodes); 2:13 (gå till Egypten); 2:19 (återvänd till Nasaret); 2:22 (gå inte till Judeen). Matteus 2:22 kan vara en separat dröm eller samma dröm som i Matteus 2:19.

Vid Jesu rättegång, Pilatus hustru i Matteus 27:19.

Markus och Johannes nämner inte Kristi barndom, så man kan inte förvänta sig att de skulle ha nedtecknat dessa drömmar. Eftersom Lukas inte nämner något om de vise männen och (nästan) ingenting om Josef, kan man inte förvänta sig att han skulle ha nedtecknat dessa drömmar.

Då återstår ett fall i Matteus (Pilatus hustru) som är en detalj som inte finns med i de andra evangelierna.

Utifrån detta kan man dock inte dra slutsatsen att de andra författarna var emot att beskriva drömmar. I Apostlagärningarna 16:9 fick Paulus på natten en syn av en man från Makedonien som bad honom att komma och hjälpa dem.

F: Är Matteus 1:23 en felöversättning av Jesaja 7:14 genom att använda ordet ”jungfru”, som den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible på s. 781 hävdar?

S: Nej. Det hebreiska ordet kan inte bara betyda antingen ”jungfru” eller ”ung flicka”, utan Asimov erkände själv på s. 780 att Septuaginta översatte detta ord som parthenos, vilket betyder jungfru. Naturligtvis tror Asimov inte på några mirakel i Bibeln, så han skulle inte välja att tro att Jesaja syftade på en jungfru.

F: Namnet ”Emmanuel” i Matteus 1:23 – var förekommer det i profetböckerna eller i Gamla testamentets böcker? Hur hänger det ihop med Jesus? Och varför hittar vi det inte i de övriga evangelierna?

S: Titeln ”Emmanuel” finns i den messianska profetian i Jesaja 7:14. Av alla evangelister är det Matteus som mest betonar profetians uppfyllelse, så det är inte förvånande att han nämner detta.

Följande åtta tidiga kristna skrev också om Jesaja 7:14 som en messiansk profetia: Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.), Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.), Tertullianus (207–220 e.Kr.), Origenes (225–253/254 e.Kr.), Novatian (250–257/258 e.Kr.), Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.), Athanasius av Alexandria (ca 318 e.Kr.) och Lactantius (ca 303–325 e.Kr.). Sewww.biblequery.org/history/churchhistory/WhatEarlyChristianTaughtOnDoctrine.html (eller .docx) för citaten.

F: Hur kunde Jesus, som föddes av en jungfru, vara av Davids släkt enligt Matt 1:23 och Luk 1:26–35?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Jesus var inte Josef biologiska son. Om han hade varit det skulle Jeremia 29:32 vara en falsk profetia.

2. Jesus var Josefs son enligt lagen. Idag blir en man som gifter sig med en kvinna som har ett barn barnets far enligt lagen, även om han inte är den biologiska fadern.

3. Jesus var den biologiska sonen till Maria, en ättling till David.

Jesus tillhörde Davids hus enligt lagen genom Josef, och Jesus härstammade biologiskt från David genom Maria.

F: Vad är det som är så avgörande med att Jesus är ”Emmanuel”, eller Gud med oss, i Matt 1:23?

S: Detta är en viktig punkt i detta kapitel, som inte framhålls lika tydligt i resten av Matteusevangeliet. Det finns två faktorer här.

Gud blev människa. Jesus var Immanuel, ”Gud med oss”. På ett sätt som ingen på jorden fullt ut kan beskriva valde Gud att sänka sig ner till jorden och leva som en fullt ut människa (Hebreerbrevet 2:6, 14, 17), med en verklig mänsklig kropp, som hade verkliga mänskliga behov (Johannes 19:28) och verkliga mänskliga känslor (Lukas 22:42). Jesus verkade inte bara vara människa; han var tvärtom 100 % människa, precis lika mänsklig som du eller jag, med den skillnaden att Jesus var utan synd (Hebreerbrevet 4:15). Ändå var Jesus samtidigt, här på jorden, fortfarande 100 % Gud. Jesus kunde frestas, men skulle aldrig synda (Hebreerbrevet 4:15, Matteus 4:3–12; Markus 1:13; Lukas 4:2–13). Som det står i The Tony Evans Bible Commentary, s. 865, var Jesus ”gudomen i en blöja”.

Jesus lever i oss. Jesus är även nu Immanuel, ”Gud med oss”. Genom den Helige Ande lever Kristus i oss. Gud säger inte bara åt oss vad vi ska göra och säga, utan Filipperbrevet 2:13 säger att det är Gud som verkar i oss. När vi kom till Kristus klappade Gud oss inte på axeln och sa: ”Bra jobbat hittills, nu får ni klara er själva.” Det är snarare början på en relation som är närmare än till och med ett äktenskap, för evigt med kyrkans brudgum, Kristus.

F: I Matt 1:25, eftersom Jesaja sa att han skulle kallas Immanuel, varför gav de honom då namnet Jesus?

S: ”Jesus” på hebreiska är detsamma som Josua, vilket betyder ”Herren räddar”. Jesus är ett passande namn, men de (och vi) kallar Jesus för ”Gud med oss”. En kinesisk kristen vän till mig var bekymrad över detta. Han hade både ett kinesiskt namn och ett engelskt namn. Så jag förklarade för honom att hans mor hade gett honom det kinesiska namnet, men att han kallas vid det engelska namnet i Amerika. Det är inte ovanligt att en person har två namn, eller ett namn och en titel.

F: I Matt 1:25, hade Maria några andra barn?

S: Den sista meningen i denna vers skulle vara både meningslös och missvisande om Josef och Maria aldrig hade haft ett intimt förhållande.

Förutom denna vers vittnar även Matteus 12:46; 13:55–56; Markus 6:3; Johannes 7:3–5; Apostlagärningarna 1:14; 1 Korinthierbrevet 9:5; Galaterbrevet 1:19 och (underförstått) Judasbrevet 1 om att Jesus hade bröder. I Eusebius Kyrkohistoria (318 e.Kr.) 2:23 och 3:20 sägs det också att Jesu fyra bröder var Jakob (kallad den rättfärdige), Joses (eller Josef), Judas och Simon.

Ett katolskt svar är att Josef hade barn från ett tidigare äktenskap, men inte Maria. Det finns dock inga belägg i kyrkohistorien för att Josef varit gift tidigare, eller att någon av Jesu bröder inte var barn till Maria och Josef. Om Jesus hade en äldre halvbror genom Josef, skulle den äldre halvbrodern ha rätt till tronen, inte Jesus. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 299 för mer information.

Ett annat katolskt svar är att ”bröder” i medelhavskulturer kunde betyda kusiner och nära släktingar i samma ålder, och inte bara biologiska bröder. Det är dock problematiskt att tillämpa vad som kanske gällde för senare italienare och andra folk på israeliterna.

Efter Bibeln var de tidigaste kända kristna författarna som hävdade att Maria hade barn Hegesippus (170–180 e.Kr.), Origenes (en märklig lärare) (225–253/254 e.Kr.) och Eusebius av Caesarea (318–325 e.Kr.). Hegesippus ger oss en intressant detalj: han nämner en bror till Jesus vid namn Judas, som ”led för sin tro på Kristus under Domitians tid” (Fem böcker med kommentarer till kyrkans gärningar, avsnitt 1, s. 764). Eusebius av Caesarea (318–325 e.Kr.) säger att Jesu fyra bröder var Jakob (kallad den rättfärdige), Joses (eller Josef), Judas och Simon. Eusebius *Kyrkohistoria* 2:23; 3:20. Efter konciliet i Nicea lärde även Helvidius/Helvetius (före år 383 e.Kr.) ut detta.

Efter Bibeln var de tidigast kända kristna författarna som hävdade att Maria någonsin var jungfru, eller något liknande, Hippolytus (225–235/236 e.Kr.), Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) och, underförstått, Origenes (en märklig lärare) (225–253/254 e.Kr.). Här är vad Origenes säger år 246–248 e.Kr.: ”Vissa hävdar, med stöd av en tradition i det så kallade Petrusevangeliet eller ’Jakobs bok’, att Jesu bröder var Josefs söner med en tidigare hustru, som han gifte sig med före Maria. De som hävdar detta vill bevara Marias ära i jungfrulighet till slutet, … Och jag anser att det stämmer överens med förnuftet att Jesus var den första frukten bland män av den renhet som består i kyskhet, och Maria bland kvinnor; ty det vore inte fromt att tillskriva någon annan än henne jungfrulighetens första frukt.” Origenes kommentar till Matteus, bok 10, kap. 17, s. 424

Efter konciliet i Nicea lärde Athanasius (331 e.Kr.), Ambrosius av Milano (340–397 e.Kr.) och Hieronymus (383 e.Kr.) att Maria alltid var jungfru. Ambrosius var dock tydlig med att Jesus inte behövde någon hjälp för att medla mellan människan och Gud, och att Maria inte skulle tillbedjas (Om den Helige Ande, bok 3, kap. 11, nr 80, 381 e.Kr.). Han sade: ”Och låt ingen avleda detta till Jungfru Maria; Maria var Guds tempel, inte templets Gud. Och därför är det endast Han som ska tillbedjas, som verkade i sitt tempel.”

Se *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 81, och *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1206, för mer information.

F: I Matt 2:1–4, 9–12, exakt hur många vise män var det?

S: Det står aldrig i Skriften. Många tror ofta att det var tre, helt enkelt på grund av sången ”We Three Kings of Orient Are” och att det fanns tre gåvor, men det kunde ha varit hur många magier som helst. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 865, Evangelical Commentary on the Bible, s. 726, The New Unger’s Bible Dictionary, s. 799, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 21 för i stort sett samma svar.

Uppfattningen att det var tre kungar går tillbaka till Origenes (225–253/254 e.Kr.), men de flesta andra traditioner som skapats kring de vise männen uppstod under 500-talet och senare. Föreställningarna om att de hette Kaspar, Melchior och Balthasar, eller att de kom från Etiopien, eller att en representerade varje folkgrupp, var alla senare påfund. Om de var ”magi”, en stam av zoroastriska präster, skulle de troligen ha kommit från Persien (dagens Iran) eller Mesopotamien (dagens Irak). Om ”magi” emellertid helt enkelt betydde en religiös tjänsteman, kunde de också ha kommit från andra platser.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 85, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 73 och Ulrich Luz’s Matthew 1–7: A Commentary s. 140 för mer information.

F: I Matt 2:1, när kom de vise männen?

S: Skriften anger endast att det var någon tid efter födelsen. Jesus föddes i en stall (som kan ha varit en grotta). Men när de vise männen kom i Matteus 2:11 befann de sig i ett hus. Matteus använder termen ”litet barn” (paidion) istället för ordet ”spädbarn” (brephos). Eftersom Herodes dödade alla pojkbarn i Betlehem som var två år eller yngre, var detta innan Herodes insåg att de vise männen inte skulle återvända till honom. Det kan alltså ha varit månader eller till och med ett år eller så efter födelsen. Se *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 20, för mer information.

Som en sidokommentar kan nämnas att denna sed att överlämna gåvor till en kung inte var helt okänd. När Nero var kejsare i Rom kom kung Tiridates av Armenien till Rom år 66 e.Kr. med gåvor till Nero. Se Ulrich Luz, ”Matthew 1–7: A Commentary”, s. 131 för mer information.

F: Vem var de vise männen i Matt 2:1–4, 9–12?

S: De vise männen var religiösa män från Mellanöstern som utövade astrologi. Även om Bibeln inte uttryckligen anger att det fanns tre vise män, finns det tre olika uppfattningar om vilka de ”julvises” var.

Ursprungligen, precis som leviterna var en präststam bland israeliterna, var de senare magierna enligt Herodotos präststammen bland mederna. Detta kan jämföras med att leviterna var en präststam bland israeliterna. De vise männen offrade framför eldar, tolkade drömmar och utövade astrologi. Även om det engelska ordet ”magician” härstammar från ”Magi”, finns det inga bevis för att de utövade magi, med undantag för en passage hos Herodotos. Mederna var polyteister (inte zoroastrier). När Daniel 5:11 talar om de vise männen är det dessa vise män som avses.

Senare, efter att en magi som kallades ”den falske Bardiya” hade tagit kontroll över den persiska tronen i sju månader år 522 f.Kr., ersatte kung Kambyses många av de mediska magierna med persiska magier. De persiska magierna var zoroastrier. Zoroastrierna trodde på två likvärdiga och motsatta gudomliga väsen, ett gott som representerades av ljuset och ett ont som representerades av mörkret. Under och efter 300-talet f.Kr. trodde zoroastrierna på uppståndelse. Grekerna ansåg i allmänhet att magierna var zoroastrier. Clemens av Alexandria trodde att de magier som kom till Betlehem var zoroastrier. Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 788, nämner endast dessa som magier.

Vid Kristi tid kallade grekerna även kaldeerna, som utövade astrologi, för magier. Många astrologer reste västerut för att undervisa, däribland babyloniern Berossos, som undervisade på den grekiska ön Kos efter år 281 f.Kr. Tacitus säger att magierna utövade trolldom, och Plinius hävdar att magin har sitt ursprung hos Zoroaster. Den tidiga kyrkofadern Origenes sade, bland sina många kritiska anmärkningar mot kättaren Celsus, att Celsus misslyckades med att skilja mellan de vise männen och kaldeerna i Origenes ”Mot Celsus”, bok 1, kap. 58, s. 422. ”The New International Dictionary of the Bible”, s. 612, nämner dessa som de vise männen.

Oavsett det exakta ursprunget i Mellanöstern för de ”juliska magierna” utövade magierna astrologi. Se *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 1067–1068, och särskilt kapitlet om magierna i *Persia and the Bible*, s. 467–491, för mer information.

F: Påstods det i Matt 2:2 att några andra härskare hade himmelska tecken?

S: En komet sägs ha dykt upp vid tiden för Neros födelse (15 december år 37 e.Kr.) enligt Suetonius (de Divinatione 1.47) och vid kung Mithridates av Pontus (135 f.Kr.). Kometar som är synliga med blotta ögat förekommer ungefär 2 till 5 gånger per århundrade. Halleys komet syns vart 75:e år, bland annat år 87 f.Kr. och 12/11 f.Kr. Se Ulrich Luz, Matteus 1–7: En kommentar, s. 131, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 83 för mer information.

F: Vilka himmelska ”tecken” fanns det vid denna tid, enligt Matt 2:2?

S: Här är några naturligt förekommande fenomen.

Halleys komet kom den 11 december f.Kr. (Lagrange nämnde detta, men det är för tidigt för att vara relevant.)

En konjunktion mellan planeterna Jupiter (som representerar kungligheten) och Saturnus (som representerar judarna) inträffade i juli 6 f.Kr. Kepler (före 1630 e.Kr.) var den förste att nämna detta, även om han föredrog supernovateorin.

En komet eller nova som nämndes av kinesiska astronomer år 5/4 f.Kr.

Men det som verkade vara en stjärna gick före dem och stannade över huset i Matteus 2:9–10. Även om det grekiska ordet bara kan betyda staden, inte huset, enligt The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 88, kan en planetkonjunktion mellan Jupiter och Saturnus, och en komet, inte göra det. Oavsett om de inledningsvis lade märke till en konjunktion eller en komet eller inte, så använde en ängel på övernaturligt sätt något ljus för att vägleda dem när de kom till Palestina.

Se The Expositor's Bible Commentary, vol. 8, s. 85, och Ulrich Luz, Matteus 1–7: En kommentar, s. 132, för mer information.

F: Varför står det i Matt 2:6 ”inte liten”, när det i Mika 5:2 står ”liten” i den masoretiska texten och ”mycket liten” i Septuaginta?

S: Det var de skriftlärda som sa detta, och även om de helt enkelt kunde ha misstagit sig – särskilt om de översatte muntligt – var deras tolkning korrekt i detta sammanhang. I Mika 5:2 står det: ”Du, Betlehem Efrata, som är den minsta bland Judas tusentals, från dig skall han komma fram till mig, för att bli härskare i Israel…” (Greens bokstavliga översättning) Poängen med Mika 5:2 är att även om Betlehem var litet till storleken, kommer det att bli stort i betydelse. Så de skriftlärda hade inte fel i det avseendet att Betlehem kommer att ha stor betydelse, trots sin ringa storlek.

Se *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 318–319, och *When Critics Ask*, s. 327, för kompletterande svar.

F: Hur uttalar man ”magi” i Matt 2:6?

S: Det uttalas ”MA-ji” med båda vokalerna långa enligt Wycliffe Bible Dictionary.

F: Varför står det ”härskare” i Matt 2:6, när det i Mika 5:2 står ”tusentals” i den masoretiska texten och Septuaginta?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1) I Mika 5:2 står det: ”Du, Betlehem Efrata, som är den minsta bland Judas tusentals, från dig skall han komma fram till mig, för att bli härskare i Israel…” (Green’s Literal Translation). Poängen är att även om Betlehem var litet till storleken, kommer det att bli stort i betydelse.

2) Det hebreiska ordet för ”tusentals” (plural) i Mika 5:2 är ’alapim. Den grekiska motsvarigheten är chiliasin. Det hebreiska ordet för guvernörer/härskare (plural) är ’allupe. Den grekiska motsvarigheten är hegemosin. Medan de grekiska orden är helt olika, är de hebreiska orden nästan identiska, bortsett från vokalerna. Gamla testamentet skrevs ursprungligen utan vokaler; dessa lades till först omkring år 700 e.Kr. Detta tyder på att de inte läste ur den grekiska Septuaginta, utan antingen ur den hebreiska, den arameiska eller möjligen en annan grekisk översättning.

3) Detta yttrades av prästerna och laglärarna. De kan ha gjort ett misstag, eller så kan de ha citerat en grekisk översättning för Herodes som inte var Septuaginta. Mer troligt är dock att de översatte muntligt från hebreiska till arameiska eller grekiska allteftersom de talade.

4) I själva verket gjorde dock prästerna och laglärarna inget misstag när de förmedlade innebörden: det lilla Betlehem är INTE minst viktigt för den härskare som kommer att komma därifrån.

Se Encyclopedia of Bible Difficulties s. 318–319, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 88 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 72 för kompletterande svar.

F: I Matt 2:8,12, beordrade Gud de vise männen att bryta sitt löfte till Herodes, eftersom de blev tillsagda att inte återvända till Herodes?

S: Herodes var orolig, eftersom han från början aldrig hade rätt till tronen. Hans far var edomit, hans mor var arab, och han var endast en konvertit till judendomen. När han blev kung år 40 f.Kr. tog det tre år och romersk hjälp att krossa upproren mot honom. När Herodes bad de vise männen att återvända till honom hade han uppenbarligen redan en plan på att förgöra denna kung, och han försökte dra in de vise männen i sin onda plan. Det föll förmodligen inte Herodes in att, samtidigt som han var arg på de vise männen för att de lurat honom, hade han själv först försökt lura dem genom att säga att han också ville tillbe Jesus. För övrigt låg Betlehem bara 5 miles (9 km) sydsydöst om Jerusalem. När det gäller de vise männen står det i *Believer’s Bible Commentary* s. 1207: ”Ingen som möter Kristus med ett uppriktigt hjärta återvänder någonsin på samma sätt.”

Frågans tempus betyder inte ”var är han som så småningom kommer att bli judarnas kung”, utan snarare ”var är han som nu är judarnas rättmätige kung”, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 86.

Tre punkter att beakta i svaret.

1. I Matteus 2 står det aldrig att de vise männen lovade Herodes att de skulle återvända.

2. I Matteus 2 står det aldrig att de vise männen sa till Herodes att de hade för avsikt att återvända. Även om de gjorde det ändrade de sin avsikt efter drömmen.

3. Även om de skulle ha lovat Herodes, behöver ett löfte inte nödvändigtvis hållas om:

3a) löftet gavs under bedrägliga omständigheter,

3b) man lovar något som står i direkt strid med Guds vilja,

3c) Att hålla löftet innebär att en oskyldig person kommer att dö.

Låt oss till exempel säga att en man ber dig ringa honom när en kvinna lämnar sitt hus, eftersom han säger att han vill lägga blommor vid hennes dörr, och du lovar att göra det. Senare får du reda på att mannen har rånat ett antal hus och har för avsikt att råna hennes hus. När du ser kvinnan lämna huset, ska du då ringa rånaren, eftersom det är vad du lovade? Nej!

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 21–22, The Believer’s Bible Commentary s. 1207, Ulrich Luz’s Matthew 1–7: A Commentary s. 136, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 84 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 69 för mer information.

F: I Matt 2:11 – eftersom astrologi är felaktigt, varför följde då de vise männen stjärnan?

S: Låt oss först lära oss lite om de vise männen och sedan se vad detta lär oss om Gud.

De vise männen var en stam av mediska präster, ungefär som de israeliska prästerna som härstammade från Levi. Du kan läsa mer om de vise männen i den utmärkta boken *Persia and the Bible*. De vise männen var kända för att utöva astrologi.

Profetian om en stjärna som skulle komma från Juda går ända tillbaka till Bileam i 4 Mosebok 24:17.

Astrologi strider mot Bibeln: De vise männen visste troligen inte att Gamla testamentet säger att astrologi var fel (3 Mos 19:26; 20:27; 5 Mos 18:11–14; 2 Kung 17:16; 21:3,5; 2 Krön 33:3–6). Å andra sidan förutsade stjärnan inte Kristi ankomst, utan tillkännagav den.

Här är vad den tidiga kyrkofadern Tertullianus (198–220 e.Kr.) skrev om astrologer i *Om avgudadyrkan*, kap. 9 (vol. 3), s. 66: ”Du vet ingenting, astrolog, om du inte vet att du borde vara kristen. Om du visste det, borde du också ha insett att du inte längre borde ha något att göra med ditt yrke, som i sig själv förutspår andras livskriser och skulle kunna upplysa dig om dess egna faror. Det finns ingen del eller lott för dig i det där systemet. Den som missbrukar himlen med sitt finger eller sin trollstav kan inte hoppas på himmelriket.”

Gud har aldrig sagt att Han är begränsad till att endast använda goda medel för att dra människor till sig. Ibland använder Gud verkligt onda medel, såsom den babyloniska armén (Habackuk 1:6,13). Gud kan använda sjukdom, onda människor och till och med oavsiktlig synd (som i fallet med de vise männen) för att dra människor till sig.

Det mest märkliga av allt är att Gud har använt avsiktlig, medveten synd begången av troende för att rädda just dessa troende. Du kan läsa allt om detta i berättelsen om Josef och hans bröder, i 1 Mosebok 37 och 50, och särskilt i 1 Mosebok 50:20. Faktum är att Gud kan låta allt samverka till det bästa (Romarbrevet 8:28) och för sina syften (Efesierbrevet 1:11).

Sammanfattningsvis: precis som att Gud använder bortförandet av Josef för sina syften inte rättfärdigar bortförandet, så rättfärdigar inte heller det faktum att Gud använder astrologi för sina syften astrologin.

Se ”The Complete Book of Bible Answers”, s. 55; ”Hard Sayings of the Bible”, s. 353–354; ”Encyclopedia of Bible Difficulties”, s. 317–318; ”When Critics Ask”, s. 326–327; samt ”When Cultists Ask”, s. 93 för kompletterande svar.

F: Har gåvorna i Matt 2:11 någon särskild betydelse?

S: Gåvorna var värda mycket pengar, och det var viktigt för att försörja dem i Egypten under två år. Men utöver det ger Bibeln ingen ytterligare betydelse åt dem. Vissa har spekulerat i att guldet är lämpligt eftersom det symboliserar kunglighet. Rökelse ingick i den blandning som prästerna använde. Myrra är en bitter substans, värdefull vid förberedelsen av kroppar inför begravning. Det finns även andra åsikter. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 89, och Ulrich Luz’s Matthew 1–7: A Commentary, s. 138, för mer information.

F: Hur är ”ur Egypten kallade jag min son” i Matt 2:15 och Hos 11:1 en profetia om Kristus?

S: Hosea 11:1 användes först om det israeliska folket. Matteus använder inte bara Hosea 11:1, utan många andra verser från Gamla testamentet för att visa att Kristi liv var parallellt med det israeliska folkets (förutom att det var utan synd). Matteus skriver till judar som är väl förtrogna med Gamla testamentet, och han använder uppenbarligen vad judiska lärda på den tiden skulle känna igen som midrashiska tekniker. Han använde judisk midrashisk tolkning för att utforska betydelsen och tillämpningen bakom varje ord.

Som en parentes nämner Filon att det bodde omkring en miljon judar i Egypten under hans tid, omkring år 40 e.Kr.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 22, New International Bible Commentary s. 1122 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 90, 91–92 för mer information.

F: Finns det i Matteus 2:16 någon annan berättelse om att kung Herodes den store lät döda barn i Betlehem?

S: Betlehem var en liten stad; det kan ha handlat om endast några dussin spädbarn som dödades, och det var en liten siffra jämfört med andra avrättningar som Herodes var mer känd för.

Det finns många händelser som vi inte skulle veta att de inträffade, eller hur de inträffade, om det inte vore för en enda historisk källa. Vi har till exempel inga uppgifter om romarnas erövring av Gallien, eller hur de erövrade Gallien – förutom en enda källa, Julius Caesars skrifter. På samma sätt finns det inga icke-kristna berättelser om att Jesus korsfästes heller; det nämns endast i förbigående att Kristus avrättades (dvs. utsattes för det yttersta straffet).

I detta fall är det, förutom Bibeln, följande författare som nämner att Herodes den store massakrerade de små barnen före konciliet i Nicea:

Justin Martyr i ”Dialog med Trypho”, kap. 78, s. 238 (ca 138–165 e.Kr.) nämner att de vise männen besökte Herodes och att Herodes massakrerade alla barn i Betlehem.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) säger att [Gud] ”tog bort de barn som tillhörde Davids hus, vilka hade den lyckliga lott att ha fötts vid den tiden, för att Han skulle kunna sända dem i förväg till Sitt rike” (Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 16.4, s. 442).

Origenes (225–254 e.Kr.) säger att Herodes dödade alla spädbarn i Betlehem och omgivningarna i hopp om att döda judarnas kung. *Mot Celsus*, bok 1, kap. 61, s. 423

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) (underförstått, inget omnämnande av Herodes) nämner att vid Kristi födelse dödades spädbarn som var två år gamla eller yngre för Kristi skull. Brev 55, kap. 6, s. 349

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) nämner de spädbarn som Herodes slaktade på grund av Kristus. Kanoniska brev, kanon 13, s. 277

Efter år 325 e.Kr.

Hegemonius (mitten av 300-talet) säger att Herodes vid Jesu tid dödade ”alla [spädbarn] av manligt kön bland judarna”. Disputationen med Manes, kap. 44, s. 220

Sammanfattningsvis: ”Det är sant att Josefus, vår källa till judisk historia, inte säger något om massakern på de oskyldiga; och det är också sant att de avsnitt i historikernas verk som faktiskt nämner denna händelse är så sena och så troligt härledda från Matteusevangeliet att de har föga värde. Men argumentet om tystnaden saknar i detta fall helt och hållet tyngd. Utan tvekan skulle massakern på små barn, ur vår synvinkel, vara en särskilt grym form av mord, som skulle behöva nämnas i varje detaljerad redogörelse för aktuella händelser – kanske till och med i Chicago! Men i antiken, då det var vanligt att utsätta spädbarn, vilket till exempel antyds i en av de icke-litterära papyrerna på det mest vardagliga sätt som ett vanligt inslag i dåtidens liv,¹ , skulle mord på barn förmodligen inte betraktas med någon särskild avsky. Dessutom bör vi inte överdriva antalet spädbarn som skulle ha dödats. Om Betlehem var en liten by, vilket det troligen var, skulle antalet pojkar under två års ålder där kanske inte överstiga tjugo eller trettio. I de blodiga och grymma orgierna som präglade de sista åren av Herodes regeringstid kunde bortförandet av ett tjugotal barn i en obskyr by mycket väl ha undgått vår enda historikers uppmärksamhet. Men även om Josefus kände till händelsen, och även om han ansåg den i sig värd att nämnas, fanns det i detta fall en särskild anledning till hans tystnad. Händelsen rörde judiska messianska förhoppningar; och utan tvekan undvek Josefus medvetet att nämna sådana saker i den historia han skrev för romerska läsare. Det finns därför ingen anledning att anta att Josefus nödvändigtvis skulle ha tagit med massakern på de oskyldiga i sitt historiska verk, om den verkligen hade ägt rum.

Men något mer konkret behöver också sägas. Även om massakern på de oskyldiga inte direkt bekräftas av den sekulära historien, stämmer den exakt överens med vad vi vet om Herodes karaktär under hans sista år. Herodes den store var en duglig monark, men under de sista åren av sin regeringstid inledde han en period av grymhet som nådde gränsen till galenskap. Hans handlingar när han lät avrätta sina egna barn och sin älskade hustru, liksom hans plan (som endast avbröts av hans död) att slakta alla Jerusalems ledande medborgare i teatern, uppvisar just den vilda och meningslösa blodtörstighet som framträder i massakern på de oskyldiga i Betlehem. Aldrig har en berättelse stämt bättre överens med en persons karaktär än denna. Generellt sett kan vi säga att den svårighet som har upplevts i den sekulära historiens tystnad om den blodiga händelsen i Betlehem inte betyder någonting alls.” J. Greshem Machen, The Virgin Birth of Christ, kap. 10, s. 239

Se Believer's Bible Commentary, s. 1208, och The Expositor's Bible Commentary, vol. 8, s. 94, för mer information.

F: I Matt 2:16, bortsett från att han dödade barnen i Betlehem, var Herodes den store någonsin grym mot någon annan?

S: Ja. I Asimov’s Guide to the Bible, s. 799, står det att det är svårt att tro att Herodes massmord någonsin ägde rum. Men eftersom det påstått mer civiliserade 1900-talet har sett Pol Pot i Kambodja, Idi Amin i Uganda, Hitler, Stalin och Mao Tse-Tung, är det inte svårt att tro att Herodes skulle göra något sådant.

Se föregående fråga för sex författare från tiden före Nicenska trosbekännelsen som skrev om Herodes massaker på spädbarnen. Förresten, förväxla inte Herodes (den store), som regerade när Jesus föddes, med Herodes (Antipas), som Jesus mötte strax innan han korsfästes.

Herodes den stores karaktär var sådan att han dödade många under sina 36 år som regent. Herodes avrättade eller lät mörda sin hustru Mariamne samt två av sin syster Salomes män. Herodes lät dränka sin svåger i Jordanfloden och döda sin svärmor Alexandra. Han dödade Hyrkanos, den siste av den hasmonéiska dynastin. Han dödade många fariséer och många adelsfamiljer. De judiska rabbinerna Jehuda ben Saripha och Mattathias ben Margoloth brändes levande. Herodes lät döda sina egna söner Alexander och Aristobulus. Han såg till att hundratals judiska ledare dödades samma dag som han själv dog. Eftersom Herodes, liksom de flesta judar, inte åt fläsk, fick detta den romerske kejsaren att kvickt säga att han hellre skulle vara Herodes sugga (hongris) än hans son. På grekiska är ordet för ”sugga” huos och ordet för ”son” är huios. Fem dagar innan Herodes dog lät han sin son Antipater avrättas. (Tre yngre söner, Archelaus, Herodes Antipas och Filip, överlevde honom.) Det råder ingen tvekan om att Herodes saknade den moraliska styrkan att döda spädbarnen. Med tanke på alla andra ”nyheter” som Herodes stod för kan det verka mindre nyhetsvärdigt att döda spädbarn i en liten stad.

Efter att Herodes dog år 4 f.Kr. utbröt ett uppror, och Archelaus sände trupper till Jerusalem och dödade 3 000 människor på en dag. När Archelaus och Herodes Antipas begav sig till Rom kom Sabinus, en tjänsteman vid den kejserliga skattkammaren, för att granska skatterna. Han tog 400 talenter ur tempelskatten. År 9 e.Kr. utbröt ett uppror, som syriska trupper under ledning av Quintilius Varus kväste.

I Josefus verk ”Antiquities of the Jews”, bok 17, kap. 213 [ix.3], och i ”The Bible as History”, s. 358, står det att det inträffade en måneförmörkelse när Herodes den store dog, vilket skulle placera dödsdagen den 12–13 mars år 4 f.Kr.

Se ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 23, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 84, för mer information.

F: Var de andra kungarna i Matt 2:16 lika onda som Herodes?

S: Vissa skulle kunna säga att Herodes inte skilde sig från många människor idag; han hade inget utrymme för någon annan kung än sig själv, och han skulle använda alla medel som stod till hans förfogande för att säkerställa detta, oavsett vem som annars kom till skada.

Vissa kungar var bättre än andra, men vissa var mycket onda. Till exempel mördade den parthiske kungen Fraates IV sin far Orodes II år 37 f.Kr. Romarna skickade honom en italiensk slavflicka vid namn Musa. Fraates fick en son med henne, Fraataces (= Fraates V). Musa förgiftade sin make Fraates IV år 2 f.Kr. Därefter gifte hon sig med sin egen son år 2 e.Kr. Fraates V förvisades år 4 e.Kr. Detta enligt Encyclopaedia Britannica 1972.

F: Hur uppfylls Jeremias profetia om Rakel i Jesus i Matt 2:18?

S: I 1 Mosebok 35:16–19 dog Rakel när hon födde Benjamin. När Jeremia skrev dessa ord om Rakel, Jakobs hustru, hade hon redan varit död i över 1 000 år. Jeremias ord har inte två betydelser, utan endast en betydelse med två uppfyllelser samt en tredje uppfyllelse redan i 1 Mosebok. Jeremias menar att precis som Rakel skulle sörja över sina barns död och förslavning, vare sig det var av egyptierna eller babylonierna, så skulle Rakel sörja över sina barns död genom Herodes hand. På Jeremias tid upprepade profeten orden för att profetera om samma känslor av sorg över förlusten av judarna som förvisades till Babylon, nära Rakels grav.

Matteus använder på samma sätt samma ord för att beskriva förlusten i samband med döden av de små pojkarna i Betlehem, som låg nära Rakels grav.

Om en skeptiker har problem med att Matteus använder Jeremias ord, skulle han kunna ha ett lika stort problem med att Jeremias använder ord från Första Moseboken. Kärnan i problemet är följande: precis som judarna på Jeremias tid förstod tolkningen genom att säga att fångenskapen skulle hänföra sig till Rakels sorg i Första Moseboken, skulle judarna på Jesu tid förstå denna typ av midrashisk tolkning som Matteus använde.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 866–867, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 91–92 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 75–76 för mer information.

F: I Matt 2:22, eftersom Herodes den stores söner regerade både i Judeen och i Galiléen, varför skulle Josef då välja att bege sig till Galiléen istället för Judeen?

S: Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 800, ger här två användbara iakttagelser.

1. Archelaus, som regerade som kung i Judeen från år 4 f.Kr., kan ha hört talas om Jesus, en spädbarnskung, och varit angelägen om att döda även honom. Herodes Antipas, som var tetrark i Galiléen, kan ha haft en annan inställning.

2. Asimov påpekar att Archelaus var så fientlig att judar och samariter – som var fiender till varandra – enades i sin vädjan till Rom om att avsätta Archelaus. När Herodes dog hade Archelaus endast regerat i tio år. Å andra sidan regerade Herodes Antipas fredligt i Galiléen i över 40 år.

Det finns dock en betydligt mer uppenbar anledning i Lukas 2:39. Josef var från Nasaret, inte Betlehem. Josef var inte bara på väg till det land där den mildare härskaren regerade, utan han återvände helt enkelt till sin hemort.

F: Är det arkeologiskt sett sant, som en ateist hävdade, att det i Matteus 2:23 inte finns några bevis för att staden Nasaret existerade?

S: Nej. Ateisten Frank Zindler hävdade detta i en artikel med titeln ”Where Jesus Never Walked”, enligt The Case for Christ, s. 102 (s. 137–138 i pocketutgåvan). Talmud nämner 63 andra städer i Galiléen (men inte Nasaret), och Josefus nämner 45 andra städer i Galiléen (men inte Nasaret). Nasaret omnämns i början av 300-talet e.Kr. och i judisk litteratur från omkring 600-talet e.Kr.

Arkeologer har dock hittat lämningar i Nasaret som går tillbaka till år 900 e.Kr. (efter att Salomo började regera) och sträcker sig fram till den grekisk-romerska och bysantinska perioden. År 1962 hittades en inskrift i Caesarea om prästernas rotationsordning. Inskriptionen har bevarat följande: ”... Mamliah ... Nasaret ... Akhlah ... Migdal [Magdala]” I boken *The Case of Christ*, s. 103, nämns att arkeologer efter Jerusalems fall år 70 e.Kr. fann en arameisk förteckning över präster som omplacerats, och en av dem uppgavs ha flyttat till Nasaret. Gravar från det första århundradet har upptäckts strax utanför Nasaret. Slutligen har man år 1955 funnit förkristna lämningar under den nuvarande Bebådelsens kyrka i Nasaret.

Nazareth sågs också ned på eftersom staden, enligt *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 23, inhyste den romerska garnisonen för de norra delarna av Galiléen.

Se ”https://www.ministrymagazine.org/archive/1975/12/nazareth-attested-in-caesarea-fragments” och ”New International Bible Commentary”, s. 1123, för mer information.

F: Hur stor var egentligen Nasaret, enligt arkeologerna, i Matt 2:23?

S: Enligt The Case for Christ, s. 103–104, var Nasaret en mycket obetydlig stad. Den omfattade cirka 60 acres och hade en befolkning på högst cirka 480 invånare vid tiden för Jesu födelse.

F: Var i Matt 2:23 profeteras det att Jesus skulle kallas nazarén?

S: Först ska vi ge svaret från den tidiga kyrkofadern Tertullianus (som troligen är felaktigt) och sedan det mest troliga svaret.

Klagovisorna 4:7 (Septuaginta) Tertullianus besvarade detta år 207 e.Kr. i sitt verk *Mot Marcion*, bok 4, kapitel 7. Medan den masoretiska texten i Klagovisorna 4:7 lyder: ”Hennes furstar var vitare än snö”, står det i Septuaginta: ”Hennes naziriter var vitare än snö”. Tertullian nämner detta som en hänvisning både till ”naziréer” (de som avlägger ett löfte inför Gud att avstå från alkohol, döda kroppar och annan orenhet) och till ”nazarenéer”, de som kommer från Nasaret.

Tertullianus sade: ”Skaparens Kristus måste enligt profetian kallas nazarén; därför kallar även judarna oss, just av den anledningen, för nazarénare efter honom. Ty vi är de om vilka det står skrivet: ’Hennes naziréer var vitare än snö;’”

Grenen: Messias kallas ”grenen” i Jesaja 11:1, Jeremia 23:5, 33:5 och troligen också i Sakarja 3:8 och 6:12. Konsonanterna i ordet ”gren” är identiska med dem i ”nazaren”, och det hebreiska Gamla testamentet skrevs ursprungligen utan vokaler. Dessutom nämns i The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 23, att ”gren” förmedlade idén om en obetydlig början, och fariséernas reaktion visade att Nazaret hade samma konnotation.

Se *When Critics Ask*, s. 328, och *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 97, för mer information.

F: Var det felaktigt i Matt 2:23 att hävda att det faktum att Jesus var från Nasaret uppfyllde Gamla testamentet (Jes 11:1, Sak 6:12 och andra ställen), som det skeptiska verket *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 801–802, påstår?

S: Inte alls. Först följer vad Asimov säger, och sedan svaret.

I den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 801–802, nämns att ”Matteus kanske ser en likhet här med ’nazaren’”. (I själva verket är de två orden identiska på hebreiska, eftersom vokalerna inte skrevs ned.) Asimov, s. 802, säger att Matteus ”i bästa fall ägnar sig åt ett ordspel och inte hänvisar till någon faktisk profetia om att Messias skulle vara bosatt i Nasaret.”

Svaret är att Gamla testamentet säger att Messias skulle kallas ”grenen” utan att ange en eller flera anledningar till varför. Matteus 2:22 utesluter inte att Jesus också är Guds ”gren” ur vilken Hans kyrka skulle växa.

F: Hur skulle de i Matt 3:1–4 ha uppfattat öknen?

S: Det var en torr, karg plats, men inte som Saharaöknen. Man kunde inte odla grödor utan omfattande bevattning, men man kunde föda upp får och getter om det fanns platser där man kunde vattna dem. Det var ingen plats präglad av bekvämlighet och spänning, utan tomma, ensliga platser präglade av stillhet långt bort från civilisationen. Israeliterna befann sig i öknen medan de förberedde nästa generation för att gå in i det förlovade landet. Paulus befann sig i öknen i Arabien innan han inledde sin tjänst.

Idag för Gud ibland troende ut i öknen. Det är inte en plats präglad av spänning utan av stillhet. Det är kanske inte en plats för aktiv tjänst, även om det i Johannes fall var en plats för tjänst och för folket en plats för omvändelse och hängivenhet. Det kan vara en plats för förberedelse.

Se ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 867, för mer information.

F: I Matt 3:4 och Mark 1:6, var de gräshoppor som Johannes Döparen åt rena eller orena?

S: Det fanns både rena och orena gräshoppor, och evangelierna anger inte detta specifikt. Vi kan dock anta att Johannes, som var en lydig jude, åt den rena sorten. Rena djur omfattade ”hoppande insekter” med vingar och ledade ben, däribland gräshoppor och gräsgräshoppor, enligt 3 Mosebok 11:21–22 och 5 Mosebok 14:21. Orena djur omfattade ”flygare” enligt 4 Mosebok 11:20,23 och 5 Mosebok 14:19. Än i dag brukar fattigare människor fånga rena gräshoppor, ta bort vingar och ben, koka dem och äta dem.

Se The Expositor's Greek Testament vol. 1, s. 80 för mer information.

F: I Matteus 3:4 och Markus 1:6, åt Johannes Döparen insekter som kallas gräshoppor, eller betyder detta att han åt från gräshoppträdet?

S: Här är vad antika och moderna källor säger om det grekiska ordet för gräshoppor: akrides.

Ebioniterna (en forntida kätteri) försökte göra Johannes till vegetarian. Därför hävdade de att det handlade om honungskakor, egkrides, istället för gräshoppor.

Tatian sammanfattade de fyra evangelierna i ett verk som kallas Diatessaron och använde ordet ”mjölk” istället för ”gräshoppor”.

Theophylakt 173 räknar upp ett antal möjligheter, däribland växten melagron.

Olika munkar har kallat johannesbrödträdet för ”S:t Johannes brödträd”, eftersom de trodde att det var ett ”gräshoppsträd”.

Theodor av Mopsuestia, kanske som svar på att folk hävdade att det rörde sig om något annat, menade att det handlade om gräshoppor med vingar.

Problemet med dessa tolkningar är att det uppenbarligen inte finns några bibelmanuskript som anger att det rörde sig om något annat än ”gräshoppor”. Tidiga kristna, såsom Clemens av Alexandria, skrev om Matteus 3:4 och såg ingen anledning att betrakta gräshopporna som något annat än insekter.

Moderna källor som anger att gräshopporna är insekter inkluderar The NIV Study Bible s. 1445, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 104, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 102 och New Bible Dictionary s. 744.

Informationen om de alternativa tolkningarna kommer från Ulrich Luz bok, ”Matthew 1–7: A Commentary” (Augsburg Fortress, 1989) och ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 80–81.

F: Vad betyder ”raiment” och vad är en ”fuller” i Matt 3:4, Mark 9:3 och Apg 22:20 (KJV)?

S: Raiment betyder kläder och en fuller är någon vars yrke är att tvätta kläder.

F: Varför döpte Johannes andra i Matt 3:6?

S: Det var vanligt att en person döpte sig själv, i ett särskilt bassäng avsett för detta ändamål, när man konverterade till judendomen. Men detta är det tidigaste tillfället vi hör talas om att någon döpte en annan person. I Gamla testamentet nämns stänkning av vatten för renande i Hesekiel 36:25–27 och utgjutandet av Guds Ande nämns i Hesekiel 39:29 och Joel 2:28.

Johannes sade att han döpte till omvändelse, för att vända människor tillbaka till Gud och bereda väg för Messias. När en jordisk kung skulle besöka en avlägsen stad i sitt rike, brukade vägarbetare ge sig iväg månader i förväg för att göra vägen i ordning. På liknande sätt var Johannes där för att bereda vägen i människors hjärtan inför Messias ankomst.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 24 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 9 s. 286 för mer information.

F: Varför talade Johannes så skarpt till fariséerna och sadducéerna i Matt 3:7–9?

S: Johannes uppmanade människor att omvända sig, bekänna sina synder och lämna sitt gamla sätt att leva. Även om fariséerna och sadducéerna kom, visste han att de flesta av dem inte kom för det syftet. I värsta fall kom de för att undersöka en excentrisk lärare och kanske för att hitta en anledning att bli av med honom. Även i bästa fall var de ute efter att plocka upp några tips att lägga till sitt befintliga sätt att leva. Johannes säger inte att de bara behöver utöka sin kunskap; de måste omvända sig och vända sig bort från sitt beroende av en plats, traditioner, sina organisationer eller sina positioner inom organisationerna. Inför en löpeld försöker ormarna fly; det är dock svårt för dem att ta sig långt. Det är som att fly från Guds vrede utan omvändelse. Men Johannes sa inte att de inte kunde stanna kvar och lyssna. Om fariséerna och sadducéerna uppriktigt ville omvända sig, kunde de också välja att låta sig döpas.

Se ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 867–868, ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 82–83, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 103 för mer information.

F: Varför använde Johannes i Matt 3:9 uttrycket ”säg inte till er själva”, och hur ljuger vissa för sig själva idag?

S: Johannes tar upp en lögn, men vem är det som ljuger? Demoner kan ljuga för oss, och andra människor kan ljuga för oss, men utöver det har vi ofta lögner som vi berättar för oss själva. Det är fortfarande en lögn, även om vi är de enda som hör den. Vi kan ljuga genom att säga ”den synden är inte så allvarlig” eller ”Gud förstår att jag stannar kvar här” när Gud kallar oss att omvända oss och gå vidare. Andra exempel är ”det finns alltid gott om tid” eller ”jag är i grunden en god människa, så jag behöver inte förändras”.

F: I Matt 3:9, hur skulle Gud kunna uppväcka Abrahams barn ur stenar om Han ville?

S: Den Allsmäktige Gud kan göra vad som helst, till och med förvandla livlösa stenar till barn med kopior av Abrahams gener. Dessutom finns det ett ordspel här. Både på hebreiska och arameiska är ordet för ”stenar” mycket likt ordet för ”barn”.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 103 för mer information.

F: I Matt 3:10, vad var poängen med att Johannes Döparen nämnde att yxan ligger vid trädets rot?

S: Vissa saker i livet är oåterkalleliga, till exempel att fälla ett träd. När man väl har börjat kan man inte göra ogjort det som har påbörjats. På samma sätt var detta deras sista chans innan de skulle avskäras. Deras tid var ute.

F: Hur gäller Johannes erkännande i Matt 3:11, att han inte ger en fullständig bild, för vårt vittnesbörd?

S: Johannes var en nödvändig förelöpare för att vända folket tillbaka till Gud innan Jesus kom. Johannes ville inte att folket skulle tro på hans ord och tro att det var allt de behövde göra. Nej, Johannes var bara ”förrätten” och Jesus var ”huvudrätten”. Ändå finns det några få människor i historien som ignorerade Johannes ord här. Dessa människor tillhör den mandaiska religionen, som utövas av träskaraberna i södra Irak. De tror att Johannes Döparen kom från Gud, men att Jesus inte gjorde det.

Idag måste vi dela evangeliet med människor där de befinner sig. Om de inte tror att Gud finns, eller att det bara finns en Gud, måste vi fokusera på just det. Kanske kan vi ta upp andra punkter senare, som att vi alla är syndare, att Jesus dog på korset för våra synder och att vi måste ta emot Jesus som vår Herre och Frälsare. Men när vi måste skjuta upp att dela en del av evangeliet, antingen på grund av tidsbrist eller den andliga situation personen befinner sig i, bör vi säga till dem att det vi har sagt inte är hela historien; det kommer mer.

F: Hur döper Jesus i Matt 3:11 de troende med den Helige Ande och med eld?

S: Johannes budskap påminner oss om Joel 2:28–29, där den Helige Ande utlovas, och om den reningen som nämns i Malaki 3:2–5. De troende döps med den Helige Anden när de först tror på Kristus. Även om det moderna uttrycket ”dop med eld” betyder en svår prövning, är det inte den betydelsen här, eftersom det är Jesus, inte förföljarna, som utför dopet, och det är med eld, inte genom eld.

Det finns tre tolkningar av vad ”eld” betyder.

(osannolikt) Ett andra dop av den Helige Ande: Det finns bara en preposition, dvs. det står ”av den Helige Ande och eld”, inte ”av den Helige Ande och genom eld”. Detta avser alltså troligen inte en andra händelse.

(osannolikt) Pingstdagen: Apostlarna fick en flamma att uppenbara sig över sina huvuden när de predikade under pingstdagen, och denna tolkning skulle innebära att Johannes Döparen profeterade om pingstdagen. Avhandlingen om återdop (ca 250–258 e.Kr.), kap. 2, s. 668, förkunnar denna uppfattning. I NIV Study Bible, s. 1446, står det: ”Detta visades på ett dramatiskt sätt vid pingsten (Apg 1:5,8; 2:1–13; 11:16), även om ’eld’ här kan syfta på den kommande domen (se vers 12).” Men det hänvisar troligen inte till pingsten av samma skäl som det inte hänvisade till den första. *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1211, tillägger att detta är osannolikt eftersom eld likställs med dom i nästa vers.

(osannolikt) Den Helige Andens renande verk: The New Geneva Study Bible, s. 1508, och Evangelical Commentary on the Bible, s. 727, ansluter sig till denna uppfattning. Origenes (225–254 e.Kr.) anslöt sig också till denna uppfattning i Commentary on John, bok 6, kap. 16–17, s. 366–367. Detta är dock osannolikt eftersom agnarna bränns med en eld som inte kan släckas i Matteus 3:12. I *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 104–105, anges att detta är den rätta tolkningen, eftersom den enda prepositionen på grekiska skulle tyda på inte två dop (Anden för de troende och domens eld för de icke-troende) utan endast ett dop (Anden och den renande elden)

(osannolikt) Domens eld för en kristens gärningar var den tolkning som Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) framförde i *Om Anden*, kap. 15.36, s. 22.

Helveteseld för individer som förkastar Jesus: Se *Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties*, s. 150–152, för uppfattningen att detta innebär att Jesus kommer att döpa troende med den Helige Ande och dem som förkastar Jesus med domens eld. Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.) förkunnade denna uppfattning i ”Predikningar över Matteusevangeliet”, predikan 11, kap. 6–7, s. 71–72, där han betonade kontinuiteten med Johannes övriga varningar om eld. I ”The Expositor’s Greek New Testament”, vol. 1, s. 84, sägs att Johannes fokuserade på tre saker: vatten, vind/ande och eld. Johannes döpte med vatten, Messias skulle döpa de troende med Anden, och ett elddop skulle i domen förgöra dem som inte var delaktiga i vattnet och Anden. Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) använder denna vers för att tala om Guds dom över de icke-troende i Irenaeus *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 4.3, s. 466. Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger att dopet med vatten är till frälsning, och att skenbar och svag tro döps med eld, till dom (Om dopet, kap. 10, s. 674).

Domens eld i ändens tid när Jesus återvänder. *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1211, ansluter sig till denna uppfattning.

Flera betydelser: *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 25, säger att detta avser både att döma och rena de troende. Theodotus, troligen montanist, s. 124 (ca 240 e.Kr.), säger att elden helt enkelt är det förstörande elementet, som renar bort det onda hos de troende och (antyds det) förstör andra.

Ej specificerat: Följande citerade denna vers men nämnde inte någon särskild uppfattning.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) i *Dialog med juden Trypho*, kap. 49, s. 219

Hippolytus (222–234/5 e.Kr.) i ”Diskursen om den heliga teofanin”, kap. 3, s. 235

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) i *Cyprianus av Kartagos avhandlingar*, avhandling 12, kap. 1.12, s. 511

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) diskuterar denna vers men nämner inte någon särskild tolkning (Harmony of the Gospels, bok 2, kap. 12.26, s. 117).

Se fotnoten i NET Bible till Matteus 3:11 för mer information om de olika tolkningarna.

F: Hur går det till när man siktar i Matt 3:12?

S: När man skördar vete är det mesta av det man skördar oätligt. Det goda fröet är omgivet av agnarna, som sitter fast vid stjälken. Först sker tröskningen, där oxar trampar på vete för att skilja fröna – som är tätare – från allt annat. Därefter kan man använda en högaffel eller en vindslev, även kallad vindfjäder, för att kasta blandningen upp i luften så att vinden blåser bort de oätliga agnarna från de ätbara fröna.

Bilden här är att skörden av vete ger en stor mängd material, men endast en liten del av det är faktiskt användbart. Ja, att skära av vetestjälkarna är både viktigt och tidskrävande, men att skilja vetet från agnarna är precis lika viktigt och tidskrävande. Att få människor att reagera positivt på evangeliets budskap är viktigt, men det är högst bara hälften av arbetet med att göra alla folk till lärjungar.

Se The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 84, The Tony Evans Bible Commentary s. 868 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 105 för mer information.

F: Varför ville Jesus låta sig döpas i Matt 3:14, och varför ville Johannes hindra Jesus?

S: Jesus hade förstås inga synder att ångra, men han identifierade sig med oss på alla sätt. Eftersom vi följer Jesu exempel, lät Jesus sig döpas. Jesus bekräftade också Johannes tjänst här.

Men låt oss återigen betrakta dessa verser ur Johannes perspektiv. Johannes ledande syfte i livet var att predika omvändelse och att människor skulle göra ett offentligt åtagande att omvända sig och följa Gud genom vattenbaptismen. Johannes var fylld av den Helige Ande från födseln, och han visste att hans förståelse var korrekt. Han visste att Jesus var den syndfria Messias. Därför var Johannes förbryllad över att Jesus ville låta sig döpas.

Johannes synvinkel var korrekt, bortsett från att den var alltför förenklad. Johannes insåg att Jesus inte behövde omvända sig och tyckte att det var absurt att den blotta förelöparen skulle döpa Messias själv. I sig hade Johannes giltiga argument. Men vad Johannes inte insåg var att Jesus, för att uppfylla all rättfärdighet, identifierade sig med oss på alla sätt. Jesus var större än Johannes Döparen; det förnekade Jesus inte. Men Jesus ödmjukade sig och kom för att tjäna, så i vers 15 beordrade Herren i praktiken Johannes Döparen att låta Jesus inta den mer ödmjuka positionen här.

Här avslöjas något värdefullt om Johannes hjärta. Johannes, även om han inte hade 100 % rätt, såg sitt enda livsuppdrag som att predika för och döpa dem som behövde omvända sig. Att döpa Jesus låg utanför Johannes uppfattning om sitt livsverk. Var det alltså viktigast att tjäna Gud genom att fullfölja det han såg som sitt gudagivna syfte, eller var det viktigare för Johannes att följa och lyda Herren vart Han än ledde honom? Även om Johannes inte hade en klar förståelse av allt, åtminstone inte förrän senare, valde Johannes det senare. Vi bör inte heller bara följa Gud, utan följa Gud utan förbehåll.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 868, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 85–86, The Evangelical Commentary on the Bible s. 727, The Believer’s Bible Commentary s. 1212 och The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 107–108 för mer information.

F: Varför var det i Matt 3:16 så att ”ack, stackars Jesus (fred vare med honom) var tvungen att vänta i TRETTIO ÅR efter sin födelse för att erhålla den HELIGE ANDENS gåva vid sitt dop av Johannes Döparen”, när den Helige Andens gåva ”är så billig att 75 000 000 ’ÅTERFÖDDA’ i Amerika också skryter med att de har den”, och i Luk 1:15 var Johannes Döparen fylld av den Helige Ande redan från födseln. (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Först en parentes: Muhammed väntade FYRTIO år innan han hävdade att han var en profet. Deedat blandar ihop ”gratis” med ”billigt”, och Deedat verkar ha glömt bort den bibliska läran om Kristi gudomlighet. Deedat har aldrig mottagit den Helige Andens gåva, så han känner inte till skillnaden mellan den Helige Andens gåva och den Helige Ande som synligt sänkte sig över Jesus i form av en duva.

Gratis men inte billigt: Gåvan var mycket dyr, den kostade Jesu död. Men Gud ger den gratis till alla som vill tro på Hans evangelium.

Kristi gudomlighet: Den ”fattige” Jesus behövde inte vänta i trettio år; inte bara vilade Guds nåd över Jesus redan som barn (Luk 2:40), utan Jesus är Gud själv, och Fadern var i honom. Jesus behövde inte bli fylld av den Helige Ande som vi gör; Fadern och Jesus sände den Helige Ande till oss.

Att den Helige Anden sänkte sig över Jesus är inte samma sak som att bli fylld av den Helige Anden: Deedat tolkar felaktigt att Jesus blev fylld av den Helige Anden vid sitt dop; det står inte att Jesus blev fylld av den Helige Anden vid sitt dop. Snarare sänkte sig den Helige Anden synligt över Jesus i kroppslig gestalt som en duva. När kristna blir fyllda av den Helige Anden sänker sig inte den Helige Anden över dem som en duva, så detta är något annat.

Slutligen, låt oss jämföra Jesu upplevelse med Muhammeds.

1. Muhammed, som enligt haditherna var en profet, utsattes för en ond förtrollning.

1a. Juden Labid bin el-Asim utsatte Muhammed för en förtrollning. Ibn-i-Majah, vol. 5, nr 3435, s. 60–61

1b. Mohammed utsattes för en ond förtrollning enligt Sahih Muslim, vol. 3, bok 24, nr 5428–5429, s. 1192–1193; Sahih Muslim, vol. 2, bok 4, nr 1888, s. 411. Se även Bukhari, vol. 8, bok 73, kap. 56, nr 89, s. 57 och Bukhari, vol. 8, bok 73, kap. 59, nr 400, s. 266.

2. Muhammed fruktade gravens plågor för sin egen del.

2a. En judisk kvinna sade till Mohammed: ”Må Allah skydda dig från plågorna i graven.” Därefter bad Mohammed om skydd mot plågorna i graven. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 1479, s. 281–282

2b. ”’A’isha berättade: Den helige profeten (frid vare med honom) kom in i mitt hus när en judisk kvinna var hos mig, och hon sade: Vet du att du kommer att ställas inför prövning i graven? Allahs sändebud (frid vare med honom) darrade (när han hörde detta) och sade: Det är endast judarna som kommer att ställas inför prövning. ’A’isha sade: Några nätter gick, och sedan sade Allahs sändebud (frid vare med honom): ’Vet du att det har uppenbarats för mig: ”Du kommer att ställas inför prövning i graven”?’ A’isha sade: ’Jag hörde Allahs sändebud (frid vare med honom) söka skydd från gravens plågor efter detta.’” Sahih Muslim, vol. 1, bok 4, nr 1212, s. 290

2c. Abu Huraira berättade: ”Jag hörde Allahs sändebud (fred vare med honom) söka skydd mot gravens plågor efter detta (efter uppenbarelsen).” Sahih Muslim, vol. 1, bok 4, nr 1213, s. 290

2d. ”Hon (Aisha) sade: Aldrig såg jag honom (den helige profeten) därefter utan att han i bönen sökte skydd mot gravens plågor.” Sahih Muslim, vol. 1, bok 4, nr 1214, s. 290

2e. ”Masruq återgav denna hadith med stöd av ’A’isha, som sade: Aldrig bad han (den helige profeten) efter detta en bön där jag inte hörde honom söka skydd mot gravens plågor.” Sahih Muslim, vol. 1, bok 4, nr 1215, s. 291

2f. Mohammed sökte skydd från gravens plågor. Sunan Nasa’i, vol. 2, nr 2065, s. 535; vol. 2, nr 2069, s. 537; vol. 2, nr 2071, s. 538

Nu kan en muslim hålla med, vara oense eller, vilket är mer troligt, inte ha varit medveten om vad dessa hadither säger. Oavsett vilket så är det inte fråga om att de håller med eller är oense med mig, för jag återger helt enkelt vad de auktoritativa sunnitiska haditherna säger.

Sammanfattningsvis kan man säga att Jesus sände den Helige Ande till oss. Min förhoppning är att du ska bli fri från ondskans grepp, bli fri från rädslan för gravens plågor och be Gud om att få ta emot den Helige Ande.

F: Vem såg duvan i Matt 3:16 och Mark 1:10?

S: Både Matteus 3:16 och Markus 3:16 säger att Jesus såg duvan, och Johannes 1:32 säger att Johannes Döparen också såg duvan. Dessa verser specificerar inte vem mer som såg duvan, så folkmassorna kan ha sett den också.

F: Många säger att ”det finns ingen berättelse om Jesus utan teologi”. I dopet, till exempel, ser vi alltså att Jesus döps, att Anden som en duva stiger ned över honom och att den himmelska rösten säger: ”Du är min älskade Son, i dig har jag funnit behag” (Mark 1:11). Denna händelse ägde kanske inte rum precis så som den beskrivs i evangelierna, det vill säga allt på en gång, utan gradvis, under Jesu liv, död och uppståndelse. Således syftar den Ande som sänkte sig över Jesus på den kommande tidsåldern. Dessutom tyder den öppna himlen, Andens nedstigning, Faderns röst och Messias närvaro där på att de sista dagarna började gry och att frälsningen är nära. Vad tycker du om det? Tror du att Jesu dop var allegoriskt och symboliskt? Varför? Eller varför inte?

S: För det första har jag aldrig hört talas om att ”det inte finns någon berättelse om Jesus utan teologi”. Frågan låter nästan som om den anklagar evangelisterna för att vara oärliga och vilseleda människor; jag tror att det verkligen ägde rum så som det står skrivet i evangelierna. Jag tror att evangelisterna gav oss sanna redogörelser, med den noggrannhet som krävdes. Om de hävdar att Jesus döptes av Johannes Döparen och att detta hände, då tror jag att de var ärliga och att detta hände. Att berätta liknelser är bra, men om någon framställer något som inte är sant som historia, då är det vilseledande, inte sanning.

Frågeställaren angav inga skäl till varför hen vill tvivla på evangelieförfattarnas trovärdighet, så jag kan inte ta upp orsakerna till hens tvivel om inga skäl anges.

F: Stöder Matt 3:16–17 att Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre separata personer, såsom mormonerna har hävdat (Talmadge, 1977, s. 39–40)?

S: Nej. Detta visar att de är åtskilda, men det visar inte att de är separata. Istället för att vara emot treenigheten är denna text viktig för att stödja en del av treenighetsläran, nämligen att de tre är åtskilda. Denna text talar dock emot modalism och ”Oneness-pentekostalism”. Se When Cultists Ask, s. 93–95 för mer information.

F: Vad är det som är så ironiskt med Jesu verksamhet i Matteusevangeliet, i Matt 4:2?

S: Jesus är hungrig här (Matteus 4:2), men ändå gav han mat åt andra (Matteus 14:13–21; 15:29–39).

Jesus blev trött (Matteus 8:24), men ändå erbjuder Jesus vila till andra (Matteus 11:28).

Jesus är kungens Son (Matteus 17:24–26), men ändå betalar han skatt (Matteus 17:27).

Jesus anklagas för att använda djävulens kraft (Matteus 12:24), men ändå driver han ut demoner (Matteus 12:22–23).

Jesus dör en brottsling och syndares död (Matteus 27:37–38), men han frälser oss från våra synder (Matteus 1:12).

Jesus säljs för trettio silvermynt (Matteus 26:15), men ger sitt liv som lösen för många (Matteus 20:28).

Jesus vägrar att förvandla stenar till bröd (Matteus 4:3–4), men ger symboliskt sin egen kropp som bröd åt sitt folk (Matteus 26:26).

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 112 för mer information.

F: I Matt 4:3 och Luk 4:3–4 var Jesus hungrig, och Fadern hade inte gett honom mat, så vad skulle det vara för fel i att Jesus själv gjorde bröd?

S: Jesus hade åtagit sig att fasta, och Fadern kunde försörja honom, eftersom en människa måste äta inom 40 dagar för att överleva. Men Jesus var oerhört hungrig, och han kunde ha använt sin övernaturliga kraft för att äta om han så önskade. Men Jesus tänkte inte använda sin övernaturliga kraft eller göra något som stred mot sin Faders vilja. Och Fadern sände så småningom änglar för att tjäna Jesus i Matteus 4:11.

Se ”The Tony Evans Bible Commentary”, s. 869, och ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 88–89, för mer information.

F: Vad handlade frestelsen i Matt 4:5–6 och Luk 4:9–12 om?

S: För det första visar detta att Satan känner till Skriften och till och med kan försöka utnyttja den till sin fördel för att få människor att falla. Eftersom Jesus var Guds Son visste han att han skulle skyddas om han hoppade ner. Geografiskt sett låg Kidrondalen nedanför templet, och höjdskillnaden mellan templets högsta punkt och Kidrondalens botten var cirka 450 ft.

Denna frestelse är intressant eftersom den inte skulle bryta mot några lagar i Gamla testamentet och faktiskt skulle främja syftet att övertyga människor om att han var Messias. Så istället för att leda till något dåligt är detta en ”av Gud ogillad genväg” till något gott. Naturligtvis skulle det också tilltala Jesu stolthet genom att han kunde visa upp sig och öka sin popularitet. Dessutom skulle det vara som att driva Gud in i ett hörn, för att tvinga honom att skydda dig. Vi vet förstås att Gud inte vill att vi ska göra dåliga saker; ”ändamålet helgar inte medlen” när det gäller att använda genvägar för att göra goda saker. Så, om du är sen till kyrkan, ska du då köra för fort? Om du vill ge mer pengar till församlingen, ska du då fuska med skatten och använda de pengarna? Som det står i The Tony Evans Bible Commentary, s. 869: ”Gud behöver inte Satans hjälp för att få dig dit han vill att du ska gå.”

Se ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 729, och ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 89–90 för mer information.

F: Hur kunde Satan i Matt 4:8 och Luk 4:6–8 erbjuda Jesus världen, eftersom Jesus var Gud och redan ägde världen, som en ateist (Cappello) hävdar?

S: Det är en intressant fråga. Det finns fyra punkter att beakta i svaret.

1. Jesus var fortfarande Gud, men Jesus tömde frivilligt sig själv när han kom till jorden, vilket Filipperbrevet 2:7 och Johannes 17:5 visar.

2. Gud ”äger” verkligen världen, vilket Psalm 24:1 visar. Men när Jesus tömde sig själv på sin härlighet och kom till jorden, tog hans ”egna” inte emot honom, vilket Johannes 1:10–11 visar.

3. Även om Gud behöll den yttersta makten, gav Gud mänskligheten herraväldet över denna värld, enligt 1 Mosebok 1:28.

4. Även om Gud är den rättmätige ägaren har Satan sedan syndafallet tillfälligt fått stor makt över denna värld, vilket framgår av 1 Johannesbrevet 5:19. Enligt 2 Korintierbrevet 4:4 är denna tidsålders gud Satan. Satan är denna världens furste i Johannes 12:31; 14:30, 16:11; Efesierbrevet 6:12 och Kolosserbrevet 1:13.

5. Slutligen är Satan den store förföraren, så man kan inte grunda någon lära på vad Satan påstod, och därför besvarar denna vers inte frågan. Även om Satan är världens härskare, och man på den grunden skulle kunna tro att Satan kunde ha åstadkommit detta, kan Satan inte göra något annat än vad Gud tillåter, så Satan kanske inte har den friheten. Men eftersom demoner och frestelser har brutit så många löften till människor finns det inget som tyder på att Satan skulle ”bli ärlig” här och att lögnens fader ens skulle försöka uppfylla det han lovade.

Sammanfattning: Gud har äganderätten på grund av både den tidigare skapelsen och den eviga suveräniteten. Jesus avstod tillfälligt från den senare när han kom till jorden. Men sedan syndafallet har Satan makten, om än inte den yttersta kontrollen, över denna värld.

Se The Expositor’s Greek Testament vol. 1, s. 90–91 för mer information.

F: I Matt 4:10 och Matt 12:26, lärdes Satans uppror ut först efter att judarna hade förvisats, som den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 779, hävdar?

S: Nej. Jesaja 14:12–15, som skrevs före exilen, talar också om Lucifers uppror.

F: I Matt 4:14–16, hör Jes 9:1 och Jes 9:2 ihop, eller gjorde Matteus fel när han satte ihop dessa verser?

S: De hör ihop eftersom Jesaja 9:1 fungerar som en övergång mellan de båda avsnitten.

I den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 816, står det att Jesaja 9:1 hör ihop med det tidigare avsnittet och faktiskt kallas Jesaja 8:23 i moderna judiska biblar och i New Jerusalem Bible. Jesaja 8:22 och 9:1 hänger ihop, eftersom Jesaja 8:22 talar om människor i mörker och Jesaja 9:1 talar om att mörkret inte längre ska finnas.

Jesaja 8:22 talar dock om människor som kommer att drivas bort in i mörkret, medan Jesaja 9:1 säger att det inte längre kommer att finnas något mörker för Sebulon och Naftali, och Jesaja 9:2–7 beskriver hur folket som befann sig i mörkret kommer att se ett stort ljus.

Det är intressant att Asimov försöker hävda att de som befann sig i mörker men som kommer att få det borttaget i Jesaja 9:1 inte har något samband med de som befann sig i mörker och har sett ett stort ljus i nästa vers.

Se When Critics Ask, s. 329, för mer information.

F: Hur hänger profetian om Sebulon och Naftali i Jesaja 9:1–2 ihop med Jesus i Matteus 4:15–16?

S: Den hänger samman på två sätt.

Barndomen: Jesus tillbringade större delen av sin barndom i Galiléen, väster om Galiléiska sjön.

Tidiga verksamhet: Jesu tidiga verksamhet ägde rum i Galiléen, främst väster om Galiléiska sjön. Denna region var Sebulons och Naftalis förfäders land.

Det grekiska ordet för ”gick upp” här, aneteilen, betyder inte att ljuset sken någon annanstans och sedan flyttade till Galiléen. Snarare sken ljuset först strålande just där. Detta enligt The Expositor's Bible Commentary, vol. 8, s. 117.

F: Vad kan vi lära oss av dessa fiskare i Matt 4:18–22 och Mark 1:16–20?

S: Jesus hade varit i Galiléen en tid, och de hade tidigare kallats till frälsning, i Johannes 1:35–42. Här kallades de till tjänst. Dessa fiskare slutade aldrig att fiska. Det var bara det att det Jesus bad dem att fiska efter var något annat. Som det står i The Tony Evans Bible Commentary, s. 870: om du inte fiskar, så följer du inte. Du kanske säger att du inte är kallad att vara evangelist eller pastor (ta hand om andra) eftersom du inte har kallats till heltidsarbete i tjänsten. Tänk på detta: varje kristen är kallad till heltidsarbete i tjänsten, även om det inte nödvändigtvis innebär en heltidsanställning med lön. Du kan vara kallad på heltid att ta hand om din mamma eller din familj, att tjäna de fattiga och andra omkring dig, att vara ett gudfruktigt föredöme och att leda andra i tjänsten.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1214, för mer information.

F: Vad är det människor ska sörja över i Matt 5:4?

S: Det specificeras inte om det handlar om att sörja de förlorades öde, att sörja en personlig förlust eller någon annan form av sorg. Oavsett vilket kan det dock syfta på att vara bedrövad över saker som bedrövar Guds hjärta. Den kristne författaren A.W. Tozer sa: ”En ganska träffande beskrivning av mänskligheten skulle kunna ges till någon som inte känner till den genom att ta saligprisningarna, vända dem ut och in och säga: ’Här har du din mänsklighet.’” (The Believer’s Bible Commentary, s. 1216)

Många människor har idag ingen uppfattning om vad sorg innebär; ett vanligt uttryck, som inte är bibliskt, är ”inga ånger”. För det andra hade detta och de följande buden från Jesus egentligen ingen plats i fariséernas rättfärdighet.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 29, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 870, för mer information.

F: I Matt 5:5, Matt 11:29, Matt 21:5 och 1 Petr 3:4 – vad är egentligen ödmjukhet?

S: Ödmjukhet har att göra med mildhet och att inte insistera på att få sin vilja igenom. Det handlar om att vara villig att tjäna, inte bara att bli betjänad. Jesus var ödmjuk.

Men ödmjukhet är inte svaghet. Tänk på en vildhäst som har ”tämjts”. Hästen är fortfarande stark och snabb, men istället för att bara göra precis som den vill, lyder den ryttaren och går med på att bli riden. Vanligtvis, om en varg eller ett stort kattdjur kan ta sig upp på en häst, är det slutet för hästen om den inte snabbt skakar av sig djuret. Men hästen har både förtroendet och lydnaden att låta en person rida på den.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 871, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 29, för mer information.

F: Vad avses med hunger och törst i Matt 5:6?

S: Har du en aptit, en passion, för andlig tillväxt? Eller misslyckas du med att växa, inte för att du inte äter, utan för att du fyller din mage med fel saker?

Det finns flera sätt att tolka detta på. För det första syftar det metaforiskt på dem som har en stark längtan efter rättfärdighet – för sig själva, andra, sin församling, sitt land och världen. För det andra kan det fysiskt syfta på dem som måste avstå från mat och vatten för att utföra Guds verk. För det tredje kan det syfta på dem som fastar för dessa syften. Fasta innebär i allmänhet inte att man avstår från att dricka vatten, så den första tolkningen är den primära betydelsen.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 871, , The Believer’s Bible Commentary s. 1216, , The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 134 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 98–99 för mer information.

F: Vad betyder ”barmhärtighet” i vers 7 i Matt 5?

S: Barmhärtighet kan betyda att låta någon undgå straff, men här betyder det att hjälpa andra som behöver hjälp och inte kan hjälpa sig själva. Se *Believer's Bible Commentary*, s. 1217, för mer information.

F: I Matt 5:8, 1 Joh 3:2 och Upp 22:4, hur kommer rena människor att se Gud, eftersom 2 Mos 33:23 och andra verser säger att ingen människa kan se Gud och förbli vid liv?

S: Sedan syndafallet kan ingen dödlig, syndig människa se Gud och förbli vid liv. Men i himlen kommer vi att se Gud ansikte mot ansikte. Under tiden strävar vi hårt efter att leva goda och äkta liv här på jorden. Som det står i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 135: ”De renhjärtade kommer att se Gud – nu med trons ögon och slutligen i den bländande glansen av den saliga synen, i vars ljus inget bedrägeri kan existera.” Se When Critics Ask, s. 403–404, och The Tony Evans Bible Commentary, s. 871, för mer information.

F: I Matt 5:9, vilka är några bra sätt på vilka vi kan vara fredsstiftare idag?

S: Fred behövs mellan individer, på arbetsplatsen, inom en grupp, mellan grupper, inom politiken och mellan länder. En av de första sakerna är att lära av gudfruktiga människor som är fredsstiftare. Lägg märke inte bara till vad de säger, utan också till vad de kunde ha sagt men valde att låta bli. Påminn parterna om vad de har gemensamt och utmana dem att fundera på om deras olikheter verkligen är så stora att de måste skiljas åt. Jesus sa att världen kommer att veta att vi tillhör honom genom vår kärlek (Joh 17:21).

Inom Kristi kropp har vi ett uppdrag att (aktivt) ”bevara Andens enhet genom fredens band” (Efesierbrevet 4:3), samtidigt som vi ska avskilja oss från dem som lever i ihållande synd (1 Korintierbrevet 5:13) och avvisa alla lärare som förkunnar kätteri (1 Timoteusbrevet 6:5 och 2 Timoteusbrevet 3:5).

F: Hur kan kristna vara salt enligt Matt 5:13?

S: Salt tillsätts maten i små mängder för att uppfylla ett av fem syften. Det är intressant att vi inte är saltbehållaren som doserar Kristi salt. Vi är snarare själva saltet. På samma sätt är kristna denna världs salt på fyra områden.

Liv – Salt är nödvändigt för att vi ska kunna leva. I den västafrikanska staden Timbuktu, där det fanns guld i överflöd, såldes ett pund salt för ett pund guld. Eftersom kristna har Kristi liv inom sig ska de visa upp det livet för denna värld. Gud använder vår förkunnelse, kärlek och tjänst för att föra andra till Honom och ge dem liv.

Smak – Salt ger maten smak och gör att den smakar gott. På samma sätt är vi Kristi doft (2 Kor 2:15–16) för dem som är frälsta. Gud ser också ner och gläder sig över att se kristna i denna värld som följer honom.

Konserveringsmedel – När det inte finns kylskåp är salt också viktigt för att konservera maten genom att hålla bakterierna borta. På samma sätt ska kristna vara salt och ljus i denna värld genom att ha en bevarande effekt genom att stå emot synden.

Offret – I 3 Mosebok 2:13 skulle offren kryddas med salt. Även vi ska leva våra liv som ett offer till Gud.

Törst – salt gör människor törstiga, och det är därför många barer serverar salt mat. Genom våra liv ska vi också göra människor ”törstiga” efter att höra om det hopp som finns inom oss: Kristus.

Som den sekuläre romerske författaren Plinius den äldre (som omkom vid Vesuvius år 79 e.Kr.) skrev i Naturhistoria 31.102: ”Inget är mer användbart än salt och solsken.” Många gånger fick romerska soldater sin månadslön i salt. De kunde använda vad de ville och enkelt sälja resten. Sal är ordet för salt på latin, och deras lön kallades salarium, varifrån vi har fått det engelska ordet ”salary”.

Se The Tony Evans Bible Commentary s. 872, Now That’s a Good Question s. 248–249, Hard Sayings of the Bible s. 430–431, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 29, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 138, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 101, The Evangelical Commentary on the Bible s. 729 och The Believer’s Bible Commentary s. 1217–1218 för mer information.

F: Handlar Matt 5:13 om människor som inser sin egen gudomlighet och hjälper andra att också inse sin gudomlighet, som vissa New Age-anhängare hävdar? (Spangler, 1981, 80).

S: Inte alls; salt är inte gudomlighet. Påståendet att vi skulle kunna bli som Gud var en av de äldsta lögnerna som berättats för mänskligheten, redan i Edens lustgård. Vi är skapade för att älska och tjäna Gud för evigt, inte för att bli vare sig separata gudar som ska tillbedjas, eller en del av Gud och därmed bli tillbedda.

Denna märkliga uppfattning verkar glömma bort att Jesus var jude och att judendomen var en monoteistisk religion. Se föregående fråga för vad salt symboliserar och When Cultists Ask, s. 95–96, för ett mer utförligt svar.

F: Är vi, enligt Matt 5:14a, världens ljus, eller är Jesus världens ljus, som det står i Johannes 9:5?

S: Båda: Jesus förde ljuset till världen, och vi har ansvaret att återspegla Jesu ljus. Paulus talar om detta i 2 Korintierbrevet 4:6–7. Jesus sade att han var världens ljus ”så länge jag är i världen” i Johannes 9:5. Jesu kropp är nu i himlen, inte i denna värld, men Jesu närvaro finns fortfarande i världen genom den Helige Ande i oss. Vad gör egentligen ljuset? Det gör ingenting annat än att lysa. Men när det lyser upplyser det andra och visar vägen. Var alltså dig själv och lys. Se When Critics Ask s. 329, The Tony Evans Bible Commentary s. 872, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 29 och Believer’s Bible Commentary s. 1218 för mer information.

F: Vad är ljuset på ljusstaken i Matt 5:15?

S: Det är vi själva och vårt vittnesbörd om Jesus, världens ljus. Så länge det inte förekommer förföljelse ska vi inte dölja att vi är kristna, och vi bör alltid vara beredda att dela med oss av det hopp som finns inom oss (1 Petrus 3:15). Vi ska inte hålla sanningen för oss själva, utan dela den med andra. Matteus 5:15 säger inte bara att vi ska låta vårt ljus lysa, utan att vi ska låta det lysa inför människor. Tyvärr är det alltför lätt för troende att hitta ursäkter för att inte dela evangeliet. Vi måste vara försiktiga så att vi inte letar efter ursäkter.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1218, och ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 103, för mer information.

F: I Matt 5:17 och Apg 10:10–16 sa Jesus att han inte skulle upphäva något i lagen. Varför följer då inte kristna de gamla testamentets kostlagar, som muslimer påstås göra?

S: Varken kristna eller muslimer följer de gamla testamentets kostlagar, men kristna gör det inte därför att de lyssnar på Jesus. Fem punkter att beakta i svaret.

Vid den tiden följde Jesu efterföljare de gamla testamentets kostlagar. Jesus sa faktiskt att inte en enda bokstav eller prick skulle förgås förrän allt var fullbordat.

Faktumet att Jesus uppstod förändrade i grunden hur Gud förhöll sig till sina barn. En ängel meddelade Petrus, Jesu apostel, att Gud hade gjort all mat ren i Apostlagärningarna 10:9–16. Lägg märke till att det inte står att dessa djur alltid var rena, utan snarare att Gud hade gjort dem rena.

Till och med muslimer som framför denna invändning måste själva medge att vissa av Gamla testamentets matlagar inte ska följas. Muslimer anser att de kan äta kamelkött (och Muhammed gjorde det), men 3 Mosebok 11:3–8 och 5 Mosebok 14:6–8 förbjuder att man äter dem.

Lyssna på Jesus i Matteus 15:10, 17–20 och Markus 7:14–15. Jesus sade att det är det som kommer ut ur en människa som gör henne oren, inte det som går in. Markus 7:19 visar att Jesus därmed förklarade all mat ren. Om vi kallar Jesus en profet, bör vi lyssna till hans ord.

En röst från himlen befallde Petrus att äta i Apostlagärningarna 10:10–16 och visade honom därmed att kostlagarna endast gällde fram till Jesu offer, inte därefter. Vi bör lyda Guds ängels röst och Jesu apostel.

Sammanfattningsvis bör vi inte ignorera vad Guds profeter har sagt, utan lyssna på dem.

F: I Matt 5:17 sa Jesus att han inte skulle upphäva något i lagen. Varför följs då inte längre de judiska högtiderna?

A: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. De moraliska kraven i Gamla testamentets lag gäller för alla människor och är oförändrade.

2. Offren kan i en viss mening sägas gälla alla människor idag, eftersom Jesus är vår överstepräst och han fullbordade alla nödvändiga offer.

3. Högtiderna, som var avsedda för det judiska folket och innebar offer, följs inte längre av icke-judar sedan Kristi död.

4. Om en muslim framför denna invändning kan man fråga varför muslimer inte heller följer Guds helgdagar i Gamla testamentet, om de anser att kristna ska följa de judiska helgdagarna i Gamla testamentet.

Se ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 234–235, ”When Cultists Ask”, s. 96–98, och ”When Critics Ask”, s. 329–330 för mer information.

F: Vad är en jota och en prick i Matt 5:18?

S: I hebreisk skrift är en ”jot”, eller ”yod”, den tionde och minsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Den består i grunden av en prick med en liten, böjd linje som sträcker sig uppåt och en liten, böjd linje som sträcker sig nedåt. En ”tittle” är en liten prick. På engelska är en ”tittle” det enda som skiljer ett stort F från ett stort E, och ett P från ett R. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1218, för mer information.

F: I Matt 5:20, vilka är de skriftlärda och fariséerna och vilken nivå av rättfärdighet har de?

S: I Matt 5:20 tillhörde de skriftlärda vanligtvis sadducéernas parti, medan fariséerna var emot dem. Politiskt sett tillhörde sadducéerna de judar som förespråkade en försoning med Rom, medan fariséerna var emot detta. Fariséerna var en liten grupp på 5 000 till 6 000 personer, men de var mycket inflytelserika eftersom folket såg upp till dem. Saddukéerna förnekade i allmänhet den fysiska uppståndelsen och hävdade att endast de fem första böckerna var Skriften. I Apg 23:8 står det också att saddukéerna förnekade änglarna och andarna. Det är betydelsefullt att Jesus tillrättavisade saddukéerna för att de varken kände till Skriften eller Guds kraft. Han tillrättavisade aldrig fariséerna för att de inte kände till Skriften.

Medan de skriftlärda och fariséerna försökte ge sken av att vara rättfärdiga, bekräftade Jesus inte dem eller sa att de var rättfärdiga. Jesus sa inte att det inte fanns något gott i dem, utan snarare att de inte var tillräckligt goda. Istället sa han att människor behövde mer rättfärdighet än de hade för att komma in i himmelriket. Detta innebär tre saker:

a) De skriftlärda och fariséerna hade inte den rättfärdighet som krävdes för att komma in i himmelriket

b) Jesu efterföljare skulle vara mer rättfärdiga än dem

c) I själva verket har ingen tillräcklig rättfärdighet på egen hand för att komma in i himmelriket. Jesus anspelar mer på detta i kapitel 6 och 7. Lärjungarna förstod till slut detta i Markus 10:26–27.

d) Om ingen är tillräckligt rättfärdig, ska man inte se ner på människor som är syndare, eftersom man själv också är en syndare. Till fariséernas bestörtning åt Jesus tillsammans med många tullindrivare och syndare i Matteus 9:9–12.

Irenaeus ger ett kompletterande svar i sitt verk ”Mot kätterierna” (182–188 e.Kr.), bok 4, kap. 13, s. 477. Här följer en omskrivning av hans fyra punkter:

1) Medan de skriftlärda och fariséerna trodde på Fadern, ska vi också tro på Sonen.

2) Vi måste inte bara säga, utan också göra; ty de skriftlärda och fariséerna sa, men gjorde inte.

3) Vi måste inte bara avstå från onda gärningar, utan även från begäret efter dem.

4) Jesus lärde oss inte saker som stod i strid med lagen, utan saker som fullbordade den. Jesus upphävde inte lagen, utan han fullbordade, utvidgade och gav den större räckvidd.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 146–147 för mer information.

F: Varför dödar människor djur, brottslingar osv. i Matt 5:21, när Jesus sa att man inte ska döda?

S: I King James-versionen översattes detta med ”döda”, medan det grekiska ordet phoneuo kan betyda mord. Den som gör detta, en phoneus, är en mördare eller lönnmördare, inte en bödel eller slaktare av djur. Om någon verkligen trodde att det gamla testamentets ”du skall inte döda” avsåg djur och avrättning av brottslingar, skulle deras missförståelse av detta ord göra hela det gamla testamentets offersystem till ett obegripligt mysterium för dem.

F: Varför sa Jesus i Matt 5:22 att vi inte ska kalla någon för dåre, när han själv och andra gjorde det i Matt 23:17; Luk 24:25; 1 Kor 15:36; Gal 3:1?

S: Jesus sa inte ”dåraktig” eller ”dåre”, utan använde faktiskt ett arameiskt slanguttryck som betyder ”tomskalle”, liknande det amerikanska slangordet ”airhead”. Jesus kallar också människor ”dåraktiga”, ”blinda ledare” (Matteus 23:16) och till och med ”tjuvar och rövare” och ”huggormar”. Jesus valde sina ord noggrant och förnedrade inte människor.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 358–359, för mer information.

F: I Matt 5:22 sa Jesus: ”Den som säger: ’Du dåre’, riskerar helveteselden.” Ändå gjorde han själv detta upprepade gånger, vilket framgår av Matt 23:17, Luk 11:40 och Luk 12:20. Borde inte han också riskera helvetet? Han bröt ju trots allt mot sin egen lag!

S: Nej, av två skäl.

a) Vi ska inte låta andra kalla oss Herre eller tillåta att andra människor dyrkar oss, och det gäller just Jesus. Det som Jesus lärde oss gäller alltså inte alltid för honom själv. För att ta ett mer vardagligt exempel: när jag sätter upp en regel för min fågel, till exempel att den bara får äta ur en fågelmatare, måste jag då också följa den regeln?

b) Jesus sa faktiskt inte ”dåre” (det är en omskrivning), det egentliga ordet var raca, vilket bäst översätts med ”tomskalle”. Jesus kallade människor för dårar, i den mening som avses i Ordspråksboken, men han menade inte att deras huvuden (eller liv) inte var värda någonting.

F: Varför är det ofta så svårt att förlika sig med sin motståndare, enligt Matt 5:25–26?

S: Ofta innebär det att en eller båda parter måste erkänna sin skuld, eller att de hade fel, och människors stolthet gör att de drar sig för att göra det.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1220, för mer information.

F: Stöder Matt 5:26 den romersk-katolska läran om skärselden, såsom den katolske läraren Ludwig Ott lärde ut?

S: Nej, av sju skäl.

Inget omnämnande av livet efter döden: Här nämns varken skärselden eller ens något om livet efter döden.

Till och med vissa katoliker, såsom den tidigare kardinalen Ratzinger (påve Benedictus XVI), skulle vara av en annan åsikt. Här är vad han sa: ”Skärselden är inte någon sorts övernaturligt koncentrationsläger där man tvingas genomgå straff på ett mer eller mindre godtyckligt sätt. Det är snarare den inre nödvändiga förvandlingsprocessen genom vilken en person blir mottaglig för Kristus, mottaglig för Gud [dvs. mottaglig för full enhet med Kristus och Gud] och därmed mottaglig för enhet med hela de heligas gemenskap” (Ratzingers bok Eschatology (1990), s. 230. En del av detta citeras också i When Cultists Ask, s. 98–99).

Hebreerbrevet 10:10–15 lär oss två saker: 1) Kristus har redan fullbordat sitt offer i Hebreerbrevet 10–12, och 2) Kristus har fullkomnat oss för alltid genom sitt offer i Hebreerbrevet 10:13–15. Låt oss inte säga till Kristus att hans offer inte var tillräckligt bra, tillräckligt fullständigt eller att det inte fullbordade det verk som Hebreerbrevet säger att han fullbordade.

I Romarbrevet 8:1 står det: ”Därför finns det nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus….” (BSB)

I 2 Petrusbrevet 1:11 står det att vi efter döden kommer att få ett rikt eller överflödande välkomnande i himlen. (Inte ett varmt välkomnande, eller ett eldigt välkomnande med heta lågor.) Skärselden skulle inte vara en särskilt välkomnande ”veranda” till himlen.

I 2 Korintierbrevet 5:8 står det: ”Vi är alltså övertygade och skulle helst vilja lämna kroppen och vara hemma hos Herren.” (BSB) På samma sätt står det i Filipperbrevet 1:23 att Paulus antingen kommer att förbli vid liv i köttet eller ”avgå och vara med Kristus”. Vi kommer att vara hos Gud så snart vi dör, inte i skärselden med ett uppskjutet löfte om himlen.

De tidiga kristna, före konciliet i Nicea, hade aldrig hört talas om skärselden och såg verkligen inget som liknade skärselden i denna vers. I de mer än 5 235 skrifter som vi har från tiden före konciliet i Nicea saknas helt denna tolkning av Matteus 5:26 och tanken på någon form av eldig rening av troende efter döden.

Se When Cultists Ask, s. 98–99 för mer information.

F: Hur omfattande är förbudet mot äktenskapsbrott i Matt 5:27–29?

S: Det är inte bara något som en gift person kan göra. Jesus säger snarare ”vem som helst”. Det handlar inte bara om att begå handlingen; det handlar till och med om att titta med lust på någon, eller på en bild eller video av någon, inklusive men inte begränsat till pornografi och strippklubbar. Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 873, för mer information.

F: I Matt 5:29, är helvetet en medveten plåga eller bara graven?

S: Det är båda delarna. Det grekiska ordet Hades motsvarar det hebreiska ordet Sheol. I Matteus 5:29 handlar det uppenbarligen om en plats dit man inte vill hamna, så sammanhanget är ”helvetet” dit de som dör utan Gud hamnar.

Lukas 16:22–23 visar att det kommer att finnas plågor (basanois på grekiska) (Lukas 16:23, 28), medvetande (Lukas 16:23) och lidande i eld (Lukas 16:24, 25). De som inte tror befinner sig inte bara där; de straffas också där i evighet. Matteus 25:41,46; Uppenbarelseboken 14:9–11; ~19:3; ~22:15

I Matteus 13:40–42, 50 står det att det kommer att bli gråt och tandagnisslande INNE i den brinnande ugnen. (ekei ”där” på grekiska betyder ”där”, ”på den platsen”, inte ”där det kommer att ske”.

2 Tessalonikerbrevet 1 lär att detta är evig fördömelse; utestängd från Herrens närvaro och hans majestätiska makt.

Uppenbarelseboken 14:9–11: De som tillber vilddjuret kommer att plågas med eld och svavel (brinnande svavel) i Lammets och hans änglars närvaro.

Icke-troende har ett smärtsamt medvetande efter döden (Uppenbarelseboken 20:10; Lukas 12:5; 13:28; 16; Hesekiel 32:31-32; Matteus 3:12; 5:21; 13:42,50; 22:13; 25:41; Jesaja 50:11).

Icke-troende kommer att gå under (Lukas 13:3,5; Johannes 3:16; 2 Tessalonikerbrevet 2:9) och förgöras (2 Tessalonikerbrevet 1:9; 2 Petrusbrevet 3:16; Matteus 10:28; 1 Korintierbrevet 3:17; Filipperbrevet 1:28; Jakob 4:12; Uppenbarelseboken 11:18).

Se *When Cultists Ask*, s. 99–100, och *When Critics Ask*, s. 331–332, för mer information.

F: Varför betonade Jesus just edsvärjningar i Matt 5:34?

S: Judarna på Jesu tid och senare hade märkliga åsikter om eder. Mishnah Shebuoth behandlar detta. Mishnah Sanhedrin 3.2 och Mishnah Tosephta Nedarim 1 (ursprungligen från SBK 1:321–336). Eder var inte bindande om man svor ”vid himlen och jorden”, ”vid templets guld” eller ”vid Jerusalem”. Däremot var det bindande att svära ”vid templet” eller ”mot Jerusalem”. I 5 Mosebok 6:13 står det att när man avlägger eder ska man göra det i Guds namn. Men Jesus ändrar på detta här. Jesus säger att man helt ska sluta avlägga eder; låt ert ”ja” vara ”ja” och ert ”nej” vara ”nej”. Esséerna undvek också att avlägga eder.

Som en sidokommentar kan nämnas att även många greker såg ned på att avlägga eder. Sofokles, Choerilus Epicus, Plutarchos, Epiktetos (undvik så långt det är möjligt) och Quintilianus var emot att avlägga eder. Pythagoras sa att man endast sällan skulle avlägga eder, och senare vägrade pythagoréerna att avlägga eder. Under medeltiden och reformationen vägrade valdensarna och många anabaptister att avlägga eder. Se Ulrich Luz, ”Matthew 1–7: A Commentary”, s. 314, 316, 320 för mer information om detta.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 153–154, och Believer’s Bible Commentary, s. 1222, för mer information.

F: Ska vi enligt Matt 5:34 inte svära, eller ska vi svära vid Guds namn enligt 5 Mos 10:20?

S: När man studerar Bibeln är det viktigt att känna till det allmänna sammanhanget; i detta fall vad som hör till Gamla testamentet och vad som hör till Nya testamentet. Jesus upphävde eller ändrade uttryckligen fem bud från Gamla testamentet och ett uttalande i Matteus 5:21–48. Här följer en sammanfattning av vad Jesus sade.

Förresten, Jakob 5:12 återger också Matteus 5:34 om att vi inte ska svära idag.

Jesus visade också att all mat nu är ren i Markus 7:19, vilket återges i Apostlagärningarna 10:9-16.

F: Hur ska kristna vända andra kinden till enligt Matt 5:39-40?

S: Att bli slagen på kinden är inte bara smärtsamt, utan också en förolämpning. Den judiska skriften Mishnah Baba Kamma 8:6 behandlar detta. Men kristna ska inte leva på ett naturligt sätt utan på ett övernaturligt sätt. Vi ska tillåta oss att vara sårbara (men inte naivt lita på onda människor), i insikten att vi kan lita på att Gud vakar över oss och vår familj. Ibland förlöjligar muslimer och andra denna lära från Jesus. Men oavsett detta ska vi, i enlighet med denna lära, sticka ut i en hämndlysten, syndig värld.

Se *Now That’s a Good Question*, s. 522–524, och *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 136, för mer information.

F: Varför ska kristna, enligt Matt 5:39, motstå det onda?

S: Ingen vers i Bibeln säger att kristna inte ska motstå något ont. Tvärtom säger Matteus 5:39 uttryckligen att man inte ska motstå en ond person som gör dig ont. Vi ska inte söka hämnd eller ge igen. Vi ska motstå djävulen enligt Jakob 4:7 och 1 Petrus 5:9. Liksom Jeremia i 7:6 och 22:16 bör vi stå upp för de förtryckta. I Gamla testamentet står det i Ordspråksboken 28:4 att de rättfärdiga ”strider” mot de ogudaktiga som överger lagen. I 3 Mosebok 5:1 står det att det är en synd att vägra vittna i domstol om ett ont vi har sett. Vi ska akta oss för falska lärare (1 Johannes 2:26; 3:7; 4:1; 2 Johannes 7–8; Uppenbarelseboken 2:16; 2 Petrus 2:2; Apostlagärningarna 20:28–29). Vi ska motbevisa falska lärare (1 Timoteus 1:3; Titus 1:9–11; Judas 3). Vi ska kämpa för tron (Filipperbrevet 1:27; 4:3).

Se New International Bible Commentary, s. 1127, för mer information.

F: Bör kristna, enligt Matt 5:42 och Luk 6:29–30, ge till alla som ber dem om något?

S: Ja: denna lära är inte svår att förstå, men den är utmanande att följa. Kristna ska betrakta andra som ännu viktigare än sig själva (Filipperbrevet 2:3). Vi ska älska vår nästa som oss själva, så självklart ska vi inte ge någon något som skulle skada dem (som droger), även om de ber om det. Men om vi ser någon som verkligen är i nöd, bör vi försöka se till att deras behov tillgodoses. Detta gäller oavsett om personen i nöd är en medkristen eller inte.

Att älska vår nästa som oss själva innebär att det är okej att älska oss själva också. Många människor gör sig dock skyldiga till att älska sig själva mer än andra, vilket leder till att de ger mindre än de borde, medan andra älskar sig själva för lite och ger mer än de borde.

Se When Critics Ask, s. 332–333, för ett kompletterande svar.

F: Var i Matt 5:43 står det: ”Älska din nästa och hata din fiende”?

S: Detta finns inte i Gamla testamentet, och Jesus sa aldrig att det fanns där. ”Älska din nästa” finns i 3 Mosebok 19:18, men det står ingenting om att hata din fiende. Men judarna hade ofta hört det eftersom det var en skriftlärd tradition enligt New Geneva Study Bible, s. 1513, liksom i When Critics Ask, s. 333, där det tilläggs att Jesus inte sa att det fanns i Gamla testamentet av ett mycket gott skäl: det fanns inte där.

I Qumran-sekten stod det i deras ”Disciplinmanual” att medlemmarna måste svära att älska Ljusets söner (dvs. Qumran-sekten) och att i all evighet hata Mörkrets söner. Se *Understanding the Dead Sea Scrolls*, s. 165, för mer information.

Den ateistiske filosofen Friedrich Nietzsche ansåg att kärlek till fiender var en svaghet och oärlighet. Sigmund Freud ansåg att kärlek till fiender ”är ett försök från kulturöverjaget att omvandla behovet av aggression till skuldkänslor och därmed bekämpa det, ett försök som visserligen var framgångsrikt men som står i vägen för lycka.” Sigmund Freud, ”Civilisationen och dess missnöje”, i Standardutgåvan av Sigmund Freuds samlade psykologiska verk, vol. 21, s. 57–145. Mao Tse-tung sade: ”Vi kan inte älska våra fiender, vi kan inte älska samhälleliga onda krafter, och vårt mål är att utrota dem.” Mao Tse-tung: An Anthology of His Writings, s. 260. Dessa citat är hämtade från Ulrich Luz, Matthew 1–7: A Commentary, s. 350, 351. Vissa författare tog inte särskilt väl emot Jesu lära om att älska sina fiender.

F: Kan vi vara fullkomliga enligt Matt 5:48?

S: Precis som en diamant lyser olika från olika sidor, visar Bibeln fyra olika aspekter på denna fråga. De enkla svaren på denna breda fråga är: Ja, ja, nej och ja.

Ja efter döden: vi bör begrunda sanningen att vi i himlen kommer att vara syndfria och fullkomligt heliga. Vi bör se fram emot det, och om du med beklagande tänker på att lämna kvar några av dina synder, då är det något fel på din andliga vandring. Efter döden, och först efter döden, kommer vi fullt ut att uppnå Matteus 5:48.

Ja i rättslig mening: Gud Fadern har förklarat oss förlåtna och syndens skuld har förlåtits genom Jesu död på korset. Hebreerbrevet 10:14 säger uttryckligen att Jesus vid korset ”har fullkomnat” dem som helgas. Romarbrevet 4:17 påminner oss om att vår Gud kallar det som inte är, som om det vore. Även om vi har syndat mot Gud och förtjänar helvetet, så är Guds löften 100 % säkra om Gud lovar oss förlåtelse och ett syndfritt liv i himlen. I en mening har alla som har förlitat sig på Kristus, hans död och hans uppståndelse förklarats ha uppnått Matteus 5:48.

Ingen på jorden just nu, men vi försöker ändå: vi kommer inte att vara syndfria och fullkomliga på jorden, och den som tror att han har uppnått det bedrar sig själv, som det står i 1 Johannes 1:8. Inte ens Paulus var fullkomlig, enligt Filipperbrevet 3:12. Även om vi inte kommer att uppnå syndfri fullkomlighet på jorden, ska vi ändå sträva efter att försöka uppnå syndfri fullkomlighet och likhet med Kristus, utan att låta oss nedslås när vi misslyckas, vilket alla troende fortfarande gör. Så Jesu bud i Matteus 5:48 var inte bara ett framtida löfte och ett uttalande, utan ett bud som vi på allvar ska försöka uppfylla redan idag.

Ja, vi kan vara fullkomliga i Guds vilja: Vi kan vara en ”fullkomlig” troende, i den meningen att vi är fullständiga och befinner oss exakt där Gud vill att vi ska vara. Men precis som ett ”fullkomligt” spädbarn inte är tänkt att förbli ett spädbarn för alltid, handlar fullkomlighet här helt enkelt om: ”Når vi milstolparna på vår väg mot att bli mer lik Kristus i detta liv?” Ordet ”fullkomlig” används i denna mening i 1 Johannesbrevet 2:5 och Filipperbrevet 3:15. Så även om vi ska försöka följa Matteus 5:48 fullt ut i våra liv idag, och även om vi oundvikligen kommer att misslyckas, kan vi ändå ha glädje och fullkomlig frid genom att vila i Gud redan nu.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 33, för mer information och When Cultists Ask, s. 100–101, för ett kompletterande svar.

F: Ska vi enligt Matteus 6:1–4 göra goda gärningar i det dolda, eller låta vårt ljus lysa inför människorna, som det står i Matteus 5:16?

S: Båda delarna. Vi bör vara flitiga i att göra goda gärningar. Det bör dock inte vara våra egna gärningar, utan snarare Jesus, den som bor i oss, som andra ser när de ser oss. Vi ska vara en återspegling av Kristus. Vårt ljus ska lysa, inte vi själva.

Det är en förmån att Gud har valt oss för att ge honom ära genom att verka genom oss. Se ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 233–234, för mer information.

F: I Matt 6:1–4, när det gäller att ge till Gud, hur ska kristna då se till att deras högra hand inte vet vad deras vänstra hand gör?

S: Precis som vi inte ska göra en stor sak av våra goda gärningar gentemot andra, ska vi inte heller göra en stor sak av dem inför Gud. Bryt inte armen genom att klappa dig själv på ryggen för hårt heller. ;-) Tänk inte på att du gör Gud en tjänst. Tro inte felaktigt att du berikar Gud, som ändå äger allt, eller att Gud har tur som har frälst dig. Vi är frälsta inte på grund av några egna förtjänster, utan för att Gud såg hur hjälplösa vi var och i sin nåd älskade oss ändå. Se *Now That’s a Good Question*, s. 581–582, för ett annorlunda men kompletterande svar.

F: I Matt 6:1–4 står det att vi inte ska ge allmosor inför människor. Varför redovisar då kristna välgörenhet i skattehänseende, och varför har vissa byggnader eller andra monument uppkallade efter sig?

S: ”Inför människor” (plural) betyder inför allmänheten, så det är tillåtet att redovisa välgörenhet i skattehänseende. Om någon däremot donerar pengar för att en byggnad eller ett monument ska uppföras i dennes namn, har denne redan fått sin belöning här på jorden. Om någon däremot uppför ett monument i någon annans namn, och den förstnämnde antingen inte känner till detta eller inte har gjort något för att uppmuntra att det uppförs i dennes namn, gäller denna vers inte för denne.

F: I Matt 6:5–6 står det att vi ska be i det fördolda. Varför vill då många kristna ha offentliga böner i skolorna?

S: Bibeln ger många exempel på privat och personlig bön. Den ger dock också exempel på gruppböner, såsom i Josua 7:6–9. Man kan ha gemensam bön där endast en person talar, såsom i 1 Kungaboken 8:22–53. I dessa exempel på offentlig bön är alla delaktiga i bönen, oavsett om de talar eller inte.

I Apostlagärningarna 16:25–26 bad Paulus och Silas tillsammans och sjöng på en plats där andra kunde se dem. Eftersom de befann sig i fängelse hade de dock inget val när det gällde platsen.

I Apostlagärningarna 2:42; 12:12; 13:3; 14:23; 20:36 kunde de kristna se varandra när de bad gemensamt, så det är helt i sin ordning.

Det vi inte ser som godkänt är att be offentligt för att visa upp sig, eller att be offentligt där en del av folkmassan inte deltog, kanske för att de inte tror på Gud.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1224, för mer information.

F: Fördömer Jesus i Matt 6:5–7 all offentlig bön?

S: Nej, den här versen säger inte det. Han fördömer snarare böner som bara är för syns skull. Faktum är att Jesus bad offentligt i Johannes 11:41–42.

I Gamla testamentet bad Salomo en mycket offentlig bön i 1 Kungaboken 8:22. Jesus är inte emot offentlig bön, utan mot ”prålig” bön, dvs. bön för att synas inför allmänheten. Se When Critics Ask, s. 333–334 för mer information.

F: Ska vi någonsin upprepa böner, enligt Matteus 6:7?

S: Det är okej att upprepa böner, så länge de har en betydelse för dig när du ber dem. Om du inte ber dem med en meningsfullhet, så bry dig inte om att be dem. Inom bönen eller under tillbedjan är det okej att upprepa en fras, precis som man gjorde i vissa psalmer. Se *Now That’s a Good Question*, s. 207–210, och *Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties*, s. 411–412, för mer information.

F: Ska vi enligt Matt 6:7–8 undvika meningslösa upprepningar, eller ska vi be oavbrutet, såsom änkan var ett exempel på i Luk 18:5,7?

S: Att be oavbrutet betyder inte nödvändigtvis att man måste använda upprepningar. Man kan säga olika saker i sina böner när man ber.

Jesus sa inte att upprepningar var fel, bara om det är tomma eller meningslösa upprepningar. Vissa upprepningar är okej om de är meningsfulla. Se till exempel Psaltaren 118:1–4. Om en gudstjänst använder vissa av samma inslag varje vecka är det alltså okej så länge det är meningsfullt. Se ”Bible Difficulties and Seeming Contradictions”, s. 236–237 för mer information.

F: Varför ber många kristna, särskilt de inom mer liturgiska traditioner (katoliker, episkopaler, anglikaner, lutheraner osv.), samma saker om och om igen varje söndag, trots vad som står i Matt 6:7–8?

S: Att säga samma sak flera gånger är okej om det har betydelse för dem varje gång. Jesus kritiserade inte upprepning här, utan tom (meningslös) upprepning. I vissa psalmer, till exempel Psalm 136, används upprepning. Jesus varnade oss för att upprepning kan vara meningslös, men det betyder inte att all upprepning är meningslös.

”Ave Maria”-böner är inte bra böner, eftersom de riktas till Maria, inte till Jesus. Men även om vi hade motsvarande ”Ave Jesus”-böner skulle de inte heller vara bra, och det skulle förutsätta att vi skulle få välsignelse baserat på hur ofta vi reciterar inlärda fraser.

Se Ulrich Luz, Matteus 1–7: En kommentar, s. 366, för mer information.

F: I Matt 6:9 och Jak 3:9, brukade judarna ofta kalla Gud ”vår Fader”?

S: Det var säkerligen vanligt. Ett berömt judiskt verk som kallas ”De arton välsignelserna”, färdigställt omkring år 110 e.Kr., innehåller 44 korta böner till Gud, som alla inleds med ”vår Fader, vår Konung”. Se The Expositor’s Greek Testament, vol. 4, s. 453 för mer information.

F: Vad lärde Jesus i Herrens bön i Matt 6:9–13 och Luk 11:1–4?

S: Här följer en mycket kort sammanfattning.

Vår Fader: Vi ber till Gud Fadern. Jesus är Gud (Hebreerbrevet 1:8–9), så det är också okej att be till Jesus, precis som Stefanus gjorde i Apostlagärningarna 7:59.

Som är i himlen: Även om Gud är överallt samtidigt, får du aldrig glömma att Gud är transcendent. Hans tron är längre bort från oss än stjärnorna.

Helgat varde ditt namn: Tro inte att Gud bara är en kompis eller ”gubbe”. Kom ihåg vem Gud är.

Låt ditt rike komma: Denna typ av bön försummas ofta idag. Förutom lovprisning/tillbedjan, bekännelse, tacksägelse och bön för dig själv och andra, finns det också bönen om att Guds rike snart ska komma. 1 Tessalonikerbrevet 4:18 är bara en vers som visar att vi ska längta efter hans rike. Verser som visar att vi ska vaka och vänta på Hans rike är bland annat 1 Tessalonikerbrevet 4:18, 2 Petrusbrevet 3:13 och 1 Petrusbrevet 4:7.

Denna fras tyder inte på en likgiltig inställning. Tvärtom uttrycker vi med den en brinnande längtan efter att se Guds rike komma snart.

Ske din vilja: Vi ska be om att Guds vilja ska ske, inte bara ägna oss åt våra själviska önskningar (Jakob 4:3). När vi vill det som är bäst för Guds rike, vem tror vi då är bäst på att avgöra det – vi eller Gud?

På jorden som i himlen: Vi behöver inte be om att Guds vilja ska ske i himlen, där det inte finns några frestelser, men vi måste be om att den allsmäktige Guds vilja ska ske på jorden. Himlen är vår måttstock för hur mycket vi vill att Guds vilja ska följas.

Giv oss i dag: Vi ska be om att få våra behov tillgodosedda, inte bara våra önskningar. Även om ogudaktiga rika människor kanske får allt de behöver ekonomiskt och mer därtill utan att be, ska vi bortse från det och be till Gud om våra behov. (Se Ordspråksboken 30:7–9.) Tydligen finns det ingen plan för att be om vad vi behöver för hela veckan på en enda dag, så att vi kan strunta i att be överhuvudtaget de följande sex dagarna.

Vårt dagliga bröd: Be dagligen för våra behov, inte för vår girighet. Be inte bara en gång för alla behov i ditt liv, utan be dagligen. I denna bön saknas en begäran om våra önskningar och själviska begär, vilket Jakob 4:3 visar. Detta är en bön om det vi verkligen behöver.

Förlåt oss våra synder: Vi behöver förlåtelse för våra ord, handlingar och underlåtenhet utåt. Dessutom behöver vi förlåtelse för våra tankar och renande från våra syndiga begär inombords. Vissa hävdar felaktigt att vi inte bör be Gud om förlåtelse, eftersom vi väl har blivit kristna och redan har blivit förlåtna. Denna bön visar på motsatsen. Jakob 5:16 visar också att man ska be för en troende så att hans synder ska bli förlåtna (framtid). Syndernas förlåtelse grundar sig på Kristi död på korset, inte på några av våra ord, men förlåtelsen har en aspekt av det förflutna, nuet och framtiden som alla går tillbaka till korset. Enligt New International Bible Commentary, s. 1127, är den bästa översättningen här ”synder”; att bara kalla dem ”överträdelser” är inte särskilt korrekt.

Precis som vi förlåter dem som syndar mot oss: Guds förlåtelse för dem som omvänder sig och vänder sig till Honom är fullständig. Så bör också vår förlåtelse gentemot andra vara.

Som en sidokommentar kan nämnas att Herrens bön även citeras i Tatianus’ *Diatessaron*, avsnitt 9:32–41, s. 58, samt i de tidiga kristna skrifterna: Origenes’ *Om bönen*, kap. 18.1, s. 65, och *Didache*, kap. 8, *ANF*, vol. 7, s. 379. I *Didache* tilläggs att bönen bör framföras tre gånger om dagen.

Se *Believer’s Bible Commentary*, s. 1224–1225, och Ulrich Luz, *Matthew 1–7: A Commentary*, s. 369, för mer information.

F: Varför ska vi be, enligt Matt 6:9–13 och Luk 11:2–4?

S: Bön handlar inte om att informera en allvetande Gud, ge den Allsmäktige kraft eller förändra hjärtat hos en mycket kärleksfull Gud. Det är snarare ett bud, en förmån att få tala med Gud och ett löfte om att Gud kommer att höra våra böner. Bön är fantastiskt, eftersom en allsmäktig Gud inte bara har samtyckt till, utan till och med själv har tagit initiativet till att låta våra böner ”vara verksamma” (Jakob 5:16) så att Gud förändrar saker och ting.

Se ”Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties”, s. 299–302, och ”The Complete Book of Bible Answers”, s. 160, för kompletterande svar.

F: Kan du förklara varför det i Matt 6:10 och Luk 11:2 finns två ”i” och varför himmel och jord är ombytta i KJV, jämfört med ”på” och ”i” i den grekiska texten och andra översättningar?

S: I Matteus 6:10 i KJV står det: ”Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske på jorden, såsom i himlen.”

I Matteus 6:10 finns inga betydande manuskriptvarianter, och det grekiska är precis som du säger. I Lukas 11:2 finns det en manuskriptvariant, men den stämmer inte heller med KJV.

Hur som helst står det i det grekiska originalet ”i” himlen och ”på” jorden. Så är det i NKJV, NIV, Greens bokstavliga översättning och i stort sett alla översättningar utom KJV. Jag vet inte varför KJV översatte båda med ”i”, även om jag kan spekulera i att ”i jorden” på den tiden kanske betydde samma sak som ”på jorden idag”. Jag vet inte varför orden byttes om; kanske trodde KJV:s översättare att det skulle låta bättre om de byttes om, men det finns ingen grund för det i det grekiska originalet. Även om detta är ett fall där KJV är mindre exakt än den borde vara, är det inte egentligen ett fel, eftersom betydelsen ändå är tydlig.

Jag anser att KJV var en bra översättning, utförd av gudfruktiga män för över 400 år sedan, men vi har bättre översättningar idag.

F: Varför ska vi i Matt 6:13 be att Gud inte ska leda oss in i frestelse, när det i Jak 1:13 står att Gud inte frestar någon?

S: Meningen förmedlas bättre genom det sätt på vilket många britter uttrycker denna bön: ”rädda oss i vår nöd.” Gud frestar oss inte, men Gud tillåter att vi blir frestade, precis som Jesus blev, och precis som Paulus blev frestad till förtvivlan i 2 Korintierbrevet 1. Gud prövar oss, men Gud tillåter inte att vi frestas utöver vad vi kan uthärda (1 Korintierbrevet 10:13a). När vi frestas och känner att vi är nära att hamna bortom vad vi kan uthärda, kan vi be till Gud, och han kommer att finna ett sätt för oss att undkomma eller ett sätt att stärka oss. Se *When Critics Ask*, s. 334, för ett kompletterande svar.

F: Ska vi i Matt 6:14–15 förlåta andras överträdelser eller alla deras synder?

S: ”Överträdelser” betyder här ”synder”, så det finns ingen skillnad.

F: Ska kristna fasta enligt Matt 6:16–18?

S: Ja, fasta är ett sätt för troende att uttrycka styrkan i våra känslor gentemot Gud.

Vi bör fasta för att tillbe (Apg 13:2–3) och för att be om hjälp (Jesaja 58:3–9; Apg 14:23; Ps 35:13; Neh 1:4; Est 4:3,16; 1 Kung 21:27; Esra 8:23) och för individuell och gemensam omvändelse (Neh 9:1; Dan 9:3; Joel 1:14; 2:12–15; Jona 3:5).

Vi bör inte fasta av tradition (Sakarja 7:5) eller för att visa upp oss (Matteus 6:16–18).

Att banta för att gå ner i vikt är helt i sin ordning, men det är inte fasta eftersom det primära syftet är ett annat. Att äta sig mätt och sedan fasta är varken särskilt hälsosamt eller i enlighet med Skriften.

Se *Now That’s a Good Question*, s. 229–230, *New Dictionary of Christian Ethics and Pastoral Theology*, s. 377–378, och *1001 Bible Questions Answered*, s. 463–464 för mer information.

F: Varför har kristna pengar och andra skatter på jorden, enligt Matt 6:19–21?

S: Att ge till Gud är inte frivilligt för troende (Malaki 3:10–12). Vi bör ge till Herrens verk (2 Korintierbrevet 8:1–8; 9:6–11; Ordspråksboken 3:9, 10; 11:24; 1 Korintierbrevet 16:2; Titusbrevet 2:13). Det är viktigt för oss att hjälpa de fattiga och andra att hjälpa andra (Ordspråksboken 11:24–25; 14:21; 24:11–12; 28:22; 29:7; 31:9, 20; 2 Korintierbrevet 9:6–7).

Ett stort antal verser i Bibeln uppmanar oss att ge till de fattiga och andra: Ordspråksboken 11:24–25; 14:21; 19:9–10,17; 21:13; 22:9; 24:11–12; 29:7; 31:9,20; Psaltaren 41:1; Jesaja 58:7–8,10; Jeremia 5:28; 22:16; Matteus 6:2–4; 19:21; Galaterbrevet 2:10; Efesierbrevet 4:28; 1 Timoteusbrevet 6:18–19; Jakob 1:27; 5 Mosebok 15:11; Psalm 68:5; Job 29:12–13; 1 Johannes 3:17–19; Apostlagärningarna 4:32–35

Man bör dock också inse att rikedomar kan vara en välsignelse från Gud, enligt Ordspråksboken 28:20. För kristna är det lämpligt att göra följande.

a) Att ha personlig egendom (2 Timoteusbrevet 4:13).

b) Vi ska försörja vår familj (1 Timoteusbrevet 5:4,8; Ordspråksboken 31:13–15; Markus 7:10–13; ~Lukas 15:18–30).

c) Försörja våra pastorer (1 Korintierbrevet 9:4–12; 1 Timoteusbrevet 5:18; Galaterbrevet 6:6)

d) Försörja oss själva (Titusbrevet 3:14).

e) Betala dina skatter (Matteus 22:17; Romarbrevet 13:7).

f) Spara för framtiden (Ordspråksboken 6:6–8; 10:5; 31:16; Lukas 15:18–30; Titusbrevet 3:14).

g) Lämna ett arv till våra barn (Ordspråksboken 13:22; 17:2; 19:14; Psalm 17:14).

h) Vi bör ta hand om våra ägodelar (vilket ibland kräver extra pengar) (Ordspråksboken 12:10, 11, 27). Vi bör känna till hur vår förmögenhet mår, eftersom den kan gå förlorad genom försummelse (Ordspråksboken 27:23–24).

Det är dock inte rätt att handla av girighet eller rädsla. Om du är så välförsäkrad att du kan försörja din familj bättre efter din död än när du lever, har du fel prioriteringar. Se kommentaren till Ordspråksboken 3:9 för en mer utförlig diskussion om rätt och fel inställning till och användning av pengar.

F: Kan Matt 6:22 syfta på något slags andligt ”tredje öga”, som vissa inom New Age-rörelsen hävdar?

S: Ingen tidig kristen, och inte heller någon modern, har någonsin tolkat denna text på det sättet. Om detta verkligen var vad som avsågs, som några hävdar, så misslyckades Gud med att kommunicera på ett sätt som någon kristen kunde förstå. När vi tolkar en text ska vi inte fråga: ”Kan jag få den att betyda si eller så?”, utan snarare: ”Vad avsåg Gud att förmedla till oss?” Många människor gör det förstnämnda eftersom det finns såväl intellektuella synder som synder som rör viljan och hjärtat. Se When Cultists Ask, s. 101, för ett kompletterande svar.

F: Vad säger Matteus om Gud och pengar i Matt 6:24?

A: Här talas det om herrar. Gud, i egenskap av herre, kräver vår fullständiga tjänst och lydnad. Att jaga efter pengar kräver också fullständig tjänst åt dem.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 178–179, New International Bible Commentary, s. 1128, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 33 för mer information.

F: Varför tror du att Gud i Matt 6:25–26 säger åt oss att inte oroa oss för vårt liv?

S: Dessa verser säger inte att vi aldrig ska tänka på vårt liv eller att vi inte ska planera, utan att vi inte ska oroa oss för det. Fåglar arbetar faktiskt mycket hårt med att bygga bon, ta hand om sina ungar osv., men ändå oroar de sig inte för det.

F: Eftersom det faktum att Gud vakar över fåglarna i Matt 6:26 är ett exempel på Guds omsorg, vad kan vi då förvänta oss för hjälp från Gud?

S: Denna vers betyder inte ”tänk aldrig på”, utan snarare ”oroa dig inte för”. Gud försörjer fåglarna i luften genom att de själva aktivt deltar i att skaffa mat. Här är fem punkter att beakta i svaret.

1. Ingenting händer utom det som Gud tillåter (Job 1:12; 2:6).

2. Vi kommer att möta svårigheter (2 Timoteus 3:12; Jakob 1:2; Johannes 16:33f), men Gud kommer att stärka och trösta oss i våra svårigheter (2 Korintierbrevet 1:4–5).

3. Gud tillåter inte att troende frestas utöver vad de kan bära. (1 Korintierbrevet 10:13)

4. Vissa troende kommer att utsättas för förföljelse, och vissa till och med döden. (1 Petrus 1:6)

5. I Herrens ögon är hans heligas död dyrbar (Psaltaren 116:15). Även om vi dör en orättvis och smärtsam död kommer Gud ändå att ta hand om oss i himlen, och våra nuvarande lidanden är ingenting jämfört med himlens glädje (se 1 Korintierbrevet 2:9)

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 179, The Tony Evans Bible Commentary s. 876 och The Believer’s Bible Commentary s. 1226–1227 för mer information.

F: Vad menar Jesus i Matt 6:33?

S: Jesus säger inte att de inte också har sökt andra goda saker. Men Jesus säger att vi först och främst ska söka Guds rike. Som det står i *The Tony Evans Bible Commentary*, s. 867: I baseboll kan man nå andra basen, tredje basen och hemplattan utan att bli utbränd, men om man missar första basen spelar det ingen roll – man är ute.

F: Lär Mt 6:33 oss att vi ska sätta vår påstådda inre gudomlighet i första rummet, som vissa New Age-anhängare hävdar?

S: Nej, vi har ingen inre gudomlighet. Vi är skapade till Guds avbild, och troende (både män och kvinnor) är Guds söner, men vi har ingen egen gudomlighet. Denna vers säger ingenting om vår gudomlighet eller något annat som tillhör oss. Istället lär den oss att söka Hans rike och Hans rättfärdighet. Det finns ingen annan Gud än den Ende, som vilken judisk monoteist som helst skulle säga, och Jesus var jude och bekräftade att det bara fanns en sann Gud, vars ord vi ska lyda. Vi ska underkasta oss Skriften, snarare än att vrida på Skriften för att anpassa den till våra åsikter. Se ”When Cultists Ask”, s. 101–102, för ett mer utförligt svar.

F: Hur ska vi i Matt 7:1–2, Luk 6:37 och Joh 7:24 undvika att döma andra, när vi samtidigt uppmanas att döma i Joh 7:24, 1 Kor 5:12 och 1 Kor 6:2–5?

S: Bibeln godkänner att man dömer handlingar, men inte att man fäller dom över människor. I 1 Kor 6:5 används ett annat grekiskt ord, diakrinai, än i de andra ställena för ”döma”. Det syftar på en kristen skiljedomare som avkunnar dom i en civil tvist mellan kristna.

Det grekiska ordet som används i de andra avsnitten, krinete, har flera betydelser. Matteus 7:1–2 och Lukas 6:37 säger att vi inte ska döma andra (det nämns inget om att inte döma saker eller handlingar). Med andra ord ska vi inte bedöma andra människors värde, bedöma hur goda kristna de är eller hur stora syndare de är. Låt Gud göra det; vi behöver inte döma. Men även om vi bör ta bort bjälken i vårt eget öga innan vi försöker ta bort flisan i vår broders öga, bör vi ändå försöka ta bort flisan i vår broders öga. Här finns två aspekter. Den första är hyckleriet i att oroa sig mer för sin broders flisa än för sin egen bjälke. Den andra är att man inte kan se flisan tillräckligt tydligt för att ta bort den om man har en bjälke i sitt eget öga. Även om Jesus använde överdrift är det ändå förvånande i verkliga livet hur människor kan se en brist hos någon annan och ändå vara helt blinda för samma brist hos sig själva.

I Johannes 7:24 används också ordet krinete: ”Sluta döma efter yttre intryck och börja döma rättvist.” (BSB)

Det är oansvarigt att säga till andra att Matteus 7:1 lär oss att helt avstå från att döma, och därmed bryta mot resten av Matteus 7. Vi ska känna igen hundar och svin (Matteus 7:6) och vi ska vara fruktinspektörer enligt Matteus 7:16–20.

När det gäller mord på andra, Förintelsen, människor som har sex med djur och barn osv., kan vissa hävda att vi inte bör påtvinga moral, eller i grunden inte döma vad som är rätt och fel. Detta är inte vad Bibeln lär ut.

Se *Now That’s a Good Question*, s. 163–164, ”Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties”, s. 369–371, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 33, ”The New International Bible Commentary”, s. 1129, ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1227–1228, ”The Evangelical Commentary on the Bible”, s. 730–731, och ”The New Geneva Study Bible”, s. 1515 för kompletterande svar.

F: Ska kristna enligt Matt 7:1–5 inte döma, eller ska vi döma enligt 1 Kor 6:2–5?

S: Vi ska inte döma andra människor, inte heller deras värde, men vi ska skilja mellan goda och onda handlingar, såsom 1 Kor 6:2–5 lär oss. Även om vissa ord är desamma på grekiska (från krino), är sammanhanget ett annat.

F: Vad menade Jesus i Matt 7:6 med att man inte ska kasta sina pärlor framför svin?

S: Ta inte det som är värdefullt och ge det till dem som inte uppskattar det och som kanske använder det för att vända sig mot dig och attackera dig. Detta begrepp om att inte kasta pärlor ligger till grund för Ordspråksboken 9:7–9, där det står att vi inte ska försöka tillrättavisa en hånare eller en ogudaktig människa. Jesus utförde inte många under inför icke-troende människor. Dessutom är det bättre för en person att inte känna till sanningens väg än att känna till den och vända ryggen åt den, som det står i 2 Petrusbrevet 2:20–22.

Låt oss titta på det breda spektrumet av möjliga tolkningar och sedan begränsa det för att fastställa det eller de bästa alternativen för den avsedda betydelsen.

”Att kasta ut” kan betyda:

C1. ”Kasta inte” kan betyda ”tvinga inte”.

C2. Tjafsa inte.

C3. Gör inga försök att undervisa.

C4. Var mycket noga med att aldrig berätta.

Här är verbet ”kasta” aktivt, så Jesus menade inte att du ska gömma dina pärlor, dölja att du är kristen eller inte lämna några pärlor på marken. Det är alltså inte C4.

Pärlor kan betyda:

P1. Gudomlig undervisning

P2. Evangeliets budskap

P3. Allt av värde, särskilda privilegier eller delaktighet i heliga saker. I boken ”Hard Sayings of the Bible” (s. 370–371) framförs denna tolkning.

P4. Det kan också betyda att när kyrkan utsätts för förföljelse ska man inte utsätta andra kristna för fara genom att avslöja deras namn för vem som helst.

Jesus undervisade öppet om moral, så det betyder troligen inte P1.

”Inför svin” kan betyda:

S1. De som inte uppskattar dessa saker (”Hard Sayings of the Bible”, s. 370–371).

S2. De som inte är redo att lära sig (The NIV Study Bible)

S3. Icke-troende som inte aktivt önskar lära sig.

S4. Icke-troende som vägrar att lära sig

S5. Hedningar (enligt den skeptiska Asimov’s Guide to the Bible, s. 833–835). Matteus nämner dock icke-judar som trodde, så det avser inte hedningar i allmänhet.

”Svin” var ett nedsättande uttryck, så det är mycket troligt att de avsedda betydelserna inkluderar dem som vägrar att lära sig.

Det bästa valet kan alltså vara C1 + C2 + C3, samt P2 + P3, och S1 + S2 + S3 + S4.

Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 370–371, och *Now That’s a Good Question*, s. 585–586, för kompletterande svar.

F: Varför får människor inte allt de vill ha i Matt 7:7–11?

S: Gud är mycket mer än bara en kosmisk jultomte. Människor får inte alltid det de vill ha av minst fem skäl.

1. Människor ber inte om det (Jakob 4:2)

2. Man måste be till Gud, inte till någon annan. (~5 Mos 5:6–7)

3. Man måste be i Anden och i Jesu namn (Kolosserbrevet 3:17; Johannes 14:13–14; 15:16; 16:26).

4. Gud hör inte de ogudaktiga (Ordspråksboken 15:29; 1 Petrus 3:12; Jesaja 1:15; Jeremia 11:14; 14:12; Mika 3:4).

5. De strider mot Guds folk (Psaltaren 18:41; 1 Samuelsboken 22:16–17; 28:6).

Se även svaret på nästa fråga.

F: Eftersom det i Matt 7:7–8 står att den som ber får och den som söker finner, varför söker de då i Amos 8:12 HERRENS ord utan att finna det?

S: Först vad som inte är svaret och sedan svaret.

Inte svaret: Jesus uttalade dessa ord flera århundraden efter Amos, och förhållandena under Nya testamentets tid skiljer sig från tidigare tider. Dessutom fanns det en 400-årig tystnadsperiod, då inga skrifter gavs, precis innan Jesus kom. Slutligen var den kunskap som Jesus gav oss inte tillgänglig ens för gudfruktiga människor som levde före Jesus. Men även om dessa tre påståenden alla är sanna, missar de den tidlösa sanningen och varningen, som är huvudpoängen i Amos 8:12–14.

Svaret: Svaret har två nivåer.

Mer specifikt avsåg Amos 8:12–14 dem (främst samarier) i landet [Israel] som följde både avgudarna i det norra riket och Gud. Så länge de försökte följa båda, skulle de inte finna Guds ord.

Generellt sett är Amos 8:12–14 en varning till alla människor. Matteus 7:7–8 innebär inte att man ska be vem som helst; det innebär att man måste be den ende sanne Guden. Om man vill kombinera Guds sanning med avgudarnas och andra religioners falskhet, kommer man att drabbas av en sanningens hungersnöd, inte en uppfyllelse av sanningen. Man måste söka Gud av hela sitt hjärta, inte så att en del av hjärtat söker Gud och en annan del av hjärtat söker avgudar.

F: Varför får inte kristna alltid det de ber Gud om i Jesu namn, enligt Matt 7:7–11?

S: Gud besvarar vissa böner med ”ja”, vissa med ”nej” och vissa med ”vänta”. När det inte kommer något svar, eller inte det svar vi önskar, är det bra att fundera över varför. Vi kan inte känna till varje enskilt fall, men i allmänhet finns det minst 21 skäl som har att göra med oss själva, omständigheterna och Gud.

Vi:

1. Vi ber till fel gud, en avgud. 1 Kungaboken 18:26–29

2. Våra önskemål bör inte handla om att tillfredsställa våra lustar. Jakob 4:3

3. Våra böner måste gälla goda saker. Matteus 7:11

4. Det är inte Guds vilja att vi ska få dem. Markus 14:36

5. Vi måste vänta. Daniel 10:12–14

6. Våra böner är bara tomma upprepningar. Matteus 6:7

7. Ändå måste vi [meningsfullt] fortsätta att be. Lukas 11:5–10, 18:1–7

8. Vi hyser synd i våra hjärtan (Psaltaren 66:18–19), vänder det döva örat till de fattiga (Ordspråksboken 21:13) eller är ogudaktiga (Ordspråksboken 15:29, Jesaja 59:1–3). Gud hör oss inte när vi väljer att inte lyssna på Gud (Sakarja 7:11–14 och underförstått i Ordspråksboken 28:9).

9. Vi behöver självbehärskning. 1 Petrusbrevet 4:7

10. Vi har syndat, till exempel genom skilsmässa. Malaki 2:13–14

11. Vi ignorerar Gud och hans lag. Sakarja 7:13; Ordspråksboken 28:9

12. Vi ignorerar de fattigas rop. Ordspråksboken 21:13

13. Vi är hänsynslösa mot våra hustrur. 1 Petrus 3:7

14. Gud kommer inte att lyssna om de fortfarande tillber avgudar också. Hesekiel 8:8-18

15. Deras händer är blodiga. Jesaja 1:15

16. Gud vet vilka prövningar som är bäst. 2 Korintierbrevet 12:7–9

17. Gud tuktar oss. 2 Samuelsboken 12:16–18; 22–24

Omständigheter:

1. I sin tid kanske Gud besvarar bönen, men nu är det ännu inte rätt tid. Habackuk 2:3

2. Det kan vara så att vi behöver förändras på något sätt, eller att någon annan behöver förändras. 1 Samuelsboken 1:10–12; 2 Mosebok 2:23–24

Gud:

1. Gud kanske besvarar vår bön med ett ”nej”

2. Gud kanske låter oss bli prövade.

Ibland, som boken Job och Daniel 10:2-3,12-14 visar, har vi absolut ingen aning om allt som pågår bakom kulisserna. Men vi vet att vårt tålamod och vår uthållighet förhärligar Gud.

F: Vilka är exemplen på den gyllene regeln i Matt 7:12a?

S: Lägg märke till att det inte står ”bröder”, dvs. medtroende, utan grannar – både troende och icke-troende. I affärslivet ska du behandla leverantörer, kunder, kollegor, chefer och underordnade på det sätt som du själv skulle vilja och förvänta dig att bli behandlad om situationen vore den omvända. När det gäller konkurrenter kan du vara en tuff konkurrent, men ändå en rättvis och hederlig sådan. När en situation, en försäljning eller en transaktion är avslutad, skulle du då känna dig bekväm med att berätta för den andra parten att du är kristen, eller skulle du känna dig generad och skämmas för att berätta det?

Den gyllene regeln hade formulerats, i negativ form, av Hillel hundra år tidigare, av Filon av Alexandria, i Tobit 4:15 och av Konfucius (Legge, Chinese Classics, vol. 1, s. 191f).

Se New International Bible Commentary s. 1129, Believer’s Bible Commentary s. 1229, Evangelical Commentary on the Bible s. 731 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 131–132 för mer information.

F: Varför tror du, i Matt 7:13–14, att porten som leder till fördärvet är bred, medan den som leder till evigt liv är smal?

S: De två portarna leder till olika destinationer. Satan leder världen längs en väg som i slutändan är självisk och förstörande. Men Gud har en annan väg, och vi måste välja om vi ska följa massan eller följa Gud.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 34, The Believer’s Bible Commentary, s. 1229, och Ulrich Luz, Matthew 1–7: A Commentary, s. 435 för mer information.

F: Berättar Matt 7:20 för oss hur vi kan avgöra vilken religiös grupp som är den sanna religionen?

S: Ja och nej. Inom varje religion finns det människor som påstår sig tillhöra den religionen, men som inte följer vad den lär ut. Det finns många ”kulturella kristna”, ”kulturella muslimer”, ”kulturella hinduer” osv. Denna text riktar sig till individer, särskilt falska lärare. Denna vers är alltså tillämplig på grundare av sekter eller religioner. Se *When Cultists Ask*, s. 103, för ett annat svar.

F: I Matt 7:21–23, hur kan vissa tro att de är frälsta och ändå hamna i helvetet?

S: Det finns ett viktigt begrepp som kallas ”falsk omvändelse”. Människor kan inte bara lura andra, utan de kan också lura sig själva. Inget här tyder på att de hade kätterska läror. Men om frukten av deras tro och liv inte stämmer överens med vad Nya testamentet lär ut, då bör de granska sin egen tro, precis som Paulus uppmanar till i 2 Korintierbrevet 13:6. Se The Tony Evans Bible Commentary s. 878, New International Bible Commentary s. 1129, Believer’s Bible Commentary s. 1229–1230, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 34 och Ulrich Luz, Matthew 1–7: A Commentary s. 442 för mer information.

F: Hur kan Matteus 7:24–29 tillämpas på våra liv?

S: Tony Evans ger exemplet att han hade en spricka i sin vägg som han lagade många gånger, men den kom alltid tillbaka. Problemet var inte väggen; nej, det var allvarligare. Problemet låg i grunden. Om det finns en spricka i vårt liv, andligt sett, som hela tiden återkommer, ska vi kanske inte se sprickan som den egentliga orsaken. Den egentliga orsaken kan vara att något är fel med grunden. Tekniskt sett handlar denna liknelse inte om två fundament, utan snarare om var man ska bygga sitt fundament. Se The Tony Evans Bible Commentary s. 878, The Believer’s Bible Commentary s. 1230, The Expositor’s Greek New Testament s. 135–136 och The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 34, 36 för mer information.

F: Visar Matt 7:24–29 att endast de som erkänner sin påstådda ”inre gudomlighet” kan stå emot livets stormar, som Spangler och vissa andra New Age-anhängare hävdar?

S: Nej, se svaret på Matteus 6:33. I detta avsnitt nämns ingenting om vår gudomlighet; New Age-anhängare läser in det i texten. Frågan handlar snarare om huruvida vårt liv (vårt hus) är byggt på Guds grund eller på sand. Se When Cultists Ask, s. 103, för mer information.

F: Varför formulerade den spetälske sin fråga på det här sättet i Matt 8:2?

S: Den spetälske tvivlade på Jesu förmåga att rena honom. Den spetälske var osäker på Jesu vilja att rena honom.

Spetälska är också en bra metafor för synd. Den ser äcklig ut, breder ut sig på personen, smittar andra och var mänskligt sett obotlig.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1231, för mer information.

F: Varför skulle den spetälske i Matt 8:4 offra som ett vittnesbörd inför prästerna?

S: Detta skulle tjäna som ett vittnesbörd för att visa prästerna att han mirakulöst hade renats, och det skulle också vara ett vittnesbörd för prästerna om att Jesus fortfarande höll fast vid lagen. Förmodligen var det väldigt få spetälska som gick till prästen och bad om att bli undersökta, eftersom de nu var helade. Om prästen var på sin vakt skulle han kanske undersöka vem denna helare var; det finns dock inget omnämnande av att prästen utredde detta vidare. Detta kan ha varit anledningen till att Jesus ”satte prästen på prov” genom att låta honom vara den första att undersöka mannen.

En annan anledning var att Jesus ville att mannen skulle återupptas i samhället, utöver den fysiska helandet. Om prästen hade hört via andra att denne man var ”ren” trots att han inte hade gått till prästen såsom Mose lag föreskrev, skulle prästen av ren illvilja kanske ha vägrat att förklara honom ren.

Senare blev några av fariséerna kristna, enligt Apostlagärningarna 15:5. Trots alla sina många brister hade många av fariséerna ändå den dygden att de tog Guds ord på allvar och trodde på vad Gud sade om uppståndelsen och livet efter döden.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1231, ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 138, och ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 36–37 för mer information.

F: I Matt 8:5–13, kom centurionen själv till Jesus, eller sände han andra, som det står i Luk 7:1–10?

S: Det finns två möjliga svar.

1) Hundraföraren skickade andra i förväg och kom sedan själv.

2) När centurionen ”kom”, betyder det inte nödvändigtvis att han kom personligen. När det till exempel står i Joh 19:1 att Pilatus piskade Jesus, betyder det inte att Pilatus gjorde det med egna händer.

Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 174–175, och ”When Critics Ask”, s. 334, för mer information.

F: Varför förundrade sig Jesus över centurionen i Matt 8:10 och Luk 7:9?

S: Jesus förundrade sig över den kontrast han såg. Hundraföraren var inte jude och hade inte fostrats enligt lagen hela sitt liv, men ändå hade han större tro än många judar. Hundraföraren trodde att Jesus kunde beordra sjukdomar på samma sätt som han beordrade sina soldater. Att ha tro beror inte enbart på ens omgivning och uppväxt. Hundraföraren kan ha sagt att han inte var värdig, antingen på grund av judiska seder eller, vilket är mer troligt, för att han insåg Jesu makt och auktoritet. Hundraföraren kan ha känt till den tidigare helandet i Joh 4:46–54, och det gav honom hopp och mod att vända sig till Jesus.

Se Evangelical Commentary on the Bible s. 731–732, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 139, New International Commentary on the Bible s. 1130 och Tony Evans Bible Commentary s. 878–879 för mer information.

F: Avser detta i Matt 8:12 ett tillfälligt straff eller ett evigt straff?

S: Versen i sig säger inget om detta. Men ”gråt och tandagnisslande” avser på andra ställen inte bara ångest, utan även ära, privilegier och glädje som gått förlorade för alltid, så detta avser troligen evigt straff.

F: Är helvetet i Matt 8:12; 22:13; 25:30 en plats av mörker, eller en plats av eld som i Upp 20:14; Mark 9:48?

S: Båda delarna. Först ett kort svar, sedan ett längre svar.

Kort svar: Denna eld är inte enbart en jordisk eld, och Gud kan skapa denna eld precis som Han önskar. Gud beskriver för oss något som vi aldrig har sett på jorden, och även om vi inte vet hur lik eller olik jordisk eld är jämfört med helveteselden, är den tillräckligt lik för att Gud ska kunna använda den som en beskrivande metafor.

Långt svar: Vetenskapligt sett är eld ljus eftersom den avger ljusfotoner i det synliga spektrumet (rött till violett). Den känns het eftersom den också bestrålar oss med ljusfotoner i andra delar av spektrumet, främst infrarött ljus från elden, medan solljuset genom atmosfären innehåller mer ultravioletta strålar. Hur skulle man beskriva något som huvudsakligen avger röntgenstrålar eller gammastrålar? Detta skulle kunna steka något mycket snabbare, men det skulle se mörkt ut för det mänskliga ögat. Om vi lämnar fotonerna åt sidan skulle en neutronstjärna avge större delen av sin energi i form av neutroner, precis som en atombomb gör, men den skulle vara mörk om det fanns få fotoner. Nu vet vi inte om helvetet är hett på grund av fotoner, neutroner eller något helt annat, men dessa jordiska observationer visar helt enkelt att det finns många möjligheter till hur helvetets mörker och eld kan se ut.

Se *When Cultists Ask*, s. 104–105, och *When Critics Ask*, s. 335, för andra svar.

F: Vad är betydelsen av Jesu formulering i Matt 8:13?

S: Det finns inga uppgifter om att Jesus skulle ha sagt detta till någon annan. Hundraföraren hade en så stor tro att Jesus skulle säga detta och att hans dotter skulle bli helad.

F: I Matt 8:14 och 1 Kor 9:5, bevisar det faktum att Petrus var gift att den katolska praxisen att präster inte får gifta sig är felaktig?

S: Som protestant anser jag att just denna vers varken bevisar eller motbevisar denna fråga. Petrus var gift innan han blev lärjunge. På samma sätt har det under 1900-talet funnits gifta episkopala präster som konverterat till katolicismen, och den katolska kyrkan har låtit dem fortsätta att vara gifta katolska präster och fortsätta som tidigare i sitt äktenskap.

F: Vad är det som är intressant med helandet av febern i Matt 8:15?

S: Vanligtvis när någon blir frisk från feber är man svag och behöver tid för att återhämta sig. Att vara sjuk av feber var inte ovanligt på grund av malaria. Peters svärmor behövde ingen tid alls för att återhämta sig innan hon började servera dem.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 37, The Believer’s Bible Commentary s. 1232, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 204, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 140–141 och New International Bible Commentary s. 1158–1159 för mer information.

F: I Matt 8:17, syftar Jes 53:4 på att han led för vår skull, eller på att han helade oss?

S: Jesaja 53:4 kan syfta på båda delarna.

Messias kommer att bli sårad: Som Jesaja 53:5 visar, handlar denna text om att Messias (den lidande tjänaren) lider för vår skull. På samma sätt säger Jesaja 53:6 att Herren lade vår missgärning på den lidande tjänaren.

Guds folk kommer att bli helat. Både Jesaja 53:5 och 53:4 visar att en välsignelse från Messias kommer att vara vår helande. Ingenting i Jesaja 53 specificerar att detta endast är andlig helande eller fysisk helande. Visst använde Gud exemplen på fysisk helande för att peka bortom dem själva mot den större betydelsen av andlig helande som möjliggjorts genom korset.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 204–206 för en mer utförlig diskussion.

F: Kan Jesus i Matt 8:20 och på andra ställen syfta på någon annan än sig själv när han säger ”Människosonen”?

S: Nej, Markus 14:41b visar att Jesus menade sig själv. I Getsemane trädgård, strax före sin arrestering, säger Jesus i Markus 14:41b: ”Sover och vilar ni fortfarande? Nu räcker det! Tiden är kommen. Se, Människosonen överlämnas i syndarnas händer. Stå upp, låt oss gå. Se, min förrädare närmar sig!” (BSB). Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 209–213 för en utförlig diskussion om uttrycket ”Människosonen”.

F: Varför kallar Jesus sig ofta Människosonen i Matt 8:20 och på andra ställen?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1) Jesus ansåg att detta uttryck var mycket betydelsefullt. Jesus använde detta uttryck 32 gånger i Matteus, 14 gånger i Markus, 26 gånger i Lukas och 12 gånger i Johannes.

2) Medan titeln ”Guds Son” används för att betona Jesu gudomlighet, betonar ”Människosonen” också Jesu fullständiga mänsklighet. Men precis som ”Människosonen” antyder Jesu fullständiga mänsklighet, betonar ”Guds Son” Jesu fullständiga gudomlighet.

3) I Daniel 7:13–14 talas det profetiskt om Människosonen. Jesus ville förmodligen att de skulle gå tillbaka och läsa detta avsnitt. Där står det: ”I min nattliga syn fortsatte jag att se, och jag såg en som liknade Människosonen komma med himmelens moln. Han närmade sig den Evige och fördes inför hans ansikte. Och han fick herravälde, härlighet och kungamakt, så att folk från alla nationer och språk skulle tjäna honom. Hans herravälde är ett evigt herravälde som inte skall förgå, och hans rike är ett som aldrig skall förstöras.” (BSB)

Se Encyclopedia of Bible Difficulties s. 322–324, When Critics Ask s. 335–336, When Cultists Ask s. 105–106 och New International Commentary on the Bible s. 1130–1131 för mer utförliga svar.

F: Varför sa Jesus i Matt 8:21–22 till mannen att låta de döda begrava sina egna döda?

S: Jesus menade att det fanns gott om andligt döda människor omkring som kunde begrava de döda, och att man inte skulle låta sig bindas av saker utan evig betydelse. Problemet låg i mannens begäran: ”Herre, låt mig först …”.

Det finns inget som tyder på att mannens far redan hade dött. Mannen kanske menade: ”Vänta tills min åldrade far dör, och kanske tills han får arvet, och då ska jag följa dig.” Mannen ville alltså följa Jesus, men han ville göra det enligt sin egen tidsplan. Jesus avvisade honom. I skarp kontrast till detta lämnade Matteus, författaren till evangeliet, omedelbart allt och följde Jesus när han blev ombedd att göra det (Matteus 9:9).

Se *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 324, *When Critics Ask*, s. 336, *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1232–1333, *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 38, *The New International Commentary on the Bible*, s. 1130 och *The Tony Evans Bible Commentary*, s. 879 för mer utförliga svar.

F: Hur kunde Jesus sova genom den här stora stormen i Matt 8:24–25?

S: Det grekiska ordet här, seismos, kan syfta på en jordbävning, men här avser det en våldsam ”skakning” av havet. Jesus hade övervunnit mänskliga sjukdomar, och han fruktade inte heller naturkrafterna. Det finns två möjligheter.

Naturligt: Jesus var trött efter sin predikan och sov mycket djupt. På den tiden fanns det inga mikrofoner eller ljudanläggningar, så en talare var tvungen att tala mycket högt. Kom också ihåg att Jesus inte kände någon oro över att ta sig till andra sidan. Om Jesus normalt kunde sova i en liten båt, så sover han helt enkelt även när vågorna är högre och vinden blåser.

Övernaturligt: Om stormen var så kraftig att ingen kunde sova under den, så kanske Fadern lät Jesus vara i en mycket djup sömn för att pröva lärjungarnas tro på att Gud skulle hålla Jesus i säkerhet.

Se Evangelical Bible Commentary s. 732 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 143 för mer information.

F: Vad kan vi i Matteus 8:24–27 tillämpa i våra liv?

S: Alla upplever stormar, vissa så allvarliga att de kan få vår båt att sjunka. Men Jesu syn på stormen och vår syn på en storm kan vara radikalt olika. Lärjungarna var fiskare, och de visste att fiskare kunde dö i sådana här stormar. Som Matthew Henry säger, tillrättavisade Jesus dem inte för att de väckte honom för att be om hjälp, utan snarare för deras rädsla och brist på tro. Lärjungarna insåg inte att de inte behövde vara rädda för att båten skulle sjunka, så länge Jesus var ombord. Lärjungarna hade tro, men de hade inte en tro som de kunde lita på. Stormen var verkligen våldsam, men det rätta att göra var att låta Jesus stilla stormen. Vi kan möta stormar i våra liv som inte bara verkar våldsamma, utan som verkligen är våldsamma. Vi behöver be Jesus att stilla stormen.

Jesus uttalade här två tillrättavisningar: en riktad mot vinden och vågorna, och en riktad mot lärjungarna för deras bristande tro. Det är som om de inte fullt ut insåg, eller egentligen kom ihåg, vem som befann sig i båten tillsammans med dem. Kanske behöver vi omvända oss när vi glömmer vem som är med oss i livets båt. En bra sak med prövningar i vårt liv är att de på nytt ger oss en bättre förståelse av vem Jesus är.

Slutligen, när vinden avtar, är vattnet fortfarande mycket upprört en stund. Men lärjungarna blev förvånade eftersom Matteus 8:26 säger att inte bara vinden utan även vågorna blev stilla. En båt skulle inte vara säker förrän vågorna var stilla, så Gud stillade också vågorna.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 38–39, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 215, The Believer’s Bible Commentary s. 1233 och The Tony Evans Bible Commentary s. 880 för mer information.

F: Fanns det i Matt 8:28 två demonbesatta män i Gergesenes-landet, eller bara en enligt Mark 5:1–4 och Luk 8:26–33?

S: Även om det möjligen kan ha rört sig om två olika händelser, är det mer troligt att det var samma händelse och att det förekom ett skrivfel i Matteusevangeliet. Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, skrev att Matteus ursprungligen skrev sitt evangelium på hebreiska/arameiska. I When Critics Ask, s. 337, tilläggs att ”om det fanns två män, då är båda berättelserna korrekta, eftersom det finns en mycket grundläggande matematisk lag … – där det finns två, finns det alltid en. Det finns inga undantag!” Vi skulle ha ett problem om Markus och Lukas sa att det bara fanns en man, men ordet ”bara” finns inte där.

F: I Matt 8:28, vilken stad låg exakt nära den besatte mannen?

S: Det skulle antingen vara Gadara eller Gerasa. Svårigheten ligger i att det fanns tre städer med ganska liknande namn. Dessutom, om detta transkriberades från hebreiska, är de hebreiska bokstäverna för ”r” och ”d” mycket lika varandra.

Gergesenes (i Gergesa), dagens Khersa, är den stad som nämns i de flesta manuskripten. Den ligger vid den östra stranden av Galileiska sjön, och kullarna sluttar brant ner mot sjön.

Gadarenes (från Gadara), dagens Um Qeis, låg endast 5 till 8 miles sydöst om Galileiska sjön, och ”gadarenernas land” sträckte sig faktiskt ända fram till Galileiska sjön, vilket bevisas av att Josefus nämner detta och av ett mynt från Gadara som visar ett skepp. Vaticanus, texten i Ephraem Rescriptus och vissa exemplar av Diatessaron anger denna stad.

X Gerasenerna (från Gerasa) (dagens Jerash) ligger cirka 30 miles från Galileiska sjön, så det kan inte vara den staden. Detta namn förekommer endast i de italiska manuskripten, Vulgata, marginalen (inte i texten) i den harkeiska syriska texten och i den sahidiska koptiska texten.

X Gersa i Gilead ligger 20 miles öster om Jordanfloden

X Gaxarenes är ingen stad som har existerat. Denna uppenbara felstavning förekommer endast i det ursprungliga Siniaticus-manuskriptet, och en senare skrivare korrigerade den i Siniaticus-manuskriptet till Gergasenes.

Se *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 324–326, ”Hard Sayings of the Bible”, s. 373, ”When Critics Ask”, s. 336–337, ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 122, Aland m.fl.s ”The Greek New Testament”, s. 29, ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 144–145, samt ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 219–220 för mer information.

F: Vad kan vi lära oss av Matt 8:28–29 för våra egna liv?

S: För det första borde gravarna vara en lugn plats, utan något levande i närheten. Men i de dödas rike är det där demonerna verkar. De besatta borde inte ha befunnit sig där; de borde ha levt tillsammans med alla andra. Vi vet inte varför de befann sig där; kanske för att de valde att undvika människor, för att människor hade fördrivit dem, för att plundra gravar, för att råna eller döda dem som kom dit, eller av någon annan anledning. Men det vore förvånande om någon gick för att hedra en avdöds grav och plötsligt dök dessa två demonbesatta män upp.

I vårt liv och i livet för andra omkring oss kan det finnas döda saker i vårt förflutna som inte bör återupptas, tas upp eller ens frivilligt minnas. Men plötsligt, av vilken anledning det än må vara, dyker något upp som inte längre borde finnas där. Vi bör vara bestämda i att detta inte får ske; att det måste drivas ut, i Jesu namn. Vi är en ny skapelse; en del av det innebär att det som är gammalt och syndigt måste dö – och förbli dött.

Se The Tony Evans Bible Commentary, s. 880, för mer information.

F: Vad menade demonerna i Matt 8:29 med ”plåga oss före tiden”?

S: Demonerna visste att de skulle skickas till avgrunden (Judas 6; Uppenbarelseboken 20:1–2) och senare till eldsjön (Uppenbarelseboken 20:14–15).

F: Varför gick Jesus i Matt 8:32 med på demonernas begäran att få gå in i svinen?

S: Skriften säger inget om detta. Men det verkar som om det inte gjorde demonerna någon nytta att gå in i svin som drunknade omedelbart. Det är intressant att byborna var mer bekymrade över de 2 000 svin som drunknade än över de två besatta människorna. De värderar ekonomisk förlust högre än andlig vinst. Se ”Believer’s Bible Commentary” s. 1233, ”The Expositor’s Bible Commentary” vol. 8 s. 219 och ”Tony Evans Bible Commentary” s. 880 för mer information.

F: Varför tillbringade Jesus tid här i Kapernaum, som Lukas kallar ”sin egen stad”, enligt Matt 9:1, Mark 6:45 och Joh 6:17?

S: Kom ihåg att folket i Nasaret (cirka 20 miles bort) hade försökt döda Jesus i Luk 4:29–31, och att gergesenerna uttryckligen bad Jesus att lämna orten efter att 2 000 svin hade drunknat, så Jesus gjorde Kapernaum till sin hemort. Det är mycket troligt att det rör sig om det moderna Tell Hum, cirka 2,5 miles sydväst om den punkt där Jordanfloden mynnar ut i Galileiska sjön, på den nordvästra stranden. Simon Petrus, Andreas och Filippus kom alla ursprungligen från Betsaida (Joh 1:44; 12:21), som låg alldeles i närheten. Som vuxna arbetade de i staden Kapernaum vid sjön, tillsammans med Jakob, Johannes och Matteus (Mark 1:29). Se Wycliffe Bible Dictionary s. 66, 226, 310 och Believer’s Bible Commentary s. 1234 för mer information.

F: Vad skulle i Matt 9:2–6 kunna anses vara fel med att Jesus förlät synder?

S: Människor syndade mot Gud, och de resonerade helt korrekt att Jesus måste vara Gud för att kunna förlåta synder mot Gud. Lägg märke till att Jesus inte sa: ”Gud har bemyndigat eller godkänt mig att säga att dina synder är förlåtna”. Istället förkunnade Jesus helt enkelt: ”Dina synder är förlåtna”. Även om judarna förväntade sig en Messias, skulle de inte förvänta sig att Messias själv skulle förlåta synder. Både att förlåta synder och att bota sjukdomar nämns i Psalm 103:3, men båda är specifikt Herrens uppgift.

Naturligtvis skulle det vara lika löjligt att säga till mannen ”dina synder är förlåtna” som att beordra en förlamad man att gå.

Se New International Bible Commentary s. 1131, Evangelical Commentary on the Bible s. 732, Believer’s Bible Commentary s. 1234 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 148 för mer information.

F: Vad betyder ”tullkvittens” i Matt 9:9 (KJV)?

S: Det betyder att driva in skatter.

F: Vad är bakgrunden till Matteus och hans vänner i Matt 9:9–10?

S: Matteus (som betyder ”Guds gåva” eller möjligen ”trogen”) är samma person som kallas Levi i Markus. Båda är hebreiska namn. Detta utspelade sig utanför Kapernaum, där det fanns en romersk garnison. En skatteindrivare där skulle behöva behärska både arameiska och grekiska, även om latin också skulle vara till hjälp. Vi vet inte med säkerhet vilket språk som huvudsakligen talades vid banketten, eller ens om arameiska talades överhuvudtaget. Oavsett vilket skulle inga fariséer eller judar med självrespekt visa sig där och äta tillsammans med ”syndare”.

Skatteindrivarna föraktades eftersom de drev in skatter åt de romerska ockupanterna. Dessutom förväntades de ta ut mer än vad regeringen krävde och behålla mellanskillnaden. Det fanns så många tillfällen att ta ut ännu mer och utnyttja andra att det måste ha varit en svår frestelse att motstå.

Eftersom det var många gäster var kanske Matteus hus stort, eller så kan middagen ha ägt rum på en utomhusgård vid huset. Troligen blev gästerna vid middagen också inbjudna att bli lärjungar. (Jesus hade många lärjungar utöver den inre kretsen av de tolv.) Som det står i Believer’s Bible Commentary, s. 1234, om Matteus: ”Han förlorade ett bekvämt jobb, men han fann ett öde. Han förlorade en god inkomst, men han fann ära. Han förlorade en trygg tillvaro, men han fann ett äventyr som han aldrig hade kunnat drömma om.” Tänk om Matteus hade sagt ”nej” när Jesus frågade honom. Matteus skulle inte ha blivit apostel, skulle inte ha skrivit evangeliet, utan skulle istället bara ha levt ut sina dagar som en meningslös, ganska välbärgad men föraktad och senare bortglömd anonym man.

Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 39, The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 223–224, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 150–151 och Evangelical Commentary on the Bible s. 733 för mer information.

F: Vad menade Jesus i Matt 9:12 med att endast de sjuka behöver en läkare?

S: Alla är sjuka, men endast de som inser att de är sjuka söker upp en läkare. Så i en viss mening var anklagelsen mot Jesus helt sann. Men genom att äta med fariséerna – eller med vem som helst för den delen – skulle Jesus också äta med syndare! Eftersom Jesus just hade bevisat att han kunde förlåta den förlamades synder, kunde han också förlåta skatteindrivarnas synder. Om någon säger att de inte vill gå till kyrkan eftersom den är full av människor som är ofullkomliga och syndar, säg då till dem att det inte borde hindra dem, för kyrkan har alltid plats för en till! Se Believer’s Bible Commentary s. 1234–1235 och The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 152 för mer information.

F: Varför nämnde Jesus i Matt 9:13 att Gud vill ha barmhärtighet och inte offer?

S: Jesus hänvisar till Hosea 6:6. Även om Gud beordrade både offer och barmhärtighet, var Gud mer intresserad av att vi skulle ha ett barmhärtigt hjärta än av offer. Precis som på Hoseas tid brydde sig vissa religiösa människor på Jesu tid mindre om andra och var mer upptagna av att umgås med ”rätt sorts” människor. Jesus brydde sig om de förlorade tullindrivarna och syndarna och tillrättavisade dem för att de inte insåg att alla är syndare inför Gud, och att de inte hade någon anledning att känna sig bättre än andra syndare. De skriftlärda och fariséerna visade sitt hjärta genom att de aldrig anklagade Jesus för att vara tullindrivare eller syndare, utan för att umgås med dem. Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 118–119, och ”The Expositor’s Greek Testament”, vol. 1, s. 152, för mer information.

F: Varför fastade inte lärjungarna i Matt 9:14?

S: Jesus sa inte att hans lärjungar aldrig skulle fasta, utan snarare att de inte behövde fasta så länge Jesus fortfarande var hos dem i köttet. För de rätta syftena med fastan, se diskussionen om Matteus 6:16–18. Se *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 8, s. 226–227 för mer information.

F: Vad är poängen med liknelserna om kläderna och vinsäckarna i Matt 9:16–17 och Mark 2:21–22?

S: Även i den naturliga världen kan man inte alltid gradvis vänja sig vid något nytt. Ibland måste man ”bryta mönstret”, byta paradigm eller börja om på nytt. Jesus menade här att för att ta emot hans lära var brytningen så radikal att man måste födas på nytt (Joh 3:5–7) och bli en ny skapelse (2 Kor 5:16–17). Se även diskussionen om Markus 2:21–22.

Tyvärr försökte just de människor som Paulus kritiserade i Galaterbrevet – de så kallade judaisterna – göra just detta i forna tider: att blanda nåd och Jesu lära med lagen och Gamla testamentets bud. På ett annat sätt gör vissa sjundedagsadventister detsamma.

Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 227, The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 40, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 153 och The Believer’s Bible Commentary s. 1235–1236 för mer information.

F: Vad är det som är speciellt med klädnadens fåll i Matt 9:20?

S: Det handlade troligen om fransar på klädnadens kant. Dessa kan ha ansetts vara en mer helig del av klädnaden, eftersom fransar med en blå tråd i mitten föreskrivs i 4 Mosebok 15:38 och följande; 5 Mosebok 22:12.

Kvinnan verkade vara mycket hemlighetsfull kring detta. Enligt 3 Mosebok 15:19–33 skulle hennes ständiga blodflöde ha gjort henne oren, så hon borde egentligen inte ha trängt sig in i folkmassan på nära håll för att nå fram till Jesus.

Se New International Bible Commentary s. 1131, The Expositor’s Greek Testament vol. 1 s. 154 och Evangelical Commentary on the Bible s. 733 för mer information.

F: Varför kallade Jesus offentligt fram kvinnan med blödningen i Matt 9:20–22, Mark 5:27–34 och Luk 8:43–49?

S: Fysisk helande var inte anledningen till att Jesus kom till jorden. Jesus var mer intresserad av kvinnans tro än av den fysiska sjukdomen. Som en pastor sa om detta offentliga mirakel: ”I änden av vårt rep finns kanten på Jesu mantel.”

F: Avgör i Matt 9:20–22 och Mark 5:27–34 hur stor tro vi har om våra böner blir besvarade?

S: Det är en faktor. När det gäller böner som ligger i Guds vilja måste vi ha tro när vi ber. I Jakob 1:6–7 står det att vi måste be utan att tvivla, eftersom en tvivlande person inte kommer att få det han eller hon ber om. Men om vi tror, men ändå har vissa tvivel, kan vi be, samtidigt som vi ärligt erkänner vår brist på tro, precis som mannen gjorde i Markus 9:24, och Gud kommer att besvara vår bön. Det är också skönt att veta att den Helige Ande förmedlar våra böner i Romarbrevet 8:26–27.

Naturligtvis, även om vi ber om något med större tro än någon någonsin tidigare har bett om något, och det inte är Guds vilja att ge det till oss, då kommer Gud inte att göra det, vilket Jakob 4:3 visar. Detta är en del av en större fråga: när besvarar Gud böner, och när säger Skriften att han inte gör det? Se diskussionen om Matteus 7:7–11 och ”Hard Sayings of the Bible”, s. 419–421, för mer information.

Se avsnittet om evangelierna för frågor om Jairus dotter.

F: Varför finns det professionella sörjare i Matt 9:23–26?

S: Betalda sörjare var vanliga, så att man skulle ha tid att ta hand om alla gäster vid begravningen. Enligt Mishnah Ketuboth 4:4 var även en fattig familj tvungen att betala för två flöjtspelare och en professionell sörjande kvinna. Vissa har kallat detta för ”konstgjord sorg”. Att dö är en stor affär, både då och nu. Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 8, s. 231, och Believer’s Bible Commentary, s. 1236, för mer information.

F: Varför hade dessa två blinda män, som hade tro nog att tro på Jesus, inte lydnaden att avstå från att berätta detta för andra, enligt Matt 9:28–31?

S: Detta är en intressant fråga. Dessa blinda män ”såg” att Jesus var Davids son, dvs. Messias, bättre än de flesta som kunde se. Dessa män hade tron att vända sig till Jesus när det inte fanns något annat alternativ. Men trots att de i tro vände sig till Jesus i de stora frågorna, lydde de inte honom i denna lilla sak. Kanske trodde de att det skulle vara till hjälp att sprida detta just då, och de var så förmätna att de trodde sig veta bättre än Jesus vad som var till hjälp.

Här har vi den intressanta men sorgliga situationen med andligt insiktsfulla människor, som hade stor tro på Jesus, men som sedan medvetet valde att vara olydiga mot Jesus. Visdom och tro är inte mycket värda utan lydnad. Ja, de fick sin syn åter, men Jesus fick här inga lydiga tjänare.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1236–1237, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 8, s. 232–233, för mer information.

F: Bör vi i Matt 9:38 be om fler arbetare till skörden idag?

S: Ja, detta är en bön som ofta försummas. Vi ber för skörden, det vill säga att människor ska komma till Kristus och bli hans lärjungar, men vi bör också be om fler skördare som Gud kan använda för att evangelisera icke-kristna, eftersom Jesus säger att arbetarna kommer att vara få, vilket betyder alltför få. Ibland, när tiderna är svåra och de ekonomiska förhållandena är tuffa, kan till och med de som är pastorer och arbetar på missionsfältet känna sig nedslagna och vilja ge upp. Arbetarna sänds ut av Gud, men de bör förbli utsända tills Gud kallar dem att göra något annat. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1237, för mer information.

F: I Matt 10:1, kunde lärjungarna bota redan innan detta?

S: Oavsett om de botade vissa sjukdomar redan tidigare, gav Jesus dem här makt över alla sjukdomar. För övrigt är Matteus 10:2 det första stället där de kallas apostlar.

F: Vem är ”Lebbaeus” i Matt 10:3 (KJV)?

S: Det är samma person som Taddeus.

F: I Matt 10:4 och Mark 3:18: Hur kunde Simon från Kana vara en av Jesu lärjungar, eftersom Simon [enligt uppgift] inte var jude?

S: I KJV och NKJV står det ”kananit”, och i NKJV finns en fotnot som anger att den vanligaste texten är ”kananean”. De tidiga utgåvorna av NASB och NRSV anger ”kananean”. I BSB och NASB 2020 står det ”zelot”.

Om Simon inte alls var jude eller delvis jude är inte poängen. Jesus kunde kalla lärjungar från vilken nationalitet som helst. Som en sidokommentar kan nämnas att många från de icke-judiska städerna Tyros och Sidon kom för att träffa Jesus i Markus 3:8. Tyros låg cirka 35 miles från Galileiska sjön, och Sidon låg 25 miles från Tyros.

Det grekiska ordet Kananaios kan vara en transkription av det arameiska ordet qan’an, som betyder ”zelot”. I Lukas 6:15 och Apostlagärningarna 1:13 kallas han ”Simon Zeloten”. ”The Expositor’s Bible Commentary”, volym 8, s. 237–239, ”Asimov’s Guide to the Bible”, s. 840, och ”The Expositor’s Greek Testament”, volym 1, s. 158, säger samma sak. Men detta väcker en intressant fråga. Om en av Jesu lärjungar tidigare var en zelot och en annan, Matteus, en skatteindrivare, skulle de ha stått diametralt motsatta politiskt, åtminstone innan de kom till Kristus. Se Evangelical Commentary on the Bible, s. 734, för mer om detta.

F: Vad betyder ”Iskariot” i Matt 10:4; Mark 3:19; Luk 6:16; Joh 6:71?

S: Judas far heter Simon i Joh 6:71 och 13:26, så det är inte hans fars namn. Det finns två uppfattningar om vad Iskariot betydde.

1. Iskariot kan betyda ”dolkens man”.

2. Det kan betyda ”man (ish) från Kerioth”, vilket var namnet på två städer i Juda. Se olika källor, bland annat Archaeological Encyclopedia of the Holy Land, s. 212, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 239, för mer information.

F: Varför beordrade Jesus uttryckligen sina lärjungar i Matt 10:5–6 att inte gå in i de samariska byarna?

S: Det handlade om tidpunkten, eftersom Jesus uttryckligen beordrade dem att gå in i Samarien i Apg 1:8.

Jesus sändes först till Israel och sedan till resten av världen. Apostlarna begav sig först till Judeen, sedan till Samarien och därefter till jordens yttersta hörn. När Paulus kom till en ny stad följde även han mönstret att först predika i synagogan. I många sammanhang idag kan det finnas en tidsplan som Gud vill att även vi ska följa.

F: Vad säger Matteus 10:5–6 om Ahmadiyya-muslimernas påstående att de kommer att betala 20 000 dollar till den som kan hitta bevis för att Jesus kom för alla människor och inte bara för judarna?

S: Bibeln, från Gamla testamentet till Uppenbarelseboken, är konsekvent i att Jesus är Frälsaren för alla människor, inte bara för judarna. Föreställ dig för ett ögonblick att Jesu budskap inte var avsett för hedningarna. Skulle du då ha sagt till alla de ungefär en halv miljon kristna under de första tre århundradena efter Kristus: ”Ni ska inte följa Jesu lära; Gud vill att ni ska gå tillbaka och dyrka era hedniska avgudar!” – självklart inte, det är ju löjligt! – precis som den här frågan. Men låt oss ändå undersöka den i detalj.

Å ena sidan kan vi skilja mellan Jesu verksamhet före korsfästelsen, Jesu budskap och Jesus efter uppståndelsen. Men i alla tre fallen var Jesus inte bara till för judarna. Under sin jordiska verksamhet vände sig Jesus själv främst (men inte uteslutande) till ”de förlorade fåren i Israels hus” (Matteus 15:24). Han förkunnade sin frälsning först och främst för judarna. Men också:

a) Gamla testamentet profeterade att Jesus var till för alla människor.

b) Jesus vände sig till samariterna, som var halvjudar

c) Jesus var även till för hedningarna (icke-judar); han reste till och med för att träffa hedningar utanför Israel.

d) Jesus sade att hans budskap var till för alla, inte bara för det judiska folket.

e) Jesus sa aldrig att hans evangelium var begränsat till judarna.

f) Slutligen skulle Jesu apostlar vara de som bäst kunde förstå vad Jesus lärde ut.

Här är bevisen.

a) Gud sade i Gamla testamentet att Messias var till för alla människor

Jesaja 9:1–7 är en berömd messiansk profetia. I Jesaja 9:1b står det: ”Men i framtiden skall han ära Vägen vid havet, bortom Jordan, nationernas Galiléen.”

Jesaja 42:1–9 är en messiansk profetia. I Jesaja 42:6 står det: ”Jag, Herren, har kallat dig för ett rättfärdigt syfte, och jag skall ta dig vid handen. Jag skall bevara dig och utse dig till ett förbund för folket och ett ljus för nationerna [hedningarna], för att öppna de blindas ögon, för att föra ut fångarna ur fängelsehålan och dem som sitter i mörkret ur fängelsehuset.”

Jesaja 49:1–7 är också messiansk, men se särskilt på Jesaja 49:6: ”Han säger: ’Det räcker inte att du är min tjänare, att du upprättar Jakobs stammar och återupprättar Israels utvalda. Jag skall också göra dig till ett ljus för hedningarna, för att föra min frälsning till jordens ändar.’”

b) Jesus gick till de halvjudiska samariterna

I Johannes 4:1–42 predikade Jesus inte bara för kvinnan vid brunnen, utan också för de andra samariterna i byn. Samariterna bad Jesus att stanna hos dem, så Jesus stannade hos dem i två dagar. ”Och många fler kom till tro på grund av hans budskap. De sade till kvinnan: ’Vi tror nu inte bara på grund av dina ord; vi har själva hört, och vi vet att denne man verkligen är världens Frälsare.’”

Men Lukas 17:11–18 visar att samariterna fortfarande betraktades som utlänningar och inte som judar.

c) Jesus reste till hedningarna öster och norr om Israel

Markus 7:24–30 Jesus reste till trakten kring Tyrus (norr om Israel i Fenicien) och helade en kvinnas dotter. Nu var kvinnan inte en judisk kvinna som bodde utanför Israel. Texten säger tvärtom uttryckligen att hon var grekiska, av syro-feniciskt ursprung. Eftersom påståendet var att Jesus endast var till för judar – och inte bara främst för judar – motbevisar detta enda fall påståendet om ”endast”.

Matteus 8:28–34 Jesus helade de besatta i Gadara. Gadara-området låg på östra sidan av Galileiska sjön, i den icke-judiska, grekiskspråkiga regionen där man födde upp svin, kallad Dekapolis. Se även Markus 5:1-20 och Lukas 8:26-39. Precis som den syro-feniciska kvinnan var dessa inte icke-judar som råkade befinna sig där. Jesus reste medvetet utanför Israel för att predika och förmedla sitt frälsningsbudskap till dessa icke-judar.

Markus 7:31–37 Jesus utförde offentligt ett mirakel i Dekapolis, vilket är grekiska för ”tio städer”. Det var en region med grekiska bosättare i dagens Syrien och Jordanien; ingen del av Dekapolis låg i Israel.

Markus 8:1–10 Efter att Jesus hade mättat folkmassan på fem tusen i Israel, korsade han senare Galileiska sjön österut till hedningarnas sida och mättade de fyra tusen. Även detta skedde i Dekapolis, de tio städerna med grekiska kolonister.

d) Jesu evangelium var avsett för alla folk

Jesus uppmanade sina lärjungar att sprida hans budskap till ”alla folk”, inte bara till det judiska folket.

Lukas 24:45–47 ”Då öppnade han [Jesus] deras sinnen så att de kunde förstå Skrifterna. Och han sade till dem: ’Så står det skrivet: Kristus skall lida och uppstå från de döda på den tredje dagen, och i hans namn skall omvändelse och syndernas förlåtelse förkunnas för alla folk, med början i Jerusalem.’” Här står det inte bara ”i alla folk”, utan snarare ”för alla folk”.

Matteus 28:18-20 ”Då kom Jesus fram till dem och sade: ’All makt i himlen och på jorden har givits mig. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar, intill världens ände.’” Här står det inte bara ”gör lärjungar i alla nationer” utan snarare ”gör alla nationer till lärjungar”.

Matteus 8:11–12 Efter att Jesus hade helat centurionens tjänare sade Jesus: ”Jag säger er att många kommer att komma från öster och väster för att dela måltiden med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets söner kommer att kastas ut i det yttre mörkret, där det kommer att vara gråt och tandagnisslan.” Se även Lukas 7:1–10 om centurionens tjänare och Lukas 13:28–30 om andra som deltar i festmåltiden. Jesus säger INTE bara att judar kommer att komma från andra länder, eftersom himmelrikets söner är judarna, och att de som inte är söner från öster och väster kommer att komma.

Markus 3:7b-8 ”…en stor folkmassa från Galiléen, Judeen, Jerusalem, Idumeen, området bortom Jordanfloden och trakten kring Tyrus och Sidon. Den stora folkmassan kom till honom när de hörde vilka stora gärningar han utförde.” Om någon skulle försöka hävda att det endast måste ha varit judar från dessa platser som kom (annars faller argumentet om ”endast”), så motbevisar Jesu predikan till den grekiska syro-feniciska kvinnan i Tyros detta.

Lukas 2:32 När Jesus var ett spädbarn profeterade profeten Simeon om Jesus att han skulle bli ”ett ljus, till uppenbarelse för hedningarna och till ära för ditt folk Israel”. Medan den sista delen visar att Jesus också var till för judarna, visar den understrukna delen att Jesus var en ”uppenbarelse” för hedningarna, och hedningar är icke-judar.

Lukas 3:14 Några romerska soldater frågade Johannes Döparen vad de skulle göra, och han svarade dem. Varför skulle Johannes Döparen beordra dessa icke-judiska ockupanter att göra detta om Jesus inte var till för dem?

Johannes 1:4 ”I honom [Ordet] fanns liv, och det livet var människornas ljus.” Johannes kunde ha använt ordet ”judar” här, men det gjorde han inte; Johannes använde ordet ”människor”.

Johannes 1:9–12 ”Det sanna ljuset, som lyser för varje människa, kom till världen. Han var i världen, och världen blev till genom honom, men världen kände inte igen honom. Han kom till sitt eget folk, men hans egna tog inte emot honom. Men till alla som tog emot honom, till dem som trodde på hans namn, gav han rätten att bli Guds barn.”

Johannes 1:29 ”Nästa dag såg Johannes Jesus komma mot sig och sade: ’Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd!’” Johannes kunde ha sagt ”tar bort judarnas synder”, men han sade: ”tar bort världens synd.”

Johannes 3:15b–17 ”så att var och en som tror på honom [Människosonen] ska ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han gav sin ende Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom.”

e) Jesus visade att hans evangelium inte bara var för judarna

Man måste förstå att Jesus först sa att de skulle vänta i Jerusalem, men sedan sa att de skulle gå ut i världen.

Apostlagärningarna 1:4–5 ”Och medan de var samlade, befallde han [Jesus] dem: ’Lämna inte Jerusalem, utan vänta på den gåva som Fadern har lovat, den som ni har hört mig tala om. Ty Johannes döpte med vatten, men om några dagar skall ni döpas med den Helige Ande.’” Men sedan sade Jesus i Apostlagärningarna 1:8: ”Men ni skall få kraft när den Helige Ande kommer över er, och ni skall vara mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gränser.”

Matteus 25:31–46: När Jesus återvänder i härlighet kommer alla folk att samlas inför honom, och Jesus kommer att dela upp folket i får och getter. Fåren gav, bildligt talat, Jesus mat och dryck, tog emot honom och klädde honom, medan getterna, bildligt talat, inte gjorde det.

I Johannes 5:22–23 talar Jesus: ”Dessutom dömer Fadern ingen, utan har överlåtit all dom till Sonen, så att alla må ära Sonen precis som de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte Fadern som har sänt honom.”

Matteus 21:43: Jesus sade: ”Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt.”

Matteus 12:50: Jesus sade: ”Ty den som gör min Faders vilja i himlen, han är min bror och syster och mor.” Se även Markus 3:34–35. Jesus sade inte ”de judar som gör min Faders vilja”, utan ”den som gör min Faders vilja”.

Matteus 16:25: ”Ty den som vill rädda sitt liv kommer att förlora det, men den som förlorar sitt liv för min skull kommer att finna det.”

Johannes 8:12a ”Jag [Jesus] är världens ljus.” Gjorde Jesus ett falskt påstående när han sa att han var världens ljus, om han bara var ett ljus för judarna? Nej, Jesus vilseledde oss inte!

Johannes 10:16 Jesus sade: ”Jag har andra får som inte hör till denna hjord. Dem måste jag också föra in, och de kommer att lyssna till min röst. Då kommer det att finnas en hjord och en herde.”

Johannes 12:32 ”’Och jag [Jesus], när jag är upphöjd från jorden, skall dra alla till mig.’ (12:33) Han sade detta för att antyda vilken sorts död han skulle dö.” Sa Jesus då: ”Jag skojade bara! Jag kommer bara att dra judarna till mig”? – Naturligtvis inte.

Johannes 12:46 ”Jag [Jesus] har kommit till världen som ett ljus, så att ingen som tror på mig ska förbli i mörkret.” Hur många gånger måste Jesus upprepa att hans ljus eller hans budskap är till för alla, innan vi börjar ta på allvar att det är till för alla?

Johannes 14:6 ”Jesus svarade: ’Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.’” Hur många andra vägar skapade Gud för människor att komma till honom, förutom Jesus? Förresten säger kristna att gudfruktiga människor före Kristus också kom till paradiset genom Jesus. Även om de inte visste vad vi vet om Jesus, såg de fram emot den kommande Messias och offrade djur som tillfälligt täckte över deras synder, medan vi ser tillbaka på Messias, som genom sitt offer för alltid sonade våra synder.

Johannes 17:20 ”Jag [Jesus] ber inte bara för deras [lärjungarnas] skull, utan också för dem som kommer att tro på mig genom deras budskap.” Om alltså en icke-jude trodde på apostlarnas vittnesbörd (vilket alla kristna har gjort), ingår de i den grupp som Jesus ber för. Det är visserligen sant att många judar fanns bland de första kristna, men från och med martyren Stefanos blev allt fler icke-judar också kristna.

Johannes 18:37 Jesus talar: ”Var och en som tillhör sanningen lyssnar till min röst.” Att lyssna – eller inte lyssna – till Jesu röst, hans budskap, hans evangelium är en mycket allvarlig sak. Jesus sade inte: ”Endast de judar som tillhör sanningen lyssnar till min röst; hedningarna som tillhör sanningen kommer inte att höra mig.” Nej, Jesus sade att ”var och en” som tillhör sanningen lyssnar till hans röst.

f) Vad Jesu lärjungar sade om hans verksamhet

Petrus sade i Apostlagärningarna 4:12: ”I ingen annan finns frälsning, ty det finns inget annat namn under himlen som har givits människor genom vilket vi kan bli frälsta.” Även om det är sant att Petrus talade till judarna, sade han till dem att det inte finns något annat namn 1) under himlen, 2) som har givits människor.

1 Johannes 2:1b–2: ”Jesus Kristus, den Rättfärdige. Han själv är försoningsoffret för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens synder.”

Varför begav sig aposteln Johannes till Mindre Asien, Tomas österut, troligen ända till Indien, Andreas till Skyten och andra apostlar till andra platser, för att förkunna evangeliet för icke-judar? Just de av alla människor borde veta till vem Jesus ville att hans budskap skulle förkunnas, och de förkunnade budskapet över hela världen.

Slutsats

Det är inte rätt att underlåta att läsa, eller på annat sätt bortse från, alla dessa verser, som gavs vid olika tidpunkter, och endast titta på en enda vers som gavs för en specifik tidsperiod. Man kan inte använda Matteus 15:24 – att Jesus, världens ljus, vid den tidpunkten i Jesu verksamhet endast var till för Israels förlorade får – mer än man kan använda Matteus 16:20: ”Då förbjöd han lärjungarna att berätta för någon att han var Kristus.” (Kristus betyder Messias). Jesus menade att de inte skulle berätta för någon att han var Kristus VID DEN TIDEN, eftersom han senare uppmanade dem att gå ut i hela världen, och det var så de tolkade det. På samma sätt var Jesus i första hand utsänd till Israels förlorade får VID DEN TIDEN (före korsfästelsen), och han gick inte bara till vissa hedningar då, utan uppmanade också lärjungarna att sprida hans budskap över hela världen.

Bevisen för att Jesus kom för alla människor är konsekventa, samlade och överväldigande. Enligt vilken rättslig standard som helst (bevisövervikt, bortom rimligt tvivel osv.) bevisar Bibelns och historiens vittnesbörd att Jesus kom för alla folk. Endast en partisk domare eller jury skulle kunna komma till en annan slutsats.

Alla citat är hämtade från BSB. Se When Critics Ask, s. 339, för mer information.

F: Var Jesus i Matt 10:5–6; 15:24–26 en rasist som kom endast för judarnas skull? (Muslimen Ahmad Deedat hävdade detta.)

S: Inte alls, vilket framgår när vi läser dessa 24 bibelställen. Matteus 2:1; 3:9–10; 4:15–16; 5:13–16; 8:1–13; 8:18–28; 10:18; 21:43; 24:14; 25:31–46; 28:16–20; Markus 7:24–30; 7:31–37; 8:1–10 (östra sidan av Galileiska sjön); Lukas 8:22–33; 24:45–47; Johannes 1:9,29; 3:17; 10:16; 12:46; 14:6; 17:20; 18:27; Apostlagärningarna 1:7-8. Jesus hade dock en känsla för rätt tidpunkt.

Innan sin uppståndelse förkunnade Jesus först evangeliet för Guds folk, judarna. Även i Apostlagärningarna 1:8 gav Jesus befallningen att vara hans vittnen i Jerusalem, Judeen och Samarien, och därefter till jordens yttersta hörn. Trots detta tjänade Jesus, redan före sin död och uppståndelse, inte bara den syro-feniciska kvinnan i Matteus 15:24–26, utan även samariterna i Johannes 4:1–42 samt hedningarna öster om Galileiska sjön.

Efter sin uppståndelse i Matteus 28:19–20 sade Jesus: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andens namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill världens ände.” Budskapet betonades på nytt av Gud i Apostlagärningarna 10.

Som en sidokommentar hävdar även ahmadiyya-muslimer att Jesus endast kom för det judiska folket.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 244–245 för mer information.

F: Vad betyder ”scrip” i Matt 10:10, Mark 6:8, Luk 9:3, 22:35–36 och 1 Sam 17:40 (KJV)?

S: Detta uttryck i King James-versionen betyder en väska eller plånbok, som vanligtvis innehåller pengar.

F: Vad betyder ”salute a house” i Matt 10:12 (KJV)?

S: Detta uttryck i King James-versionen betyder att be om Guds välsignelse över huset och dem som bor där.

F: Vad betyder det i Matt 10:13 att lärjungarnas välsignelse vilar över ett hus eller annars återvänder till dem?

S: Med ”hus” avses här de som bor i huset. De skulle inte oroa sig för att ”av misstag” välsigna någon som egentligen inte välkomnade dem. Välsignelsen kommer från Gud, inte från någon magi i deras ord.

F: Varför skulle lärjungarna, enligt Matt 10:14 och Mark 6:11, skaka av sig dammet från fötterna inför dem som inte ville ta emot dem?

S: Detta var ett vittnesbörd mot dem. Det vill säga, de ogästvänliga människorna kanske skulle ompröva sitt beteende efter att ha sett denna tillrättavisning. Dessutom skulle det vara ett vittnesbörd för Gud mot dem som avvisade Hans budskap.

F: Betyder Matt 10:14 och Mark 6:11 att vi aldrig ska diskutera med någon utan bara gå därifrån?

S: Nej, av flera skäl: man måste beakta hela det särskilda uppdraget som de tolv fick vid denna tidpunkt, och där står det inte att de ska gå sin väg om någon motsätter sig dem. Snarare att de ska skaka av sig dammet från fötterna som ett tecken NÄR de går sin väg om ingen tar emot dem. Slutligen debatterade apostlarna Petrus och Paulus med andra, och även Apollos, som inte var apostel, debatterade.

Det särskilda uppdraget vid denna tidpunkt:

Matteus 10:5–20 är troligen samma händelse som Markus 6:11, och man måste betrakta hela avsnitten, inte bara en del av en vers. De tolv lärjungarna skulle inte ta med sig någon stav, inga pengar och inte bo i någon annans hus. Detta är inte mönstret för all evangelisation därefter. Det faktum att de inte skulle stanna på en plats och diskutera och debattera (till skillnad från vad Paulus senare gjorde i Tyrannus sal i Apostlagärningarna 19:9–10) är rimligt, eftersom de inledningsvis spred budskapet.

Inte ens då skulle de ge sig av om någon motsatte sig dem. Istället skulle de stanna hos någon som tog emot dem. Om ingen i staden tog emot dem, skulle de ge sig av och skaka av sig dammet från fötterna.

Skaka av dammet NÄR de ger sig av

Det grekiska ordet här säger egentligen inte att de ska ge sig av. Det står snarare att de ska skaka av dammet från sina fötter NÄR de ger sig av. Både de, framtida kristna, och vi skulle hamna i situationer där vissa människor på samma plats motsatte sig dem och andra stödde dem. I 2 Korintierbrevet 10:3–6 säger Paulus: ”Ty även om vi lever i köttet, strider vi inte enligt köttet. Våra stridsvapen är inte världens vapen. Istället har de gudomlig kraft att riva ned fästen. Vi river ned argument och varje förutfattad mening som ställs upp mot kunskapen om Gud; och vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot Kristus.” (BSB)

Jesus i diskussion med andra

Jesus diskuterade med fariséerna genom att ställa frågor i Matteus 22:41–46 och på andra ställen.

Sedan ändrade Jesus ton och använde mycket, mycket skarp tillrättavisning i Matteus 23:1–37.

Jesus sa till fariséerna att de kunde begå den oförlåtliga synden att häda den Helige Ande i Matteus 12:22–33.

Jesus använde skällsord! Han kallade dessa judar ”en ond och otrogen generation” i Matteus 12:39–41. Han kallade de människor som motsatte sig honom ”helvetets söner” i Matteus 23:15.

Jesus sa uttryckligen till saddukéerna att de hade fel eftersom de inte kände till Skrifterna eller Guds kraft i Matteus 22:29–32.

Petrus, Paulus, Stefanus och Apollos debatterade med andra

Förutom Jesus var det Paulus som i Apostlagärningarna 9:19–25 bevisade att Jesus var Kristus i Antiochia. Han mötte både framgång och motstånd. Han lämnade inte platsen förrän judarna försökte döda honom.

När Elymas motsatte sig Paulus i Apostlagärningarna 13:8–12 tillrättavisade Paulus honom, och Paulus gav sig inte av.

När det uppstod upplopp i Efesos mot Paulus ville Paulus tala med dem i Apostlagärningarna 19:30.

I Jerusalem talade Paulus till den fientliga folkmassan i Apostlagärningarna 22:2–22.

Petrus debatterade med icke-troende i Apostlagärningarna, och Paulus debatterade ännu oftare med icke-troende. För att ingen ska hävda att detta endast var något som apostlarna borde göra: Apollos var ingen apostel, och ändå debatterade han. Det är dock inte korrekt att anta att varje enskild troende är rustad att debattera med andra.

De tidiga kristna före Nicenska konciliet

De tidiga kristna före Nicenska konciliet, som Gud använde för att förvandla den romerska världen, använde sig i stor utsträckning av övertalning och argumentation i sitt vittnesbörd. Det sträckte sig från en vänlig och utdragen dialog mellan Justinus Martyr och juden Tryfo, till andra såsom Aristides, Theofilus av Antiochia, Mathetes till Diognetus och Tertullianus, som i detalj redogjorde för de grekisk-romerska gudarnas påstådda skamliga handlingar, till Irenaeus och Hippolytus som ingående motbevisade alla de många olika gnostiska skolorna. Arnobius använde sig av mycket humoristisk förlöjligande av det grekisk-romerska hedendomet. Laktantius visade varför den grekiska filosofin hade fel. Du kan se en lista på

www.BibleQuery.org/History/ChurchHistory/WhatEarlyChristiansTaughtOnExperienceandPractice.html (eller .docx). Sök med början på ”r1” med små bokstäver.

Slutligen, om du inte håller med mig och andra som bor i samma stad, och du fortfarande anser att du inte bör försöka övertyga eller diskutera med människor som inte håller med dig utan istället lämna staden, kan jag ringa efter en flyttbil åt dig om du vill. ;-)
Allvarligt talat väcker detta faktiskt två bra frågor: hur diskuterade Jesus och de första kristna med människor som inte höll med dem, och vid vilken punkt bör vi sluta diskutera och gå därifrån? De kommande två frågorna tar upp dessa ämnen.

F: I Matt 10:14 och Mark 6:11 – när ska vi sluta debattera med en icke-kristen och bara ge oss av?

S: Det finns minst tre saker att tänka på.

Omedelbar fara

Om ditt liv, din familjs liv eller andra kristnas liv är i omedelbar fara på grund av din närvaro, bör du kanske överväga om Gud vill att du ska gå därifrån. Paulus flydde från Antiochia när de försökte döda honom, och kristna flydde ofta när de förföljdes. Å ena sidan bör vi vara beredda att dö för Kristus, men å andra sidan kanske Gud vill att vi ska leva en stund till för att kunna dela evangeliet ytterligare, och vår flykt kan vara det sätt som Gud har valt för att bevara oss.

Avtagande avkastning kontra andra möjligheter

Jag har nått en punkt där jag inte längre kan lägga all den tid jag skulle kunna på att vittna så mycket som möjligt för varje person som mejlar mig, och samtidigt ha tid att sova, vara med min familj och sköta mitt vanliga arbete. Vissa människor kanske jag bara ger korta svar, eller avböjer vissa möjligheter till tjänst, för att ha tid att göra saker som jag anser är viktigare för mig att göra. En gång åkte Paulus till en stad, och vissa människor hade tagit emot Kristus. Paulus kunde ha valt att göra en god gärning och tillbringa resten av sitt liv i just den staden för att försöka omvända alla andra där. Men istället begav sig Paulus vidare till andra städer. Låt inte det att göra goda gärningar hindra dig från att göra stora saker.
Å andra sidan har jag fortsatt att diskutera med människor i sekter där jag hade extremt liten förhoppning om att de skulle omvända sig. Jag gjorde detta eftersom det fanns andra icke-kristna där och jag ville att de skulle varnas för att inte ansluta sig.

Om dina diskussioner eller din predikan skulle vara skadliga eller få människor att stänga öronen

Jag tvekar att nämna detta eftersom de flesta har det motsatta problemet, nämligen att de inte är tillräckligt djärva när de predikar evangeliet. Jesus sa att vi ska be om fler arbetare till skörden, och Paulus i Filipperbrevet 1:14 var glad över att hans lidanden uppmuntrade andra troende att predika mer modigt och orädd. Dessutom står det i 2 Korintierbrevet 2:15 att (om vi gör saker rätt) kommer vi att dofta av dödens doft för dem som går under. Evangeliet är stötande, och om våra ord aldrig väcker anstöt, gör vi inte vårt jobb. Men hur stötande evangeliet än är för vissa, ska vi inte förvärra anstötet. Vi ska tala sanningen i kärlek, enligt Efesierbrevet 4:15. Särskilt i den moderna kulturen kan vi framföra sanningen på ett påträngande eller okänsligt sätt och avskräcka människor i onödan. Vi kan dela evangeliet så ofta med samma människor att vårt tjat kan bli irriterande. Vi vill inte förvärra det stötande i evangeliet, men vi vill inte heller ta bort något av det stötande i evangeliet.

F: Varför lärde Jesus i Matt 10:14–15, 40–42 att det var så viktigt att ta emot en rättfärdig person?

S: Att ta emot en rättfärdig person innebar många saker. Det innebar inte bara att välkomna honom, utan också att ge den rättfärdige hjälp, stöd och, under de kommande årtiondena, skydd mot förföljande myndigheter. Att ta emot en rättfärdig person innebar också att acceptera hans undervisning och vara villig att lära av honom. Det innebar också att ge honom en plattform att undervisa andra från.

F: Varför kommer det, enligt Matt 10:15, att vara mer uthärdligt för Sodom och Gomorra på domedagen än för dem som inte välkomnade lärjungarna i sina hem?

S: Skriften säger inte detta, men Gud dömer människor utifrån vad de kunde veta (Rom 4:15; 5:13). Även om folket i Sodom och Gomorra var mycket ogudaktigt, visste de mycket lite om Gud. Människor som inte är lika ogudaktiga men som vet mycket om Gud, men ändå avvisar Guds lärjungar, kommer att ställas inför en allvarlig dom.

F: Hur ska de (och vi) i Matt 10:16 vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor?

S: Mycket enkelt: vi ska vara medvetna om de listiga planer och potentiella fällor som andra kan sätta upp, men vi får aldrig själva utföra onda planer.

F: Hur ger den Helige Ande, enligt Matt 10:19, kristna de ord de ska säga när de utsätts för förföljelse?

S: Oavsett om en kristen utsätts för förföljelse just då eller inte, så händer det ibland att den Helige Ande helt enkelt lägger orden i munnen på en person. För det andra kan Gud låta dig se eller höra vardagliga saker omkring dig som har samband med det budskap du ska förmedla. Till exempel såg Paulus, precis innan han talade till atenarna, många avgudar samt ett altare tillägnat en okänd gud. Dessutom påminns vi om sanningen genom vår läsning av Bibeln. Även om en kristen kände till varje berättelse och varje lära i Bibeln till fullo, skulle det ändå vara viktigt att läsa Bibeln för att påminnas om sanningen.

F: I Matt 10:19–20, när den Helige Ande ger kristna de ord de ska säga, betyder det då att orden vid den tidpunkten är felfria (utan fel) eller ofelbara (utan väsentliga teologiska fel)?

S: Om inte den Helige Ande gav exakta ord, och det kunde vara säkert att personen hörde orden utan fel, är det möjligt att en lydig kristen ändå kan tala felaktigt.

F: I Matt 10:21–22, 35–36, varför skulle medlemmar i ett kristet hushåll resa sig mot en kristen?

S: Det är ont att familjemedlemmar till en som dyrkar Gud skulle resa sig mot honom eller henne. Jag har hört talas om en algerisk pojke som konverterade från islam till kristendomen. När han vägrade att ta tillbaka sin bekännelse lade hans egen mor råttgift i hans mat.

F: Varför uppmanade Jesus i Matt 10:23 de kristna att fly förföljelsen, eftersom Gud ju skyddar dem?

S: Gud kan skydda oss på vilket sätt Han vill, och ett sätt att skydda oss är att tala om för oss när vi ska fly.
Å ena sidan är det ingen skam att fly, vilket många kristna gjorde efter att Stefanus stenats i Apg 8:1–8. Å andra sidan finns det tillfällen då Gud inte vill att vi ska fly, utan att vi ska stå fast och lida för hans skull. Vid olika tillfällen begav sig både Jesus och Paulus medvetet till Jerusalem, väl medvetna om vad som väntade dem där.

F: I Matt 10:23, blev Jesu återkomst aldrig verklighet eftersom han skulle komma innan de hunnit besöka alla städer i Israel? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Nej, eftersom de under sin flykt inte skulle hinna fly genom varje stad i Israel innan Jesus kom, och de flydde aldrig genom varje stad i Israel. Denna framtida händelse kommer troligen att inträffa under vedermödan.

F: Vad betyder det i Matt 10:23 att Jesus kommer innan de hunnit besöka alla städer i Israel?

S: Först vad som inte är svaret, sedan några fakta och slutligen svaret.

Inte svaret: Det står att Jesus ska ”komma”, så det kan inte syfta på hans himmelsfärd då Jesus försvann. Vissa tror att det syftar på Jesu kommande dom över Jerusalems förstörelse, men här nämns ingenting om ett tempel.

Några fakta: Vi har inga bevis för att lärjungarna utsattes för förföljelse innan Jesus korsfästes. Även om templets förstörelse ägde rum år 70 e.Kr., så hade ingen i den tidiga kyrkan någon aning om det om Jesus kom i hemlighet och osynligt just då. Faktum är att efter år 70 e.Kr. skrev omkring 14 tidiga kristna om Kristi återkomst som en framtida händelse.

Två punkter i svaret: För det första talar Jesus inte om att predika evangeliet i Matteus 10:21–22, utan om att vandra från stad till stad för att fly förföljelsen. Att fly från förföljelsen ”startar alltså klockan”, så att säga. Vid den tidpunkten kommer de kristna inte att ha några städer kvar att fly till innan Kristus återvänder. Detta kommer att ske i framtiden, troligen under vedermödan.

För det andra, oavsett när detta inträffar, finns det inga bevis för att apostlarna hann besöka varje stad i Israel, så detta har ännu inte hänt.

F: Kommer evangeliet att förkunnas i varje stad enligt Matt 10:23, eller kommer det inte att förkunnas enligt Matt 24:14?

S: Det är viktigt att läsa bibelverserna noggrant för att inte missförstå vad de säger. I Matteus 24:14 står det att evangeliet ska förkunnas för hela världen som ett vittnesbörd för alla folk. Det betyder inte att varje enskild person tvingas lyssna; men tack vare TV, radio och internet har evangeliet idag förkunnats för nästan hela världen, med undantag för kanske några isolerade stamområden.

Matteus 10:23 säger ingenting om huruvida evangeliet kommer att förkunnas i varje stad i Israel eller inte. Det handlar snarare om att fly förföljelse, och en kristen kommer inte att sakna städer i Israel att fly till innan Kristus återkommer.

F: I Matt 10:25, Mark 3:22 och Luk 11:15–19, vem är ”Beelsebub”?

S: Det är namnet på en demon som var känd under det namnet bland judarna. ”Beelzebub” kommer från Baal, som betyder Herre, och zebub, som betyder ”flugor”.

F: Vad betyder det i Matt 10:26 att ingenting är dolt som inte ska uppenbaras?

S: I slutändan kommer allt att uppenbaras. Mer specifikt kommer Gud vid den yttersta domen att döma varje handling (Uppenbarelseboken 20:13), varje meningslöst ord (Matteus 12:36–37) och till och med känna till alla våra tankar (Psaltaren 139:2, 4).

F: I Matt 10:28, är det Gud eller Satan som man bör frukta för att förstöra både kropp och själ i helvetet?

S: Denna text avser Gud.

F: I Matt 10:28, hur förstörs de fysiska kropparna i helvetet?

S: Det grekiska ordet här är Gehenna, vilket syftar på helvetet, men det ordet syftar också på en stor soptipp strax söder om Jerusalem. Oavsett var en ogudaktig människas första kropp förintas, hamnar hennes uppståndelsekropp i eldsjön och förintas eftersom hon vägrar att ta emot Jesus Kristus som sin Herre och Frälsare.

F: I Matt 10:33, om en kristen i ett ögonblick av svaghet förnekade Kristus inför människor, skulle den kristne då förnekas av Jesus och hamna i helvetet?

S: Petrus gjorde det, men Petrus blev förlåten. Att förneka Kristus och sedan ångra sig är inte en oförlåtlig synd, eftersom ingen synd är oförlåtlig, utom hädelse mot den Helige Ande (Matteus 12:31,32; Markus 3:28–30; Lukas 12:10–11).

F: I Matt 10:34 står det att Jesus, fredens furste, inte kom för att bringa fred utan ett svärd. Hur kan det stämma?

S: Jesus svingade inte svärdet mot någon (åtminstone inte förrän vid sin återkomst), men ändå splittrades familjer, och många kristna har dödats på grund av Jesu namn. Jesus säger här att även om han är fredsfursten, ska man inte förutsätta att han är här för att skapa fred på jorden ännu, även om Jesus redan nu skapar fred i de troendes hjärtan, enligt Efesierbrevet 2:14–17 och Filipperbrevet 4:6–7.

F: Varför måste vi i Matt 10:37 älska Gud mer än vår egen familj?

S: I Markus 12:29–30 sa Jesus att att älska Gud var det första budet. Gud skapade oss och älskar oss mer än någon annan, och det är till Gud vi ska ha vår högsta lojalitet.

F: Hur får vi i Matt 10:41 en profets eller en rättfärdig persons belöning genom att ta emot en profet eller en rättfärdig person?

S: Detta gäller på minst två sätt.

1. När en person välkomnar dem och tar emot deras budskap kan den personen omvända sig till kristendomen och också bli en rättfärdig person.

2. När vi tar emot en kristen i Jesu namn är det en rättfärdig handling, och det är som om vi tar emot Jesus själv, enligt vad som står i Matteus 25:33–40.

F: Varför frågade Johannes i Matt 11:3 Jesus om han var den utlovade Messias, eftersom han hade sett Anden stiga ned över Jesus som en duva i Joh 1:32?

S: Johannes Döparen satt fängslad i fästningen Machaerus vid Döda havet, enligt Josefus i ”Antiquities of the Jews”, bok 18, kap. 119 (v. 2). Kanske hade Johannes inte hört talas om Jesu underverk och verksamhet. Eller kanske undrade Johannes om Jesus på ett övernaturligt sätt skulle befria honom från fängelset. Det finns åtminstone fyra möjliga förklaringar som kompletterar varandra:

Tvivel: Kanske hade Johannes ett ögonblick av tvivel här. Den tidiga kyrkofadern Tertullianus (198–220 e.Kr.) var den första som föreslog detta.

Förvirring: Kanske såg Johannes profetiorna om den första ankomsten gå i uppfyllelse och undrade över profetiorna om den andra ankomsten.

Otålighet: William Hendriksen säger att ”Kanske var Johannes svårighet inte hans tro, utan hans tålamod. Johannes fattade ett mycket klokt beslut när han, istället för att hålla sin tvekan angående Jesus för sig själv, eller diskutera den med andra men inte med rätt person, tog upp den med Jesus.” (The Gospel of Matthew 1973, s. 84)

Att pressa Jesus: På samma sätt kanske Johannes pressade Jesus att visa mer makt, eller båda delarna.

F: Varför svarade Jesus inte bara ja eller nej i Matt 11:3–6?

S: Det är lätt att hävda att man är Messias. Det är en annan sak att underbygga påståendet genom att visa mirakulösa bevis. Jesus påminde både Johannes och sina åhörare om de bevis som han själv hade visat.

F: I Matt 11:3 – har det funnits tillfällen i ditt liv då du vittnade och levde för Gud, men ändå kände dig förvirrad eller besviken?

S: Johannes Döparen predikade ordet frimodigt och följde Gud troget. För sina uthålliga ansträngningar hamnade Johannes till slut i ett trångt fängelse, efter att ha levt i vildmarkens frihet, där han senare skulle avrättas. Men han gjorde detta för den store Messias, som skulle utföra spektakulära gärningar och mycket snart uppenbara sig i makt – förutom att det inte verkade hända, åtminstone inte enligt Johannes förväntade tidsplan. Johannes Döparen var förvirrad och ville bara försäkra sig om att allt han arbetat med och lidit för inte var förgäves.

I stället för att tillrättavisa Johannes, privat eller offentligt, för att han hyste vissa tvivel, sände Jesus bud till Johannes för att tala om för honom att saker och ting var på väg, och att han kunde se på de underverk som redan skedde, med hjälp av orden i Jesaja 35:5–6. Sedan bekräftade han Johannes offentligt, trots hans tvivel.

Johannes må ha varit förvirrad, men det finns tillfällen då även vi kan vara förvirrade. Ibland sker inte förändringar till det bättre enligt vår tidsplan. Ibland kan det se ut som om allt vi gjort var förgäves. Ibland, precis som Job, har vi ingen aning om varför vi troget följer Gud och ändå drabbas av så många dåliga saker.

F: Lär Matteus 11:11 och Lukas 7:28 att Johannes Döparen hamnade i helvetet, såsom Rev. Moons ”Gudomliga princip” s. 161 lär ut?

S: Nej. Johannes 10:41–42 visar att Johannes vittnesbörd ledde många till att tro på Jesus. Vi bör vara försiktiga med att fördöma en martyr som dog för Guds skull som en som misslyckades och förolämpade Gud. När Jesus säger att den som är minst i himmelriket är större än [Johannes Döparen] syftar han på det faktum att Jesus ännu inte hade öppnat vägen till himlen, och att Johannes Döparen faktiskt var den siste profeten under det gamla förbundet. Dessutom, om Johannes Döparen misslyckades i sin undervisning, varför sa då Jesus i Matteus 21:32 att folket skulle tro på Johannes Döparen?

F: Vad betyder det i Matt 11:11 och Luk 7:28 att den som är minst i himmelriket är större än Johannes Döparen?

S: Detta innebär inte att Johannes inte var frälst eller en dålig människa, eftersom Jesus lovordade honom högt i den första delen av versen, och som den utvalde förelöparen hade Johannes en plats som ingen annan i historien hade haft. Men himmelriket hade ännu inte kommit till jorden, så Johannes Döparen dödades innan han kunde bli en del av det. Dessutom skulle de troendes andliga insikt vara större än den Johannes Döparen hade.

Det finns också tre ytterligare synvinklar, och alla kan vara sanna.

Hebreiskt idiom: Detta uttryck liknar mycket ett rabbinskt ordspråk av Johanan ben Zakkai, en av de mest respekterade lärda under det första århundradet, som var den ”minsta av” Hillels åttio lärjungar; detta ordspråk var inte avsett att förringa Johannes status utan att höja hans samtidas.

Ingen förrän Jesus: Inte ens Johannes Döparen befann sig ännu i himmelriket. Ingen gjorde det, förrän Jesus banade vägen genom sin död och uppståndelse.

Relativ ställning i himlen: Kom ihåg att Johannes Döparen var fylld av den Helige Ande redan före födseln. En spekulation är att troende i himlen, som var tvungna att bli pånyttfödda efter födseln, kanske kommer att ha en högre ställning än den som inte behövde genomgå detta.

F: Hur utsattes himmelriket för våld i Matt 11:12–13?

A: Från den tid då Johannes Döparen fängslades (och senare avrättades) fram till idag har det förekommit och kommer det att förekomma våld mot himmelriket. Jesus sade detta efter att Johannes Döparen, som vid den tiden satt fängslad av Herodes, hade skickat ett budskap till honom. Många anser att våldet och de våldsamma/kraftfulla männen inte är något positivt utan något negativt. Andra anser dock att detta är något positivt.

F: I Matt 11:12–13, hur har kraftfulla män sedan Nya testamentets tid främjat, eller försökt främja, Guds rike?

S: Inom 50 år efter det första konciliet i Nicea förföljde människor inom kyrkan andra för att främja kyrkan. Det kan komma som en överraskning för vissa kristna att Satan och demonerna INTE lägger all sin kraft på att försöka förstöra kyrkan. Varför förstöra något om man kan ta över stora delar av det och använda det som ett verktyg för sina onda syften? Att förstöra är bara en av Satans taktiker; infiltration är en annan. Även om den spanska inkvisitionen är det mest kända exemplet, finns det otaliga korståg och förföljelser mot valdenserna, judarna, protestanterna och andra.

F: I Matt 11:14; 17:12; Mark 9:11–13 och Luk 1:17 står det att Johannes Döparen var i Elias ande och kraft. Var han en reinkarnation av Elias?

S: Nej. Han kom i Elias ande och kraft, men Johannes var inte en reinkarnerad Elias. Vid Jesu första ankomst hade Johannes samma syfte och uppdrag som Elias. Naturligtvis uppenbarade sig Elias (inte Johannes) själv kortvarigt vid förklaringen. Många tror att Elias kommer att vara en av de två vittnena strax före den sjunde basunen i Uppenbarelseboken 11:3–12.

Den första författaren som är känd för att ha tagit upp denna vers är Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.), som noterade att begreppet att någon har en annans ande inte är unikt för Elia och Johannes Döparen. Gud lovade att Josua skulle få Mose ande. (Dialog med Tryfon den jude, kap. 49, s. 220). Även Elisa fick en dubbel portion av Elias ande i 2 Kungaboken 2:9–10.

Johannes banade väg för Jesus, sedan trädde han åt sidan för Jesus.

F: Hur liknade den generationen krångliga barn på marknaden i Matt 11:16–17 och Luk 7:32?

S: Barn kan ha svårt att lyssna, ha kort minne och ibland vara mycket oresonliga. De kan ha svårt att se något annat perspektiv än sitt eget. Jesus förklarar varför han sa detta i Lukas 7:33–35: Å ena sidan kritiserade de Johannes Döparen för att han varken drack vin eller åt vanlig mat, och sedan vände de sig om och kritiserade Jesus för att han drack vin och åt vanlig mat.

Jag såg en liknande situation i Salt Lake City när jag bedrev mission bland mormoner. Mormoner brukade fråga om jag någonsin hade varit mormon, och jag svarade ”nej”. Eftersom jag aldrig hade varit mormon, hur kunde jag då förstå vad de lärde ut? De ställde samma fråga till före detta mormoner som blivit kristna, och de svarade ”ja”. Hur kunde de lyssna på någon som var avfälling och hade lämnat deras kyrka? Tydligen går det inte att nå fram till vissa människor.

F: Varför fördömde Jesus dessa städer med namn i Matt 11:20?

S: Det grekiska ordet för ”fördöma” här, oneidizein, betyder en mycket kraftig tillrättavisning eller indignation. Jesus sa inte bara att om de inte accepterade honom som Messias skulle de gå förlorade. Utan ännu starkare: Jesus säger att vid den yttersta domen kommer det att gå bättre för onda, syndiga städer som Sodom och Gomorra än för dessa städer. Straffets omfattning tar hänsyn till möjligheterna. För det andra var Jesus upprörd över att de inte ville tro att han kom från Gud, trots att han hade utfört dessa underverk i deras städer.

Som en sidokommentar kan nämnas att vi inte är säkra på var Korazin ligger, men det var troligen platsen för det moderna Khirbet Kerazeh, som ligger två miles nordost om Kapernaum.

F: Varför skulle Sodom vara villigt att omvända sig här i Matt 11:23–24?

S: Jesus använder här en överdrift för att säga att om folket i Sodom hade haft den kunskap om Gud som judarna hade, skulle de inte ha varit så onda att de förstördes. Till och med assyrierna omvände sig när Jona kom till dem, men en del av folket i Galiléen ville inte omvända sig ens när Gud själv kom till dem.

F: Varför tackade Jesus Fadern i Matt 11:25–26 för att han hade dolt sanningen för de så kallade visa?

S: Vore det inte märkligt om de mer intelligenta, och de som hade råd med mer utbildning, enbart genom sin kunskap vore mer behagliga för Gud eller närmare himlen? Så är det inte; det råder lika villkor när det gäller intelligens och utbildning. De som är villiga att inför Gud erkänna sin egen hjälplöshet står Gud nära, vilket liknelsen om fariséen och tullindrivaren visar.

F: I Matt 11:25–26, på vilka sätt hindrar Gud människor från att förstå hans visdom?

S: Människor som var så kloka att de trodde sig kunna förstå livet oberoende av Gud. Att vara klok är inte fel, men att lita på sin egen visdom istället för på Gud är det.

F: I Matt 11:25–26, bör vi någonsin tacka Gud för att han döljer sanningen?

S: Det är bättre att helt enkelt tacka Gud för sanningen och för hur han har uppenbarat den. Jesus säger att mer intelligenta människor inte har någon fördel framför mindre intelligenta när det gäller att finna sanningen om Gud. Sanningen var dold på ett sådant sätt att människor inte kan finna den genom sin egen visdom utan Gud. Men paradoxalt nog kommer de som vill veta sanningen att finna den, även om de bara är små barn.

F: I Matt 11:27, på vilket sätt överlämnas allt till Jesus?

S: Allt är överlämnat till Jesus på flera olika sätt. Alla kommer att böja sig för Jesus, Jesus kommer att döma människor, och Jesus har frälst oss.

Men den viktigaste poängen som Jesus framhåller här är inte att Jesus är ”en” frälsare, utan snarare att det inte finns någon frälsning utom genom att Jesus frälser oss. En modern vuxen, ett spädbarn eller en person som dog i forna tider innan Kristus var känd för dem kommer antingen till himlen genom Jesus, eller så kommer de inte dit alls.

F: I Matt 11:27 står det att ingen känner Fadern utom Sonen och de som Sonen uppenbarar Fadern för. Hur kan det vara så?

S: Detta är sant på inte bara ett utan två sätt.

Kunskap: Om Gud hade velat det, kunde han ha gömt sig, så att vi inte alls skulle kunna veta mycket om honom. Gud valde att uppenbara sig, delvis genom Abraham och genom profeterna, men den fullständiga uppenbarelsen av sig själv kom genom att Jesus Kristus kom till jorden.

Frälsning: Alla som har blivit frälsta, och alla som kommer att bli frälsta, blir frälsta genom Messias, Jesus. Även människor som följde den sanne Guden innan Jesus föddes, och som inte kände till namnet Jesus, blir frälsta genom Jesus. I Apostlagärningarna 4:12 står det att frälsning inte finns någon annanstans. I Filipperbrevet 2:9–11 står det att vid Jesu namn skall varje knä böja sig, i himlen, på jorden och under jorden, och varje tunga bekänna att Jesus Kristus är Herre.

F: Varför säger Jesus i Matt 11:27 att ingen känner Fadern utom Sonen och den som Sonen väljer att uppenbara Honom för, när Ps 145:18 säger att Gud är nära alla som ropar till Honom?

S: Boken ”De nio frågorna som folk ställer om judendomen”, s. 86–87, tar upp detta. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

Alla som Jesus väljer: Jesus sa aldrig att han ensam skulle känna Fadern. Istället sa Jesus att endast han och de som Jesus väljer kommer att känna Fadern.

Tidsperiod: Jesus specificerade inte om detta gällde i framtiden vid den yttersta domen, i nutiden, i det förflutna eller alla dessa. Detta uttalande gäller i framtiden, eftersom alla i slutändan kommer att stå inför Kristus, som är vår domare, vilket framgår av Johannes 5:22–23. Jesu ord gällde också under hans egen tid, eftersom Jesus i Johannes 8:24 sa till judarna att om de förkastade honom skulle de verkligen dö i sina synder. Detta kan verka orättvist för någon som trodde att vägen till himlen endast handlade om att läsa Skriften och förlita sig på ord, snarare än på lydnad. Men Jesus sa i Johannes 14:6 att han var vägen, sanningen och livet, och att ingen skulle komma till Fadern utom genom honom. Men i en viss mening gällde Jesu ord även före hans tid. Inte bara var han med israeliterna i öknen enligt 1 Korintierbrevet 10:4, utan hans korsfästelse och uppståndelse, som gav liv åt alla troende – både de som levde före och efter Kristus – var planerad redan från världens grundläggning enligt Apostlagärningarna 2:23.

Särskild relation: Med tanke på allt det tidigare nämnda har Jesus och den Helige Ande en särskild relation till Fadern som ingen annan har.

F: Hur ger Jesus oss vila i Matt 11:28?

S: Vi kan tillämpa denna sanning i våra liv på minst fem sätt.

Befrielse från rädsla: Gud kommer att ta hand om oss, och ingenting kommer att hända oss utom det som Gud tillåter. 1 Petrusbrevet 1:6–9 och 1 Korintierbrevet 2:9 visar att himlens härlighet kommer att få de lidanden vi utstår på jorden att verka obetydliga.

Befrielse från oro och bekymmer: I Bergspredikan betonar Jesus särskilt vårt värde för Gud, och både hur oönskat och meningslöst det är att oroa sig. Filipperbrevet 4:6–7 säger att vi inte ska oroa oss för någonting, utan lägga fram våra böner inför Gud.

Frihet från våra egna gärningar, mål och ambitioner: När vi blir kristna omdefinieras vårt mått på framgång. Framgång handlar inte bara om att uppnå det som Gud vill att du ska uppnå, utan om att vara allt det som Gud vill att du ska vara. Det är inget mer än så. Vi behöver inte längre oroa oss för att framstå som framgångsrika i andras ögon eller för att leva upp till kulturella ideal.

Frihet från oro för domedagen: På domedagen kan kristna stå orädda. Kristus kommer att döma kristna utifrån deras belöningar (eller förlust av belöningar), men kristna kan vara förvissade om sin frälsning och om att undgå eldsjön.

Evig frihet: vår frihet börjar redan nu på jorden, på ett begränsat sätt. Men vi kommer att ha friheten som söner till kungen i himlen, för evigt.

I boken *When Critics Ask*, s. 342, sammanfattas det väl: ”En troendes liv är ’lätt’ i den meningen att det ger ’vila för era själar’ (Matt. 11:29), men det är svårt för ’köttet’, som ofta behöver Guds tuktande hand för att hållas i schack. Frälsningen ger ’fred med Gud’ (Rom. 5:1), men den medför också konflikt med världen (1 Joh. 2:15–17; Gal. 5:17).”

F: Vad är skillnaden mellan ett ok och en börda i Matt 11:29–30?

S: Ett ok drar en vagn som bär en börda. Ett ok dras tillsammans med andra. Ett ok, och den börda det används för att dra, kan vara lätt eller tung, och Jesus säger att hans ok är lätt.

En bonde måste se till att oket sitter rätt, att eventuella vadderingar är på rätt plats osv. Ibland undrar man om det är lättare eller svårare för en bonde att spänna ihop oxar eller för Gud att spänna ihop kristna. Om en oxe är död eller vägrar att röra sig, hjälper det inte bonden att spänna in den. Om Gud ger kristna en möjlighet genom att spänna ihop dem, men om en kristen vägrar att röra sig, eftersom Gud inte uppfyller deras förväntningar, hjälper det inte de andra kristna som de är spända ihop med. Eller ännu värre, om den kristne bestämmer sig för att gå i en annan riktning än den som Gud vill plöja, då kan det bli svårt.

Ibland förväntar sig kristna att om de följer och lyder Gud, så kommer det att ge dem största möjliga välsignelse och välstånd i livet. Gud har aldrig lovat det. Stening och misshandel kan ofta lamslå en person, och Paulus misshandel och stenningar välsignade honom inte fysiskt. Paulus hade förmodligen kunnat bli mer välmående om han hade ägnat mer tid åt att tillverka tält och mindre tid åt att göra ”ekonomiskt slösaktiga saker” som att predika evangeliet. Om Paulus inte kunde förvänta sig att må bättre fysiskt och ekonomiskt genom att följa Gud, så kan inte heller vi göra det. Guds mål är att visa sin härlighet på jorden, inte vår största bekvämlighet. Guds härlighet innefattar att vi förkunnar evangeliet, lär upp andra och lever ett värdigt liv (Mt 10:37–38; Luk 20:35; Fil 1:27; 2 Tess 1:5,11), men inte nödvändigtvis vår ständiga njutning. En oxe vet kanske inte hur man plöjer i koncentriska cirklar; den vet bara att följa sin herres ledning. Om vi kan släppa våra egna förväntningar på vad Gud borde göra för oss och helt enkelt följa hans ledning, då blir det lättare för Gud att spänna oss i oket.

F: Stöder Matt 11:29 på något sätt yoga, såsom Mark och Elizabeth Prophet lär ut i *The Lost Teachings of Jesus 3* (1988), s. 273–274?

S: Inte alls. Jesus säger att vi ska ta på oss hans ”ok”, inte ”yoga”. Det grekiska ordet här, zugon, betydde att spänna oxar för att arbeta på åkern, och innebär att tjäna Jesus, inte att utföra speciella fysiska övningar eller kontrollera andningen.

F: Hur tar vi på oss Jesu ok idag, enligt Matt 11:29–30?

S: Underordna er Kristi vilja och överlämna hela ert liv till honom. Låt er formas av Jesus, var milda och ödmjuka som Jesus.

F: I Matt 12:1–5, bröt Jesu lärjungar den judiska sabbaten eller inte?

S: De överträdde inte sabbaten enligt Mose lag här, även om de bröt mot fariséernas tolkning av den. Även om 2 Mos 34:21 förbjöd skörd på sabbaten, hade de ingen skära och bara några få ax. Att plocka ax utan skära var tillåtet enligt 5 Mos 23:25.Vi har inga uppgifter om att lärjungarna eller Jesus skulle ha brutit mot den mosaiska lagen under Jesu verksamhet på jorden före hans uppståndelse. Observera att oenigheten inte handlade om olika tolkningar av lagen, utan om den grundläggande inställningen till lagen.

Det är intressant att judarna själva inte var överens om att det var fel att plocka säd på sabbaten. ”Att skörda säd” var en av trettionio typer av arbete som var förbjudna i Mishnah Shabbath 7.2.9.c enligt deras traditioner. Dock medgavs undantag för tempeltjänsten. Undantag medges också när liv står på spel i Mishnah Yoma 8:6; Mek Exodus 22:2; 23:13. Mishnah Shabbath 10.2 behandlar inte att plocka säd i förbigående. Under en senare period tillåter Gemara uttryckligen att plocka säd för hand; den förbjuder endast att använda ett redskap.

F: I Matt 12:1–8 och Mark 2:27, är det som Jesus säger här om sabbaten en förändring av Guds lag, eller menade Jesus att man borde ha tillämpat den på samma sätt även under Gamla testamentets tid?

S: Jesus gör inga ändringar här. Att plocka sädshuvuden var redan uttryckligen tillåtet enligt lagen. Även om lagen sa att man inte fick arbeta på sabbaten, kunde man plocka säd för att äta, så länge man inte skördade genom att lägga den i en säck.

Jesus påpekade att man måste se till lagen i sin helhet, eftersom lagen också innehöll en särskild bestämmelse för prästerna. Dessutom påpekar Jesus att under Davids nödläge hade hans överlevnad och flykt undan Saul företräde framför skådebröden. Hur mycket mer borde då Messias ha företräde framför fariséernas traditioner?

Slutligen sa Jesus att något större än Guds tempel fanns här. En sak som är större än Guds tempel är Gud själv.

F: Varför var det i Matt 12:3–5 och Mark 2:25–27 tillåtet att ta av skådebrödet, och hur hänger detta samman med att hålla sabbaten?

S: Den centrala principen här är en hierarki av bud, och deras yttersta lydnad skulle riktas mot Gud, inte mot sabbaten. Endast prästerna fick äta sabbatsbrödet, och David och hans män var på ett uppdrag för Gud; de befann sig i en nödsituation (på flykt undan Saul), och efter att ha diskuterat saken med prästen åt de, enligt 1 Sam 21:3–6.

För fariséerna blev sabbaten faktiskt deras avgud! Det berodde inte på att sabbaten på något sätt var dålig, utan snarare på att de brydde sig mer om sabbaten än om Gud. De var män som följde regler, men inte Guds män.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) skrev: ”David hade utsetts till präst av Gud, även om Saul förföljde honom. Ty alla rättfärdiga innehar den prästliga rangen. Och alla Herrens lärjungar är präster, ty de ärver varken mark eller hus. Snarare tjänar de Gud och altaret ständigt … Hans lärjungar hade ett prästämbete från Herren. Därför var det tillåtet för dem att äta kornax när de var hungriga.” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 4, kap. 8.3, s. 471

F: Hur kunde prästerna i Matt 12:5 utan att göra sig skyldiga till synd vanhelga varje sabbat?

S: Lagen föreskrev att prästerna skulle göra det som inte var tillåtet för andra att göra på sabbaten – de skulle arbeta. Jesu poäng var inte att prästerna skulle sluta göra det som Gud hade befallt dem att göra. Snarare var Jesu poäng att om man betraktar Guds anvisningar utan att ta hänsyn till sammanhanget, kan man råka ut för alla möjliga problem. En legalist är någon som betraktar lagarna utan att ta hänsyn till sammanhanget.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) framför i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 4, kapitel 12, s. 362–363, en intressant synpunkt om vikten av att lyda Gud framför att rituellt följa sabbaten. Det första exemplet på att hela folket bröt mot sabbaten men ändå lydde Gud var när Gud befallde dem att marschera runt Jeriko. Gud befallde israeliterna att marschera runt Jeriko i åtta dagar i sträck, och de marscherade på sabbaten. Så även detta är ett exempel på att Guds direkta befallning har företräde framför sabbaten.

F: I Matt 12:5, när Jesus sa: ”Eller har ni inte läst i lagen att prästerna i templet bryter mot sabbaten på sabbaten och ändå är oskyldiga?”, varför var detta inte ett citat ur lagen?

S: Jesus hävdade inte att detta var ett citat från något. Jesus drog den logiska slutsatsen att enligt lagen utförde prästerna sitt prästliga arbete på sabbaten och att detta ändå var korrekt och behagligt för Gud.

F: Vad var poängen med dessa exempel i Matt 12:3–8 och Mark 2:25–28?

S: Att följa Gud handlar inte bara om regler, utan också om prioriteringar. Att följa Jesus som din Herre är vad lydnad handlar om, inte bara regler, inte ens Guds regler. Andra bibelställen visar att det handlar om mer än regler och prioriteringar när man följer Gud, men Jesus uttryckte sig här på ett grundläggande sätt. Jesus hade tålamodet att ge en enkel förklaring till de fientliga fariséerna, och prisad vare Gud för att Han är tålmodig även mot oss.

F: I Matt 12:8 och Mark 2:28, vad betyder det att Människosonen också är sabbatens Herre?

S: Vi är skapade för Gud, inte för lagen och inte för sabbaten. Budet om att vila på sabbaten gavs för att hjälpa människan, inte för att hindra henne. Gud är herre över sin lag.

F: I Matt 12:8,12, när, om någonsin, bör vi bryta mot lagens bokstav idag?

A: Det kan ibland uppstå situationer där vi bör göra det. Vårt främsta mål är inte att lyda ”lagen” eller ”en” lag. Det är inte heller evangelisation. Vårt främsta mål är att ära och behaga Gud. Det innefattar att lyda Honom, inklusive Hans bud att dela evangeliet och många andra saker. Vi bör vara försiktiga med att bryta mot det som Gud har befallt oss i Nya testamentet, eftersom det alltför ofta bara kan bli en ursäkt för att synda, undkomma förföljelse eller ta den lätta vägen ut. Men med det sagt, som Jesus lärde här, finns det tillfällen då lydnad mot Gud inte innebär att följa en regel. Ett enkelt exempel: om du har en vän i din vård som är på väg att dö, och du skyndar dig för att få hen till sjukhuset, ska du då se till att inte köra fortare än hastighetsbegränsningen? Om en regering antar en lag som säger att du ska rapportera vad dina grannar gör (som i Nordkorea), och vissa grannar har bibelstudier, ska du då rapportera det till regeringen?

Slutligen visar Jesus oss att denna tanke – att Gud önskar vissa saker mer än offer eller andra lagar – inte är någon ny lära som han förkunnade, utan att den redan antyds i Gamla testamentet i Hosea 6:6, som Jesus citerar i Matteus 12:7.

F: I Matt 12:10–14 och Mark 3:3–6, vad ansåg fariséerna vara fel med att bota på sabbaten?

S: Fariséerna skulle betrakta helande som en skapande handling och därmed som arbete. Men judarna under det första århundradet diskuterade själva vad som var tillåtet när det gällde att vårda de sjuka i Mishnah Eduyoth 2:5 och Mishnah Shabbath 6:3; Mek Exodus 22:2; 23:13.

F: Varför svarade Jesus fariséerna på detta sätt i Matt 12:10–14?

S: Jesus påpekade deras inkonsekvens. Föreställ dig den märkliga ironin i situationen. Här fanns några män som undervisade om sina egna tillägg till Guds ord som om de vore Guds ord, och som sa till Gud själv att han inte kunde göra något. Eftersom miraklet kom från Gud kunde de lika gärna säga till Gud att han var tvungen att ta tillbaka det miraklet!

F: Är Matt 12:18 en hänvisning till Treenigheten?

S: Ja, när man väl förstår att Tjänaren är Gud. Tjänaren är utsänd, och Guds Ande är i honom.

F: Vad är hädelse mot den Helige Ande i Matt 12:31–32, Mark 3:28–30 och Luk 12:10–11?

S: Jesus försvarade inte ofta sin auktoritet att göra saker, men Jesus ansåg det viktigt att försvara sin auktoritet här när han anklagades för att verka genom Satan. Sammanhanget tyder på att det handlar om att se Guds direkta mirakulösa verk, förkasta evangeliet och säga att dessa kommer från Satan. Det är normalt sett okej att ställa frågor eller granska något, men när de bestrider det uppenbart obestridliga förkastar de i själva verket det de vet är sant.

Det handlar inte bara om att be den Helige Anden att lämna ens liv. Jag känner en kristen student som bad Gud att lämna hennes liv. Efter ungefär en månad kände hon sig så eländig att hon ångrade sig och återvände till Kristus. Om någon begick hädelse mot den Helige Anden skulle den personen aldrig vilja återvända till Kristus.

F: Varför är hädelse mot den Helige Ande i Matt 12:31–32, Mark 3:28–30 och Luk 12:10–11 så mycket allvarligare än hädelse mot Jesus?

S: Jesus sa inte detta uttryckligen. Men om någon avvisar Jesus kan Anden verka så att personen ändrar sig och senare tar emot Jesus. Om någon däremot permanent inte vill ha den Helige Anden i sitt liv, och den Helige Anden respekterar den önskan, kommer den personen aldrig att vända sig till Kristus och komma till himlen.

F: I Matt 12:31–32, innebär hädelse mot den Helige Ande att man avskyr ljuset genom att förneka Guds manifestationer (såsom Bahá’u’lláh), såsom bahá’íerna lär ut i *Some Answered Questions*, s. 127–128?

S: Nej, detta är en cirkelresonemang genom att man utgår från påståendet att Bahá’u’lláh är ljuset som bevis för att Bahá’u’lláh var ljuset. Men även när det gäller Jesus bör man lägga märke till att han i Matteus 12:32 sade att de som talar emot Jesus kommer att förlåtas, så att tala emot en av Guds profeter är INTE hädelse mot den Helige Ande.

F: Stöder inte det faktum att man enligt Matt 12:32 inte blir förlåten i detta liv för hädelse mot den Helige Ande på något sätt tron på skärselden, såsom den katolske författaren Ludwig Ott har hävdat?

S: Nej, till och med New Catholic Encyclopedia, vol. 11, s. 1034, säger: ”Läran om skärselden framgår inte uttryckligen i Bibeln.” Matteus 12:31–32 ger inget stöd för skärselden av tre skäl:

1) Den katolska läran är att skärselden renar en troende från lätta (mindre) synder, inte dödssynder (allvarligare eller ödesdigra synder), och hädelse mot den Helige Ande betraktas som en dödssynd.

2) Jesus talar inte om troende, utan om de skriftlärda och fariséerna som förkastade honom.

3) Denna vers säger ingenting om straffets eller reningens varaktighet, svårighetsgrad, typ eller plats; den säger ingenting alls om straff eller rening. Den talar snarare om att inte bli förlåten av Gud.

F: Vad säger Jesus i Matt 12:34 om vissa människor?

S: Han säger inte bara att de är en ormavkomma, eller att de talar onda saker. Snarare beskriver Jesus ett ”om-då”-förhållande. Eftersom de är en ormavkomma och onda, kan endast onda saker komma ut. Detta gäller vissa människor idag. För vissa, med tanke på var deras hjärta finns, är de inte kapabla att säga något gott om någonting, bara ont. Det häpnadsväckande är att de, precis som fariséerna, oftast själva är blinda för att de har ett ont hjärta. Det beror inte på att de inte är tillräckligt smarta för att inse det, utan på att de aldrig har tänkt på att ifrågasätta var deras hjärta finns.

Det är egentligen inte så att fariséerna inte förstod. Snarare är det så att de inte ville förstå. Jesus kom i vägen och fick deras ”storslagna” program att framstå i dålig dager.

Som troende bör vi naturligtvis se till att vi inte är på samma sätt. Ibland, om en person använder fult språk, kan det leda till ursäkten: ”Förlåt, det slank bara ut.” Men varför fanns det där inuti överhuvudtaget! Vi måste se till att vi inte har några ”obestridda” delar av vårt hjärta som också är onda. I 2 Korintierbrevet 13:5 står det att vi ska pröva oss själva. Men låt oss be om hjälp! I Psalm 139:23–24 bad psalmisten Gud att undersöka hans hjärta och uppenbara för honom allt som var ont i hans hjärta.

Tyvärr förändrades vissa människor inte, inte ens i Jesu direkta närvaro. Vissa kommer inte att förändras oavsett vad vi säger till dem; men vi kan gå vidare till människor som är villiga att lyssna.

F: I Matt 12:38–39 och Matt 16:1–4, när fariséerna bad om ett tecken, sa Jesus då att de endast skulle få Jonas tecken, eller fanns det inget tecken alls, som det står i Mark 8:11–13?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. De hade just sett ett tecken; de bad egentligen om ”ännu ett tecken”. Men vad skulle ett ytterligare tecken tjäna till, eftersom de hade sett Jesus driva ut demonen och förklarat att det var ett tecken från helvetet? Vad skulle något tecken tjäna till om de bara skulle säga att det kom från Satan? Kom ihåg att de i Matteus 12:14 redan hade börjat smida planer på hur de skulle förgöra Jesus.

2. Matteus 12:38–39 var den första begäran om ett tecken, och Matteus 16:1–4 samt Markus 8:11–13 var den andra begäran om ett tecken.

3. I samtliga fall sade Jesus antingen att de inte skulle få se något tecken från himlen, eller att de endast skulle få se det tecken som Jonas åhörare såg.

4. Jonas åhörare såg aldrig något mirakulöst tecken, bara profeten Jonas. Jonas utförde aldrig något mirakel som finns nedtecknat i Bibeln.

F: Var verserna om Jonas tecken i Matt 12:38–39 och Luk 11:30 oäkta och troligen tillagda under 600-talet e.Kr., såsom Stendahl, Peake och G. Schmitt i ”Das Zeichen Jona”, ZNW [1978] [s. 120–123] hävdar?

S: Nej. Diatessaron, avsnitt 16:1–4, s. 68, citerar dessa verser, och verket skrevs omkring år 172 e.Kr. Dessa verser omnämns av Justinus Martyr (138–165 e.Kr.), Irenaeus (182–188 e.Kr.) och Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.). Bibelmanuskripten Vaticanus (325–350 e.Kr.) och Sinaiticus (340–350 e.Kr.) citerar detta.

F: Hur kan en generation vara ogudaktig och otrogen i Matt 12:39–40?

S: Jesus menar inte att det bara gäller vissa fariséer och laglärare, utan hela den judiska kulturen under just den tidsperioden. Människor tenderar att följa sin kultur, och deras kultur hade vid den tiden inget utrymme för en Messias.

F: Vad lär Jesus om människor och demoner i Matt 12:45?

S: Jesus lär ut två saker.

Närmare bestämt: när en demon tvingas lämna en person kan demonen återvända – tillsammans med andra, ännu värre demoner – om personen förblir i ett andligt tomrum.

I allmänhet förblir människor inte i ett andligt tomrum särskilt länge. Om de inte fylls av Gud kommer demoner att komma och fylla dem, deras kultur och deras samhälle.

F: Varför satt Jesus på en båt och talade till folket i Matt 13:1?

S: Jesus talade troligen från en båt eftersom hans röst på en lugn dag skulle bära långt över vattnet. Detta är en av de fem stora talen i Matteusevangeliet som riktas till folkmassorna, och det var bra för att förstärka ljudet så att folkmassorna kunde höra honom. Det finns inga antydningar om någon dold betydelse, apokalyptisk eller annan.

F: Vad är det som skiljer sig åt i Matt 13:1–23 – fröet eller jorden – och hur relaterar detta till oss idag?

S: Fröet (evangeliets budskap) var detsamma. Men det som skilde sig åt var jordens förmåga att först ta emot fröet och sedan låta det växa. Vissa människor kan inte ta emot evangeliets budskap. Andra kan ta emot det, men det kommer inte att ge bestående tillväxt hos dem. Men evangeliet är inte något som vi selektivt bara ska så på det vi anser vara god jord. Vi bör så det överallt, och jorden kommer att ta emot det, om den kan. Men vi bör inte luras att tro att om vi bara delar evangeliet med världen, så kommer hela världen att vända sig till Kristus. Slutligen skulle denna liknelse få läsaren att fundera: ”I Guds ögon, vilken sorts jord är jag?”

F: Vad är det som är ovanligt med liknelserna i Matt 13:1–58?

S: David Wenham var den första moderna forskaren som insåg att Matteus 13:3–52 är en kiasm. Det är dock ingen perfekt kiasm.

13:1–2 Jesus kom

-13:3–9 Liknelsen om såningsmannen, riktad till folkmassorna

-- 13:10–12 Lärjungarna frågar och Jesus svarar

--- 13:10–17 Syftet med liknelserna (för utomstående)

----13:18–23 Tolkning av liknelsen om såningsmannen

-----13:24-33 Ytterligare tre liknelser riktade till folkmassorna: ”Himmelriket är som…” (ogräs, senapsfrö, jäst)

avvikelse

--- 13:34–35 Syftet med liknelserna (för lärjungarna)

---- 13:36–43 Tolkning av liknelsen om vetet och ogräset

slut på utvikningen

-----13:44-48 Ytterligare tre liknelser riktade till lärjungarna: ”Himmelriket är som…” (skatten, pärlan, nätet)

---- 13:49-50 Förklaring

-- 13:51 Jesus frågar och lärjungarna svarar

- 13:52 Liknelsen om den nya och den gamla skatten

13:53 Jesus gick därifrån

Inom denna struktur utgör även Matteus 13:13–17 en kiasm.

F: I Matt 13:6–7, vad är skillnaden mellan stigen, den andra, steniga jorden och den tredje, taggiga jorden?

S: Den första jorden hade tillräckligt djup och det fanns inga törnen som skymde solljuset. Men den tog helt enkelt inte emot fröet från början. Fröna grodde i de andra tre jordarna, men de fick inte ens en chans att gro i den första jorden.

Fröet i både den andra och den tredje jorden spirar och ser bra ut till en början. Men växterna kan inte bilda friska rötter i jord utan djup. När vädret är torrt kan de inte hitta vatten som kan hålla dem vid liv i den uttorkade jorden på ytan. De hade god tillgång till solen, men det fanns helt enkelt inte tillräckligt med jorddjup för att dessa växter skulle kunna fortsätta växa.

När det gäller den tredje jorden var jorden bra, kanske lika bra som den bördiga jorden. Men det fanns så mycket annat, med taggarna, att växterna hindrades från att få solljus. Till och med den andra jorden lyssnade med glädje, men inte den överbelastade tredje jorden. Den tredje jorden hade tillräckligt djup, men det fanns helt enkelt för mycket annat som hindrade deras tillgång till solen. Dessutom kan vissa taggiga växter vara uppenbara, medan andra kan vara svårare att upptäcka. Man kanske inte ser taggarna direkt.

Den fjärde jorden är varken speciell eller ”magisk”. Den skiljer sig snarare inte alls från de bästa egenskaperna hos den andra och tredje jorden tillsammans. Som Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.) var den första att påpeka, finns det inte en enda väg till undergång; det finns flera vägar till undergång.

Skillnaden i resultatet beror inte på fröet, utan på jorden. Hur fruktbar anser Gud att ditt hjärta är?

För övrigt är vägen här en stig, till exempel mellan åkrar, inte en motorväg.

F: Varför förklarade Jesus i Matt 13:10–13 denna liknelse för sina lärjungar och inte för folkmassan?

S: Svaret finns i Matteus 13:14–15. Jesus hade många lärjungar (inklusive de 70) och inte bara de tolv. Folkmassorna fick vid detta tillfälle en försmak av Jesu undervisning, på ett sådant sätt att de skulle bli sugna på att få veta mer. Jesus var selektiv här; han gav förklaringen endast till sina lärjungar. Naturligtvis kunde även människor i folkmassorna välja att bli Jesu lärjungar. Dessutom uppfyllde detta Jesaja 6:9–10.

Men det är fel att tro att syftet med dessa liknelser var ”så att alla lättare skulle kunna förstå sanningen”. På samma sätt kanske vi idag vill säga vissa saker som endast de som vill veta sanningen kommer att förstå.

F: I Matt 13:10–11, i vilken utsträckning bör vår evangelieförkunnelse ha en mystisk karaktär?

S: Ett mysterium var i Gamla testamentet något hemligt, dolt eller förhöljt som senare uppenbarades. Jesus talade inte om mysterier förrän det judiska folket hade förkastat honom.

Jesus och evangeliet är saker som mänskligheten aldrig skulle ha kunnat förstå om inte Gud hade uppenbarat dem för oss. Vi bör inte ta för givet att Gud kunde ha lämnat oss i mörkret, men han valde att upplysa oss. Passionen och Guds historia i allmänhet är dramatiska, och vi bör lyfta fram dramatiken när vi återberättar dem.

F: Vad betyder Matt 13:10–16?

S: De som inte älskar sanningen har inte rätt till sanningens ljus. Faktum är att ”fåglarna” kan ta ifrån dem det ljus de redan har. Det finns ett antal viktiga punkter i detta avsnitt.

13:10 Efter att Jesus hade berättat liknelsen om såningsmannen (egentligen liknelsen om jordarna) i Matteus 13:1–9, kom lärjungarna fram och frågade varför han talade i liknelser. Frågan gällde inte bara liknelsen om såningsmannen, utan varför Jesus talade i liknelser i allmänhet.

13:11 De flesta människor skulle inte ha eller behålla kunskapen om himmelriket.

13:12 De som har kunskapen skulle växa i sin kunskap. De som inte har kunskapen skulle till och med den lilla kunskap de har bli berövade.

13:13 Varför talade Jesus till folket i liknelser och förklarade inte allt så som han gjorde för sina lärjungar? Låt oss titta på 2 Petrus 2:21 och Romarbrevet 4:15; 5:13 för att få svaret. Om någon väljer att inte följa den sanning om Gud som de har, desto mindre de vet, desto bättre kommer det att vara för dem vid den slutliga domen.

13:14 visar att folket faktiskt skulle höra hela sanningen, men de skulle inte förstå den. Detta betyder INTE att man måste vara riktigt intelligent för att vara kristen; det skulle strida mot 1 Korintierbrevet 1:26–28. Snarare är problemet med förståelsen, även bland intelligenta och högt bildade fariséer, att de inte har plats för Jesu ord (Johannes 8:37), och budskapet om korset är helt enkelt dårskap för dem som är visa enligt denna världs visdom (1 Korintierbrevet 1:18–25). Jag har sett kloka människor komma med kloka, geniala ursäkter för varför de inte vill tro på det som tydligt står i Bibeln.

13:15 Detta visar på en förhårdning hos folket. Kristna har debatterat om det var Gud eller Farao som bar ansvaret för att Faraos hjärta var förhärdat mot Mose och israeliterna. Bibeln säger att Farao förhärdade sitt eget hjärta på åtta ställen, och att Gud förhärdade det på åtta ställen. En av Guds domar mot människor som förhärdar sina hjärtan är att deras hjärtan förhärdas ännu mer.

Slutligen kan samma Guds ingripande ha motsatta effekter på två olika människor. En kyrklig författare förklarade det på följande sätt: ”Vax smälter och lera torkar av samma värme; så visade samma handling, som utfördes genom Mose, å ena sidan faraos hårdhet – ett resultat av hans ondska – och å andra sidan den blandade egyptiska folkmassans eftergivenhet, som gav sig av tillsammans med hebréerna.” Rufinus (374–406 e.Kr.) i sin översättning av Origenes’ *De Principiis* (225–254 e.Kr.), bok 3, kap. 1.11, s. 311.

13:16 Förresten, även om Jesus hade 12 särskilt utvalda lärjungar, hade han inte bara dessa 12; han hade också en större grupp på 70, och ytterligare andra lärjungar. Jesu lärjungar var välsignade både genom förmånen att få känna till dessa sanningar och genom det faktum att de inte hade förtjänat eller gjort sig förtjänta av att lära sig dem. Gud kunde ha valt att helt enkelt dölja allt för oss, men Gud ville uppenbara dessa saker för oss.

13:17 går ännu längre och säger att till och med gudfruktiga profeter under Gamla testamentets tid ville lära sig dessa saker, men Gud undervisade dem inte om dem ännu; Gud väntade med att uppenbara dem tills Jesus kom.

Ibland tror människor felaktigt att Gud är skyldig oss att göra sitt yttersta för att lära alla sanningen. Men i själva verket, om någon avvisar den sanning om Gud som de redan har, är Gud inte skyldig att försöka tvinga in mer sanning i dem. Faktum är att ju mindre de vet om sanningen, desto bättre är det för dem (2 Petrus 2:21). Men för dem som vill följa sanningen gläder sig Gud åt att visa oss mer och mer.

Hur går det egentligen till när människor inte hör och förlorar sanningen? Jesus förklarar det i Matteus 13:18–23.

F: Var Gud orättvis i Matt 13:12 när han tog från dem som inte hade och gav till dem som hade?

S: Gud var inte orättvis, men man måste se på samspelet mellan konsekvens och efterföljande syfte. Det finns tre motsatsförhållanden att beakta: rättvisa kontra jämlikhet, lön kontra gåvor, och att tillgodose behov kontra att ge belöningar.

Rättvisa kontra jämlikhet: Gud är rättvis mot alla, men Gud är inte skyldig att behandla alla på samma sätt, vilket Romarbrevet 9:6–18 illustrerar.

Lön kontra gåvor: I liknelsen om minerna (Lukas 19:11–27) skulle det vara orättvist om kungen underlät att betala ut de goda saker som han var skyldig någon. Men när du investerar din arbetsgivares pengar är arbetsgivaren inte skyldig dig alla dessa pengar; arbetsgivaren är bara skyldig dig din lön och det som han enligt avtalet ska ge dig. Kungen i liknelsen var inte skyldig någon av sina tjänare några städer. När han gav den som hade tjänat mest fler städer var det en fri, nådig gåva, och kungen (och Gud) kan göra precis vad han vill.

Att tillgodose behov kontra att ge belöningar: Kungen tog hand om alla sina tjänare innan någon av dem fick ansvar för några städer. Städerna var belöningar, eller bonusar. Gud kommer i överflöd att tillgodose alla behov i himlen för alla som är där (1 Kor 2:9), men utöver det kommer Gud att ge belöningar i himlen till vissa men inte till andra. Du kan läsa om det i 1 Kor 3:8–15.

F: Är det i Matteus 13:15 ganska hjärtlöst av Gud att inte mjuka upp deras hjärtan och öppna deras ögon?

S: Inte alls. Gud säger att om de vände sig till Gud, skulle Herren säkert hela dem. Men de bär själva ansvaret för att deras hjärtan är förhärdade, vilket leder till att de inte vänder sig till Gud.

Gud öppnar de blindas ögon, men han öppnar vanligtvis inte ögonen på dem som blundar hårt. Gud mjukar upp människors hjärtan, men han har ingen skyldighet att mjuka upp hjärtat hos någon som redan har beslutat sig för att förhärda sitt hjärta.

F: I Matt 13:24, på vilket sätt liknar himmelriket denna situation, eftersom himlen är fullkomlig?

S: Himmelriket liknar inte mannen, utan situationen. Svaret på denna fråga är en del av Jesu huvudpoäng. Himmelriket är inte bara något fullkomligt som vi kommer till efter döden. Himmelriket är något som också finns i våra hjärtan som troende redan nu. I himmelriket i denna värld växer vetet och ogräset bredvid varandra.

F: Betyder Matt 13:28–30 att vi ska tillåta kättare att stanna kvar i kyrkan?

S: Inte alls. I Matteus 13:38 är ”åkern” inte kyrkan utan världen. Det kommer att finnas kätterska församlingar, men vi bör utesluta dem som har kättersk lära eller onda handlingar, såvida och tills de omvänder sig. Att säga att vi bör tillåta människor med kättersk lära, eller ogudaktiga, obotfärdiga handlingar i våra församlingar, strider mot Guds lära i 1 Timoteusbrevet 1:3–4; 6:3–5; 2 Timoteusbrevet 2:16–17; 3:1–5; 2 Johannesbrevet 10 och mot praxis i 1 Korintierbrevet 5:11–13 och Uppenbarelseboken 2:20. Tyvärr var Augustinus av Hippo, i verket ”Till donatisterna”, en av de första som blandade ihop kyrkan och världen. De som syndar (i handling eller lära) bör tillrättavisas inför alla enligt 1 Timoteusbrevet 5:20.

Sammanfattningsvis: om man felaktigt tolkar något i en liknelse på ett sätt (kyrkan), när Jesus uttryckligen sa något annat (världen), kan man verkligen gå vilse i snårskogen!

F: I Matt 13:30, vad är det egentligen för ogräs som Jesus syftar på?

S: Dessa var välkända för Jesu åhörare. Det finns fyra typer av ogräs, och ”ogräset” här är nästan säkert ett ogräs som kallas skäggig darnel (lolium temulentum), som ser ut som vete när det är ungt, och ibland kan rötterna vara sammanflätade, så man kan egentligen inte dra upp en planta utan att dra upp en annan. Intressant nog kan varken darnel eller vete längre växa bra genom vild spridning utan behöver en bonde som sprider fröna. Rabbinerna visste att det är ett förvanskat vete, och på vissa håll kallas det ”falskt vete”, och omkring år 2000 bestod faktiskt 10 % av veteskörden i Etiopien av darnel. Moderna sorteringsmaskiner är dock bra på att skilja ut vetefrön från darnel. Darnel är ofta infekterat med en svamp, som gör att människor blir berusade när de äter frön från infekterade växter. Se https://www.atlasobscura.com/articles/wheats-evil-twin-has-been-intoxicating-humans-for-centuries för mer information.

F: I Matt 13:30, vad är betydelsen av att ogräset samlas in före vetet?

S: Inom jordbruket är det logiskt att rensa ett fält från ogräs innan skörden. Domstolen rensar bort de ogudaktiga från himlen. Det är inte så att vi tas bort från universum där ogräset naturligt hör hemma. Snarare tas ogräset bort från Guds universum, där Guds barn på ett övernaturligt sätt hör hemma. När lärjungarna tillsammans med folkmassorna lyssnade till liknelsen om vete och ogräs, undrar jag vad Judas Iskariot tänkte?

F: I Matt 13:32 och Mark 4:30–34, på vilket sätt är senapsfröet det minsta av alla frön?

S: För det första fanns det två typer av senapsfrön i Palestina: svart senap som människor odlade, och vild senap. Jesus menade svart senap, eftersom han endast talar om frön som odlas, och man odlade inga frön som var mindre än senapsfrön i Palestina. Dessutom var senapsfröet i det judiska rabbinska verket M Niddah 5:2 (jfr SBK 1:669) ett ordspråk för litenhet.

Senapsfröet är obetydligt till storleken och det minsta fröet av alla odlingsfrön i Palestina. En svart senapsbuske kan ge 1 200 frön. Jesus talade till folket och hänvisade till de frön som odlades i deras land.

För den som är intresserad av detaljer kan det dock nämnas att det grekiska ordet för ”minst” i både Matteus 13:32 och Markus 4:30–34 är microteron, vilket kan betyda liten i storlek eller, i överförd betydelse, värdighet. Ordet för frö i båda avsnitten, spermaton, kan betyda det som sås. Oavsett om Jesus talade arameiska eller grekiska hänvisade han ändå till frön som sås.

F: Hur kan en senapsväxt i Matt 13:32 och Mark 4:30–34 rymma ett fågelbo?

S: Även om en fågel kan bygga ett bo i en liten buske om den måste, är det inte svaret. Ett senapsfrö kan växa till ett träd som blir upp till tio fot högt, vilket säkerligen är tillräckligt stort för att en fågel ska kunna bygga ett bo. Med andra ord står den nuvarande storleken inte i proportion till den framtida storheten. Jesus betonar inte så mycket rikets framtida storhet som dess blygsamma början på jorden.

F: I Matt 13:33, vad är betydelsen av jäst här?

S: Jesus sa att jästen i denna liknelse är god, eftersom den representerar himmelriket, medan jästen i andra liknelser är ond. Den viktiga tolkningsprincipen att lära sig här är att man inte nödvändigtvis kan ta betydelsen av en symbol i en liknelse och tillämpa samma betydelse på den symbolen i alla andra liknelser.

Vissa ser felaktigt på jästen och fåglarna som något dåligt, vilket förändrar hela liknelsens innebörd, eftersom jästen som symbol är något dåligt eller världsligt på alla andra ställen i Bibeln. Vissa betraktar dock fåglarna och jästen som något ont, medan andra ser dem som en god gåva.

Jästen är något gott i denna liknelse. Det finns inget i detta kapitel som tyder på att den är något ont, och liknelsen är parallell med de andra liknelserna i detta kapitel.

En tredje uppfattning är att liknelserna om senapsfröet och jäst är mycket allmänna, och att fåglarna och jästen är neutrala.

Sammanfattning: himmelriket är gott, inte ont. I Matteus 13:33 sägs att jästen representerar himmelriket, så jästen i denna liknelse är god. Även om slutsatsen inte är lika uppenbar när det gäller fåglarna, är det lovvärt att senapsbusken kan ge dem ett bo.

F: Varför gömde kvinnan i liknelsen i Matt 13:33 jästen i tre mått mjöl?

A: Tre bröd av vetemjöl är en fullvärdig måltid för en familj. Tre mått (eller ”satas” på grekiska) motsvarar en efah enligt Gamla testamentet, och det är en stor mängd deg, cirka 56 pund eller 23 liter. Det är den mängd som Sara bakade åt de tre besökarna i 1 Mosebok 18:6 och vad Gideon gav till ängeln i Domarboken 6:19. Det krävs bara en mycket liten bit jäst för att förändra hela degens beskaffenhet. Poängen är att judarna själva visste att bara en liten bit jäst kan få även en stor mängd deg att jäsa.

F: Hur kommer det sig att Jesus i Matt 13:34 talade enbart i liknelser, när han på andra ställen, såsom i Bergspredikan, inte använde några liknelser?

S: Matteus 13:34 preciserar att detta gäller när Jesus talade till folkmassorna. När han vände sig till sina lärjungar förklarade Jesus allt. Även om folkmassorna också lyssnade, var Bergspredikan riktad till lärjungarna. Dessutom avser Matteus 13:34 Jesu undervisning just vid denna tidpunkt, inte nödvändigtvis före eller efter denna period i hans verksamhet.

F: Är alla barn av Guds rike enligt Matt 13:38?

S: Nej. Som denna vers visar är vi inte barn i Guds rike innan vi kommer till Kristus. Efesierbrevet 2:3 säger att vi (inklusive Paulus) var vredens barn innan vi kom till Kristus.

F: I Matt 13:44, i liknelsen, varför grävde inte mannen på åkern upp skatten i hemlighet och tog med sig den?

S: Enligt judisk lag tillhörde skatten fältets ägare om någon grävde upp en skatt på ett fält, enligt Derrett (Law s. 1–16). Om skatten hade grävts ner av ägarna och de kände till den skulle de naturligtvis inte sälja fältet billigt. Men om skatten inte var deras – vilket framgår av att de inte kände till den – kunde arbetaren köpa fältet och få skatten.

F: I Matt 13:44, vem är mannen och vad är skatten?

S: Först vad som inte är svaret och sedan svaret:

Inte svaret: Jesus och judarna. Vissa dispensationalistiska skrifter hävdar att Jesus är mannen och att skatten är den judiska resten i ändens tid. Men Jesus gav inte bort allt han hade (sin gudomlighet osv.) och dog inte på korset enbart för den judiska resten. För det andra skulle ingen som hörde liknelsen ha förstått den på det sättet, så om detta vore den sanna innebörden, förmedlades ingenting av den sanna innebörden.

Svaret: varje enskild människa och frälsningen i himmelriket. En person bör vara villig att ge upp allt han eller hon har för att erhålla en så värdefull skatt som den Jesus erbjuder. Dessa liknelser handlar alla om himmelriket enligt Matteus 13:52. Att köpa åkern är ett beslut som mannen måste fatta, annars blir det ingen skatt för honom.

F: Vad är meningen med liknelsen om pärlan i Matt 13:45–46?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Jesus är köpmannen och pärlan är kyrkan. Men återigen: ”sålde” Jesus verkligen allt, inklusive sin gudomlighet, för pärlan, och till vem sålde han den?

Svaret: Varje individ som söker Gud är köpmannen, och pärlan är frälsningen. Kristna forskare är i allmänhet överens om att arbetaren och köpmannen i båda liknelserna är samma person, och att skatten och pärlan är samma sak.

Båda liknelserna har samma poäng. Jesus sade i Matteus 13:52 att båda dessa liknelser handlade om himmelriket. Men medan mannen kände igen skatten, framhåller denna liknelse verkligen att köpmannen måste inse värdet av just denna pärla jämfört med andra pärlor, och inte sträva efter de andra pärlorna för att istället sträva efter just denna.

F: Vad är meningen med liknelsen om dragnätet i Matt 13:47?

S: Det handlar om ett mycket stort nät som antingen dras mellan två båtar eller fästs vid stranden och en båt. Den liknar mycket liknelsen om vetet och ogräset. Alla fiskar är en del av världen, men i tidernas slut kommer det att ske en åtskillnad mellan de goda fiskarna och de dåliga. Är du en god fisk?

F: I Matt 13:51, hade lärjungarna rätt när de svarade ”ja” på frågan om de förstod dessa liknelser?

S: Ja och nej. Ja, lärjungarna förstod de grundläggande liknelserna och symboliken bakom dem. Däremot hade de ingen aning om alla historiska konsekvenser av liknelserna om vete och ogräs samt senapsfröet. Men de hade rätt i att säga ja, eftersom de korrekt förstod vad Jesus ville att de skulle förstå just då.

F: I Matt 13:51, finns det tillfällen då du är säker på och har rätt i att du har en grundläggande förståelse för något som Gud lär dig, men senare upptäcker att du inte hade en aning om vad det skulle innebära?

S: Ett enkelt exempel kan vara äktenskapet. Du kanske tror att du vet vem du ska gifta dig med och att du vill gifta dig med den personen. Men allteftersom åren går upptäcker du att du visste väldigt, väldigt lite om den personen jämfört med vad du vet nu. Förhoppningsvis har dina överraskningar mestadels varit trevliga.

På samma sätt, om Gud kallar dig att utföra ett tjänsteuppdrag för Honom, kanske du har en grundläggande förståelse för vad Han vill och du vill göra det. Men när du utför tjänsten upptäcker du att du nästan inte hade någon aning om vad det skulle innebära, och inte heller hur det skulle förändra dig.

F: Varför nämnde Jesus i Matt 13:52 att en skriftlärd har både nya och gamla skatter?

S: Det var ett vänligt sätt att säga att de fortfarande borde värdesätta den tidigare sanningen de lärt sig lika mycket som de nya saker Jesus sa. ”De skriftlärda” här är inte en särskild grupp av kristna. Istället är ”de skriftlärda” här en positiv hänvisning till alla troende som på allvar studerar Skriften.

F: Hur liknar vårt hjärta ett förråd av skatter i Matt 13:52?

S: Förrådskammaren här (thesauros på grekiska) är en plats där vi förvarar minnen, beslut, känslor och värderingar som vi anser vara viktiga, oavsett om Gud ser dem som goda eller viktiga eller inte.

Det står ett helt förråd fullt av skatter, inte bara en låda eller kista för att förvara en enda sak i mörkret. Ett förråd kan rymma många skatter, och de kan ses, inte bara gömmas undan i en låda.

Två uppgifter för en kristen är a) att identifiera och kasta bort saker i vårt förråd som Gud inte vill ha där, och b) att fylla vårt förråd med goda saker som Gud lär oss.

F: I Matt 13:53–58, var Jesus inte en profet, eftersom ”profetia kan endast existera i Israel när landet bebos av en majoritet av världens judar”? Under Esras tid (cirka 300 f.Kr.), när majoriteten av judarna vägrade att flytta från Babylon till Israel, upphörde profetian vid de sista profeternas död – Haggai, Sakarja och Malaki.” (En judisk person framförde denna invändning)

S: Det är fel av tre skäl:

1) Det finns ingen vers i Bibeln som säger det; denna regel är påhittad.

2) Daniel och Hesekiel var profeter under exilen. Majoriteten av världens judar bodde inte i Palestina då. Faktum är att Daniel och Hesekiel var profeter som bodde utanför Israel, även om Daniel bodde i Juda som ung.

3) Vi bör inte försöka tala om för den Allsmäktige Gud vad vi säger att Han kan och inte kan göra!

Om man bortser från det faktum att många judar faktiskt bodde i Palestina under Kristi tid (om det var en majoritet eller inte vet jag inte), spelar det ingen roll, eftersom den Allsmäktige Gud kan sända en profet närhelst Han vill.

Bibeln (både Gamla och Nya testamentet) nämner en rad saker som Gud inte gör (ändra sig i 4 Mosebok 23:19; 1 Samuelsboken 15:29 osv.), men det finns endast fyra saker i hela Bibeln som den säger att Gud INTE KAN göra. (Man måste dock titta i Nya testamentet för att läsa om dessa.) Dessa fyra saker är: Gud kan inte frestas till det onda (Jakob 1:13), Gud kan inte ljuga (Hebreerbrevet 6:18), Gud kan inte svära vid någon som är större än Han själv (Hebreerbrevet 6:13) och Gud kan inte förneka sig själv (2 Timoteusbrevet 2:13). Utöver det tänker jag inte säga vad Gud inte kan göra, utan jag ska bara söka i Bibeln för att ödmjukt lära mig vad Gud valde att göra och vad Han valde att inte göra.

F: I Matt 13:54–58 var Jesu undervisning polariserande; när bör då vår undervisning vara polariserande?

S: Jesu undervisning tycktes dela upp människor i två läger: de som följde honom och de som starkt motsatte sig honom. Vi ser ingen som lyssnar på Jesu budskap och säger: ”Inte dåligt, bara så där.” Vi bör inte bara dela evangeliet och undervisa om Guds sanning på samma sätt som man kanske undervisar i matematik eller forntidshistoria. Vi bör också undervisa om evangeliets betydelse för deras eviga öde och om hur brådskande det är att inte skjuta upp sin tro. Om vi upptäcker att vi blir mindre populära hos vissa när vi gör det, betyder det bara att vi gör vårt jobb.

F: Hur kunde Jesus i Matt 13:55 ha bröder och systrar, eftersom (enligt den katolska kyrkan) Maria alltid var jungfru?

S: Matteus 1:25 besvarar detta kort och koncist: ”Men han [Josef] hade inget samliv med henne [Maria] förrän hon födde en son. Och han gav honom namnet Jesus.” Maria var alltså jungfru när Jesus föddes, men Maria och Josef fick andra barn efteråt.

Katoliker brukar svara att man i många medelhavskulturer även kan kalla kusiner för bröder och systrar.

Det finns dock ingenstans i Bibeln som lär ut att Maria alltid var jungfru. Däremot finns det andra ställen där Jesu bröder eller systrar nämns: Johannes 7:5; Galaterbrevet 1:19; Markus 3:31; Johannes 2:12 och Apostlagärningarna 1:14. Det vore märkligt om de endast var kusiner och ordet ”kusiner” inte hade använts på åtminstone ett av dessa sex ställen.

Som en historisk anmärkning kan nämnas att de enda två ställena före konciliet i Nicea där Maria kallas ”evigt jungfru” är:

Hippolytus, biskop av Portus (225–235/6 e.Kr.), kallade Maria ”evigt jungfru”. Mot Beron och Helix, fragment 8, s. 234

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) ”av Gud, och evigt jungfru, och, i sanning, av Maria, Guds moder”; fragment 5.7, s. 282

Maria sades officiellt vara ”alltid jungfru” vid det andra konciliet i Konstantinopel (553 e.Kr.), kap. 2, s. 312. Samma år uttryckte påven Vigilius samma sak i sitt brev, s. 322.

F: Vad gjorde egentligen en snickare i Matt 13:55?

S: Snickare byggde hus. De arbetade alltså både med sten och trä. Vid denna tid byggde romarna en ny stad, främst för hedningar, som hette Sepphoris, strax norr om Nasaret, så det fanns mycket arbete för snickare vid den tiden. När Jesus talade om att bygga på en god grund i Luk 6:49 och 14:29, kan han alltså ha haft praktisk erfarenhet av grundläggning.

F: Varför blev en profet inte hedrad i sin hemstad i Matt 13:55–57?

S: Kom ihåg att sista gången Jesus talade i sin hemstad ville de kasta honom utför ett klipp. Jesus gav här inte någon befallning eller profetia, utan gjorde snarare en iakttagelse. Profeter var inte särskilt högt aktade bland de människor de växte upp med. För någon som vuxit upp på samma plats och haft många av samma erfarenheter kan det vara svårt att tro att Gud kan använda vanliga människor på ett ovanligt sätt. Tyvärr ligger det en viss sanning i talesättet att ”förtrogenhet kan föda förakt”. Den grekiske författaren Pindaros hade ett liknande ordspråk om att berömmelsen bleknar vid familjens härd. (Pindaros’ odes, ode 12:3)

En relaterad punkt är att de verkade mer upptagna av en lokal killes berömmelse och popularitet än att bry sig om att lyssna på vad Jesus faktiskt hade att säga. Ett kännetecken för den mänskliga naturen är att det är alltför lätt för människor i allmänhet, inklusive oss själva, att fokusera på perifera eller triviala saker och missa den viktiga huvudpoängen.

F: Hur begränsade folkets brist på tro Jesu mäktiga gärningar i Matt 13:58?

S: Denna vers säger inte att den Allsmäktige Gud var oförmögen att utföra ett mirakel här. Snarare valde Jesus att inte utföra några mirakel här på grund av deras brist på tro. Det är inte så att Jesus inte kunde utföra några mirakel – trots allt gick Jesus på vattnet, uppväckte Lasarus, uppstod från de döda osv., utan att någon trodde att Jesus skulle göra dessa saker. Snarare: varför skulle Jesus välsigna människor när de inte hade någon önskan att bli välsignade av honom?

F: Varför placeras Johannes Döparens död just där den gör i Matteus 14?

S: Även om det inte sägs, och Matteus kunde ha placerat denna tillbakablick var som helst, är kanske anledningen till att han placerade den här att antyda varför Jesus ville dra sig tillbaka från allmänheten just vid denna tidpunkt. Jesus visste att de skulle komma för att döda honom, och Jesus ville vänta tills han hade fullbordat de andra sakerna innan han korsfästes. Dessutom har Matteus och Markus från och med denna punkt samma händelseföljd i båda evangelierna.

F: Varför fördömde Johannes Döparen Herodes Antipas i Matt 14:3–4?

S: Först den genealogiska bakgrunden och sedan svaret.

Bakgrund:

Herodes Antipas (= Herodes tetrarken): son till Herodes den store och Malthace, en av hans tio hustrur. Herodes Antipas styrde Galiléen och Perea under romerskt styre från år 4 f.Kr. till år 39 e.Kr. Han ville kallas kung, vilket ledde till problem med kejsar Caligula.

Aretas IV den nabateiske: Herodes Antipas var gift med Phasaelis, dotter till Aretas IV, kung över de nabateiska araberna i dagens Jordanien. Att skilja sig från henne och gifta sig med Herodias var en politisk sprängladdning, men han levde åtminstone tillsammans med Herodias. Senare utbröt strider mellan Herodes Antipas och kung Aretas, där Aretas segrade tills romarna ingrep.

Filip: son till Herodes den store och Mariamne II.

(Filip bodde i Rom och ska inte förväxlas med en annan son till Herodes den store, nämligen Filip, tetrarken av Iturea och Trachonitis, som nämns i Lukas 3:1)

Aristobulos: son till Herodes den store och Mariamne I.

Herodias: dotter till Aristobulos och hans hustru Berenike. Hon skilde sig från sin första make för att vara tillsammans med Herodes Antipas.

Svaret: Herodes Antipas var Herodias halvfarbror, men det var tillåtet enligt 3 Mosebok 18:1–17 och 20:12,14. Att skilja sig från sin hustru var tillåtet under Gamla testamentets tid. Problemet var att 3 Mosebok 18:16 uttryckligen förbjuder att gifta sig med sin brors hustru, och Herodias var hustru till Filippus, Herodes Antipas bror, och Filippus levde fortfarande.

Som det uttrycks i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 670: ”Herodias visste att ’det enda stället där hennes äktenskapsbevis säkert kunde skrivas var på baksidan av dödsdomen mot Johannes’” (ur T.W. Manson, The Servant Messiah, s. 40).

Senare, när nabateerna besegrade Herodes armé år 36 e.Kr., skrev Josefus i *Antiquities of the Jews*, bok 18, kap. 119.2, att judarna ansåg att detta var en straffdom från Gud över Herodes Antipas.

F: Varför finns denna gruvliga berättelse med i Bibeln, i Matt 14:6–12?

S: Ibland kan människor ha en påtvingat idyllisk syn på livet på jorden. Livet kan ibland vara grymt när onda människor har makten. Här kan vi lära oss att även troende som Johannes Döparen kan drabbas av orättvisa konsekvenser i detta liv.

För det andra, jämför Johannes Döparens mod när han fördömde härskaren med Herodes feghet i att varken vilja frige Johannes eller avrätta honom. Herodes påminner lite om kung Ahab, som var både ond och svag.

Efter denna händelse ser man en förändring i Jesu verksamhet här. Jesus fokuserade på att undervisa lärjungarna inför tiden efter sin död, och vi har inga uppgifter om att Jesus gjorde något annat för att övertyga de judiska härskarna och folket om att han var Messias.

F: Skulle det inte förstöra feststämningen att bära in ett avhugget huvud i Matt 14:6–12?

S: Vissa har anklagat Matteus och Markus för att vara lögnare för att de har rapporterat detta. Detta är dock typiskt för det grymma livet bland kungligheter. Till exempel var Cicero en politisk motståndare till Marcus Antonius. När talaren Ciceros huvud fördes till Fulvia, Marcus Antonius hustru, spottade hon på det och genomborrade tungan med en nål. Ett annat exempel är när Alexander Jannaeus, som både var hasmonéisk kung och överstepräst, höll en offentlig fest med sina konkubiner; han beordrade att 800 rebeller skulle korsfästas, efter att först ha låtit döda deras hustrur och barn offentligt.

F: I Matt 14:15, eftersom det var en öken, varför fanns det då gräs i vers 19?

S: Det var inte en torr öken, utan en öde plats. Dessutom har Palestina två årstider: regn- och torrperiod, och detta var troligen under regnperioden. Regnperioden hade inte monsuner som i Sydostasien, men Jordanfloden var för bred för att kunna korsas vid den tiden och det skulle finnas mycket grönt gräs på platser som för oss skulle se ut som öken under torrperioden.

Dessutom avser det grekiska ordet opsios, som översätts med ”kväll”, vilken tid som helst mellan mitten av eftermiddagen och strax efter solnedgången.

F: Hur ska kristna möta stormar enligt Matt 14:24–32?

S: Denna text ger vägledning om hur man ska möta stormar och hur man INTE ska möta stormar.

1. Bli inte förskräckt när Gud gör något oväntat (14:25–26).

2. När Jesus säger åt oss att ta mod, måste vi ta mod och agera modigt (14:27–28).

3. Vi måste lyda Jesus, i vetskap om att han inte bara är större än farorna omkring oss, utan också större än våra rädslor, tvivel och svagheter (14:29).

4. Se på Jesus, inte på vinden och vågorna eller andra möjliga faror (14:30). Farorna är inte inbillade, men se ändå på Jesus.

5. När vi har gjort ett misstag eller tvivlar, bör vi ropa till Jesus att han ska rädda oss (14:30–32).

6. När vi väl är i säkerhet, glöm inte att tillbe Gud (14:33).

F: I Matt 14:25, när var den fjärde vakten på natten?

S: Medan de forntida hebréerna delade upp natten i endast tre vakter, delade romarna upp natten i fyra vakter, och den fjärde vakten var ungefär från kl. 03.00 till kl. 06.00.

F: Varför var Petrus tro så stark i Matt 14:29–31, och sedan så svag?

S: Petrus var villig att lyda för ett ögonblick, och hans tro var tillräckligt stark just då för att tro, se på Jesus och kliva ut ur båten. Men när den tron behövde fortsätta för att han skulle kunna gå på vattnet, då uppstod tvivlet.

F: Var Jesus i Matt 15:1–3 emot att tvätta händerna?

S: Nej. Jesus var visserligen inte emot hygien, men han var emot att höja handtvätt till en religiös ceremoni. Idag är andra hälsosamma saker, såsom god kost, örter och motion, helt i sin ordning, men även de kan bli avgudar om människor dyrkar sin hälsa istället för Gud.

F: I Matt 15:3–6, varifrån kom idén om qorban/corban (grekiska korban)?

S: Själva ordet och begreppet att ägna något åt Gud återfinns i 3 Mosebok 1:2–3, 2:1, 3:1 samt 4 Mosebok 7:12–17. Fariséerna tillät dock att man kunde avsäga sig ansvaret för att ta hand om sina föräldrar genom att ägna den hjälp man skulle ge sina föräldrar åt Gud.

Fariséerna hade här sina prioriteringar i oordning. Att tillåta någon att ägna saker åt Gud gavs högre prioritet än att göra vad Gud önskade, vilket inkluderar att ta hand om sina föräldrar. Detta kan hända när människor är mer upptagna av att följa en tradition än att lyda Gud.

F: Vad är egentligen en hycklare i Matt 15:7?

S: Ursprungligen var detta inte ett negativt uttryck. Det var ett grekiskt ord för en skådespelare i en pjäs. Alla skådespelare satte på sig masker och spelade sin roll i en komedi, tragedi eller vad manuset nu krävde för tillfället. Detta är första gången Jesus kallade fariséerna och de skriftlärda för hycklare. Jesus använder uttrycket i negativ bemärkelse och säger att människor sätter på sig en mask för att framstå som hängivna Gud, men inombords spelar de bara teater.

F: Varför väljer människor i Matt 15:8 att närma sig Gud med sina läppar, när deras hjärtan är långt ifrån honom?

S: Människor vänder sig till religionen, och i teorin till Gud, av alla möjliga skäl, och inte alla av dem är de bästa. Vissa kommer för att få beröm av andra, vissa är med för pengarnas skull, och vissa för att hitta en make eller maka.

Vissa vill ha en karriär där de kan hjälpa andra, och det är deras huvudsyfte, inte för att de har en kärlek till Gud. När så är fallet finns det många fina välgörenhetsorganisationer, såsom Röda Korset, Peace Corps, Goodwill eller UNICEF. De bör ansluta sig till dessa och inte ge ett felaktigt intryck av att de älskar Gud genom att vilja arbeta via en kristen kyrka.

Som en sidokommentar säger Bibeln att kristna ska hjälpa de fattiga, de utsatta, föräldralösa barnen osv. Detta betyder inte att vi endast ska ge pengar till kristna organisationer. Det är bra att stödja välgörenhetsorganisationer i samhället som inte är knutna till någon religion också.

F: I Matt 15:9, när är människors traditioner bra, och när är de dåliga?

S: Traditioner förmedlar tidigare trosuppfattningar och åsikter till läror och lagar för kommande generationer. De kan vara bra, eller dåliga om de döljer Guds ord. Det finns fyra punkter att beakta i svaret.

Ondskans traditioner: Om den tidigare traditionen var felaktig eller dålig, lär man sig och kopierar man felaktigheter och kanske synder. Bibeln talar om syndiga traditioner, såsom ”Himmelens drottning” i Jeremia 44:17–19.

Tomma: Oftast är traditioner helt enkelt värdelösa (Kolosserbrevet 2:16–19). Om man tar dem på allvar kan dessa traditioner försvaga hängivenheten till Gud. Bibeln talar om tomma och bedrägliga traditioner i Kolosserbrevet 2:8 och 1 Timoteusbrevet 1:4.

Corban: Även om den tidigare uppfattningen eller praxisen inte stred mot Skriften, har människor en tendens att likställa mänsklig tradition med Skriften, och det som en gång var en mänsklig åsikt blir nu i människors ögon ”Gud säger”, och mänsklig praxis, som kanske var mycket lämplig för en viss tid och vissa omständigheter, blir påstått ”Guds lag” för alla tider och omständigheter. För vissa människor går traditionen till och med före Guds ord, till exempel för dem som praktiserade ”Corban” i Markus 7:10–13.

Guds lag: Vi bör följa det som Gud har befallt, såsom vattenbaptismen och nattvarden. Vi bör dock inte följa det för att det är en kristen tradition, utan för att Gud vill att vi ska göra det. Vi bör vara försiktiga så att vi inte höjer symbolen över verkligheten. Vi ska inte bara följa regler (Markus 7:6–7), utan vi tjänar på det nya sättet i Anden, inte på det gamla sättet enligt den skrivna lagen (Romarbrevet 7:6; 2:29; Kolosserbrevet 2:14).

F: Varför ogiltigförklarade Jesus de gamla testamentliga kostföreskrifterna i Matt 15:10–20 och Mark 7:15–23?

S: Jesus ogiltigförklarade inte de gamla testamentets kostföreskrifter, utan han ersatte dem. Det finns fyra punkter att beakta här.

1. Även om Jesus och hans lärjungar ibland bröt mot fariséernas människoskapade traditioner, levde de själva i lydnad mot Gamla testamentets lag.

2. Även under Gamla testamentet var Gud mån om deras lydnad, och deras kost var bara ett sätt – men inte det enda sättet – för dem att visa sin lydnad.

3. Efter att Jesu uppståndelse inledde en ny era valde lärjungarna inte att äta alla slags kött. En Guds ängel steg ner och uppmanade en motvillig Petrus att äta i Apostlagärningarna 10:11–16. Vem var Petrus att argumentera med en ängel från himlen?

4. Muslimer borde inte ha några problem med detta svar, eftersom Muhammed påstås ha gjort samma sak. Han talade om upphävda lagar (även om upphävande är ett något annorlunda begrepp än det Nya förbundet genom Jesus). Dessutom visade han att muslimer kunde äta kamelkött, och Gamla testamentet betraktar kamelkött precis som griskött (3 Mosebok 11:4,7,26; 5 Mosebok 14:7,8).

F: I Matt 15:11, 17–18, hur kan det vara så att endast det som kommer ut orenar?

S: Sammanhanget här framgår av Matteus 15:20, där fariséerna var bekymrade över att äta med otvättade händer och Jesus var bekymrad över att vara ren inombords.

Om du lagade mat i en gryta och vätska långsamt hälldes i och långsamt hälldes ut, skulle du då smaka på det som hälls in eller det som hälls ut för att se om temperaturen inuti var rätt och enligt specifikationerna? Självklart borde du smaka på det som hälls ut. På samma sätt menade Jesus att man inte ska hänga upp sig för mycket på kosten, eftersom det är det som kommer ut ur dig som kan orena.

F: I Matt 15:12, vore det inte märkligt att några av fariséerna skulle bege sig ut från Jerusalem för att söka upp Jesus bara för att fråga honom om hans åsikter om personlig hygien?

S: Det var inte det det handlade om. Frågan var bara en förevändning för att försöka sätta Jesus i en fälla. Frågan gällde inte personlig hygien; de hade ingen bakterieteori om sjukdomar. Det handlade snarare om deras tillägg till reglerna om ceremoniella tvagningar. De såg Jesus som ett hot mot sin överlägsenhet när det gällde att tala om för folket vad Guds vilja var för dem.

F: Varför brydde sig Jesus inte om att få fariséerna att må dåligt i Matt 15:12?

S: Jesus var medveten om det, men han var mer intresserad av att få fram sanningen än av vad fariséerna tyckte. Men utöver det brydde sig Jesus; han ville att de skulle må dåligt. Särskilt i Matteus 23 tillrättavisade Jesus dem kraftigt av två tydliga skäl. Eftersom de hörde tillrättavisningen skulle kanske vissa sluta, tänka över Jesu ord och omvända sig. För det andra, oavsett fariséernas omvändelse, skulle folkmassorna höra och inse att de inte skulle lita på fariséerna som förkastade Jesus.

F: Varför tillåter Gud ibland, enligt Matt 15:14, att blinda leds av blinda?

S: Som någon en gång sa: Ingen är så blind som den som vägrar att se. Gud låter människor gå dit de vill gå. En bättre fråga är: Varför låter de blinda sig ledas av andra blinda, eller till och med föredrar det?

F: Varför begav sig Jesus till Tyros och Sidon i Matt 15:21–29 och Mark 7:24?

A: Vid första anblicken verkar dessa icke-judiska städer ligga långt ur vägen för Jesus. De följande verserna visar att han hade en demon att driva ut (Markus 7:29) och att många människor från den feniciska kusten lyssnade på Jesus. Tyrus låg vid kusten cirka 35 miles (56 km) från Galileiska sjön, och Sidon låg också vid kusten, 25 miles (40 km) från Tyrus och 60 miles (96 km) nordnordväst om Galileiska sjön.

F: I Matt 15:21–28, när ”kvinnan från Kanaan” bad Jesus att förbarma sig över henne, sade Jesus: ”Jag är inte utsänd till någon annan än de förlorade fåren i Israels hus”. Varför finns detta endast i Matteusevangeliet? Och även Jesu befallning till sina lärjungar: ”Gå inte ut till hedningarna, och gå inte in i någon stad hos samariterna; gå hellre till de förlorade fåren i Israels hus” (Mt 10:5–6)? Är dessa två uttalanden verkligen från Jesus, trots att de står i strid med hans budskap om universell frälsning? Eller är de en påhittad berättelse eller en skapelse av de tidiga kyrkogemenskaperna?

S: Nej, det finns ingen anledning att tvivla på Gud och tro att Gud tillät att hans ord ”ersattes” med påhitt eller skapelser från de tidiga kyrkogemenskaperna. Dessa två saker stämmer faktiskt tydligt överens med Jesu verksamhet. Innan hans korsfästelse gavs det judiska folket möjligheten att ta emot sin Messias och visa vägen för alla hedningar. Även i Paulus verksamhet gick Paulus först till den judiska synagogan och därefter till hedningarna.

Men om man tittar på en karta ligger regionen Tyros och Sidon långt utanför Israels gränser. Jesus gjorde alltså en stor omväg för att besöka den kanaanitiska (eller syro-feniciska) kvinnan. Genom att besöka kvinnan visade Jesus alltså att hans budskap också skulle riktas till icke-judar.

F: I Matt 15:21–22 och i evangelierna i allmänhet ser vi att Jesus lovar alla människor frälsning utan någon åtskillnad eller diskriminering mellan dem, oavsett om de var judar, hedningar eller icke-judar, men i Matteus ser vi att fokus ligger på judarna när det gäller frälsningen. Vad tycker du?

S: Titta på tidslinjen. Det finns tre punkter att beakta.

1) I alla evangelierna, inte bara i Matteus, predikade Jesus före korsfästelsen främst för judarna, för att ge det judiska folket möjlighet att ta emot Messias.

2) Efter Jesu uppståndelse skulle evangeliet förkunnas för alla judar och hedningar. Den ordning som Jesus gav i Apostlagärningarna 1:8 var ”Jerusalem, sedan hela Judeen (där judarna fanns), sedan Samarien (halvjudar) och sedan till jordens yttersta hörn.”

3) Men även om hedningarna och samariterna inte var de främsta grupperna att nå före korsfästelsen, delade Jesus ändå med sig till dem när han stötte på dem. Till exempel inte bara kvinnan från Tyrus och Sidon (Markus 7:24–30), utan även den besatte mannen från Gerasa på den östra (icke-judiska, svinuppfödande) sidan av Galileiska sjön i Markus 5:1–20. Jesus mättade 5 000 människor på den judiska (västra) sidan av Galileiska sjön i Matteus 14:13–21; Markus 6:30–44; Lukas 9:10–17; Johannes 6:8–12, och Jesus utförde en andra matning av 4 000 människor på den icke-judiska (östra) sidan av Galileiska sjön i Matteus 15:32–38 och Markus 8:2–9.

Men nu ska vi dela evangeliet med alla, oavsett om de är judar, araber, européer, asiater eller någon annan.

F: Menade Jesus uppenbarligen i Matt 15:21–22, i sammanhanget med den kanaanitiska kvinnan, att de endast skulle älska judar och dem som tillbad Gud på det godkända sättet? (Muslimen Ahmad Deedat tar också upp detta.)

S: Nej, det är svårt att hävda, eftersom Jesus gjorde sig stort besvär för att bege sig till trakten kring Tyrus och Sidon.

Jesus sändes först till Israels förlorade får, men senare korsade han Galileiska sjön (flera gånger). Betydelsen av detta är att det huvudsakligen bodde judar på västra sidan av Galileiska sjön, medan icke-judar, däribland hedniska svinhållare, bodde på östra sidan. Redan före detta tillbad samariterna dock inte Gud på det godkända sättet, och Jesus talade med den samariska kvinnan tidigt i sin tjänst.

F: I Matt 15:24, var Jesus endast till för judarna och inte för alla?

S: Nej. Jesus vände sig först till Israels får, men han sade också i Johannes 10:16 att han hade andra får som inte tillhörde denna hjord. Jesus begav sig långt utanför Israel, till trakten kring Tyrus och Sidon, när han yttrade orden i Matteus 15:24, för att besöka en syro-fenicisk kvinna. Dessutom trodde många samariter på Jesus i Johannes 4:39–42. Jesus predikade senare för och gav mat åt dessa icke-judar på den östra stranden av Galileiska sjön. Senare sade Jesus att han skulle dra alla människor till sig i Johannes 12:32. Det sätt på vilket Jesus inledningsvis predikade för judarna först följdes också av Paulus, som i allmänhet förkunnade Guds ord först för judarna och sedan för hedningarna.

F: Var Jesus rasist i Matt 15:24–26 när han jämförde den kanaanitiska (syro-feniciska) kvinnan med hundar? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Låt oss ställa en motfråga. Var befann sig Jesus när han sa att han just hade sänts till de förlorade fåren i Israels hus? Svaret är att han hade lämnat Israel och vandrat över 30 miles (fågelvägen) över eller runt berg för att ta sig till Tyros, som inte var och aldrig hade varit en israelisk stad. Jesus begav sig dit för att tala med, inte en judisk kvinna som bodde utanför Israel, utan med en kvinna som tydligt identifierades som icke-jude. Men eftersom han hade gjort den extra ansträngningen (eller egentligen 30 miles), ville Jesus att hon skulle vara säker på att hon inte trodde att hon fick något som hon hade rätt till, utan något som kom av nåd. För övrigt har det grekiska ordet för ”hund” här i Matteus 15:26 betydelsen ”valp” eller ”sällskapshund”, och inte vildhund.

F: Vad sa egentligen Jesus och den syro-feniciska kvinnan i Matt 15:21–29 och Mark 7:27–29?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Efter att Jesus hade rest till den feniciska kusten bad kvinnan Jesus om en sak: att driva ut demonen ur hennes dotter. Observera att det inte fanns några bevis för att denna etniskt syro-feniciska kvinna, som kallades grekiska, hade konverterat till judendomen eller ens trodde på den sanna Guden.

2. Efter att Jesus hade vandrat hela denna väg, flera mil utanför Israel, meddelade Jesus henne rakt på sak att Guds budskap kom genom judarna, som borde bli helade först (Markus 7:27). Med andra ord tänkte Jesus inte bevilja hennes begäran utan att hon förband sig att tro på Guds budskap, såsom det förkunnats för judarna.

3. Hon gick ödmjukt med på att vända sig till Jesus på hans villkor, inte på några andra villkor. Även vi måste ha tro på Guds nåd.

4. Även om både hedningar och hundar inte sågades särskilt högt av judarna, använde Jesus inte det vanliga ordet för hund här. Detta ord översätts bättre som ”hundvalp” eller ”valp”. Romarna och grekerna såg däremot högt på hundar. Jesus använde en ”dubbelmening” – judarnas ringaktning kombinerad med hedningarnas höga aktning och tillgivenhet – när han jämförde henne med ett kärleksfullt husdjur. Jesus gjorde dock fortfarande klart att hans budskap i första hand riktade sig till judarna. Om Gud i hög grad har välsignat någon annan, och inte oss, bör vi ändå vara glada över de välsignelser som Gud har gett oss.

Sammanfattningsvis illustrerar Jesu långa vandring, i kombination med hans kortfattade ord, på ett vackert sätt paradoxen att Jesus kommer att vandra långa sträckor för att nå oss, men att vi måste komma till honom utan stolthet på hans villkor, inte våra.

F: Avser dessa ”förlorade får i Israel” i Matt 15:24 människor som påstås ha migrerat från Israel till Amerika omkring tiden för exilen, såsom mormonen Joseph Fielding Smith lärde ut i *Doctrines of Salvation* 1975, vol. 3, s. 214?

S: Nej. Den tolkningen var helt okänd för både judar och kristna. Jesus talade inte om människor som var geografiskt förlorade, utan om dem som var andligt förlorade. Jesus var en frälsare, inte en GPS. Jesus sade till sina lärjungar: ”Gå hellre till Israels förlorade får…” (Matteus 10:6–7), och de fullgjorde detta under de följande dagarna genom att vandra genom Israel – inte genom att sätta sig på ett flygplan och flyga till Amerika.

F: Varför var det fel att be Jesus om ett tecken från himlen i Matt 16:1,4?

S: För lärjungarna måste det ha verkat märkligt att fariséerna och sadducéerna bad om ett tecken precis efter att Jesus hade utfört alla dessa underverk, många av dem i fariséernas och sadducéernas närvaro. Tydligen försökte de säga att alla tidigare tecken och underverk inte var tillräckligt bra, men att ytterligare ett kanske skulle kunna uppfylla deras krav. Det grekiska ordet för ”pröva” här – i den meningen att de ville pröva Jesus – är samma ord som används i Matteus 4:1 när Satan frestar Jesus. Jesu underverk hade redan hjälpt de lama, de blinda och de besatta, och fariséerna bad om ett tecken från himlen som inte skulle hjälpa någon. Jesus vägrade att utföra ett underverk på deras begäran.

F: I Matt 16:2–4, vad har växlingen mellan kväll och morgon att göra med tidens tecken?

S: Den förutsägbara cykeln av dag och natt är en mycket enkel sanning som till och med barn kan observera. Jesus säger att det finns andra cykler också, såsom tecknen på hans återkomst, följda av hans återkomst. Jesus kommer att återkomma en andra gång, och många av de tecken som föregick den första ankomsten kommer också att finnas före den andra ankomsten. Jesus menade inte att fariséerna och sadducéerna var blinda här, eller att de saknade intelligens. Tvärtom berömde han deras förmåga att avläsa vädret och dra slutsatser för att göra en väderprognos. Men just dessa människor kunde inte dra andliga slutsatser utifrån tidens tecken. Antingen kunde de inte, eller så ville de helt enkelt inte.

F: I Matt 16:3–4, vilka andra situationer finns det där någon kan se alla fakta och detaljer, men ändå vara blind för betydelsen och slutsatserna?

S: Ett exempel är att trots de frekventa upproren, den allmänna befolkningens missnöje med de romerska härskarna och kejsarnas hjärtlöshet, hade saddukéerna och fariséerna fortfarande ingen aning om att slutet för Judeen, så som de kände den, var nära. År 70 e.Kr. dödades eller förslavades hela Jerusalems befolkning. Inom femton år efter det hade saddukéerna utrotats.

Ett annat exempel är den stora tsunamin utanför Sumatras västkust. När havsvattnet drog sig tillbaka förstod många djur inte vad som pågick och flydde inåt landet. Men vissa turister, som borde vara smartare än djuren, stod där ute med kameror och fotograferade det tillbaka dragna havet.

Under orkanen av kategori 5 i Florida hade en man två dyra bilar, som tillsammans var värda 500 000 US-dollar. Han hade en vecka på sig att evakuera bilarna, men lämnade dem istället helt enkelt kvar i ett garage. Garaget förstördes, bilarna välte och förstördes.

En fråga vi bör ställa oss är denna: om någon annan skulle betrakta vårt liv, kanske 30 år senare, vad skulle de då bli förvånade över att upptäcka – saker som vi kunde se alla tecken på, men som vi inte hade en aning om skulle hända? Detta kan gälla fysiskt (kost, brist på motion), relationellt (hur vi behandlar vår make eller maka) eller andligt (hur lättvindigt vi tar vissa av de ansvar som Gud har gett oss).

F: I Matt 16:4, vad var egentligen tecknet på profeten Jona?

S: Poängen var att det inte fanns något mirakulöst tecken utom vittnesbördet från denne gudfruktige man.

F: I Matt 16:7–11 och Mark 6:52, vad var betydelsen av de fem bröden och de 5 000, samt de sju bröden och de 4 000?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

Jesus är livets bröd. Eftersom han kunde mätta så många behöver de inte oroa sig för om de tog med sig några bröd eller inte.

Generellt sett har Jesus tagit hand om dem, och de borde inte vara rädda för att Gud inte skulle kunna eller vilja ta hand om dem i framtiden.

Samma lärdom upprepas eftersom Markus säger att lärjungarna inte förstod poängen med matningen första gången.

Det kan finnas två budskap här: dels att Gud ger judarna mat, och dels att Gud ger hedningarna mat.

Många fattigare människor oroade sig för hur de skulle få mat varje dag. Om en fiskare, som arbetade sex dagar i veckan, inte fick någon fisk en dag, skulle det inte bli några pengar den dagen. Men även efter att de sett Jesus mata de 5 000, och sedan de 4 000, var de fortfarande oroliga för att inte ha tillräckligt med mat. Ibland spelar gamla vanor och mönster, såsom brist eller smärta, fortfarande en roll i våra tankar, även när tiderna är annorlunda. Detta visar på en brist på förtroende för att saker och ting är annorlunda med Jesus, och att Gud kan förändra saker. ”Lite är mycket om Gud är med”.

F: Vad säger Jesus i Matt 16:7–11 och Mark 8:19–20 om betydelsen av dessa siffror?

S: Vissa kanske ser en mystisk betydelse i de fem bröden, 5 000 och de fem lagböckerna för judarna vid den första utdelningen, och de sju bröden (ett fullkomligt tal) och 4 000 (där 4 kanske representerar jordens fyra hörn) vid den andra utdelningen, som främst riktade sig till hedningar.

Det finns dock en mycket enklare förklaring. Med Jesus kan ett mycket litet antal bröd mätta ett mycket stort antal människor.

F: Varför sa Jesus i Matt 16:8 att de hade liten tro just här?

S: De var inte oroliga för sin mat på grund av bristande kunskap, med tanke på allt de hade sett. Snarare var de fokuserade på sina kortsiktiga problem och tappade ur sikte vad Gud kan göra.

Idag kan kristna ibland vara oroliga, inte för att de inte har lärt sig tillräckligt, utan för att de är så koncentrerade på sina problem att de tappar fokus på Gud.

F: I Matt 16:11–12, på vilket sätt liknar fariséernas och sadducéernas lära jäst i bröd?

S: Det kan vara en mycket liten tillsats, men ändå ha en stor inverkan på hela brödet. På samma sätt kan viss lära vara en liten tillsats, men ha en stor negativ inverkan.

Utan tvekan lärde fariséerna och sadducéerna ut vissa goda saker; båda trodde till exempel på en enda Gud och att Han skapade allt. Men den dåliga delen kunde genomsyra deras lära så mycket att Jesus inte sa att man skulle skilja mellan det goda och det dåliga, ta det goda och lämna det dåliga. Snarare var även den lilla ”jäst” i deras lära av ett sådant slag att Jesus sa att man skulle hålla sig helt borta från dem.

Saddukéerna hade en del sanning eftersom de accepterade Toran. Men den som lärde sig av saddukéerna skulle ha en tendens att tvivla på Guds ord, eftersom saddukéerna förnekade resten av Gamla testamentet, och enligt Apostlagärningarna 23:8 förnekade de uppståndelsen, änglarna och andarna.

F: Tyder Matt 16:11–12 på ett sent författarskap, eftersom författaren inte kunde skilja mellan fariséerna och sadducéerna?

S: I motsats till vad vissa liberala kritiker hävdar är detta inte fallet. Saddukéerna försvann som grupp inom 15 år efter att romarna förstörde Jerusalem år 70 e.Kr. En författare skulle sannolikt endast hänvisa till saddukéerna om han var bekant med händelserna före den tiden. Om Matteus aldrig hade hänvisat till sadducéerna, skulle det faktum att han inte nämner dem peka på ett sent författarskap. Även om vi i all litteratur endast har högst några sidor som beskriver sadducéerna, skulle Matteus vara bekant med dem och veta om de gjorde gemensam sak med fariséerna mot Jesus, ungefär som på mycket senare tider när romarna och visigoterna gjorde gemensam sak mot hunnerna, eller katoliker och protestanter gjorde gemensam sak mot den turkiska armén. Matteus skriver också om dem i Matteus 3:7; 16:1, 6, 11, 12. Att säga att man ska akta sig för de två gruppernas lära betyder inte att författaren inte kunde skilja mellan de två grupperna. Politiskt sett bör vi idag akta oss för lärosatserna från extremvänstern och extremhögern. Men det betyder inte att de är samma sak.

F: Varför ville Jesus i Matt 16:13–14 och Mark 8:27–29 veta vem andra sa att han var?

S: Jesus brydde sig inte om att fråga vem fariséerna och sadducéerna trodde att han var; det fanns ingen mening med det. Istället frågade Jesus vem folket i folkmassorna trodde att han var. Den plats där han ställde frågan till lärjungarna var Caesarea Filippi, en stad belägen norr om Galiléen i dagens Syrien, på en slätt strax söder om Hermonberget, cirka 25 miles norr om Galiléiska sjön och 5 miles öster om Jordanfloden. Det fanns två städer som hette Caesarea, och den här låg i det område som styrdes av Herodes Filippus, bror till Herodes Antipas. I denna Caesarea fanns ett tempel tillägnat den avlidne romerske kejsaren Caesar Augustus. Om folket där vördade Augustus, en vanlig människa som inte utförde mirakel, som en gud, vad sa då folket om Jesus? Detta kallas den sokratiska undervisningsmetoden, där man ställer frågor. Det är ofta användbart att ställa en fråga som man redan känner svaret på. Det kan avslöja vad den som svarar tänker, och till och med hjälpa denne att ordna sina tankar. När Jesus frågade ”vem säger ni att jag är?”, var det ”ni” i plural, så Jesus frågade alla lärjungarna tillsammans. Vi vet dock bara att Petrus svarade.

F: I Matt 16:16–17, hur kunde Petrus veta detta enbart genom den Helige Ande?

S: Tydligen hade Petrus ännu inte hört Jesus uttryckligen hävda detta. Petrus sa inte ”Jag tror…” eller ”Jag hoppas…”, utan Petrus visste med säkerhet. Dessutom är det en sak att någon berättar detta för Petrus, och en annan att Petrus själv tror på det.

F: Vad kan romersk-katoliker och protestanter enas om när det gäller versen i Matt 16:18?

S: Det finns sju saker som katoliker och protestanter alla borde kunna enas om.

1) Petrus är den klippa på vilken kyrkan är byggd. Kyrkan är utan tvekan byggd på denna apostels ”klippa”; trots allt är kyrkan byggd på grunden av alla apostlar och profeter enligt Efesierbrevet 2:20a. Petrus är en av kyrkans huvudgrunder, men han är inte den enda huvudgrunden, eftersom Uppenbarelseboken 21:14 säger att det finns tolv grundstenar i staden Nya Jerusalem, och de representerar Jesu tolv apostlar.

2) Det finns inga efterträdare till Petrus här. Matteus 16:16–18 säger ingenting om några efterträdare till Petrus. Faktum är att ingen bibelvers säger något om efterträdare till Petrus.

3) Jesus, inte Petrus, är hörnstenen. Petrus är inte en viktigare ”klippa” än Jesus själv, hörnstenen, vilket framgår av Efesierbrevet 2:20b. Precis som en klippa som är fast placerad ovanpå en annan, sa Petrus själv till oss att klippan eller hörnstenen är Jesus i Apostlagärningarna 4:10–11 och 1 Petrusbrevet 2:6–7, vilket även Paulus gör i 1 Korintierbrevet 10:4. Petrus skrev aldrig att han själv var en ”klippa” eller hörnsten, men Paulus sade i Efesierbrevet 2:20 att alla apostlarna var grunden, även om Kristus var hörnstenen. Men även om Jesus är hörnstenen, talar Jesus inte om sig själv som klippan här i Matteus 16:16–18.

4) Petrus var inte felfri i vad han sa eller gjorde, varken före uppståndelsen (Matteus 16:22–23) eller efter (Galaterbrevet 2:11–14).

5) Ändå talade Petrus med auktoritet som apostel (1 Petrusbrevet 1:1 och Apostlagärningarna 1:15–22) och vi ska erkänna hans undervisning som sådan. Liksom de första kristna ska vi ägna oss åt apostlarnas undervisning enligt Apostlagärningarna 2:42.

6) Petrus fick nycklarna till himmelriket, makten att binda och lösa, i Matteus 16:19. I själva verket fick alla apostlarna och kyrkan samma makt att binda och lösa i Matteus 18:18.

7) Ingen kristen lära kan vara mer grundläggande än den bekännelse som Petrus gjorde här. Om en person inte erkänner att Jesus är den utlovade Messias, den levande Gudens Son, och om de inte erkänner att Jesus dog för våra synder och uppstod från de döda (1 Kor 15:1–11), då är deras tro förgäves och kommer inte att föra dem till himlen.

F: I Matt 16:18, vad eller vem är klippan här?

S: Många missar att Petrus kopplas samman med en ”sten” inte bara en gång utan två gånger i Matteus 16. I Matteus 16:18 förknippas Petrus med en ”god” sten, en grundsten. I Matteus 16:23 förknippas Petrus med en ”dålig” sten (ett ”stötesten” i vissa översättningar), men bokstavligen en stötesten. Hur kan Petrus vara båda delarna? – Det handlar om metaforer. Det finns två huvudsakliga tolkningar, och båda kan vara sanna.

Klippan är Petrus bekännelse av Kristus. Här används inte ett utan två olika grekiska ord för klippa. Simon kallades Petrus, ”klippa”, eftersom han var den första som bekände att Jesus är Kristus. Jesus talade till Petrus i andra person, ”du”, men ”denna klippa” är i tredje person. Jesus och lärjungarna, som kom från Galiléen, talade troligen grekiska. Oavsett hur en kristen tolkar just denna vers visar 1 Johannes 4:1–3 och 2 Johannes 7–10 att den som inte erkänner att Jesus har kommit i köttet inte ska tas emot eller välkomnas. 1 Korintierbrevet 15:1–4 visar att den som inte tror att Jesus dog för våra synder och fysiskt uppstod från de döda, tror förgäves. 1 Korintierbrevet 12:3 lär oss att ingen kan säga att Jesus är Herre utom genom den Helige Ande. Praktiskt sett är kyrkan byggd på bekännelsen av Jesus Kristus.

Klippan är Petrus själv. Jesus och lärjungarna kunde utan tvekan arameiska, och därför kan Jesus ha talat arameiska här. De två orden skiljer sig åt på grekiska eftersom det ena är ett feminint och det andra ett maskulint personnamn. Arameiskan har dock inga maskulina, feminina och neutrala ändelser. Dessutom säger Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, att Matteusevangeliet först skrevs på hebreiska [kanske menas arameiska] och senare översattes till grekiska. På arameiska skulle samma ord, kepha, användas. Katoliker anser i allmänhet att klippan här är Petrus, eftersom de tror att det stöder att kyrkan är grundad på Petrus. De tillägger sedan att Petrus överförde påveämbetet till sina efterträdare. Även om det inte finns någon antydan om denna sista del i Bibeln, är det inget problem för protestanter att också tolka Petrus som klippan här. Oavsett hur en kristen tolkar denna vers består goda fundament av sten, och alla apostlar och profeter utgör kyrkans grundval i Efesierbrevet 2:20. Rent praktiskt sett är kyrkan byggd på Bibeln, som är apostlarnas och profeternas lära.

Eftersom Petrus förknippas med två slags klippor, skulle en icke-romersk-katolik lätt inse att båda aspekterna är sanna och viktiga. Petrus är en grundsten i kyrkan, och den nya läran att påvarna är Petrus efterträdare har varit en stötesten för romersk-katoliker.

F: Vad säger inte Matt 16:18?

S: Det finns minst åtta viktiga saker som det INTE säger.

1. Det står inte att hörnstenen på vilken kyrkan byggdes var Petrus. Om så vore fallet skulle det strida mot att Kristus är hörnstenen i Efesierbrevet 2:20b.

2. Det utesluter inte att Petrus och de andra apostlarna är en klippa på vilken kyrkan är byggd. Om så vore fallet, skulle det strida mot att kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund (klippor) i Efesierbrevet 2:20a, och gå emot Uppenbarelseboken 21:14.

3. Det tyder inte på att Petrus hade några efterträdare som apostel, och det nämns inte heller någon påve. Faktum är att redan vid konciliet i Nicea erkändes fyra huvudkyrkor: Jerusalem, Konstantinopel, Rom och Alexandria.

4. Även om det står att helvetets portar inte ska få överhand över kyrkan, står det inte att Satan inte skulle lyckas med att föra in fördärv i kyrkan. Påven Formosus ställdes faktiskt inför rätta för kätteri efter sin död av den efterföljande påven och dömdes. Följande påvar ställdes inför rätta:

a) Påvarna Zephyrinus och Callistus I, som anklagades för sabellianism

b) Stefan VI (896–897) och liksynoden. Man skar av fingrarna på påven Formosus lik. Han mördades senare.

c) Celestin V (1294–1296). Nästan alla hans officiella handlingar ogiltigförklarades av hans efterträdare, den hänsynslöse Bonifatius VIII. Celestin mördades efter att ha avgått. Bonifatius beordrade ett korståg mot familjen Colonna.

d) Bonifatius VIII (1294–1303) var inblandad i många krig. Han författade bullan *Unam Sanctam*. Han avled av ”förtvivlan” kort efter att han fängslats.

e) Benedikt XI (1303–1304) upphävde Bonifatius VIII:s påvliga bulla Unam Sanctam från 1302.

f) Clemens V (1305–1314) ställde Bonifatius VIII inför rätta för kätteri och sodomi.

g) 1328 avsatte kejsar Ludvig IV av Bayern påven Johannes XXII för kätteri

h) 1328 – Marsilius av Padua, senare ärkebiskop av Milano, förföljer katolska präster som är lojala mot Johannes XXII

5. Det finns inget löfte om att en oavbruten successionslinje av romerska biskopar skulle bestå. En påve tillhörde den grupp som mördade den föregående påven. Om detta inte bryter den påvliga successionslinjen, då är den påvliga successionslinjen meningslös.

Följande tre punkter är enligt den romersk-katolske Karl Keating.

6. Fel person skulle inte bli påve. The Francis Feud, s. 82–83. Läs om Alexander VI, Bonifatius VIII, Julius II, som angrep städer i Italien, eller Benedikt IX som sålde påveämbetet.

7. Dåliga exempel: våldsamma, onda, omoraliska och nepotistiska män skulle inte leda som påve

8. Påvarna misslyckades med att stödja den rätta läran: *Catholicism and Fundamentalism*, s. 227

F: Menade Jesus i Matt 16:18 i grunden att Petrus var den förste påven, såsom den katolska kyrkan hävdar?

S: Detta användes först för att stödja påvlig successionsordning av påven Damasus år 382 e.Kr. Som Dave Hunt skriver i *A Woman Rides the Beast*, s. 101: ”Ett av de tidigaste exemplen på flera påvar uppstod genom att rivaliserande fraktioner samtidigt valde påvarna Ursinus och Damasus. Den förstnämndes anhängare lyckades, efter mycket våld, installera honom som påve. Senare, efter en blodig tre dagars strid, gick Damasus, med kejsarens stöd, segrande ur striden och fortsatte som Kristi ställföreträdare i 18 år (366–384). Så ’apostolisk succession’ genom en ’obruten linje från Petrus’ som genomfördes med vapenmakt? Verkligen?”

I samma bok, s. 135–136, säger biskop Joseph Hefele av Rottenburg: ”’Men i alla dessa dokument [kyrkans historia och lära] har jag aldrig sett läran [om påvlig ofelbarhet från en trovärdig källa].’… Von Döllinger, en av sin tids stora auktoriteter inom kyrkohistoria, höll helt med Hefele. I sin bok (förbjuden av Rom) varnade han för Pius IX:s kommande försök att driva igenom dogmen om ofelbarhet och påminde de biskopar som skulle samlas för att överväga detta avgörande beslut: ’Ingen av de gamla trosbekännelserna, ingen katekes, inget av de patristiska skrifterna som författats för att undervisa folket, innehåller ett enda ord om påven, än mindre någon antydan om att all visshet i tro och lära beror på honom.’”

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) sade: ”På denna klippa, sade Han [Jesus] alltså, som du har bekänt, skall jag bygga min kyrka. Ty Klippan (petra) är Kristus; och på denna grund byggdes Petrus själv.” Därefter citerar Augustinus 1 Korintierbrevet 3:11 och säger att kyrkan symboliskt sett finns i Petrus, klippan. (Om Johannesevangeliet, traktat 124, kap. 21.5, vol. 7, s. 450.)

F: Hur var ”klippan” i Matt 16:18 det mest betydelsefulla ordspelet i hela historien?

S: Någon har sagt: ”Det var det mest inflytelserika ordspelet i hela historien.” I en viss mening är denna iakttagelse korrekt, eftersom dessa ord användes i århundraden för att stödja påvarna.

Men även om alla bör vara överens om att Jesus avsåg att Petrus och de andra apostlarna skulle ha den högsta auktoriteten på jorden över kyrkan, sa Jesus aldrig något om påstådda efterträdare. Det var alltså inte orden i sig, utan den obefogade utvidgningen av dem till påvarna som gjorde dem till det mest inflytelserika ordspelet i hela historien.

Om Jesus talade arameiska var dock kephas/cephas (massiv sten) inte ett vanligt förnamn, men det fungerar inte som ett ordspel här.

Förresten påpekade en läsare att ordleken kanske var på hebreiska och INTE grekiska. På hebreiska skulle det kunna ha varit ”sten” (eben) och ”jag ska bygga” (ebneh). George Howard hänvisar till exempel till en hebreisk avhandling från 1300-talet, skriven av en rabbin vid namn Shem-Tob Ben Shaprut, där den hebreiska texten lyder: ”Du är en sten (eben) och på dig ska jag bygga (ebneh) mitt bönehus.” Sewww.jerusalemperspective.com/Default.aspx?tabid=27&ArticleID=1859 för mer information.

F: Har namnet Petrus i Matt 16:18 hittats i Qumran bland Döda havsrullarna?

S: Nej. Det fanns en rapport i en översättning av en transkription av John Allegro i det som nu kallas skriftrullen 4Q432. Martin Abegg vid Trinity Western University skriver dock i ett e-postmeddelande att det inte finns i 4Q432.

F: Vilka tre kompletterande saker kan versen i Matt 16:18 betyda om dödsrikets portar?

S: Det finns tre olika sammanhang här, och i samtliga tre fall kommer dödsrikets portar inte att övervinna kyrkan.

Vid uppståndelsen, när Kristus uppstod, tog han med sig de gamla testamentets heliga till himlen, enligt Efesierbrevet 4:8–10.

Här på jorden kan dödsrikets portar inte hindra Guds rikes utbredning.

Vid uppryckandet kommer Guds folk att uppstå och deras kroppar kommer inte att förbli i graven.

F: Vad menas med att ”binda och lösa” i Matt 16:19?

S: Föreställ dig att dagens kristna skulle försöka skilja sekterister från vilseledda kristna, och främmande läror från gudfruktiga läror, om de inte hade Nya testamentet. Så var situationen i den tidiga kyrkan. Gud gav apostlarna förmågan att urskilja och auktoriteten att förklara vad som var god lära. Den auktoritet att binda och lösa som gavs till Petrus i Matteus 16:19 ges till hela kyrkan i Matteus 18:18. Något liknande detta att binda och lösa, att förlåta eller behålla synder, ges av Jesus till alla apostlarna i Johannes 20:23. I viss mening gör apostlarna detta idag, i skriftlig form, genom Nya testamentet. Men innan vi hade Nya testamentet nedskrivet var det mycket viktigt att de gjorde detta direkt.

Vissa säger att det inte handlade om att avgöra skuld eller oskuld, utan om att tillkännage det, precis som Petrus tillkännagav att Ananias och Safira var skyldiga till att ha ljugit för den Helige Ande i Apostlagärningarna 5:1–10.

Andra säger att begreppen ”binda” och ”lösa” var välbekanta begrepp från det rabbinska judendomen. Dessa begrepp innebar att besluta om att tillåta eller förbjuda olika typer av aktiviteter.

F: Vad var egentligen nycklarna till himmelriket i Matt 16:19?

S: Först och främst bör man notera att det står ”nycklarna till himmelriket”, inte till kyrkan. Flera nycklar nämns, och Hades beskrivs som att ha flera portar. Det handlar inte om något metallföremål eller något fysiskt objekt här. Det kan antingen vara evangeliets budskap, eller att Petrus öppnade dörren till evangeliet för judarna (Apostlagärningarna 2) och senare för hedningarna i Apostlagärningarna 10, som det står i The NIV Study Bible, s. 1466.

Jesus sade också att de skriftlärda och fariséerna stängde himmelriket för människorna i Matteus 23:13. I Lukas 11:52 tog de skriftlärda bort nyckeln till kunskapen.

F: Kan dessa nycklar till himmelriket i Matt 16:19 överlåtas?

S: Skriften antyder inte ens att några ”nycklar” skulle kunna överlåtas, förutom att Jesus gav dessa till alla apostlarna. Att Jesus metaforiskt talade om för apostlarna att de hade ”nycklarna” betyder dock inte att Jesus själv avstod från att ha nycklarna, för Jesus har fortfarande ”nycklarna till döden och dödsriket” i Uppenbarelseboken 1:18.

Hypotetiskt sett skulle det, även om en tidig påve hade dessa nycklar och kunde överlåta dem, inte innebära påvlig successionskedja om successionskedjan hade brutits. Att en påve skulle ta över nycklarna efter att den föregående påven avsatts låter löjligt. Om en påve vore fullständigt omoralisk, såsom Alexander VI (1492–1503 e.Kr.), skulle det också bryta den påvliga successionskedjan. Från och med den tidpunkten kan man naturligtvis inte överlåta något man aldrig har haft.

Hur dåliga var vissa påvar? Enligt Austins *Topical History of Christianity*, s. 148,

”Då [efter 904] inleddes den så kallade ’pornokratin’, under vilken Theodora och hennes två döttrar, Theodora den yngre och Marozia, i praktiken kontrollerade Rom och själva kyrkan. Dessa kvinnor, som var förföriska skökor, hade sålt sina kroppar för att få ämbeten, titlar och mark, vilket gav dem omfattande makt. Marozia hade en olovlig affär med påven Sergius III, ur vilken en son föddes som senare blev påve Johannes XI. När Marozia försökte kröna sig själv till kejsarinna kidnappade och fängslade hennes yngre son Alberic sin mor, spärrade in sin halvbror, påven, och blev själv kejsare. Han regerade från 932 till 954 och utövade absolut kontroll över påvedömet. Efter Alberics död valdes hans son Octavian till påve Johannes XII och visade sig vara den mest avskyvärda medlemmen av denna depraverade familj.

b. Ottos regeringar. År 962 krönte den ondskefulle Johannes XII den tyske kungen Otto I till kejsare över det heliga romerska riket. Johannes trodde att han hade funnit en allierad i fördärvet, men upptäckte snart att den nye kejsaren var en man med karaktär, hängiven åt att återställa påvedömets anständighet och ära. När Otto sammankallade en synod för att diskutera avsättandet av Johannes hotade påven dem alla med exkommunikation, men de avsatte honom ändå. Tre månader senare sammankallade Johannes en ny synod som upphävde det beslut som Ottos synod hade fattat. Därför beslutade Otto att med våld befria påvedömet från dess onda härskare.

... De följande fyrtioåtta åren [efter 1004] av påvlig historia präglades av intensiv rivalitet, opportunistisk medelmåttighet, andlig kraftlöshet, laster och korruption. Det tycktes nå sin lägsta punkt med valet av en fördärvad tolvårig pojke, påven Benedikt IX (1032–1045), som efter skamligt utsvävande leverne och kaotisk förvaltning sålde den heliga tiaran (dvs. påveämbetet) till högstbjudande. Han blev känd som Gregorius VI (1045–1046)....”

Den katolske prästseminarieläraren Pacwa och andra katoliker har ett svar som skulle förvåna många protestanter. De håller med protestanterna om att många påvar var ogudaktiga män och förmodligen hamnade i helvetet. Eftersom de ändå var påvar ska vi lyda dem ändå.

Om en påve med våld fängslas och avsätts, har då den nye, fientlige påven auktoritet och rätt till efterträdarskap efter den gamle påven? Borde kristna på den tiden ha fruktat Johannes hot om exkommunikation? Borde de kristna ha stött Ottos förberedelser för krig mot påven? Under vilka omständigheter är någon som köper titeln påve en efterträdare till den helige Petrus? Visst borde man inte lyda någon som jämfördes med Simon i Apostlagärningarna 8:13–25 om han köpte påveämbetet???

F: Varför ville Jesus i Matt 16:20 och Mark 8:30 inte att lärjungarna skulle berätta för andra att han var Kristus (dvs. Messias) just då?

S: Lägg först märke till att Jesus aldrig sa åt dem att ljuga och förneka att han var Messias, utan bara att inte berätta om det. Det finns åtminstone två möjliga skäl.

1. Vid denna tidpunkt i sin tjänst ville Jesus att de skulle lyssna till hans ord innan de bestämde sig för om han var Messias eller inte. Ibland är det bättre att låta dem som hör evangeliet själva lyssna till Jesu ord än att lägga för mycket tid på att ”kontextualisera” och ”anpassa” evangeliet till nutiden.

2. Som Matteus 16:21 visar, måste lärjungarna först ha fullständig klarhet om vem Jesus var innan de berättade det för andra.

Jesus tillkännagav detta offentligt vid sitt triumftåg på palmsöndagen. Efter uppståndelsen uppmanade Jesus dem förstås senare att förkunna det för hela världen i Matteus 28:18–20 och Apostlagärningarna 1:8.

F: Varför var Petrus bekännelse i Matt 16:21 och Mark 8:29 en viktig vändpunkt i Jesu verksamhet?

S: Från det ögonblick då de insåg att Jesus var Messias började Jesus lära dem att han måste bege sig till Jerusalem för att dö. De var tvungna att tro på vem Jesus var innan de kunde förstå varför Jesus måste dö för deras synder.

F: Varför började Jesus just vid denna tidpunkt i sin tjänst – och inte tidigare – i Matteus 16:21 och Markus 8:31 berätta för dem att han skulle lida och bli förkastad?

S: Jesus sa inte att han skulle lida och dödas förrän åtminstone en av hans lärjungar insåg och trodde att Jesus var den utlovade Messias.

F: Varför väntade Jesus, enligt Matt 16:21, ända till nu med att berätta för sina lärjungar att han skulle lida, dö och uppstå från de döda?

S: Det var viktigt att lärjungarna först insåg att han var Messias, Guds Son. Men så snart de insåg det gick Jesus vidare till nästa steg: Messias skulle behöva lida, dö och uppstå igen. Jesus kanske heller inte ville att de skulle dra några felaktiga slutsatser om att Messias skulle segra över Rom redan nu. Jesus hade tidigare antytt sin död (i Matt 9:15; 10:38; 12:40; Joh 2:19; 3:14), men detta var första gången Jesus öppet förkunnade det.

F: I Matt 16:21; 17:22; 20:19; Mark 8:31, eftersom Jesus skulle uppstå efter tre dagar eller på den tredje dagen, betyder det då att han var död i minst 24 × 3 = 72 timmar?

S: Nej, eftersom det i Lukas 24:21 står att uppståndelsedagen var den tredje dagen. Jesus dog på fredagseftermiddagen och uppstod på söndagen vid gryningen. ”Efter tre dagar” var ett välkänt hebreiskt uttryck som betydde en del av eller hela tre dagar. Här är fem andra exempel på ”tre-dagarsuttrycket”.

1. I 1 Mosebok 42:17 fängslade Josef sina bröder i tre dagar. Men i vers 18 släppte han nio av dem på den tredje dagen.

2. Rehabeam sade i 2 Krönikeboken 10:5 till folket: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” Men i 2 Krönikeboken 10:12 återvände folket och sade: ”Kom tillbaka till mig på den tredje dagen.”

3. I 1 Samuelsboken 30:12 berättade en sjuk egyptisk slav för David att han inte hade ätit någon mat eller druckit något vatten på tre dagar och tre nätter. Men en människa kan inte överleva ute i öknen utan vatten alls i 72 timmar. Utan tvekan menade slaven en del av tre dagar.

4. I Ester 4:16 uppmanar Ester att fasta för hennes skull ”i tre dagar, natt och dag”, och att hon själv skulle göra detsamma. Men i Ester 5:1 står det att det hände ”på den tredje dagen” att Ester höll en bankett, så detta är en motsvarande tidsperiod.

5. När det gäller Kristi död och uppståndelse säger Jesus själv i Matteus 12:40: ”tre dagar och tre nätter”, i Markus 8:31: ”på den tredje dagen skall han uppstå”, i Markus 14:58: ”i tre dagar”, i Johannes 2:19: ”om tre dagar” och i Lukas 24:21: ”Den tredje dagen infaller idag”.

Sammanfattningsvis har vi visat att detta hebreiska uttryck kan betyda ”inom tre dagar”, och att detta uttryck var allmänt känt från Rehabeams tid till Jesu tid.

F: Varför tillrättavisade Jesus Petrus i Matt 16:22–23 och Mark 8:32–33 med orden ”Gå bakom mig, Satan”?

S: Petrus hade människors saker i åtanke, inte Guds. Satan utnyttjade Petrus, Jesu nära vän, för att fresta Jesus. Men Jesus genomskådade frestelsen för vad den var. Jesus menade inte att Petrus var besatt av en demon eller styrdes av Satan. Snarare insåg Jesus att det var Satan som stod bakom förslaget. När Gud vill att vi ska göra något för honom, och vi istället får eller tänker på ett förslag om den lätta vägen, bör vi se det för vad det är: en frestelse från Satan. Även om personen har goda avsikter och är en medtroende, bör vi inse att hen ändå kan ge dig ett förslag som är en frestelse från Satan. Både Satan i öknen och Petrus här föreslog att Jesus kunde få kungadömet utan att behöva lida. Om vi idag försöker göra Jesus till vår kung och frälsare utan korset eller utan att det behövs, undergräver vi Guds budskap om frälsning.

F: Hur kunde Petrus i Matt 16:22–23 och Mark 8:33 ha modet att rätta till och tillrättavisa Jesus?

S: Jesus valde en djärv lärjunge när han valde Petrus. Djärvhet i sig är varken bra eller dåligt. Djärvhet i att följa Gud är bra, men djärvhet att gå sin egen väg är vanligtvis inte det.

F: Varför tillrättavisade Petrus Jesus på ett oklokt sätt i Matt 16:22?

S: Petrus trodde att Jesus behövde rättelse och råd. Även idag kan vissa ha inställningen att de vet bättre än Gud.

F: I Matt 16:23 och Mark 8:33, på vilka sätt kan människor idag ha människans saker i åtanke istället för Guds saker?

S: Vi kan ersätta Guds visdom med människans visdom. Vi kan bestämma oss för att göra saker på vårt sätt när det strider mot Guds väg. Vi kan glömma att vårt hopp ligger hos Gud, inte i vår egen styrka eller visdom. Vi kan använda våra egna jordiska metoder. Slutligen kan vi vara så ivriga att snabbt fullgöra våra ”plikter” att vi inte njuter lika mycket av att vara i Guds närvaro, och föredrar en ”snabbmatsliknande” form av tillbedjan framför att vara hängivna Gud.

Du har inte helhjärtat sagt ”ja” till Gud om du inte också har sagt ”nej” till dig själv.

F: Varför nämnde Jesus korset i Matt 16:24, innan han berättade för sina lärjungar att han skulle korsfästas?

S: Jesus visste att han skulle korsfästas redan innan han berättade detta för sina lärjungar. De kände alla redan till korsfästelse, eftersom romarna ofta korsfäste rebeller och rövare. Korsfästelse skulle fungera som en avskräckning för andra att hålla sig i skinnet. Precis som de zelotiska revolutionärerna riskerade korsfästelse för en liten, jordisk sak, borde lärjungarna vara villiga att riskera korsfästelse för en himmelsk sak som var mer värdefull. I slutändan blev var och en av de tolv apostlarna martyrer för sin tro, med undantag för Johannes, som förvisades till Patmos och dog en naturlig död.

F: I Matt 16:27, kommer Jesus att komma i Faderns härlighet, eller i sin egen härlighet som det står i Joh 1:14?

S: I Joh 1:14 står det att de såg en del av Jesu härlighet. Till exempel såg de en del av härligheten vid pingsten. Matt 16:27 hänvisar till en händelse i en avlägsen framtid, när Jesus kommer tillbaka. Med andra ord: ni har inte sett någonting ännu!

F: Avser Matt 16:27 inte jordens undergång, utan den högsta manifestationen av Bahá’u’lláh, såsom bahá’íerna lär i *Bahá’u’lláh och den nya tidsåldern*, s. 268–269?

S: Nej, läs versen noggrannare. Där står det att Människosonen skall komma i sin Faders härlighet med sina änglar och belöna varje människa efter vad hon har gjort. Människorna såg inga änglar tillsammans med Bahá’u’lláh, och Bahá’u’lláh belönade varken de trogna bahá’íerna som förvisades eller dog, eller de muslimer som förföljde honom.

F: Vad menade Jesus i Matt 16:28 och Mark 9:1 med att vissa inte skulle smaka döden förrän de såg Guds rike komma med kraft?

S: Först ska vi se vad svaret inte är, och sedan vad det är.

X1. Det finns inga belägg för att Jesus lärde att lärjungarna skulle leva länge. Faktum är att vi från kyrkohistorien vet att 11 av de 12 apostlarna dog en martyrdöd. Endast en, Johannes, dog en naturlig död. Han fick dock ändå utstå landsflykt på ön Patmos.

X2. Det hänvisar INTE till det tusenåriga riket i Uppenbarelseboken 20:1–6.

X3. Det kan inte syfta på reinkarnation, innan de ser Människosonen komma i sitt rike. Reinkarnation är inte bara osann, utan även om reinkarnation vore sant skulle människor som reinkarneras ändå uppleva döden.

X4: Vissa anser att det handlar om förklaringen, som inträffade kort därefter. När Petrus i 2 Petrusbrevet 1:16–18 talar om att de var ögonvittnen till hans majestät, säger boken *1001 Bible Questions Answered*, s. 299–300, att detta tyder på att Petrus tolkade det på detta sätt.

Svaret: Det syftar på när Jesus ”erövrade” sitt rike genom korsfästelsen, vilket bevisas av uppståndelsen. Han trädde in i sitt rike efter att ha segrat över Satan. Kristna är oeniga om huruvida startdagen var uppståndelsen eller pingstdagen, men det är en mycket underordnad fråga.

Matteus lägger särskild tonvikt på himmelriket. Himmelriket skulle börja synligt litet som ett senapsfrö (Matteus 13:31), likt jäst skulle det inte vara synligt men dess verkan skulle synas i världens deg (Matteus 13:33), men till slut kommer änglarna att rensa bort allt som orsakar synd och alla som gör ont ur himmelriket (Matteus 13:41–42). Himmelriket är som en nedgrävd skatt som man i hemlighet finner (Matteus 13:44), men det är oerhört värdefullt, likt en köpman som säljer allt för att köpa en fin pärla (Matteus 13:45–46). Precis som liknelsen om nätet visar i Matteus 13:47–50 är himmelriket något i detta liv med både goda och dåliga fiskar, men det får också sin slutgiltiga fullbordan vid tidernas slut. Guds rike fanns inom oss (Luk 17:21).

Petrus i Matteus 16:19, och senare även de andra apostlarna, fick nycklarna till riket.

Vid den sista måltiden sade Jesus att han inte skulle dricka av vinets frukt igen förrän han drack den på nytt med dem i Faderns rike. Matteus 26:29. Jesus åt och drack med lärjungarna efter sin uppståndelse.

Sammanfattning: Lärjungarna, som levde normala livslängder, säger att himmelriket kom till jorden efter Jesu uppståndelse. Medan judarna kanske hade väntat sig ett militärt rike som skulle störta romarna, lärde Jesus att riket var som ett senapsfrö, jäst eller en dyrbar pärla. Det var litet, svårt att se till en början, av stort värde och skulle få stora effekter.

F: Varför förvandlades Jesus i Matt 17:1–8?

S: Även om Skriften inte säger något om detta, kan det ha berott på en kombination av skäl, som rörde både lärjungarna och Jesus själv.

1. För lärjungarna var denna uppenbarelse ett tecken som bekräftade deras tro och uppmuntrade och stärkte de tre lärjungar som bevittnade den. Kanske var det bra att stärka dessa tre lärjungars tro inför korsfästelsen.

2. Det utmärkte de tre lärjungarna som ledare för de övriga.

3. Fadern och Anden kunde ha använt denna händelse för att stärka Jesus och vägleda honom om vad han skulle göra inför korsfästelsen, och vad han skulle göra mellan korsfästelsen och uppståndelsen från de döda.

4. Det kan ha varit ett vittnesbörd om att Jesus hade ”klarat sig” som den fullkomliga, syndfria människan, och att det efterföljande samtalet nu handlade om hans korsfästelse.

Jesus hade redan tidigare visat många tecken på sin makt. Men alla dessa underverk är vad Jesus gjorde, eller var kapabel att göra, inte bara vem han var. Ibland behöver vi ta en paus från vår tjänst och andra sysslor och bara tillbringa tid ensam med Herren, med fokus på vem han är.

Gud är förstås inte skyldig att förklara orsakerna till allt för oss.

F: I Matt 17:1, till vilket berg förde Jesus dem upp?

S: Det var troligen berget Meron, som är cirka 3 926/3 963 fot eller 1 204 meter högt. Det var troligen inte Hermonberget (9 232 fot), som var snötäckt och där det inte skulle vara meningsfullt att tillbringa natten. De gick troligen inte upp till toppen av Taborberget (1 900 fot, som Cyril av Jerusalem och Hieronymus trodde), eftersom det fanns en romersk fästning på toppen.

Berget Meron är en fem till åtta timmars vandring av medelsvår svårighetsgrad. Det ligger ofta lite snö på toppen under vintern, men inte resten av året.

F: I Matt 17:1–8, var förklaringen en uppståndelse eller en syn?

S: Det var inte exakt något av dem. Mose och Elia var faktiskt närvarande, åtminstone i anden, och talade med Jesus. Skriften säger inte om de uppenbarade sig i kroppslig gestalt eller inte. Mose och Elia kom i ett lysande moln, och sedan försvann de. Elia steg upp till himlen i en virvelvind (2 Kungaboken 2:1), och även om Mose dog hittades hans kropp aldrig (5 Mosebok 34:6), och djävulen stridde med ärkeängeln Mikael om Mose kropp (Judasbrevet 9).

F: Varför blev Jesu kläder så vita i Matt 17:2 och Mark 9:3?

S: Skriften säger inte varför kläderna blev vita (eller lyste starkt) när härligheten visades. Andra exempel på vita kläder i härlighet är änglar som uppenbarade sig.

F: Hur visste Matteus och Markus i Matt 17:3–4 och Mark 9:4 att det var Mose och Elia?

S: Förmodligen för att Petrus, eller Jakob, och Johannes berättade det för dem. Hur kunde Petrus, Jakob och Johannes veta det? Antingen hörde de Jesus tilltala dem vid namn, eller så berättade Jesus det för dem efteråt, eller så meddelade Fadern det direkt till dem.

F: I Matt 17:9 och Mark 9:9, varför ville Jesus uttryckligen inte att lärjungarna skulle berätta för någon om förklaringen förrän Jesus hade uppstått från de döda?

S: Många av judarna förkastade Jesus som Messias; hur skulle de någonsin kunna tro på förklaringen? Det är avgörande att tro att Jesus var Messias, Guds Son. Det var inte nödvändigt att känna till eller tro på sekundära frågor som förklaringen. Om någon inte accepterade Jesus som Messias efter att ha sett underverken, är det osannolikt att de skulle tro på grund av en berättelse om förklaringen. Efter att Jesus hade uppstått från de döda skulle den som trodde på Jesus inte ha några svårigheter att acceptera förklaringen.

På samma sätt, när vi talar med andra om Kristus, särskilt första gången, av alla saker vi skulle kunna tala om, se till att du ägnar den dyrbara tiden åt att tala om det som är viktigast.

Petrus, Jakob och Johannes kunde ha gått omkring och berättat för alla om förklaringen, och kanske skulle fler ifrågasätta deras förnuft än tro på dem. Men detta indirekta vittnesbörd skulle inte vara särskilt betydelsefullt jämfört med den uppståndelse som snart skulle äga rum. Ibland, när vi delar med oss till andra, vill vi inte nämna ”något övertygande” saker om kristendomen istället för ”mycket övertygande” saker.

F: Hur var Johannes Döparen den Elia som skulle komma, enligt Matt 17:11–13?

S: Först ska vi diskutera Elia och sedan Johannes Döparen.

Elia själv var närvarande vid förklaringen. I Matteus 17:11 säger Jesus att Elias återupprättande av allt sker i framtiden, och att Elia själv kommer att uppenbara sig före Jesu återkomst. Vissa anser att Elia är en av de två vittnena i Uppenbarelseboken 11:3–12.

Johannes Döparen kom i Elias ande och kraft, och det är Johannes Döparen som Jesus metaforiskt hänvisar till i Matteus 17:12–13.

I en teaterföreställning kan någon ersätta en skådespelare under en repetition, medan skådespelaren själv framträder under föreställningen.

Slutsats: vid den första ankomsten kom Johannes Döparen i rollen som Elia, men det hindrar inte Elia själv från att framträda före den andra ankomsten.

F: Hur uppfyllde Johannes Döparen profetian om Elia i Matt 17:12 och Mark 9:11–13? Var han Elia i en ny inkarnation?

S: Nej, eftersom reinkarnation är felaktigt, vilket Hebreerbrevet 9:27 och Romarbrevet 9:11 visar. Vid Jesu första ankomst hade Johannes Elia’s syfte och uppdrag. Naturligtvis framträdde Elia (inte Johannes) själv kortvarigt vid förklaringen. Många tror att Elia kommer att vara ett av de två vittnena strax före den sjunde basunen i Uppenbarelseboken 11:3–12. När Jesus kom (första gången) var det inte för att Elia och Mose inte var där som riket inte fullt ut invigdes på jorden vid den tiden. De visade sig.

F: Varför skadar demoner ofta de människor de besätter, enligt Matt 17:14–16 och Luk 9:37–39?

S: En anledning kan helt enkelt vara hat mot människor. Men en andra anledning kan likna skälen till varför onda människor ofta skadar dem som har hjälpt dem. För en logisk, ja faktiskt grymt logisk förklaring av detta, talar Machiavellis fördärvade bok *Fursten* om fall där en legosoldatsledare är farlig medan han tjänar en furste, och ännu farligare om han hoppar av. Han skrev att det säkraste ofta är ett mord, även om personen visat sig vara alltid lojal i det förflutna! Om någon umgås med det onda, bör de inte bli förvånade när det onda drabbar dem från dem de hjälpte.

F: I Matt 17:15 är termen för epilepsi bokstavligen ”månslagen”. Finns det något samband mellan epileptiska anfall och månens faser?

S: De forntida trodde uppenbarligen det, eftersom de använde just det uttrycket. I modern tid är vi inte säkra på saken, åt något håll. En artikel från 2008 i National Library of Medicine av Sallie Baxendale och Jennifer Fisher, ”Moonstruck? The effect of the lunar cycle on seizures”, https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/18602495/. De studerade 1 571 anfall och fann ett samband mellan hur mörk natthimlen var och anfallen. Det var belysningen av natthimlen, inte månens fas, eftersom de justerade för molntäcke. Å andra sidan fann en artikel från 1999 av C. L. Raison m.fl. på https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/10363673/ inget samband. De föreslog att det kunde finnas ett samband mellan anfall och brist på god nattsömn. Om man befann sig inne i ett hus med tjocka gardiner spelade förstås månens ljus kanske ingen roll.

F: Varför kunde lärjungarna inte driva ut denna demon i Matt 17:15–21, Mark 9:17–18, 28–29 och Luk 9:40?

S: Det berodde varken på vilka lärjungarna var eller på någon begränsning av Guds makt. Snarare tog de för givet att de kunde driva ut demoner vid denna tidpunkt, och de bad inte och fastade inte, kanske på grund av stolthet eller självbelåtenhet. Idag ser vissa kristna inte de resultat de borde se eftersom de inte ägnar tid åt att be och fasta.

F: I Matt 17:15–21, Mark 9:17–18, 28–29 och Luk 9:40, ska vi lägga händerna på någon när vi driver ut en demon, eller är detta bara en symbolisk handling?

S: Våra händer är inte magiska. Men precis som det kan hjälpa oss i bönen att be i olika ställningar, är det helt i sin ordning och bibliskt att lägga händerna på en demonbesatt person. Det är inte nödvändigt att göra det, i den meningen att ”demonen inte kan drivas ut om vi inte kan lägga händerna”.

F: I Matt 17:15–21, kommer den onda anden som drivs ut att vända tillbaka och attackera den svagare personen i gruppen som försöker driva ut demonen?

S: Demoner besätter inte en sann troende, men de kan förtrycka en troende och på så sätt attackera en troende genom större frestelser, rädsla, depression och andra sätt att få dem att vända blicken bort från Jesus. Därför bör gruppmedlemmarna ha en nära vandring med Herren.

För övrigt finns det en annan fara med att driva ut demoner. Om den person ur vilken demonen drivs ut inte vill ha Kristus i sitt hjärta, kan demonerna komma tillbaka och till och med ta med sig fler. Se Matteus 12:43–45 och Lukas 11:24–26.

F: I Matt 17:15–21 föreskriver vissa församlingar att familjen måste föra den demonbesatta personen till kyrkan och inte gå hem till personen. Beror detta på att det är säkrare att driva ut en demon i kyrkan än i någons hem?

S: Jag tror att det går bra både i kyrkan och hemma. Men om möjligt skulle jag inte göra det i ett hem där det finns avgudar (Buddhor m.m.) eller där man sysslar med astrologi eller spådom.

F: I Matt 17:15–21 beskrivs en situation där en icke-kristen kvinna är besatt av en ond ande, och maken har inledningsvis inget emot att hjälp kommer. Men efter 2–3 besök ändrar maken sig och välkomnar inte längre hjälpteamet, eller hindrar dem från att komma, medan hustrun fortfarande är öppen för hjälp. Vad är vår ståndpunkt i detta fall? Måste hon lyda sin make?

S: Det är en svår situation. Hustrur förväntas lyda sina män, men de ska först och främst lyda Gud. Om maken alltså beordrar hustrun att göra något som strider mot Bibeln, måste hustrun vägra att lyda maken i denna fråga. I övrigt bör hon dock fortfarande lyda honom. Om hustrun däremot vill att de kristna ska komma, tror jag inte att hon är besatt av en demon; hon kan dock vara utsatt för en demons angrepp. Är hustrun villig att besöka församlingen? Om maken inte vill att hustrun ska umgås med troende, och Hebreerbrevet 10:25 uppmanar oss att inte försumma att samlas, är hustruns plikt att först och främst lyda Gud.

F: I Matt 17:15–21, vad händer om den besatta personen skadar sig själv eller hoppar ut genom ett fönster under tjänstgöringen, och en familjemedlem beslutar sig för att lämna in ett klagomål eller väcka talan mot teamledaren eller teamet – vad är då kyrkans ståndpunkt?

S: Det kan vara en möjlighet; människor kan väcka talan och anklaga andra för praktiskt taget vad som helst. Oavsett detta bör församlingsmedlemmarna vidta försiktighetsåtgärder för den berörda personens säkerhet.

F: I Matt 17:15–21, måste vi informera och söka godkännande från pastorerna innan vi besöker en person som är besatt av en demon?

S: Jag rekommenderar starkt att du informerar din pastor eller de äldste om detta. I Hebreerbrevet 13:17 står det att vi ska lyda dem som har ledningen över oss, och detta syftar på pastorer och äldste.

F: I Matt 17:17, varför och mot vem var Jesus upprörd?

S: Jesus talade om denna trolösa och förvända ”generation”, vilket kan betyda en grupp människor som levde vid den tiden, eller en folkgrupp som judarna. Men oavsett vilket avser denna tillrättavisning även de nio lärjungarna. Lärjungarna hade redan fått kraften att bota, men pinsamt nog backade de då ur och kunde inte bota detta. Jesus beklagade den allmänna bristen på tro hos människorna i den kulturen, som lärjungarna var en del av. ”Liten tro” syftar inte på någon ”liten bit” av tro, utan snarare på en brist på tro.

F: I Matt 17:17, på vilka sätt tror du att Gud idag kan bli upprörd över de troendes brist på tro?

S: Det kan finnas flera sätt. Ibland kan vår oro och ängslan visa på en brist på förtroende för Gud. Ibland är kristna mer ovilliga att göra Guds vilja om de ser en risk för sin egen säkerhet, sina nära och käras säkerhet eller sin förmögenhet. Ibland gör kristna saker bara ”halvhjärtat”, för att på sätt och vis gardera sig, istället för att satsa helhjärtat. Ibland vill kristna arbeta för att göra Guds vilja med hjälp av världens metoder, eftersom de i sin brist på tro känner att de måste göra det. Ibland handlar det om en ”jag klarar det själv”-mentalitet och att man underlåter att söka Herrens vägledning.

F: Varför sa Jesus i Matt 17:25–27 att sönerna är befriade från skatt, men ändå betalade Jesus skatt?

S: Föreställ dig att du kunde träffa Jesus och ställa vilken fråga som helst till honom. Skulle den mest brännande frågan i ditt sinne vara: ”Betalar du tempelskatten?” Det verkar nästan komiskt att Skaparen och jordens Herre skulle bli ombedd att betala skatt. Trots detta gjorde Jesus det nådigt och utan att klaga, för att inte väcka anstöt. Även om vers 24 inte specificerar vilken typ av skatt det handlar om, skulle beloppet, två drachmer (en halv sikkel), innebära en årlig skatt för alla judiska män som fyllt tjugo år, både i Israel och utanför, till det judiska templet med förfallodag i mars – inte en skatt till den romerska regeringen. Detta var skatten på Jesu tid enligt Josefus i ”Antiquities of the Jews”, bok 3 nr 193–196; bok 18 kap. 312 och Mishnah Shekalim. Vers 25, som handlar om jordens kungar, avser dock definitivt den romerska skatten.

Förutom detta exempel uppmanar även Romarbrevet 13:6–7 de troende att betala skatt till regeringen, till och med till en så korrupt regering som det romerska riket.

Vissa människor kanske felaktigt tolkar Jesu ord som vaga, eftersom Jesus sa detta hypotetiskt – att allt som tillhör kejsaren ska ges till honom, men att ingenting egentligen borde gå till romarna. Men om detta var vad Jesus menade, skulle det vara meningslöst att be dem ta fram en denar, eller ännu värre, vilseleda människor.

F: I Matt 17:25–27, betalade de andra lärjungarna också tempelskatten?

S: Det står inte i Skriften. Antingen gjorde de det förmodligen, eller så skulle de vara undantagna om de var under 20 år. Många av lärjungarna levde i 30 eller 40 år efter Jesu uppståndelse, så Jesus kan ha valt ut unga män.

F: I Matt 17:27: Varför blir vi ibland irriterade på andra, och hur bör vi reagera när det händer?

S: Att någon gör något dåligt, när vi förväntade oss det, gör oss vanligtvis inte särskilt arga. Det som kan göra oss upprörda är när vi har högre krav eller förväntningar på någon, eller en grupp människor, och de sviker oss eller förråder oss. Innan vi tappar besinningen och blir ilskna bör vi dock komma ihåg hur vi ibland kan göra Jesus upprörd. För det andra måste vi komma ihåg att de kommer att stå till svars inför sin herre – och vi är inte deras herre, det är Gud. Slutligen: borde vi överhuvudtaget ha ställt upp dessa förväntningar från början? Istället för att bara ”reagera” på våra känslor av besvikelse, bör vi ”agera” på ett lämpligt sätt utifrån vad som är bäst i situationen. Om ett sätt att agera uppenbarligen inte fungerar, kanske du bör stanna upp och agera på ett annat sätt. Slutligen, kom ihåg Jakob 1:20: ”Ty människans vrede frambringar inte Guds rättfärdighet.”

F: I Matt 18:1–6, när någon, särskilt en kristen, fokuserar på att ställa fel fråga, hur styr du om den?

S: Med tålamod och takt. Att tillrättavisa är kanske inte till hjälp här, eftersom deras tankegångar kan vara för förvirrade för att de ska kunna se det. I det här fallet var det inte så att deras fråga var ologisk eller meningslös, utan att deras prioriteringar var felaktiga. Att bara säga till någon att deras prioriteringar är felaktiga är i sig inte särskilt hjälpsamt; du bör berätta för dem, eller ännu bättre, visa dem, vilka deras prioriteringar borde vara.

F: Vad ska man göra när man upptäcker rivalitet bland troende, enligt Matt 18:1–6?

S: Det finns sju steg vi kan vidta.

1) Be för dem, eller för båda parterna, att de ska se sin situation så som Gud ser den, och att de ska ha hjärta och mod att ändra kurs och följa Guds ledning.

2) Försök att förstå deras tankesätt, varför de tror att de borde känna så.

3) Lägg märke till att Jesus inte fördömde dem för att de ställde frågan, och inte heller bör du förakta dem. Men som Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.) sa: ”Vi kan inte ens förstå de tolv apostlarnas brister; vi frågar inte vem som är störst i himmelriket, utan snarare vem som är störst i jordens rike: den rikaste och den mäktigaste.” (Predikningar över Matteusevangeliet, predikan 58, NPNF1, s. 360)

4) Se till att du föregår med gott exempel och odlar en tjänares inställning, och att du betraktar andra som viktigare än dig själv (Filipperbrevet 2:3).

5) Försök hjälpa dem att se sin rivalitet som en synd som de måste ändra på.

6) Uppmuntra dem att samarbeta.

7) Vi bör alla vara som barn (i positiv bemärkelse), för vi är alla Guds barn.

F: I Matt 18:5 och Mark 9:35–37, på vilket sätt liknar det att ta emot ett barn i Jesu namn att ta emot Jesus själv?

S: Jesus betonade att det inte finns någon skillnad mellan att ta emot honom varmt i köttet och att ta emot andra i Jesu namn. I forna tider behandlades en kungs sändebud kungligt som kungens representant.

F: I Matt 18:8 och Mark 9:43,47, ska vi då hugga av vår hand eller riva ut vårt öga om det får oss att synda?

S: Nej, av det enkla skälet att våra händer och ögon inte får oss att synda. Jesus säger att synden är så allvarlig att det vore bättre att vidta så drastiska åtgärder som att avstå från dessa lemmar än att synda. Det är bättre att hugga av en lem än att dö av kallbrand. Ibland behöver vi alla göra en ”verklighetskontroll” av oss själva. Fråga oss själva: Förbättras vårt förhållande till Kristus, eller glider vi ifrån honom?

F: I Matt 18:9 och Mark 9:43–44, 48 – bevisar hänvisningarna till den osläckliga elden här evig bestraffning?

S: De antyder sanningen om evigt straff, men de bevisar det inte, för det kan vara så att elden var evig, men att de människor som överlevde i den inte var det. I så fall måste elden naturligtvis ha någon annan bränslekälla eller något annat sätt att hållas vid liv.

F: I Matt 18:10, har Gud Fadern ett ansikte?

S: Nej. Man kan inte förvänta sig att Jesus här skulle ge en detaljerad undervisning om närhet och änglarnas uppfattningsförmåga i himlens dimensioner. Jesus använde snarare helt enkelt en metafor för att säga att änglarna som vakar över dessa små har direkt tillgång till Fadern. Det finns dock inget som säger att inte även andra änglar har direkt tillgång till Fadern.

F: I Matt 18:14 står det att Gud inte vill att någon av de små ska gå förlorad. Varför går då människor förlorade?

S: Det här är två frågor i en: varför dör spädbarn, och varför hamnar människor i helvetet?

Spädbarn dör, precis som vi alla så småningom kommer att dö, eftersom vi tillhör en fallen mänsklighet. Vi lever i en värld full av ondska och orättvisa, och Gud kommer att ställa allt till rätta på domedagen.

Spädbarn och foster har en syndig natur, men att ett foster dör bevisar inte att fostret är skyldigt till synd, precis som att en kattunge dör inte bevisar att den var skyldig till synd.

Människor hamnar i helvetet, enligt 2 Tessalonikerbrevet 1:8, där det står att de som inte lyder Herrens Jesu Kristi evangelium kommer att dömas, så evangeliet är något som vi alla har ett ansvar att lyda. Jesu död på korset var tillräcklig för alla. Ändå tillåter Gud fortfarande att människor som förkastar den ende sanne Guden får bära konsekvenserna av de val som de själva var ansvariga för.

F: Betyder Matt 18:15–18 att vi aldrig ska kritisera en kristen ledares lära?

S: Inte alls. Medan Matteus 18:15 handlar om hur man ska förhålla sig till troende, inte till icke-troende, handlar Matteus 18:15–18 om beteende och inte om offentlig förkunnelse av lögner eller kätterier. Det är visserligen bra att kontakta en person privat och försöka övertyga denne innan man går ut offentligt, men om lögnen har förkunnats offentligt måste den också rättas till offentligt. Om den rättas till av den person som framförde och tidigare trodde på de falska påståendena, desto bättre. Men om inte, måste den rättas till av någon annan. Detta bör dock inte göras i en anda av fientlighet eller hat mot den person som uttalade felaktigheten, utan i kärlek och av en önskan att visa sanningen.

F: Vad betyder ”behandla som en hedning eller skatteindrivare” i Matt 18:17?

S: Ordet ”du” är här i singular, så det betyder att individen bör ta avstånd från den som gör fel. En hedning eller en förmodat girig och oärlig skatteindrivare befann sig helt uppenbart utanför Guds rike och kyrkan. Ge inte någon intrycket att du har samma frälsning eller tro som den personen. Även om personen i själva verket är en villfaren troende, vet vi inte om hen verkligen är en syndande helig eller om hen aldrig egentligen blev frälst.

F: Vad betyder ”att binda” och ”att lösa” i Matt 18:18?

S: Att ”binda” betyder att stoppa, begränsa eller förbjuda, och att ”lösa” betyder att tillåta att något fortsätter. Vissa säger att ”att binda” och ”att lösa” var judiska uttryck för att det som tillkännages på jorden redan i förväg hade bestämts i himlen. Denna makt att binda och lösa gavs till alla apostlarna.

F: I Matt 18:21–22, hur kan Jesu generositet när han uppmanar människor att förlåta andra sjuttio gånger sju jämföras med andra läror?

A: Saddukéerna och många rabbiner lärde att man bara behövde förlåta sin broder tre gånger. Det är dock inte alls särskilt generöst av någon som Jesus att uppmana någon annan att förlåta. Det som var oerhört generöst var att Jesus förlät oss, de som spikade fast honom på korset (Luk 23:34), och dog för våra synder.

F: I Matt 18:28–31, hur stora var beloppen här?

S: Tiotusen talenter var en enorm summa pengar. David donerade tre tusen talenter guld och sju tusen talenter silver för att bygga templet i Jerusalem. Furstarna gav fem tusen talenter guld och tiotusen talenter silver, enligt 1 Krönikeboken 29:4,7. Vissa har uppskattat detta till 12 miljoner dollar, men en bättre siffra skulle kunna vara strax under en miljard. I Matteus 18:28 motsvarade 100 denarer ungefär 100 dagars lön för en vanlig arbetare eller en fotsoldat. En riktigt duktig slav kunde inbringa en talent, men de flesta slavar var värda en tiondel av en talent. Det var också olagligt att sälja en man till slaveri för mer än den skuld han var skyldig.

F: I Matt 18:32–35, händer det någonsin att Gud återkallar eller inte förlåter synder?

S: Nej. Skulden förnyades inte; snarare tillämpades inte förlåtelsen. Herren förlät tjänarens skuld, men när den onde tjänaren grep en annan tjänare om halsen för att driva in sin skuld, blev herren arg över denna orättvisa och återinförde skulden. Gud förlät våra synder frivilligt och nådigt, trots att vi inte förtjänade det, men huruvida förlåtelsen tillämpas eller inte beror på vårt svar. I Hebreerbrevet 4:2 står det att evangeliet inte gynnade vissa eftersom de inte förenade det med tro. I Romarbrevet 11:29 står det att Guds gåvor och kallelse är oåterkalleliga.

F: I Matt 18:32–35, kan denna liknelse innebära att herren skickade den onda tjänaren i fängelse för efterföljande skulder, istället för att återförlåta den gamla skulden?

S: Nej, det är inte poängen, eftersom liknelsen visar att herren överlämnade den ogudaktige tjänaren till fängelsevakterna på grund av den ogudaktige tjänarens brist på barmhärtighet.

F: I Matt 18:35, krävs vissa gärningar, såsom att förlåta våra bröder, för frälsningen?

S: Varken att förlåta andra eller någon annan gärning hjälper en person att uppnå frälsning. Tvärtom, om en person har frälsning kommer hen att kunna förlåta andra för vad de än har gjort. Om vi har upplevt Guds stora barmhärtighet är det en mycket mindre sak för oss att förlåta andra.

F: I Matt 19:3–9 och Mark 10:11–12, under vilka omständigheter är skilsmässa tillåten?

S: Under Gamla testamentets tid (5 Mos 24:1–4 m.fl.) var skilsmässa tillåten av nästan vilken anledning som helst, eftersom människornas hjärtan var hårda, men Jesus upphävde denna bestämmelse. Skilsmässa är inte tillåten utom under följande omständigheter:

1. Den icke-troende maken eller makan vill lämna relationen (1 Kor 7:12–15).

2. Det är tillåtet när en av parterna har begått äktenskapsbrott (Matt 5:31–32).

3. Många kristna ser skilsmässa som oundviklig vid övergivande, eftersom den ena maken i praktiken redan har ”skilt sig”.

4. Naturligtvis ska vi också följa resten av Guds ord, och många kristna anser att skilsmässa är motiverad om en makes eller ett barns liv är i fara på grund av den andra maken.

Chuck Swindoll ser i sin broschyr ”Divorce” endast tre omständigheter där det är tillåtet för en kristen att gifta om sig efter en skilsmässa:

4a. Äktenskap och skilsmässa före frälsningen

4b. En omoralisk och obotfärdig partner

4c. Övergivande/skilsmässa av en icke-troende

Observera att en makas eller makes död inte är detsamma som skilsmässa, och Romarbrevet 7:3 lär oss att det är tillåtet att gifta om sig efter en makas eller makes död.

Dessa verser säger att man inte ska skilja sig, utom av dessa skäl, men vad händer om du inte gör det men din make eller maka skiljer sig från dig? Precis som vid en makes eller makas död hindrar ingenting att man gifter om sig när det var maken eller makan som begärde skilsmässa.

På Jesu tid hade judiska lärare olika åsikter om skilsmässa. Hillels skola menade att en man kunde skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst, till och med om hon brände maten! Josefus följde Hillel, och han var själv skild. Senare sade rabbi Akiba, från Hillels skola, att en hustru kunde skilja sig från sin man om han ”kastade blickar” efter vackrare kvinnor (M Gittin 9:10). Shammais skola menade att en man inte kunde skilja sig från sin hustru av något skäl utom ”otukt”. Om en skilsmässa dock skedde av fel skäl var det enligt Shammais skola ändå tillåtet att gifta om sig (Mishna Eduyoth 4:7–10). Eller, som vissa säger idag: ”Man kan inte göra om ägg som redan är knäckta.” Den lilla gruppen i Qumran menade att skilsmässa inte var tillåten av något skäl överhuvudtaget (11QTemple 57:17–19). Judiska kommentatorer tog inte upp fallet där en kvinna skiljer sig från sin man. Kanske ställdes denna fråga till Jesus för att se vilken grupp han höll med, och kanske för att fjärma anhängare av den andra skolan från Jesus. Ett andra skäl att ställa frågan till Jesus är att (enligt Josefus) Herodias skilde sig från sin man Herodes II för att gifta sig med Herodes Antipas, och Jesu svar skulle i båda fallen få honom att framstå i dålig dager inför myndigheterna.

F: Innebär det i Matt 19:8–9 att Jesus ändrade lagarna om skilsmässa att Gud inspirerade skrifter som han inte höll med om?

S: Under det gamla förbundet sade Jesus att skilsmässa var tillåten eftersom deras hjärtan var hårda. Detta visar att Gud tillåter saker som han inte önskar, under en viss tid. Under det nya förbundet bör en man dock inte skilja sig från sin hustru, utom vid äktenskapsbrott. Men vi bör inte ha hårda hjärtan idag. Vi bör se till att vårt äktenskap inte bara hålls ihop av billigt lim, utan av gudomligt cement.

Som en parentes kan nämnas att vårt ord ”skleros” härstammar från det grekiska ordet för ”hård”, ”skleros”. Det fullständiga ordet är sklerokardian.

F: Varför begår en man som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan äktenskapsbrott enligt Matt 19:9, eftersom polygami var tillåtet?

S: Nej, polygami är inte äktenskapsbrott. Jesu lära här är densamma oavsett om det gäller monogami eller polygami. Det finns fem punkter att beakta i svaret.

Guds syn på skilsmässa framgår tydligt i Malaki 2:16: Gud avskyr den. Under den tid då Mose lag gällde tillät Gud den endast därför att deras hjärtan var hårda, enligt Matteus 19:8. I Nya testamentet är det inte tillåtet att skilja sig från sin make eller maka, utom vid äktenskapsbrott.

Om en icke-troende make eller maka dock insisterar på att skilja sig från dig, befaller Gud oss att tillåta detta, eftersom Gud har kallat oss till fred, såsom det står i 1 Korintierbrevet 7:15. Att lyda Guds befallning att [motvilligt] tillåta en make eller maka att skilja sig från dig är, ur biblisk synvinkel, något annat än att bryta mot Guds befallning genom att själv välja att skilja sig från din make eller maka.

Guds syn på polygami. Adam och Eva var en förebild för hur två (inte flera) blir ett kött (1 Korintierbrevet 6:16). Polygami var tillåtet både i Gamla och Nya testamentet. I Nya testamentet sågs det dock med ogillande ögon, eftersom kyrkans ledare inte får vara polygama.

Viktigare än Guds modell för monogamt äktenskap är Guds bud om skilsmässa. När kristna missionärer predikar bland primitiva folk uppmanar de män som lever i polygami att inte skilja sig från sina hustrur, eftersom det skulle beröva hustrurna deras ekonomiska försörjning; däremot avråder de männen från att gifta sig med fler hustrur.

Därför var det valet att bryta äktenskapslöftet som var orsaken till äktenskapsbrottet, inte polygamin. Oavsett om en man hade mer än en hustru eller inte, om en man syndigt väljer att skilja sig, vilket Gud avskyr, då vill Gud inte att han ska gifta om sig.

F: Finns det några manuskript i Matt 19:9 som saknar formuleringen ”utom vid otukt”?

S: Alla handskrifter som Aland m.fl. (3:e upplagan) redovisar anger antingen ”utom på grund av otukt” eller ”om det inte vore för otukt”, med undantag för handskrift 1574. Handskrift 1574 skrevs på 1300-talet, strax före medeltidens slut.

Dessutom skrev Tertullianus, som var verksam 198–220 e.Kr., att skilsmässa inte är tillåten utom på grund av otukt, både i Tertullianus verk Till sin hustru, bok 2, kap. 2, s. 45, och Om anständighet, kap. 16, s. 92. Denna klausul var alltså inte ett tillägg efter Tertullianus tid. Det finns inga belägg som ger anledning att tvivla på att frasen ursprungligen fanns med.

F: Lär Matteus 19:12 kort sagt att en man kan göra sig själv till eunuck för Guds rike, såsom en ateist (Capello) hävdar?

S: Nej. Låt oss undersöka båda möjligheterna. Eftersom kirurgisk kastrering också skulle innebära celibat är frågan om denna vers endast avser celibat, eller om den avser celibat genom kastrering. Är vi överens?

Eftersom fysisk kastrering strider mot 5 Mosebok 23:1, och eftersom en tolkning som celibat ligger mycket nära 1 Korintierbrevet 7:2,7 – och de tidiga kristna genomgående uppfattade detta som celibat – bör vi tolka det i överensstämmelse med Gamla testamentet, Nya testamentet och hur kristna genomgående har tolkat det. Se nästa fråga för ett mer utförligt svar.

F: I Matt 19:12 säger Jesus: ”... och det finns eunucker som har gjort sig själva till eunucker för himmelrikets skull. Den som kan ta emot detta, han må ta emot det.” Här har vi [påstås] Kristi godkännande av självkastrering. Jag undrar hur många kristna män som skulle bevisa sin trohet mot Gud genom att göra detta? Märkligt nog står detta godkännande av kastrering i strid med 5 Mos 23:1.

Svar: Detta handlar om celibat, inte om kastrering. Men låt oss undersöka båda möjligheterna.

Cölibat: Jesus använde gärna överdrifter i sitt tal (menar du att jag grävde ut mitt öga och högg av min hand för ingenting!), och var uppenbarligen inte orolig för att dessa judar, som kände till lagen, skulle missförstå. Saddukéerna och fariséerna kritiserade Jesus för många saker, men Jesus kritiserades inte för detta, eftersom överdriften förstods.

Fysisk kastrering: Om denna vers även avser fysisk kastrering, skulle det strida mot Gamla testamentet i 5 Mosebok 23:1, och ingenting i Skriften eller de tidiga kyrkoskrifterna tyder på att Jesus lärde ut något som stred mot den gamla testamentliga lagen, förutom när det gäller kost, där han var mindre restriktiv, samt skilsmässa och kärlek, där Jesus hade en högre standard.

Om Jesus verkligen avsåg kastrering, skulle det i denna vers inte finnas någon skillnad mellan dem som gjorts till eunucker av män och dem som valt celibat/kastrering för Guds rike.

Dessutom liknar denna lära av Jesus i hög grad Paulus lära i 1 Korintierbrevet 7:2,7, där Paulus tydligt talar om celibat (för både män och kvinnor) för Guds rike.

Slutligen bör vi inte fråga oss hur människor 2 000 år senare skulle kunna tolka denna vers i den moderna kulturen, utan hur de tidiga kristna skulle läsa denna vers. Justinus Martyr citerar denna vers i kapitel 14 i sin Första apologetiken och talar om dem som är gifta två gånger. Även om det kan diskuteras om Justinus talar om polygami, omgifte efter skilsmässa eller omgifte efter en makas eller makes död, talar Justinus oavsett vilket om celibat, inte om kastrering. Tertullian använder denna vers i kapitel 27 i *Om köttets uppståndelse* och talar om ”det ogifta köttets strålande skönhet” (dvs. celibat i allmänhet).

Sammanfattningsvis kan de som vänder sig till Bibeln för vägledning i sina liv, oavsett om de lever på 200-talet eller på 2000-talet, förstå vad detta innebär.

F: Hur tillhör himmelriket de små barnen i Matt 19:14?

S: Detta kan vara sant på flera sätt.

a) Vi måste erkänna vårt barnsliga beroende av Gud för att bli frälsta. Gud hjälper dem som erkänner sin hjälplöshet inför Honom.

b) Gud tar hand om barn som dör innan de nått den ålder då de kan hållas ansvariga. Bibeln antyder att de är i himlen, dock utan någon belöning.

Både dårar och barn vet inte mycket, men åtminstone vet barnen att de inte vet mycket.

Som en sidokommentar var det vanligt på Jesu tid att ta med barn för att bli välsignade av rabbiner och äldste. Det nämns också som exempel i 1 Mosebok 48:14; 4 Mosebok 27:18; Apostlagärningarna 6:6; 13:3; Matteus 9:18,20; Markus 10:16.

F: Lär kalvinismen, för att vara konsekvent, i Matteus 19:14 att alla som dör som spädbarn hamnar i helvetet?

S: Nej, detta är en falsk anklagelse som jag har hört. Även om Ambrosius av Milano, Augustinus, Prosper av Aquitaine och några andra lärde att alla odöpta spädbarn som dör hamnar i helvetet, var de inte kalvinister utan de flesta var augustinianer.

Kalvinisterna tror på den bibliska uppfattningen att det i slutändan är Gud som har makten att frälsa; det är inte dopet, våra gärningar eller vår tro. Gud kan välja att frälsa genom Kristus på vilket sätt Han önskar. Här är vad kalvinisterna själva säger.

”Alla som dör i späd ålder hör till de utvalda”, enligt Lorraine Boettner i *The Reformed Doctrine of Predestination*, s. 148–149. Den andra skotska bekännelsen (1580 e.Kr.) säger: ”Vi avskyr och föraktar hans [påvens] grymma dom mot spädbarn som dör utan dop.” C.H. Spurgeon, som (felaktigt) hänvisade till Hesekiel 16:21, trodde att spädbarn som dör kommer till himlen. Andra kalvinister som instämde i detta var bland andra Charles Hodge, W.G.T. Shedd och B.B. Warfield. Kalvinisten Curt Daniel har i sin avhandling *The History and Theology of Calvinism*, s. 336–339, ett avsnitt med rubriken ”Dying Infants are Saved”.

Här är vad Calvin själv sade i *Institutes of the Christian Religion*, bok 4, kapitel 16, s. 2:541: ”Men hur, frågar de, blir spädbarn pånyttfödda, när de inte har någon kunskap om vare sig gott eller ont? Vi svarar att Guds verk, även om det ligger bortom vår förståelse, inte därför är ogiltigt. Dessutom måste spädbarn som ska bli frälsta (och det är säkert att vissa blir frälsta i den åldern) utan tvekan först ha blivit pånyttfödda av Herren. För om de bär med sig en medfödd fördärvlighet från sin moders livmoder, måste de renas innan de kan tas emot i Guds rike… Men för att tysta denna typ av invändare [kritiker] gav Gud, i fallet med Johannes Döparen, … ett bevis på vad han kan göra hos andra.”

F: Förnekade Jesus i Matt 19:16–17 att han var god, eller att han var Gud?

S: Nej, Jesus tar inte upp det här. Se diskussionen i evangelierna om Matt 19:16–17 för svaret.

F: Vad är det som är gott i Matt 19:17?

S: I 1 Mosebok 1 och 2 förklarade Gud hela skapelsen som god före mänsklighetens fall. Jesus sade i Markus 10:18 och Lukas 18:19 att ingen är god utom Gud själv. Gud är källan till godheten, men som Thomas av Aquino påpekade är det inte mer giltigt att definiera Gud som god enbart för att Gud är källan till det goda, än att definiera Gud som en fysisk kropp för att Gud är källan till alla fysiska kroppar.

För oss är godhet det som överensstämmer med Guds karaktär och önskade vilja. Vi uppmanas att göra gott i 1 Timoteusbrevet 6:18, så vi kan vara goda i en begränsad mening. Gud är god på ett högre sätt, eftersom 1) Han är källan till all godhet, som Han ger oss, 2) Han är den måttstock enligt vilken godhet bedöms, 3) och ingenting är fullkomligt gott utom Han (Markus 10:18; Lukas 18:19).

F: Stämmer det att rika människor inte kan komma till himlen, enligt Matteus 19:23?

A: Nej, annars skulle Abraham hamna i knipa, och Paulus, Jakob och författaren till Hebreerbrevet – för att inte tala om Jesus – skulle ha fel när de lyfter fram Abraham som en troens hjälte. Även Job skulle hamna i knipa, efter att Gud hade välsignat honom med rikedomar. Det är snarare kärleken till rikedomar och förlitan på dem som gör det svårt för en människa att komma till himlen. En människa kan ha stor rikedom, precis som Abraham, utan att älska eller förlita sig på sin rikedom. Det grekiska ordet för ”bedrövad” här, lypoumenos, betyder bedrövad eller mycket sorgsen.

F: Vad menade Jesus med att en kamel ska gå igenom ett nålsöga i Matt 19:24, Mark 10:25 och Luk 18:25?

S: Vissa tror att ”nålögat” var ett smeknamn för en smal port i Jerusalem. Men även om Jerusalem och andra städer hade några mycket smala portar, känner vi inte till någon port som kallades ”nålögat”. Det grekiska ordet här, rhaphidos, kan endast betyda en nål för sömnad eller kirurgi, inte någon sorts port inuti en port.

Det är mer troligt att Jesus här använder en överdrift. Det är helt omöjligt för en kamel, särskilt en lastad kamel, att passera genom ett nålsöga. Jesus använde denna komiska liknelse för att uttrycka just detta. Judiska författare i den babyloniska Talmud (Babylonian Berakoth 55b) använder en liknande överdrift: ”en elefant som passerar genom ett nålsöga”. (Elefanter var vanligare i Babylon, och att uttrycket används i Babylon visar att det inte handlade om en port i Jerusalem.)

a) det är naturligtvis omöjligt för en människa som anser sig vara rik att någonsin komma till himlen, och

b) allt, till och med att en rik man kommer till himlen, är möjligt för Gud (Matteus 19:26; Markus 10:27; Lukas 18:27).

F: I Matt 19:27,30, vad är den centrala frågan i denna vers och i detta kapitel?

S: Först och främst vad det inte handlar om. Det handlar inte om huruvida deras förnuft tror på Jesu ord – de trodde alla, till och med den rike unge mannen. Det handlar inte heller om huruvida de har beslutat sig för att följa Jesus. Det gör de redan, och Jesus avvisade till och med vissa som sa att de ville följa honom. Det handlar snarare om ditt hjärta. Är du villig att lämna allt annat för att följa Jesus? Kanske handlar det om att välja att stanna kvar i en äktenskaplig situation (oavsett om du lever i celibat eller är gift), när ett alternativ som Gud inte har lämnat öppet för dig verkar mer lockande just nu. Kanske handlar det om att välja en ekonomiskt mindre fördelaktig situation, när du är ganska säker på att du skulle kunna gå emot Gud och få betydligt (eller till och med bara lite) mer pengar. Om Gud har ditt sinne och din vilja, är det jättebra. Men har Gud också ditt hjärta?

F: I Matt 19:27,30, på vilka sätt kan du avgöra om något har mer av ditt hjärtas hängivenhet än Gud?

S: Man kan ofta upptäcka vad du är hängiven genom att titta på din tid, dina pengar och ditt hjärta.

Tid: Om den tid du lägger på något är mer än den tid du ägnar åt att tillbe, be till och tjäna Gud, då är något i obalans. Jag träffade en gång en man som tog ledigt hela våren och sommaren för att se varenda basebollmatch – både hemma och på bortaplan – med sitt favoritlag. Först kanske man skulle tro att hans hängivenhet var beundransvärd. Men när man tänker efter är den inte alls beundransvärd. Trodde han att han inte hade något bättre att göra med sitt liv än att titta på baseboll hela tiden? Fanns det inget bättre han kunde göra?

Pengar: Titta på ditt kontoutdrag varje månad. Det finns nödvändiga utgifter du måste betala, som hyra eller amorteringar, basmat och andra utgifter. Men hur är det med resten av pengarna? Vilken kategori spenderar du mer på än vad du ger till Gud? Finns det saker, som frekventa semestrar, fin mat eller lyxiga kläder, som tar för stor del av din budget?

Hjärtat: Titeln på en film säger allt: ”Heaven can wait”. Om du inte vill komma till himlen ännu, eftersom något här på jorden är mer lockande för dig, är det troligt att din hängivenhet till det är större än din hängivenhet till Gud. Om det finns något som tydligt sägs i Skriften som du säger att du inte kan följa, kan det ha ett starkare grepp om ditt hjärta än Gud. Även om du rationaliserar det med att ”Gud förstår” eller ”vi är ju alla syndare ändå så det spelar ingen roll”, lurar du bara dig själv.

F: I Matt 19:28 och Luk 22:28–30 står det att lärjungarna ska sitta på tolv troner – kommer då Judas Iskariot också att sitta där?

S: Nej. För det första nämns inte tolv troner i Luk 22:28–30, utan endast tolv stammar. I själva verket står det INTE i Matt 19:28 att de tolv lärjungarna ska sitta på tolv troner. Istället står det: ”… ni som har följt mig ska också sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” Det står alltså att det kommer att finnas tolv troner, men det står inte att de tolv lärjungarna kommer att sitta på dem. Istället lovade Jesus detta endast till ”ni som har följt mig”. Judas fortsatte inte att följa Jesus och övergav sin plats som lärjunge efter att ha förrått Jesus, vilket framgår av Apostlagärningarna 1:20. I Matteus 19:28 lovade Jesus detta endast till ”ni som har följt mig”.

F: Hur kommer människor i Matt 19:29 att ha 100 gånger fler fäder, mödrar osv. i detta liv?

S: Denna vers gäller både i detta liv och i det kommande livet. Föreställ dig att ha hem över hela världen som står öppna för att välkomna dig, och människor av alla raser i världen som är dina kära bröder och systrar. Detta är vad vi har, eller borde ha, i den kristna gemenskap som vi kallar kyrkan. Dessutom kommer vi i himlen att ha i fullkomlig form det som vi har i ofullkomlig form på jorden.

F: I Matt 19:30, Mark 10:31 och Luk 13:30, på vilka sätt kommer de som är först att bli sist och tvärtom?

S: I slutet kommer vi mycket väl att bli förvånade över vem som är först och vem som är sist. Saker och ting kommer att vara annorlunda på åtminstone fyra sätt:

Stolthet: De som var stolta i detta liv kommer att bli ödmjukade, och de ödmjuka kommer att upphöjas (Jak 4:6; Luk 1:51–52).

Rikedom: Generellt sett ser många människor med mycket pengar inte något stort behov av att vända sig till Gud, vilket Ordspråksboken 30:8–9 antyder och Lukas 16:19–21 ger ett exempel på. Paulus säger i 1 Korintierbrevet 1:26–31 att få i församlingen i Korint var visa enligt världsliga mått eller inflytelserika. Jakob 2:5 visar att detta gällde i de flesta av de tidiga församlingarna. Se även Lukas 1:53 och Jakob 5:1–6.

Belöningar: Gud kommer att döma de troende utifrån vad de har fått. Av dem som har fått mycket krävs också mycket.

Tjänande: De största troende, i Guds ögon, är de som tjänar andra, vilket Markus 9:35–37, Lukas 9:46–48 och Matteus 18:1–4 visar.

Var försiktig med att försöka förhandla dig in i himlen eller förhandla om belöningar. Ty eftersom Gud känner till motiven kan de som utåt sett verkar vara först bli de sista.

F: Är herren rättvis i denna liknelse i Matteus 20:1–16?

S: Husbonden representerar Gud, och Gud är rättvis enligt sina egna måttstockar. Jag kan inte svara på om han är orättvis enligt dina måttstockar, eftersom vissa människor har mycket märkliga uppfattningar om rättvisa. Gud lär oss att hans måttstock för rättvisa ändå ger utrymme för särskild generositet.

Gud är rättvis, och han betalade varje arbetare korrekt det han hade lovat.

Den första gruppen förhandlade om sin lön. De andra grupperna lät helt enkelt ägaren betala vad han valde. Vi vill hellre ha Guds nåd än att försöka förhandla med Gud. När man kan välja mellan rättvisa och nåd, vill man ha nåd.

F: Får alla samma belöning i himlen enligt Matt 20:1–16?

S: Nej. Även om Matteus 20:1–16 kan tyckas antyda det, lär 1 Korintierbrevet 3:12–15 uttryckligen att vi inte ska tro att alla får samma belöning i himlen.

F: Varför är Matteus 20:1–16 en utmärkt liknelse att studera tillsammans med mormoner (LDS)?

S: Denna falska religion lägger tonvikten på gärningar, och frälsningen bygger på vad man förtjänar. Mormonismen lär ut att det finns tre himlar: den högsta för goda mormoner, den mellersta – något bättre än jorden – för dåliga mormoner och goda kristna, och den lägsta himlen – något sämre än jorden – för större delen av resten av mänskligheten. Även om Mormons bok säger: ”Vi vet att det är genom nåd som vi blir frälsta, efter allt vi kan göra.” (2 Nephi 25:23), är detta bara en täckmantel för ”allt du kan göra”. Om man bortser från frågorna om huruvida du verkligen gjorde allt du kunde, eller vad ”efter” betyder, säger detta åtminstone att frälsningen är en kombination av gärningar och nåd. Denna liknelse ger föga mening inom mormonismen, eller för den delen inom de flesta gärningsbaserade religioner.

F: Hur kan den Allsmäktige Guden i Matt 20:17–19 tillåta att Hans profet Jesus överlämnas till hedningarna för att bli hånad och dödad?

S: Ibland krävs det att man är beredd att inledningsvis framstå som besegrad för att uppnå den slutgiltiga segern.

F: I Matt 20:20–28 står det att stora kristna är tjänare, inte härskare över andra. Varför verkar då vissa kristna ledare glömma detta?

S: Makt kan korrumpera, och många ogudaktiga män kallade sig själva troende. Du kan läsa om några av de sorgliga exemplen som Gud lärde oss om i Kungaböckerna och Krönikeböckerna.

F: Vad är det i Matt 20:22 som Jesus påpekar att de är okunniga om när det gäller deras begäran?

A: De frågade bara om belöningen. Precis som vissa människor idag, som ”Believer’s Bible Commentary” på s. 1280 uttrycker det: ”De ville ha en krona utan kors, en tron utan offeraltaret, härligheten utan det lidande som leder dit.” Jesus tillrättavisade inte deras önskan. Det är helt i sin ordning att längta efter stora belöningar i himlen, men inte om man inte är villig och kapabel att göra det som leder till belöningarna. Alla apostlarna dog som martyrer, utom Johannes, som dog en naturlig död. Som Robert Little sa: ”Jakob dör en martyrdöd, Johannes levde ett martyrliv.”

Jesus krävde inte bara uppoffring; han visade också själv vad det innebar. Men vissa anser att även om Jesus valde att tjäna genom uppoffring, så känner de på något sätt att de själva borde undantas.

De övriga tio lärjungarna blev upprörda över dessa två. Det berodde inte så mycket på stolthet över att de själva skulle ställa en begäran, utan snarare på avundsjuka över att de skulle gå före dem genom en enkel begäran.

F: Vad kan vi lära oss av Jesu exempel i Matt 20:28?

S: Jesus, som från evighet existerar som Guds Son i härlighet, kom till jorden inte för att bli betjänad utan för att tjäna. Som Jesu efterföljare måste vi fråga oss hur allvarliga vi är. Känner vi att vi är här för att ”få” och bli betjänade, eller är vi främst på denna jord för att ”ge” och tjäna Gud och andra?

F: I Matt 20:30, var det två blinda män eller en blind man vid namn Bartimeus, som det står i Markus 10:46–52?

S: Det kan ha varit två olika händelser, eftersom alla blinda män i Jeriko säkert ville träffa Jesus. Eftersom orden ”Davids son, förbarma dig över mig/oss” ropades i båda evangelierna är det dock mer troligt att det var en enda händelse. Bartimeus skulle då vara namnet på en av de två blinda männen. Markus, som troligen hörde detta från Petrus, kände bara till en blind man men visste hans namn. Matteus, som var på plats, såg båda de blinda männen.

F: Varför frågade Jesus i Matt 20:32 den uppenbart blinde mannen vad han ville att Jesus skulle göra?

S: Det kan finnas två olika skäl.

För det första ville Jesus att mannen skulle be om det muntligt innan han fick synförmågan, och Jesus gav mannen möjligheten att göra det.

För det andra vill inte alla som är funktionshindrade bli friska. Det har förekommit fall där människor i spetälskekolonier medvetet smittat sina barn så att barnen skulle få försörjning resten av livet.

När du har ett behov, behöver ett mirakel eller gråter av sorg över den ondska du ser i ditt eget hjärta, låt då inte någon eller något distrahera dig från att ropa till Jesus.

F: Varför sa Jesus till sina lärjungar att de skulle ta en åsna i Matt 21:1–3, Mark 11:2–3 och Luk 19:30–31?

S: När en kung red in i en stad, red han in på en häst – ett stridsdjur – för att symbolisera att han var en erövrare. När en kung eller domare red in på en åsna symboliserade detta att han kom i fred, utan sin armé. Detta uppfyllde också Sakarja 9:9–10.

En viktig punkt i detta avsnitt är att Jesus på ett mycket tydligt sätt förkunnade att han var Messias. Om de judiska ledarna skulle välja att döda honom, skulle det inte bero på att de var ovetande om att Jesus hävdade att han var Messias.

Dessutom tyder ägarens samtycke och brist på förvåning över att lärjungarna tog åsnan på att ägaren redan hade accepterat att Jesus använde den. När Jesus stannade till en kort stund i Betania, strax utanför Jerusalem, skulle det ha gett tid för ryktet att spridas och för folkmassor att samlas.

F: I Matt 21:1–46, hur reagerar olika människor idag när Jesus och hans lära kommer in i deras liv?

S: Vissa välkomnar att få en närmare inblick och följer med Jesus. Andra försöker ignorera det. Ytterligare andra hyser motvilja och frågar: ”Vem tror han att han är, som kommer och talar om för oss vad vi ska göra?” Var försiktig med vilka du umgås med. Om du umgås mycket med den sista gruppen, se till att du inte blir mer och mer lik dem.

F: I Matt 21:12–13, Mark 11:12–19 och Lukas 19:43–48, varför var Jesus arg på växlarna?

S: Dessa människor befann sig i Guds hus utan någon avsikt att tillbe Gud. De var både en distraktion och en hämning för dem som kom för att tillbe Gud. Gud tar vår tillbedjan på största allvar.

De judiska Mishnah-skrifterna beskriver fall av oskäliga priser på djur. (De tidigaste Mishnah-skrifterna skrevs omkring år 200 e.Kr.) Om en person var tvungen att ta med ett djur för att offra i templet, och priserna för att köpa ett djur var orimligt höga, skulle de fattiga utestängas från att tillbe Gud på rätt sätt.

Det är ganska märkligt att vissa som verkade så noga med att religionen skulle utövas på rätt sätt kritiserade Jesus för att han lät barnen säga ”Hosianna”, men inte hade några problem med att växlarna gjorde orimliga vinster på de tillbedjande.

Det är intressant att de när det gällde offergåvor insisterade på att växla de romerska mynten till mynt från Tyros. Vissa trodde att det berodde på att de romerska mynten bar avbildningar av gudar och kejsare som påstod sig vara gudar. Men även mynten från Tyros hade avbildningar av gudar.

F: Vad är betydelsefullt med att de blinda och lama kom till Jesus för att bli helade i Matt 21:14–15?

S: Det var mycket svårt att vara blind, lam eller på annat sätt oförmögen att arbeta i det forntida samhället. Man kunde inte förvänta sig att någon myndighet skulle hjälpa en. Även om de judiska församlingarna och familjen hjälpte de fattiga, var det ändå osäkert om man kunde få den ekonomiska hjälp som behövdes. Även om detta inte föreskrivs i Gamla testamentet förbjöd de flesta judiska auktoriteter blinda eller lama människor att offra, även om de fortfarande fick vistas i templet. Jesus hjälpte dem genom att bota dem.

I motsats till den vanliga judiska praxisen att ge viss hjälp och låta dem tigga i templet för resten av sitt uppehälle, ansåg Qumran-gemenskapen (1QSa 2:5–22; 1 QM 7:4–5) att alla handikappade människor var uteslutna från den judiska församlingen eller den messianska festmåltiden i ändens tid.

F: I Matt 21:16–17 – eftersom vi bara ska tillbe Gud – varför tog Jesus då emot lovsång?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Jesus tog inte bara emot komplimanger och beröm, utan han tog även emot tillbedjan i Johannes 9:38. (Det grekiska ordet proskuneo innebär här mycket mer än bara tack eller respekt.)

2. Det är bra att ge gudfruktiga ledare ära och beröm (men inte tillbedjan), vilket Filipperbrevet 2:29 visar. Tillbed dock endast Gud (Matteus 4:9–10; Lukas 4:7–8; Uppenbarelseboken 19:10; 22:8–9)

3. Inte bara människor (Matteus 2:2), utan även änglar tillber Jesus som Gud i Hebreerbrevet 1:6.

4. Jesus är Gud (Johannes 1:1; Hebreerbrevet 1:8,9), och Jesus är vår Herre och vår Gud (Johannes 20:28-29).

F: Varför verkade Jesus i Matt 21:18-19 och Mark 11:14, 20-21 så sträng att han lät ett icke-tänkande fikonträd vissna?

S: Det är nästan som att fråga hur många veteplantor som grymt mördades för att du skulle kunna äta din skiva bröd. Svaret är inga, eftersom icke-tänkande växter inte kan mördas grymt. Dessutom, om ett träd inte visar knoppar och frukt när det botaniskt sett förväntas, är det ett tecken på att det är sjukt, vilket är en träffande beskrivning av det judiska religiösa etablissemanget.

Jesus brydde sig inte om växtens icke-existerande känslor. I Markus 13:28–29 uppmanar Jesus oss istället att beakta liknelsen om fikonträdet. När grenarna och bladen slår ut, då är sommaren nära. På samma sätt, när Messias kommer till Jerusalem, är människans frälsning nära. Men dessa ledare gav sken av att vara andligt fruktbara, medan de i själva verket var ofruktbara.

Fikonträd slår ut sina blad precis innan de sätter gröna fikon. Fikonbladen utan fikon är ungefär som ”falsk reklam”. Men om det inte finns några tidiga fikon nu, kommer det inte att finnas några mogna fikon senare. Runt Galileiska sjön fanns fikon tio månader om året, även om säsongen var kortare runt Jerusalem.

Efter att Jesus hade gjort detta använde han liknelsen om fikonträdet i Matteus 24:32.

Boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 441–442, som hämtar information från en artikel med titeln ”The Barren Fig Tree” av W.M. Christie, ger ytterligare detaljer. Där står det att mot slutet av mars månad börjar blad dyka upp på fikonträden, och små knoppar som på palestinsk arabiska kallas taqsh, stora som gröna mandlar, växer fram. Dessa faller av, eftersom de inte är riktiga fikon, men bönderna äter dem när de är hungriga, även om de inte smakar särskilt gott. Om fikonträden däremot får blad utan att taqsh bildas, kommer det inte att bli några fikon.

F: I Matt 21:21–22 och Mark 11:24 står det att vi kan be om vad som helst i bön. Varför ber då inte kristna om att alla ska bli kristna, och varför får de inte det? Dessutom har jag en lång önskelista...

A: Gud kan göra vad som helst (förutom att ljuga, låta sig frestas av det onda, förneka sig själv eller svära vid någon som är större än han själv), men en logisk omöjlighet existerar inte. Gud kan inte skapa människor som frivilligt väljer att älska och lyda honom utan att de samtidigt har förmågan att frivilligt välja att älska och lyda honom.

Till och med Jesus själv grät över att Jerusalem förkastade honom i Matteus 23:37–39. Till och med fariséerna fick ”förkasta Guds avsikt för sig själva” i Lukas 7:30.

När det gäller de långa önskelistorna, se diskussionen om Matteus 7:7–11 om hur Gud, likt en vis Fader, ger oss endast de goda saker som vi ber om på rätt sätt. Prisa Gud för att Han inte alltid säger ”ja” till oss!

F: I Matt 21:21–22 och Mark 11:24, när man ber och tror, är man då garanterad att alltid få det man ber om?

S: Nej, denna vers säger att man verkligen måste tro på det man ber om. Om man hyser synd i sitt hjärta (Psaltaren 66:18), vänder det döva örat till de fattiga (Ordspråksboken 21:13), är ogudaktig (Ordspråksboken 15:29; Jesaja 59:1–3), vägrar att lyssna på Gud (Sakarja 7:11–14 och underförstått i Ordspråksboken 28:9) eller ber för att tillfredsställa dina själviska begär (Jakob 4:3), kommer Gud, likt en vis Fader, inte att ge dig det.

F: Hur stor var tempelgården i Matt 21:23?

S: Innan Jesu verksamhet hade Herodes den store utvidgat tempelgården till cirka 330 yards gånger 500 yards (300 meter gånger 460 meter). Det var där Jesus befann sig när han drev ut växlarna och predikade.

F: Varför svarade inte Jesus helt enkelt på deras fråga om att han var Messias i Matt 21:23–24?

S: Svaret var uppenbart för dem som ville veta. Men trots alla under var det inte möjligt att ge ett svar som de skulle acceptera, eftersom de envist hade vägrat att tro. Därför talade Jesus på ett sådant sätt att om de ärligt skulle svara på hans fråga, skulle de också besvara sin egen. Tyvärr sökte de som ställde frågorna, när de själva blev tillfrågade, det mest lämpliga svaret, inte det sanna.

F: Varför vägrade Jesus i Matt 21:24–27, Mark 11:33 och Luk 20:7–8 att berätta för dem med vilken auktoritet han gjorde dessa saker?

S: Två punkter att beakta i svaret.

1. Jesus var inte skyldig att svara på någons fråga, särskilt inte på frågor som ställdes inte för att ta reda på sanningen, utan för att sätta honom i en fälla.

2. De kände redan till svaret. Jesus hade redan hävdat att han kom från Gud genom att göra dessa saker. De ville bara ha ett tydligt uttalande från honom just då.

Eftersom vi förkunnar sanningen ska vi inte ljuga, men det är okej att ibland vägra att svara, särskilt om de som ställer frågorna inte vill veta sanningen, utan bara försöker sätta dig i en fälla.

F: I Matt 21:33–41 symboliseras Gud av markägaren – vet Han då ibland inte vad som pågår?

S: Markägaren symboliserar visserligen Gud, men Han vet vad som händer, vilket bevisas av att Jesus berättade denna liknelse. Gud är sååå tålmodig och långmodig; denna liknelse visar oss att han till och med är villig att tillåta fortsatt olydnad och orättvisa, och till och med sin Sons död, för de förlorades skull. Detta för att de ska kunna komma till honom. Guds tålamod har dock en gräns, nämligen på domedagen, då allt kommer att rättas till.

I denna liknelse är hyresvärden så mild och ändå sträng. Han är så mild, nästan till den grad att det gränsar till dårskap. Men i slutändan drabbas arrendatorerna av den stränga vrede som de förtjänar.

Gud är markägaren, budbärarna var profeterna i Gamla testamentet och Sonen är Jesus.

F: Hur har vissa grovt feltolkat Matteus 21:43 när det gäller britterna?

S: När det står att Guds rike kommer att tas ifrån er (plural) [dvs. judarna] och ges till ett annat folk (singular, ethnei på grekiska), har vissa kommit fram till en märklig villfarelse som kallas brittisk-israelism. I den vanligaste varianten av denna uppfattning hävdas det att de tio förlorade stammarna, istället för att assimileras bland de andra folken i Mellanöstern, alla tillsammans vandrade till de brittiska öarna, och att britterna därför härstammar från bibliska judar (trots genetiska bevis som talar emot detta). Tydligen måste anglerna, saxarna, juterna, danerna och senare normanderna, som alla bosatte sig i Storbritannien, inte ha haft några ättlingar! Men visste du att det finns genetiska markörer som visar att någon har anglosaxiskt ursprung? Cirka 25–40 % av britternas gener är anglosaxiska. Se https://www.nature.com/articles/ncomms10408 (10 december 2022) för mer vetenskaplig information.

Hur som helst populariserades denna uppfattning i en bok med titeln *A View of the Hebrews*, som skrevs strax före Joseph Smith jr., mormonismens grundare. Den brittisk-israeliska läran anhålls av mormoner och Herbert W. Armstrongs Worldwide Church of God.

Nationen/folket här är kyrkan, och kristna av alla etniska bakgrunder och från alla länder är lika mycket en del av den.

F: I Matt 21:46, var Jesus verkligen en profet eller ansåg folket bara att han var en profet?

S: Det faktum att ”de betraktade honom som en profet” visar inte om han verkligen var en eller inte. Han kom från Gud, talade Guds ord och förutsade framtiden, så han var en profet, och många betraktade honom som sådan.

F: I Matt 22:13–14: Hur kan Gud vara allälskande när han förvisar någon och kastar denne i mörkret?

S: Vem har sagt att Gud är allälskande? Det gör inte Bibeln. Som det står i Romarbrevet 11:22 ska man beakta både Guds godhet och stränghet. Gud är det mest kärleksfulla väsen i universum. Men han är inte kärleksfull på det sätt som vissa definierar kärlek, om deras definition står i strid med hans andra egenskaper: helighet, rättvisa och vrede.

F: Avser frasen ”många är kallade, men få är utvalda” i Matt 22:14 variationer och grader av tro och visshet, såsom bahá’íerna lär ut i *Some Answered Questions*, s. 129–131?

S: Nej. Om man läser hela liknelsen i Matteus 22:1–14 ser man att den delar in människor i två kategorier: de som kommer in till den kungliga bröllopsfesten och de som inte gör det. ”Många är kallade, men få är utvalda” syftar på dem som blev inbjudna men vägrade att komma, och på en man som ville komma in i olämpliga kläder. Det kan vara så att han, efter att ha blivit inbjuden, gick vidare med sina sysslor utan att förbereda sig för bröllopet, och när tiden smög sig på honom hade han inte tid att gå hem och byta kläder. Detta liknar på sätt och vis vissa som vill följa Kristus, men som inte gör några förändringar i sin egen dagordning för att kunna göra det. Vi måste ”byta kläder” för Kristus.

För övrigt är detta en annan liknelse än den i Lukas 14:16–24 om en privat bankett, med en annan poäng.

Här finns en lärdom för alla. Man kan inte bara läsa en enda vers i Bibeln, ignorera vad som står före eller efter, och förvänta sig att tolka innebörden korrekt.

F: Vad säger Jesus i Matt 22:21 om skatter och staten?

S: Först lite bakgrund, sedan svaret.

Många judar var förbittrade över att de var tvungna att betala skatt till de avgudadyrkande, förtryckande hedniska romarna. Faktum är att vissa fanatiker hävdade att en jude vanärade Gud när han betalade skatt till romarna. På ett romerskt mynt stod inskriptionen ”Tiberius Caesar Augustus, son till den gudomlige Augustus”. Fariséerna betalade skatten eftersom de var tvungna, men de var inte glada över att göra det. Så om man stödjer att man ska betala skatt, förlorar man deras stöd. Om man däremot stödjer att man inte ska betala skatt, kan de som ställer frågorna till Jesus naturligtvis springa direkt till romarna och berätta det för dem. Så de försökte sätta Jesus i en svår situation.

Jesus tog inte ställning i deras politiska tvist om huruvida den romerska makten var legitim eller inte. Men Jesus sade att man skulle ge de styrande civila myndigheterna, rättfärdiga eller inte, vad de hade rätt till, och ge Gud vad han hade rätt till. Romarbrevet 13:1–6 säger också att vi ska betala skatt och underkasta oss de styrande myndigheterna.

Jesus förmedlade också ett andra budskap här. Jesus visade genom sitt svar att frihet, nationell självständighet och patriotism inte var det främsta målet för en kristen; det är att följa Gud. Ett tredje budskap som Jesus antydde här är att vi kan vara medborgare i Guds rike och samtidigt underkasta oss sekulära civila regeringar. Romarna, särskilt senare under Nero, var fruktansvärda härskare som gjorde korruption till något normalt. Och ändå finns det inga uppgifter om att Paulus eller någon av de andra apostlarna försökte starta ett uppror eller en självständighetsrörelse.

F: Varför sa Jesus i Matt 22:29 till saddukéerna, som uppenbarligen hade studerat Skriften, att de hade fel eftersom de varken kände till Skrifterna eller Guds kraft?

S: Enligt de tidiga kristna författarna ansåg saddukéerna att endast de fem första böckerna i Gamla testamentet (1 Mosebok till 5 Mosebok) var Skriften, inte resten av Bibeln. Josefus sade också att de endast följde det som stod i Toran. I Apostlagärningarna 23:8 står det att saddukéerna förnekade uppståndelsen, änglarna och andarna. Även i dag kan människor läsa och studera Bibeln, men ändå välja att förbli okunniga om Guds kraft och vad det innebär att tro på Skriften.

F: Betyder Matt 22:30 att vi inte kommer att ha fysiska kroppar i himlen, eftersom vi kommer att vara som änglarna och änglarna är andar (Hebr 1:14)?

S: Nej. Jämförelsen gäller äktenskapet. Det står inte att vi kommer att vara som änglarna i alla avseenden, utan endast i detta avseende.

F: I Matt 22:30, Mark 12:25 och Luk 20:34–35 – betyder detta att det inte finns några äktenskap i himlen, eller bara att det inte sker några nya vigselceremonier, men att vissa jordiska äktenskap består i himlen?

S: Vi vet att det inte finns några äktenskap i himlen genom att läsa Romarbrevet 7:2. En kvinna kan inte vara gift med mer än en man. Om mannen dör är hon dock fri från äktenskapet och kan gifta sig igen. Därför är hon inte längre gift i himlen.

Som en sidokommentar tror den falska religionen mormonismen att vissa ”tempeläktenskap” är eviga. Men om maken dör kan hustrun gifta om sig. Det är bara så att hon inte kan ha två tempeläktenskap för tiden och all evighet. Ur ett mormonskt perspektiv, vad skulle mannen i den mormonska himlen tänka medan hans hustru ”lekte runt” med ett vanligt äktenskap efter att han dött?

F: Stöder Matteus 22:30 på något sätt sex utanför äktenskapet, som sekten ”Family of Love” (tidigare ”Children of God”) hävdar?

S: Inte alls. Att säga att vi inte kommer att ha ett äktenskapligt förhållande i himlen betyder helt enkelt det som Jesus sa att det betyder, nämligen att det inte kommer att finnas något behov av äktenskap i himlen. Det står inte att vi på jorden ska vara sexuellt promiskuösa eller helt celibatära utan äktenskap. Denna typ av påstående är intressant för att se hur långt vissa kan gå i sina försök att läsa in sina egna åsikter i Bibeln, åsikter som inte finns där.

F: I Matt 22:30, Mark 12:25 och Luk 20:34–35… Hej. Min pappa har just gått bort. Min mamma tar det väldigt hårt och vill veta om hon fortfarande kommer att vara gift med honom i himlen. Jag vet inte hur jag ska svara på hennes fråga. Jag vet att det i Matteus 16:19 står att det som binds på jorden ska vara bundet i himlen och det som löses på jorden ska vara löst i himlen. Men jag har hört sägas att ”det finns inget äktenskap i himlen”. Jag har ingen bibelvers som stöder detta, men jag har hört det sägas. Kan du hjälpa mig att förstå?

S: Jag vill framföra mina kondoleanser till dig och din familj med anledning av din pappas bortgång. Jag tror inte att Matteus 16:19 var avsett att handla om äktenskap, utan snarare om att vara fri att komma till himlen. Matteus 22:23–32 handlar dock om just det. Saddukéerna, som förnekade uppståndelsen, försökte misskreditera både Jesus och fariséerna genom att säga att om äktenskapen i himlen är som på jorden, hur blir det då med en kvinna som blir änka flera gånger?

I Matteus 22:30 svarade Jesus att människor varken gifter sig eller ges i äktenskap i himlen, utan är som Guds änglar, och änglar är förmodligen alltid ogifta. Vissa har försökt tolka detta som att det inte finns några bröllop i himlen, men att människor som var gifta förblir gifta. Detta är dock ingen giltig tolkning av denna vers, för om det var allt Jesus menade, skulle sadducéernas argument inte ha motbevisats. I moderna termer: om en änka skulle gifta om sig, skulle då:

1) Hennes första make i himlen just ha förlorat en hustru, eller

2) skulle hon ha två män i himlen, eller

3) Om hon inte var säker på sin makes frälsning, skulle hon inte veta om hon fortfarande var gift eller ogift förrän hon dog, eftersom man förmodligen inte kan vara gift med någon i helvetet när man själv är i himlen.

Nej, som äktenskapslöftena brukar lyda: ”tills döden skiljer oss åt”. Om din mor senare skulle välja att gifta om sig, är det inget fel i det, som Paulus lär i Romarbrevet 7:1–3. Det kanske till och med känns konstigt för dig till en början att se henne med en annan man, men du skulle behöva vänja dig vid det; det som Gud uttryckligen har förklarat vara okej ska vi inte säga är fel.

Allt detta sagt betyder det inte att hon inte kan tillbringa tusentals och åter tusentals år med sin tidigare make, som kära vänner i himlen. Jag skulle förvänta mig att i himlen, när vi är fullkomliga, kommer hennes make att älska henne ännu mer än han älskade henne på jorden, och hon på samma sätt. Naturligtvis kommer båda två att älska Gud ännu mer.

F: I Matt 22:31–32 och Mark 12:26, är det berättigat av Jesus att framföra detta argument baserat på verbet ”är” i presens?

S: Tydligen så, eftersom sadducéerna inte diskuterade med Jesus om tempuset i det hebreiska ordet.

Dessutom skulle det inte finnas någon anledning att nämna Abraham, Isak och Jakob om de inte existerade, och om Gud skulle överge andra när de dör. Saddukéerna kunde bara säga: ”Gud är inte längre deras Gud, eftersom de är döda.” Men både Jesus och fariséerna sa att Gud fortfarande är deras Gud.

F: Varför tillrättavisade inte Jesus denna fråga i Matt 22:35–36 och Mark 12:28–29, såsom han gjorde med den föregående frågan om äktenskapet?

S: Den föregående frågan om kvinnan som hade haft sju män syftade inte till att söka sanningen utan till att sätta Jesus i en fälla. Denna fråga ställdes därför att frågeställaren uppriktigt ville lyssna på vad Jesus hade att säga. Det är helt i sin ordning att respektfullt ställa vilken fråga som helst om Gud, så länge vi frågar för att få veta sanningen och följa den.

Jesus var inte den ende som fick denna fråga; rabbinerna diskuterade detta sinsemellan. Hillels ”negativa gyllene regel” formulerades när icke-judar bad honom förklara hela lagen under den tid han kunde stå på ett ben. Han sade att sammanfattningen var: Gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig, och resten av lagen är kommentarer. Å andra sidan säger Mekilta, 2 Mosebok 6, och Sifre, 5 Mosebok 12:8; 19:11, att alla bud i lagen är lika viktiga.

F: I Matt 22:37–40 och Mark 12:30, lade Jesus faktiskt till något till 5 Mosebok 6:4, eller omformulerade han det utan att lägga till något?

S: Evangelierna omformulerar ofta det Jesus sa och återger inte nödvändigtvis de exakta orden. I Matteus 22:37–40 står det hjärta, själ och sinne. I Markus 12:30 står det hjärta, själ, sinne och kraft. Den masoretiska texten i Gamla testamentet nämner hjärta, själ och kraft, men enligt The NIV Study Bible, s. 1475, lägger vissa Septuaginta-manuskript till ordet ”förnuft”, så Jesus var inte den förste att lägga till ”förnuft”. (De bevarade skrifterna av den judiske filosofen Filon hänvisar inte till 5 Mosebok 6:4. Döda havsrullarna 4Q43 (=4QDt(p)) innehåller 5 Mos 6:4–11, men jag har inte sett någon översättning av den.)

Dessutom är hjärta, själ och förnuft i judiskt tänkande inte separata kategorier utan överlappar varandra.

F: I Matt 22:37, när det gäller det största budet, handlar det bara om ”hjärta, själ och sinne”, eller ingår även ”kraft”, som det står i Mark 12:29–30?

S: Det finns två möjliga svar.

1. Jesus kunde ha uttryckt sig på olika sätt, så det kan vara båda delarna.

2. Evangelierna återger det som Gud lät evangelisterna minnas. Det är inget problem att ha en konservativ tolkning av Skriften och säga att Matteus minne här var oprecist, eftersom han glömde ”styrka”.

Vilket av de två svaren är det rätta? Det spelar egentligen ingen roll, vilket svaret på nästa fråga visar.

F: Varför tillät en allsmäktig Gud i Matt 22:37 att det ”största budet” bevarades på ett oprecist sätt, på två olika sätt, nämligen som ”hjärta, själ och sinne” i Matt 22:37 och som ”hjärta, själ, sinne och kraft” i Mark 12:29–30?

S: Anledningen till att Gud medvetet tillät detta kan finnas i 2 Timoteusbrevet 2:14. Det är alltför lätt för människor att fastna i de exakta orden och försumma att tro på och leva efter det väsentliga.

Bibeln är helt korrekt och sann, men den skrevs och bevarades inte så exakt som möjligt. Med tanke på att Bibeln skrevs och fördes vidare med all den noggrannhet som Gud krävde (och den är extremt noggrann i vissa delar), så är de oklarheter vi ser i Bibeln av större betydelse i vissa människors ögon än de är för Gud.

Gud kunde ha bevarat detta bud och andra delar av Bibeln mer exakt, men det är troligt att de bristande exaktheterna var avsiktliga från Guds sida. Gud betonade hur allvarligt vi ska ta att lyda Skriften, men när vi börjar tvista om bristande exaktheterna, börjar vi att inte lyda Skriften enligt 1 Timoteusbrevet 6:4 och 2 Timoteusbrevet 2:14.

F: Hur hänger hela lagen och profeterna på dessa två bud i Matt 22:40?

S: Hela lagen handlade om hur vi behagar och förhåller oss till Gud, och hur vi älskar och förhåller oss till andra människor. Naturligtvis hade lagen andra positiva effekter, såsom att minska sjukdomar, skapa ett mer hygieniskt läger, stärka familjerna osv., men israeliterna kände inte nödvändigtvis till alla dessa hjälpsamma effekter.

F: I Matt 22:41–45, motbevisade Matteus att Jesus var Davids son genom att hänvisa till Ps 110?

S: Inte alls, eftersom Matteus uttryckligen hänvisade till att Jesus var Guds Son i Matteus 4:3,6; 8:29; 14:33; 16:16; 26:63; 27:40,43,54. Dessutom antyds det att Jesus är Guds Son i Matteus 2:15; 3:17; 17:5; 22:45. Jesus kallades Davids son i Matteus 1:1; 9:27; 15:22; 20:30,31; 21:9,15; 22:42. Jesus ställde en gåta till fariséerna, som de inte skulle kunna besvara förrän de tog emot honom. Det faktum att Jesus instämmer i och citerar Psalm 110 för att visa att denna person är Davids Herre, motsäger inte det faktum att Jesus instämde i och citerade Psalm 110 om att denna person också var en son till David.

Förresten, när Jesus, som inte hade gått i någon rabbinskola, ställde en fråga som alla de som hade gått i rabbinskola inte kunde besvara, såg det ganska illa ut för dem och deras skolor.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) besvarade denna invändning från Bardesanes genom att ge andra exempel där frågor ställdes. ”’Hur’ är inte ett förnekande utan en fråga. Faktum är att detta ord förekommer i Skrifterna, inte bara en gång utan ofta, för att uttrycka inte ett förnekande utan en fråga. Till exempel: ’Hur kan en jaga tusen?’ [5 Mos 32:30 LXX]. Återigen: ’Hur har den trogna staden Sion blivit en sköka?’ [Jesaja 1:21 LXX]. Och: ’Hur har Lucifer fallit från himlen, han som brukade stiga upp på morgonen?’ [Jesaja 14:12]. Kristus sade inte ’hur’ för att förneka, utan för att ställa en fråga.” Dialog om den sanna tron, femte delen, F13, s. 164.

F: Bevisar Matt 22:42 reinkarnation genom att visa att Jesus, Davids son, var Davids reinkarnation, såsom den (felaktigt benämnda) Unity School of Christianity hävdar?

S: Nej. Uttrycket ”son till” kan betyda både direkt son till och ättling till. Jesus var en ättling till David. Det finns inga bevis för reinkarnation i Skriften, men det finns läror som talar emot reinkarnation. I Hebreerbrevet 9:27 står det att det är bestämt att människan ska dö en gång och därefter ställas inför dom. Dessutom strider tanken att vi försöker om och om igen, kanske tills vi gör det ”rätt”, helt mot läran om att människor dör och sedan hamnar i himlen eller helvetet.

Den tidiga kristne författaren Minucius Felix (210 e.Kr.) sammanfattar det väl. Han säger att tanken på att människors själar återvänder i djur är ”clowners grovheter”. Minucius Felix, *Octavius*, kap. 34, s. 194

F: Hade Jesus rätt att vara så argumentativ i Matt 23?

S: Även om det är okej att debattera (som Paulus gjorde), så debatterar Jesus inte i detta kapitel. Han säger helt enkelt sanningen som den är och tillrättavisar fariséerna kraftfullt. Om tanken på att Jesus kraftfullt tillrättavisar någon är främmande för din teologi, kanske din teologi behöver ändras för att stämma överens med vad Jesus skulle göra. Som det står i *Believer’s Bible Commentary*, s. 1288, varnade Jesus för ”stora ord och små gärningar”.

F: Hur liknar vissa människor idag fariséerna i Matt 23:5–7, genom att både uttrycka sin stolthet och dölja den samtidigt?

S: För fariséerna handlade allt om ”att göra sig till”; de var noga med att låta andra veta hur religiösa de var. Men deras stora bönband, för att bokstavligen uppfylla 5 Mosebok 6:8, var bara ett sätt att visa alla andra hur religiösa de var, ungefär som att bära ett extremt stort kors. Idag kan människor göra saker för att visa andra hur mycket pengar de har, hur hög utbildning de har eller hur populära de är. Akta dig för frestelsen att mäta ditt självvärde utifrån dessa saker.

Föreställ dig att du åker iväg för att som volontär hjälpa svältande människor, och att du bär ett stort, diamantbesatt kors av 14-karatsguld medan du hjälper dem. Är det något som inte stämmer med den bilden? Föreställ dig att du donerar en stor summa pengar till en institution, och att de inte ber om att få uppkalla en byggnad efter dig, men att du insisterar på att byggnaden ska uppkallas efter dig.

F: I Matt 23:9 står det kortfattat att vi inte ska kalla någon för ”far” – kan vi då kalla vår jordiska far för det?

S: Ja. Jesus var inte emot att hänvisa till det direkta fysiska och släktmässiga förhållandet till en far, eftersom Jesus själv använde det ordet i detta sammanhang i Luk 11:47; Joh 6:58. Jesus var emot att använda de religiösa titlarna far, mästare, lärare, rabbi, som judarna gjorde.

Detta kan betraktas på tre olika sätt, och alla tre är korrekta. Kalla ingen ”fader” som om denne kunde upprätthålla ditt andliga liv. Kalla ingen en ofelbar lärare. Och ingen bör vara din ”andliga vägledare”; din relation till Gud är lika nära som till vilken annan person som helst.

Det fanns rabbiner åtminstone från Hillels tid, en generation före Jesus. Efter att Mishna sammanställdes omkring år 217 e.Kr. var en person tvungen att lyda sin rabbi utan att ifrågasätta, fick inte gå bredvid eller framför sin rabbi och fick inte hälsa på sin rabbi förrän rabbin hälsade på dem först.

F: Vad menar Jesus i Matt 23:9 när han säger: ”Kalla ingen människa fader”? Uppenbarligen kan vi kalla våra biologiska pappor ”fader”. Dessutom kan vi kalla våra andliga ledare – pastorer – ”fader”. Paulus själv hänvisade till andliga ledare som ”fader”. 1 Kor 4:15 Även om ni har tiotusen vårdnadshavare i Kristus, har ni inte många fäder; ty i Kristus Jesus blev jag er FADER genom evangeliet. Apg 7:2 Och Stefanus sade: ”Bröder och FÄDER, lyssna på mig! Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham medan han fortfarande var i Mesopotamien, innan han bosatte sig i Haran,”. Mot bakgrund av dessa bibelställen, har då de romersk-katolska rätt att kalla sina präster ”fader”?

Svar: Nej, katolikerna strider mot denna vers när de kallar prästerna för fäder. Men om den katolska kyrkan helt enkelt skulle byta ut ordet ”fader” mot ”fjäder”, skulle det i sig inte lösa någonting. Jag tror att det finns några mer grundläggande sätt på vilka de inte följer denna vers.

Detta är en bra fråga som berör ett mycket viktigt ämne inom kristendomen: på vilket sätt är Gud vår Fader, på ett sätt som ingen människa någonsin skulle kunna vara? Låt oss först se vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Matteus 23:9 betyder INTE tre saker

Biologiska eller adoptivförhållanden ska inte förnekas. Bibeln säger att den och den var far till den och den, och använder ordet ”far” både för en direkt far och för en förfader, som i Jesaja 38:5. Jesus talade om biologiska släktskap när han specifikt nämnde människors jordiska far och mor i Matteus 10:37.

Familjeansvar kan inte undvikas. I 1 Timoteusbrevet 5:8 står det att om någon inte försörjer sina anhöriga, särskilt sin närmaste familj, har han förnekat tron och är värre än en icke-troende. I Markus 7:11 bekräftade Jesus detta genom att tala om synden att kalla den hjälp man annars skulle ge sin familj för ”korban” eller ”avsatt till Gud”.

Någon som förde dig till Kristus. Paulus adopterade troligen inte Timoteus, utan det är mycket mer troligt att Paulus kallade Timoteus sin son eftersom han hade fört honom till Kristus (1 Timoteusbrevet 1:2, 18; 2 Timoteusbrevet 1:2; 2:2; Filipperbrevet 2:22). Detta är också innebörden i 1 Korintierbrevet 4:15–17. Här finns en punkt som vissa kristna kanske har glömt bort. Precis som du inte skulle släppa ifrån dig ett riktigt spädbarn, så ska du inte heller ”släppa ifrån dig” nya spädbarn i Kristus andligt sett. Se till, så långt det är möjligt, att de ansluter sig till en bibeltroende församling. Hjälp dem teologiskt, och materiellt om det behövs, och se till att de får sin näring av Guds ords mjölk.

Matteus 23:9 gäller fyra saker:

När det gäller auktoritet och roll, tillskriv inte någon människa på jorden rollen som Gud Fadern. Han är i slutändan vår källa till frälsning, vår källa till sanning och vår yttersta källa till auktoritet. Medan vissa judar trodde att det var Mose som gav dem manna, bröd från himlen, var Jesus tvungen att påminna dem om att det INTE var Mose, utan Gud som gav dem himmelsk näring i Johannes 6:32. I boken *When Critics Ask*, s. 356, tilläggs att vi inte bör betrakta någon vanlig människa som vår ofelbara andliga mästare, men att det är helt i sin ordning att ha mänskliga mentorer som vi förstår är felbara.

I detta sammanhang är Gud källan till frälsning, och inte någon dödlig människa. Att vi blir Guds barn beror inte på naturligt härstamning eller mänskliga medel, utan vi är födda av Gud enligt Johannes 1:13. En kristen har sagt: ”Gud har inga barnbarn. Antingen är du ett direkt barn till Gud eller så är du det inte (1 Johannes 3:1–2), men du kan inte bara vara ett barnbarn till Gud.” Om du kunde ha ett par mäktiga helgon som stod inför Gud för din skull, skulle det rädda dig? I Jeremia 15:1 står det att även om profeterna Mose och Samuel stod inför Gud för det judiska folket, skulle det inte rädda dem. Ingen kan föra en person till himlen utom Gud, och det finns inget sätt att komma till himlen utom genom att känna Gud.

Jämför detta med den mycket höga aktning som judiska lärjungar hyste för sina rabbiner, och se inte upp till dina mänskliga religiösa lärare på samma sätt. Judarna hade satt sitt hopp till Mose (Joh 5:45–46). Mose var visserligen en stor och gudfruktig man, men trots det bör vårt hopp endast ligga hos Gud.

Att vi i namnet kan kalla Gud för Fader är ett dyrbart privilegium enligt Efesierbrevet 3:14. Några verser att titta på bland de många som kallar Gud vår Fader är Malaki 1:6; 2:10 och Jesaja 63:16. Judarna kallade sig Abrahams barn i Johannes 8:39a. Jesus förnekade inte de genealogiska fakta i Johannes 8:39b–40, men Jesus förnekade i praktiken att släktskap garanterar andligt släktskap. Johannes Döparen sade till fariséerna och sadducéerna: ”Och tro inte att ni kan säga till er själva: ’Vi har Abraham till far.’ Ty jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham ur dessa stenar. Yxan ligger redan vid trädens rot, och varje träd som inte bär god frukt kommer att huggas ner och kastas i elden.” (Mt 3:9–10 BSB)

I boken *When Critics Ask*, s. 356, sammanfattas detta väl när det sägs att vi, förutom Gud och hans ord, inte har några dödliga, ofelbara andliga mästare, men att vi däremot erkänner felbara andliga mentorer.

Men hur är det med…

I Job 29:16 står det: ”Jag var en far för de behövande.” Det innebär inte bara att Job nödvändigtvis hjälpte dem andligt, utan snarare att han trädde in för att täcka familjens ekonomiska förpliktelser, även för dem som han inte var släkt med. På samma sätt visar Psalm 68:5 att vi ska vara en far för de faderlösa.

I Jesaja 51:2 står det att man ska vända blicken mot Abraham, er fader, och Sara, som födde er. Abraham och Sara visar tillsammans att detta syftar på ett släktskap. Gud säger att man ska se tillbaka på dessa förfäder, som ni beundrar, och ta efter deras tro samt se hur de blev välsignade. Inget i Jesaja 51 tyder dock på att Abraham (eller Sara) skulle kunna göra något för er nu; det är Gud som frälser oss.

2 Kungaboken 2:12 ropade Elisa efter Elia: ”Min far, min far”. Detta tyder förmodligen inte bara på ett nära lärjungaförhållande. Även om många (bland annat ”Bible Knowledge Commentary: Old Testament”, s. 540) anser att Elisa betraktade Elia som sin andlige far, säger Jesus i Matteus 23:9 att vi inte ska se på människor på det sättet idag.

1 Kor 4:15–17 ”Även om ni har tiotusen fostrare i Kristus, har ni inte många fäder; ty i Kristus Jesus blev jag er far genom evangeliet.” (16) Därför uppmanar jag er att efterfölja mig. (17) Det är därför jag har sänt Timoteus till er, mitt älskade och trogna barn i Herren.” Detta syftar på att Paulus förde dem till Kristus, inte på en roll. Paulus var en apostel i församlingen; det fanns ingen roll som ”fader” i församlingen. För roller i församlingen, se 1 Kor 12:28–29; Apg 6:1–4; 1 Tim 3:1–13; Tit 1:5–9.

I Apostlagärningarna 7:2, när Stefanus tilltalade dem som bröder och fäder, finns det två möjligheter. Den ena är att Stefanus bara visade respekt för de äldre i det samhället, utan att bekräfta deras trosuppfattningar. En annan uppfattning var att Stefanus gjorde fel när han tilltalade dem på detta sätt just här.

I 1 Johannes 2:12, 13, 18 tilltalar Johannes sina läsare som ”barn” och ”mina kära barn” i 1 Johannes 2:1. Johannes var en gammal man när han tilltalade dem som barn. Hebreerbrevet 13:17 säger att ledare i församlingen har auktoritet och att de kommer att behöva redogöra för sitt förvaltarskap inför Gud. Så även om inget i 1 Johannes tyder på att någon kallade Johannes ”far”, betraktade Johannes de människor han tjänade som sina barn.

1 Johannes 2:13,14 riktar sig till ”fäder” i samband med unga män och barn. Även om denna poetiska text också kan syfta på relationer när det gäller att föra människor till Kristus, stöder den inte en kyrklig roll som ”fader”, såvida det inte också finns en kyrklig roll som ”ung man” och ”barn”.

Sammanfattningsvis har katolikerna fel när de kallar präster för fader, men låt oss inte hårklyva om ord. Den verkliga frågan är att lita på felbara präster framför Guds ofelbara Ord, och att hålla fast vid auktoriteten hos ibland mycket onda påvar och kyrkomöten framför Gud själv i Hans ord.

Varning: Slutligen, tro inte att det faktum att du ser en sanning i Bibeln innebär att du kan sluta söka efter andra sanningar i Bibeln. Hela avsnittet i Matteus 23:5–13 visar hur kyrkans ledare ska utöva tjänande ledarskap, i motsats till fariséerna och andra som härskade över andra.

F: Varför uttalade Jesus dessa ve-rop i Matt 23:13–39?

S: Det här är inga förbannelser, utan uttryck för stor sorg. De är varnande tillrättavisningar, ungefär som motsatsen till saligprisningarna i Matteus 5:3–11. Låt oss försöka förstå Jesu känslor här, som kulminerar i Matteus 23:37–39. Jesus var förkrossad över att människor som ville följa Gud skulle stöta på dessa människor, som på ytan verkade vara precis den typ av människor de borde söka sig till. Ändå skulle dessa människor leda dem in i en massa regler och längre bort från Guds kärlek. Det handlade inte bara om att dessa lärare missade målet, utan att de var de värsta människorna man kunde vända sig till, eftersom de hindrade andra från frälsningen.

F: I Matt 23:13–39, vad är mönstret för dessa ve-utrop, och är det sju eller åtta ve-utrop?

S: De tidiga manuskripten har endast sju eftersom de saknar Matteus 23:14. (Dessa är Sinaiticus, Vaticanus, Bezae Cantabrigiensis, vissa italiska, Vulgata, sinaitisk syriska, sahidisk koptiska, armeniska och georgiska). Andra manuskript placerar Matteus 23:14 före vers 13 (Freer-evangelierna) eller efter vers 13 (f13-familjen, vissa italiska manuskript, Clementine Vulgata, uppenbarligen bohairisk koptiska). Om det endast finns sju ve-utrop bildar de en vacker kiasm.

23:13 Första ve – ni stänger himmelriket (genom att inte erkänna Messias

- 23:15 Andra ve – att framstå som rättfärdiga, men göra mer skada än nytta

- - 23:16–22 Tredje ve – felaktig användning av Skriften

- - - 23:23–24 Fjärde ve – att helt missa poängen med Skriften

- - 23:25–26 Femte ve – felaktig användning av Skriften

- 23:27–28 Sjätte ve – att framstå som rättfärdiga, men göra mer skada än nytta

23:29-32 Sjunde ve – arvingar till dem som inte erkände profeterna utan dödade dem.

F: Varför riktade Jesus i Matt 23:13–33; 21:45; 16:4 skarpa anklagelser mot de äldste i sitt folk? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Innan vi besvarar denna fråga, låt oss göra den svårare. Jesus tillrättavisade inte bara fariséerna, laglärarna och andra religiösa ledare som förkastade honom, utan han varnade dem också för att de skulle hamna i helvetet. Jesus nöjde sig dock inte med bara ord. Han använde till och med en piska och välte två gånger växlarnas bord i templet. Det är uppenbart att han offentligt förkastade auktoriteten hos dem som överhuvudtaget tillät växlarnas bord på tempelområdet.

Svaret består av tre delar.

1) Jesus hade en större auktoritet än deras. Även om de lydigt hade följt Gud (vilket de inte gjorde) kunde Jesus, som Messias och Guds Son, säga åt dem vad han ville att de skulle göra. Gud har rätten att ändra och störa våra planer när och hur han vill. Varför tillrättavisade Gud ibland religiösa ledare? – Gud har rätten att göra det. Jesus hävdade att han också hade rätten att göra det, och det hade han – om han var Gud.

2) I Matteus 23:15 avvisade Jesus uttryckligen auktoriteten hos dem som inte bara skulle hamna i helvetet, utan också ledde andra dit. I kontrast till detta, trots att Jesus var större än Abraham, Mose och Gamla testamentet, upprätthöll Jesus uttryckligen deras auktoritet och respekterade dem.

3) Idag befalls vi att inte lyssna på de som har auktoritet men förkastar sanningen (Titus 1:14). Vi ska avvisa dem som sår splittring enligt Titus 3:9–10. Faktum är att ett problem genom historien har varit att många har varit alltför villiga att följa någon som är ogudaktig, bara för att denne är en religiös ledare. Men i kontrast till detta säger Bibeln också att vi ska lyda och underordna oss gudfruktiga ledares auktoritet (1 Tessalonikerbrevet 5:12–23; 1 Petrusbrevet 5:2–5; Hebreerbrevet 13:17)

F: Hur ”slukade” de skriftlärda änkornas hus i Matt 23:14 och Mark 12:40?

S: Kanske på ett liknande sätt som falska lärare gör idag. När de uppmanar människor att ge till deras verksamhet, av själviska motiv för att få tillbaka något i detta liv, kan de uppmana människor att ge till en verksamhet som Gud kanske inte vill att de ska bidra till.

F: I Matt 23:16–22, när, om någonsin, bör man idag säga något som får det att verka som om man ingår ett bindande avtal, när man i själva verket inte gör det?

S: När du avsiktligt antyder att det är ett bindande avtal och din avsikt är att det inte ska vara det, använder du bedrägeri för att lura den som uppfattar vad du antyder. Du bör avstå från ”undvikande eder” och vara ”tydlig och rak”, och låta ditt ja vara ja och ditt nej vara nej, som Jesus sa i Matteus 5:37.

F: Varför kallade Jesus människor för dårar i Matt 23:17, när han ju sa åt oss att inte göra det i Matt 5:22?

S: Det finns två punkter att beakta i svaret, även om den andra punkten är viktigare.

Ordet för ”dåre” i Matteus 5:22, raca, är ett nedsättande slanguttryck som bokstavligen betyder ”tomskalle”. Det engelska uttrycket ”airhead” är mycket liknande. Jesus hånade inte människor nedsättande med detta ord i Matteus 23:17, och vi ska inte kalla människor så. Jesus använde ett ord för dåre som var beskrivande men inte ett slangord: meroi. Dessutom ska vi se människor som mycket värdefulla, skapade till Guds avbild, och inte som värdelösa.

F: Hur skiljer sig dessa ve-utrop i Matt 23:23–28 från de andra?

S: De andra förbannelserna kritiserade vad fariséerna lärde ut och sa. Dessa förbannelser kritiserar vilka de är på insidan och deras föredöme. Deras föredöme är inte gott, men det är inte heller 100 % ont. Det ser bra ut på utsidan, men är fyllt av ondska på insidan; och människor kan genomskåda det. Jesus ger en rekommenderad utvecklingsordning i Matteus 23:26. Han säger att man först ska ta hand om det inre, och då kommer även det yttre att bli rent. Det tjänar inte mycket till att rengöra det yttre om den inre orenheten fortsätter att sprida sig utåt. Ritual utan verklighet är värre än ingen ritual och ingen verklighet.

F: Hur silar människor idag ut en mygga och sväljer en kamel, enligt Matt 23:24?

A: För det första gör folk oftast detta oavsiktligt. På arameiska är det faktiskt ett slags ordlek, eftersom ordet för mygga, ”qamla’”, låter väldigt likt ordet för kamel, ”gamla’”. Det närmaste vi kan komma på engelska skulle vara ”att sila bort en mygga och svälja en fladdermus”.

Människor gör detta antingen för att de inte har en aning om vad som är viktigt och vad som inte är viktigt, eller så väljer de medvetet att fokusera på små, oviktiga saker vars utfall inte spelar någon större roll, jämfört med viktiga saker som de helst inte vill fokusera på. Vissa människor vill helt enkelt ignorera problem där de inte presterar bra och istället fokusera på det de gör bra. Andra gånger vill de leta efter minsta lilla fel hos andra och ignorera det som andra gör bra.

En enkel fråga att ställa sig är: om det finns två frågor, vilka kriterier skulle du ha för att säga att den ena är viktigare än den andra, bortsett från dina känslor just då?

F: Vad är poängen med den rena koppen i Matt 23:25?

S: I linje med den föregående versen om att sila ut en mygga hade fariséerna en meningsskiljaktighet just om denna fråga. Anhängarna av Hillel-skolan (som blev mer dominerande efter år 70 e.Kr.) ansåg att en kopp var ren om man bara rengjorde insidan. Anhängarna av Shammai-skolan (som var mer dominerande före år 70 e.Kr.) ansåg att koppen inte var ren förrän man hade rengjort både insidan och utsidan. Jesus sade att de i praktiken rengjorde utsidan men inte insidan.

Se Jacob Neusner, ”First Cleanse the Inside”, i NTS 22 [1976] s. 486–496, Mishna Kelim 2:1; 25:1, 7–9, och Berakoth 8:2.

F: Vad är Jesu poäng när det gäller de vitkalkade gravarna i Matt 23:27–29?

S: Kalkfärg är vit färg som ser bra ut men som börjar flagna vid nästa regn. Under månaden Adar, i mars, när torrperioden började, brukade judarna måla gravarna med kalkfärg för att få dem att se bättre ut. Det som passar för en grav full av död är inte lämpligt för en troende som ska vara full av liv.

På Jesu tid var Herodes mycket engagerad i att bygga och renovera gravar, även om Herodes också lät plundra gravar, och Jesu åhörare kunde kanske se att detta också kunde syfta på Herodes.

F: I Matt 23:35 och Luk 11:51, kortfattat, vem var Sakarja (eller Zacharias)?

S: Det var inte profeten Sakarja. Det var snarare prästen Sakarja, som Joas dödade i 2 Krönikeboken 24:20–21. 2 Krönikeboken var den sista boken i Gamla testamentet enligt den hebreiska bibelns ordning, så när Jesus hänvisade till martyrerna från Abel till Sakarja nämnde han den första martyren till den sista i Gamla testamentet.

F: I Matt 23:35, var den Sakarja som dog son till Berechja, eller son till Jojada som dödades mellan templet och altaret i 2 Krön 24:20–21?

S: Först redogörs för fyra olika synsätt som finns bland kristna, och därefter de fakta som stöder varje synsätt.

1. Sakarja, son till Jojada

Denna uppfattning stämmer överens med allt, förutsatt att man förstår att frasen ”son till Berechja” är ett tillägg av en skriftlärd

2. Sakarja, son till Berechja

Denna uppfattning stämmer överens med allt, förutsatt att man förstår att Kristus ger oss ny information om hur profeten Sakarja dog.

3. Jojada hade två namn: Berechja kan ha varit ett smeknamn som betyder ”välsignad av Gud”. Denna uppfattning går tillbaka till Hieronymus (373–420 e.Kr.).

4. Förfader: Kanske var Sakarja, son till Jojada, Sakarjas farfar/förfader och att de var samma person.

Fakta som stöder olika uppfattningar:

Sakarja, son till Berechja, verkade mellan 520–480 f.Kr. Han var kronologiskt sett en av de sista författarna i Gamla testamentet, och Gamla testamentet beskriver inte hur han dog.

Zekarja, son till prästen Jojada, dödades omkring 800 f.Kr., före exilen. Hans far Jojada levde i 130 år och begravdes tillsammans med kungarna i Jerusalem enligt 2 Krönikeboken 24:15–16. På grund av tidsangivelserna är det omöjligt att dessa två Zekarja är samma person.

Septuaginta kallar Jojadas son för ”Azarias, son till prästen Jodae”, och författaren till boken för ”Zekarias, son till Barachias, son till profeten Addo”. Septuaginta visar alltså ingen skillnad här, förutom uttalet av namnen.

Targum till Klagovisorna 2:20 och [troligen] Johannes Chrysostomos säger att profeten Sakarja, son till Berechja, dödades mellan templet och altaret. (Jag har dock inte kunnat bekräfta självständigt vad Johannes Chrysostomos sade om detta.)

Sakarjas grav var ett framträdande landmärke i Jerusalem på Kristi tid.

Sakarja var ett vanligt namn. Det finns faktiskt 32 olika personer i Bibeln som heter Sakarja.

Utanför Bibeln dödades en Sakarja, son till Baruch/Baris/Bariscaeus, av två zeloter enligt Josefus i ”Det judiska kriget” 4:334–344. Han dödades i tempelområdet, men troligen inte mellan templet och altaret, så detta är en falsk ledtråd, särskilt eftersom ”Det judiska kriget” utspelade sig efter Kristi tid.

2 Krönikeboken var den sista boken i ordningen i det judiska Gamla testamentet. Även om Jojadas son inte var den sista martyren i kronologisk ordning, var det att nämna Abel till Sakarja, son till Jojada, ungefär som om en kristen skulle säga ”från Första Moseboken till Uppenbarelseboken”.

I Lukas 11:51 förekommer inte uttrycket ”Berechias son”.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) citerar i *Mot kätterierna*, bok 5, kap. 14.1, s. 541, Matteus 23:35 där det står ”Zecharias, son till Barachias”. Om detta alltså var ett tillägg av en skriftlärd, fanns det ändå där redan innan Irenaeus skrev. Även i Tatianus *Diatessaron* (ca 172 e.Kr.) står det Sakarias, son till Berechias (avsnitt 41). Det finns uppenbarligen ett grekiskt manuskript som är äldre än Sinaiticus och Vaticanus och som innehåller Matteus 23:35. Det är p77 (mitten till slutet av 200-talet e.Kr.) och även där står det ”son till Barachias”. Om ”son till Berechias” alltså vore ett tillägg, måste det ha lagts till mycket tidigt, före omkring år 170 e.Kr.

Origenes (225–254 e.Kr.) hänvisar också till denna vers och nämner Sakarias, son till Barachias, i Origenes till Africanus, kap. 9, s. 389.

F: I Matt 23:35, är det rättvist att fariséerna ska straffas för sina fäders synder, eftersom Hes 18 och 5 Mos 24:16 säger att människor inte ska hållas skyldiga för sina fäders synder?

S: Människor hålls inte skyldiga för vad deras fäder har gjort. Men om de a) inte tar avstånd från sina fäders synder, och b) själva begår samma synder, då kommer de att straffas på grund av sin egen skuld för att ha begått samma synder som sina fäder.

F: I Matt 23:37–40 ville Jesus samla Jerusalem – varför skedde detta inte, eftersom Gud är allsmäktig, allvetande och [påstås] allälskande?

S: I Jesu sista nedtecknade offentliga ord till det judiska folket ser man både hjärtesorg och dom. Gud är inte allälskande. Att Gud är kärleksfull betyder inte att Gud är ingenting annat än kärlek, eller att Gud är allälskande, lika lite som att Gud är vred betyder att Gud är ingenting annat än vrede, eller att Gud är allvred. Detsamma gäller för mildhet eller svartsjuka. Gud är det mest kärleksfulla väsen i universum, men Guds kärlek utesluter inte Hans övriga egenskaper.

Gud valde att skapa oss med en vilja, och när de förkastade Kristus, med de eviga konsekvenserna som detta medförde, valde Gud att inte tvinga dem att acceptera Kristus, utan att respektera deras beslut, även om det skedde med Jesu tårar.

F: Visar Matt 24:3–44 att Jesus återvände osynligt år 1914, såsom Jehovas vittnen har lärt ut?

S: Nej. Det grekiska ordet här, parousia, kan betyda ”ankomst” eller ”närvaro”, och i Jehovas vittnens ”New World Translation” översätts det som ”närvaro”. Om Kristus skulle ha återvänt år 1914 såg ingen honom, det påverkade ingenting och det stred både mot Uppenbarelseboken 1:7, där det står att varje öga ska se honom, och mot Apostlagärningarna 1:11. Innan Jesus verkligen kommer kommer det att finnas många falska påståenden om att Kristus har kommit först, enligt Matteus 24:5. Även om Jehovas vittnen inte faktiskt sa ”att de var Kristus”, så inträffade påståenden från människor som sa att de var Kristus, såsom Rev. Moon, Guru Maharaj Ji, Jim Jones osv., alla efter denna tid.

F: Varför kommer detta, enligt Matt 24:19–20, att vara särskilt fruktansvärt för gravida kvinnor och ammande mödrar?

S: En anledning kan ses i den kristna filmen *A Distant Thunder*. De som inte har tagit emot vilddjurets märke kommer att få det svårt.

I ändens tid kommer det att finnas människor som inte är troende, och innan de tar emot vilddjurets märke kommer de att stå inför ett val.

F: I Matt 24:20, vilken betydelse har det om denna flykt sker på sabbaten?

S: Lägg märke till när detta kommer att ske. I ändens tid kommer många judar att vända sig till Kristus, såsom det står i Sakarja 12:10–12 och Romarbrevet 11. Judarna kommer fortfarande att följa lagarna i Gamla testamentet och fortfarande hålla sabbaten.

F: Ska vi därför, enligt Matt 24:20, hålla sabbaten (från solnedgången på fredagen till solnedgången på lördagen) idag?

S: Kristna har två svar.

1. Det finns ett litet antal äkta kristna, till exempel sjundedagsbaptisterna, som säger ja.

2. Ett andra svar är nej, eftersom denna vers avser judar som söker Gud. Uppryckandet kan redan ha ägt rum vid denna tidpunkt.

F: Hur kan Gud i Matt 24:22 ”förkorta” framtida dagar?

S: Detta betyder inte att dagarna kommer att vara kortare än 24 timmar, utan snarare att denna tid av svår förföljelse kommer att vara kortare, eller bestå av färre dagar.

F: Varför skulle Gud i Matt 24:23–27 tillåta att människor som söker Kristus blir vilseledda av en falsk Kristus?

S: Ibland hävdar människor att de söker ett svar, men de accepterar endast ett av de förutbestämda svaren som de redan har bestämt sig för.

Denna fråga skulle vara svår att besvara om Gud aldrig hade gett oss något sätt att skilja den sanna Kristus från falska kristusar. Gud har gett oss minst sju sätt att avgöra om en religiös grupp är en andlig förfalskning eller inte.

1. Accepterar och undervisar de om vad Gud säger i Bibeln, eller går de emot det? Om en grupp inte har rätt i varje enskild detalj betyder det inte att de är en andlig förfalskning, vilket Romarbrevet 14 och 1 Korintierbrevet 8:9–11 bevisar. Men om de har fel i det som Paulus kallade de viktigaste sakerna i 1 Korintierbrevet 15:1–5, eller om de förnekar att Jesus, Messias, har kommit i köttet (1 Johannesbrevet 4:1–3), eller om de predikar en annan Jesus (2 Korintierbrevet 11:1–15), eller har ett annat evangelium (Galaterbrevet 1:6–10), så håll dig och din familj borta från dem.

2. I samband med detta: förnekar de inte så mycket Bibeln som att de vägrar att bekräfta de viktiga saker den lär ut? 2 Timoteusbrevet 3:5–7 säger att vi inte ska ha något att göra med dem som har en skenbar gudsfruktan men förnekar dess kraft.

3. Är deras religiösa upplevelse antingen obefintlig eller märklig? Tillbringar de tid i bön och med att läsa Guds ord? Har de märkliga religiösa sedvänjor som inte finns i Bibeln?

4. Lever de sina liv i enlighet med vad Bibeln lär ut? Om någon påstår sig vara kristen, men ändå lever sitt liv i strid med Gud på vissa avgörande områden, säger 1 Korintierbrevet 5:9–13 och 2 Tessalonikerbrevet 3:10,14 att vi inte ska umgås med dem.

5. Skulle det att ansluta sig till dem i religiöst avseende vara ett tydligt fall av att ”tjäna tillsammans med djävlar” eller att gå i ok med icke-troende? 1 Korintierbrevet 10:20 och 2 Korintierbrevet 6:14–17 varnar oss för detta och uppmanar oss att dra oss ur det.

6. Om någon hävdar att han är Kristus som återvänt, kom han då verkligen från himlen i molnen, förde de troende upp i himlen och uppfyllde profetiorna i evangelierna och Uppenbarelseboken?

7. Troende kan också be till den sanne Guden, och Han kommer att hjälpa oss att se vad som är rätt. En kristen vän till mig berättade att strax efter att han först kommit till tro kom några mormonmissionärer för att prata med honom. Han insåg att han, med tanke på sin begränsade bibelkunskap vid den tiden, inte hade en aning om mormonerna hade rätt eller fel. Så han bad till Gud om hjälp och öppnade sedan Bibeln för att läsa. På den allra första sidan han bläddrade till läste han Matteus 7:15! Där står det: ”Akta er för falska profeter, som kommer till er i fårakläder, men inuti är de glupska vargar.”

F: I Matt 24:23–27, om någon följde en falsk Kristus eller någon annan andlig förfalskning och på grund av oskyldig okunnighet inte visste hur man kunde avgöra om det var falskt, varför skulle Gud tillåta detta?

S: Det finns två kompletterande svar.

Gud är aktiv: Han kan styra händelserna så att en kristen kan komma i kontakt med den personen för att visa honom eller henne sanningen. Då måste personen bestämma sig för om han eller hon älskar sin organisation mer, eller om han eller hon älskar sanningen mer. En gud som inte är sanningens Gud är inte värd att tjäna. Jag har hört talas om missionärer i Afrika och Asien som har blivit tilltalade av människor som sagt att Gud talat till dem och sagt att missionären kom från Gud. Vi behöver inte oroa oss för att Gud inte bryr sig eller att Gud inte är aktiv. Däremot behöver vi uppmuntra kristna att vara omtänksamma och aktiva.

Gud är rättvis: Gud dömer människor utifrån vad de vet (Rom 4:15; 5:13), och synd räknas inte där det inte finns någon lag. Den som idag verkligen inte har haft någon möjlighet att höra evangeliet kan befinna sig i en liknande situation som en hedning före Kristus som aldrig hörde evangeliet, eller ett spädbarn som dog.

F: Lär Matteus 24:23–24 att vi alla har en ”kosmisk Kristus” inom oss, som vissa inom New Age-rörelsen hävdar?

S: Inte alls. Denna vers lär att det kommer att finnas många som falskt påstår sig vara Kristus. Jesus är Kristus, och även om vi ska sträva efter att leva mer som Kristus, säger ingenting i denna vers – eller någon annanstans i Bibeln – att vi ska försöka ta den ära och heder som tillhör Kristus och göra anspråk på den för oss själva. Kristna kommer att bo hos Gud för evigt i härlighet, men vi kommer inte att bli Gud, eller ens små gudar.

F: Hur kunde de utvalda (de som är förutbestämda för himlen) bli vilseledda i Matt 24:24?

S: Ganska lätt. Med ”de utvalda” avses både de som är frälsta och de som ännu inte är frälsta men som kommer att bli frälsta. Ett antal kristna är före detta mormoner, före detta Jehovas vittnen och före detta medlemmar i andra andliga falska läror.

F: Har blixten som lyser från öst till väst i Matt 24:27 något att göra med bahá’í-messiasen, kallad Bahá’u’lláh, och telegrafens tillkomst samma år (1863)?

S: Nej. Även om bahá’íer har sagt till mig att telegrafen uppfyller denna profetia i Matteus, är detta fel av minst fem skäl.

1. En telegraf skulle inte ens vara en lika nära uppfyllelse som åska, elektricitet, en kärnvapenexplosion eller något annat synligt. Observera att Matteus 24:27 säger: ”Ty precis som blixten kommer från öster och lyser ända till väster…”

2. Den sanna Kristus kommer att återvända synligt i molnen (Apostlagärningarna 1:11; Uppenbarelseboken 1:7), och Bahá’u’lláh stod inte på några moln och kom inte heller på några moln, om man inte räknar med dimmigt tänkande. ;-)

3. Dessutom är Bahá’u’lláh inte den återkomne Kristus, eftersom hans lära kallar Kristi lära för en lögn. Den sanna Kristus sade att det inte fanns någon annan väg till Fadern än genom Honom.

4. Dessutom har profetiorna om den återkomne Kristus, däribland de kristnas uppryckande, att en fjärdedel av världens befolkning ska dödas av svärd, hungersnöd och pest samt de övriga händelserna i Uppenbarelseboken, ännu inte uppfyllts.

5. I Matteus 24 står det också att innan den sanna Kristus kommer tillbaka kommer det först att finnas många falska kristusar.

F: Vad menas i Matt 24:28 och Luk 17:37 med att där det finns ett kadaver kommer gamarna att samlas?

S: För att uttrycka det bildligt: precis som gamar kan hitta döda kroppar oavsett var de ligger, så kommer Guds hämnd att nå dem som förkastar Gud och är andligt döda. Det är intressant att Jesus här använder en liknelse med fåglar; fåglar nämns också i Uppenbarelseboken 19:17–21.

F: Hur kan solen förmörkas och stjärnorna falla från himlen i Matt 24:29?

A: Även om Gud har makten att förändra det ljus som solen avger och att få stjärnorna att röra sig eller förstöras, kan detta istället syfta på att solen förmörkas och att stjärnorna blir osynliga för betraktare på jorden. Många saker kan orsaka detta, såsom föroreningar, vulkaner, brinnande oljekällor och kärnvapenexplosioner.

F: Är moln i Matt 24:30 något som strider mot människors vägar och önskningar, såsom bahá’íerna lär i *Bahá’u’lláh och den nya tidsåldern*, s. 280–281?

S: Nej. Inte bara kommer alla att se Jesus när han återvänder i molnen och jordens folk sörjer på grund av honom (Uppenbarelseboken 1:7), utan samma Jesus kommer att återvända i molnen på exakt samma sätt som han lämnade jorden, enligt Apostlagärningarna 1:9–11.

F: Vad är din personliga åsikt om uppryckandet i Matt 24:31? (en kristen ställde denna fråga till mig)

S: Jag är för det. ;-) Allvarligt talat, låt mig redogöra för de vanligaste ståndpunkterna bland kristna när det gäller tidpunkten för uppryckandet, och sedan avsluta med min egen ståndpunkt.

Före vredens tid: Uppryckandet sker under vedermödan, men precis innan Guds vrede utgjuts. Det främsta stödet för denna åsikt är en slutsats: lydiga troende måste ofta utstå människors vrede, men de behöver aldrig utstå Guds vrede. Marvin Rosenthal skrev en bok där han förespråkade denna åsikt. Han var tidigare anhängare av pre-trib-teorin.

”Pre-trib”: Uppryckandet sker strax innan vedermödans början. Utöver stödet för den föregående åsikten nämns inte församlingen i Uppenbarelseboken efter breven till de sju församlingarna. Anhängare av ”pre-trib”-synsättet tror att uppryckandet sker i Uppenbarelseboken 4:1, när Gud säger till Johannes: ”Kom upp hit”. Den dispensationalistiska ”Bible Knowledge Commentary: New Testament” (s. 79) är visserligen av pretribulationistisk inriktning, men anser inte att Matteus 24 avser uppryckandet. ”The Tony Evans Bible Commentary” (s. 910), som också är dispensationalistisk, säger att detta avser vedermödans period efter uppryckandet och därmed inte berör den uppryckta församlingen.

Eftersom ingen människa kommer att känna till timmen i Matteus 24, och om människor visste när vedermödan började, skulle de troende kunna räkna ut när uppryckandet skulle inträffa, om posttribulationismen vore sann.

En favoritfras bland förespråkarna för teorin om uppryckandet före vedermödan är: ”Nästa händelse på den profetiska kalendern är kyrkans uppryckande.” Deras främsta stöd är att 1 Tessalonikerbrevet 5:2 säger att Herren kommer som en ”tjuv om natten”. Mot denna uppfattning står dock 2 Tessalonikerbrevet 2:1–3, där det sägs att ”uppryckandet” inte kommer att ske förrän upproret inträffar och laglöshetens människa uppenbaras. De två nästa händelserna på den profetiska kalendern är alltså upproret och avslöjandet av laglöshetens människa, INTE uppryckandet. (Naturligtvis kan anhängarna av teorin om uppryckandet före vedermödan invända att uppryckandet skulle kunna ske omedelbart efter att dessa händelser inträffat, och att vedermödan inte kommer att börja förrän då.)

Förespråkarna för teorin om ”uppryckandet mitt i vedermödan” anser att uppryckandet kanske sker strax före ”före vrede”, med liknande stöd.

”Post-trib”-anhängarna tror att uppryckandet sker i slutet av vedermödan. Deras huvudsakliga stöd är 1 Korintierbrevet 15:52, där det står att vi ska förvandlas ”vid den sista basunen”. Andra tolkningar hävdar dock att detta är den sista basunen som de troende hör, inte den sista basunen som blåses.

Ingen vedermöda: Många preterister tror att det inte kommer att bli någon vedermöda alls. De måste tolka Matteus 24:31 och större delen av Uppenbarelseboken mycket symboliskt. Men var mycket försiktig med denna typ av tolkning som antingen gör bibelställen meningslösa eller hävdar att en vanlig person som läser ett bibelställe i allmänhet kommer att ledas vilse av det hen läser.

Pan-trib: Gud kan låta uppryckandet ske närhelst Han önskar, och Han säger inte tydligt i Skriften när det kommer att ske. En person kan säga att hen är ”pan-trib” om allt löser sig i slutändan.

Jag lutar åt ”pre-wrath”, men jag är fortfarande pan-trib. För olika perspektiv kan du läsa ”The Rapture Pre-, Mid-, or Post-Tribulational” och ”The Pre-Wrath Rapture of the Church”.

F: I Matt 24:31, 1 Tess 4:16 och 1 Kor 15:52, vilket trumpetstöt är den sista trumpeten?

S: I 1 Tessalonikerbrevet 4:16 talas det om en högljudd trumpet, men i 1 Korintierbrevet 15:52 likställs detta med Guds ”sista trumpet”. Sju trumpeter ljuder i Uppenbarelseboken 8:6–9:21 och 11:15, men som det står i 1001 Bible Questions Answered, s. 270–271, behöver den ”sista trumpeten” inte nödvändigtvis vara en av de sju trumpeterna; den kan vara en annan.

F: Vad symboliserar fikonträdet i Matt 24:32?

S: Detta kan vara en liknelse om dom, där fikonträdet som inte bär frukt representerar Israel, som kommer att vissna.

Naturligtvis kan man inte granska varje detalj i en liknelse och tillskriva den en separat, särskild betydelse. Meningen med liknelsen om fikonträdet är att vara vaksam och beredd inför framtiden, och Jesus ”använder fikonträdets benägenhet att blomma och bära frukt som ett positivt tecken för att blicka framåt”.

F: I Matt 24:34 och Mark 13:30 står det att ”denna generation” inte ska förgås förrän Jesus kommer – hur kan detta stämma? (Den liberale humanisten Albert Schweitzer framförde denna invändning.)

S: Kristna har tre olika svar.

a) Det grekiska ordet för generation, genea, kan i sig innebära släkt. Enligt Thayers grekiska lexikon över Nya testamentet (s. 112) betydde genea:

a1) människor av samma härkomst, eller en familj: Josefus, ”Antiquities of the Jews” 4.8.7 (skriven omkring 93–94 e.Kr.), Septuaginta, 1 Mosebok 31:3, m.fl.

a2) på varandra följande ättlingar: Filon

a3) en tidsålder: Herodotos 2,132, Herakleitos hos Plutarchos, Apostlagärningarna 14:16. I 1 Qp (Pesher) Habackuk 2:7; 7:3 kan uttrycket ”den sista generationen” betyda flera livstider.

b) Det är bara en bokstavsskillnad mellan detta och ett liknande grekiskt ord som endast kan betyda släkt, gonea, så detta kan vara ett tryckfel. Alla de nytestamentliga manuskript som vi för närvarande har anger dock genea.

c) Det grekiska ordet för ”alla dessa saker”, panta tauta, innebär att denna generation var den generation som bevittnade de föregående tecknen. (”Svårigheter i Bibeln”, s. 173–174; ”Det är en bra fråga”, s. 495–496)

F: Betyder Matt 24:34 och Mark 13:30 att alla dessa saker kommer att inträffa inom en generation från 1914, såsom Jehovas vittnens tidskrift ”Vakttornet”, vol. 15, februari 1986, s. 5, lärde ut?

S: Nej. Jehovas vittnen har lärt ut att Jesus Kristus återvände osynligt år 1914, och att det som beskrivs i Matteus 24 skulle inträffa inom en generation efter det. Men om det grundläggande antagandet – att Jesus återvände år 1914 – är felaktigt, då är även deras argumentation felaktig. Detta är ett exempel på vad som kallas eiseges, det vill säga att man läser in den betydelse man själv vill ha i Skriften, istället för ”exeges”, vilket innebär att man utläser vad Skriften faktiskt säger.

F: I Matt 24:36 och Mark 13:32 – eftersom Gud är allvetande, varför hade då Jesus ingen kunskap om livet efter detta, som Ahmad Deedat hävdar?

S: Deedat är inte ärlig här. Medan Jesus var på jorden säger denna vers att Jesus inte kände till dagen för sin återkomst. Det är en lögn att påstå att denna vers säger att Jesus inte hade någon kunskap om livet efter detta. Trodde Deedat verkligen att Jesus i evangelierna inte hade någon kunskap om himlen, helvetet och absolut ”ingen kunskap om livet efter detta”? Jag tvivlar på att Deedat själv ens verkligen trodde på sina egna ord här.

F: I Matt 24:36 och Mark 13:32, eftersom Gud är allvetande och Jesus är Gud, hur kommer det sig då att Jesus inte kände till dagen för sin återkomst?

S: Jesus avstod från många av Guds egenskaper medan han var på jorden, vilket framgår av Filipperbrevet 2:6–8 och Johannes 17:5. Även om denna fras inte fanns i Matteusevangeliet skulle det alltså vara rimligt att Jesus inte visste allt medan han var på jorden. I himlen, som en del av Treenigheten, är Jesus dock allvetande.

Athanasius (331 e.Kr.) säger att Jesus som Gud visste allt, men i sin mänsklighet var Jesus okunnig och visste inte enligt köttet. Medan Jesus växte i kunskap enligt köttet, visste Jesus i sin mänsklighet ännu inte detta. Fyra tal mot arianerna, tal 3, kap. 28.42–58, s. 416–425.

Athanasius skriver också: ”Och Han [Jesus] visste var Lasarus låg, och ändå frågade han; ty Guds allheliga Ord, som uthärdade allt för vår skull, gjorde detta för att, genom att bära vår okunnighet, skänka oss kunskapen om sin egen ende och sanna Fader och om sig själv…” Fyra tal mot arianerna, tal 3, kap. 27.38, s. 414.

Här är vad den kristne biskopen Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) skrev: ”Guds gärningar ligger därför bortom vår mänskliga naturs förståelse och passar inte in i vårt rationella tankesätt, eftersom verkan av en gränslös evighet kräver en oändlig förmåga att mäta saker. Det är alltså inte en slutsats av förnuftet utan en begränsning av makten när Gud blev människa, när den Odödlige dör, när den Evige begravs. Å andra sidan beror det inte på vårt sätt att tänka utan på allmakten att Han framträder som Gud ur en människa, som odödlig ur en som är död och som evig ur en som är begravd. Därför återupplivas vi av Gud i Kristus genom hans död.” Om treenigheten, bok 1, kap. 13, s. 44

F: I Matt 24:36, mycket kortfattat, visste den Helige Ande när Jesus skulle återvända?

S: Medan kristna är överens om att Jesus på jorden vid denna tidpunkt inte kände till detta, har kristna två åsikter om den Helige Andens kunskap om detta. Jag anser att den andra åsikten är den rätta.

1) Den Helige Ande visste/vet inte

Gud i treenigheten vet allt, och den Helige Ande själv vet allt utom just detta faktum. Det förutbestämda datumet för återkomsten är för närvarande endast känt för Fadern.

2) Den Helige Ande är inte aktuell här.

Ord som ”alla” (i Romarbrevet 3 m.fl.) och ”ingen” i Bibeln avser människor, såvida inte sammanhanget anger något annat. Om änglarna inte nämndes skulle det alltså vara okänt om änglarna visste eller inte. Jesus hade ännu inte undervisat om den Helige Ande, och därför nämns den Helige Ande inte här. Denna vers nämner alltså inte den Helige Ande i sammanhanget av att denne varken vet eller inte vet. För en liknande situation, se Matteus 11:27. Där står det att ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fadern utom Sonen. Den Helige Ande känner Fadern och Sonen, men den Helige Ande är inte i fokus här.

F: I Matt 24:36, visste den Helige Ande vid den tiden när Jesus skulle återkomma eller inte? (En kristen ställde denna fråga.)

S: Låt oss först förstå frågan. Det finns en variant i manuskripten av denna fras, men bevisen tyder på att standardtexten, som lyder ”inte heller Sonen”, är den korrekta. Jesus, som tömde sig själv (Filipperbrevet 2:7) och gav upp sin härlighet (Johannes 17:5), visste inte detta medan han var på jorden. Denna vers tar inte upp om Jesus och den Helige Ande vet det nu. Men frågan är specifikt: visste den Helige Ande det vid den tidpunkt då Jesus yttrade detta?

Låt oss titta på alla tre möjligheterna.

Ja, den Helige Ande visste:

Y1: Därför: ”ingen … inte heller Sonen” avser alla skapade varelser och Jesus, men inte den Helige Ande, som Jesus ännu inte hade undervisat om, och som de inte förstod som skild från Fadern.

Y2: Den Helige Ande utforskar allt, även Guds djupaste hemligheter, som det står i 1 Korintierbrevet 2:10.

Y3: Att Gud vet allt innebär att varje medlem av Treenigheten, i himlen, vet allt.

Nej, den Helige Ande visste inte:

N1: ”Ingen utom Fadern” inkluderar även den Helige Ande.

N2: Att Gud vet allt innebär därför endast att åtminstone en person i Treenigheten vet allt. Denna uppfattning skulle innebära att man måste erkänna att det är möjligt för Fadern att veta något som de andra inte vet förrän senare.

N3: Den Helige Ande utforskar allt, men den utforskar snarare än vet allt på en gång. Den hade inte fullbordat utforskningen av detta faktum vid denna tidpunkt.

Säger inte:

D1: Jesus talade om skapade varelser, Fadern och sig själv; den Helige Ande var inte aktuell här.

D2: Detta kan ändå bara vara en felaktig variant i manuskriptet.

D3: Därför kan svaret vara både ja och nej.

Slutsats: Ingen som vandrade på jorden visste när Jesus skulle återvända. Man bör inte grunda en lära om den Helige Ande på en enkel frånvaro i en vers. Detta är en av de saker vi kan ta reda på när vi kommer till himlen.

F: Varför sa Jesus i Matt 24:42 ”på vilken dag er Herre kommer” istället för ”på vilken dag jag kommer”?

S: Vi känner inte till Jesu exakta ord, eftersom evangelisterna parafraserade det Jesus sa. Markus 13:34–36 återger dessa ord i sammanhanget av en kort liknelse, och därför är det naturligtvis i tredje person. I Lukas 21:36 använde Jesus uttrycket ”Människosonen”, vilket han ofta använde för att hänvisa till sig själv, återigen i tredje person.

Ordet för ”vaka” här kan också översättas med ”var vaksamma” och är samma ord som används i 1 Tessalonikerbrevet 5:6.

F: Eftersom vi inte vet när Jesus kommer tillbaka, varför letar vi då efter tecknen på hans återkomst i Matt 24:42?

S: Av två skäl.

1. Tyvärr tror många felaktigt att de kan fastställa exakt när Jesus kommer tillbaka.

2. Bibeln visar att vi kan se tecken för att känna igen ”tiden” för Jesu återkomst. Att se hur saker och ting inte stämmer överens är ett sätt att känna igen falska kristusar. Många anser att Matteus 24 från och med denna del handlar om uppryckandet, som de tror föregår vedermödan. Se även diskussionen om Uppenbarelseboken 22:6, 7, 10, 12, 20.

F: Avser den trogna och kloka tjänaren i Matt 24:45–47 Jehovas vittnens organisation Vakttornet, såsom deras bok ”Resonemang ur Skrifterna”, s. 205 (1989), hävdar?

S: Nej. Den trogne och kloke tjänaren är alla äkta kristna, som lydigt följer Kristus och väntar på hans återkomst. Det skulle verkligen inte syfta på en organisation som har gjort många falska profetior.

F: I Matt 24:51, ”huggs människor verkligen i bitar” av en kärleksfull Gud?

S: Gud är ännu strängare än vad denna metafor ger uttryck för; Han kastar människor i helvetet. För mer information, se sidan ”Guds rättfärdiga vrede” www.BibleQuery.org/Doctrine/WrathOfGod/TheJustWrathOfGod.html.

F: I Matt 25:1, eftersom kristna förväntas dela med sig, gjorde de fem kloka jungfrurna rätt i att inte dela med sig till de fem dåraktiga?

A: Kristna ska dela med sig, men inte i följande situationer:

1. Saker som vi inte kan dela med oss av, såsom rättfärdighet och helighet.

2. Materiella ting med dem som vägrar att arbeta (2 Tessalonikerbrevet 3:10).

3. Att välkomna eller ta emot en falsk lärare som inte har Gud i sitt hjärta i vårt hem.

4. Undervisa tillsammans med människor som skulle trampa på sanningen som svin (Matteus 7:6).

Om de kloka jungfrurna hade delat med de oförståndiga, hade kanske ingen haft tillräckligt med olja. Naturligtvis kunde de oförståndiga jungfrurna ha släckt sina facklor och tänt dem igen senare om de hade tänkt framåt. Men man kan inte tillskriva varje detalj i en liknelse en specifik betydelse; i det här fallet bad dock de oförståndiga jungfrurna om något som de kloka inte kunde ge, allegoriskt sett. Värden släppte inte in de oförståndiga, eftersom han inte ville ha några objudna gäster.

F: Är de fem oförståndiga jungfrurna i Matt 25:1–13 kristna som inte var lydiga och därför missade uppryckandet?

S: Nej. Alla troende kommer att delta i uppryckandet. De fem kan dock vara människor som ansåg sig vara kristna.

F: I Matt 25:24–26, på vilket sätt är Gud en ”hård man” som skördar där han inte har sått?

S: Herren i liknelsen håller inte med tjänaren om att han är en hård man. Han säger snarare: ”Om du tyckte att jag var en hård man, varför gjorde du då inte åtminstone något lätt och enkelt?” Gud jämförs med herren i denna liknelse. Vissa människor kanske tycker att Gud är en hård person eftersom:

1. Gud ger människor olika mängder ”talanger”

2. Gud förväntar sig att vi ska arbeta med det han har gett oss, och hans rike kommer att skörda frukterna av vårt hårda arbete. (Naturligtvis gör vi allt gott vi kan göra därför att Gud har gjort det möjligt för oss. Detta skulle dock förbises av någon som frågar varför Gud drar nytta av vårt arbete.)

3. Gud har inga betänkligheter när det gäller att ta ifrån troende, eller andra, det som de inte använder, missbrukar eller använder på ett självisk sätt.

Om någon vill definiera en varelse som gör dessa saker som ”en hård man” i liknelsen, då är Gud som en hård man.

F: I Matt 25:24–30, har du någonsin sett i dag hur någon, på grund av rädsla för att något dåligt skulle hända, fattade dåraktiga beslut som såg till att det faktiskt hände?

S: En gång när ett företag genomförde många uppsägningar var en ung anställd så stressad att han helt enkelt sa upp sig utan att ha något annat jobb på gång. Han kallade det en ”förebyggande åtgärd”.

Som det står i Evangelical Commentary on the Bible, s. 754: ”Den tragiska ironin är att han [den trolösa tjänaren] upplever just det han fruktade – herrens vrede. Även delvis lydnad skulle ha varit bättre än ren olydnad (v. 27). Eftersom han försummade möjligheten är han nu berövad den.”

F: Varför uppmanades mannen med en talang i Matt 25:26–27 och Luk 19:23 att sätta in den på banken och ta ut ränta, eftersom israeliterna hade befallts att inte ta ut ränta av varandra (2 Mos 22:25; 3 Mos 25:35–37; 5 Mos 23:19; Ps 15:5)?

S: Svaret består av tre punkter.

a) Det var bara en liknelse, och Jesus befallde oss inte att vara varken som den late tjänaren eller som herren.

b) I liknelsen sägs det aldrig att herren eller tjänaren var judar. I Palestina fanns det många icke-judar på Jesu tid.

c) Israeliterna fick inte ta ut ränta av sitt eget folk, men de kunde låna ut med ränta till andra, som det står i 5 Mosebok 23:20.

F: I Matt 25:26–27 står det att om man missar tillräckligt många möjligheter kan möjligheterna, talangerna och gåvorna försvinna. Hur tror du att ”andlig förtvinning” kan ta sig uttryck idag?

S: En sak som den late tjänaren hade var ”en överdriven försiktighet”. Men sanningen är att han helt enkelt inte ville använda det han hade fått. En stark idrottsman som slutar träna och hålla sig i form är inte längre en stark idrottsman. På samma sätt kan en person som är stark i en talang eller en andlig gåva, om hen slutar utöva den, kanske inte vara lika stark i den längre, eller så kan den tas ifrån hen helt och hållet.

Det finns ett annat sätt att se på detta: gåvan av de möjligheter som vi får. Om vi har en möjlighet att dela evangeliet med någon, eller att bygga upp någon annans liv, kan den möjligheten försvinna snabbare än vi kanske förväntar oss.

F: Är det rättvist av Gud i Matt 25:28–29 att ta talangen från den tjänare som ägde en talang och ge den till den som hade flest?

S: Det här är en klurig fråga! Tjänarna ägde aldrig några av talangerna; de var bara förvaltare åt sin herre.

Visst, Gud är rättvis här – det vill säga om vi inte glömmer bort att talangerna aldrig egentligen var våra från början! En förvaltare är någon som troget skyddar och förökar andras tillgångar för deras räkning, även när ingen övervakar förvaltaren. Det var Gud som lånade ut alla talangerna till dem från början. Även idag skulle en investeringsförvaltare ta ut pengar från investeringar som inte ger avkastning och placera dem i sådana som ger bättre avkastning. Ibland glömmer vi bort att Gud har ”lånat ut talanger till oss”. De är inte vår permanenta egendom, och vi har inte rätten att använda dem som vi vill.

När Gud har gett oss naturliga talanger, andliga gåvor och möjligheter är det alltför lätt för oss att betrakta dem som våra egna. Det är de inte. De tillhör Gud, och Gud har bara ”lånat ut” dem till oss.

F: I Matt 25:31–46 verkar det som om den enda skillnaden mellan fåren och getterna är vad de gjorde och inte gjorde. Stämmer det?

S: Nej. Bortse inte från det faktum att fåren var får och getterna var getter. Jesus pekade på de ”fårliknande” saker som fåren gjorde och som getterna underlät att göra, vilket visade att fåren var får. Vid domen förvandlades de inte till får och getter, utan erkändes som får och getter.

Som en sidokommentar har får vanligtvis mer ull än getter och behöver därför mindre skydd. Att därför separera dem för natten och låta getterna stanna i en grotta, ladugård eller på en skyddad plats skulle vara vanligt vid vissa tider på året.

F: Eftersom det [påstås] handlade om att hjälpa andra i Matt 25:31–46, kommer då inte alla som hjälper andra att komma till himlen?

S: Nej. Det handlade om barmhärtighetsgärningar som gjordes för Jesu skull genom att hjälpa andra. Om det inte gjordes för Jesu skull, så är det inte för Jesu skull. Till exempel: ”Även syndare älskar dem som älskar dem” i Lukas 6:32–34. I 1 Korinthierbrevet 13:3 står det att även om vi gav allt vi hade till de fattiga, men inte hade kärlek, skulle det inte ge oss något.

F: Visar Matt 25:46 att det inte finns något medvetet straff för de ogudaktiga, som Jehovas vittnen har lärt ut?

S: Inte alls. Jehovas vittnen lärde ut detta i boken Den störste mannen som någonsin levt, avsnitt 111 (1991). De anser att uttrycket ”evigt straff” bättre översätts med ”utplåning”. Svaret består av två punkter.

Det grekiska ordet betyder straff. Våra dödliga kroppar är bara ett skal, och om något händer med vår kropp efter att vi dör är det inget straff. Jehovas vittnen tror att onda människor utplånas, och det finns inget straff för något som inte existerar.

Jehovas vittnens tolkning strider helt mot Jesu lära om medvetet liv för både de gudfruktiga och de ogudaktiga i Lukas 16:22–28. Människor skulle gråta och gnissla tänder i Matteus 8:12; 22:13; 24:51 och 25:30, så varför skulle de oroa sig för när de inte längre existerade?

Eftersom Vilddjuret och den falske profeten kastas ”levande” i eldsjön i början av de tusen åren i Uppenbarelseboken 19:20, och eftersom de fortfarande existerade och fortfarande var där efter att de tusen åren hade gått (Uppenbarelseboken 20:10), så existerar åtminstone vissa varelser fortfarande medan de befinner sig i eldsjön. Håller du med? Och om det bevisas att vissa varelser existerar i eldsjön, och det inte finns någon skriftställe som säger att varelser i eldsjön inte längre existerar, då finns det ingen anledning att anta att människor i eldsjön inte längre existerar.

Det väcker också frågan om vad meningen skulle vara med att ha evig, osläcklig eld i Markus 9:43–48 och på andra ställen, där de ogudaktigas kroppar inte kommer att dö (Lukas 12:4–5) utan att det finns några själar där.

F: Vad har alla tre delarna i Matteus 25 gemensamt, med utgångspunkt i Matteus 25:46?

S: Det handlar inte bara om varningar; alla tre visar på en kris som leder till avskiljning på grund av en oförståndig tjänare, antingen på grund av att herren kom oväntat eller för att han ignorerade vad Herren ville. I slutet av sin jordiska tjänst betonar Jesus här inte någon ny lära, utan vikten av att vara beredd och fatta rätt beslut innan det är för sent för dig. När vi delar evangeliet med andra delar vi inte bara sanningen (dvs. sanna fakta), utan vi måste också förmedla hur brådskande det är att de beslutar sig för att följa sanningen.

F: Vilka andra exempel finns det i Matt 26:3–4 på ledare som gör raka motsatsen till det de var utsedda att göra, och varför?

S: Ett andra exempel kommer strax efter detta, och det gäller just lärjungarna, i Matteus 26:6–7. Vårt främsta mål i livet är att älska, tillbe, lyda och förhärliga Gud, och sedan att älska andra. Att smörja Jesus ligger i linje med vårt mål. Vårt främsta mål är inte att skaffa och samla på oss pengar (det vill säga, om du inte är Judas).

Det skulle verka naturligt att de judiska religiösa ledarna, i en ställning som ursprungligen inrättats av Gud själv, skulle vara de första att känna igen Jesus. Istället var de de första som ville döda honom. Men varför skulle människor göra detta?

De glömde sitt syfte, varför de var där. De var inte där för att öka sin makt, inte heller för att behålla sin ställning eller för att bevara sina tillgångar. De var där för att leda folket i att följa och tillbe Gud. De trodde att deras syfte handlade om dem själva, inte om folket eller Gud.

Idag är det alltför lätt även för ledare att glömma varför de är där. Vissa tar kanske sin position inte tillräckligt på allvar. Andra kan tro att deras position handlar om dem själva, inte om folket, och inte om vad Gud skulle vilja att de gjorde i sin position.

Som shahen av Iran sa: ”Jag är född att härska.” Men trodde verkligen det iranska folket att de var födda för att styras av honom? En person sa att Hillary Clinton borde bli vår president, eftersom ”hon förtjänar det”. Oavsett hennes meriter, har presidentämbetet i vissa människors ögon reducerats till att bara vara en politisk post, bara en belöning, och inte det som är bäst för det amerikanska folket?

Som ett motexempel: om någon kunde födas med en ”silversked i munnen”, så skulle det vara miljonären William Borden (1887–1913), från den extremt förmögna familjen som stod bakom Borden-mjölken. Men hans föräldrar gav honom en stark kristen uppfostran, och han tog emot Kristus när han var sju år gammal. Han gick på Yale University, där det inte fanns särskilt mycket andligt inflytande vid den tiden. Men under sitt sista år där fanns det 1 000 personer i bönegrupper och bibelstudier som han organiserade. Han nådde också ut till alkoholister och andra i innerstaden; när en ny missionslokal behövdes kunde han helt enkelt betala kontant och köpa den. Han anslöt sig till China Inland Mission, specifikt för att bli missionär bland de miljontals muslimerna i Kina. Han reste till Egypten för att studera arabiska, och medan han var där drabbades han snart av hjärnhinneinflammation och avled vid 25 års ålder. I sin bibel skrev han: ”Inga reserver, inga reträtter, inga ånger.” Och ändå skrev ledarna för Presbyterian Church U.S.A. år 1969 ett officiellt uttalande inom sin kyrka där de förnekade Bibelns ofelbarhet. Denna kyrka, som medlem i Kyrkornas världsråd, gav pengar till Robert Mugabe, diktatorn i Zimbabwe, som dödade kristna missionärer.

F: Vad vet vi om alabaster enligt Matt 26:7, Mark 14:3 och Luk 7:37?

S: I antiken kallades två olika mineraler för alabaster.

Alabaster i sig är mjukt (hårdhet = 2) och kan repas med en tumnagel. Det lämpar sig väl för snidning och är en form av gips. Det är ljust till färgen men kan vara fläckigt i olika färger. Det bildas vanligtvis i grottor. Alabaster var ett vanligt material för förvaring av salvor, enligt Plinius den äldres Naturhistoria, bok 13, kap. 3.

Även marmor kallades alabaster. Den är något svårare att snida i (hårdhet = 3) och består egentligen av kalcit eller aragonit. Det är omkristalliserad kalksten.

F: I Matt 26:7–11, när kvinnan hällde den dyra parfymen över Jesu huvud, var Jesus då alltför självupptagen? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta)

S: Innan vi besvarar Deedats fråga, låt oss göra frågan ännu svårare. Jesus berömde inte bara hennes handlingar här, utan han tog också emot tillbedjan som Gud från änglar och människor i himlen (Hebreerbrevet 1:6; Uppenbarelseboken 5:12). Jesus tog också emot tillbedjan som Gud från människor (Matteus 21:15–16; 28:9; Johannes 9:38).

Du kanske blir förvånad över att höra att vi till viss del håller med Deedat i denna fråga. Vi kan se att Deedats syn på Jesu betydelse och Jesu egen syn på sin betydelse skiljer sig åt avsevärt. Att acceptera att få den dyra parfymflaskan utgjut över sitt huvud – en handling av tillbedjan – liksom att ta emot tillbedjan, när alla judar visste att endast Gud ska tillbedjas, skulle vara att gå för långt – OM INTE JESUS VAR GUD.

F: I Matt 26:11 – skulle Jesus inte alltid vara med dem, eller kommer Jesus att vara med dem alltid, ända till tidernas ände, som det står i Matt 28:20?

S: Båda delarna. De skulle inte ha Jesu fysiska närvaro hos sig, och därför var det lämpligt att kvinnan smorde Jesus medan han fortfarande var fysiskt hos dem. Men Jesus skulle vara med dem andligt även efter att han hade stigit upp till himlen. Se ”When Critics Ask”, s. 359, för mer information.

F: I Matt 26:21–22, vad tror du att Judas kände när Jesus sa att han visste att en av dem skulle förråda honom?

S: Judas hjärta kändes förmodligen som om det hade stannat. Kanske klandrade han sig själv i tysthet och tänkte att han inte hade dolt sina spår tillräckligt väl. Eller kanske hade han en glimt av hopp och tänkte att eftersom Jesus inte offentligt nämnde något namn, kanske Jesus inte visste med säkerhet att det skulle bli just han. Men även om Judas tänkte den sista tanken, skulle han inte hinna tänka den länge, för genom att doppa brödet i skålen visade Jesus vem det var. Så fick Judas veta med säkerhet att avsikterna i hans hemligt mörka hjärta var solklara för Jesus.

Och ändå, trots att han insåg detta, gick Judas enligt Johannes 13:30 ändå till översteprästerna och förrådde Jesus. Ibland är människor så fast i en syndig riktning att de tänker: ”Nu finns det ingen väg tillbaka.” Men om du är på väg in i en aktiv vulkan kan du alltid vända om, så länge du fortfarande kan gå. Om du är på väg i en syndig riktning är ”just nu” alltid den bästa tiden att vända om. Låt Gud ta hand om konsekvenserna, du behöver bara se till att lyda Honom.

Har du någonsin sett någon som var så säker och övertygad om vad hen ville göra att ingenting alls kunde få hen att ändra sig? Det är nästan som om hen skulle säga: ”Förvirra mig inte med fakta.”

F: I Matt 26:27; Mark 14:23; Luk 22:17,20 och 1 Kor 11:25 – måste alla använda samma nattvardsbägare?

S: De låg alla till bords (inte sittande) vid ett bord, i en grupp om tolv plus Jesus, med en förrädare i sin mitt. Precis som vi inte behöver göra dessa saker idag, behöver vi inte använda samma bägare.

Jag känner till en pastor, som jag tror är en äkta kristen, som anser att alla måste använda samma bägare vid nattvarden. Man måste dock skilja mellan den ceremoni vi ska följa och de oväsentliga aspekterna som utfördes vid den tiden, såsom att alla låg till bords vid ett och samma bord.

F: I Matt 26:28 och Mark 14:24, borde ordet förbund/testamente ha ”nytt” framför sig?

S: Förmodligen inte.

I Matteus 26:28

finns ”nytt” i Alexandrinus (ca 450 e.Kr.), Ephraemi Rescriptus (500-talet), Bezae Cantabrigiensis, Freer-evangelierna, sahidisk koptiska (300–400-talet), bohairisk koptiska (300–400-talet), den bysantinska lektionären, f1-familjen, f13-familjen, armeniska, etiopiska osv.

”Ny” saknas i p37 (mitten av 300-talet), Sinaiticus (340–350 e.Kr.), Vaticanus (325–350 e.Kr.) m.fl.

I Markus 14:24

”Ny” förekommer i Alexandrinus, sahidisk koptiska, Diatessaron, det bysantinska lektionariet, f1-familjen, f13-familjen, armeniska, etiopiska m.fl.

”Ny” saknas i Sinaiticus, Vaticanus, Ephraemi Rescriptus, Bezae Cantabrigiensis, Freer-evangelierna, bohairisk koptiska m.fl.

Generellt sett är dessa två varianter intressanta för att illustrera två trender när det gäller korrelationen mellan varianterna.

1. Alexandrinska manuskript, inklusive Sinaiticus, Vaticanus, koptiska manuskript m.fl., är i allmänhet kortare än de bysantinska varianterna.

2. Det finns inte mycket korrelation som tyder på teologiska trender. Till exempel korrelerar inte Bezae Cantabrigiensis, Freer-evangelierna, Ephraemi Rescriptus och den bohairiska koptiska texten med dessa varianter, medan de övriga gör det.

F: Vilken psalm kan de ha sjungit i Matt 26:30?

S: Skriften anger inte detta, så det kan ha varit vilken psalm som helst, inklusive en nyskriven. Det var dock sed att efter påskmåltiden sjunga orden i Psalm 113–118, 114–118 eller 115–118.

F: Hur ger man råd till en kristen som, enligt Matt 26:31–35, 69–72, har gjort stora åtaganden att tjäna Gud men sedan har misslyckats totalt?

S: Petrus sa inte detta för att han inte var uppriktig eller inte kände Jesus; Petrus sa detta för att han inte kände sitt eget hjärta.

Jesus varnade Petrus i förväg, även om det inte finns något som tyder på att Petrus tog till sig Jesu ord just då. Men senare, när Petrus svek, kunde han minnas vad Jesus hade sagt tidigare. Senare, efter Jesu uppståndelse, talade Jesus särskilt till just Petrus, i de andras närvaro, för att personligen återupprätta honom i Johannes 21:15–18. Jesus talade vänliga ord om återupprättelse och syfte, inte fördömande ord som ”du är helt förlorad”. Petrus kunde aldrig göra sina tre förnekanden ogjorda, men han kunde resa sig på fötter igen och gå vidare därifrån.

F: I Matt 26:39,42 – eftersom Jesus är Gud och har Guds sinne – hur kunde han då be: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå förbi mig”?

S: Filipperbrevet 2:6–7 visar att Jesus frivilligt tömde sig själv på många av sina gudomliga krafter och egenskaper när han kom till jorden. Till exempel blev Jesus trött (Joh 4:6), och Jesus lärde sig lydnad (Hebr 5:8), vilket han förmodligen inte hade någon anledning att känna till i himlen. Dessutom visste Jesus inte allt på jorden, eftersom han inte kände till dagen eller timmen för sin återkomst enligt Matteus 24:36 och Markus 13:32.

I detta fall säger Jesus inte att han känner till en annan väg. Snarare ser Jesus att vägen framåt kommer att bli så oerhört smärtsam, och han frågar Gud Fadern om Fadern ser någon annan väg.

Denna fråga besvarades redan år 246–265 e.Kr., då Dionysius, biskop av Alexandria, gav i stort sett samma svar i Exegetiskt fragment 3 i The Ante-Nicene Fathers, vol. 6, s. 108

F: Är Jesus i Matt 26:52 emot allt krig och dödsstraff (avrättning)?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: När Jesus återkommer lärde han att han kommer att döda dem som var emot honom i Matteus 24:5–7, 31; Markus 13:7–8 och Uppenbarelseboken 19:15, 17–21. Detta besvarar dock inte frågan, eftersom det som Gud gör och det vi är beordrade att lyda inte nödvändigtvis behöver vara detsamma.

Svaret: Nej, av fyra skäl.

1) Jesus kunde inte ha menat att troende aldrig ska bära svärd; annars, varför sa Jesus bara några timmar tidigare i Lukas 22:36–38 att de som inte har något svärd ska gå och köpa ett? Dessutom, efter att apostlarna hade sagt att de hade två svärd, sa Jesus inte åt dem att göra sig av med dem, utan sa: ”Det räcker.”

2) Jesus talade till Petrus i denna situation, strax efter att han hade slagit översteprästens slav, och sa att han inte skulle slå någon annan med sitt svärd.

3) Jesus talade om dem som ”lever av svärdet”, inte om alla som har svärd. Detta kan syfta både på dem som försörjer sig genom att döda människor och på dem som ser dödandet av människor som lösningen på sina problem.

4) Den andra delen av versen är en iakttagelse, inte en befallning.

Andra verser som visar att svärd är tillåtna är Romarbrevet 13:1–4; Lukas 14:31; 19:27; 20:14–16; Apostlagärningarna 25:11; 1 Korinthierbrevet 9:7. När soldaterna frågade Johannes Döparen vad de skulle göra i Lukas 3:14 hade Johannes det perfekta tillfället att säga åt dem att lämna armén, men Johannes gjorde inte det. På samma sätt var centurionen Cornelius i Apostlagärningarna 10 en from man. Att avrätta mördare var inte bara tillåtet utan även beordrat under Gamla testamentets tid i 4 Mosebok 35:31,33 och redan före den mosaiska lagen i 1 Mosebok 9:6.

Andra verser som säger eller antyder att vi inte ska leva genom svärdet är: 2 Korintierbrevet 10:4–5; Matteus 5:25; Johannes 18:36; och Romarbrevet 12:17.

Även om Jesus i Lukas 22:36 och Nya testamentet i allmänhet lär ut defensiv användning av svärdet, och statens användning av svärdet i Romarbrevet 13:1–4, förespråkar det aldrig aggressiv användning av svärdet eller statens användning av svärdet mot kättare. Ingen tidig kristen förespråkade statens användning av svärdet mot icke-troende. Historiskt sett lärdes denna obibliska lära först ut av Firmicus Maternus år 346/348 e.Kr. och senare, omkring år 386 e.Kr., av Augustinus av Hippo.

F: I Matt 26:52, när (om någonsin) bör vi använda fysiska medel i Kristi rikes tjänst?

S: Historiskt sett har vi sett att detta har prövats ett antal gånger, och resultaten blev katastrofala. Det är inte så att de alla misslyckades militärt; kom ihåg att korstågen var en framgång i Mellanöstern under ett par århundraden, och de var en framgång när det gällde att plundra Konstantinopel. Snarare var de alla andliga katastrofer i den meningen att de var mycket användbara för Satan i hans syften. Man skulle dock kunna hävda att defensiva strider, såsom slaget vid Tours och avvärjandet av den turkiska attacken mot Wien, var framgångar.

Så ur ett defensivt perspektiv kan det vara okej att ha en säkerhetsvakt vid en kyrka eller använda polisskydd. Men offensiva våldshandlingar överröstar evangeliets budskap. Om man inte längre har något budskap att förmedla, varför då gå till offensiv överhuvudtaget?

F: I Matt 26:53, hur många är tolv legioner av änglar?

S: En romersk legion bestod, vid full styrka, av 6 000 man, så det skulle bli 72 000 änglar. Eftersom 185 000 assyriska soldater dödades på en enda natt av en enda ängel i 2 Kungaboken 19:35, skulle 72 000 änglar räcka – för de närliggande solsystemen!

F: I Matt 26:64, hur kunde Jesus tala inför Sanhedrin, eftersom Jes 53:7 säger att Messias inte skulle öppna sin mun?

S: Detta betyder inte att Jesus skulle födas oförmögen att tala under hela sitt liv. I stället nyanserar Jesaja 53 detta genom att säga ”som ett får som är tyst inför sina klippare”. Jesus talade visserligen den dagen, men när hans anklagare talade emot honom inför Pontius Pilatus blev Pilatus förvånad och häpen över att Jesus inte talade då eller besvarade en enda anklagelse, vilket framgår av Matteus 27:14 och Markus 15:4–5.

F: I Matt 26:64, hur skulle Kaifas kunna se Människosonen sitta på maktens högra sida och komma på himmelens moln?

S: I Uppenbarelseboken 1:7 står det att varje öga kommer att se Kristus återvända i molnen, även de som genomborrade honom. Så även de som redan hade dött kommer att kunna se denna händelse. Dessutom sade Jesus detta officiellt till Kaifas i hans roll som överstepräst som representerade Israels folk, inte bara som enskild person. Så hela Israel kommer också att se detta.

F: Varför rev översteprästen sönder sina kläder i Matt 26:65?

S: Att riva sönder sina kläder var en allvarlig handling; de kunde inte bäras igen, och kläder var ganska dyra på den tiden. Det gjordes endast när någon hörde hädelse mot Gud (Mishnah Sanhedrin 7:5), eller vid stor indignation eller sorg (2 Kungaboken 18:37; Judit 14:19; 1 Makkabéerboken 11:71; Apostlagärningarna 14:14). Detta var ett vittnesbörd om att de inte hade någon del i hädelsen mot Gud och tog avstånd från den. Så översteprästen ville visa att han, som en god jude, inte kunde tolerera det han förklarade vara hädiskt. Men vänta lite här. I 3 Mosebok 21:10f står det att det var förbjudet för översteprästen att riva sönder sina kläder. Så översteprästen, i sin iver att försöka visa hur rätt han hade och hur fel Jesus hade, bröt själv mot den gamla testamentets lag här.

F: Hur kunde Petrus, Jesu apostel, i Matteus 26:69–75 ljuga av rädsla?

S: Petrus syndade här, vilket han själv bittert insåg i Matteus 26:75, Markus 14:72 och Lukas 22:62. Petrus satte sitt hopp till Jesus, och trots att Jesus hade varnat dem flydde apostlarna av rädsla när Jesus greps. Jesus förlät uttryckligen Petrus för att han förnekat honom tre gånger i Johannes 21:15–19.

F: I Matt 26:73 och Mark 14:70, vilka kännetecken hade en galileisk dialekt?

S: Vi vet inte med säkerhet, men många greker och grekisktalande judar bodde i Galiléen och i det närliggande Dekapolis, och kanske var det särdrag som härstammade från det grekiska språket. Förutom uttalet av ord kunde det också handla om idiom och ordval.

F: Varför svor Petrus i Matt 26:74 och Mark 14:71?

S: Även om Skriften inte säger något om det, kan det ha berott på två skäl.

Rädsla: Det kan ha berott på att Petrus var rädd.

För att göra intryck: Det kan ha varit för att försöka ”bevisa” för judarna att han inte var en av Jesu lärjungar.

Oavsett vilket är Petrus svordomar, precis som hans förnekelse, inget exempel som vi ska följa idag. Vi ska inte använda grovt språk enligt Efesierbrevet 5:4, och vi kommer att dömas för varje meningslöst ord enligt Matteus 12:36.

F: Varför sammanträdde de igen under dagen i Matt 27:1?

S: Det var kanske inte så mycket ett separat möte, men de behövde få det att framstå som ett separat möte. Sanhedrins möten skulle ändå hållas under dagen. Ingen fällande dom kunde avkunnas efter endast ett möte. Enligt judisk lag kunde de endast avkunna en dödsdom under dagtid, och de var tvungna att sammanträda två gånger för att försäkra sig om detta. Dessutom kan nattmötet ha varit endast en del av Sanhedrin, medan dagmötet kan ha omfattat hela rådet.

Det judiska Sanhedrin kunde dock inte avrätta någon under romarnas styre (förutom vid vanhelgande av tempelområdet), så det är intressant att de vände sig till romarna, som de hatade, för att avrätta någon de hatade ännu mer. Naturligtvis skulle det också se bättre ut för Sanhedrin om romarna dömde Jesus och inte bara judarna.

F: Vad vet vi om Pontius Pilatus i Matt 27:2?

S: Pontius Pilatus var en romersk landshövding; närmare bestämt var han en ”prefekt”. Prefekter styrde små, besvärliga områden. De hade inte särskilt stor makt, mindre än kejsarens legater och prokonsuler; men de hade samma befogenheter som dessa när det gällde rättsliga beslut inom sitt område. De hade befogenhet att utdöma dödsstraff, vilket endast kunde överklagas till kejsaren om den dömde var romersk medborgare.

Före oktober år 31 e.Kr. saknade Pilatus rättvisekänsla och gudsfruktan, var orättvis, tyckte inte om judarna och förstod dem inte riktigt, enligt Josefus (”Judarnas historia”, bok 18, kap. 3–4, s. 379–381 och ”Judarnas krig”, bok 2, s. 169–177, bild 2–4). Detta framgår även av Filon från Alexandria i ”Om sändebudet till Gaius”, kap. 38–40, s. 784–786. Pilatus förde medvetet in de romerska fälttecknen, med kejsarens avbild, till Jerusalem. Han plundrade tempelskatten för att bygga en akvedukt. I Lukas 13:1 står det att Pilatus dödade galiléer och blandade deras blod med deras offer. Då utbröt upplopp bland folket i Jerusalem, och han lät sina soldater döda många av dem. Pilatus placerade bronssköldar, med kejsarens avbild, i templet i Jerusalem enbart för att irritera judarna. Folket gjorde sådan uppståndelse att den romerske kejsaren själv satte sig över Pilatus och beordrade att sköldarna skulle avlägsnas. Pilatus fick denna befattning genom sin mentor i Rom, Sejanus, en nära vän och förtrogen till kejsar Tiberius. Enligt Philo var Sejanus mål att utrota judarna. I oktober år 31 e.Kr. avrättades dock Sejanus för misstänkt förräderi mot Tiberius, och därefter stiftade Tiberius lagar mot antisemitism.

Efter oktober år 31 e.Kr. kände Pilatus förmodligen att han befann sig på ”tunn is” gentemot kejsar Tiberius. Förhållandet till honom och judarna blev ännu sämre från omkring år 33 e.Kr., och Pilatus avsattes år 36 e.Kr. efter att han hade dödat en grupp samariter som hade samlats för att beskåda några heliga kärl. Samariterna vände sig till Vitellius, legaten i Syrien, som beordrade Pilatus att redogöra för sina handlingar inför kejsaren.

Under rättegången mot Jesus framstår Pilatus som något mer positivt inställd till Jesus än de judiska ledarna. Pilatus brydde sig förmodligen inte det minsta om Jesus själv, utan han var snarare bara emot Sanhedrin. Men när de judiska prästerna spelade ut sitt ”trumfkort” – att de skulle gå och berätta för kejsaren att han tolererade någon som kallade sig själv judarnas kung – gav Pilatus, som var en pragmatisk man, efter för vad Sanhedrin ville. I viss mening slets Jesu rygg upp av piskan just därför att Pilatus var ryggradslös.

F: Vad kan vi lära oss om människor genom Judas i Matt 27:3–5?

S: Precis som Judas senare ångrade djupt vad han hade gjort, ångrar vissa onda människor djupt – ibland till och med så att de blir förtvivlade – vad de har gjort. Judas kunde ha funderat över hur han skulle känna sig inför sina handlingar innan han utförde dem, men det gjorde han inte. På samma sätt kunde vissa onda människor, som nu ångrar sina handlingar djupt, ha funderat över det innan de utförde dem, men det gjorde de inte.

Judas var bunden av pengar, och Judas själv kände avsky inför vad hans beroende fick honom att göra.

F: I Matt 27:5, hängde Judas sig, eller sprack hans kropp sönder som det står i Apg 1:18–19?

S: I Apg 1:18–19 står det att Judas föll huvudstupa ner på ett fält, vilket skulle tyda på ett fall från åtminstone en viss höjd. Om man sammanför dessa verser ger det två möjligheter. I båda scenarierna hängde Judas sig, troligen från ett träd, möjligen som hängde ut över en klippa.

Hängningen misslyckades: Medan Judas fortfarande levde brast repet, och han föll huvudstupa ner på fältet, och hans kropp sprack upp.

Hängningen lyckades, och Judas dog av att ha blivit hängd. Men om ingen gick upp för att ta ner honom skulle kroppen förr eller senare falla ner, på ett eller annat sätt.

Hur det än var, så skedde ett hängande, ett rep brast och en kropp sprack upp.

F: I Matt 27:7 och Apg 1:18, var det prästerna eller Judas Iskariot som köpte åkern?

S: Prästerna var ”alltför andliga” för att misshaga Gud genom att använda blodspengar. Eftersom Judas dessutom slängde pengarna in i en del av templet dit endast prästerna hade tillträde, kunde pengarna, märkligt nog, betraktas som ”heliga” av dem eftersom de hade berört en helig plats. Judas var redan död, så prästerna genomförde denna transaktion som Judas ombud med hjälp av ”hans” 30 silvermynt. På ett makabert sätt tog Judas personligen fältet i besittning. I Matteus 27:6 ville prästerna inte att de 30 styckena blodspengar skulle återföras till tempelskatten.

F: Hur är detta i Matt 27:9–10 en uppfyllelse av Jeremia, eftersom Jeremia endast nämnde en del av detta och Sakarja nämnde en annan del?

S: Kristna har sex svar.

Ett kopieringsfel, ingen profet angavs – Augustinus av Hippo sade att många manuskript inte har namnet på en profet, även om han ansåg att de bästa manuskripten hade ”Jeremia”. (Augustinus, Harmoni av evangelierna, bok 3, kap. 7.30–31, s. 191–192

Kopieringsfel för Sakarja – Några få grekiska manuskript anger faktiskt Sakarja istället för Jeremia.

Översättningsfel: Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, skriver att Matteus ursprungligen skrev sitt evangelium på hebreiska. Om detta stämmer, och det översattes till grekiska, kan denna detalj ha ändrats vid den tidpunkten.

En icke nedtecknad profetia av Jeremia. Sakarja 1:4 citerar i sig Jeremia 18:11. Sakarja 7:7 nämner att han återger ord från tidigare profeter.

En testimonia-kedja (även kallad catena): En midrashisk sed var att citera olika profetior och koppla ihop dem i vad vi kallar en ”testimonia-kedja”. Markus 1:2–3 är troligen också en testimonia-kedja. Vissa skulle alltså hävda att om ett verk har två författare, och det endast finns en kort hänvisning till den andra författaren, är det vanligt att endast nämna den första författaren. Testimoniekedjor (även kallade catenor) var vanliga, inte bara i Bibeln utan även i tidiga kristna skrifter. Det är vanligt att endast nämna den mer kände författaren, och vi bör betrakta forntida litteratur utifrån deras sedvänjor, inte våra egna.

Bara den mer framträdande profeten i en testimonia-kedja, vilket också är fallet i Markus 1:2–3. Jeremia placerades i början av detta avsnitt i Gamla testamentet, enligt den babyloniska Talmud (Baba Bathra 14b).

F: Varför frisläppte Pilatus en fånge under högtiden i Matt 27:15 och Mark 15:6?

S: Tydligen var detta hans sed. Han trodde uppenbarligen att judarna skulle anse honom mer rättvis eller human om han gjorde så. Det senare judiska verket Mishna Pesahim 8:6 föreslår också amnesti för en fånge under påsken. Uppenbarligen skiljer sig hans uppfattningar om rättvisa och barmhärtighet från våra idag, och Bibeln godkänner inte hans idéer.

F: Vad vet vi mer om Pontius Pilatus hustru i Matt 27:19?

S: Bibeln säger inget mer. Enligt kyrkans tradition hette hon Claudia Procula, hon blev senare en hemlig kristen, och den grekisk-ortodoxa kyrkan betraktar henne som en helgon.

F: I Matt 27:19; Mark 15:14; Luk 23:23 och Joh 19:14: Måste Jesus dö en långsam och plågsam död på korset, eller kunde han ha dött mindre smärtsamt genom svärd eller sjukdom? (Min fru undrade över detta)

S: Skriften berättar endast vad som hände, inte hela spektrumet av möjligheter av vad som kunde ha hänt. När Satan ledde folket att döda Jesus gav Satan uppenbarligen Jesus den mest smärtsamma död som människor visste hur man kunde åsamka vid den tiden. Jesus tog på sig det allra värsta straffet för att ge oss den allra bästa gåvan.

F: I Matt 27:24, hur försöker människor idag ibland att ”tvätta sina händer” för att övertyga andra om att de inte hade någon del i något, när de i själva verket hade det?

S: Politiker kan verka ivriga och skickliga på att distansera sig från misslyckade resultat eller dålig politik – eller politik som nu är impopulär – som de själva har röstat för. När man hör en politiker säga att han ”ärvde” ett problem kan det visserligen stämma, men man kan ändå fråga vad han gjorde för att lösa problemet under sin mandatperiod.

Pilatus var nästan löjlig i sitt försök att inta en ”mellanväg” genom att vara neutral när det gällde Jesus. Idag försöker många också inta en mellanväg, men kan egentligen inte göra det. Antingen var Jesus en lögnaktig bedragare, en vilseledd galning eller Herren. Här finns ingen mellanväg.

Tre kors hade redan förberetts, så Pilatus hade redan innan detta beslutat att avrätta tre fångar. Men Jesus tog Barabbas plats på det mellersta korset.

F: Varför ville de i Matt 27:25 att Jesu blod skulle komma över dem och deras barn?

S: Det finns fyra punkter att beakta i svaret.

1. Pilatus verkade åtminstone mycket ovillig att ta på sig ansvaret, och folkmassan kanske trodde att Pilatus inte skulle utfärda dödsdomen mot Jesus om de inte visade sig villiga att ta ansvar.

2. Dessutom, även om Pilatus hustru varnade honom för att ha något att göra med denne mans död, hade Pilatus visat sig ivrig att utgjuta blod vid andra tillfällen utanför Bibeln. Oavsett vilket skulle Pilatus vilja att folkmassan sa att de skulle ta på sig ansvaret, och därmed på sätt och vis befria honom från det ensamma ansvaret för att döma Jesus till döden. Pilatus kanske bara lockade folkmassan för att skydda sig själv, så att folkmassans ord skulle rättfärdiga hans beslut om judar eller romare senare ifrågasatte det.

3. Föräldrar kan inte välja om de ska lägga sin egen personliga skuld på sina barn eller efterkommande eller inte. Tyvärr kallade Hitler och andra nazister sin tids judar för ”Kristusmördare” och använde det uttrycket för att försöka rättfärdiga sina fruktansvärda brott. Hitler beordrade själv att många katolska präster och andra kristna skulle försvinna. Naturligtvis var romarna italienare, och Hitler allierade sig med Italien. Ja, romarnas och judarnas synder satte Jesus på korset, men det är egentligen alla våra synder som satte Jesus på korset.

4. I slutändan blir de som är täckta av Jesu blod renade från sina synder, men det var förstås inte vad folkmassan menade här.

F: I Matt 27:28–29, var Jesu mantel scharlakansröd, eller var den purpurfärgad som i Joh 19:2–3?

S: Det finns två olika svar, och båda kan vara sanna.

Rödlila: På engelska kan rödlila betraktas som en sorts lila eller scharlakansröd. I forngrekiska råder större osäkerhet om det exakta ljusspektrumet för varje färg. När hebreiska/arameiska översätts till grekiska, vilket Papias anger att Matteus gjorde, blir osäkerheten ännu större.

Flerfärgad: Det vore verkligen märkligt om en dyr kunglig mantel endast hade en färg. Forntida färgade teckningar av människor i Egypten visar flera färger. Mantlar i många färger var tillgängliga för vanligt folk åtminstone så långt tillbaka som på Josefs tid, 1900 år före Jesus.

F: Varför satte de en törnekrona på Jesus och gav honom ett vassrör i Matteus 27:29?

S: De gjorde det som en falsk krona för att håna honom, och vassstaven skulle fungera som ett hånfullt spira. Törnen kan ha varit vända inåt för att skada Jesus, eller vända utåt för att likna en krona, med några törnen åt varje håll. Vissa människor finner stor glädje i att håna andra. Men Jesus bar en törnekrona, så att vi skulle kunna bära en härlighetskrona. Exempel på romerska soldater som roade sig med att håna fångar finns i Dio Cassius Historia 15.20–21 och Philo In Flaccum 6.36–39.

Det kan också ha handlat om att inte bara håna Jesus, utan genom Jesus även håna det judiska folket

F: Varför var Simon från Kyrene tvungen att bära Jesu kors i Matt 27:32 och Mark 15:21?

S: Jesus var för svag för att bära tvärbalken, och romarna hade naturligtvis ingen lust att bära den själva. Romarna gjorde inget försök att framstå som rättvisa i detta sammanhang. Som en sidokommentar kan nämnas att senare rabbiner förbjöd korsfästelse eftersom den ansågs alltför fasansfull, och romarna tillät den endast på direkt order från kejsaren.

Arkeologer har hittat ett benhus, eller en benförvaringsplats, som tillhörde judar från Kyrene. Ett benhus är tillägnat ”Alexander, son till Simon”, men Alexander och Simon var vanliga namn, så det var troligen inte samma Simon. Detta finns beskrivet i N. Avigad, ”A Depository of Inscribed Ossuaries in the Kidron Valley”, i IEJ 12 [1962] 1–12.

F: Var Simon från Kyrene, som bar korset i Matt 27:32, samma Simon som den spetälske i Matt 26:6?

S: Det är möjligt, men högst osannolikt. Simon var ett mycket vanligt namn.

F: Varför hällde någon i Matt 27:34, 48 och Mark 15:36 vinäger blandad med galla/myrra på en svamp för att ge den till Jesus?

S: Jesus sa att han var törstig, och romerska soldater brukade dricka en dryck som kallades posca, gjord på svag vinäger. En tradition var att kvinnorna i Jerusalem tillsatte galla, ett smärtstillande narkotiskt ämne, i den utspädda vinägern. Men Jesus vägrade att ta emot gallan, eftersom han visste att han behövde bära smärtan fullt ut för vår skull. Två rövare placerades bredvid Jesus, vilket oavsiktligt uppfyllde profetian i Jesaja 53:12, att Jesus skulle räknas bland överträdarna.

F: Varför uppmanade de Jesus i Matt 27:40–42 att stiga ner från korset?

S: Jesus kunde inte på naturlig väg stiga ner, eftersom han var fastspikad där uppe. De trodde inte på Jesus och hånade honom återigen. De hävdade att de skulle tro på Jesus om han steg ner från korset.

För det första var de inte uppriktiga, eftersom de inte trodde ens när Jesus uppväckte Lasarus från de döda, och de trodde inte ens när Jesus själv senare uppstod från de döda. Är inte det ett större mirakel än att stiga ner från korset?

För det andra var en person som dog på ett träd förbannad enligt 5 Mosebok 21:23, och det skulle vara stötande att tro på någon som Gud lät bli förbannad genom att dö på korset. De judiska ledarna ville inte diskvalificera Jesus från att vara Messias, eftersom de redan ansåg att han inte var Messias. Snarare ville de judiska ledarna göra det kristallklart för världen att Jesus var diskvalificerad från att vara Messias.

Satan använde detta som en frestelse. Jesus kunde ha stoppat detta när som helst genom att kalla på sina tolv legioner av änglar. Men då skulle hans försoning för oss inte ha ägt rum om han hade stoppat det.

Många muslimer anser att Jesus inte kunde ha dött på korset eftersom Allah inte skulle ha tillåtit att något sådant hände en profet. Men de ser bara på denna värld och vet inte att Jesus är mycket mer än en profet.

Som William Booth sa: ”De hävdade att de skulle ha trott om han hade kommit ner; vi tror därför att han stannade kvar uppe.”

F: Varför sa någon i Matt 27:46–47 och Mark 15:36 att Jesus ropade på Elia?

S: Människorna i folkmassan talade latin, grekiska, arameiska/hebreiska och förmodligen några andra språk. När Jesus sa ”Eli, Eli” trodde vissa att han kanske sa ”Elia”. Kom ihåg att varken hebreiskan eller det romerska latinet hade ”j”-ljudet. Dessutom, eftersom vätska drogs ut ur hans kropp för att fylla hjärtsäcken runt hans hjärta, måste Jesus ha varit mycket törstig, och det kan ha varit svårare för honom att tala tydligt.

Å andra sidan kan det hända att vissa hörde korrekt vad Jesus sa, men medvetet förvrängde hans ord för att håna honom.

F: Vad menade Jesus med att säga ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” i Matt 27:46 och Mark 15:34?

S: Den fysiska smärtan var bara en del av Jesu försoning. En större del av smärtan bestod i att Gud Fadern själv övergav Jesus, när världens synder lades på Jesus. Detta var inte en lugn teologisk fråga; snarare var det ett skrik av ångest. Det var ett skrik av känslomässig, inte bara fysisk smärta. På ett sätt som vi kanske inte helt kan förstå vände Fadern ryggen åt Jesus, som bar tyngden av alla våra synder på sina axlar.

F: Visar Matteus 27:46 och Markus 15:34 att Jesus inte är Gud, såsom den falske religiöse ledaren Rev. Moon lär ut?

S: Nej. Först följer här vad den falske Messias, pastor Moon, sa, och därefter motbeviset.

”Gudomliga principen” (femte upplagan 1977) s. 210–212 ”… Jesus, som människa som har fullbordat skapelsens syfte, är ett med Gud. … Ändå kan han på inget sätt vara Gud själv. … Eftersom Jesus är ett med Gud kan han kallas en andra Gud (Guds avbild), men han kan på inget sätt vara Gud själv. … Jesus var en människa som hade fullbordat skapelsens syfte, och det innebär inte att han var Skaparen själv. … När vi dessutom ser att Jesus på korset sade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, blir det tydligt att Jesus inte är Gud själv.”

Men enligt Hebreerbrevet 1:8, 10 och Titusbrevet 2:13 är Jesus Gud; han har gudomlighetens fullhet enligt Kolosserbrevet 1:19. Andra verser som visar att Jesus är Gud är Romarbrevet 9:5, Johannes 5:23 och 1 Johannes 5:20. Lärjungen Tomas tilltalade Jesus som ”min Gud” i Johannes 20:28. Johannes 1:3, 10, 11, 14 och Kolosserbrevet 1:16 visar att Jesus inte bara var en fullkomlig människa, eftersom allt i himlen och på jorden skapades genom Jesus och för Jesus.

Förvirringen kan uppstå genom att ordet ”Gud” används i mer än en betydelse i Bibeln. Visst, åtminstone på jorden, fungerade Fadern som Jesu Gud, eftersom Jesus på jorden lärde sig lydnad (Hebreerbrevet 5:8).

F: I Matt 27:51 och Mark 15:38, vad var betydelsen av att tempelridån revs itu?

S: Förhänget skilde Guds allra heligaste från resten av templet. Att det revs i två delar symboliserade att tempelritualen och den lag som styrde den hade blivit föråldrade. Sprickan visade att barriären hade brutits tack vare Jesu försoningsoffer och att vi nu kunde ha en nära relation med Gud. Om tempelridån hade ätits upp av insekter och gradvis blivit svagare tills den inte längre kunde bära sin egen vikt, skulle den ha rivits från sida till sida. Men istället revs ridån från topp till botten, vilket inte kan förklaras naturligt.

Tempelridån symboliserade Jesu kropp, och att den revs sönder innebär att vi själva kan träda in i det allra heligaste, enligt Hebreerbrevet 10:19–20

Eftersom de judiska myndigheterna och de religiösa ledarna förkastade Jesus skulle dessutom Gud inte längre besöka det templet.

F: Finns det i Matteus 27:51 något bevis utanför Bibeln på att tempelridån revs itu?

S: Det finns något liknande i b Yoma 39b (s. 580). Där står det att tempeldörrarna öppnade sig av sig själva, 40 år innan templet förstördes år 70 e.Kr.

F: Stämmer det att det i Matt 27:51 inte finns några bevis för denna jordbävning utanför Matteusevangeliet?

S: Nej, det är fel. Antingen har skeptikerna rätt och Matteus hittade på en berättelse med ett inspirerande budskap, som den tidiga kyrkan lurades att tro var sann, eller så inträffade det verkligen en jordbävning, gravarna bröts upp, vissa döda uppstod och förmodligen steg upp till himlen efter Jesu uppståndelse. Dessutom ligger Tempelberget på en geologisk förkastning, så vissa jordbävningar kan förväntas.

Påståendet att ingen någonsin nämnde detta utanför Matteusevangeliet är felaktigt. Vi har moderna geologiska studier, två icke-bibliska icke-kristna källor och fem icke-bibliska kristna källor som nämner dessa händelser.

Modern geologi: Sedimentkärnor på tjugo fot djup från tre platser runt Döda havet har studerats. Jordbävningslager syns och har matchats med historiska jordbävningar. Det finns en okänd jordbävning från första århundradet dokumenterad. Forskare räknade de årliga lagren från den dokumenterade jordbävningen år 31 f.Kr. och kom fram till ett datum för jordbävningen under första århundradet: år 31 e.Kr. +/- 5 %. Jordbävningen anges som ”år 33 e.Kr.” i flera tekniska forskningsrapporter. För mer information, se: ”High resolution geological record of historic earthquakes in the Dead Sea basin” (Institutet för geovetenskaper, Hebreiska universitetet i Jerusalem; Institutionen för geofysik, Tel Aviv-universitetet): Journal of Geophysical Research, vol. 106, nr B2, s. 2221–2234, 2001. ”Tabell 3…33 e.Kr. Rapporterna kom från Judeen. Templet i Jerusalem skadades.”

”En jordbävning i Döda havet i början av det första århundradet”, International Geology Review, DOI:10.1080/00206814.2011.639996.

Synligt inte bara i borrkärnprover utan även i ravinerna nära Döda havet. För en bild av det lager som jordbävningen år 33 e.Kr. lämnade efter sig: http://logosresearchassociates.org/Documents/Austin_33%20AD%20Seismite%20Ze'elim.pdf figur 13. (14 juni 2013)

Flegon var en grekisk författare från Karien (i Mindre Asien), som strax efter år 137 e.Kr. skrev att under det fjärde året av den 202:a olympiaden [år 33 e.Kr.] inträffade ”den största solförmörkelsen” och att ”det blev natt vid den sjätte timmen på dagen [kl. 12.00] så att inte ens en stjärna syntes på himlen. Det inträffade en stor jordbävning i Bithynien, och många saker välte i Nicea.” (The Case for Christ, s. 111.) Origenes, Mot Celsus, bok 2, kap. 14, s. 437; bok 2, kap. 33, s. 445; bok 2, kap. 59, s. 455.

Thales (eller Thallus) var en palestinsk historiker som omnämns av Julius Africanus (verksam 232–245 e.Kr.). Julius säger: ”Detta mörker kallar Thallus, i den tredje boken av sin Historia, vilket enligt min mening är ogrundat, för en solförmörkelse.” (The Ante-Nicene Fathers, volym 6, s. 136.) Sammanhanget är att Julius diskuterar hur tiden från Artaxerxes’ påbud till Kristi korsfästelse uppfyllde Daniel 9. (Vi har dock inga belägg för att Thales nämnde någon jordbävning.)

Irenaeus (182–188 e.Kr.) nämner i ”Fragments from the Lost Writings”, kap. 28, s. 573 (i Ante-Nicene Fathers), att ”när Jesus steg ner, steg många själar upp och sågs i sina kroppar.” Han skriver också i *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 34, s. 512: ”Och de händelser som rörde Herrens lidande, vilka hade förutsagts, förverkligades i inget annat fall. Ty varken hände det vid någon människas död bland de forna att solen gick ned mitt på dagen, inte heller revs templets förlåt, inte heller skakade jorden, inte heller sprack klipporna, inte heller uppstod de döda, inte heller uppväcktes någon av dessa män [från forna tider] på den tredje dagen, inte heller togs någon av dem upp till himlen… Därför talade profeterna inte om någon annan än Herren, i vilken alla dessa ovannämnda tecken sammanföll.”

Ignatius (före år 116 e.Kr.), en lärjunge till aposteln Johannes, nämner i sitt Brev till magnesierna, kapitel 9, dem som Jesus uppväckte.

Klemens av Alexandria skriver i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 6, kap. 6, s. 491: ”’Men de som hade somnat in, steg ner döda, men steg upp levande.’ Evangeliet säger: ’att många av de som sovit uppstod’ – uppenbarligen som om de hade förflyttats till ett bättre tillstånd. Där skedde alltså en universell rörelse och förflyttning genom Frälsarens plan.”

Dessa tidiga författare blev antingen ”lurade och förledda” att tro att detta inträffade, enligt vissa skeptikers uppfattning. På samma sätt gäller det för andra mirakel, inklusive uppståndelsen: antingen blev de tidiga kristna lurade och förledda att tro att detta verkligen hände, eller så blev de det inte. Vi har inga ytterligare ögonvittnen, så antingen litar vi på vad evangelisterna säger, eller så gör vi det inte. Detta gäller även Paulus, som i 1 Kor. 15:13–19 sade att om uppståndelsen inte ägde rum, då var hans predikan meningslös, han skulle vara ett falskt vittne, vår tro är förgäves och de kristna borde vara mer att beklaga än alla andra människor. Liksom aposteln Paulus ser jag ingen mellanväg.

Origenes (225–254 e.Kr.) nämner mörkret över landet och att gravarna sprack upp i *Mot Celsus*, bok 2, kapitel 33, s. 445.

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) nämner jordbävningen i Matteusevangeliet. Brev till biskopen Basilides, kanon 1, s. 94.

Sammanfattningsvis har vi skäl att tro på berättelsen om att utvalda individer uppstod, eftersom:

1. Vårt förtroende för evangelisterna och deras rapportering om andra händelser.

2. De tidiga kyrkoförfattarna nämnde detta.

3. Detta skulle ändå vara omöjligt att verifiera för någon som inte kände den avlidne, så judiska och romerska författare skulle inte ha känt till detta.

4. Judiska författare skulle inte ha något incitament att nämna detta,

5. Händelsen med uppståndna människor skulle överskuggas av Jesu uppståndelse.

Jag håller delvis med om vad du sa om jordbävningar. Men snarare än att säga att evangelisterna använder dessa katastrofala händelser för att symbolisera den enorma betydelsen och konsekvenserna av Guds ingripande, tror jag att Gud använde dessa katastrofala händelser. Förutom evangelierna får man inte glömma jordbävningarna i Uppenbarelseboken, eller när Ussia dog i Jesaja 6. I kyrkohistorien inträffade dessutom en jordbävning när Johannes Chrysostomos förvisades från Konstantinopel år 403 e.Kr. Man kan inte förvänta sig att de tidiga författarna skulle ha dokumenterat mindre jordbävningar. När det gäller mindre jordbävningar i denna region har jag endast uppgifter för Grekland och Turkiet. Encyklopedin Britannica rapporterar för Grekland och Turkiet att:

Mellan 1902 och 1946 inträffade 58 jordbävningar

Mellan 1947 och 1966 inträffade 82 jordbävningar

Mellan 1967 och 1976 inträffade 45 jordbävningar

Mellan 1977 och 1981 inträffade 9 jordbävningar

En annan sak att notera är att arkeologiska fynd i Qumran visar att det inträffade en förödande jordbävning år 31 f.Kr. (före Kristus), men ändå finns det inga antika författare utom Josefus som omnämner denna händelse.

Slutsats: Det verkar finnas två alternativ (och ingen mellanväg)

1. Ingen jordbävning: Evangelisterna kan ha rätt i sin utmärkta moraliska undervisning, men de rapporterade om jordbävningar som inte inträffade. Vi kan inte lita på vad de säger, åtminstone inte när det gäller händelser i den verkliga världen.

2. Jordbävning: Evangelisterna kan litas på när det gäller vad de säger, och de rapporterade om jordbävningar som faktiskt inträffade.

F: I Matt 27:52–53, hur kunde de döda komma ut ur sina gravar?

S: Den Allsmäktige Gud har makt att göra vad Han vill, inklusive att uppväcka döda till liv. Vissa skeptiker säger att detta skulle bryta mot naturlagarna; men det var ju Gud som skapade naturlagarna.

Änglarna i himlen måste betrakta skeptikernas ord på ungefär samma sätt som vi betraktar orden från många skeptiker på bröderna Wrights tid, som sa att ”människan kan aldrig flyga”. Aerodynamisk lyftkraft kan övervinna tyngdlagen – hur mycket mer kan då inte Skaparen övervinna lagarna i sin skapelse!

F: I Matt 27:52–53, när människor steg upp ur sina gravar vid Jesu uppståndelse, visar detta på sannolikheten för att Maria upphöjdes kroppsligt till himlen, såsom en katolsk författare lär ut?

S: Nej. Ludwig Ott framförde detta, inte som ett bevis, utan som ett stödjande argument i *Fundamentals of Catholic Dogma* (1960), s. 209. Detta stöder inte ens att Maria upphöjdes till himlen i kroppslig form av två skäl:

a) Det är oklart om de människor som kom ut ur sina gravar återupplivades i sina dödliga kroppar (som Lasarus) eller om de uppstod från de döda.

b) Maria levde fortfarande (Joh 19:27; Apg 1:14) när Jesus dog och uppstod från de döda, så hon skulle inte ingå i denna grupp.

F: I Matt 27:54, sa den romerske centurionen ”en Guds Son” eller ”Guds Son”?

S: Soldaterna var på plats för den händelse att någon skulle försöka ta sig in och rädda de dömda männen. I grekiskan finns den bestämda artikeln (”den” på svenska), och den användes inte här. Ordföljden visar dock att det är bestämt, eller ”Guds Son”, enligt Believer’s Bible Commentary, s. 1310. Å andra sidan anger Evangelical Commentary on the Bible, s. 758, att det kan vara på båda sätten.

F: I Matt 27:57–59, var Josef från Arimatea modig som bad om Jesu kropp?

S: Tekniskt sett skulle kroppen av en avrättad brottsling tillhöra Rom. Ofta lämnade romarna kropparna kvar på korset för att ruttna och bli föda för fåglarna. Enligt judisk lag var det dock inte tillåtet att låta kroppen hänga kvar över natten under påsken. Om en romersk tjänsteman var medgörlig, vore det därför rimligt att be om romerskt tillstånd att ta kroppen för att begrava den. Ibland beviljade den romerske tjänstemannen detta mot betalning, även om det inte finns något som tyder på att Pilatus gjorde det i detta fall. Normalt ansågs det inte ovanligt att någon, kanske en anhörig, bad om att få kroppen för att begrava den. Men när Josef, som inte var någon anhörig, uttryckligen bad om kroppen – efter att ha vägrat att samtycka till Jesu dödsdom – markerade han att han inte längre bara var en hemlig anhängare av Jesus. Som det står i *Believer’s Bible Commentary* s. 1310: ”I verklig mening begravde Josef sig själv ekonomiskt, socialt och religiöst när han begravde Jesu kropp. Denna handling skilde honom för alltid från det etablissemang som dödade Herren Jesus.” Normalt skulle en dömd brottsling få sin kropp kastad i Hinnoms dal, en sorts soptipp för staden, där eld eller vilda djur skulle förtära den. Men Josef ville ha en värdig begravning. Josef visste förmodligen inte att han uppfyllde Jesaja 53:9, att Jesus i sin död skulle vara bland de rika.

F: I Matt 27:65, hur vet vi att ”sätta en vakt” avser 4–16 romerska soldater, istället för tempelsoldater?

S: Det grekiska uttrycket kan tolkas på båda sätten.

Indikativ: ni har redan en vaktstyrka

Imperativ: ta denna romerska vaktstyrka som jag beviljar er Här är de tre möjliga tolkningarna, samt för- och nackdelarna med var och en.

Ni har redan er egen tempelvakt: Till stöd för detta talar det faktum att det var tempelvakterna som arresterade Jesus. Eftersom den korsfäste brottslingens kropp nu var romersk egendom, var de tvungna att be Pilatus om tillstånd att bevaka kroppen. Mot denna uppfattning talar det faktum att de judiska prästernas sigill inte skulle ha någon större betydelse, medan det romerska imperiets sigill, gjort av snöre och vax, skulle vara svårt att manipulera. Det skulle innebära döden för den som bröt det.

Ni har redan en romersk vakt tilldelad er: Kanske hade prästerna redan tilldelats en romersk vakt.

Ta en romersk vakt: Mot denna uppfattning talar att det inte finns något tydligt exempel på att echein används i betydelsen ”att ta” varken i klassisk eller hellenistisk grekiska.

Å andra sidan kan det ha rört sig om judiska vakter, vilket framgår av att de senare rapporterade till översteprästerna och inte till Pilatus. Men även romerska vakter skulle vara ovilliga att återvända till Pilatus utan judiska allierade, eftersom det kunde innebära en dödsdom för dem själva.

F: I Matt 28:9, visade sig Jesus först för Maria Magdalena, eller först för Petrus (Kefas), som Paulus antyder i 1 Kor 15:5?

S: Maria Magdalena var den första personen som såg Jesus, men Petrus var den första aposteln som såg Jesus. Egentligen sa Paulus inte att Petrus var den första personen som Jesus visade sig för. Av de personer som Paulus räknade upp var Petrus den första på hans lista som såg den uppståndne Jesus, följd av de andra lärjungarna och därefter över 500. Å ena sidan kanske Paulus medvetet utelämnade kvinnorna eftersom en kvinnas vittnesmål inte räknades i en domstol på den tiden, som det står i When Critics Ask, s. 365–367. Å andra sidan kanske Paulus helt enkelt glömde bort att kvinnorna var där före Petrus. Hur som helst finns det ingen motsägelse, eftersom Paulus aldrig sa att ingen såg Jesus före Petrus.

F: I Matt 28:11–15, behövde översteprästerna muta vakterna och varifrån kom pengarna?

S: Översteprästerna behövde förmodligen inte muta vakterna, eftersom vakterna var rädda för att detta skulle komma ut. Men översteprästerna var förmodligen i panik och ansåg att det säkraste tillvägagångssättet var att muta vakterna och erbjuda sig att ”blidka” Pilatus i Matteus 28:14. Tydligen ansåg de sig ha stor erfarenhet av att muta människor. Pengarna till mutorna kom från de offergåvor som judarna betalade till templet i form av tempelskatten.

F: Vilka andra exempel finns det i Matt 28:12–15 på människor som får mycket pengar för att sprida en lögn, och varför gör människor så?

S: Människor sprider lögner för pengar av flera skäl. I det här fallet gjorde soldaterna det av rädsla för sina liv. Andra gör det för att de värderar pengar högre än sin integritet. Ett tredje skäl är önskan att ersätta en övernaturlig händelse med en naturvetenskaplig förklaring. Men ”håll i hatten”, för här följer exempel på några mycket inflytelserika lögner som spridits genom historien.

De falska dekretalerna består av cirka 100 brev som ”bevisade” att Petrus hade sagt att han fått befogenhet att leda Kristi kyrka och kunde överlåta denna befogenhet till nästa påve, osv. De bevisade också att biskoparna inte stod under den lokala myndigheten eller andra kyrkliga ledare, utan endast under påven. De påstods vara författade av författare från åren 78–731 e.Kr., men skrevs i själva verket omkring 847–859 e.Kr., de flesta av Isidore Mercator i Frankrike. Även om de aldrig accepterades i den östortodoxa kyrkan, användes de inom den romersk-katolska kyrkan för att fastställa kyrkorätt vid synoderna i Worms (868), Köln (887), Metz (893) och Tribur (895). Nästan alla var överens om att de var förfalskningar redan mellan år 900 och 1100 e.Kr. Varför skulle till exempel påvar citera personer som föddes efter deras död? Men när det väl fastställdes att de var förfalskningar hade de redan fullbordat sitt uppdrag att befästa den romersk-katolska kyrkans makt och rikedom.

Sions vises protokoll: är en förfalskad text som påstås ha skrivits av judiska äldste om hur man ska ruinera icke-judiska affärsmän och i slutändan ta makten. Den skrevs i själva verket av en antisemitisk rysk icke-jude, troligen Sergej Nilus, mellan 1901 och 1903. Även efter att en brittisk tidning avslöjat den som en förfalskning användes den för att försöka bevisa en världsomspännande judisk konspiration, och ryska pogromer för att döda judar och beslagta deras egendom inleddes efter dess publicering. Den var obligatorisk läsning för tyska skolbarn efter att nazisterna kom till makten 1933.

Rökning: I början av 1950-talet visade medicinska studier ett orsakssamband mellan rökning och lungcancer. Men tobaksbolagen ifrågasatte kraftfullt dessa påståenden. Ännu så sent som 2005, i målet McTear mot Imperial Tobacco i Skottland, hävdades det att man inte kunde bevisa att en persons rökning orsakade lungcancer. Som en parentes kan nämnas att USA tar in cirka 32 miljarder dollar per år i tobaksskatt.

MMR-vacciner: År 1998 publicerade Andrew Wakefield en artikel i den brittiska medicinska tidskriften Lancet där han kopplade samman vaccinationer med autism. Därefter sjönk vaccinationsgraden för MMR dramatiskt i Storbritannien. Andra studier försökte bekräfta Wakefields resultat men lyckades inte påvisa något samband. Wakefield underlät att uppge att han hade fått finansiering från advokater som stämde vaccintillverkare, vilka kunde använda hans studie för att styrka sin talan. Wakefield hävdar att det inte fanns något vinstmotiv, men han skulle också tjäna 43 miljoner dollar på att sälja testkit. När detta kom fram drogs Wakefields artikel formellt tillbaka av Lancet och han förbjöds att utöva läkaryrket i Storbritannien. Han flyttade därför till USA för att utöva läkaryrket och gjorde 2016 filmen: Vaxxed: From Cover-Up to Catastrophe.

Mot katoliker i Odisha: En populär hinduisk ledare, Lakshmanananda Saraswati, mördades av maoister, vilket maoisterna senare erkände. Fem katoliker, en anställd vid World Vision och ett par maoister greps så småningom. Det utbröt upplopp mot katoliker, och fem hinduer greps för att ha satt eld på ett katolskt hus. De har dock alla frikänts av domstolen. Se https://en.wikipedia.org/wiki/Murder_of_Lakshmanananda_Saraswati för mer information.

Mot kristna i Indien: Förresten, visste du att Global Hindu Heritage Foundation (GHHF) omkring den 10 februari 2022 i Frisco, Texas, anordnade en insamling som bland annat skulle finansiera rivningen av kyrkor i Indien som man hävdar är ”olagligt uppförda”?

Spridningen av lögner för pengarnas skull har inte upphört.

Se följande för mer information. (18 mars 2023)

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Protocols_of_the_Elders_of_Zion, https://en.wikipedia.org/wiki/Vaccine_hesitancy

https://en.wikipedia.org/wiki/Andrew_Wakefield

https://en.wikipedia.org/wiki/Tobacco_politics

https://www.thequint.com/us-nri-news/hindutva-fundraiser-frisco-texas-global-hindu-heritage-foundation-demolition-of-illegal-churches-tirupati-ghar-wapsi.

F: Hur ska vi, enligt Matt 28:19, göra ”lärjungar” av alla folk, i stället för att bara ha åhörare eller omvända?

S: Först ska man be och predika evangeliet, men det är bara det första steget. När någon sätter sin tro till Kristus är ditt arbete inte slut; tvärtom börjar lärjungaskapet då. Någon måste ägna tid, kanske varje vecka, åt den personen – antingen en-mot-en eller i grupp – för att undervisa dem om trons grunder och hur de ska leva för Kristus i sin omgivning. Att bara predika, eller att bara predika och se människor bli frälsta, är enklare än vad Jesus ber oss att göra här. Inom yrken som rörmokare, elektriker osv. finns det vanligtvis tre nivåer: lärling, gesäll och mästare. En mästare, eller snarare en gesäll, skulle utbilda en lärling, och en mästare kan utbilda en gesäll. I kyrkan har vi behov av grundläggande utbildning för nyblivna kristna och mer avancerad utbildning för ”gesäll”-kristna. Men i båda fallen: när var det senast du lärde upp någon?

F: I Matt 28:19 står det att det bara finns en Gud. Hur kan då Jesus vara Gud, och hur kan treenigheten vara sann?

S: Det kan finnas en ”mångfald” i den ende Guden utan att det finns separata gudar. Även i Koranen, när Allah talar, används orden ”vi” (Nahnu) och ”jag”.

Gud är inte underkastad människans begränsningar, och Gud kan uppenbara sig för oss precis som Han vill.

Det finns en treenighet i Skriften: Matteus 28:19; 1 Petrus 1:2; Efesierbrevet 2:18; Uppenbarelseboken 4:8; 2 Korintierbrevet 13:14; Johannes 15:26.

Det finns endast en oskiljaktig Gud. 5 Mosebok 4:35–39; 6:4; Jesaja 43:10–12; 44:6,8; 45:5–6,14,21; 46:9; 1 Timoteusbrevet 1:17; 6:15–16.

Tre skilda personer: Matteus 3:16–17; Lukas 3:21–22; Johannes 1:1; 6:38; 14:31; 15:26; 16:28; 17:5; Apostlagärningarna 5:31–32; Markus 10:38–40

Jesus är Gud. Johannes 1:3; Kolosserbrevet 1:16–17; Hebreerbrevet 1:6–9; Johannes 9:38; 2 Korintierbrevet 11:3; Johannes 20:28–29; Uppenbarelseboken 5:8–9; 22:20

Anden är Gud. Romarbrevet 8:9–16; Lukas 1:35; 1 Johannesbrevet 4:12–16; 1 Korintierbrevet 3:16 jämfört med 1 Korintierbrevet 6:19; Apostlagärningarna 5:4

De är jämlika till sin natur, härlighet och ära. Johannes 5:18; 5:23; Kolosserbrevet 2:9–10; (Jesaja 44:6; Uppenbarelseboken 1:8 jämfört med Uppenbarelseboken 1:17–18; 22:13)

De skiljer sig åt i roll och rang. 1 Korintierbrevet 11:3; 1 Korintierbrevet 15:25–28; Matteus 12:18; Efesierbrevet 1:3, 17; Johannes 1:33; 14:16, 26, 28; Romarbrevet 8:26–27.

Förresten innebär inte det faktum att Jesus ingår i Treenigheten att Jesus är en tredjedel Gud, precis som höjden på ett bord inte är en tredjedel av bordet. Man kan inte förklara Gud med matematik, men om man försökte skulle Treenigheten inte vara 1 + 1 + 1 = 1, utan 1 gånger 1 gånger 1 = 1.

F: I Matt 28:19, Matt 24:36 och Matt 3:16–17, vad är modalism, och varför är det fel?

S: Treenighetsläran säger att det finns en oskiljbar Gud i tre distinkta personer. Modalismen lär att det finns en Gud som både är oskiljbar och en enda person. Det finns faktiskt två typer av modalism. Patripassianismen säger att Fadern är Sonen som är Anden. Den dynamiska modalismen säger att Fadern blev Sonen, som blev Anden. Båda typerna av modalism är felaktiga av följande skäl.

1. Jesus sade ”Fadern är större än jag” i Johannes 14:28. Även om Jesus hade avstått från sin härlighet på jorden när han sade detta, kvarstår faktumet att om Fadern var större än honom, så finns det en skillnad mellan Fadern och Sonen.

2. Om modalismen vore sann, måste Jesus ha varit en buktalare, en trollkarl och i slutändan en lögnare vid sitt dop (Matteus 3:16–17; Markus 1:10–12; Lukas 3:21–22). Medan han var på jorden var Jesus underordnad Fadern (Hebreerbrevet 5:7–8). Detta skulle vara meningslöst om det inte fanns någon annan som Jesus var underordnad.

3. På samma sätt gjorde Jesus vad Fadern befallde (Johannes 14:31). Jesus lärde sig lydnad mot Fadern enligt Hebreerbrevet 5:8.

4. I Matteus 24:36 står det att ingen vet vilken dag eller vilken timme Kristus skulle återvända, inte ens sonen, utan endast Fadern. Således fanns det, åtminstone medan Jesus var på jorden, en skillnad mellan vad Fadern visste och vad Jesus visste. Vissa grekiska manuskript saknar visserligen orden ”inte heller sonen”, men de bästa grekiska manuskripten och majoriteten av de grekiska manuskripten innehåller just dessa ord.

5. Jesus sändes av någon annan, om Johannes 5:36–37; 6:29,38 har någon betydelse. Himlen var inte tom när Jesus kom.

6. Eftersom Fadern beviljade Sonen något och gav Sonen myndighet i Johannes 5:22, 26, 27, visar detta att Fadern och Sonen är skilda från varandra.

7. Varför skulle Jesus be till Fadern eller be Fadern om något i Johannes 17:5, Johannes 14:16, 26, 28 och på andra ställen, om Jesus bara talade med sig själv? Eftersom Jesu böner dessutom framställs som samtal med någon annan, skulle Bibeln vara vilseledande om det inte fanns någon annan som Jesus talade till.

8. Vem är den som Anden förmedlar för vår räkning i Romarbrevet 8:26–27?

9. Om Jesus var en tjänare, vems tjänare var Jesus då i Matteus 12:18?

10. Vem var det som övergav Jesus på Golgata i Markus 15:34 och Matteus 27:46?

11. Andra verser som visar på denna särart är Johannes 1:33; 1 Korintierbrevet 11:3; 15:25–28; Efesierbrevet 1:3, 17; Hebreerbrevet 1:9

Här följer några citat från Witness Lee, som grundade den lokala församlingen. Den lokala församlingen har studentgrupper som kallas ”Christians on Campus”. Vanligtvis heter deras församlingar ”Församlingen i [ortnamn]”.

”Således blir de tre personerna i Treenigheten de tre på varandra följande stegen i processen av Guds ekonomi.” W. Lee. The Economy of God, Living Stream 1968, s. 10.

”På samma sätt är Fadern, Sonen och Anden inte tre gudar, utan tre stadier av en Gud som vi kan ta till oss och njuta av.” W. Lee. Concerning the Triune God, Living Stream, utan datum, s. 31

”I himlen, där människan inte kan se, är Gud Fadern; när Han uttrycks bland människorna är Han Sonen; och när Han kommer in i människorna är Han Anden. Fadern uttrycktes bland människorna i Sonen, och Sonen blev Anden för att komma in i människorna. Fadern är i Sonen, och Sonen blev Anden – de tre är bara en Gud.” W. Lee. Om den treenige Guden, Living Stream, utan datum, s. 8–9

Efter döden och uppståndelsen blev Han [Sonen] Anden som blåstes in i lärjungarna. W. Lee. Om den treenige Guden, Living Stream, utan datum, s. 8

”...Son blev Anden för att vi skulle kunna dricka av den som livets vatten...” W. Lee. Om den treenige Guden, Living Stream, utan datum, s. 8

”...Vi vet att Herren är Sonen och att Han också kallas Fadern... Nu läser vi att Han är Anden. Vi måste alltså vara tydliga med att Kristus, Herren, också är Anden.” W. Lee. Kristi allomfattande Ande, Living Stream, 1969, s. 4, 6, 8

Observera att detta motbevisas av de verser som anges i början av detta svar.

F: Vad betyder egentligen ”i namnet av” i Matt 28:19?

S: Nya testamentet skrevs på grekiska, med undantag för att Papias sade att Matteusevangeliet skrevs på hebreiskans språk. Vi måste alltså fråga oss vad detta uttryck betydde på dessa språk.

I grekisk litteratur avser ”i namnet av” ett finans- eller redovisningsföretag, till exempel ”dessa pengar är insatta i kontoinnehavarens namn”.

I hebreisk litteratur har uttrycket en mycket bredare betydelse än i den grekiska, även om den grekiska betydelsen också ingår. På hebreiska etablerar det en relation till något eller någon. När en jude till exempel köpte en slav döptes denne ibland ”i slaveriets namn”. Om en jude befriade en slav döptes denne ”i frihetens namn”. För judarna, vad skulle skillnaden vara mellan att bara slakta ett djur och att offra ett djur till Gud? De dödade djuret ”i brännoffrets namn” (eller syndoffrets, eller någon annan typ av offer), ”i altareeldens namn”, ”i den välbehagliga doftens namn”, ”i Guds namn” eller ”i Guds välbehags namn”.

När en troende döptes var alltså följande likvärdiga:

”i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn” (Matteus 28:19)

”i Jesu Kristi namn” (Apg 2:38; 10:48),

”i Herrens Jesu namn” (Apostlagärningarna 19:5)

”i Kristus” (Galaterbrevet 3:27)

”i Kristus Jesus” (Romarbrevet 6:3–4)

F: I Matt 28:19, eftersom modalismen är felaktig, men Fadern och Sonen ändå står varandra mycket nära, hur nära står de egentligen varandra?

S: Även om Skriften inte ger många detaljer, finns det sex saker vi kan säga.

1. Liksom Jesus är i Fadern, så är vi i Jesus, och Jesus är i oss

Det finns ett samband mellan dessa relationer: Fadern–Jesus, Jesus–oss, oss–Jesus. Johannes 14:20; 17:23; 6:57

Trots detta finns det mer i treenigheten än bara detta analoga förhållande. Matteus 28:19; Johannes 1:1,18; Filipperbrevet 2:6–7; Kolosserbrevet 1:15

Fadern, Jesus och vi alla delar vissa saker, till exempel evigt liv. Johannes 16:13–15

Fadern och Jesus ”äger” allt gemensamt. Johannes 16:15; 17:10. Den Helige Ande uppenbarar detta för oss. Johannes 16:14–15

Trots detta har Fadern inte vissa saker som vi delar med Jesus efter hans mänskliga födelse. Hebreerbrevet 1:6–10; 2:14; 7:3

2. Eftersom Fadern och Jesus är ett, ska vi vara ett

Vi ska vara ett med varandra på vissa sätt, likt Fadern och Jesus. Johannes 17:11, 21–22

Trots detta är de ett på vissa sätt som vi inte kan vara ett. Johannes 5:23

3. Fadern bor i Jesus

På jorden bodde Fadern i Jesus. Johannes 10:38; 14:10–11. Jesus var fylld av Anden. Lukas 4:1, 18

Om du verkligen känner Jesus, då känner du Fadern och har sett Fadern. Johannes 14:7–9

Trots detta blev inte Fadern till, utvecklades eller förvandlades till Jesus. Hebreerbrevet 13:8; 1:9; Johannes 14:10,24,26; 15:1; 16:27–28,32; 17:5

4. Jesus lever i Fadern

På jorden var Jesus i Fadern. Johannes 10:38; 14:11

Trots detta är de två skilda varelser; Jesus var ingen buktalare. Matteus 3:16; Johannes 8:18. Jesus blev övergiven på Golgata. Markus 15:34; Matteus 27:46

Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus. Johannes 14:6; 6:45; Apostlagärningarna 4:12

Trots detta, hur nära de än stod varandra på jorden, skulle Jesus ändå gå till Fadern. Johannes 14:12; Markus 16:19; Johannes 20:17

Jesus kallas den Evige Fadern, vilket kan syfta på att han är källan till evigt liv. Jesaja 9:6

Trots detta blev Jesus inte Fadern, utvecklades inte till Fadern och förvandlades inte till Fadern. Hebreerbrevet 13:8; Johannes 20:17; 14:10,24,26; 15:1

5. Gud/Fadern/Kristus/Anden är i oss

Människor ser Gud genom oss och i oss.

Trots detta bor Gud inte enbart i oss, precis som stjärnorna inte existerar enbart i teleskop. 1 Timoteusbrevet 6:16; Jeremia 23:24; Uppenbarelseboken 19:11

Fadern/Jesus/Anden bor också faktiskt i varje troende. Johannes 14:17,23; 17:26; Romarbrevet 8:9-11; Galaterbrevet 4:6; 1 Korintierbrevet 6:19; 1 Johannesbrevet 4:15-16; 2 Timoteusbrevet 1:14

Trots detta blev inte Gud/Fadern/Kristus/Anden som oss, eller förvandlades till en syndig människa. Jakob 1:13; Hebreerbrevet 4:15; 1 Petrus 2:22; 1 Johannes 3:5

Gud verkar och handlar i oss och genom oss. Filipperbrevet 2:13; exempel: 1 Korintierbrevet 15:10; Romarbrevet 15:18–19

Guds folk, kyrkan, utgör tillsammans Kristi kropp. 1 Korintierbrevet 6:15; 10:17; 12:27; Efesierbrevet 4:12; Kolosserbrevet 1:24.

Vi är dock inte Kristi fysiska kropp. Kolosserbrevet 1:22. Gud är inte begränsad till att verka genom oss. 1 Mosebok 1; Apostlagärningarna 9:1–6; Uppenbarelseboken.

Att hjälpa eller inte hjälpa oss är detsamma som att hjälpa eller inte hjälpa Jesus Kristus. Matteus 25:35–45; Johannes 13:20; Apostlagärningarna 9:4–5; 22:7–8; 26:14–15.

Trots detta kan människor lovprisa eller smäda Gud direkt utan att göra något mot de troende. Romarbrevet 1:18–32; Uppenbarelseboken 9:20–21

6. Vi lever i Gud/Fadern/Kristus/Anden

Vi är i Jesus och Fadern. Johannes 17:21; Kolosserbrevet 2:6,12; 3:3-4; 1 Johannes 4:12,15-16; 5:20.

Vi måste förbli i Jesus Kristus och i hans kärlek. Johannes 15:1–9; 1 Johannes 2:27

Trots detta är vi inte helt hos Gud nu; vi måste fortfarande gå och vara hos Gud. 2 Korintierbrevet 5:8; 1 Korintierbrevet 13:12; Filipperbrevet 1:23

Eftersom Jesus lever, kommer vi att leva. Johannes 14:19; Kolosserbrevet 3:4; 1 Korintierbrevet 15:12–22

Trots detta blir vi inte, utvecklas inte, förvandlas inte till Gud eller Kristus; snarare blir vi gudfruktiga och liknar Kristus. Jesaja 42:8; 43:10; Romarbrevet 8:29; 1 Johannes 3:2; Filipperbrevet 3:21

Vi är nya skapelser i Kristus. 2 Korintierbrevet 5:17. Vi har Kristi sinne. 1 Korintierbrevet 2:16.

Trots detta blir vi inte zombier; vi ska fortfarande ha våra egna (förnyade) sinnen och personligheter. 1 Korintierbrevet 6:2–6; 11:13; 13:11+14:20; Romarbrevet 14:5–6

F: I Matt 28:19 – blev denna vers förvanskad vid tiden för konciliet i Nicea, eftersom Eusebius citerar den 18 gånger före Nicea utan att nämna treenigheten, och Eusebius citerar den först med den trinitariska formeln efter Nicea? Victor Paul Wierwille, grundare av The Way, hävdade detta i sin bok Jesus Christ is Not God (1981), s. 19–20.

S: Detta ”tystnadsargument” är ogiltigt av flera skäl. Även om Eusebius av Caesarea i första hand var historiker och inte så mycket teolog, medger till och med Wierwille att Eusebius citerar denna vers efter Nicea.

För det andra, och viktigast av allt, citerade många kristna författare flera århundraden före Eusebius denna vers i sin helhet.

I Didache (ca 60–120 e.Kr.), kap. 7, s. 379, citeras den så här: ”Efter att först ha sagt allt detta, döp i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, i levande vatten [dvs. rinnande vatten]. Men om du inte har levande vatten, döp i annat vatten; och om du inte kan i kallt, så i varmt. Men om du inte har något av detta heller, häll då vatten tre gånger över huvudet i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Irenaeus (182–188 e.Kr.) citerade det så här: ”Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.” (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 17.1, s. 444)

Tertullianus (198–220 e.Kr.) omformulerar denna vers något på följande sätt: ”Han [Jesus] befallde de elva andra, när han avgick till Fadern, att ’gå ut och undervisa alla folk, som skulle döpas i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’” I *Prescription Against Heretics*, kap. 20, s. 252.

Tertullianus uttrycker det något annorlunda i *Om dopet*, kap. 13, s. 676: ”Gud, säger han [Jesus], ’undervisa folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’”

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar det som: ”Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.” Mot Noetus-kätteriet, kap. 14, s. 228

”Avhandling mot Novatian” (254–256 e.Kr.), kap. 3, s. 658: ”Gå ut och förkunna evangeliet för folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Det vill säga att samma Treenighet som på symboliskt sätt verkade under Noas tid genom duvan, nu verkar andligt i kyrkan genom lärjungarna.”

Avhandling om omdop (ca 250–258 e.Kr.) kap. 7 s. 671 ”Gå ut och undervisa folken; döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) s. 567 Munnulus av Girba sade: ”… särskilt i dopets treenighet, som vår Herre säger: ’Gå ut och döp alla folk i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’”

Det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) s. 569 Vincentius av Thibaris sade: ”Gå ut och undervisa folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Victorinus av Petau (-307 e.Kr.) citerar det så här: ”Han [Jesus] sände ut apostlarna och sade: ’Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’” Kommentar till Uppenbarelseboken, första kapitlet, nr 15, s. 345

Varför försöker då Wierwille förvirra frågan genom att hårklyva om vilka delar Eusebius citerade och när, när vi har alla dessa andra tidigare författare som var mycket tydliga?

Se slutligen nästa fråga för andra saker som de tidiga kristna sade om treenigheten.

F: Vad var några av den tidiga kyrkans läror om treenigheten i Matt 28:19?

S: Här är några av dem.

Mathetes till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.)

”Liksom en kung sänder sin son, som också är kung, så sände Han Honom; som Gud(1) sände Han Honom; till människorna sände Han Honom; som Frälsare sände Han Honom, ...” kap. 7 Fotnoten (1) anger att ”Gud” här avser den person som sändes.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.)

”Ty när vi yttrar ett ord, frambringar vi ordet; dock inte genom avskiljning, så att ordet [som kvarstår] i oss minskas när vi yttrar det; och precis som vi också ser hända i fallet med en eld, som inte minskas när den har tänt [en annan], utan förblir densamma;... Visdomens Ord, som själv är denna Gud, född av Fadern till alla ting, och Ord, och Visdom, och Kraft, och den Föddares härlighet, kommer att vittna för mig...” Dialog med Trypho, kap. 61. I själva verket behandlar alla kapitel 57–63 Jesu gudomlighet.

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.)

”På samma sätt är också de tre dagarna som föregick himlakropparna [solen, månen och stjärnorna] symboler för Treenigheten (grekiska triaden), för Gud, Hans Ord och Hans visdom.” Till Autolycus, bok 2, kap. 15, s. 101.

Teofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.)

”Ty den heliga skriften själv lär oss att Adam sade att han hade hört rösten. Men vad annat är denna röst än Guds Ord, som också är Hans Son?” Theofilus till Autolycus, bok 2, kap. 22, s. 103

Irenaeus (182–188 e.Kr.)

”Men att Han [Jesus] i sig själv, i egen rätt, bortom alla människor som någonsin levt, är Gud, och Herre, och Evig Konung, och det inkarnerade Ordet, förkunnat av alla profeterna, apostlarna och av Anden själv, kan ses av alla som har nått fram till ens en liten del av sanningen.” (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 19.2, s. 449).

”Du skall veta att varje människa antingen är tom eller full. Ty om hon inte har den Helige Anden, har hon ingen kunskap om Skaparen; hon har inte tagit emot Jesus Kristus, livet; hon känner inte Fadern som är i himlen;...” (Irenaeus, Mot kätterierna 3:16)

”Hon [kyrkan] tror också på dessa [läromässiga] punkter precis som om hon vore en enda själ... Ty de kyrkor som har grundats i Tyskland tror inte på eller förmedlar något annat, inte heller de i Spanien, inte heller de i Gallien, inte heller de i Östern, inte heller de i Egypten, inte heller de i Libyen, inte heller...”

Klemens av Alexandria talade om ”den heliga treenigheten” i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 5, kap. 14, s. 468.

Tertullianus (ca 213 e.Kr.)

”Ordet är alltså både alltid i Fadern, som Han säger: ’Jag är i Fadern’; och är alltid hos Gud, enligt vad som står skrivet: ’Och Ordet var hos Gud’; och är aldrig skilt från Fadern eller något annat än Fadern, eftersom ’Jag och Fadern är ett.’” Mot Praxeas, kapitel 8.

Hippolytus (170–235/6 e.Kr.) efter att ha citerat en del av Johannes 1:1

”Om Ordet alltså var hos Gud och också var Gud, vad följer då av detta? Skulle man säga att han talar om två gudar? Jag skall visserligen inte tala om två gudar utan om en; däremot om två personer och om en tredje ordning (disposition), nämligen den Helige Andens nåd. Ty Fadern är visserligen en, men det finns två personer eftersom det också finns Sonen; och sedan finns den tredje, den Helige Anden. Fadern beslutar, Ordet verkställer och Sonen uppenbaras, genom vilken man tror på Fadern. Den harmoniska ordningen leder tillbaka till en enda Gud; ty Gud är en. Det är Fadern som befaller, Sonen som lyder och den Helige Ande som ger förståelse; Fadern är över allt, Sonen är genom allt och den Helige Ande är i allt. Och vi kan inte tänka oss en enda Gud på något annat sätt än genom att i sanning tro på Fadern, Sonen och den Helige Ande.” Mot Noetus kätteri, kapitel 14.

Athanasius (296–373 e.Kr.)

”Förenade utan förvirring, åtskilda utan separation. Odelbara och utan graderingar.” Predikan över Lukas 10:22 ”Ty det är endast på korset som en människa dör med utsträckta händer. Därför var det passande för Herren att också bära detta och sträcka ut sina händer, så att han med den ena kunde dra till sig det forna folket och med den andra dem från hedningarna och förena båda i sig själv.” Inkarnationen 25:3

Basilius av Kappadokien (329–379 e.Kr.)

”när de hela tiden borde bekänna att Fadern är Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, såsom de har lärt sig genom de gudomliga orden, ...” Brev 8 till kesarierna (s. 116)

Hilarius (355–367/368 e.Kr.)

”Guds gärningar ligger därför bortom vår mänskliga naturs förståelse och passar inte in i vårt rationella tankesätt, eftersom verkan av en gränslös evighet kräver en oändlig förmåga att mäta saker. Det är alltså inte en slutsats av förnuftet utan en begränsning av kraften när Gud blev människa, när den Odödlige dör, när den Evige begravs. Å andra sidan beror det inte på vårt sätt att tänka utan på allmakten att Han framträder som Gud ur en människa, som odödlig ur en som är död och som evig ur en som är begravd. Därför återupplivas vi av Gud i Kristus genom hans död.” Om Treenigheten, bok 1, kap. 13, s. 44

”Eftersom saker som inte är av samma natur aldrig tilldelas lika ära, och jämlikhet i ära inte medför någon åtskillnad mellan dem som hedras. Men mysteriet med födelsen kräver jämlikhet i ära.” (om Johannes 5:23)

Gregorius av Nyssa (335–394 e.Kr.)

”När vi säger att Gudomen hos Fadern, Sonen och den Helige Ande är en, och ändå förbjuder människor att säga ’det finns tre gudar’?” Om ”Inte tre gudar”

Ambrosius av Milano (340–397 e.Kr.)

”Dessa ord är alltså skrivna med avseende på Gud, vars namn har en värdighet och sanning som är gemensam för [både Fadern och] Sonen.” Om den kristna tron 3:3:17.

Sammanfattning

Kyrkan hade inga icke-trinitarier. Gnostiker, arianer och andra kättare uteslöts ur kyrkan. Lärorna hos Jehovas vittnen, mormoner och andra är moderna påfund.

F: Vad trodde den tidiga kyrkan om treenigheten enligt Matt 28:19?

S: Följande kyrkoledare från den tidiga och den post-nikenska kyrkan undervisade om treenighetsläran. Det är intressant att notera att Jehovas vittnens publikation ”Should You Believe in the Trinity?” (Bör man tro på treenigheten?) citerar de flesta av dessa tidiga kyrkoförfattare i ett försök att visa att de inte trodde på treenigheten.

F: I Matt 28:19 – eftersom ordet ”Treenigheten” inte finns i Bibeln, hur kan då Treenigheten vara biblisk och därmed sann?

S: Inte heller orden Gamla och Nya testamentet, uppryckandet, mission, lärjungaskap eller evangelisation finns i Bibeln. Begreppet enhet, tawhid på arabiska, finns inte heller i Koranen. Att bara sätta etiketter på bibliska begrepp gör dem varken mer eller mindre sanna. Vad kallar man de tre som delar det gemensamma namnet i vilket vi ska döpas?

För muslimer gäller att även om ordet ”treenighet” inte finns i Bibeln, så finns inte heller ordet för enhet, tawhid, i Koranen. För mormoner, de sista dagarnas heliga, finns inte heller orden ”evig utveckling” i Mormons bok.

F: Varför kan jag inte föreställa mig treenigheten i mitt huvud när det gäller Matt 28:19?

S: Du är inte menad att föreställa dig detta. Du kan inte heller föreställa dig att Gud är allsmäktig, att han finns överallt eller att han är evig, men mänsklighetens oförmåga begränsar inte Gud. Skulle du förvänta dig att fullständigt förstå allt om den oändlige Guden? Och hur kan ditt sinne överhuvudtaget avgöra och begränsa vad Gud är? Vi kan dock förstå det som Gud har uppenbarat om sig själv.

Det är sant att treenigheten kan vara förvirrande av tre skäl.

1. Guds sanning är ofta förvirrande för de som inte är frälsta.

2. Falska lärare har bidragit till förvirringen. Till exempel accepterar Jehovas vittnen inte treenigheten, men de ger ofta själva en felaktig bild av den treenighet de förkastar, eller så vet de inte ens vad den treenighet de förkastar innebär. Vissa mormoner säger visserligen att de förkastar treenigheten, men jag har träffat många mormoner som säger att de accepterar den. De jag talade med visste dock inte vad den innebär. Treenigheten är mycket mer än att de tre helt enkelt är ett i kärlek, ande och syfte.

3. Vi kan inte bara skylla på sekterna. Många äkta kristna är själva dåligt rustade att tydligt förklara treenigheten.

F: I Matt 28:19 stämmer treenigheten helt enkelt inte överens med min bild av Gud.

S: Du måste välja att följa Gud, oavsett dina egna förutfattade meningar, eller att inte följa någon annan än din egen bild, avgud eller gud.

F: I Matt 28:19, om treenigheten är sann, är Jesus då 1/3 Gud?

S: Nej, denna felaktiga tolkning av treenigheten är mänskligt resonemang, och inte ens särskilt bra sådant. Höjden på ett skrivbord är inte 1/3 av skrivbordet.

Jesus har Guds fullhet enligt Kolosserbrevet 2:9. Precis som det är löjligt att säga att eftersom solen ger ljus kan den inte ge värme, så innebär inte det faktum att Jesus har Guds fullhet att Fadern och Anden inte också kan ha Guds fullhet.

F: I Matt 28:19, härstammar begreppet treenigheten från babyloniska och assyriska religioner, som hade gudatriader?

S: Nej. När Jesus sade att man skulle döpa i ____ Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, sade Jesus ”namn”, inte ”namn”. En treenighet är polyteism med tre separata varelser och tre separata gudar. Treenigheten är en oskiljbar Gud och tre distinkta personer.

Å andra sidan, om de bara vore tre delar av ett enda väsen, kunde man på grekiska ha sagt ”i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn”, men så är det faktiskt inte. Ordet ”namn” används i singular för att betona deras enhet, men ordet ”den” före Fadern, Sonen och Anden betonar deras särart.

F: Varför ska vi inte, enligt vad en predikant inom Oneness-pentekostalismen sa, vägra att tillbe någon far som skickade sin egen son att torteras och dö istället för sig själv, som det står i Matt 28:19?

S: Det är synd om du vägrar att tillbe Gud, utom på dina egna villkor. Fadern sände inte bara Jesus att frivilligt dö för vår skull, utan han frågade också Abraham om han skulle vara villig att offra Isak.

F: I Matt 28:19 – formulerades Nicenska trosbekännelsen först i Nicea år 325 e.Kr.?

S: Egentligen var det tidigare. Många är inte medvetna om detta, men enligt ”Ante-Nicene Fathers”, volym 7, s. 524, var den nikenska trosbekännelsen i Nicea en liten omarbetning av den gamla trosbekännelsen från Jerusalem. Den liknar också i hög grad trosbekännelsen från Neocaesarea år 315 e.Kr.

F: I Matt 28:19, gjordes det några tillägg till Nicenska trosbekännelsen?

A: Ja. Här är den ursprungliga Nicenska trosbekännelsen från år 325 e.Kr. (Översättningen är hämtad från ”Ante-Nicene Fathers”, volym 7, s. 524.

Originalet undertecknades i Nicea av 318 biskopar år 325 e.Kr.

Vi tror på en Gud, den allsmäktige Fadern, skaparen av allt, det synliga och det osynliga:

och på en Herre, Jesus Kristus, Guds Son, född av Fadern, den enfödde, det vill säga av Faderns väsen,

genom vilken allt har skapats, både det som är i himlen och det som är på jorden:

Han som för vår skull och för vår frälsning steg ned, blev människa och tog kött på sig:

Han led och uppstod på tredje dagen:

Och steg upp till himlen:

Och skall återkomma för att döma de levande och de döda.

Och på den Helige Ande.

[bannlysningen]

Och de som säger att det fanns en tid då Han inte fanns, eller att Han inte fanns innan Han blev avlad, eller att Han skapades ur intet; eller som säger att Guds Son är av någon annan substans, eller att Han är föränderlig eller instabil, – dessa förbannar den katolska och apostoliska kyrkan.

Tillägg godkända vid konciliet i Konstantinopel år 381 e.Kr. och ratificerade vid konciliet i Efesos (år 431 e.Kr.)

Om himlen och jorden.

Född av Fadern före alla världar.

Genom den Helige Ande av jungfru Maria.

Korsfästes också för vår skull under Pontius Pilatus,

och begravdes.

Sitter på Faderns högra sida,

vars rike skall vara utan ände.

Herren, livets givare,

som utgår från Fadern;

som tillsammans med Fadern och Sonen tillbeds och förhärligas;

som talade genom profeterna:

i en helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Vi bekänner ett dop till syndernas förlåtelse.

Vi väntar på de dödas uppståndelse,

och livet i den kommande världen. Amen.

[Anatemat saknades]

Enligt Creeds of Christendom, volym 1, s. 24–29, återfanns vissa av fraserna i de två trosbekännelserna av Epifanius och i Cyril av Jerusalems trosbekännelse från år 350 e.Kr.

En andra ändring av trosbekännelsen var införandet av ”och Sonen”, vilket innebär att den Helige Ande sändes från Fadern och Sonen. Detta förekom först vid det tredje konciliet i Toledo år 589 e.Kr. Det lades formellt till trosbekännelsen av den katolska kyrkan och ledde till en formell splittring med den ortodoxa kyrkan under den ortodoxe patriarken Fotius omkring år 879 e.Kr.

F: I Matt 28:19, eftersom ”dem” i ”gör alla folk till lärjungar, undervisa dem och döpa dem” avser folk, och folk inte kan nedsänkas i vatten, betyder detta då att detta inte kan förstås som en hänvisning till dop med vatten?

S: Nej. Ett ”folk” kan inte heller göras till lärjungar eller undervisas, men ”folken” avser folken i nationerna. Detta var självklart för de tidiga kristna, eftersom de tolkade Matteus 28:19 som en hänvisning till vatten dopet. Här är bevisen.

Didache (ca 125 e.Kr.) kap. 7 s. 379: ”Döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, i levande vatten. Men om du inte har levande vatten, döpa i annat vatten; och om du inte kan i kallt, så i varmt. Men om du inte har något av detta, häll då vatten tre gånger över huvudet i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Tertullianus (198–220 e.Kr.) har ett helt verk som heter Om dopet. På ett ställe säger Tertullianus: ”Men nu när tron har utvidgats och blivit en tro som tror på Hans födelse, lidande och uppståndelse, har sakramentet utökats med nämligen dopets beseglingsakt; i viss mening en klädnad för tron som tidigare var naken och som nu inte kan existera utan sin egen lag. Ty dopets lag har införts och formeln föreskrivits: ’Gå’, säger Han, ’undervisa folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’” Om dopet, kap. 13, s. 676

Hippolytus, biskop av Portus (222–235/6 e.Kr.), säger att man ska döpa i ”Faderns, Sonens och den Helige Andens” namn. Han nämner kort Cornelius. Mot Noetus’ kätteri, kap. 14, s. 228

Avhandlingen mot Novatian (254–257 e.Kr.), kap. 3, s. 658, säger att man ska döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.

Avhandling om omdop (254–257 e.Kr.), kap. 7, s. 671: ”döpa dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.): ”Ty Herren, efter sin uppståndelse, när han sände ut sina lärjungar, instruerade och undervisade dem om på vilket sätt de skulle döpa, och sade: ’All makt är given mig i himlen och på jorden. Gå därför ut och lär alla folk, och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’ Han antyder treenigheten, i vars sakrament folken skulle döpas. Håller Marcion då fast vid treenigheten? Bekänner han då samma Fader, Skaparen, som vi gör? Känner han till samma Son, Kristus, född av jungfru Maria, som som Ordet blev kött, som bar våra synder, som besegrade döden genom att dö, som själv först och främst gav upphov till köttets uppståndelse och visade sina lärjungar att han hade uppstått i samma kött? Helt annorlunda är tron hos Marcion, och dessutom hos de andra kättarna – nej, hos dem finns ingenting annat än svek, hädelse och strid, vilket är fientligt mot helighet och sanning. Hur kan då någon som döpts bland dem tyckas ha erhållit syndernas förlåtelse och den gudomliga barmhärtighetens nåd genom sin tro, när han inte har själva trons sanning?” Cyprianus brev, brev 72, kap. 3, s. 380–381

F: Stod det ursprungligen i Matt 28:19: ”döpa i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn”?

S: En webbplats hävdar att så inte var fallet. Som stöd anförs ett namnlöst koptiskt manuskript och det hebreiska (ebionitiska) Matteusevangeliet från början av 600-talet. Den ebionitiska versionen är ett annat verk, nämligen en förkortad version av Matteusevangeliet.

Mot detta finns följande bevis för att det fanns med i originalet.

Didache (ca 60–120 e.Kr.), vol. 7, kap. 7, s. 379, citerar det så här: ”Efter att först ha sagt allt detta, döp i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn, i levande vatten. [dvs. rinnande vatten]. Men om du inte har levande vatten, döp i annat vatten; och om du inte kan i kallt, så i varmt. Men om du inte har något av dem, häll vatten tre gånger över huvudet i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.” Det fanns ingen exakt ”formel”, eftersom både dop i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn (kap. 7, s. 379) och ”i Herrens namn” (kap. 9, s. 380) förekommer i Didache.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) ”Och återigen, när han [Jesus] gav lärjungarna kraften till pånyttfödelse inför Gud, sade han till dem: ’Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’” Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 17.1, s. 444.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) omformulerar denna vers något på följande sätt: ”Han [Jesus] befallde de elva övriga, när han begav sig till Fadern, att ’gå ut och undervisa alla folk, som skulle döpas till Fadern, till Sonen och till den Helige Ande.’” I *Förskrivning mot kättarna*, kap. 20, s. 252.

Tertullianus uttrycker det något annorlunda i *Om dopet*, kap. 13, s. 676: ”Gud, säger han [Jesus], ’undervisa folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’”

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar det som: ”Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.” Mot Noetus-kätteriet, kap. 14, s. 228

En avhandling mot Novatian (254–256 e.Kr.), kap. 3, s. 658: ”Gå ut och förkunna evangeliet för folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn. Det vill säga att samma Treenighet som på ett bildligt sätt verkade under Noas tid genom duvan, nu verkar andligt i kyrkan genom lärjungarna.”

Avhandling om omdop (ca 250–258 e.Kr.) kap. 7 s. 671 ”Gå ut och undervisa folken; döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) s. 567 Munnulus av Girba sade: ”… särskilt i dopets treenighet, som vår Herre säger: ’Gå ut och döp alla folk i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’”

Det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) s. 569 Vincentius av Thibaris sade: ”Gå ut och undervisa folken och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.”

Victorinus av Petau (-307 e.Kr.) citerar det så här: ”Han [Jesus] sände ut apostlarna och sade: ’Gå ut och undervisa alla folk och döp dem i Faderns, Sonens och den Helige Andens namn.’” Kommentar till Uppenbarelseboken, första kapitlet, nr 15, s. 345

F: Vilka bevis finns det för att Matteus skrev Matteusevangeliet?

S: Den tidiga kyrkan var enigt om att aposteln Matteus skrev Matteusevangeliet. Det finns faktiskt många bevis.

Papias (95–110 e.Kr.) nämner uttryckligen böckerna Matteus och Markus. Fragment 6 ur Eusebius Kyrkohistoria, bok 3, kap. 39.

Claudius Apollinaris (160–180 e.Kr.) nämner Matteus, evangelierna och lagen. Ante-Nicene Fathers, vol. 8, kap. 772

Irenaeus (182–188 e.Kr.) citerar Matt 1:1 som skrivet av Matteus. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 16.2, s. 440

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.): ”Och i Matteusevangeliet fortsätter släktregistret, som börjar med Abraham, ända fram till Maria, Herrens moder.” *Stromata*, bok 1, kap. 21, s. 334

Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger: ”Jag menar Johannesevangeliet och Matteusevangeliet – medan det som Markus publicerade kan sägas vara Petrus’, vars tolk Markus var. För även Lukas version av evangeliet tillskriver man vanligtvis Paulus. Och det kan mycket väl tyckas som om de verk som lärjungarna publicerar tillhör deras mästare.” Tertullianus, Fem böcker mot Marcion, bok 4, kap. 5, s. 350

Tertullianus skrev: ”… att det evangeliska testamentet har apostlar som författare, … även apostoliska män … Av apostlarna är det därför Johannes och Matteus som först ingjuter tro i oss; medan det av de apostoliska männen är Lukas och Markus som senare förnyar den.” Fem böcker mot Marcion, bok 4, kap. 2, s. 347

Julius Africanus (232–245 e.Kr.) nämner ”evangelisten Matteus” och ”Lukas” när han jämför de två släktregistren över Jesus i sitt Brev till Aristides, kap. 3, s. 126

Origenes (225–254 e.Kr.) nämner Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Origenes, Mot Celsus, bok 5, kap. 56, s. 568.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner ”Matteusevangeliet” och citerar Matteus 5:23,24 i *Cyprianus av Kartagos avhandlingar – Vittnesmål*, kap. 3, s. 533. Se även *Cyprianus av Kartagos avhandlingar*, avhandling 12, tredje boken, 1.40.

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.): ”Det var ’i slutet av sabbaten’, som Matteus har sagt; det var ’tidigt, när det ännu var mörkt’, som Johannes skriver; det var ’mycket tidigt på morgonen’, som Lukas uttrycker det; och det var ’mycket tidigt på morgonen, vid soluppgången’, som Markus berättar för oss. Således har ingen tydligt visat oss den exakta tidpunkten då Han uppstod.” Brev 5 till biskopen Basilides, s. 94

Adamantius (ca 300 e.Kr.) ”Håller du med om jag visar utifrån evangelierna att de inte är påhitt?” … ”Kristi lärjungar skrev dem: Johannes och Matteus; Markus och Lukas.” Dialog om den sanna tron, första delen, ”b 5”, s. 41

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Psalmerna, Matteus, Jesaja och Daniel. Kommentar till världens skapelse, s. 342

Efter år 325 e.Kr.

Hegemonius (400-talet) ”Anden i evangelisten Matteus är också noga med att notera dessa ord från vår Herre Jesus Kristus: ’Se till att ingen förleder er; ty många skall komma i mitt namn och säga: Jag är Kristus, och de skall förleda många. Men om någon säger till er: Se, här är Kristus, eller där; tro det inte. Ty det skall uppstå falska Kristusar, falska apostlar och falska profeter, och de skall visa stora tecken och under; så att de, om det vore möjligt, skulle förföra även de utvalda. Se, jag har sagt er detta i förväg. Om de säger till er: ’Se, han är i öknen’, gå inte dit; om de säger: ’Se, han är i de hemliga kamrarna’, tro det inte.” Disputation med Manes, kap. 35, s. 209

F: När skrevs Matteusevangeliet?

S: Allt vi kan säga är att Matteusevangeliet skrevs efter år 33 e.Kr. och med mycket stor sannolikhet före år 70 e.Kr. Vissa liberala forskare anser att eftersom de tror att Jesus inte kunde förutsäga framtida händelser måste det ha skrivits mellan år 70 och 100 e.Kr.

F: Hur kan vi veta att det Matteusevangelium vi har idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

A: Det finns minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Många författare citerade eller hänvisade till Matteusevangeliet. Några av de tidigaste exemplen är följande.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar Matteus 6:12–15; 7:2; 15:8. Matteus 15:8 (kap. 5, s. 9) är dock identiskt med Markus 7:6 och Jesaja 29:13.

Ignatius citerar i sitt Brev till smyrnerna 1:1 (90–116 e.Kr.) och i Brevet till Polykarp, kap. 2, s. 94, Matteus 10:16b.

Didache (= De tolv apostlarnas lära) (120–150 e.Kr.), kap. 8, s. 379, citerar Herrens bön från Matteus 6:5, 9–13. Enligt fotnot 24 kommer den definitivt från Matteus och inte från Lukas.

2. Clemens (120–140 e.Kr.), kap. 3, s. 252, citerar Matteus 10:32 som om det vore Jesu ord och anspelar även på Matteus 22:37.

2 Klemens (120–140 e.Kr.), kap. 4, s. 252, parafraserar Matteus 7:21.

2 Klemens (120–140 e.Kr.) kap. 5, s. 252 citerar Matteus 5:28 som om det vore Jesu ord.

2 Klemens (120–140 e.Kr.), kap. 9, s. 253, parafraserar Matteus 12:50 som om det vore Jesus

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kapitel 5, citerar Matteus 20:16 (även 22:14). Fotnoten i *Ante-Nicene Fathers* på s. 139 anger att detta är det första citatet som föregås av den auktoritativa formuleringen ”det står skrivet”.

Polykarpus brev till filipperna, kap. 2, s. 33 (110–155 e.Kr.) citerar hela Matteus 7:1: ”Men tänk på vad Herren sade i sin undervisning: ’Döm inte, så att ni inte själva blir dömda;’”

Polykarp citerar Matteus 6:13a i Polykarps brev till filipperna, kap. 7, s. 34–35

Polykarp citerar Matteus 26:41b i Polykarps brev till filipperna, kap. 7, s. 34–35

”Mathetes till Diognetus”, kap. 9, s. 28 (ca 130 e.Kr.) anspelar på Matteus 6:25 och säger att Frälsaren lärde oss att lita på … så att vi inte ska oroa oss för kläder och mat.

”Mathetes till Diognetus”, kap. 8, s. 28 (ca 130 e.Kr.) anspelar på Matteus 19:17

Papias (95–110 e.Kr.) var en tidig författare som personligen talade med Petrus, Jakob, Johannes, Matteus och andra (enligt fragment 1). I fragment 6 sade han att Matteus samlade [Jesu] ord på hebreiska.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) stöder sig på hänvisningar till Matteus (nästan 38 gånger), vilket är fler än de hänvisningar han gör till de andra evangelierna. Se ”Ante-Nicene Fathers”, volym 1, s. 591 för en jämförelse med Justins hänvisningar till andra evangelier. Tänk på att ett antal av hänvisningarna i Lukas är gemensamma för både Lukas och Matteus. Han citerar eller parafraserar Matteus 1:21; 3:11–12, 17; 4:9, 10; 5:20, 28, 29, 32; 5:34, 37, 44, 45, 46; 6:1, 16, 19, 20, 21, 22, 25, 26, 33, 41; 7:15,16,19,21,22; 8:11; 9:13; 10:28; 11:12–15,27; 12:38f; 13:3,42; 15:22–28; 16:21,26; 17:12; 19:6,12,17,26,28; 21:13; 22:17,19–21,37; 23:15,23,24,27; 24:11; 25:41; 26:39

Den muratoriska kanon nämner Matteusevangeliet (ca 170 e.Kr.) tillsammans med de tre andra evangelierna.

I »Hermas herde« (ca 160 e.Kr.), bok 1, fjärde synen, kap. 2, s. 18, citeras en fjärdedel av Matteus 26:24: »Det vore bättre för dem om de aldrig hade fötts.«

”Hermas herde” (ca 160 e.Kr.), bok 2, kap. 6, s. 30, anspelar på en del av Matteus 10:28: ”Frukta Honom som har all makt, både att frälsa och att förgöra.”

Kättaren Tatian (ca 172 e.Kr.) skrev en sammanställning av de fyra evangelierna som kallas Diatessaron. I den hänvisar han till 839,12 verser i Matteusevangeliet, räknat i versdelar. Det utgör 78,4 % av hela evangeliet.

Claudius Apollinaris (160–180 e.Kr.) nämner Matteus, evangelierna och lagen. Ante-Nicene Fathers, vol. 8, kap. 772

Apollonius av Efesos (ca 210 e.Kr.) citerar Matteus 10:9 som om det vore Herrens ord i Om montanismen, kap. 4, s. 776. Han citerar också Matteus 12:33 i Om montanismen, kap. 4, s. 776

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) citerar Matteus 5:28 som ”evangeliets röst” i *Teofilus till Autolykos*, bok 3, kap. 3, s. 115

Irenaeus (182–188 e.Kr.) använder många hänvisningar till alla fyra evangelierna, men även han använder Matteus mest. Han citerar hela eller delar av 223 verser i Matteus. Irenaeus säger att detta evangelium skrevs av Matteus i *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 16, s. 441. Här följer en lista över verser som han citerar eller parafraserar i de första nio kapitlen i Matteus: 1:1, 12–16, 18, 20, 23; 2:15, 16; 3:3, 7, 9–12, 16; 4:3, 7, 9, 10; 5:5, 8, 13a, 14a, 16, 18, 20–28, 33–35, 41, 44, 45; den sista tredjedelen av 5:12 och den mellersta tredjedelen av 7:7; 6:12a, 19, 24, 27; 7:1–2, 5; 8:9, 11–13; 9:2a, 6, 8, 29

Irenaeus hänvisar också till Matteus 2:16; 5:39; 7:15,19,25; 9:17; 11:9; 12:18,31; 13:25,38,44; 17:3,7,27

Jag har ännu inte dubbelkontrollerat alla Irenaeus hänvisningar till Matteus kapitel 10 och framåt.

Klemens av Alexandria i *Stromata*, bok 1, kap. 21, s. 334 (193–202 e.Kr.): ”Och i Matteusevangeliet fortsätter släktregistret, som börjar med Abraham, ända fram till Maria, Herrens moder.” Han citerar även från många andra ställen i Matteusevangeliet.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) betonar författarskapet till Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Uppenbarelseboken och många av Paulus’ brev i *Fem böcker mot Marcion*, bok 4, kap. 5, s. 350. Han citerar från många verser i Matteus.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) citerar Matteus 7:21 och Matteus 21:31 som om de vore Frälsarens egna ord. I verket ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 5, kap. 3, s. 54. Han citerar även från många andra verser i Matteusevangeliet.

Theodotus, troligen montanist (ca 240 e.Kr.), citerar Matteus 12:50 som om det vore Herrens ord. Utdrag ur Theodotus, kap. 20, s. 25

Julius Africanus (232–245 e.Kr.) nämner ”evangelisten Matteus” och ”Lukas” när han jämför de två släktregistren över Jesus i sitt ”Brev till Aristides”, kap. 3, s. 126

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar utförligt ur Matteusevangeliet, eftersom han har skrivit en hel kommentar till denna bok. Origenes citerar bland annat Matteus 24:23–27.

Novatian (257 e.Kr.) citerar i *Om treenigheten*, kap. 8, s. 617, Matteus 10:29–30 och anger att det är av Jesus. I kapitel 12 citerar han också Matteus 27:20 och anger att det är av Jesus. Novatian citerar från Matteus 1:23 (s. 635); 5:8 (s. 639–640); 10:28a (s. 636), 10:29–30 (s. 617); 12:32b (s. 641); 16:16 (s. 637); 16:16 (s. 637); 28:20b (s. 621)

En avhandling mot Novatian citerar fyra verser ur Matteusevangeliet: 7:2a (s. 661); 7:22,23 (s. 659), 10:33 (s. 659), 23:12a (s. 661); eventuellt även andra

I ”Avhandling om omdopet” (ca 250–259 e.Kr.) citeras Matteus 3:11b (kap. 2, s. 668) och 9:2b (kap. 18, s. 677); 10:32 (kap. 11, s. 673), 12:37 som ”i evangeliet” (kap. 13, s. 675), 16:22,23 (kap. 9, s. 672); 24:4, 23, 24 (kap. 12, s. 674), 26:70 (s. 672), 28:19 (kap. 7, s. 671)

Cyprianus, biskop av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) ”I Matteusevangeliet står det: ’Den som säger ett ord mot Människosonen, det skall förlåtas honom; men den som talar mot den Helige Ande, det skall inte förlåtas honom, varken i denna värld eller i den kommande världen.’” Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 3, kap. 28, s. 542

Cyprianus, biskop av Kartago (ca 246–258 e.Kr.), citerar Matteus 5:43–45 och nämner vad Jesus säger ”i sitt evangelium” i Cyprianus’ avhandlingar, avhandling 10, kap. 15, s. 495.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar Matteus 15:13 som ”Herren i sitt evangelium” i Brev 48:4, s. 326

Moyses m.fl. till Cyprianus (brev 25), kap. 4, s. 303 (250–251 e.Kr.) citerar Matteus 10:37–38 som ”vår Herre, liksom med Hans evangeliums trumpet”

Cornelius till Cyprianus (ca 246–256 e.Kr.) citerar Matteus 5:8 som ”det evangeliska ordet”. Brev 45, kap. 2, s. 323

Firmilian av Caesarea till Cyprianus (256 e.Kr.) citerar Matteus 16:9 som om det vore Jesus. (Brev 74, kap. 16, s. 394)

Vid det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) sade Lucius av Castra Galbae: ”Eftersom Herren i sitt evangelium sade: ’Ni är jordens salt; men om saltet förlorar sin smak, med vad skall det då saltas?’” s. 566

Gregorius Thaumaturgus (240–265 e.Kr.) citerar en del av Matteus 15:11 som om det vore Frälsarens ord. Kanoniska brev, kanon 1, s. 18

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.): ”Det var ’vid sabbatens slut’, som Matteus har sagt; det var ’tidigt, när det ännu var mörkt’, som Johannes skriver; det var ’mycket tidigt på morgonen’, som Lukas uttrycker det; och det var ’mycket tidigt på morgonen, vid soluppgången’, som Markus berättar för oss. Således har ingen tydligt visat oss den exakta tidpunkten då Han uppstod.” Brev 5 till biskopen Basilides, s. 94

Anatolius av Alexandria (270–280 e.Kr.) hänvisar till Matteus 26:17 i sin *Paschal Canon*, kap. 8, s. 148, och till Matteus 26:38 som ”av Herren själv” i kap. 10, s. 149

Adamantius (ca 300 e.Kr.) ”Håller du med om jag visar utifrån evangelierna att de inte är påhitt?” … ”Kristi lärjungar skrev dem: Johannes och Matteus; Markus och Lukas.” Dialog om den sanna tron, första delen ”b 5”, s. 41

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Psalmerna, Matteus, Jesaja och Daniel i ”Kommentar till världens skapelse”, s. 342

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) citerar Matteus 21:6 och 6:24 som om de vore från Herren i ”Kanoniska brev”, kanon 12, s. 276–277. Han anspelar också på Matteus 2:13–16 i kanon 13, s. 277, och citerar Matteus 2:22–23 i kanon 13, s. 277

Methodius (270–311/312 e.Kr.) ”Nu ges hela Skriftens andliga förmedling till oss som salt som svider för att göra nytta och som desinficerar, utan vilket det är omöjligt för en själ att genom förnuftet föras till den Allsmäktige; ty ’ni är jordens salt’, sade Herren till apostlarna.” [Matteus 5:13] ”De tio jungfrurnas bankett”, bok 1, diskurs 1, kap. 1, s. 311

Teofilus verk *Martyriumet av diakon Habib* citerar Matteus 10:39 och Matteus 7:6, båda som ”Skriften”, på s. 694.

Athanasius av Alexandria (ca 318 e.Kr.) hänvisade inte till Matteus i *Mot hedningarna*. I *Ordets inkarnation* hänvisade han dock till Matteus 19:4 (kap. 2.6, s. 37), Matteus 1:23 (även Jesaja 7:14) (kap. 33.3, s. 54), Matteus 11:13 (kap. 40.4, s. 57–58) och Matteus 26:64 (kap. 56.4, s. 66). Även om Athanasius inte hänvisade till några andra verser i Matteus före år 325 e.Kr., hänvisade han till många andra verser i Matteus efter den tiden.

Alexander av Alexandria (321 e.Kr.) citerar Matteus 11:27b som om det vore Frälsarens egna ord. Brev om den arianska kätterin, kap. 5, s. 293

Alexander av Alexandria (321 e.Kr.) citerar Matteus 3:17 som ”i evangeliet”. Brev om den arianska kätterin, kap. 8, s. 294.

Alexander av Alexandria (321 e.Kr.) citerar Matteus 11:12 som ”uttalat av Kristus”. Brev om den arianska kätterin, kap. 12, s. 295

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) anspelar på Matteus 14:22–26 när han diskuterar hur Jesus vandrade på vattnet. ”De gudomliga instituten”, bok 4, kap. 15, s. 116. Lactantius anspelar också på Matteus 5:44; 7:15; 18:7 samt kapitel 14, 19 och 21. Han citerar från Jesaja 7:14 som om det vore av Jesaja, vilket också är Matteus 1:23.

Eusebius av Caesarea (318–325 e.Kr.) citerar hela Matt 5:38–40 i ”Demonstration of the Gospel”, bok 1, kap. 6, s. 11

I Eusebius ”Kyrkohistoria” (318 e.Kr.), bok 3, kap. 24, s. 152, diskuteras de fyra evangelierna: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. ”Nicene and Post-Nicene Fathers”, andra serien, vol. 1, s. 152

Se nästa fråga för att se vilka verser och versdelar som citerades och vilka som inte citerades.

Bevis från kättare och förfalskade skrifter

Den enkratitiske kättaren Tatian (ca 172 e.Kr.) skrev en sammanställning av de fyra evangelierna som kallas Diatessaron, vilket betyder ”genom [de] fyra”. I den hänvisar han till 839,12 verser i Matteusevangeliet. Det motsvarar 78,4 % av hela Matteusevangeliet.

Den manikéiske kättaren Faustus-Milevis (383–400 e.Kr.) citerar Matteus 1:1 som om det vore av Matteus. Augustinus, Svar till Faustus den manikéiske, bok 23, kap. 1, Nicene and Post-Nicene Fathers, First Series, vol. 4, s. 313

3. De äldsta manuskripten vi har av Matteusevangeliet uppvisar små variationer, men inga teologiskt betydande fel. De Nya testamentets manuskript som fortfarande finns kvar och som kopierades före år 325 e.Kr. innehåller 91,7 % av Matteusevangeliet, eller 982,07 av 1 071 verser. Se https://biblequery.org/Bible/BibleReliability/EarlyChristianNTQuotes.xlsx för mer information om detta.

p1 (=Papyrus Oxyrhynchus 2) Mt 1:1–9,12,14–20; (inte 2:14) (ca 200 e.Kr.) Alexandrinsk text

Här anges publiceringsdatum för detta manuskript.

300-talet – 1968 – The Text of the New Testament

300-talet – 1975 – Aland, 3:e upplagan

300-talet – 1990 – Comfort, Tidiga manuskript och moderna översättningar av Nya testamentet

300-talet – 1998 – Aland, 4:e reviderade upplagan

Mitten av 300-talet, liknar p69 – 1999 – Comfort, Den fullständiga texten från de tidigaste Nya testamentets manuskripten

Det finns ett omslag med text. Medan O’Callaghan anser att det kan vara Matteus 2:14, säger Philip Comfort i *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 29, att så inte är fallet eftersom texten är skriven med en annan handstil och marginalen ovanför de tre strecken är större än i resten av Matteusevangeliet. Denna text kan ha varit en underrubrik eller titel.

s. 19 (=Papyrus Oxyrhynchus 9) Mt 10:32–11:5

Huvudsakligen västerländsk text

400- eller 500-talet – 1968 The Text of the New Testament

s. 21 (=Papyrus Oxyrhynchus 10) Mt 12:24–26, 31–33 (överensstämmer med Bezae Cantabrigiensis och den korrigerade Sinaiticus)

s. 25 (=Papyrus 16388, numera försvunnen. Den befann sig i Berlin före andra världskriget) Mt 18:32–34; 19:1–3, 5–7, 9–10

Slutet av 400-talet – 1968 – Nya testamentets text. Västra texten

s. 35 Mt 25:12–15, 20–23 (300-talet)

Möjligen 400-talet – 1968 – Nya testamentets text. Mellan den alexandrinska och den västerländska texten

s. 37 (=Ann Arbor 1570) Mt 26:19–52 (mitten av 300-talet) Handstilen liknar Heroninos brev (256 och 260 e.Kr.)

300-talet/400-talet – 1969 –

s. 45 Chester Beatty I (alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna) (100–150 e.Kr.) (tidigare ansedd att vara från slutet av 200-talet eller början av 300-talet e.Kr.) (Mt 20:24–32; 21:13–19; 25:41–26:39, delar av Markus, Lukas och Johannes) Den ursprungliga rullen bestod av cirka 220 blad, varav 30 blad finns bevarade. Två av dessa 30 blad är från Matteus.

p53 (= Papyrus Michigan Inv. 6652) Matt 26:29–40 och Apg 9:33–38; 3 bokstäver av de 124 bokstäverna i 9:39; 9:40–10:1. (ca 260 e.Kr.) Dateringen baseras på likheter med bokstäver från Heroninos som dateras till ca 260 e.Kr. Det är en blandad text.

p64 (Magdalen-papyrusen), p67 ca 200 e.Kr. Papyrusen p64 har bevarat Matteus 26:7, mindre än hälften av bokstäverna i vers 8; 26:10, 14–15, 22–23, 31–33 (på tre fragment). P64 köptes i Egypten 1901, men gjordes inte tillgänglig för forskare förrän 1953. P67 har bevarat Matteus 3:9,15; 5:20–22,25–28.

p70 (=Papyrus Oxyrhynchus 24) Matt 2:13–16; 2:22–3:1; 11:26–27; 12:4–5; 24:3–6,12–15. (300-talet) p70 har ett tydligt annorlunda epsilon, och handstilen liknar P. Medici 13 (från Predikaren) från 300-talet.

300-talet – 1968 The Text of the New Testament.

s. 71 (=Papyrus Oxyrhynchus 2385) innehåller Mt 19:10–11,17–18 (4:e århundradet)

400-talet – 1968 – The Text of the New Testament. Stämmer överens med Vaticanus

s. 77/s. 103 innehåller Matt 23:30–39 (s. 77); 13:55–57; 14:3–5 (mitten till slutet av 200-talet)

s. 83 innehåller Mt 20:23–25, 30–31; 23:39; 24:1, 6 (600-talet)

s. 86 Matt 5:13–16, 22–25 (ca 300 e.Kr.)

s. 101 (=Papyrus Oxyrhynchus 4401) från 300-talet innehåller Mt 3:10–12; 3:16–4:3

s. 102 (=Papyrus Oxyrhynchus 4402) ca 300 e.Kr. Mt 4:11–12, 22–23

s. 103 (=Papyrus Oxyrhynchus 4403) innehåller Matt 13:55–57; 14:3–5 (2:a till 3:e århundradet)

s. 104 (=Papyrus Oxyrhynchus 4404) (tidigt till mitten av 200-talet) innehåller Mt 21:34–37, 43, 45?

s. 110 (=Papyrus Oxyrhynchus 4494) innehåller Mt 10:13–14, 25–27 (4:e århundradet)

pAntinoopolis 2.54, 3:e århundradet, innehåller Fader vår. Mt 6:10–12. Det verkar som om detta manuskript ursprungligen endast bestod av Fader vår.

0171 (ca 300 e.Kr.) innehåller Mt 10:17–23, 25–32

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.) och Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) innehåller hela Matteusevangeliet.

Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) har endast bevarat Matteus 25:7 till slutet.

Bohairisk koptiska [Boh] 300-talet/400-talet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Peshitta-syriska [Syr P] 400–450 e.Kr.

Efraemi Rescriptus [C] 500-talet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Gotiska 493–555 e.Kr.

Se www.BibleQuery.org/Matthew Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Matteusevangeliet.

F: Vilka verser och delar av verser i Matteusevangeliet citerades av författare före konciliet i Nicea (före år 325 e.Kr.)?

S: Före år 325 e.Kr. citerade kyrkoförfattare cirka 87,5 % av verserna i Matteusevangeliet. Det motsvarar 937,31 verser. Med andra ord citeras alla de 1 071 verserna i Matteusevangeliet utom 133,69 verser. Se https://biblequery.org/Bible/BibleReliability/EarlyChristianNTQuotes.xlsx för alla detaljer. Tatianus Diatessaron hänvisar till 839,12 av de 1071 verserna i Matteusevangeliet.

F: Finns det några äldre dateringar av handskrifter av Matteusevangeliet som fortfarande finns kvar idag?

S: Dateringen av Magdalen-manuskriptet (s. 64 + s. 67) är omtvistad.

De flesta är överens om att det skrevs före 300-talet e.Kr., på grund av stilen på papyrus, som inte användes efter början av 300-talet.

Tidigare datering (ca 50–64/65 e.Kr.) Detta är den uppfattning som den tyske papyrologen Carsten Thiede har. Det finns tre punkter som stöder denna uppfattning.

1) Uncial: Magdalen-papyrusen var en ”uncial” (helt med versaler) papyrus, vilket var vanligt fram till mitten av det första århundradet e.Kr.

2) Jämförelse av handstilen med texter från mitten av det första århundradet e.Kr. som hittats i Pompeji och Herculaneum

3) Spekulativt sett kanske kristna som ville bevara sina skrifter började använda kodices tidigare.

Detta stod i tidskriften Time (23 januari 1995). Se The Real Jesus, s. 78, för en diskussion om detta, men inte nödvändigtvis ett stöd för denna uppfattning.

Senare daterat (200-talet e.Kr.) manuskript av Nya testamentet. I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 8, s. 20, står det att den nu dominerande uppfattningen är att Matteusevangeliet skrevs mellan år 80 och 100 e.Kr.

Kodex: Det verkar komma från en kodex (bok), och skrivarna övergick från att använda skriftrullar till böcker under 200-talet e.Kr.

Spekulativt sett kan kanske vissa uncialer som denna ha tillkommit senare. I Burton Macks skeptiska bok *Who Wrote the New Testament?* s. 9–10, är visserligen mycket kritisk mot Thiedes datering, men säger att uncialskrifter kan ha tillkommit så sent som år 85 e.Kr. Detta påstående är svårt att förstå, eftersom Aland et al.s The Greek New Testament, 4:e reviderade upplagan, visar att uncialmanuskript användes ända fram till 800-talet – mycket senare. Kanske menade Mack just den specifika stilen av uncial på papyrus.

Slutsats: Även om vi inte vet när de första kodicerna tillkom, håller även de mest konservativa forskarna fast vid en datering till mitten av det första århundradet.