< Bibelfråga från Markus

Frågor som avser mer än ett evangelium behandlas i det första evangeliet där de förekommer eller annars i avsnittet om evangelierna.

Fråga: Vilka är några av de utmärkande dragen i Markusevangeliet?

S: Markus är ett handlingsorienterat evangelium. Markus använder ofta ordet ”omedelbart”. Det betonar Kristus som tjänaren. Han helade, gav mat, drev ut demoner och gav sitt liv som lösen för många. Det finns tretton mirakel nedtecknade i Markus. Kristus är hoppet för enkla människor. En nyckelpassage är Markus 10:45.

När det gäller språket ser vissa likheter mellan Petrus och Markus. Markus var faktiskt tolk åt Petrus. Markus har det enklaste ordförrådet av alla evangelierna.

När det gäller likheter har cirka 90 % av verserna i Markusevangeliet någon parallell i Matteusevangeliet.

När det gäller falska religioner är Markus 1:9–11, liksom Matteus 3:16–17, bra avsnitt för att visa enhetspentekostalerna att Fadern, Sonen och Anden inte är identiska eller bara tre ”former” av en och samma person.

Fråga: Vad vet vi om Markus som person i Markusevangeliet?

S: Markus var Petrus tolk, och därför skulle Markus i viss mening kunna kallas ”Petrus evangelium”. Markus var dock troligen själv ögonvittne, och det är vi rimligt säkra på utifrån en detalj som ingen annan skulle ha lagt märke till. Markus 14:51 berättar om den unge mannen i Getsemane som flydde naken. De tidiga kristna erkände också att Markus var författaren till detta evangelium.

Markusevangeliet innehåller fler latinska ord än de andra evangelierna, till exempel census, denarius, legion och praetorium. Markus är ett latinskt namn, medan Johannes är ett hebreiskt namn. I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 99, står det att latinska termer användes istället för deras grekiska motsvarigheter i Markus 5:9; 6:27; 12:15,42; 15:16,39. I två fraser, i Markus 3:6 och 14:65, använder Markus en latinsk, inte en grekisk, konstruktion, som om latin vore hans modersmål och han lärde sig grekiska senare. Romersk tidsräkning används i Markus 6:48 och 13:35. Aramiska uttryck översätts till grekiska i Markus 3:17; 5:41; 7:11,34; 9:43; 10:46; 14:36; 15:22,34.

F: Varför finns det ingen släktförteckning i Markus, till skillnad från i Matteus och Lukas?

S: Markus syfte med att skriva verkar vara något annorlunda än Matteus och Lukas.

Matteusevangeliet är i större utsträckning skrivet för judar, som lade stor vikt vid släktregister, och Matteus framhåller Kristus som en kung, och släktregister är viktigt för kungar.

Markus betonar att Kristus var en tjänare och lägger tonvikten på hans handlingar och tjänst.

Lukas betonade Jesu mänsklighet och skrev utan tvekan främst för en grekisk publik. Lukas återger flest liknelser.

Johannes betonar att Jesus är Gud och fokuserar på de sju tecken som Jesus utförde.

F: Markus ger, genom sitt bruk av ordet ”omedelbart”, intrycket att Jesu verksamhet endast varade i några månader, från att plocka säd under skörden i Markus 2 till påsken i kap. 11. Jesus, Interrupted, s. 42

S: Jag har läst all kristen litteratur från tiden före konciliet i Nicea, med undantag för två böcker, samt en stor del av den bevarade gnostiska och ebionitiska litteraturen, och jag har inte hittat en enda författare från tiden före konciliet i Nicea – vare sig kristen eller gnostiker – som ansåg att Markus antydde att Jesu verksamhet endast varade i några månader. Forskare bör vara försiktiga med att läsa in sina egna nyskapande teorier i forntida skrifter. Jag är säker på att olika människor kan hitta alla möjliga intryck i Bibeln om de anstränger sig tillräckligt.

F: I Mk 1:2, lägger Markus här till något till Mal 3:1?

S: Markus parafraserade Malaki, precis innan han hänvisar till Jesaja.

I den masoretiska texten lyder Malaki 3:1: ”Se, jag sänder min budbärare, och han skall bereda vägen inför mig…” (Green’s Literal Translation)

I Septuaginta lyder Malaki 3:1: ”Se, jag sänder ut min budbärare, och han skall undersöka vägen framför mig…” (Sir Lancelot C.L. Brenton)

I Markus 1:2 står det: ”Se, jag sänder min budbärare framför ditt ansikte, som skall bereda din väg framför dig.” (Green’s Literal Translation) Lägg märke till tillägget ”framför ditt ansikte” och ”din/dig” istället för ”min/mig”.

Två punkter att beakta i svaret.

1. Markus ändrade pronomenen, vilket inte förändrar betydelsen här.

2. Eftersom ”framför mig” är den sista frasen, förändrar inte heller tillägget ”framför ditt ansikte” för att understryka det upprepade budskapet betydelsen.

Fråga: Står det i Mk 1:2 ”i profeterna” eller ”i profeten Jesaja”?

S: Det finns en variant i manuskripten här.

”I profeterna” finns i följande manuskript: Alexandrinus, syriskt, bohairiskt koptiskt, armeniskt, etiopiskt, Irenaeus och andra manuskript. Viktigast av allt är att den bysantinska lektionären säger samma sak.

”I profeten Jesaja” eller ”I Jesaja, profeten” finns i de flesta andra manuskripten, inklusive Sinaiticus, Vaticanus, sahidisk koptiska, gotiska, Bezae Cantabrigiensis m.fl. nämner Jesaja. I det grekiska Nya testamentet (Aland et al., 3:e upplagan) ges denna variation osäkerhetsgraden ”A”, vilket innebär att det är ”praktiskt taget säkert” att Jesaja nämndes.

Detta är ett intressant ställe där Textus Receptus avviker från den bysantinska textfamiljen, men KJV och NKJV följer ändå Textus Receptus.

Fråga: I Markus 1:2, sa Jesaja verkligen allt detta?

S: Nej, detta är en förteckning över tre profetior (2 Mosebok 23:20 (LXX), Malaki 3:1 (masoretisk text) och Jesaja 40:3 (LXX)). I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 102, står det att detta återspeglar en vanlig praxis att citera flera bibelställen med ett gemensamt tema. Varje profetia kombinerar en hoppfull förväntan på en förelöpare med en varning om man inte lyder. Detta kallas en ”testimoniekedja”.

Fråga: I Markus 1:2, vilka skillnader finns det mellan dessa verser från Gamla testamentet i den masoretiska texten och i Septuaginta-översättningen (LXX)?

S: Markus 1:2 är en vittneskedja (även kallad en sammanfogning) av tre verser.

I 2 Mos 23:20 i den masoretiska texten står det: ”Se, jag skall sända en ängel framför dig för att bevaka dig på vägen och föra dig till den plats som jag har berett.” I Septuaginta-översättningen (LXX) står det: ”Och se, jag sänder min ängel framför ditt ansikte, så att han må föra dig in i det land som jag har berett åt dig.”

I den masoretiska texten står det i Malaki 3:1: ”Rensa vägen”, medan Septuaginta-översättningen (LXX) lyder: ”Undersök vägen”.

I Jesaja 40:3 i den masoretiska texten står det: ”den som ropar … rakt ut i öknen en landsväg”. I Septuaginta-översättningen (LXX) står det: ”en som ropar … rakt ut stigarna”.

Den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation. Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English.

Fråga: Vad innebär egentligen syndernas förlåtelse i Markus 1:4?

S: Syndernas förlåtelse är detsamma som syndernas förlåtelse. Före Jesu tid genomförde israeliterna upprepade rituella tvagningar för renande. I Jerusalem fanns många ”mikvaot”, vilka var ceremoniella bassänger för tvagning. Judarna genomförde också engångs”dop” av omvända hedningar för att tvätta bort deras hedniska orenhet. Vattendopet är något vi gör som ett tecken på vår frälsning. Det är också ett löfte om ett gott samvete inför Gud (1 Petrus 3:21).

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 404–406, för ett mer utförligt svar.

Fråga: I Markus 1:4,9 och Lukas 3:3 står det att dopet var till för syndernas förlåtelse/förlåtelse. Varför döptes då Jesus, eftersom han enligt Hebreerbrevet 4:15, 2 Korintierbrevet 5:21, Johannes 8:46 och 1 Petrusbrevet 1:19 var syndfri?

S: Johannes Döparen hade uppenbarligen samma fråga i åtanke när han i Matteus 3:14 frågade Jesus varför han lät sig döpas. Jesus antydde svaret i Matteus 3:15–16. Jesus sa inte att han själv döptes för syndernas förlåtelse, utan att det var för att ”uppfylla all rättfärdighet”. Vi ska följa Kristi exempel, och Kristus döptes.

Fråga: I Markus 1:5 står det att hela Judeen gick ut för att se Johannes. Betyder det alla?

S: Nej. Det står inte att varenda person, utan det betyder snarare att många människor från alla delar av Judeen gick ut för att se Johannes.

Fråga: I Markus 1:8, hur döper Jesus med den Helige Ande?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. När en person omvänder sig och tror på Kristus, blir han eller hon pånyttfödd i Kristus och döpt med den Helige Ande.

2. Då bor den Helige Ande i dem.

3. Alla kristna har den Helige Ande. (Romarbrevet 8:10, 11, 15)

4. Att ha den Helige Anden sker före vattenbaptismen, vilket Apostlagärningarna 10:44–48 visar.

F: Eftersom den Helige Anden i Markus 1:10 kom ner från himlen i form av en duva, visar detta då att den Helige Anden inte är en person, som Jehovas vittnen kanske tror?

S: Nej. Att den Helige Anden kan uppenbara sig som en duva begränsar inte på något sätt den Helige Andens intelligens, känslor eller andra egenskaper. På samma sätt i Gamla testamentet minskade inte Guds storhet på något sätt av att han uppenbarade sig som en brinnande buske.

Fråga: Varför sände den Helige Anden Jesus ut i öknen för att bli frestad i Markus 1:12?

S: Det står inte i Skriften. Kanske var detta något som måste ordnas innan Jesus kunde påbörja sin tjänst. Om du är kristen, finns det frestelser som du ständigt måste övervinna innan Gud kan använda dig på ett större sätt?

Fråga: I Markus 1:14, är ”evangeliet om Guds rike” detsamma som ”Kristi evangelium”?

S: Ja, förutom att Jesus vid denna tidpunkt ännu inte predikade om sin död, uppståndelse och återkomst. Det Jesus predikade här var alltså en del av hans slutgiltiga budskap.

Fråga: Varför började Markus i Markus 1:14–15 med verksamheten i Galiléen och hoppade över den första verksamheten i Judeen som beskrivs i Johannes 1:1–4:54?

S: Jesus inledde sin verksamhet i Galiléen. Johannes 1:43–2:12 utspelade sig i Galiléen. Johannes 2:13–4:3 utspelade sig i Judeen, och Johannes 4:4–42 utspelade sig i Samarien. Markus har inte återgivit dessa delar. Även om Markus inte anger varför, kan det bero på att han inte var med Jesus under den tidiga verksamheten och därför inte antecknade vad Petrus sade om den.

Som en parentes kan nämnas att Galiléen endast var 30 miles bred och 60 miles lång. För jämförelsens skull kan sägas att Galiléen är något större än delstaten Rhode Island (37 miles bred och 48 miles lång) och Luxemburg (35 miles bred och 57 miles lång).

Fråga: Hur kunde Guds rike vara nära i Mk 1:15?

S: Guds rike var nära, finns här i oss och kommer att komma.

Var nära: Jesus är kungarnas kung, och där han är kan man säga att Guds rike är nära.
Finns här i oss: Guds rike finns idag inom de troende. Det har dock inte uppenbarats i någon synlig form på jorden. En person som tror på Kristus har blivit medborgare i Guds rike.

Kommer att komma: Guds rike kommer inte att förverkligas synligt i denna värld förrän Messias återkommer och upprättar sitt rike på jorden.

Fråga: Hur liknar det att vinna lärjungar fiske i Markus 1:16–18?

S: Båda är en konst. Båda kräver tålamod, skicklighet, omdöme, uthållighet och stillhet. Stillhet innebär att man sätter sig själv i bakgrunden och Kristus i förgrunden.

Fråga: Vilka är de fem anspråken på auktoritet som Jesus gjorde i Markus 1:16–45?

S: Här är fem sätt på vilka Jesus hävdade sin auktoritet.

Mark 1:16–20 Jesus hävdar sin auktoritet att kalla människor till att bli hans lärjungar.

Mark 1:21–22 Jesus hävdar sin auktoritet i sin undervisning.

Mark 1:23–28 Jesus hävdar auktoritet över orena andar.

Markus 1:29–34 Jesus hävdar sin auktoritet över sjukdomar, både feber och sjukdomar i allmänhet

Mark 1:39–45 Jesus hävdar sin auktoritet specifikt över spetälska.

Fråga: I Markusevangeliet ser vi att Jesus håller sin messianska identitet hemlig (Mark 1:24; 1:34; 5:43; 8:30; 9:9), men i de andra evangelierna ser vi att han vanligtvis öppet riktar människors uppmärksamhet mot sig själv som Guds Son, genom sina ord eller gärningar. Varför?

S: I början av sin verksamhet bland judarna presenterade Jesus sig som någon som utförde Guds gärningar, och senare som Messias, Guds Son. Denna inledande hemlighetsfullhet finns inte bara i Markus, utan man ser inte heller något om att han är Messias eller Guds Son i Matteus 5:1–11:24. Efter att Johannes Döparen dödats ser man att Jesus avslöjar mer, med början i Matteus 11:27. I Lukas 6:5 hävdade Jesus att han var sabbatens Herre, men gick inte längre än så förrän Fadern utförde förklaringsundret i Lukas 9. När Jesus frågade Simon Petrus vem människorna sa att Jesus var, blev han naturligtvis mer direkt.

Fråga: Varför erkände demonerna Jesus offentligt i Markus 1:24?

A: Det står inte i Skriften. Kanske ville de avslöja Jesu hemlighet – att han var Messias – för tidigt, men det är inte en särskilt trolig anledning. Det är mer troligt att de hoppades att om de erkände Jesus, skulle han kanske lämna demonerna i fred så att de kunde stanna kvar i människorna. Kanske var det demonernas resonemang, eller så agerar demoner inte nödvändigtvis alltid rationellt.

F: I Markus 1:24–26, fanns det en demon eller flera i mannen?

S: Det kan vara hur som helst. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. När Markus 1:24 använder ”vi” kan det syfta på flera demoner, en demon och mannen, eller flera personligheter i mannen eller en demon.

2. I Markus 1:25–26 tilltalade Jesus demonen endast som en enda.

3. Demonen kan ha varit bara en, men framställt sig som flera.

4. Ingenting säger att en demon måste vara en individ som ett djur. Ingenting i Skriften förbjuder att vissa demoner kan vara som växter eller celler som delar sig, även om Skriften inte uttalar sig om denna spekulation.

Fråga: Varför tillät inte Jesus demonerna att tala i Markus 1:34, 3:11–12, Lukas 4:34–35 och Lukas 4:41?

S: Alla dessa tillfällen inträffade tidigt i Jesu verksamhet. Markus 1:34 säger att det berodde på att demonerna visste vem Jesus var. En man som blev helad tidigt i Jesu verksamhet beordrades att inte berätta det för någon (Markus 1:44–45). När Petrus bekände att Jesus var Kristus, beordrade Jesus lärjungarna vid det tillfället att inte berätta det för någon (Matt 16:20; Mark 8:30). Anledningen var alltså troligen att Jesus ännu inte ville att det skulle offentliggöras att han var Messias. Han ville att folket skulle se hans liv, hans undervisning och hans underverk och få tid att själva fatta ett beslut.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 406–408, för mer information om varför Jesus ville att detta skulle hållas hemligt just då.

Fråga: Eftersom ”alla” sökte Jesus i Markus 1:37, var det då varenda person som sökte Jesus?

S: Nästan alla människor i det närliggande området sökte Jesus av någon anledning. Tyvärr betyder det inte att alla sökte frälsning hos Jesus. Många kan helt enkelt ha sökt Jesus för spänningen i att få se ett mirakel.

Fråga: Varför stannade Jesus inte kvar på en plats särskilt länge i Markus 1:38?

S: Tydligen räknade Jesus inte med att upprepning skulle locka människor till honom. När människor hade fått tillräckligt med information för att fatta ett beslut om honom, gick Jesus vidare till andra som ännu inte hade sett honom.

F: I Mk 1:40–41, vilken sorts tvivel hade den spetälske?

S: Den spetälske tvivlade inte på att Jesus hade Guds kraft att hela honom, men han tvivlade på om Jesus skulle vilja hela honom. Vissa skeptiker idag tvivlar på Guds kraft. Men andra tvivlar på Guds kärlek eller på att han vill ta hand om oss.

Jesus visade att han personligen brydde sig om mannen. Enligt lagen blev den som rörde vid en spetälsk oren. Jesus talade inte bara om den spetälskes helande, utan han rörde vid honom.

F: I Markus 1:40–44, var den spetälske god eller inte?

S: Den spetälske förändrades. Han var varken helt god eller ond före eller efter underverket, men han förändrades efter underverket. Före underverket kom den spetälske ödmjukt fram för att be Jesus i tro, i förvissning om Kristi makt. Den spetälske verkade dock tvivla på om Jesus ville hela honom eller inte. Å andra sidan gav den spetälske Jesus en vänlig utväg, om Jesus inte ville hela honom just då. Efter detta stora mirakel kände den spetälske en önskan att berätta det för alla. Normalt skulle man kunna tro att det var något bra. Men Jesus bad den spetälske att lyda på ett enda enkelt sätt: att inte berätta för alla om detta mirakel – åtminstone inte ännu. Den spetälske kunde inte ens lyda när det gällde denna enda enkla sak.

Fråga: Varför lydde mannen inte Jesus i Markus 1:44–45 och berättade för alla om sin helande?

S: Skriften säger inget om det, men idag ser vi människor som vill ha de välsignelser och goda saker som kristendomen erbjuder, men som inte har någon uppfattning om lydnad eller ansvar. Utanför kristendomen är detta kanske ännu vanligare. Vissa ser New Age-rörelsens och vissa andra andliga rörelsers lockelse som ett löfte om andlighet utan några förpliktelser.

Detta var inte ett fall av omvänd psykologi; Jesus ville inte att mannen skulle berätta detta för andra i förtid.

Fråga: I Markus 2:4, hur kunde de ta bort taket och sänka ner mannen?

S: Vanliga hus på den tiden var oftast byggda av halmtak med torkad lera och lite trä. De behövde bara ta bort halmtaket och gräva sig igenom den torkade leran.

Det kan ha varit pinsamt både för den förlamade och hans vänner, men de tänkte förmodligen inte på det, utan ville bara att deras vän skulle bli helad. Skulle du vara beredd att gå genom taket för en väns skull?

F: Varför drog de skriftlärda i Markus 2:7 slutsatsen att Jesus hädade när han sa att mannens synder var förlåtna?

S: Judarna var medvetna om att för att förlåtelse och återupprättelse ska kunna ske måste den som gjort fel be om förlåtelse från den han gjort orätt mot, och den som blivit kränkt måste bevilja den. När Jesus beviljade förlåtelse stod han i Guds ställe. Att bara ”synda” skulle inte vara en kränkning mot Jesus själv – såvida inte Jesus var Gud.

I Markus 2:8–9 är det visserligen lika lätt att säga det ena som det andra, men det är lika omöjligt för en vanlig människa att göra det ena som det andra.

Fråga: Skulle det i Markus 2:10 ha varit hädelse av Jesus att säga att hans synder var förlåtna, om Jesus inte var Gud?

S: I detta sammanhang, ja. Men Jesus förkunnade senare Guds förlåtelse för dem som omvänder sig och vänder sig till Kristus, och vi kan i Guds namn förkunna det som Han förkunnade. Därför är det acceptabelt för både protestanter och präster att förkunna att en persons synder är förlåtna, eftersom de inte säger att de själva har makten utan förkunnar vad Gud har sagt. Det skulle säkert vara ett svårt budskap för vissa av Jesu åhörare att ta till sig. Ibland ger Gud oss dock svåra ord att ta till oss, så att vi kan smälta dem och nå en ny och djupare insikt om vem Han är.

Fråga: Hade Jesus ett eget hem enligt Markus 2:15?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Jesu mor bodde någonstans, och Jesu ”hembas” var i Kapernaum, så kanske hade Jesus ett hem där.

2. Ordet ”hans” här syftar troligen på Levi, inte på Jesus, så det handlar om Levis hus, inte Jesu.

3. I en annan bemärkelse äger Jesus, som Gud, naturligtvis alla hem i världen. Men det är inte den betydelsen av ”hans” hem här.

Fråga: Varför sa Jesus i Markus 2:17 att han inte kallade de rättfärdiga?

S: Jesus uteslöt inte en enda person, vilket Romarbrevet 3:3–10, 23–24 visar, eftersom ingen var rättfärdig. Vad Jesus menade här var att han inte frälste dem som trodde att de var så rättfärdiga att de inte behövde en frälsare.

F: Varför fastade inte Jesu lärjungar i Mk 2:18–20?

S: Många judar fastade av sed och tradition, inte av hängivenhet till Gud, och lärjungarna hade därför inget behov av att fasta. Kristna fastar fortfarande idag, för att fokusera sina böner och som ett annat sätt att uttrycka sin sorg eller allvar i sin bön till Gud.

På ett lättsammare plan kan man titta på vilken kristen som helst som behöver gå ner några pund i vikt och se en person som har en så underbar möjlighet att uttrycka sina böner genom att fasta.

Allvarligt talat, kristna fastar också för att hjälpa sig själva att komma närmare Gud. Jesus var inte emot att fasta, men eftersom lärjungarna redan var tillsammans med Jesus behövde de inte fasta för det syftet just då.

Fråga: Vad är meningen med de två liknelserna om tygstyckena och vinsäckarna i Markus 2:21–22 och Matteus 9:16–17?

S: Fariséerna hävdade att man borde följa traditionen att fasta vid denna tidpunkt, medan Jesus sa att evangeliet var något fundamentalt nytt.

Ytligt sett kan nya saker ibland inte lappas på gamla, eftersom det gamla inte tål det.

Inre sett kan nytt innehåll ibland inte rymmas i gamla former utan att de gamla formerna går sönder.

När det gäller just evangeliet kan man inte bara lappa in det i det man redan vet om Gamla testamentet; det är inte bara en omformulering av det som står i Gamla testamentet, utan ett ”mysterium” som endast antyddes fram till Kristi ankomst.

Förresten råder det viss osäkerhet om vad ”det gamla” i dessa två liknelser syftade på – om det var Gamla testamentet eller Gamla testamentet i kombination med fariséernas traditioner som lagts till. Oavsett vilka judiska eller andra religiösa traditioner en person må ha, är det glada budskapet inte något man bara kan lägga till en redan befintlig tradition. Slutligen, håll era hjärtan öppna för Gud; han kanske vill visa er nya saker som ni inte förväntar er.

Fråga: I Mk 2:22, hur blir organisationer som gamla vinsäckar och förlorar sin förmåga att anpassa sig till nya saker?

S: När de blandar ihop målen med delmålen. Även om delmålen ursprungligen kan ha varit bra för att uppnå målet, kan de bli föråldrade, eller så kan viktigare delmål dyka upp. Då fortsätter de ändå att följa de ursprungliga målen för traditionens skull eller för att följa processen. Men även med nya, bra målsättningar kan bra målsättningar i en bra process inte täcka alla fall. När organisationer och människor förlorar flexibiliteten att anpassa sig och förlorar förmågan att kompromissa om saker som inte spelar någon roll, då kan de förlora sin nytta.

Fråga: Vad ansågs vara fel med att plocka säd i Markus 2:23–24?

S: Gamla testamentet säger ingenting om att det var fel med detta. Fariséerna ansåg dock att all insamling av säd, oavsett hur liten, var att skörda. Eftersom att skörda säd var arbete förbjöd de det på sabbaten.

F: I Mk 2:26, var detta under Abiatars tid eller under hans far Ahimeleks tid?

S: Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 909, hävdar att detta är ett ”faktamässigt fel”, men han har fel här. Både Abjatar och Ahimelek levde då, även om Abjatars far Ahimelek dödades kort därefter. Enligt *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 362, betyder det grekiska uttrycket här, *epi Abiathar archiereos*, helt enkelt ”under Abiatars tid, översteprästen”. Abiatar levde inte bara då, utan han var också närvarande när detta inträffade. Detta uttryck kan jämföras med att säga ”under Davids tid, Israels härskare”, även om David blev Israels härskare senare.

Sammanfattningsvis var det under Abiatars tid, som senare blev överstepräst. Som When Critics Ask, s. 370, drar slutsatsen: ”Det var under Abiatars tid, men inte under hans ämbetstid.”

Fråga: I Mk 2:27 står det att sabbaten är till för människan (anthropos på grekiska). Betyder det att hela mänskligheten måste hålla sabbaten?

S: Nej, av tre skäl.

1) Även om hela mänskligheten hade befallts att hålla den, säger Nya testamentet efter Jesu uppståndelse i Kolosserbrevet 2:16–17 att sabbaterna (liksom nymånaderna och kostlagarna) inte längre behöver iakttas. Det gamla förbundet är nu föråldrat enligt Hebreerbrevet 8:13.

2) Inte ens under Gamla testamentets tid meddelade Gud någon annan än judarna att de skulle hålla sabbaten. Sabbaterna, högtiderna och nymånaderna var en bestående föreskrift för Israel, enligt 2 Krönikeboken 2:3.

3) I Markus 2:27 är ordet anthropos bara ett generiskt ord för man (eller människa). Men man får inte lägga för stor vikt vid att anthropos avser alla män, eftersom även kvinnor skulle hålla sabbaten. Sabbaten beordrades dock aldrig till någon annan än judarna, eftersom den var ett tecken endast mellan Gud och Israel enligt 2 Mosebok 31:12–13. I himlen och nu erbjuds sabbatsvilan i Hebreerbrevet 3–4 (som nu och i framtiden gäller varje dag) till alla troende som nämns i Hebreerbrevet.

Generellt sett kan vi och sjundedagsadventisterna vara överens om (eller åtminstone borde vara överens om) att:

a) Om vi hade varit judar under Gamla testamentets tid, skulle vi ha hållit sabbaten.

b) Men även om vi vore judar under Nya testamentets tid, efter att Kristus uppstått från de döda, borde vi lyda Paulus (liksom de andra författarna i Nya testamentet och Jesus).

c) När Nya testamentet ändrar, upphäver eller lägger till något i Gamla testamentet, har Nya testamentet företräde.

d) Vi bör vara mer upptagna av vad Gud lärde och befallde i Bibeln än av saker som Gud inte talade om.

Fråga: Vad är det som är så hycklande med fariséerna och herodianerna (även kallade sadducéerna) här i Markus 3:6?

S: Man kan vara ”laglydig” och ändå vara ond (vissa brottmålsadvokater vet det). Judarna hade lagar mot att döda djur på sabbaten, men eftersom det inte fanns någon skriftlig lag mot att på sabbaten smida planer på att döda sin Messias, tyckte de uppenbarligen att det var okej. Detta utspelar sig tidigt i Jesu verksamhet, och även om de inte ville acceptera Jesus som sin Messias, smidde de planer på att döda en man som, ur deras perspektiv, inte hade brutit mot någon lag som förtjänade döden.

Fariséerna hade envisa hjärtan i den meningen att de valde att vara omöjliga att undervisa. Många gånger idag är människor omöjliga att undervisa. Ibland är det inte ett val, men ibland är det det.

Eftersom kung Herodes hade avrättat Johannes Döparen, hoppades de kanske att de skulle kunna övertala Herodes att göra samma sak med Jesus.

Fråga: Varför ville Jesus i Markus 3:11–12 inte ta emot ett sant vittnesbörd om sig själv, när det kom från demoner? Finns det vittnesbörd idag som Gud inte tar emot?

S: Svaret består av ett par punkter.

Demoner som tillskansar sig budskapet: När människor hörde demonerna prisa Jesus, kunde det verka som om de stod på hans sida. Efter att Jesus hade gått därifrån kunde folket fortfarande vara villigt att lyssna på dessa demoner, för de prisade ju trots allt Jesus. Paulus drev ut en demon ur en flicka i Apg 16:16–19 av ett liknande skäl. Idag hedrar ledare för sekter ofta Jesus med ord, men undervisar sedan om saker som visar att de inte tror på det som Jesus lärde och befallde.

Gud känner hjärtat: Jesus tog aldrig emot vittnesbörd från demoner. När det gäller människor står det i 1 Samuelsboken 16:7 att människor ser på det yttre, men Gud ser på hjärtat. Gud bryr sig mindre om de ljud vi yttrar än om vårt hjärta när vi yttrar dem. Idag kan vissa prisa Gud på sken, men inte uppriktigt.

Fråga: I Markus 3:14,19 utsåg Jesus tolv lärjungar – hur kommer det sig då att en av dem, Judas Iskariot, senare förrådde Jesus?

S: I Apostlagärningarna 2:23 står det att Jesus överlämnades till döden genom Guds förutbestämda avsikt och förutvetenhet. Det var Judas eget val att förråda Jesus, men Judas placerades i en situation där han kunde utöva sitt val.

Många människor kan ha känt sig förrådda av Jesus i Johannes 13:21. De kunde tolka hans underverk och påståenden som att han hade makten att driva bort romarna, men ändå valde han att inte försöka göra det. Om du tror att Gud finns till för att tjäna dina syften, kommer du förr eller senare troligen också att känna dig förrådd av Gud – det vill säga tills du inser att vi är här för att tjäna Hans syften, och inte tvärtom.

Fråga: Varför ville Jesus ha tolv lärjungar i Markus 3:14–19?

S: Vi vet inte med säkerhet, men vi kan se åtminstone tre skäl.

För att de skulle kunna lära sig genom att vara nära honom.

För att Jesus skulle kunna sända ut dem för att predika

För att de skulle få kraften att bota de sjuka och driva ut demoner.

Fråga: Varför tror du att Jesus i Markus 3:14–19 inte valde några experter på Skriften eller människor som redan predikade?

S: Av de tolv lärjungarna var fyra fiskare, en var skatteindrivare och en var zelot. Om de övriga sex vet vi ingenting. Men i omvärldens ögon verkade de alla vara vanliga män. Det är inte vem du är när du kommer till Kristus som är viktigt; det är snarare vem Kristus gör dig till som är viktigt.

F: I Mk 3:17, hur kan ordet ”boanerges” betyda ”åskans söner”?

A: De fick detta smeknamn på grund av sitt heta temperament. Ordet boanerges är en grekisk transkription av det arameiska uttrycket benai regesh, vilket betyder ”vreda söner”. Regesh och nerges är dock inte särskilt lika varandra.

F: I Markus 3:27, vad eller vem är Satans besittningar här?

A: Det finns människor som är fångade i Satans bojor. Ingen gillar att andra lägger sig i det de anser vara deras, och Satan gillar det inte heller. Men vi ska ta det som Satan anser vara hans och föra dem till Gud.

Fråga: Varför nämnde Jesus sin mor, sina bröder och systrar här i Markus 3:31–35?

S: Jesus älskade och värdesatte utan tvekan sin familj, men hans familj hade inte företräde framför att följa Gud och Jesu tjänst. Hans familj reste cirka 30 miles från Nasaret till Kapernaum för att hämta tillbaka Jesus, men Jesus tänkte inte följa med dem. Vi bör också ha rätt inställning. Vi måste lyda våra föräldrar i Herren, men det finns tillfällen då vi måste trotsa våra föräldrars direkta befallningar eller gå emot deras underförstådda önskemål, om det de vill inte är Guds vilja.

Fråga: I Markus 3:31–35, begick Jesus en synd genom att inte hedra sin mor här?

S: Nej, eftersom de inte bad Jesus att avbryta sin predikan mitt i för att komma och träffa dem just då, och Jesus visste att Gud Fadern ville att han skulle predika just nu. Jesu familj trodde att Jesus hade förlorat förståndet i Markus 3:20–21. Rent hypotetiskt sett, om hans mor hade bett Jesus att sluta predika för gott, skulle Jesus ha varit tvungen att trotsa detta (hypotetiska) bud för att lyda Guds bud.

F: Varför var inte Josef där i Markus 3:31–35?

S: Det står inte i Skriften. Enligt kyrkans tradition var Josef dock mycket äldre än Maria och kan ha avlidit vid den tiden.

F: Varför förklarade Jesus i Markus 4:10–20 innebörden av dessa liknelser endast för de tolv lärjungarna?

S: Skriften säger inte varför folkmassorna inte fick höra varje förklaring, men Jesus ville särskilt att hans lärjungar inte skulle missförstå. Naturligtvis kunde vem som helst i folkmassan som ville bli Jesu lärjunge och undervisas av Jesus och de tolv också.

Så är det i viss mån även idag. Alla kan höra något om evangeliet, men om de verkligen vill förstå det fullt ut måste de studera Guds ord och lära sig tillsammans med andra kristna.

Men även för troende kan det vara ett arbete att gräva sig igenom Skriften för att hitta Guds mening. Tydligen vill Gud ibland att vi ska anstränga oss för att lära oss hans sanning; kanske kommer vi ihåg den bättre på det sättet. I Ordspråksboken 25:2 står det: ”Det är Guds ära att dölja en sak, och kungars ära att utforska den.”

Se *Hard Sayings of the Bible*, s. 417–419, för ett annorlunda men kompletterande svar.

Fråga: Varför skulle Jesus i Markus 4:11–12 medvetet dölja evangeliet genom att tala i liknelser, så att människor inte skulle förstå, omvända sig och bli förlåtna? Kom han inte för att alla människor skulle bli frälsta? (Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Jesus hänvisade till Jesaja 6:9–10. Jesus talade i liknelser för att visa barmhärtighet! Här är fyra punkter som svar.

1) Gud vill att alla ska bli frälsta (2 Petrus 3:9; Hesekiel 17:23).

2) Men vissa har valt att förkasta Guds ord, och det får konsekvenser i detta liv. Sådana människor blir förhärdade i sitt hörande och förhärdar sina hjärtan (2 Mosebok 8:15, 32; 9:17, 34; Ordspråksboken 28:14; Romarbrevet 1:18–20; Hebreerbrevet 3:12–15; Sakarja 7:12).

3) För människor som förkastar Gud är det bättre för dem att inte känna till sanningen än att känna till sanningen och vända ryggen åt den, enligt 2 Petrusbrevet 2:20–22.

4) En liknelse är lämplig eftersom de som vill följa Gud kan vägledas till att förstå dess innebörd, och en liknelse kommer inte att förstås av dem som inte vill följa Gud.

Om någon redan har förkastat den sanning de känner till om Gud, är Gud inte skyldig att ge dem mer sanning.

F: I Matt 13:1–23, Mark 4:14–20 och Luk 8:5–15, i liknelsen om såningsmannen, på vilket sätt liknar människor de fyra jordarterna?

S: Här är några exempel.

1. Vissa bryr sig aldrig om evangeliet från början. Satan verkade för att evangeliet inte skulle kunna tränga in i den hårda jorden från första början. Vissa människor är mycket motståndare till kristendomen. Andra är det inte, men som jag har hört: ”Jag kommer till bibelstudiet om jag inte har något bättre för mig.”

2. Vissa vill ta emot evangeliet till en början, men faller bort när de möter svårigheter eller förföljelse.

3. Vissa växer i evangeliet, men kvävs av livets bekymmer eller samhällets frestelser. Materialism, att utsättas för omoral och våld samt alkoholism är några av de större ”törnen” man bör se upp för i det västerländska samhället. Om djävulen inte kan stoppa dig med svårigheter, kommer han att kväva dig med distraktioner.

4. Vissa både svarar på evangeliet och håller ut. Bland dessa ger olika människor olika frukter. På den tiden ansågs en skörd på 10 till 1 vara mycket bra, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 118.

Fråga: I Mk 4:14–20, i liknelsen, var inte såaren alltför slarvig med fröet?

S: Slarvig, nej; generös med fröet, ja. Det finns ingen ”femte sort” av jord som skulle ha varit fruktbar, om inte såaren hade glömt att så där. Sanningen är att ingen jord kan använda ursäkten: ”Jag skulle ha varit en fruktbar jord, men jag kan skylla på såaren för att han inte sådde på mig.” Man skulle kunna anklaga såaren för att vara ”för generös med fröet” och ge varje jord en chans även om det vore ett hopplöst företag. Däremot kan ingen med rätta anklaga såaren för att vara för snål med fröet.

Fråga: Hur ska vi ”lysa” idag, enligt Mk 4:21–25, Mt 5:14–16 och Lk 8:16–17?

S: När vi väl har kommit till Kristus förblir vi fortfarande på jorden som vittnen om Guds kärlek som lyser genom oss, så att människor kan se Kristus genom våra ord, handlingar och liv. Vi är ett brev från Kristus till världen enligt 2 Kor 3:3. Faktum är att vi kanske är det enda brevet som vissa människor kommer att läsa. I 2 Korintierbrevet 3:7–18 jämförs den härlighet som lyser i oss idag med den härlighet som lyste genom Mose – en härlighet som var så strålande att han var tvungen att täcka sitt ansikte med en slöja. Det ljuset måste alltså lysa ut från oss, som det står i 2 Korintierbrevet 4:6. Vi ska lysa som stjärnor på världens mörka himmel, enligt Filipperbrevet 2:15–16.

Fråga: I Markus 4:21–25, vilka saker, liksom korgen, stjäl, döljer eller släcker ljuset?

S: Det finns två sorters ”korgar”.

Oftast är den ”korg” som döljer ljuset något som de troende själva väljer att lägga över sitt ljus. De vill inte berätta för människor att de är kristna, eller så vill de inte dela med sig av sitt liv och vad Jesus har gjort i det. Ett enkelt, litet steg för att komma över det är att dela med sig till en annan kristen, och då kan andra höra det.

Ibland är det dock samhället som sätter en korg över oss, och vi går bara passivt med på det. När det onda hyllas och det goda och de goda människorna förnedras, ska vi då bara tiga? Eller ska vi, vid lämpliga tillfällen och på lämpliga sätt, säga ifrån, försvara de förtryckta och hjälpa dem som behöver stöd?

Fråga: I Markus 4:22, vilka slags saker kommer senare att uppenbaras?

S: Varje handling, både god och ond, kommer att uppenbaras på domedagen. För varje meningslöst ord vi yttrar kommer vi att ställas till svars, enligt Matteus 12:36–37. Gud är en domare över karaktären, och någon sa en gång att karaktären är den du är när du tror att ingen ser dig.

F: I Mk 4:24, Luk 6:38 och andra verser, vad betyder det att det mått du använder/ger kommer att vara det mått du får tillbaka?

S: Alla dessa verser säger i praktiken: ”använd det eller förlora det”, men det finns tre tillämpningar.

Markus 4:24 betonar att ju mer av Guds visdom och gåvor du använder, desto mer kommer du att få. Om du inte använder det lilla du har, kommer även det att tas ifrån dig.

Luk 6:38 är liknande, men betonar vad du ger till andra, vare sig det är goda gärningar eller förlåtelse och barmhärtighet, som det nämns i Luk 6:37.

Matteus 18:35; 6:12 lär oss att Gud kommer att förlåta oss i samma utsträckning som vi förlåter andra. Den barmhärtighet och förlåtelse vi visar andra avgör vad vi själva kommer att få.

Sammanfattningsvis: vissa aspekter av Guds dom i slutet och välsignelsen under detta liv är absoluta och oföränderliga för alla. Vissa aspekter beror på den kunskap en person har (Romarbrevet 4:15; 5:13; 2 Petrusbrevet 2:21–22 m.fl.). Vissa aspekter av vad en person får beror på vad de ger andra.

Fråga: Vad är poängen med liknelsen i Markus 4:26?

S: Detta är den enda liknelsen som endast återfinns i Markusevangeliet. Varken den som sår fröet eller jorden som tar emot fröet uppfattar vad som händer medan fröet växer. De ser bara resultatet och nyttan.

En gång fanns det en liten pojke som planterade ett ärtfrö i en kopp med jord. Han vattnade det och gav det sol, men ärtplantan kom aldrig upp. Han förstod inte varför. Varje dag drog han upp fröet för att se hur det gick. Ibland fokuserar vi för mycket på resultat som vi kan se omedelbart, och då riskerar vi att missa de viktigare sakerna.

Fråga: Varför står det i Markus 4:31 att senapsfröet är det minsta av alla frön, när det ju finns mindre frön?

S: Senapsfrön är extremt små; cirka 725–760 av dem väger ett gram. De är dock inte det minsta växtfrö som finns i världen. De var det minsta fröet som människor sådde på åkern, och de var det minsta fröet som människor på den tiden kände till.

F: Varför sägs det i Mk 4:32 att senapsväxten är den största av alla örter, när det ju finns större örter?

S: Jesus försökte inte ge en lektion i botanik här. Jesus talade för att nå fram till sin åhörarskara, och han uttryckte sig på ett sätt som de kunde förstå. Senapsväxten var den största av alla växter som de betraktade som örter.

F: I Mk 4:33, är fåglarna här goda eller onda?

S: Medan fåglarna var onda i Markus 4:4 är de neutrala här. De representerar människor som drar nytta av trädets grenar utan att ha gjort något arbete för att plantera trädet.

F: Varför undervisade Jesus i liknelser i Mk 4:34?

S: Genom att använda just denna undervisningsform kunde Jesus undervisa dem som ville lära sig, och hålla det dolt för dem som inte ville följa honom.

F: Hur kunde Jesus sova i båten under stormen i Markus 4:38?

S: Jesus kanske var trött efter all sin predikan. Dessutom kanske Fadern särskilt ville att Jesus skulle vara i djup sömn just då, för att visa lärjungarna att de behövde be.

F: Hur kunde vinden upphöra så plötsligt i Mk 4:39?

S: Vind uppstår till följd av tryckskillnader mellan två områden. Även om vinden naturligt kan upphöra plötsligt, tyder denna text på att vindens upphörande var ett mirakel. Det uttryck som översätts till engelska som ”be still” (pephimoso på grekiska) översätts mer precist som ”be muzzled”, precis som i Markus 1:25. Det är en fackterm för att beröva en demon hans makt, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 122, och The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 656.

Fråga: I Markus 4:39 var stormbyarna ganska farliga, och fiskarna visste att de befann sig i verklig fara, om det inte vore för den person de satt tillsammans med. I de stormar vi möter i livet, hur kan vi vara säkra på att vi är ”i båten” tillsammans med Jesus?

S: Det finns två aspekter.

Gå med i hans följe: För det första måste vi se till att vi verkligen följer Jesus dit han leder oss, och inte bara ber Jesus att hjälpa oss dit vi själva vill gå. När Gud stänger en dörr kan man försöka öppna den igen, och ibland lyckas man. Men slutresultatet blir inte framgång utan snarare misslyckande.

Låt honom komma in i vår båt: För det andra, bjud inte bara in Jesus i ditt liv, utan bjud in Jesus i varje del av ditt liv. Finns det saker i ditt liv som du inte har överlämnat till Gud, utan istället sagt till Gud: ”Det är okej, den här delen sköter jag själv.” Det finns saker i livet där Gud vill att du själv ska undersöka olika alternativ och lära dig att fatta bra beslut. Men precis som dina barn ibland fattar dåliga (förhoppningsvis små) beslut och lär sig av sina misstag, kan din himmelske Fader låta dig fatta dåliga beslut och lära dig av dem. Men ge Gud en möjlighet att tala till dig och låt Honom gärna sätta sig över dina beslut.

Fråga: I Markus 5:1, var ligger gadarernas land?

S: Det är området vid staden Gerasa, som låg cirka 35 miles sydöst om Galileiska sjön i det som idag är Jordanien. En mile söder om den moderna byn Khersa finns en brant kulle 40 yards från stranden. Två miles bort finns grottgravar som tydligen också användes som bostäder.

F: I Markus 4:39 hanterade Jesus lärjungarna som ifrågasatte honom på ett sätt och demonerna och de människor som motsatte sig honom på ett helt annat sätt. Hur ska vi hantera människor som ifrågasätter eller motsätter sig oss på olika sätt?

S: Här är sex steg att tänka på.

Steg 1: Innan vi hanterar någon annan måste vi först hantera oss själva och den stolthet vi eventuellt bär på. Vissa människor uppfattar all kritik mot deras handlingar eller beslut som en personlig attack. De förstår inte begreppet ”lojal opposition” i krigstid. Vissa människor tror att de alltid måste fatta rätt beslut, och om de inte gör det är de rädda för att någon ska upptäcka att de har gjort ett misstag. Se till att du är okej med att låta andra se att du gör misstag innan du ens försöker hantera andra. Slutligen: lyssna noga. Ibland har den som pratar med dig fel, och du bör INTE följa deras råd, men mitt i deras felaktiga förslag kan det finnas ett korn av sanning som du ändå bör överväga. Var beredd att leta efter det.

Steg 2: Inse att inte alla du pratar med har genomfört steg 1 själva. Försök avgöra om de kommer att uppfatta varje kritik som en personlig attack mot dem. När du talar, bekräfta dem, betona den handling eller det beslut som de gjorde fel, och vad man kan göra åt det nu.

Steg 3: När människor ger dig råd som du vet att du inte bör följa, förklara artigt varför du inte tänker följa det, åtminstone så länge de låter dig tala. Låt inte det du vet är gott talas om som ont, som det står i Romarbrevet 14:16.

Steg 4: När människor ger dig råd som du bör följa, var då snabb att instämma, tacka dem för att de har lärt dig något eller hjälpt dig, och följ sedan rådet. Det finns ingen anledning att bråka om något du vet är rätt, bara för att rädda ansiktet. Om den som ger det goda förslaget är ett barn eller har en lägre ställning än du spelar det ingen roll. Om det är ett gott råd, följ det ändå.

Steg 5: När du inte tycker att rådet är särskilt bra eller särskilt dåligt, var beredd att kompromissa. Om de känner starkt för saken, fundera på hur mycket skada det skulle orsaka om du bara gick med på det som för dig är en oviktig fråga. Detta är särskilt användbart i äktenskapet.

Steg 6: När personen befinner sig i en position över dig, till exempel en chef, en myndighetsperson eller din make, och deras order eller råd inte är bra, kan det vara svårt. Försök först förklara för dem fördelarna med det andra alternativet. Men om de fortfarande inte lyssnar på dig kan det bero på att du har fel, eller att du skulle ha rätt om du inte saknade viss kunskap som de har. Å andra sidan kan det hända att de fattar ett oklokt beslut i det här fallet. Efter att du har varnat dem, vilket (vanligtvis) är din plikt, måste du ibland följa med.

Fråga: I Markus 5:3–4, hur kunde den här demonbesatte mannen vara så stark att han kunde bryta kedjor och bojor?

S: Även människor som inte är besatta av demoner har visat sig kunna utföra stora kraftprestationer under stressiga situationer där det gäller liv och död. Jag hörde talas om ett larm om en överhängande explosion på en kemisk fabrik (som tack och lov inte inträffade), och en kemitekniker hoppade över ett åtta fot högt stängsel av kedjelänk. När han återvände till fabriken betraktade han stängslet med förundran, eftersom han nästan inte kunde tro vad han hade gjort.

Jag har också hört talas om en kvinna som, när en parkerad bil var på väg att krossa hennes barn, lyfte upp ett hörn av bilen.

Fråga: Varför sprang den besatte mannen i Markus 5:6 fram till Jesus för att tillbe honom?

S: Även om Skriften inte säger något om detta, finns här en spekulation. Om demonen trodde att Jesus var på väg för att hämta honom och att han inte kunde undkomma, kanske han ville springa till Jesus först för att be honom att skona honom. Demonen visste att Jesus var på väg, och i desperation hyllade han Jesus och bad honom att sluta plåga honom, trots att det var demonen själv som plågade mannen.

Som en sidokommentar: medan den föregående berättelsen visade Jesu makt över naturen som användes av demoner, illustrerar denna berättelse Jesu makt över demoner direkt.

Fråga: Varför hette demonen ”Legion” i Mk 5:9 och Luk 8:30?

S: En romersk legion bestod av omkring 5 000 till 6 000 soldater. Med andra ord hade denne man inte ett enda problem med en demon, utan 5 000 eller 6 000 problem med demoner. Gud bryr sig inte om hur många problem vi har; Herren kan lösa dem alla.

Man kan undra om varje demon som finns idag har haft en självständig existens redan före Edens lustgård eller inte. Kanske kunde demonerna föröka sig (ungefär som bakterier) antingen utanför eller i en människas fruktbara jord. Detta är dock bara spekulationer.

Fråga: Varför verkade Jesus i Markus 5:10–14 och Lukas 8:32 ”sluta ett avtal” med demonerna?

S: Även om Jesus hade friheten att göra det, säger Skriften inte egentligen att han gjorde något mer än att ge dem tillstånd. Jesus gjorde inte nödvändigtvis demonerna någon tjänst; svinen drunknade.

F: I Mk 5:10–14, bör kristna idag någonsin ingå avtal med demoner?

S: Det finns inga belägg för att vi borde göra det. Vi har inte den kunskap som Jesus hade. Eftersom demonerna ser i en annan dimension än vår egen kan de vara mer intelligenta, och det finns inga garantier för att de är ärliga eller pålitliga. Det verkar därför inte finnas något tvingande behov av att ens tala med någon demon, utom för att beordra dem att bli bundna eller att lämna platsen.

F: I Mk 5:12 och Lk 8:30–33, varför ville demonerna gå in i svinen?

S: Skriften ger oss bara en mycket kort inblick i en demons tankegångar. Tydligen resonerade de att det vid denna tidpunkt var bättre att gå in i svinen än att hamna i avgrunden.

Skriften säger inte om demonerna medvetet fick svinen att drunkna, om de av misstag fick svinen att drunkna eller om de ens visste att svinen skulle drunkna. Slutligen säger Skriften inte om demonerna och Satan är helt vid sina sinnen eller ibland galna.

F: Vad bör alla lära sig om demonbesatthet utifrån händelsen i Markus 5:13?

S: Ett syfte med att demoner besätter någon är att förstöra sina värdar, vare sig det gäller svin eller människor. Människor som har hävdat att de kommunicerar med demoner har ofta haft kortare liv. Om någon leker med det ockulta, eller tar det på större allvar, måste man fråga dem varför? Tillsätter de regelbundet gift i sitt blod? Om de inte vill göra det, varför skulle de då vilja samtala med demoner, som skulle döda dem precis som de dödade ett svin?

F: Varför ska Jesus enligt Markus 5:13 ha förintat 2 000 svin för att hela en enda man? (Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Två saker att tänka på i svaret.

a) Jag antar att Deedat skulle hålla med om att vi är värda mer än många svin. Människor, vare sig de befinner sig i Saudiarabien, Indien eller västvärlden, dödar hela tiden många djur för att få mat. Dessa svin, som föddes upp av icke-judar som bodde på östra sidan av Galileiska sjön, föddes upp för att bli mat, eftersom det, till skillnad från får eller mjölkkor, inte finns något annat syfte med att föda upp svin.

b) Det var demonerna, inte Jesus, som dödade grisarna. När demonlegionen lämnade mannen gick de in i grisarna, vilket ledde till att grisarna drunknade.

c) Det förvånar mig att Deedat låtsas känna medkänsla för dessa grisar, när Koranen berättar om en av Guds profeter, visare än Mose, som helt enkelt gick fram till en liten pojke och bröt nacken på honom, vilket dödade honom. (Nej, pojken återuppväcktes inte eller något sådant efter det; pojken förblev helt enkelt död.) Detta står i sura 18:63–82. I haditherna utvidgar Bukhari, vol. 1, bok 3, nr 124, s. 92, berättelsen om al-Khidr. Abu Dawud, vol. 3, nr 4688–4690, s. 1319

förklarar detta genom att säga att pojken som al-Khidr dödade var född som en vantro. Räcker det alltså, i en muslims ögon, att vara en liten pojke som inte trodde på Gud för att få nacken bruten?

Fråga: Varför bad folkmassan Jesus att gå därifrån i Markus 5:17 och Lukas 8:37?

S: Dessa människor såg tydligt Jesu godhet och kraft, och ändå bad de honom att lämna dem. De födde upp svin, för vilka det inte fanns någon marknad bland Guds folk som följde Guds lag.

En vanlig missuppfattning är att människor måste förändra sig själva innan de kommer till Kristus. Det behöver de inte, eftersom de inte kan göra det på egen hand. Jesus kommer att förändra dem. Men vad händer om de inte vill bli förändrade? Då kommer de inte att vilja komma till den sanna Jesus.

Idag är en vanlig reaktion hos genom och genom onda människor som ser Guds godhet och rena kärlek att försöka få den att försvinna. Detta gäller särskilt för dem som andligt sett ”säljer svin” idag. Men dessa människor var annorlunda; de verkade inte ha något emot Jesus personligen (till skillnad från de skriftlärda och fariséerna). Snarare var Jesus, hur intressant och mäktig han än var, en alltför kostsam gäst för deras nuvarande livsstil.

Fråga: Varför tillät inte Jesus mannen att följa med honom i Markus 5:18–20?

S: Jesus insåg utan tvekan att det skulle vara en större tjänst om den nu fria mannen stannade kvar bland dem som kände honom, än om en nu normal hedning begav sig till judar som inte kände honom och som redan hade sett Jesu underverk.

Idag kan vi naturligtvis ha en tendens att vilja ägna oss åt de mer ”uppseendeväckande” tjänsterna, men Gud kan ha ett större syfte med att sända oss någon annanstans eller hålla oss kvar där vi är. Istället för att fråga varför Gud inte placerar dig i en tjänst någon annanstans, bör du istället fråga hur du kan vara mer effektiv där du är.

Fråga: I Markus 5:27–34, när kvinnan med blödningen rörde vid Jesus, varför frågade Jesus offentligt vem som hade rört vid honom?

S: Det finns två möjliga svar.

1. Eftersom Jesus tog på sig vissa begränsande mänskliga egenskaper, såsom att inte vara allvetande, när han kom till jorden, visste Jesus verkligen inte vem som hade blivit mirakulöst helad genom att röra vid honom.

2. Oavsett om Jesus visste vem det var eller inte, ville han att hon skulle träda fram. Det fanns något oavslutat här, nämligen att Jesus ville tala med henne och förklara att hennes tro hade botat henne, och att hon skulle gå i frid och bli befriad från sitt lidande.

Fråga: I Markus 5:30–33, eftersom Jesus kunde veta vad som fanns i en person, varför frågade Jesus henne då?

S: Jesus frågade för hennes skull, inte för sin egen. Han ville hjälpa henne, men han ville att hon skulle be om det först.

Fråga: Varför sa de i Markus 5:35 och Lukas 8:49 att man inte skulle störa Jesus när Jairus dotter hade dött?

S: Även om Jesus kunde bota de sjuka, trodde de förmodligen att inte ens Jesus kunde uppväcka de döda.

F: Varför sa Jesus i Mk 5:39 och Luk 8:52–53 att Jairus dotter inte var död, utan sov?

S: Det finns två möjliga svar.

Koma: Kanske var dottern egentligen inte död, utan bara i koma nära döden. Skriften säger faktiskt inte att hon var död. I Luk 8:49 står det snarare att de andra sa att hon var död, i Luk 8:53 står det att de ”visste” att hon var död, och i Luk 8:55 står det att hennes ande ”kom tillbaka”. Det nästa svaret är dock mer troligt.

Död: Hon var faktiskt död. Döden betraktas dock som ett slutgiltigt fysiskt tillstånd, och Jesus använde metaforen att hon bara sov, eftersom han visste att han skulle uppväcka henne.

Fråga: Varför sa Jesus i Markus 5:41 och Lukas 8:54: ”Flicka, stå upp”?

S: Om Jesus helt enkelt hade sagt ”stå upp”, skulle kanske alla döda ha stått upp. Det skulle inte gå att Jesus sa ”stå upp”, och alla döda stod upp, och sedan följde Jesus upp det med att säga: ”å andra sidan…”

F: Varför sa Jesus i Mk 5:42 och Luk 8:56 till flickans föräldrar att de inte skulle berätta för någon om detta mirakel?

S: Det handlade kanske om tidpunkten; kanske ville Jesus inte att miraklet skulle spridas medan han var i staden. Folk skulle säkert få reda på det så småningom, men Jesus ville inte att fler människor skulle försöka följa honom ”bara för syns skull”.

F: Varför förklarar Markus arameiska uttryck för sina läsare i Mk 5:41 och 7:34?

S: Markusevangeliet skrevs på grekiska, och även om många människor i Palestina kunde tala båda språken, räknade Markus med att många av hans grekiska läsare inte skulle förstå arameiska termer. I motsats till detta säger Papias att Matteusevangeliet först skrevs ner på hebreiska. Se dock The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 11–12 för oklarheter kring detta påstående.

Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 911, innehåller en användbar kommentar här. Asimov säger att Markus stil verkar ligga närmare arameiska än till och med Matteus. ”Faktum är att en del av bristerna i det grekiska språket i detta evangelium tycks vara att det innehåller många arameiska uttrycksformer, bokstavligt översatta, som om Markus skrev på grekiska men tänkte på arameiska.”

Fråga: Talade Jesus arameiska eller grekiska i Mk 5:41?

S: Jesus talade säkert arameiska, vilket framgår av hans arameiska uttryck. Många i Galiléen och Dekapolis talade dock båda språken, men kände sig mer bekväma med grekiska. Eftersom Jesus var från trakten var det troligt att han talade till folket på båda språken.

Här följer några specifika arameiska uttryck som har dokumenterats

A1. ”Åskans söner” Markus 3:17

A2. ”Lilla flicka, jag säger dig: Stå upp!” Markus 5:41

A3. ”öppnas / öppnas helt” (ephphatha) Markus 7:34

A4. ”tomskalle” Matteus 5:22

A5. ”Abba, Fader” Markus 14:36

A6. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Matteus 27:46; Markus 15:34

A7. ”om han skulle bota på sabbaten så att de kunde finna en anklagelse mot honom” (Lukas 6:7) är grekiska med en speciell grammatik (en beroende komplementär infinitiv) som enligt A Wandering Aramean s. 12–13 kan tyda på en arameisk nyans.

Jesus talade hebreiska i Paulus vision i Apostlagärningarna 26:13–15.

Här är fyra saker som tyder på att Jesus också använde grekiska.

G1. Matteus 16:15–18 (Petros, Petra)

G2. Namnen Filippus och Andreas var grekiska. Namnet Bartimeus är en arameisk-grekisk hybrid, enligt Dictionary of Jesus and the Gospels, s. 316.

G3. När Jesus begav sig norrut från Palestina till Tyros och talade med den syro-feniciska kvinnan i Markus 7:24–29 är det ytterst troligt att hon endast talade grekiska.

G4. Slutligen vore det svårt att tro att Jesus, med tanke på att minst tre evangelier ursprungligen skrevs på grekiska och att Paulus och andra skrev brev på grekiska, inte skulle ha behärskat det språk som till och med fiskarna i Galiléen kunde.

Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 911, diskuterar också Jesu arameiska uttryck.

Fråga: Vad var Jesu ”hemtrakt” i Markus 6:1?

S: Det skulle vara området kring Nasaret i Galiléen.

Fråga: Varför trodde inte många i Jesu hemstad på honom i Markus 6:1–6?

S: Vissa trodde faktiskt på honom. Men många hade svårt att föreställa sig att någon som en gång varit ett barn och vuxit upp i närheten av där de själva vuxit upp kunde vara stor, än mindre Messias.

Fråga: I Markus 6:1–6, på vilka sätt tar människor idag Jesus för givet, utan att direkt förkasta honom?

S: Både icke-troende och troende kan ta Jesus för givet.

Icke-troende kan ta Jesus för givet genom att veta att han alltid har funnits där. När de tröttnar på sitt liv tror de att de alltid kan vända sig till honom. Men vi vet inte när vårt liv kommer att ta slut, och vi vet faktiskt inte med säkerhet om vi ens kommer att ha en morgondag.

Även troende, som redan har överlämnat sitt liv till Kristus, kan ta Jesus för givet. Deras kärlek kan kallna, och de kan veta att de alltid kan omvända sig och vända tillbaka till honom. Men återigen vet vi faktiskt inte med säkerhet om vi ens kommer att ha en morgondag. Den bästa tiden att ställa sig i gott förhållande till Gud är just nu.

Fråga: Hur kan man, med utgångspunkt i Markus 6:3, uppmuntra människor att inte ta Jesus för givet?

S: Be för dem och försök få dem att se på Jesus med nya ögon. Tänk på vad han uthärdade för vår skull (Hebreerbrevet 12:2–3). Fundera på varför Jesus ville göra det mitt i Hebreerbrevet 12:2. Slutligen: ”Håll blicken riktad mot målet” och kom ihåg målet att få vara med Jesus i himlen för evigt.

Fråga: I Markus 6:5 – bevisar det faktum att Jesus inte kunde utföra några under att han inte är Gud, som Jehovas vittnen hävdar i *Resonemang ur Skrifterna*, s. 150 (1989)?

S: Nej. Det finns två punkter att beakta i svaret.

På jorden tömde Jesus frivilligt sig själv genom att anta en tjänares gestalt, som det står i Filipperbrevet 2:6–7. Jesus upplevde lydnad, lidande och fysisk smärta medan han var på jorden.

Att välja att inte utföra ett mirakel är något annat än att vara fysiskt oförmögen att utföra ett mirakel. Oavsett att Jesus tömde sig själv kunde Gud Fadern ha valt att låta ett mirakel ske, men på grund av deras brist på tro valde han inte att göra det.

Fråga: Varför kunde Jesus inte utföra några mäktiga underverk i sin hemstad, enligt Markus 6:5?

S: Eftersom folket i stort sett vägrade att tro på en pojke från sin hemstad, skulle ett mirakel inte ha stärkt deras tro. Detta kan också ha varit en barmhärtighetshandling från Jesu sida. I 2 Petrusbrevet 2:21–22 står det att det är bättre för någon att inte känna till sanningens väg än att känna till den och vända ryggen åt den.

Fråga: Varför fick lärjungarna enligt Markus 6:8–9 inte ta med sig någon väska, något bröd eller koppar [pengar] i sina bälten?

S: Helt enkelt därför att vår Herre befallde dem att inte göra det. Vi kan gissa att han ville att de skulle förlita sig på Gud och andra, och inte på sina egna ekonomiska resurser.

Fråga: Varför fick de inte besöka flera hus i en och samma stad, enligt Markus 6:10 och Lukas 9:4–5?

S: Jesus sa inte varför, men vi kan se ett antal praktiska skäl till att inte besöka flera hus.

1. Risken var större att människor skulle ta illa upp, missförstå eller att det skulle uppstå stridigheter om vem som fick ta emot gästerna.

2. Det skulle vara en distraktion för folket, för att inte tala om lärjungarna, att ständigt behöva oroa sig för var de skulle bo.

F: I Mark 6:11, om du levde på den tiden och hade en profetia om vad Judas Iskariot skulle göra, borde du då ta emot Judas i ditt hus?

S: Ja, om du visste att det var vad Jesus ville att du skulle göra. Den viktigaste frågan att ställa sig vid varje beslut är: ”Vad skulle Jesus vilja att du gjorde?”

Fråga: I Markus 6:14–29: Varför gör vissa människor, som Herodes här, onda saker som de vet att de inte vill göra?

S: Herodes befann sig i ett dilemma. Han tyckte om att hålla Johannes vid liv som fånge. Men å andra sidan ville han inte inför sina gäster ge intryck av att bryta sitt löfte. Herodes hade dödat många människor som kung, och att döda ytterligare en person verkade förmodligen inte så allvarligt för honom.

Det är hedervärt att hålla sitt ord, men vissa anser att det alltid är hedervärt att sätta att hålla sitt ord framför allt annat. Herodes ville inte göra något som framstod som ohederligt. Jefta kan ha känt på samma sätt när han begick den onda gärningen att döda sin dotter för att hålla sitt ord.

Fråga: I Markus 6:14–29 avvisade Herodes visserligen inte Johannes Döparen, men på vilket sätt skiljer sig Herodes sätt att ta Johannes Döparen för givet från andras sätt att ta Jesus för givet?

S: Herodes hade ett hatkärleksförhållande till Johannes Döparen. Han hatade att Johannes var fri och kunde kritisera honom utifrån och eventuellt ställa till med problem. Å andra sidan tyckte han om att prata med Johannes Döparen, och Herodes tyckte om att han kunde hålla denna potentiella bråkmakare inlåst och under sin kontroll. Han tyckte om att ha Johannes Döparen, eller snarare tyckte han om att ha Johannes Döparen precis där han kunde kontrollera honom. Vissa idag tycker om Jesus, tycker om att lära sig om Jesus, men tycker inte om att Jesus ställer krav på deras liv och vill ha dem under Kristi kontroll.

Fråga: Varför var det enligt Markus 6:17–18 olagligt för Herodes Antipas att ha sin brors hustru?

A: Johannes kände väl till Gamla testamentet. Att Herodes gifte sig med sin brors hustru medan hans bror fortfarande levde stred mot 3 Mosebok 18:16 och 20:21.

F: Hur kunde Herodes Antipas i Markus 6:20 både frukta och respektera Johannes, när Herodes senare dödade honom?

A: Med tanke på Johannes engagemang att ge upp ett bekvämt liv för ett liv i öknen, och hans mod att predika sanningen oavsett vad det kostade, hyste Herodes en genuin respekt för Johannes. Hur stor Herodes respekt än var, var hans förhastade ed till sin adoptivdotter och hans rädsla för att bli känd som en som bröt sin ed starkare än hans respekt och hans önskan att göra det rätta, vilket Markus 6:22–28 visar.

Hur märkligt det än låter är vissa människors önskan att inte bryta sitt ord och deras önskan att framstå som rättfärdiga större än deras önskan att faktiskt vara rättfärdiga.

Fråga: I Markus 6:21, Matteus 14:6–10 och 1 Mosebok 40:20–22 – eftersom Herodes lät döda Johannes Döparen på sin födelsedag och Farao lät döda bagarmästaren på sin födelsedag – antyder dessa verser att vi inte bör fira födelsedagar, som Jehovas vittnen hävdar i *Resonemang ur Skrifterna*, s. 68–69 (1989)?

S: Nej. Det var Herodes och Farao som var onda, inte födelsedagen. Tillfället i sig var varken gott eller ont. Det faktum att båda dessa händelser ägde rum inomhus innebär inte heller att vi aldrig bör vistas inomhus.

F: I Mark 6:30–34, varför behövde de vila, och var det nödvändigt?

S: Lärjungarna var så upptagna att de inte ens hann äta. De behövde tid inte bara för att äta, utan också för att koppla av och varva ner.

Men deras behov av att koppla av var underordnat folkmassorna som följde dem. Eftersom gräset var grönt betyder det att detta inträffade i slutet av vintern eller i början av våren. Detta mirakel skulle inte ha inträffat om lärjungarna hade hållit sig till planen och bara vilat, vilket ”Believer’s Bible Commentary” s. 1336 berättar för oss.

F: Vilken plats har vila i det kristna livet, enligt Markus 6:30–32?

S: Ibland vill Gud att vi ska ta tid som annars skulle kunna användas för tjänsten för att koppla av och närma oss Honom.

Detta rättfärdigar dock inte lyxiga semestrar för kristna ledare, vilket ”Believer’s Bible Commentary” s. 1335–1336 påminner oss om.

Fråga: Varför frågade Jesus i Markus 6:38 och Markus 8:5, före vart och ett av de två måltiderna, hur mycket mat som fanns tillgängligt?

S: I efterhand verkar det inte ha spelat någon roll hur mycket mat Jesus hade från början. Jesus kunde ha mättat alla med en enda smula om Han så önskat. Istället ville Jesus att de skulle se att maten inte räckte till alla, att det fanns mer mat i slutet än i början, och användningen av de betydelsefulla siffrorna 12 och 7 visar helt enkelt att mängderna inte var en slump.

Dessa bröd var små; man kunde äta flera hela bröd under en måltid, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 763. De närliggande byarna Kapernaum och Betsaida hade endast 2 000 till 3 000 invånare, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 675. Det skulle alltså ha varit svårt för de omgivande byarna att mätta alla dessa människor.

Fråga: Varför beordrade Jesus det omöjliga i Markus 6:38?

S: När Jesus beordrade lärjungarna att mata folkmassan ligger betoningen i det grekiska språket på ordet ni (plural). Det skulle säkerligen inte vara sista gången som Gud beordrade någon att göra något som var omöjligt med mänsklig kraft, men allt är möjligt med Guds kraft.

F: Vilken andlig lärdom kan vi dra av bröden i Markus 6:38–44?

S: Källan till detta mirakel var Jesus, som är livets bröd. De ursprungliga bröden, innan de välsignades av Gud och innan de bröts, räckte inte till för det aktuella behovet. Men det var allt de hade, och Gud tog dem ändå. Men med Guds välsignelse bröts de. Och genom välsignelsen och brytningen räckte de inte bara till det aktuella behovet, utan det blev till och med rester. Och inte bara blev det rester, utan det blev till och med mer än vad de hade från början. Gud gav inte dessa människor mat direkt, utan Gud gav maten till sitt folk, lärjungarna, för att de skulle ge dem mat. Det fanns mer än nog för alla, men de slösade inte bort något, eftersom de samlade ihop resterna.

Fråga: Varför var Jesus på väg att gå förbi dem i Markus 6:48?

S: Jesus, som gick på vattnet, tog sig fram snabbare än lärjungarna som rodde mot vinden. Ändå gick Jesus inte mot båten, utan gick för att passera dem, tills de ropade på honom.

Idag kanske Jesus och Guds välsignelser är på väg mot oss, men de kommer att passera förbi oss, om vi inte ropar till Gud och ber honom att komma till oss, inte bara förbi oss. Lever vi våra liv så att vi inte vill vara för långt ifrån Gud, eller lever vi så att vi vill vara så nära honom som möjligt?

Fråga: Vad vet vi om trakten kring Gennesaret i Markus 6:53–56?

S: Till skillnad från de tidigare avlägset belägna platserna var Gennesaret en mycket bördig mark på västra sidan av Galileiska sjön och därmed ganska tätbefolkad, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 676. Det fanns flera mineralkällor i området, och sjuka kom dit för att finna tröst och hopp.

F: I Markus 6:53–56 skulle man kunna tolka det som att Jesus bara är vår inkomstkälla. Varför gjorde Jesus ändå detta, och vad gjorde han för att mildra intrycket?

S: Många kom inte i första hand för att följa Jesus, eller ens för att lära sig av hans undervisning. De kom för det Jesus kunde göra för dem. Jesus ville visa vem han var, men kanske var en anledning till att han så ofta drog vidare att han, efter att ha visat vem han var, skulle lämna dem som bara var ute efter mat eller helande. Men de följde ändå efter vart han än gick.

Idag måste kyrkans ledare vara försiktiga med dem som kommer till kyrkan bara för en måltid eller för vad den kan göra för dem. Deras motivation kanske kan förändras till det bättre senare. Men kyrkans ledare måste hitta en balans mellan att visa kärlek och att bara bli utnyttjade.

Fråga: Vad ansågs vara fel med att äta med otvättade händer i Markus 7:2–5?

S: Fariséerna utvidgade det gamla testamentets begrepp om rent och orent till många områden. Det var i sig inget fel, men när de likställde sina åsikter med Guds ord, var det då konflikten med Jesus uppstod. 1 Korintierbrevet 4:6 och Ordspråksboken 30:5–6 visar att det är fel att gå utöver Guds ord.

Detta var endast en muntlig tradition på Jesu tid, men omkring år 200–300 e.Kr. skrevs de många traditionerna ned i den judiska Mishnah. Inte bara Jesus, utan även sadducéerna förkastade fariséernas tradition enligt New International Bible Commentary, s. 1165.

Fråga: I Markus 7:6–8 skulle fariséerna bli ganska förvånade över Jesu svar. Hur utövade fariséerna – och andra idag – konsten att bedra sig själva?

S: Självbedrägeri är alltför lätt för människor att ägna sig åt idag, och på många olika sätt. Det kan vara oavsiktligt eller avsiktligt; det kan handla om att se saker som inte egentligen finns där, att inte se saker som finns där, och att förneka det man egentligen ser. Ibland, när människor först bedrar andra – och inte sig själva – börjar de så småningom tro på det som de ursprungligen visste var en lögn.

Det gjordes en studie där deltagarna ombads att titta på en video och försöka räkna hur många gånger någon studsade en basketboll. Videon visade en fest med människor som pratade, och en person längst fram som dribblade en basketboll. Vid ett tillfälle gick någon i en gorilladräkt rakt igenom festen. Efter videon ombads deltagarna att ange sitt antal och om de hade sett något ovanligt medan de tittade på videon. Alla svarade nej. Deras blickar var så fokuserade på basketbollen att de inte ens såg personen i gorilladräkten som gick rakt igenom festen!

Ibland är självbedrägeriet mer medvetet. När en person avgör vad som är sant utifrån vad hen vill ska vara sant, kommer hen att helt ignorera – eller åtminstone tona ner – bevis som talar emot detta. En sommar var jag på missionsresa till Utah för att vittna för mormoner. Ungefär hälften av de kristna i gruppen var före detta mormoner, och hälften (inklusive jag själv) var det inte. Det var fascinerande att ställa frågor till de före detta mormonerna om tiden då de var mormoner. En fråga löd: ”Hur kunde du sova om natten, med alla dessa många motsägelser inom mormonismen?” Han svarade att han som mormon kunde sova alldeles utmärkt. Ja, han kände till några av dessa motsägelser, och han visste att han inte kunde besvara dem, men det störde honom inte eftersom han trodde att det fanns någon i mormonkyrkan som kunde det. Som mormon insåg han så småningom att ingen kunde besvara dessa motsägelser, och senare lämnade han kyrkan.

Fariséerna led av vad som kallas ”kognitiv dissonans”. De ”visste” att de ensamma var Israels lärare och att de inte hade fel. Men här var denne man, Jesus, som sprängde deras världsbild genom att undervisa med auktoritet och utföra mirakel som endast någon från Gud kunde utföra. Denna stora spänning kunde endast undanröjas genom att antingen avslöja Jesus som en bedragare, inse att deras tidigare ”säkerhet” var felaktig, eller också undanröja det som orsakade spänningen och låta döda Jesus.

Fråga: I Markus 7:7–8, hur vet man om en regel kommer från Gud eller från människor?

S: Om du inte läser Guds Skrift själv kan det vara mycket svårt att veta.

En katolik vid namn Paul, som var en äkta kristen, deltog i en liten bibelstudiegrupp som jag ledde ett år. Jag tyckte det var märkligt att han ofta tog upp mycket grundläggande saker och frågade mig om de kom från Bibeln. (För det mesta gjorde de det.) Senare berättade han för mig varför han ställde alla dessa frågor. Han sa att han hade lärt sig dessa saker när han växte upp i en katolsk skola, och där gjorde man ingen skillnad mellan vad den katolska kyrkan lärde ut och vad Gud lärde ut i Bibeln.

När en kristen lärare, oavsett vilken grupp hen tillhör, misslyckas med att skilja mellan Guds ord och sin egen lära som går utöver Guds ord, lyfter hen fram vikten av sin egen lära på bekostnad av att lärjungarna undrar vilka saker Gud egentligen har sagt. Både 1 Korintierbrevet 4:6 och Ordspråksboken 30:5–6 varnar alla kristna för att lägga till något till Guds ord. Kanske är detta en del av anledningen till att lärare döms strängare, enligt Jakob 3:1–2.

Fråga: Ska vi enligt Markus 7:7–8 inte följa några regler som kommer från människor?

S: Absolut inte, som Romarbrevet 13:1 och 1 Petrusbrevet 2:13–18 visar ska vi lyda mänskliga myndigheter. I stället visar Markus 7:10–14 att Jesus var starkt emot att bryta mot Guds lagar för att följa människors lagar.

Fråga: Varför var ”korban” fel enligt Markus 7:11, och hur gör vissa människor liknande saker mot sina föräldrar idag?

S: Corban innebär att något var helgat åt Gud, förmodligen för att offras i templet. Det innebar dock INTE nödvändigtvis att det skulle överlämnas till templet. Personen kunde fortfarande använda det för sig själv, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 678–679, och Believer’s Bible Commentary, s. 1337.

Om någon donerar mycket pengar till Gud men ändå försörjer sin familj, inklusive sina föräldrar, är det helt i sin ordning. Men om någon underlåter att försörja sin familj, när hen hade kunnat göra det, säger Paulus i 1 Timoteusbrevet 5:8 att hen är värre än en icke-troende. Till och med de flesta icke-troende försörjer sin egen familj.

Fråga: När Jesus i Markus 7:15 sa att ingenting som kommer in i en människa kan orena henne, talade Jesus då om något som gällde under Gamla testamentets tid, eller var det en ny lära?

S: Detta är en upprepning av Matteus 15:10–20.

Jesus upphävde inte Gamla testamentets kostföreskrifter, utan ersatte dem. Det finns fyra punkter att beakta här.

1. Även om Jesus och hans lärjungar ibland bröt mot fariséernas människoskapade traditioner, levde de själva i lydnad mot Gamla testamentets lag.

2. Även under Gamla testamentet var Gud mån om deras lydnad, och deras kost var bara ett sätt – men inte det enda sättet – för dem att visa sin lydnad.

3. Efter att Jesu uppståndelse inledde en ny era valde lärjungarna inte att äta alla slags kött. En Guds ängel steg ner och uppmanade en motvillig Petrus att äta i Apostlagärningarna 10:11–16. Vem var Petrus att argumentera med en ängel från himlen?

4. Muslimer borde inte ha några problem med detta svar, eftersom Muhammed enligt uppgift gjorde samma sak. Han talade om upphävda lagar (även om upphävande är ett något annorlunda begrepp än det Nya förbundet genom Jesus). Dessutom visade han att muslimer kunde äta kamelkött, och Gamla testamentet betraktar kamelkött precis som griskött (3 Mosebok 11:4,7,26; 5 Mosebok 14:7,8).

Fråga: Varför blev Jesus förvånad över deras brist på förståelse i Markus 7:18?

S: Det var inte folkmassorna, utan Jesu egna lärjungar som inte förstod. Jesus hade trott att de vid det här laget skulle ha insett att det i det nya riket inte var den yttre maten som räknades, utan vad som fanns inuti en människa.

F: Eftersom lärjungarna i Markus 7:18 inte hade den Helige Ande förrän på pingstdagen, kunde man då förvänta sig att de skulle förstå något av det Jesus sa?

S: Ibland missförstår människor vad den Helige Ande gör och inte gör. Den Helige Ande överbevisar världen om synd och upplyser oss om sanningen, men människor kan ändå se en del sanning även utan den Helige Ande.

Fråga: Hur förklarade Jesus i Markus 7:18–23 att all mat var ren?

S: Först vad som inte är svaret och sedan svaret.

Inte svaret: Många förbjudna livsmedel i Gamla testamentet var mat för asätare (som grisar och skaldjur) och köttätare. Dessa skulle, om de inte tillagades ordentligt, innehålla fler sjukdomar och parasiter än de livsmedel de fick äta. Men det är inte poängen. Poängen var att Gud gav dem lagar att följa och att de kunde behaga eller misshaga Gud genom att följa eller inte följa Hans bud.

Svaret: Jesus, som var Gud i mänsklig gestalt, förkunnade att all mat nu var ren. Detta bekräftades för Petrus i Apostlagärningarna 10:11–16. Paulus talade också om detta i Kolosserbrevet 2:16. En viktig punkt är att Jesus inte förklarade ”allt” rent; han förklarade endast att all mat som kommer in i vår kropp är ren. De onda saker som kan komma ut ur vårt hjärta var aldrig rena och är det fortfarande inte.

Fråga: Varför kallas kvinnan i Markus 7:26 för en syro-fenicier?

S: Administrativt sett var Fenicien en del av den romerska provinsen Syrien. Kanske använde Markus denna benämning för att skilja dem från de libyofenicierna som kom från Nordafrika.

F: I Markus 7, vad är bättre: att försöka leva ett rent och oskuldsfullt liv, eller att försöka vara nära Jesus?

S: Vi vill egentligen ha båda delarna. Men om en troende lever ett rent liv men vill hålla sig långt borta från Jesus, kommer hen inte att bli mer lik Kristus. Å andra sidan, om en troende lever i synd men vill omvända sig och närma sig Jesus, då kommer hen att bli renare och mer lik Kristus.

Fråga: I Markus 8:10, var ligger Dalmanutha?

S: Det skulle ligga sydväst om Galileiska sjön. Under lång tid kände forskarna inte till den exakta platsen. Men en grotta med namnet ”Talmanutha” hittades söder om Gennesaretslätten.

F: Varför lydde inte Jesus fariséerna i Markus 8:11–12, eller åtminstone gick dem till mötes, genom att på deras begäran ge ett tecken från himlen?

S: Detta var strax efter att Jesus hade mättat de 4 000. Vad skulle ytterligare ett mirakel här bevisa för fariséerna? De hade inte velat gå ut för att lyssna på Jesus, men skulle ha hört talas om detta mirakel. Lägg märke till att deras begäran inte kom från tro, utan snarare utgick från otro. Fariséerna tycktes anta att Jesus var tvungen att besvara alla deras frågor. Men Jesus var inte skyldig dem att bevisa någonting. Jesus säger i praktiken till dem: ”Ni kommer inte att få se ett tecken på begäran, ni har redan sett och hört.”

Fråga: Varför liknas viss felaktig lära vid jäst i Markus 8:15?

S: Det räcker med en nypa jäst, rätt miljö (deg) och lite tid, så har den förändrat hela miljön. Politisk korrekthet är ett försök att förhindra att miljön förändras (eller återgår till sitt ursprungliga tillstånd) genom att definiera vissa åsikter eller ämnen som ”förbjudna”. Om du vill lära dig om Gud måste du följa fariséerna. Det var en självklarhet som alla förstod. I senare tider, om du vill följa Gud, måste du följa vad prästen än säger. Medan bibliska kristna har anklagats för att ha en ”pappspåve” och bara följa en bok, vill vi i själva verket bara följa Gud och de ord Han gav oss. Vilken mänsklig religiös figur som helst, även en god sådan, och vilken trosbekännelse eller vilket koncilium som helst, även ett gott sådant, är ändå ingen ersättning för Gud och Hans ord.

Fråga: I Markus 8:17–21, vad kan betydelsen av dessa siffror vara?

S: Jesus hade just varnat dem för fariséerna och sadducéerna, men lärjungarna ignorerade vad han sa; de var upptagna av bristen på bröd. Så Jesus mötte dem där de befann sig och i det de var upptagna av. Han frågar dem vad siffrorna var: fem bröd till tolv ”lunchkorgar” i Israel; sju bröd till sju ”korgar” bland hedningarna. Det finns två kompletterande svar.

Generellt sett påpekade Jesus att de till slut hade mer över än de hade från början. De behöver alltså inte oroa sig för att Jesus inte skulle kunna förse dem med bröd.

Mer specifikt är siffran sju ofta en symbol för fullständighet, eller fullständighet i Gud, i Bibeln. Medan siffran tolv i Bibeln ofta syftar på de tolv stammarna är det inte fallet här. Det skulle finnas tolv apostlar, och apostlarna var avsedda för alla nationer. Siffrorna fem och tolv var helt enkelt andra siffror än sju och sju, och lunchkorgarna och matkorgarna var behållare av olika storlek, vilket visade att det rörde sig om separata händelser och att Jesus var frälsningens givare för både judar och hedningar.

Fråga: Vilka är de tre typerna av andlig blindhet i Markus 8:22–26?

S: Mannen var blind och senare delvis blind fysiskt, men lärjungarna var fortfarande delvis andligt blinda.

Oavsiktlig: Människor kan vara fysiskt blinda genom att de är födda så, som i Joh 9:1–2, har blivit helt blinda senare eller är delvis blinda. Andligt sett är många icke-troende blinda genom att de är okunniga om Kristi ljus och sanning.

Medveten: Hånare och envisa icke-troende förkastar Kristus eftersom de vägrar att se den sanning som de redan har fått. Fariséerna var inte dumma; de var skickliga på att hitta invändningar och skäl för att välja att inte se. Precis som en frisk person inte kan parkera sin bil på en handikappplats och sedan sätta på sig en ögonbindel, finns det en skillnad mellan medveten och omedveten blindhet.

Troende: Även troende, som har överlämnat sina liv till Jesus, kan vara delvis blinda för sanningen. Här kunde inte ens lärjungarna se.

Fråga: Varför verkade Jesus i Markus 8:23–25 bota den blinde mannen i etapper?

S: Skriften säger inget om det. Kanske hade mannen mer än ett problem, eller kanske finns det en djupare lärdom för oss. Precis som mannens fysiska blindhet botades stegvis, så botas ibland också en persons andliga blindhet stegvis.

Precis som mannen var delvis blind ända till slutet, kan vissa människor också vara delvis andligt blinda. De ser vissa saker korrekt och antar att de ser allt korrekt, utan att veta att de fortfarande är delvis blinda. Till exempel såg vissa Jesus som en profet, men inte som Messias. Vissa idag ser Jesus som Frälsare, men inte som Herre. Vissa ser Gud som kärlek, men inte också som rättvisa och vrede.

Fråga: Varför såg den helade blinde mannen i Markus 8:24 först människor som träd som gick?

S: Kanske tog mannens synnerver inte emot ljuset tydligt. Det kan ha funnits flera orsaker till blindheten, som kan ha berott på pupillen, irisen, hornhinnan eller synnerven.

Alternativt kan mannen ha haft perfekt syn från början, men hans hjärna var inte tränad att bearbeta mönstren. Människors hjärnor tar faktiskt emot en upp-och-nedvänd bild av världen. Våra hjärnor tränar sig själva att vända på bilden. I en film från Moody Science fick en man ett par speciella glasögon som vände bilden upp och ner. Efter att ha haft dem på sig tillräckligt länge anpassade sig mannens hjärna perfekt, och han hade inga problem att gå eller hantera situationen – åtminstone tills glasögonen togs av, då mannens hjärna var tvungen att träna om sig själv igen.

Se http://www.answersingenesis.org/docs/4146.asp för några intressanta moderna exempel på människor som fysiskt kan se men ändå inledningsvis inte kan känna igen saker.

Fråga: Varför sa Jesus i Markus 8:26 till mannen att gå raka vägen hem och inte in i byn?

S: Skriften säger inget om detta, men uppenbarligen kom mannen och hans familj från en annan stad eller bodde utanför staden. Men Jesus var mycket tydlig här. Först ledde Jesus den blinde mannen utanför staden, utan att ännu ha helat honom. Därefter helade Jesus honom stegvis, och sedan beordrade Jesus uttryckligen mannen att inte gå tillbaka in i byn.

I ”The New International Bible Commentary” (s. 1166) spekuleras det i att det var lämpligt att mannen först berättade för sina anhöriga, snarare än att de först skulle höra det från någon annan. Alternativt ville Jesus inte att fariséerna i staden skulle se det, eftersom han just hade sagt till dem i Markus 8:11 att de inte skulle få se något tecken från Jesus. Eller så kan det ha funnits andra människor som Jesus inte ville skulle bevittna underverket. Slutligen kanske Jesus inte ville att vissa människor skulle se helandet i olika etapper.

F: I Markus 8:38 påpekar skeptikern Bart Ehrman att Jesus inte uttryckligen identifierar sig som Människosonen (Jesus, Interrupted, s. 159).

S: Jesus behövde inte göra det här. Han identifierade sig som Människosonen i Markus 2:5–12. Jesus sade i Markus 2:8a–12: ”Varför tänker ni sådana tankar i era hjärtan? … Vad är lättast: att säga till en förlamad: ’Dina synder är förlåtna’, eller att säga: ’Stå upp, ta din bädd och gå’? Men för att ni ska veta att Människosonen har makt på jorden att förlåta synder …’ Han sade till den förlamade: ’Jag säger dig: Stå upp, ta din bädd och gå hem.’ Och genast reste sig mannen, tog sin bädd och gick ut inför dem alla. Därför blev de alla förvånade och prisade Gud och sade: ’Vi har aldrig sett något liknande!’” (BSB) Jesus använde uttrycket 81 gånger i evangelierna. Varför skulle Ehrman anse det betydelsefullt att Jesus inte uttryckte det tydligt igen just här?

Fråga: Vad betyder det i Mk 8:38 att Jesus kommer att skämmas för dem som skämdes för Jesus i detta liv?

S: Tolkarna har två olika synsätt här.

1. De utvalda troende som skäms för Jesus kommer att utsättas för smädelse när de kommer till himlen. Detta är ståndpunkten i *Believer’s Bible Commentary*, s. 1341. Vissa kristna tror verkligen, men de har anpassat sig för mycket till världen för att kunna stå upp för Jesus eller dela evangeliet.

2. Så kallade kristna som skäms för Jesus kommer att upptäcka att de inte alls kommer till himlen. ”Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 141–142, och ”The NIV Study Bible”, s. 1510, företräder denna åsikt. I 2 Timoteusbrevet 2:12 står det också att om vi förnekar Kristus Jesus, kommer han att förneka oss. Vissa människor vägrar att ta emot Jesus av olika känslomässiga skäl. Judas var uppenbarligen besviken över att Jesus inte skulle vidta några militära åtgärder just då. Vissa hävdar att människor är så goda att de inte behöver frälsning, eller att det är ”för primitivt” att säga att vi behöver ett offer för vår skull. Andra vill inte att någon ska se ner från himlen och döma vad de gör.

Naturligtvis är båda troligen sanna, eftersom Jesus inte specificerade den ”graden av skam” i denna vers. Det är en allvarlig sak att tro på Jesus, förneka honom och omvända sig (som Petrus gjorde), men det är en ännu allvarligare sak att aldrig från början ha överlämnat sitt liv till honom.

Fråga: Varför tror du att Gud lät förklaringen äga rum i Markus 9:1–2?

S: Lägg först märke till att fram till Jesu död var det ingen utom lärjungarna som kände till detta. Det hjälpte alltså ingen annan, åtminstone inte förrän efter Jesu död och uppståndelse. Även om Skriften inte anger varför detta hände, kan vi se minst sex skäl.

1) Det skulle stärka lärjungarnas tro. Lärjungarna skulle få en glimt av Jesu yttersta härlighet.

2) Det skulle vara en uppmuntran för Jesus själv, innan han gick till korset. Kanske berättade också Elia och Mose vissa nödvändiga saker för Jesus.

3) För att uppfylla profetian: I Malaki 4:5–6 står det att Elia skulle komma före Herrens stora dag. Medan Johannes Döparen var i Elias ande och kraft, kom Elia själv fysiskt vid förklaringen.

4) Två vittnen, Mose och Elia, kom för att vara tillsammans med Jesus, åtminstone under en kort stund. Elia dog aldrig (2 Kungaboken 2:11), och även om Mose dog hittades hans kropp aldrig (5 Mosebok 34:6). Det kommer att finnas två vittnen strax före Jesu återkomst i Uppenbarelseboken 11, och detta kan vara en förebild för det.

5) För oss som lever efter uppståndelsen skulle detta bekräfta att Gud hade kontrollen och hela tiden visste vad som skulle hända med korsfästelsen och uppståndelsen.

6) Slutligen uppfyllde det den profetia som Jesus gav i Markus 9:1

Fråga: I Matt 17:1, Mark 9:2 och Luk 9:28–29, på vilket berg ägde förklaringen rum?

S: Skriften anger inte detta specifikt, men här är vad vi vet. För det första var det ett högt berg, och Taborberget ligger endast 1 843 fot över havet (ungefär fem fotbollsplaner), så det räknas inte som ett högt berg. Det låg tio miles sydväst om Galileiska sjön och inte i närheten av Caesarea Filippi. Dessutom fanns det vid den tiden en romersk fästning på toppen av Taborberget.

Berget Hermon, som är över 9 000 fot högt, är det högsta berget i regionen, och det kunde ha hänt där. Det ligger dock ganska långt bort, norr om Golanhöjderna, på gränsen mellan Syrien och Libanon. ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1400, företräder denna uppfattning.

Berget Meron / Jebel Jermaq, väster om Galileiska sjön, är 3 926/3 962 fot högt, och W. Liefield har föreslagit just detta.

Fråga: I Markus 9:7 och följande verser är det, av allt som Gud kunde ha sagt, endast denna enda mening som har skrivits ned. Varför tror du att det var så viktigt för lärjungarna att veta detta?

S: Kristendomen handlar inte i första hand om lagar, lära eller tjänst. Även om dessa saker finns med, är de inte det viktigaste. Det viktigaste är inte heller vår upplevelse, gemenskap eller bön. Det viktigaste är att älska Jesus. Men troende kan glömma bort det. Paulus säger i 2 Kor 11:2–3: ”Jag är svartsjuk på er med en gudomlig svartsjuka. Ty jag har förlovat er till en enda man, för att framställa er som en ren jungfru inför Kristus. Jag är dock rädd att, precis som Eva blev förledd av ormens list, era sinnen ska ledas bort från er enkla och rena hängivenhet till Kristus.”

Fråga: Hur motstår vi i Markus 9:14–16 frestelsen att stanna kvar på bergstoppen för länge, när Jesus vill att vi ska komma ner?

A: Kom ihåg att det inte handlar om oss, vår kunskap och våra erfarenheter, utan om Gud. Gud vill att vi ska tjäna andra. Vid domstolen på Bema kommer Jesus inte att fråga oss hur mycket vi har lärt oss eller vad vi har upplevt, utan snarare vad vi har gjort och hur vi har levt. En upplevelse på bergstoppen är bra för att ge oss en förankring, få oss att växa och ge oss ny kraft inför den andliga striden om människors hjärtan och sinnen i denna värld. En tränare i ett lag har föga nytta av en begåvad spelare som vägrar att tävla.

Fråga: Vad säger Markus 9:18, 28–29 om kraften hos en kristen utan tro?

S: Vid den här tiden visste lärjungarna mer om Gud än någon annan dödlig på jorden. Lärjungarna hade personliga möten med Jesus varje dag. Lärjungarna (åtminstone alla utom en) trodde alla och levde efter det de trodde på. De hade tro, men de hade inte en tillräckligt stark tro för att driva ut denna demon.

F: Hur tar vi idag Guds kraft och visdom för givet, enligt Mk 9:18, 28–29?

S: Icke-troende kan ta säkerhet, fred, hälsa och välstånd för givet som saker de anser sig ha rätt till. Till och med vissa troende kan tro att de inte kommer att möta svåra tider eftersom de är kristna. Att ta Guds gåvor för givet är motsatsen till tacksamhet.

Fråga: Varför tror du att Jesus i Mk 9:19 sa: ”O, du otroende släkte” istället för ”O, ni otroende lärjungar”?

S: Jesus såg att lärjungarnas otro speglade det samhälle de hade vuxit upp i. I viss utsträckning formas även våra övertygelser och vår tro, trots att vi är troende, av vår generation, det vill säga vår kultur och vårt samhälle. Som troende måste vi ödmjukt och uppriktigt erkänna detta och sträva efter att övervinna och frigöra oss från det.

F: Varför använde fadern en oxymoron i Mk 9:24?

S: En oxymoron är en retorisk figur där man använder motstridiga påståenden eller bildspråk för att uttrycka en komplex sanning. Fadern hade motstridiga känslor inom sig. Han sa: ”Jag tror”, eftersom han verkligen trodde, men han sa också: ”Hjälp min otro”, eftersom han visste att han också hade äkta tvivel.

Vi bör också vara ärliga om våra känslor inför Gud. Gud är stor nog att hantera våra tvivel, och när vi lyfter fram våra känslor i ljuset genom att bekänna dem för Honom, kan Gud lättare ta hand om det vi erkänner för Honom.

Fråga: Vad tror du att Gud gör med en ofullkomlig tro, som den som fadern hade, i Markus 9:24?

S: Gud använde pojkens fars tro; en ofullkomlig men ärlig och uppriktig tro. Det är bättre än en hycklande, oärlig skenbar tro. Var ärlig om din tro på Gud, så att Han kan låta den växa, förfina den och ta bort det skräp som inte hör hemma där.

Fråga: I Markus 9:25 brukade Jesus oftast bara beordra en ond ande att gå ut, men varför sa Jesus den här gången både att den skulle gå ut och att den inte skulle komma in igen?

S: I Luk 11:24–26 sa Jesus att när en ond ande kommer ut ur en människa kan den försöka återvända med sju andra. Därför är det viktigt att en person som varit besatt av demoner, när han eller hon befriats från sitt slaveri, vänder sig till Kristus så att demonerna inte återvänder med ännu större kraft.

F: I Markus 9:33, varför tror du att lärjungarna just i detta ögonblick, strax efter den stora förklaringen, grälade om vem som var den störste bland dem?

S: Vid första anblicken låter detta löjligt. Strax efter att de nådigt fått det stora privilegiet att bevittna detta mäktiga händelse, istället för att gå ut och berätta hur stor Jesus var, grälade de om hur stora de själva var. Istället för att allt skulle handla om Jesus och hur de kunde tjäna för att ära honom, utnyttjade de Jesus för att sätta sig själva i centrum.

Denna bild är löjlig. Om någon hade velat måla upp en rosig, förskönad bild av Jesu heliga lärjungar, skulle de säkert ha utelämnat detta! Det ser helt enkelt illa ut. Men efter att ha kommit till tro på Jesus, sett miraklen och bevittnat förklaringen – så var de fortfarande så här. Jesu tålamod med dem är häpnadsväckande.

Fråga: I Markus 9:33, hur ska vi förhålla oss till en medtroende som försöker framhäva sin egen storhet?

S: Hys inga agg mot dem, utan be för dem och längta efter att de ska omvända sig från detta. Vi bör inte avfärda honom som en hemlig icke-troende eller en fallen avfälling som aldrig kan återvända, precis som Jesus inte avfärdade lärjungarna. De bör varnas för deras eget bästa, och deras inflytande att uppmuntra andra att göra detsamma bör minimeras.

Fråga: I Markus 9:34, borde lärjungarna ha berättat för Jesus varför de grälade, eller borde de ha hållit tyst, som de gjorde?

S: De höll troligen tyst av förlägenhet eller skam. Gud vet vad vi tänker och säger, oavsett om vi bekänner det eller inte, men det är bättre att berätta för Honom vad vi har på hjärtat, även om det är fördärvat eller högmodigt. På så sätt kan Gud rensa bort det så mycket snabbare om du är villig att erkänna det.

F: Vad tycker du om frasen ”storhet kommer genom tjänande” i Markus 9:35?

S: Det är inte helt sant. För det första måste du tjäna den rätte. Inte tjäna din egen ambition, inte tjäna kyrkan, utan din främsta tjänst bör vara till Gud. För det andra måste du tjäna med rätt motiv. Men om man förstår dessa förbehåll, så är detta ganska korrekt.

Fråga: I Markus 9:38–40, varför förbjöd Johannes och de andra lärjungarna någon att driva ut onda andar, och vem var den här mannen?

S: Låt oss först titta på den märkliga händelseförloppet här. Först var lärjungarna oförmögna att driva ut en demon. Sedan grälade de om vem som var störst. Men trots att de inte kunde driva ut demonen förbjöd de någon annan som trodde på Kristus att driva ut en demon i Jesu namn, efter att de själva misslyckats.

Eftersom mannen inte tillhörde deras gemenskap antog lärjungarna att Gud inte kunde använda honom. Idag begår troende ibland samma misstag och tror att andra äkta kristna som inte tillhör deras församling inte används av Gud eller bara används i mindre utsträckning.

Fråga: I Markus 9:38–40 och andra bibelställen, hur ”verklig” är djävulen och hans inflytande? Sätter han tankar i ditt huvud?

S: Djävulen och hans demoner är verkliga varelser med tankar och känslor. De kan ingjuta tankar, men de kan inte ”besätta” troende. Även om de kan ingjuta tankar har vi makten att säga nej och gå vidare. Även om de är mäktiga, och deras makt inte bör underskattas, är vårt skydd under Kristi blod ännu mäktigare. Jag har till exempel hört talas om en medicinman som förbannade en kristen, och förbannelsen studsade tillbaka på medicinmannen. I ett annat, icke relaterat exempel har jag hört talas om en annan häxdoktor som förkunnade att en kristen missionär skulle vara död inom 30 dagar. På den 30:e dagen dog häxdoktorn.
Som Kristi barn har vi ingen anledning att förhandla med djävulen, håna djävulen eller ens försöka kommunicera med djävulen eller demoner överhuvudtaget.

Fråga: I Markus 9:38–40, hur hanterar man någon som gör Guds vilja, men som inte är ”godkänd” av människor?

S: Först och främst, fråga dig om det överhuvudtaget behöver godkännas av människor? Om det är Guds vilja, så kanske det inte behöver det. Om du tycker att det skapar splittring, se först till att det inte är du och din grupp som skapar splittring. Å andra sidan, om det väcker strid eller på ett berättigat sätt orsakar splittring, bör du prata med dem, försöka resonera med dem och be om att de och du kan bli eniga.

F: I Markus 9:42, vad tror du är så allvarligt med att få de små barnen att synda?

S: Även om samhället på den tiden ofta såg ner på barn, säger Markus 9:42 att det vore bättre för någon att aldrig ha fötts än att få ett barn att synda. När du ser ett litet barn, som kanske beter sig fånigt och inte vet så mycket, kom ihåg att Gud bryr sig lika mycket om dem som om en vuxen, och att de är precis lika viktiga i Guds ögon.

Evangelisten D.L. Moody berättade en gång för någon att två och en halv person blev frälsta vid ett möte. Personen frågade honom: ”Menar du två vuxna och ett barn?” ”Nej”, svarade Moody, ”två barn och en vuxen.”

Fråga: Varför skulle maskarna i helvetet inte dö, enligt Markus 9:48?

S: Jesu metafor syftar inte på små djur, utan snarare på förruttnelsen och förstörelsen i helvetet. I boken *When Critics Ask*, s. 372, ges ett annat svar. Eftersom det står ”deras mask” och inte ”masken”, är det en metafor för den fysiska kroppen hos någon som hamnar i helvetet.

F: Vad betyder ”saltad med eld” i Mk 9:49?

S: Det finns tre huvudsakliga tolkningar av vem denna vers syftar på

Troende, som genomgår lidande och renande

De förlorade, som hamnar i helvetet

Alla som prövas och döms. Denna tolkning kan omfatta de två andra tolkningarna.

Sammanfattningsvis talar verserna 43–48 om helvetet, och vers 50 avser de troende. Vers 49 är en övergång, och ”alla” avser både de förlorade som nämns omedelbart före detta och de troende som nämns omedelbart efter detta.

F: I Mk 9:49–50, hur hänger ”att saltas med eld” ihop med ”att förlora sin sälta”?

S: Fariséerna på den tiden hävdade att Israel var salt bland folken för att rena dem. Salt var ett viktigt konserveringsmedel. Uttrycket ”saltat med eld” innebär att man konserverar mat med hjälp av eld, till exempel genom att torka frukt. Om till och med eld kan ha en konserverande verkan, kan salt förlora större delen av sin konserverande verkan om det sköljs bort med vatten eller späds ut med andra ämnen.

F: Vad lär Jesus om skilsmässa i Mk 10:1–2 och Mt 19:3–9?

S: Innan vi besvarar frågan bör vi först förstå vad Jesus lärde om äktenskapet.

Äktenskapet i Markus 10:7 och 1 Mosebok 2:24 innebär att de två blir ett kött. När en ung man eller kvinna står inför att gifta sig måste de inse att de som en följd av detta kommer att bli en förändrad person. En studie i USA visar åtminstone att gifta män i genomsnitt lever något längre än män som aldrig gift sig. Ännu viktigare är att din make eller maka kan och troligen kommer att göra mycket för att föra dig närmare Gud – eller längre bort från Honom. Äktenskapet handlar inte bara om att vara förälskad eller ha känslor, utan om ett åtagande inför Gud och andra. Det är som om man, bildligt talat, inte längre är två organismer utan snarare bara en.

Att dela upp ”organismen” är inte naturligt och inte något som Gud vill. Även om det enligt Matteus 19:9 är tillåtet att skilja sig från sin make eller maka om denne begår sexuell omoral, är det inte nödvändigtvis ett krav att göra det. Paulus lär i 1 Korintierbrevet 7:12–15 att det inte är tillåtet att skilja sig från någon på grund av att denne har eller har antagit en annan tro, men om den andra parten tar initiativ till skilsmässan är det tillåtet att gå med på den.

Vad händer om maken eller makan blir drogberoende? Det är svårt att föreställa sig att någon hamnar i detta och samtidigt är en äkta kristen. Men oavsett detta, i denna svåra situation, om hen inte är villig att sluta, kan du anmäla hen till polisen. Om hen är icke-troende och därefter vill skilja sig från dig, så är det okej.

Vad händer om maken eller makan hotar dig eller familjen med våld? Det kloka är att separera för säkerhets skull, och återigen är det svårt att föreställa sig att någon som gör detta kan vara en äkta kristen. Detta är också en svår situation. Ibland kan det vara bäst att anmäla personen till polisen.

Fråga: Varför tror du att fariséerna i Markus 10:1–2 ställde frågan om skilsmässa till Jesus just här?

S: Det kan bero på en eller flera av tre orsaker, och ingen av orsakerna var att fariséerna skulle följa en viss åsikt på grund av vad Jesus sa.

1) För att se om Jesus stod närmare Hillels skola, som tillät skilsmässa, eller Shammais skola, som inte gjorde det, utom vid äktenskapsbrott. Bland anhängarna till den berömde judiske rabbinen Hillel var skilsmässa tillåten enligt Mishnah Gittin 1:1–3; 7:2.

2) Se om Jesus skulle lära ut något annat än vad som står i Gamla testamentet, i 5 Mosebok 24:1–4 (och det gjorde Jesus).

3) Hoppas att Jesus skulle säga nej till skilsmässa, vilket skulle innebära att Jesus kritiserade härskaren Herodes Antipas och hans hustru Herodias, som redan hade skilt sig. Enligt judisk lag kunde hustrun inte ta initiativ till skilsmässa, men enligt romersk lag kunde hon det, vilket Herodias gjorde. Jesus befann sig just då i Perea, som styrdes av Herodes Antipas.

Fråga: Varför skulle Gud genom Mose i Markus 10:5 tillåta vissa saker på grund av deras hjärtans hårdhet?

S: Även om Gud inte behöver anpassa sig efter oss och våra hårda hjärtan, väljer Gud ibland att göra det. Under Gamla testamentets tid hade de flesta troende inte den Helige Ande boende i sig. Men under Nya testamentets tid, med den Helige Ande boende i oss och lagen inskriven i våra hjärtan, har vi en högre standard än de heliga i Gamla testamentet i detta avseende.

Fråga: Varför tillrättavisade lärjungarna i Markus 10:13 människorna för att de förde sina små barn till Jesus?

S: Lärjungarna gjorde fel när de gjorde så. Kanske resonerade de felaktigt att eftersom barnen inte kunde förstå Jesu undervisning intellektuellt på samma sätt som vuxna kunde, borde de inte slösa bort Jesu tid. Jesus rättade dem inte bara, utan tillrättavisade dem som felaktigt hade tillrättavisat andra.

Enligt ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1346, sa George MacDonald att han inte trodde på en mans kristendom om det aldrig fanns pojkar eller flickor som lekte utanför hans dörr.

Fråga: Varför ville Jesus i Markus 10:13–15 att barnen skulle komma till honom?

S: Den enda anledningen som Jesus angav var ”för sådana tillhör Guds rike”. Jesus använde barnen som ett konkret exempel på att vi alla måste ha barns ödmjukhet och lärbarhet för att komma till Gud. Vi kan inte komma till Gud i stolthet, utan vi måste erkänna att vi inte räcker till på egen hand. Vi måste vara villiga att erkänna att Gud vet mer än vi, att vi behöver Honom och är villiga att växa.

Dessutom tyckte Jesus utan tvekan om barn och insåg att ett barns själ hade samma värde som en vuxens. Jesus skulle vara en utmärkt söndagsskollärare för barn!

Fråga: I Mk 10:18 och Luk 18:19, var Jesus inte ”god”, eftersom han ifrågasatte mannen som kallade honom god?

S: Jesus är god i ordets alla bemärkelser. Jesus ifrågasätter att någon kallar honom god, eftersom mannen ännu inte insåg att Jesus var Messias och verkade använda uttrycket ”god” alltför lättvindigt.

På samma sätt i Joh 8:7, när Jesus sa till anklagarna av den syndiga kvinnan: ”Den av er som är utan synd, han må först kasta en sten”, kastade Jesus själv inga stenar, men det bevisar inte att Jesus hade synd. Jesus var utan synd enligt Hebr 4:15.

Fråga: I Markus 10:18 och Lukas 18:19 frågar Jesus: ”Varför kallar du mig god? … Ingen är god utom Gud allena.” Eftersom Jesus inte förnekade sin egen godhet eller sin gudomlighet, vad menade han då?

S: Jesus ställer en kort fråga som, vid första anblicken, låter mycket enkel: varför kallar du honom god? Tre enkla punkter, och sedan lite diskussion.

a) Jesus varken bekräftade eller förnekade här att han var god. (Andra ställen visar dock att han var det.)

b) Jesus ställde bara en fråga. Han varken bekräftade eller förnekade här att han var Gud. (Andra ställen visar dock att han var det.)

c) Jesus verkade mycket intresserad av vad den här mannen var villig att bekräfta och vad han trodde.

Nu till denna diskussion, och sedan får vi se vad du bekräftar och är villig att tro på.

Ingen annan i evangelierna, vare sig troende eller inte, har någonsin omnämnts som att ha kallat Jesus ”gode lärare”. Var frågeställaren bara vänlig och smickrande, eller bekräftade han, som Jesus frågade, mer än så?

Vad är en ”god människa” i en helig Guds ögon? Är en syndig skatteindrivare, som har lurat många hela sitt liv men ropar till Gud om barmhärtighet, god? Nej, han ångrar sitt onda, men han var ändå ond. Å andra sidan, är vi bättre än den skatteindrivaren? Nej. Enligt Guds måttstock är det en falsk inbilskhet att kalla någon vanlig människa på jorden ”god”.

För den delen, vad är egentligen gott? Är något gott när människor röstar för det, när samhället accepterar det, eller när en person i sitt eget sinne anser att det är gott, även om andra människor tycker annorlunda? Nej, vi har ingen måttstock för vad som är gott, utom Gud och det som Han förklarar vara gott. Ingen är i slutändan god, utom Gud.

Med tanke på allt detta, bekräftar du då att Jesus var god?

Fråga: I Mk 10:18 och Luk 18:19, var Jesus Gud, eftersom ingen var god utom Gud själv?

S: Jesus sa inte till mannen här om Han var Gud eller inte. Snarare menade Han att mannen använde ordet ”god” ganska lättvindigt. Gud är källan till godhet, definitionen av godhet, och alla de mindre saker vi kallar goda är helt enkelt skuggor av Guds godhet.

Ni vet, kristna, judar, muslimer och till och med de romerska avgudadyrkarna som dödade kristna försökte alla vara goda, åtminstone enligt deras egen uppfattning om vad som var gott. Det kan komma som en chock för många västerlänningar, men alla religioner delar inte denna uppfattning, att man bör försöka göra gott. Inom hinduismen försöker många söka upplysning, sann förståelse, genom att uppleva både det goda och det onda. Därför kan vissa bli chockade över en hinduisk religiös mans påstådda hyckleri om han förskingrar eller stjäl, men det kanske inte alls är hyckleri. För honom kan det vara så att det inte finns någon konflikt mellan att försöka uppnå upplysning, kosmiskt medvetande eller vad det nu må vara, och att vilja uppleva det onda. Alla hinduer skulle dock inte hålla med; vissa skulle lägga större vikt vid ”karma”.

Fråga: Hur tillämpade man dessa verser i Mk 10:18 och Lk 18:19 förr i tiden?

S: Dessa är ett par ”mångsidiga” verser som har ett antal bra tillämpningar.

Ett exempel för oss

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) använder i *Vem är den rike som skall bli frälst?*, kap. 4, s. 592, denna passage för att visa att vi ska vara goda och ge till de fattiga snarare än att förlita oss på rikedomar.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) sade att Gud är god och barmhärtig, och att det därför anstår oss att vara goda, visa medkänsla och verka för fred. (Om blygsamhet, kap. 2, s. 75)

Mot gnosticismen

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) säger att eftersom Jesus kallade Fadern för god, är Han verkligen god. (Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 1, kap. 20, s. 345)

Hippolytus, en elev till Irenaeus (225–235/6 e.Kr.), använder på samma sätt detta i ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 5, kap. 2, s. 50, och bok 7, kap. 20, s. 113, för att bevisa att Marcion och gnosticismen har fel. Om Fadern, som skapade allt, är god, så faller hela gnosticismen och Marcioniternas kätteri.

Ebioniterna erkänner Jesus som Faderns Son, men de hävdade endast att Jesus var Gud i överförd betydelse. Eftersom de också insisterade på att följa Gamla testamentets sedvänjor kan man föreställa sig att de var starkt emot gnostikerna, som hävdade att Gamla testamentets Gud var ond eller vilseledd. I ”Clementine Homily 3” (osäkert datum), kap. 57, s. 248–249, använde de också denna vers mot dem som kallade Gamla testamentets Gud ond. Men i den klementinska litteraturen och alla ebionitiska skrifter som har bevarats använde de aldrig denna vers för att förneka att Jesus var Gud.

Mot avgudadyrkan

Origenes (225–254 e.Kr.) säger att om Kristus underordnade sig Gud Fadern, hur mycket mer skulle då inte solen vägra att låta någon böja sig och tillbe den. Origenes tillägger sedan att vi bör be till Guds Ord, och ännu mer till Hans Fader. (Mot Celsus, bok 5, kap. 15, s. 548)

Kristi gudomlighet

Novatianus (250/254–256/7 e.Kr.) ”Dessutom säger Herren själv: ’Varför frågar du mig om vad som är gott? Endast Gud är god.’ … ”Men i samma Skrifter hävdas det också att Kristus är god. Det finns alltså, om de drar rätt slutsats, inte en enda god, utan till och med två goda. Hur kan det då, enligt den bibliska tron, sägas att det endast finns en god? Men om de inte anser att det på något sätt kan strida mot sanningen att det finns en Herre, att även Kristus är Herre, eller mot sanningen att det finns en Mästare, att även Paulus är vår mästare, eller mot sanningen att det finns en som är god, att även Kristus kallas god; låt dem då, enligt samma resonemang, förstå att det faktum att Gud är en inte utgör något hinder för sanningen att även Kristus förklaras vara Gud.” (Om treenigheten, kap. 30, s. 642–643)

Mot arianismen

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) skrev att när arianerna hänvisar till Jesaja 65:16, Markus 10:18 och 1 Timoteus 6:15, skulle det inte lämna någon sanning, godhet eller makt åt Sonen.

Gregorius av Nyssa (382–383 e.Kr.) skrev: ”Det är dock lätt att visa att inte ens ordet ’en’ skiljer Fadern från Sonen. … Ty Han säger: ’Jag och Fadern är ett.’ [Joh 10:30] Om alltså det goda är ett, och en särskild form av enhet beaktas i Fadern och Sonen, följer det att Ordet, genom att tillskriva godheten att vara ’ett’, under begreppet ’ett’ även gjorde anspråk på titeln ’god’ för sig själv, Han som är ett med Fadern och inte skild från enheten i naturen.” Mot Eunomius, bok 11, kap. 2, s. 232–233 i Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 5.

Fråga: Varför nämnde Jesus i Mk 10:19 endast sex av de tio budorden?

S: Jesus var inte uttömmande här, utan gav bara exempel. Att Jesus här inte uttryckte sig utförligt är ingen ursäkt för att förneka det som både Jesus och hans apostlar lärde ut på andra ställen.

Fråga: Varför sa Jesus till mannen att sälja alla sina ägodelar i Markus 10:21–22 och Lukas 18:20–23?

S: Tydligen älskade mannen sin rikedom lika mycket som han älskade Gud, och Jesus sa till mannen att han måste göra något åt det.

Fråga: Lär Mk 10:21–22 alla att sälja alla sina ägodelar också?

S: Nej, eftersom Jesus inte, såvitt vi vet, uppmanade någon annan att sälja sina ägodelar. Till och med Paulus hade personliga ägodelar, såsom sin mantel i 2 Timoteusbrevet 4:13. I Apostlagärningarna 5:4, när Ananias blev tillrättavisad, står det uttryckligen att han inte blev tillrättavisad för att han behållit en del av sina egna pengar, utan snarare för att han ljög för Gud och hävdade att han inte behållit några pengar alls. I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 151, står i princip samma sak.

Denna vers utgör dock fortfarande en utmaning för oss idag. När valet stod mellan Kristus och rikedomar var denne i övrigt välartade man ovillig att välja Kristus framför rikedomarna. Om och när någon är sådan idag, då har den personen drabbats av en förbannelse i form av för mycket pengar. Läs Ordspråksboken 30:7–9 för mer information.

När du bestämmer hur mycket du ska ge till Guds verk har ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1347, i sin diskussion om Markus 10 tagit fram en lista över saker som du kanske vill tänka på.

1. Tusentals människor dör dagligen av svält

2. Många människor har aldrig hört det glada budskapet.

3. Våra pengar kan användas för att tillgodose dessa behov.

4. Kristus lär oss att vi ska bli fattiga så att andra kan bli rika (2 Korintierbrevet 8:9).

5. Eftersom vårt liv på jorden är så kort kommer det att vara för sent när Jesus kommer.

Fråga: Är det i Markus 10:23–24 omöjligt för välbärgade människor att komma till Jesus?

S: Det finns bara ett svar, men det består av två delar.

Nej. Människor som har rikedom kan alltid komma till Gud. Abraham var mycket rik, både enligt forntida och moderna mått. Men rika människor måste alltid vara beredda att för Guds skull ge upp det som är mest värdefullt för dem – precis som Abraham gjorde med sin son Isak.

Ja: Om dina ägodelar eller din rikedom äger dig, och du älskar pengar mer än Gud, måste du välja det ena eller det andra, och ditt eviga öde beror på ditt val.

Det är också anmärkningsvärt att detta kommer direkt efter avsnittet om små barn. I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 1347) påpekas att ”kristna som samlar sig skatter på jorden får i allmänhet betala för sin olydnad genom sina barns liv.”

Fråga: I Mk 10:29, är alla som lämnade allt för att följa Jesus garanterade dessa välsignelser, eller vinner de ingenting om de gör detta men saknar kärlek, som det står i 1 Kor 13:2?

S: Jesus ger löftet här, men villkoren är underförstådda. Man måste helt enkelt följa och fortsätta att följa Jesus. Man måste älska Gud och andra för att följa Jesus, och man kan inte älska Gud om man inte älskar andra människor.

Det är anmärkningsvärt att det endast är här i de synoptiska evangelierna som Jesus tilltalar lärjungarna som barn. Detta sker strax efter att Jesus tillrättavisade dem för att de inte lät barnen komma till honom.

F: Kan Mark 10:29–30 och Luk 18:29–31 tolkas som ett löfte om ekonomiskt välstånd i detta liv?

S: Nej. Detta löfte gällde de första kristna lika mycket som det gäller oss. Vi kan inte förvänta oss fler garantier för ekonomiskt välstånd än vad Paulus, de andra apostlarna och de första kristna gjorde – vilka huvudsakligen var slavar och fattiga. I boken *When Cultists Ask*, s. 135–136, tilläggs att denna vers inte handlar om rikedomar, utan om familj och hem.

F: I Mark 10:30, hur får vi alla dessa saker i detta liv?

S: Ingen av oss har personligen 100 hem och 100 åkrar som vår personliga egendom. Ingen av oss har 100 biologiska bröder och systrar och 100 biologiska mödrar som våra släktingar. Snarare har vi, som bröder och systrar i en och samma kropp – kyrkan – gemensamt alla dessa saker att dela med varandra, vilket Markus 3:33–35 visar.

F: Vad är det som är märkvärdigt med en av dessa belöningar i Markus 10:30?

S: De kan delas in i fem kategorier: hus, familj, mark, förföljelse och evigt liv. De flesta människor önskar sig inte en av dessa: förföljelse. Men vi måste inse att förföljelse också är en belöning. De första kristna gjorde det, vilket Apostlagärningarna 5:41 visar.

Fråga: I Mk 10:34, skulle Jesus uppstå på den tredje dagen eller efter tre dagar?

S: Manuskripten av Markusevangeliet skiljer sig åt.

Efter tre dagar: Sinaiticus, Vaticanus, Ephraemi Rescriptus, Bezae Cantabrigiensis, sahidisk koptiska, bohairisk koptiska

På den tredje dagen: Alexandrinus, det bysantinska lektionariet, det gotiska, det armeniska, det etiopiska, det georgiska, Origenes.

Fråga: I Markus 10:35–37, var det Jakob och Johannes som kom till Jesus och bad om att få sitta till hans högra och vänstra sida, eller var det deras mor i Matteus 20:20?

S: Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 858, ställer denna fråga. Svaret finns i själva Matteus 20:20, där det står att deras mor kom ”tillsammans med sina söner”. De var tillsammans när Jesus tillfrågades.

Josephus visar i *Antiquities of the Jews*, bok 6, 11.9, att platsen till vänster var den näst högsta efter platsen till höger, enligt *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 152.

Fråga: Varför vill människor i Markus 10:36, 51 att Jesus ska göra vissa saker för dem, men inte andra?

S: Även idag vill vissa troende göra Jesus till Herre över en del av sina liv, men behålla kontrollen över andra delar. Det är en brist på tro på att om man gör Jesus till Herre över hela sitt liv, så kommer det att bli bättre. Man kan inte ha Jesus som Herre bara till en liten del.

Fråga: Vilken kalk och vilket dop talade Jesus om i Markus 10:38?

S: Bägaren och dopet var inte nattvarden och vattendopet (Jesus hade redan blivit döpt av Johannes). Jesus syftade snarare på vad dessa saker representerade. Jesu blod skulle snart utgjutas på korset, vilket bägaren symboliserar, och Jesus skulle snart begravas och uppstå igen, vilket dopet symboliserar.

F: I Mk 10:38–40, eftersom Jesus först berättade för dem vad det skulle kosta att bevilja deras önskan och sedan [påstås] avslog deras önskan, varför var de ändå tvungna att betala priset?

S: Jesus avslog inte deras begäran, utan sade att det inte stod i hans makt att bevilja eller avslå den. Därefter berättade Jesus för dem vad de skulle göra, men överlät åt Fadern att bevilja denna förmån.

Detta är en utmärkt vers för att belysa en punkt om Treenigheten. Även om Fadern och Sonen är oskiljaktigt ett, visar denna vers att det finns en skillnad mellan dem, i motsats till vad modalismen – såsom enhetspentekostalismen och den lokala församlingen har lärt – hävdar.

F: I Mk 10:45, var Jesu död på korset en lösen för varje enskild person, eller för vissa människor men inte för andra?

S: Här är vad Bibeln säger om de universella och begränsade aspekterna.

Universella aspekter:

Alla är beordrade att lyda evangeliet (Apg 17:30; 2 Tess 1:8)

Den som tror på honom (Joh 3:16)

Har uppenbarats för alla (Titus 2:11)

Gud vill att alla ska bli frälsta (1 Timoteusbrevet 2:4)

Lösen för alla människor (1 Timoteusbrevet 2:6)

Erbjuds [ärligt och uppriktigt] till alla (Apg 2:38–40, Hebr 4:2)

Försoningsoffer för hela världen (1 Johannes 2:2)

Jesus kommer att dra alla människor till sig (Johannes 12:32)

Avgörande aspekter:

Ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom (Johannes 6:65)

Gud kan välja att visa barmhärtighet mot vissa, såsom Jakob, som Han inte visar mot andra, såsom Esau, även om Han fortfarande är rättvis mot alla (Romarbrevet 9:14-18).

Evangeliet har inget värde för dem som inte förenar det med tro (Hebreerbrevet 4:2).

Fariséerna förkastade Guds avsikt för sig själva (Lukas 7:30).

Vissa förnekade Herren som köpte dem (2 Petrus 2:1). Ordet för Herre är despotes och är detsamma i Judas 4, där det syftar på Jesus.

Gud förutkände inte bara att människor skulle ta emot, utan Gud förutkände varje enskild person som skulle ta emot. Gud utvalde (förutbestämde) dem som skulle ta emot.

Om man tänker efter bör alla kristna, både icke-kalvinister och kalvinister, vara överens om att det finns både universella och definitiva aspekter av försoningen. Men detta döljer inte en viktig skillnad mellan kalvinister, arminianer och andra icke-kalvinister.

Den grundläggande skillnaden mellan kalvinism och icke-kalvinism (inklusive wesleyansk arminianism, så kallad 4-punktskalvinism och allt däremellan) är huruvida den allsmäktige, suveräne, kärleksfulle och rättvise Guden valde att de som hamnar i helvetet skulle vara antingen:

Icke-kalvinist: Förlorade fall, där Gud fritt gav alla vad som behövdes för att komma till himlen, men där Jesu frälsning misslyckades med att rädda vissa. De gick förlorade på grund av sitt eget fel och sin fria vilja.

Kalvinistisk: Önskad fördömelse, eftersom Jesu frälsning var verkningsfull för 100 % av de avsedda, och Gud frivilligt valde att inte ge någon möjlighet till frälsning för andra. Det fanns aldrig något som de fördömda skulle kunna göra, eller skulle vilja göra, för att ändra på Guds hemliga vilja att de inte skulle ha någon möjlighet att undkomma.

Icke-kalvinist: Om frälsningen är potentiell för alla men verkningslös för vissa, skulle den vara verkningslös antingen därför att vissa kunde avvisa den eller därför att den dessutom krävde att man förenade den med tro. Icke-kalvinister hävdar att detta är precis vad Lukas 7:30 och Hebreerbrevet 4:2 säger. Kalvinister skulle svara att detta skulle göra frälsningen delvis beroende av människan och göra tron till nästan en gärning som krävs för frälsningen. Icke-kalvinister skulle svara att kalvinismen blandar ihop den fria gåvan som frälsningen är, vilken kommer från Gud, med att ta emot den fria gåvan av frälsning, vilket är människans ansvar. Tro är inte en gärning, som Efesierbrevet 2:8–9 visar, och vissa kalvinister bör inte följa katolikernas exempel genom att försöka likställa meriterande gärningar med trons ”tomma dygd” och erkännandet av vår hjälplöshet inför Gud.

Kalvinist: Om frälsningen endast är en möjlighet för vissa, och den är verkningsfull för alla för vilka den är en möjlighet, då fanns det aldrig någon möjlighet för vissa. Det obehagliga med ”förlorade fall” undanröjs, men till priset av förlorad kärlek och oförklarlig rättvisa. I 2 Tessalonikerbrevet 1:8 skulle Gud hålla människor ansvariga för att de inte lydde ett evangelium som Gud aldrig gav dem att lyda. En person i helvetet skulle kunna säga: ”Jag hamnade här för att jag trodde att Gud inte älskade mig tillräckligt, att Jesus inte dog för mina synder, att Gud i slutändan ville att jag skulle förbli en ond syndare, och jag är här för att jag trodde på sanningen.” En fördömd person kan lika gärna försöka finna frälsning genom den senaste trendiga sekten, eftersom möjligheten att finna frälsning och Guds kärlek genom sekten är lika stor för dem som att finna den genom kristendomen.

Fråga: Varför frågade Jesus i Markus 10:51 den blinde mannen vad han ville att Jesus skulle göra för honom?

S: Jesus vill att vi ska be Honom, även om Han vet vad vi vill. Naturligtvis är det vi vill och det som är bäst inte alltid samma sak. Den blinde mannen var tvungen att uttryckligen be om att få sy, och Jesus beviljade denna begäran efter att han hade bett. Ibland väntar Gud med att bevilja våra önskemål idag, tills vi uttryckligen ber Honom.

Som en sidokommentar kan nämnas att uttrycket ”Davids son” också ansågs vara messianskt i de förkristna Salmerna av Salomo.

Fråga: I Markus 10:51, när en blind jude kunde se vad de seende fariséerna inte kunde se, vilka andra exempel finns det där mer information kan göra någon blind för det som är uppenbart?

S: Det är intressant att fundera över varför judar som såg utmärkt kunde vara blinda för att Jesus var Messias efter att ha sett alla dessa underverk, medan en blind jude kunde se att Jesus var Messias. Det finns andra tillfällen då mer information kan göra någon blind för det som är uppenbart. Trots att han var blind kunde Bartimeus ändå se fler viktiga saker än fariséerna.

F: Varför var det mannens tro, och inte Jesu tro, som gjorde mannen hel i Markus 10:52?

S: I detta sista mirakel som beskrivs i Markus är det intressant att Jesus uttryckligen sa att det var mannens tro som helade honom. Även om Gud inte är begränsad till att verka genom vår tro, väljer Gud ofta att verka genom vår tro, vilket Efesierbrevet 2:8 och Romarbrevet 4:3,16 visar.

F: Varför sa Jesus i Markus 10:52 att han blev ”frisk” istället för att bara säga att han kunde se?

S: Inte bara fungerade hans ögon och andra delar av kroppen som vanligt, utan den tidigare blinde mannen var nu andligt hel i Kristus.

F: Varför lade de sina kläder och palmgrenar framför åsnan i Markus 11:8–10?

A: Denna sed var ett tecken på stor respekt och beundran. Kanske liknade det den gammaldags europeiska ridderligheten, där en man lade sin kappa över en lerpöl så att en kunglig dam kunde trampa på kappan och gå över pölen.

F: I Mk 11:8–10, hur hanterar man människor som vill prisa och tjäna Gud när man vet att de har mycket felaktiga förutfattade meningar om Honom?

S: De verkar vara frälsta på ytan, men det kanske de inte är. De kan fortfarande befinna sig i det stadium där de ännu inte har fått nytt liv i Kristus. Vissa kanske avvisar Jesus när de inser att han kanske inte lever upp till deras föreställningar om honom. Du bör varsamt rätta till deras felaktiga uppfattningar och be för dem. Vi vill inte att människor ska komma till Kristus under falska förespeglingar.

Fråga: I Markus 11:13, eftersom det ännu inte var tid för fikon, var Jesus då i evangelierna okunnig om årstiden, som Ahmad Deedat hävdar?

S: Nej, Deedat har helt missat poängen här. Fikonträdet symboliserade Israel, och detta var en profetia om att den nation som fikonträdet representerade skulle vara fruktlös och vissna andligt.

F: I Mk 11:13, 23, 30 – eftersom någon med tro kunde flytta berg, varför kunde inte Jesus få ett fikonträd att bära frukt?

S: Jesus kunde ha gjort det, men valde att inte göra det. Det var inte fikon och fikonträd som Jesus brydde sig om; Jesus undervisade lärjungarna här. Fikonträdet var en symbol för nationen Israel, och Jesus förbannade fikonträdet för att visa vad som skulle hända med dem om de, precis som fikonträdet, inte bar frukt av tro när Jesus kom till dem.

F: I Mk 11:14, hur kan det komma sig att vissa människor verkar vara till stor hjälp och fruktbara, men i slutändan visar sig vara värdelösa?

S: Fikonträdet tog upp plats där andra fikonträd kunde ha vuxit. Lantarbetarna skötte och vårdade fikonträdet. De vattnade det och kanske gödslade det, i förhoppningen att fikonträdet skulle ge tillbaka och förse dem med fikon. Vissa människor vill bara ta och ger aldrig något tillbaka.

Kanske kan vissa inte ge tillbaka andligt, eftersom de inte har något andligt liv i sig. De påstod sig vara fruktbara men var det i själva verket inte. Det fanns ett löfte om frukt, utan att det infriades.

Materiellt sett finns det dock människor som skulle behöva din hjälp men som aldrig kan ge tillbaka eller återgälda dig för ditt arbete. Men vi ska ändå älska och hjälpa dem.

Fråga: Varför arresterade inte de judiska myndigheterna omedelbart Jesus, en främling med en piska, i Markus 11:15–18 och Lukas 19:45–46?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Folkmassorna hade just prisat Jesus som Messias vid det triumfartade intåget i Matteus 21:1–11, se även Matteus 21:15–16; Markus 11:1–10 och Lukas 19:28–40.

2. Jesus helade människor på mirakulöst sätt, och det är svårt att gripa någon mitt i en folkmassa där människor just blir helade av honom.

3. Innan dess hade folkmassan hört att Jesus hade uppväckt Lasarus från de döda, enligt Johannes 12:9–11, 17–19.

4. Framför allt, på grund av de ovanstående skälen, står det i Markus 11:18 att medan prästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att döda Jesus, fruktade de honom eftersom hela folkmassan var förundrad över Jesus. Prästerna ville inte ha ett upplopp och den romerska hämnd som det skulle leda till. I Lukas 19:47–48 står det något liknande, och i Johannes 12:19 beklagade fariséerna att de trodde att hela världen följde Jesus.

Fråga: Varför lät Jesus inte någon bära några kärl (krukor eller behållare) i templet i Markus 11:16?

S: Jesus ingrep inte mot de rättmätiga offren, men han ingrep mot dem som bar kärl fyllda med pengar.

F: Hur uppträdde folket i templet som tjuvar i Markus 11:17?

S: På minst tre sätt:

Prispress: Att sälja saker i templet till överdrivna priser.

Institutionalisering: Prästerna accepterade inte djur med skavanker, till exempel ett sår som kunde ha uppstått under resan, så folket var tvunget att köpa djuren till överdrivna priser.

Att beröva Gud på offergåvor: Säljarna och de som tillbad var inriktade på de ekonomiska transaktionerna istället för att tillbe Gud.

F: Varför nämnde Jesus i Mk 11:23 en tro som kan flytta berg?

S: Jesus lärde att det bara krävdes lite äkta tro på Guds kraft, tillämpad i bön, för att flytta berg. Tro är som ett frö; den kan växa. Dessutom sa Jesus detta nära Jerusalem, och i de sista dagarna kommer Olivberget, en halv mil öster om Jerusalem, att delas i två delar, enligt Sakarja 14:4.

F: Lovade Jesus i Markus 11:23 att ge oss absolut allt vi ber om i tro?

S: Gud ger oss allt vi ber om, under följande förutsättningar:

En sak: Gud kan inte ge en ”sak” som inte är en sak, till exempel en logisk motsättning, som vatten som inte är vått, ett rörligt föremål som inte går att flytta, osv.

I tro: Gud kommer inte att bevilja oss det som begärs i tvivel, enligt Jakob 1:6–7, eller det som begärs, inte av tro, utan för att tillfredsställa våra begär, enligt Jakob 4:3. Vi ska be enligt Guds vilja, enligt 1 Johannes 5:14. Att be i tro innebär att förbli i Gud och att Gud förblir i oss, enligt Johannes 15:7.

Om vi förlåter: Markus 11:25 lägger till villkoret. Goda gåvor: Före Markus 11:23 undervisade Jesus om att Gud är en god far, som ger oss goda saker, inte dåliga, enligt Matteus 7:9–11 och Lukas 11:11–13. Därför händer det ibland att när en lydig troende ber i tro säger Gud ”nej” eller ”vänta”, såsom i Jobs bok; Filipperbrevet 2:25; 2 Timoteusbrevet 4:20; och 2 Korintierbrevet 12:8–9.

Fråga: Om en äkta kristen inte förlåter, kommer han eller hon då att hamna i helvetet, enligt Markus 11:25–26?

S: I viss mening är detta en irrelevant fråga, eftersom en äkta kristen kommer att förlåta. Ingen sann kristen skulle någonsin vägra att förlåta någon, eftersom det skulle visa att de aldrig hade valt att ta emot Guds förlåtelse och därmed inte var sanna kristna. Det behöver inte sägas att det är mycket viktigt att förlåta alla.

Fråga: Varför svarade Jesus inte direkt på frågan om vilken auktoritet han hade i Markus 11:29–33?

S: De försökte troligen sätta en fälla för honom. Om Jesus hade sagt att han hade myndighet från Gud att rida in i Jerusalem, driva ut växlarna och förbanna fikonträdet, skulle de ha anklagat Jesus för hädelse. Om Jesus hade sagt att den kom från människor, så var det inte de romerska eller tempelmyndigheterna. Men Jesus var inte skyldig att svara på några frågor. Även om Jesus i allmänhet svarade på de flesta människors frågor, svarade han inte direkt på frågor från dem som inte sökte hans svar, utan endast försökte sätta honom i en fälla. Jesus kunde helt enkelt ha sagt: ”Jag behöver inte er auktoritet, eftersom jag har Faderns auktoritet, vilket bevisas av de många helandegärningar jag utför.” Men egentligen kunde de redan ha insett det.

Fråga: I Markus 11:29–33, när bör vi inte svara på någons fråga, även om vi vet svaret?

S: Kort sagt, när de inte vill veta sanningen. Om de inte kunde acceptera det de redan visste om Johannes, då behöver de inte höra sanningen om Jesus, eftersom de ändå skulle vägra att ta emot den.

Om de frågar enbart för att sätta oss i en fälla, bör vi vara försiktiga med vad vi säger. Om de inte försöker sätta oss i en fälla, utan frågar av någon annan anledning än att de egentligen inte vill veta, behöver vi inte svara. Om någon ställer en fråga till dig om Gud eller Bibeln, och du misstänker att det kan vara en ”avledningsmanöver” som bara är ett försök att undvika att ta itu med sanningen, kan du ställa den här frågan till dem. Om jag skulle besvara den här frågan på ett sätt som tillfredsställer dig, skulle det då föra dig närmare att ta emot Jesus som din personlige Herre och Frälsare? Om svaret är ”nej”, då gratulerar jag dig – du har just avslöjat en avledningsmanöver. I så fall kan du sedan fråga: ”Vad skulle föra dig närmare att ta emot Jesus som din Herre och Frälsare?”

Fråga: Vad är meningen med liknelsen i Markus 12:1–9?

S: Gud gav landet, det utlovade landet, till judarna. Men de gav inte Gud den lydnad, den odelade tillbedjan, tionden och de offer som Han hade befallt. Han sände profeter till dem, vilka de misshandlade och dödade. Till slut sände Gud sin son, Jesus, som de skulle döda. Det finns vissa likheter här med allegorin om Herrens vingård i Jesaja 5:1–7.

Anledningen till att arrendatorerna sa att de skulle bli ägare berodde på den judiska lagen. Om ägaren och hans arvingar dödades skulle de som innehade marken ha förtur till att ta över den enligt Mishnah Baba Bathra 3.3 och b Baba Bathra 54a.

Fråga: Varför skulle arrendatorerna i Markus 12:6 förväntas respektera markägarens son?

S: De skulle fortfarande respektera sonen om

1. de hade någon respekt för rättmätig auktoritet, eller

2. de lydde lagen, eller

3. de hade tillräcklig intelligens för att inse att om de skadade sonen skulle det medföra en säker hämnd, eller

4. en sund fruktan för herrens soldater.

De skulle döda sonen endast om deras girighet efter vingården helt hade förblindat dem för förnuftet. Det är häpnadsväckande men sant att människor kan vara så giriga att deras beslut får det att verka som om de önskar omedelbara pengar och njutning ännu mer än att vara vid liv nästa dag.

Idag är det märkvärdigt att se hur vissa människor, som annars skulle kunna fatta det bästa beslutet, fattar ett dåraktigt beslut på grund av girighet. Oftast är de inte ens medvetna om hur girigheten har snedvridit deras beslutsförmåga – förrän långt senare.

Fråga: Vad är en hörnsten i Mk 12:10 och Luk 20:17?

S: En hörnsten är den första stenen som grunden läggs på.

F: Varför förkastade folket/byggarna hörnstenen i Mk 12:10–11 och Luk 20:17–18?

S: De hade ingen respekt för hörnstenens funktion eller betydelse. I slutändan vill en person antingen vara en del av samma byggnad som Kristus bygger, eller så vill man inte det. Det finns ingen mellanväg; man kan inte vara en halv del av byggnaden.

F: I Mk 12:13–17 och Luk 20:21–25, svarade inte Jesus direkt på frågan om att betala skatt?

S: Jo, det gjorde han faktiskt. De försökte lura honom genom att fråga om de skulle betala skatt till kejsaren eller inte. Om Jesus hade sagt ”nej” kunde han ha arresterats av romarna för att ha uppmuntrat folket att inte betala skatt. Om Jesus hade sagt ”ja”, skulle folkmassorna, som ogillade det romerska styret, kanske inte ha varit så vänligt inställda till honom.

Denna skatt hade varit obligatorisk sedan år 6 e.Kr. Eftersom den romerska skatten gick till den romerska statskassan vägrade zeloterna att betala den, eftersom det innebar ett erkännande av den romerska rätten att härska i Palestina. Fariséerna motsatte sig att betala den, men gjorde det ändå. Saddukéerna hade inga invändningar mot att betala den. De som ställde frågan ville alltså bara se vilken grupp Jesus skulle stöta ifrån sig.

Jesus besvarade frågan genom att säga att vi ska ge kejsaren vad som tillhör kejsaren och Gud vad som tillhör Gud. Jesus specificerade inte vilka saker som tillhörde kejsaren (Tiberius vid den tiden), och de frågade inte honom om det.

Fråga: I Mk 12:19, Luk 20:27 och Apg 23:8, vad vet vi kortfattat om saddukéerna, även kallade herodianerna?

S: Josefus säger att saddukéerna, fariséerna och esséerna var de tre religiösa grupperna i Juda. Saddukéerna uppstod uppenbarligen under Johannes Hyrkanos I (135–104 f.Kr.) och dog ut när templet förstördes år 70 e.Kr. De kallades herodianer på Jesu tid eftersom de stödde Herodes-dynastin som kungar i Judeen.

Enligt Apostlagärningarna 23:8 förnekade saddukéerna andarna, änglarna och kroppens uppståndelse. De förnekade hela Mishnah, Talmud och andra fariséiska traditioner. Enligt Josefus såg de inget behov av att följa något som inte stod skrivet i Toran, och enligt de tidiga kyrkoförfattarna förnekade de hela Gamla testamentet utom lagen (Toran). När det gäller själva lagen skrev fariséerna exempel på hur de var oeniga i mindre frågor.

Fråga: I Mark 12:19 och Luk 20:27, vilka bibliska och utombibliska belägg har vi om saddukéerna?

S: Här är nästan allt vi vet om saddukéerna.

1. 1 och 2 Makkabéerboken ger en detaljerad redogörelse för de yttre och inre striderna under den tid då fariséernas och saddukéernas grupper grundades.

2. Josefus nämner saddukéerna i fem avsnitt. Citatet är hämtat från Josefus: Samlade verk.

”Judarnas krig” 2.8.2,14 (2a) (s. 476) ”Ty det finns tre filosofiska sekter bland judarna. Anhängarna av den första är fariséerna; av den andra saddukéerna; och den tredje sekten, som gör anspråk på en strängare disciplin, kallas essénerna.” [Essens är stavningen i boken] (14f) [Essens är stavningen i boken] ”Men saddukéerna utgör den andra sekten; de förnekar ödet helt och hållet och antar att Gud inte bryr sig om huruvida vi gör eller underlåter att göra det onda; och de säger att det är människans eget val att handla gott eller ont, och att det ena eller det andra tillkommer var och en, så att de kan handla som de behagar. De förkastar också tron på själens odödlighet samt på straff och belöningar i Hades. Dessutom är fariséerna vänliga mot varandra och förespråkar enighet och omtanke om allmänheten. Men sadducéernas uppträdande gentemot varandra är i viss mån vilt; och deras umgänge med dem som tillhör deras eget parti är lika barbariskt som om de vore främlingar för dem….” (Senare i *Antiquities of the Jews* 18.1.6 nämner Josefus en fjärde sekt, som liknar fariséerna förutom att de kämpar för frihet. Han syftar på zeloterna.)

”Antiquities of the Jews” 13.5.9 Till skillnad från saddukéerna var fariséerna benägna att inte utdöma stränga straff.

”Antiquities of the Jews” 13.10.6 Detta är historiskt sett det första omnämnandet av saddukéerna, under Johannes Hyrkanos I:s styre som både kung och överstepräst (135–104 f.Kr.)

Antiquities of the Jews 18.1.4 ”Men saddukéernas lära är denna: Att själarna dör tillsammans med kropparna; och de bryr sig inte om att följa något annat än vad lagen [Torah?] föreskriver för dem; ty de anser det vara ett tecken på dygd att diskutera med de filosofilärare som de umgås med; men denna lära har endast få anammat, dock de som fortfarande åtnjuter den högsta värdigheten; men de kan nästan ingenting utföra på egen hand; ty när de blir ämbetsmän, vilket de ibland motvilligt och under tvång tvingas bli, anpassar de sig till fariséernas uppfattningar, eftersom folkmassan annars inte skulle tåla dem.” (Josephus skrev ”Antiquities of the Jews” 93–94 e.Kr.)

”Antiquities of the Jews” 20.227 [9.1] nämner endast en sadducé som var överstepräst. Han hette Hanan ben Hanan och innehade ämbetet i endast tre månader.

3. Mishna ställer sadducéernas läror mot fariséernas i minst nio avsnitt. (De tidigaste Mishna-texterna skrevs omkring år 200 e.Kr.) Dessa är dock skrivna ur fariséernas perspektiv, och vi har inga skrifter från sadducéerna själva. Skillnaderna utgår alltså från vad som var viktigt för fariséerna – mindre detaljer i lagen – och inte nödvändigtvis från vad som var viktigast för saddukéerna.

Baba Batra 115b – När en man dog utan levande söner menade fariséerna att endast en barnbarnsdotter, och inte en dotter, kunde ärva, medan saddukéerna menade att både döttrar och barnbarnsdöttrar kunde ärva om det inte fanns några söner.

Baba Kamma 84a – När det gällde att tillämpa ”öga för öga” accepterade fariséerna ofta en ekonomisk ersättning istället, medan saddukéerna inte gjorde det.

Megillah Ta’anit 1 – Medan fariséerna ville att offergåvorna skulle betalas ur statskassan, ville fariséernas motståndare att kostnaden skulle täckas av frivilliga offergåvor.

Megillah Ta’anit 4 – Samma sak som Baba Kamma 84a.

Makkot 1:5–8 – Fariséerna ville att alla falska vittnen skulle avrättas, medan sadducéerna endast skulle avrätta ett falskt vittne om deras vittnesmål redan hade lett till avrättningen av den falskt anklagade.

Tosefta Parah kapitel 3 och Parah – Saddukéerna utförde inte alla de tvagningar som fariséerna krävde, men de var strängare när det gällde renheten hos den röda kon.

Tosefta Sanhedrin 6:6 – Fariséerna ville att alla falska vittnen skulle avrättas, medan saddukéerna endast skulle avrätta ett falskt vittne om dennes vittnesmål redan hade lett till att den falskt anklagade avrättats.

Yadaim 4:7 – Saddukéerna lärde att en ägare skulle vara ansvarig för den skada en slav åsamkar, precis som han är ansvarig för den skada hans djur åsamkar. Fariséerna lärde att en slav skulle vara lika ansvarig, så att en missnöjd slav inte skulle dra sin herre i trubbel.

Y^e rushalmi Yevamot 1:6 – Leviratäktenskapet gällde endast en förlovad hustru, inte en som redan var gift.

4. En rabbinsk tradition (Abot Rabbi Natan 5) säger att Zadok, en lärjunge till Antigonus av Soko, grundade saddukéerna.

5. Nya testamentet nämner saddukéerna i förbigående.

Matteus 3:7f – Johannes Döparen såg både saddukéer och fariséer.

Inte Matteus 15:1 – Några fariséer och skriftlärda kom till Jesus. Eftersom dessa människor var bekymrade över att Jesu lärjungar inte tvättade händerna, fanns det troligen inga saddukéer bland dem.

Matteus 16:1–6 – Både fariséerna och saddukéerna bad Jesus om ett tecken från himlen.

Matteus 16:11–12 – Jesus säger att man ska akta sig för sadducéernas och fariséernas lära. Uppenbarligen undervisade de om olika saker eftersom de var olika grupper, men Jesus gick inte in på någon av gruppernas trosuppfattningar i denna vers.

Matteus 22:23–34; Markus 12:18–27; Lukas 20:27–39: Saddukéerna ställer frågor till Jesus om uppståndelsen. Enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 1501, visar Mishnah i Y^erushalmi Yevamot 1:6 att eftersom leviratäktenskapet enligt saddukéernas uppfattning endast gäller de förlovade, skulle kvinnan endast ha varit gift med den sjunde maken.

Apostlagärningarna 4:1–2 – Fariséerna, prästerna och saddukéerna var eniga i sitt motstånd mot apostlarna.

Apostlagärningarna 5:17–18 – Här står det att översteprästen vid denna tid var en sadducé. (Josephus säger också att översteprästen Ananias den yngre var en sadducé.)

Apostlagärningarna 23:6–8 – Saddukéerna trodde inte på uppståndelsen, änglar eller andar.

6. Skrifter från den tidiga kyrkan

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ”Ty jag väljer att inte följa människor eller människors läror, utan Gud och de läror som [förmedlats] av Honom. För om du har stött på några som kallas kristna, men som inte erkänner denna [sanning] och vågar häda Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud; som säger att det inte finns någon uppståndelse från de döda och att deras själar, när de dör, förs till himlen; tänk då inte att de är kristna, precis som ingen, om han skulle överväga saken ordentligt, skulle erkänna att saddukéerna eller liknande sekter som genistaerna, meristaerna, galiléerna, hellenisterna, fariséerna eller baptisterna är judar (hör inte på mig med otålighet när jag säger vad jag tycker), utan [bara] kallas judar och Abrahams barn, som dyrkar Gud med läpparna, såsom Gud själv förkunnade, men vars hjärtan var långt ifrån Honom. Men jag och andra, som i alla avseenden är rättänkande kristna, är övertygade om att det kommer att ske en uppståndelse av de döda och ett tusenårigt rike i Jerusalem, som då kommer att byggas upp, prydas och utvidgas, [såsom] profeterna Hesekiel och Jesaja och andra förkunnar.” Dialog med Trypho, en jude, kap. 80, s. 239

I Tatianus Diatessaron (ca 172 e.Kr.), avsnitt 34, s. 96, nämns de allas uppståndelse när Jesus tillrättavisar saddukéerna.

Hegesippus (170–180 e.Kr.) nämner elva falska kristna grupper bland folket: från Simon, Kleobius, Doritheus, Gorthaeus, Masbothaeus, Menander, Marcion, Karpokrat, valentinianerna, basilidianerna och saturnilianerna. (vol. 8, s. 764). Han nämner de judiska sekterna esséerna, galiléerna, hemrobaptisterna, masbothaeierna, samariterna, saddukéerna och fariséerna i *Om hans resa till Rom* och *De judiska sekterna*, vol. 8, s. 765.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) ”Ty vår Herre och Mästare, i det svar som Han gav till saddukéerna, som säger att det inte finns någon uppståndelse, och som vanärar Gud och förringar lagens anseende”, Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 5.2, s. 466–467

Tertullianus (198–220 e.Kr.) jämför i *Om köttets uppståndelse*, kapitel 2, kristna kättare som förnekar den fysiska uppståndelsen med saddukéerna, som Jesus var tvungen att kämpa mot.

Tertullianus (198–220 e.Kr.): ”Saddukéerna, som hävdade att det inte fanns någon uppståndelse, hade i en diskussion om detta ämne lagt fram ett rättsfall för Herren rörande en viss kvinna, som i enlighet med lagens föreskrifter hade varit gift med sju bröder som hade dött den ene efter den andre.” Fem böcker mot Marcion, bok 4, kap. 38, s. 413. Tertullianus skrev även på andra ställen om saddukéerna.

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) ägnar i ”Motbevisningen av alla kätterier”, bok 9, kapitel 22, s. 136–137, ett helt kapitel åt saddukéerna. Som Josefus säger hävdar de att Gud inte ingriper i jordiska angelägenheter. De förnekar köttets uppståndelse och hävdar att själen inte fortsätter att existera efter döden. Han ger också andra detaljer som återfinns hos Josefus. Förutom Josefus säger Hippolytus också att de är särskilt starka i Samarien. ”De ägnar dock ingen uppmärksamhet åt profeterna, och inte heller åt några andra vise män, utom enbart Mose lag, beträffande vilken de dock inte formulerar några tolkningar.”

Origenes (225–254 e.Kr.) ”Judarna hade olika åsikter, vissa felaktiga, såsom saddukéernas uppfattning om de dödas uppståndelse, att de inte uppstår, och om änglarna, att de inte existerar, utan att det som skrevs om dem endast skulle tolkas bildligt och inte hade någon verklighet i själva verket;” Kommentar till Matteusevangeliet, kapitel 20, s. 427. Origenes säger också att samariterna och saddukéerna endast erkänner Moseböckerna i Origenes’ verk ”Mot Celsus”, bok 1. Origenes skrev även på andra ställen om saddukéerna.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) ”Lägg därför märke till att detta är just det som Herren ville lära saddukéerna, som inte trodde på köttets uppståndelse. Ty detta var sadducéernas åsikt. Därför var det så att de, efter att ha hittat på liknelsen om kvinnan och de sju bröderna, ville så tvivel om köttets uppståndelse”, ”Diskurs om uppståndelsen”, kap. 12, s. 367. Methodius skrev även på andra ställen om sadducéerna.

Arnobius (297–303 e.Kr.) ”Och låt ingen här anföra judiska fabler och saddukéernas läror mot oss, som om även vi tillskriver Gudomen en gestalt; ty detta påstås läras ut i deras skrifter och framhållas som om det vore med säkerhet och auktoritet.” Arnobius, *Mot hedningarna*, bok 3, kap. 12, s. 467

Efter Nicea

Athanasius (326–373 e.Kr.) ”Och vad betyder lagen för saddukéerna om de inte tar emot profeterna?” Till biskoparna i Egypten, kap. 4, s. 224

Epifanius av Salamis (390 e.Kr.) hävdar i *Heresies* 1,14 att termen ”saddukéer” härstammar från det hebreiska ordet *sadiq*, som betyder ”rättfärdig”. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1500, sägs det dock att det är svårt att förklara hur vokalen skulle ha förändrats från i (carot) i sadiq till u (carot) i seduqim.

Jerome ska också ha sagt att saddukéerna endast följde Toran, enligt *The New International Dictionary of the Bible*, s. 884–885.

Falska och kätterska skrifter

I Ebioniternas ”Clemens erkännanden” (ca 211–250 e.Kr.), bok 2, kap. 54, s. 91 (underförstått), riktas kritik mot saddukéerna eftersom de förnekade de dödas uppståndelse.

Pseudo-Hippolytus: ”Och därför har de [judarna] inte längre någon kung eller överstepräst eller profet, inte ens skriftlärda, fariséer och saddukéer bland sig. Han säger dock inte att de ska utrotas;” Om Psalm 59, s. 202

Se nästa fråga för mer diskussion om detta.

Fråga: I Mk 12:19 och Luk 20:27, förkastade sadducéerna helt och hållet hela Gamla testamentet utom Toran, accepterade de resten av Gamla testamentet men med lägre auktoritet, eller accepterade de allt precis som fariséerna gjorde?

S: Här är bevisen. De tidiga kyrkofäderna Hippolytus, Tertullianus, Origenes och Hieronymus sade att saddukéerna endast trodde på Toran. I The New International Dictionary of the Bible, s. 884–885, står det dock att de hade fel, eftersom

1) Josefus nämner inte detta

2) I Talmud använder saddukéerna argument från andra böcker i Gamla testamentet,

3) De skulle troligen inte ha tillåtits i Sanhedrin om de inte hade betraktat de andra böckerna som kanoniska.

Det finns dock tre argument mot denna uppfattning:

1r) Josefus skrev om saddukéerna: ”…och de anser inte heller att man ska följa något annat än vad lagen föreskriver…” i *Antiquities of the Jews* 18.1.4. (cirka 93–94 e.Kr.)

2r) Dessutom, även om saddukéerna inte helt förkastade resten av Gamla testamentet, kan de ha betraktat de övriga böckerna i Gamla testamentet som mindre auktoritativa. Detta liknar vissa kristnas uppfattning att apokryferna är gudomliga skrifter som hör hemma i Skriften, men som har mindre auktoritet än resten av Gamla testamentet. Kanske lämnade saddukéerna frågan öppen om hur auktoritativa de böcker som inte ingår i Toran egentligen var.

3r) Enligt Josefus var Ananias (den yngre) en sadducé som utnämndes till överstepräst av romarna. Det skulle undergräva Sanhedrins auktoritet om de uteslöt översteprästen. Josephus skriver dessutom i *Antiquities of the Jews* 18.1.4 att när saddukéerna blev ämbetsmän följde de vad fariséerna sade, eftersom folkmassorna annars inte skulle kunna uthärda dem. Det är liknande idag, när många liberala ”kristna” pastorer, som själva förnekar att Jesus dog för att sona våra synder, ändå firar nattvarden varje månad och upprepar orden ”Detta är mitt blod som utgjuts till syndernas förlåtelse”, trots att de säger att de personligen inte tror på det, eftersom församlingsmedlemmarna annars inte skulle acceptera dem som pastorer.

Varifrån fick de tidiga kyrkoförfattarna sin information? Eftersom saddukéerna dog ut omkring år 70 e.Kr. fick de den inte från saddukéerna själva. Kanske fick de informationen från många tidiga skrifter som vi inte har idag. Till exempel skrev Papias, en lärjunge till aposteln Johannes och den första utombibliska premillennialisten, ett antal volymer som har gått förlorade.

Därför finns det, även om inget bevisar att de tidiga kyrkoförfattarna hade fel, argument från båda sidor om huruvida sadducéerna helt och hållet förkastade resten av Gamla testamentet, eller om de bara ansåg att dessa böcker hade mindre auktoritet.

Fråga: Varför sa Jesus i Markus 12:24 till saddukéerna att de varken kände till Skrifterna eller Guds kraft?

S: Jesus hade rätt både i allmänhet och i det specifika avseende som han kunde visa dem.

Allmänt: Saddukéerna trodde inte på livet efter döden eller uppståndelsen. Enligt de tidiga kyrkofäderna accepterade saddukéerna inte Gamla testamentet som Skriften, med undantag för de fem första böckerna i lagen. Se föregående fråga för mer information.

I konkret bemärkelse: Som Jesus visade trodde de inte ens på det de godtog som Skriften (Torahen), nämligen att Gud fortfarande var Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Fråga: Vad betyder det i Markus 12:34 att inte vara långt ifrån Guds rike?

S: Det betyder inte att man kan bli delvis frälst, och det garanterade inte att mannen skulle bli frälst. Jesus menade att mannen var mycket nära att komma till tro på Jesus.

F: I Mk 12:29–31, hur sammanfattar dessa bud hela lagen?

S: De fokuserar på två aspekter: att visa Gud den yttersta kärleken och äran, och att älska andra som oss själva. Till skillnad från Jesus glömde vissa bort den första aspekten. En icke-jude sa till den berömde judiske rabbinen Hillel att han skulle konvertera till judendomen, men bara om Hillel kunde lära honom hela lagen medan han stod på ett ben. Hillel svarade: ”Gör inte mot din nästa vad du själv hatar; detta är hela lagen, resten är kommentarer; gå och lär dig”, enligt Ben Shabbath 31a.

Fråga: När Jesus i Mk 12:30 hänvisade till 5 Mos 6:4 om att älska Gud, varför lade han då till en fjärde aspekt, nämligen ”sinnet”?

S: Två kompletterande svar.

1. Medan det hebreiska ordet ”själ” innebar hela en människas liv, inklusive sinnet, nämnde Jesus – som här talade arameiska och/eller grekiska – uttryckligen sinnet för att fånga själens fullständiga innebörd.

2. Dessutom fick de troende i och med Jesu ankomst en så mycket mer fullständig förståelse av Gud än de hade haft i Gamla testamentet, vilket framgår av Matteus 13:10–16, Markus 4:11 och Lukas 8:10. För mer information om den uppenbarade hemligheten om Kristus, se Efesierbrevet 3:4–6,9; 6:19; Kolosserbrevet 1:26–27; 2:2; 4:3; Romarbrevet 16:25–26; 1 Petrusbrevet 1:10–12. Se även diskussionen om 5 Mosebok 6:4.

Fråga: Bör vi i Markus 12:30 försöka kringgå förnuftet för att vara andliga, som vissa lärare inom Word-Faith-rörelsen antyder?

S: Inte alls. Tron går bortom förnuftet, men står inte i strid med det. I Markus 12:30 står det att vi också ska älska Gud av hela vårt förnuft. Frågan här är: om Guds ord säger en sak, men vi med vårt förnuft drar en annan slutsats, ska vi då tro på Guds ord först eller på vårt eget förnuft först? Logiskt förnuft är inte vår herre, och det ska inte heller kastas bort som värdelöst, utan det är en gåva som ska användas som verktyg för att tjäna Gud i kärlek. Dessutom använder Gud inte bara vårt naturliga förnuft, utan Han kan förvandla det genom förnyelsen av våra sinnen enligt 1 Korintierbrevet 2:12. Men denna förvandling sker inte nödvändigtvis automatiskt. Romarbrevet 12:2 uppmanar oss att ”förvandlas genom förnyelsen av ert sinne”. Således har vi ett ansvar för något vi inte kan göra själva. Det vi inte kan åstadkomma på egen hand får vi gjort genom att be Gud att verka genom oss, det vill säga att du måste be Gud att utföra förvandlingen. Vill du tacka Honom för det helgande verk Han redan har utfört, och be Honom att göra dig mer mottaglig för att Han ska kunna förvandla ditt sinne, ditt hjärta, din själ och din kraft?

Fråga: Vad är det som är ovanligt med att de inte ställde fler frågor till Jesus i Markus 12:34?

S: Markus 11:28 inleds med att prästerna, de skriftlärda och de äldste frågar med vilken auktoritet Jesus gjorde dessa saker. Jesus vägrade först direkt att svara på deras fråga. Genom sina svar på andra frågor, och genom att Jesus till slut ställde sin egen fråga – som de inte kunde besvara – visade han indirekt att han hade auktoriteten. Därefter ställde de inte längre frågan till Jesus ”med vilken auktoritet…” eller någon annan fråga.

F: Vad säger Markus 12:42 om Markus läsare?

S: Leptonet (lepton på grekiska) var ett grekiskt mynt, välkänt bland grekerna. Två av dem motsvarade 1/64 av en denar, en dagslön. Det faktum att Markus anser sig behöva förklara vad det är, och att han förklarar det med hjälp av ett romerskt mynt, quadrans, tyder på att Markus ursprungligen skrev till en romersk publik.

F: I Markus 12:42–44, eftersom de skriftlärda slukade änkornas hus, varför hindrade inte Jesus änkan från att lägga in sina två cent?

S: Änkan lovordades för sin generositet och tro i givandet. Templets skriftlärda tillrättavisades inte bara för att de inte gav till de fattiga, utan även för att de med våld tog från de fattiga. Lärare i lagen fick inte ta betalt för sina tjänster, men de kunde ta emot gåvor, enligt Aboth 1:13 och Bekhoroth 4:6.

F: Vad var det som var så imponerande med templet i Mk 13:1–2?

S: Både dess storlek och dess långa livslängd – det byggdes upp igen efter att det förstörts och invigdes på nytt efter att det vanhelgats.

Templet var ett arkitektoniskt underverk; det täckte ungefär en sjättedel av Jerusalems totala yta. Det var byggt av stora vita stenar med inläggningar av guld. Det tog många år att bygga; det stod inte helt färdigt förrän år 64 e.Kr. Även om det var en stor byggnad var den inte lika stor som andra antika underverk, såsom Babylons hängande trädgårdar eller pyramiderna i Egypten.

Antiochus Epiphanes offrade en gris på altaret enligt 1 Makkabéerboken 1:41–64 och Josefus’ *Antiquities of the Jews*, bok 12, kap. 5.4. Se även Josefus’ *The Jewish War*, bok 5, kap. 184–226, och *Antiquities of the Jews*, bok 15, kap. 380–425 (xi) för mer information.

Judiska fanatiker vanhelgade templet år 67–68 e.Kr.

År 70 e.Kr. beordrade den romerske generalen Titus sina trupper att bevara templet, men de brände ändå ner det.

Fråga: Hur kan vi, enligt Markus 13:1–2, avgöra när en imponerande organisation eller institution är värdelös för Gud?

S: Om den byggdes för onda syften är det en sak, men den kan ursprungligen ha skapats för gudfruktiga syften, som sedan kapades. Att titta på hur imponerande något verkar är att fokusera på fel sak. Titta på deras nuvarande frukt; kommer människor till Kristus och växer i Kristus genom verket? Om inte, så är det, oavsett dess forna härlighet, inte längre imponerande i Guds ögon.

F: Varför insisterade Jesus så mycket på att de skulle hålla vakt i Markus 13:34–37?

S: Även om vissa människor missade den första ankomsten, handlar sammanhanget här om ett tal riktat enbart till lärjungarna om den andra ankomsten. De skulle inte börja vaka vid en viss tidpunkt, eftersom Jesus just hade sagt att ingen skulle känna till timmen. Istället skulle de alltid hålla vakt. Att hålla vakt innebär här att leva ett heligt liv och hålla sig nära Gud. Det innebär också att förbli trogen under förföljelse. Kristna stämplades som kättare och piskades av judarna med 39 piskrapp, enligt Mishnah Makkoth 3.10–14 (The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 168).

Fråga: Varför föredrog Jesus i Markus 14:4–8 att den dyra salvan skulle hällas över honom istället för att ges till de fattiga?

S: Jesus lärde i Markus 12:29–31 att att älska Herren, din Gud, är det största budet, och att älska din nästa som dig själv är det näst största budet – inte tvärtom. Kristna kunde hjälpa de fattiga hela tiden, men de kunde bara tjäna Jesus på detta sätt medan Jesus var på jorden.

F: I Markus 14:4–8 ansåg vissa att detta offer, motsvarande ett års lön, bara var slöseri med pengar. Vad skulle du säga till människor idag som anser att det är slöseri att ge år av sitt liv och sina pengar till Herren?

S: Nard var en dyrbar parfym som kom från en sällsynt växt i Indien. Den förvarades vanligtvis i en helt sluten kruka. Halsen bröts av och hela innehållet användes.

När Judas såg detta enorma ”slöseri” (enligt hans åsikt) kan det ha varit en utlösande faktor för honom att gå till prästerna för att förråda Jesus. Även om det inte finns något försvar för Judas kan vi åtminstone förstå hans synvinkel. Det skulle se ut som ett stort slöseri om hela världen kretsade kring pengar. Förhoppningsvis har du dock bättre omdöme än Judas.

Fråga: I Markus 14:4–8, hur kan det hända att det att göra goda gärningar ibland står i vägen för att göra det bästa?

S: Vi gör många goda gärningar, men vi är inte på jorden bara för att göra goda gärningar. Vi är kvar på jorden nu för att tjäna och ära Gud här. Vi gör inte vilka goda gärningar som helst, utan de bästa goda gärningarna vi kan göra för Herren.

Fråga: I Markus 14:21, varför skulle det ha varit bättre för Judas om han aldrig hade fötts?

S: Det hade varit bättre för Judas att aldrig ha existerat än att göra det han gjorde och få det rättvisa straffet för det. I boken *When Cultists Ask*, s. 139–140, står det att vissa sekterister använder denna vers för att försöka hävda att helvetet kan jämföras med tiden före födelsen, och att helvetet därför är icke-existens. Men eftersom Jesus sa att Judas straff var värre än att aldrig ha fötts, är helvetet inte utplåning.

Fråga: I Markus 14:21 vet vi inte den främsta anledningen till varför Judas beslutade sig för att förråda Jesus. När en person vänder ryggen åt en annan, vad är då skillnaden mellan att göra det av girighet, avund eller besvikelse?

S: Vissa människor förråder av girighet; för att de tror att de kan få allt de kan. De hade inget emot den person de hatar genom förräderiet. Offret är för dem bara ett objekt att utnyttja.

Men i andra fall kan det vara personligt. På grund av sin besvikelse över vad de ser som en hopplös situation kanske de vill förråda personen, eller åtminstone få någon fördel för att hämnas den bortkastade tiden de ägnat åt att tro på dem.

Eftersom vi inte känner till Judas motiv kan det handla om båda ovanstående. Judas var den ende av de tolv som inte var från Galileen. Han tillhörde aldrig den inre kretsen bestående av Petrus, Jakob och Johannes.

F: Vad är intressant med ordet ”förbund” i Mk 14:24?

S: Det grekiska språket har två olika ord för förbund.

Det grekiska ordet syntheke betyder ett avtal som förhandlats fram mellan två parter.

Det grekiska ordet diatheke betyder ett förslag från endast en part som den andra parten endast kan acceptera eller avvisa. Det är det andra ordet som används här.

Fråga: Visar Markus 14:24 att Kristus dog för alla människor?

S: Ja. Till och med Jean Calvin säger att ”många” betyder ”hela mänskligheten”. Här är vad Jean Calvin skrev i ”Calvins kommentarer”, vol. 3, s. 138–139: ”Markus 14:24. Detta är mitt blod. Jag har redan påpekat, när det sägs att blodet utgjuts (som i Matteus) till syndernas förlåtelse, hur dessa ord leder oss till Kristi dödsoffer, och att det är omöjligt att fira nattvarden på rätt sätt om man försummar denna tanke. På inget annat sätt kan trogna själar finna tillfredsställelse, om de inte kan tro att Gud är nöjd med dem. Ordet ”många” betyder inte endast en del av världen, utan hela mänskligheten: han ställer många mot en, som för att säga att han inte skulle vara en enda människas Frälsare, utan skulle möta döden för att befria många från deras fördömda skuld.” (Kursivering i den ursprungliga engelska översättningen.) Notera att Calvin säger: ”många betyder inte endast en del av världen, utan hela mänskligheten:”

Fråga: Hur skulle lärjungarna i Mark 14:27 ta anstöt av Jesus eftersom han inte försvarade sig själv?

S: Deras tro skulle krossas när Jesus, med all sin makt, frivilligt underkastade sig tillfångatagande, misshandel och död. Man skulle förvänta sig att en mäktig Messias skulle försvara sig själv och besegra romarna, inte att han skulle ge sig åt dem.

Fråga: Mk 14:27–31: Om en troende har syndat grovt och vanärat Jesus, särskilt inför andra, hur kan denne då återvända?

S: En troende som har fallit i synd kan omvända sig och återvända. Gud kommer att förlåta denne. Som kristna bör vi också förlåta denne, men denne måste förstå att det kan ta tid att återuppbygga förtroendet. Den ångerfulla troende bör bekänna sin synd inför Gud, men också inför dem som kände till synden tidigare. Hen bör be om ursäkt, gottgöra skadan om det är lämpligt och lova att inte göra om det. Beroende på hur beroendeframkallande synden är kan hen be några kristna vänner att ”följa med” och hålla hen ansvarig så att hen inte faller tillbaka i synden igen.

Fråga: Visar Markus 14:42–52 en Jesus som var utlämnad åt deras godtycke, i motsats till de andra evangelierna som skildrar Jesus som den som har kontrollen, som vissa liberaler hävdar?

S: Tja, det står visserligen att Jesus, medan han bad, var i sådan ångest att han svettades bloddroppar. Åh, vänta, det stod bara i Lukas 22:44, inte i Markus. Det är ganska ”kortsiktigt” av liberala kritiker att säga detta om Markus, eftersom även Matteus 26:36–46 och Lukas 22:40–46 berättar om Jesus i Getsemane trädgård. Johannes berättar ofta om saker som inte finns i de tre första evangelierna; det verkar som om Johannes medvetet utelämnade många saker som de andra tre evangelierna redan hade nämnt.

Sedan urminnes tider har kristna insett att Matteus betonade Jesus som den utlovade kungen, som uppfyllde profetiorna i Gamla testamentet. Markus betonade Jesus som den lidande tjänaren och Jesu handlingar. Lukas betonade Jesus som människa, och Lukas skrev mest om Jesu barndom. Johannes betonade Jesus som Gud, och hans evangelium skrevs troligen under förutsättning att läsaren hade läst de andra evangelierna.

Å andra sidan visar Markus att Jesus också har kontrollen. I Getsemane trädgård visste Jesus vad som skulle hända och han hade möjlighet att fly från trädgården. Men Jesus valde medvetet att underkasta sig Faderns vilja, inte osäker på konsekvenserna, utan fullt medveten om dem.

Fråga: Vem var den ”avmaskerade mannen” i Mk 14:51–52, som flydde utan sina kläder?

S: Även om Skriften inte säger något om detta, säger traditionen att det var Johannes Markus, författaren till Markusevangeliet. Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 905, säger också samma sak och lägger till spekulationen att ”evangelisten inte kunde motstå att nämna sin närvaro vid en avgörande punkt i berättelsen om Jesus.”

F: Hur överträdde Sanhedrin den judiska lagen i Mk 14:53–55?

S: De bröt mot sitt eget rättssystem minst fem gånger.

1) De fick inte hålla rättegångar på natten

2) Det var domarens ansvar att stå på den anklagades sida.

3) De hade inte två bekräftande vittnen mot Jesus.

4) Enligt judisk lag kunde man inte dömas på grundval av sitt eget vittnesmål.

5) De skulle ha väntat 24 timmar innan de förklarade någon skyldig.

(ur en predikan av Tim Hawks vid Hill Country Bible Church i Cedar Park, Texas, den 24 oktober 1997)

Fråga: Sa Jesus verkligen i Markus 14:62 att han var Messias?

S: Ja. Föreställ dig hur de envisa prästerna kände sig när Jesus citerade Daniel 7:13–14 om sig själv, när han skulle komma på himmelens moln. Deras reaktion – att förolämpa honom och kräva hans död i Markus 14:63–65 – blev den sista droppen i det judiska religiösa etablissemangets förkastande av Jesus. Se Hard Sayings of the Bible, s. 450–451, för ett mer utförligt svar.

F: I Markus 14:62, eftersom Jesus skulle sitta vid Gud Faderns högra sida, hur kunde han då komma, vilket innebär rörelse?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

”Att sitta vid höger hand” är inte alltid bara en fysisk plats, utan en hedersposition.

Vid olika tillfällen kan Jesus sitta, stå och röra sig.

Naturligtvis kan man både sitta och komma om man rider på en vit häst, vilket Jesus kommer att göra i Uppenbarelseboken 19:11.

F: I Markus 14:62 sa Jesus till översteprästen att han skulle få se Människosonen komma med himmelens moln. Men om översteprästen dog innan Jesus återvände, skulle det göra Jesu svar ogiltigt. Därför säger Jesus i Lukas: ”Jag är det, och från och med nu kommer Människosonen att sitta vid Guds makts högra sida” (Lukas 22:69). Jesus, Interrupted, s. 51

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Av någon anledning ville Ehrman inte ta upp Matteus 26:64, där det står ”ni” (plural), alltså inte bara översteprästen. Det är dock en irrelevant fråga, eftersom hela Sanhedrin dog innan Jesus återvände.

Svaret: Ehrman framför två invändningar i en. Den första invändningen är att översteprästen (och faktiskt hela Sanhedrin) dog innan Jesus återvände. Svaret på det är att hela Sanhedrin, inklusive översteprästen, kommer att se Jesus komma. Uppenbarelseboken 1:7 lovar att varje öga kommer att se Jesus när han återvänder, till och med specifikt de som genomborrade honom. De som har dött i avvisande av Jesus kommer inte att undgå att möta honom igen.

Den andra invändningen är att Lukas, som skrevs efter Markus, tycks ändra från ”du (singular) kommer att se” till att helt enkelt konstatera att Jesus skulle återvända. Den centrala punkten i hans argument försvagas av en textvariant. Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) citerar Markus 14:62 med ”ni” (plural) i Stromata, bok 6, kap. 52, i Ante-Nicene Fathers, vol. 2, s. 574. Vi vet att det är Markus och inte något annat evangelium som Klemens citerar, eftersom han uttryckligen säger att det är Markus.

Fråga: Varför bad vissa av folket i Markus 14:65 Jesus att profetera vem som slog honom just där?

S: De romerska soldaterna hade en grym lek som de lekte med fångar, kallad ”tre-nävar”. Tre soldater lade var sin knytnäve under fångens haka. En av soldaterna slog till fången och slog honom medvetslös. När fången återfick medvetandet frågade de vilken soldat som hade slagit honom. Om fången gissade fel vann den soldat som hade slagit honom (och personen förlorade vadet). Om fången gissade rätt förlorade den soldat som hade slagit honom vadet. Det verkar som om fången i alla fall också var förloraren.

Fråga: I Mk 14:66–68, vilken sorts kärlek klarar ”rädslans prövning”?

S: Petrus var modig och han slutade aldrig att älska Jesus, men hans kärlek klarade här inte rädslans prövning. Men i slutet av Petrus liv korsfästes han, upp och ner, och då klarade Petrus kärlek rädslans prövning.

Innan Petrus började tala avslöjade inte hans galileiska dialekt honom. Om inte han var den som talade först måste tjänsteflickan vid något tillfälle ha befunnit sig tillräckligt nära Jesus och Petrus för att kunna känna igen Petrus. Petrus trodde att han kunde hålla sig ganska nära Jesus utan att upptäckas. När han insåg att de kunde avslöja vem han var, var han tvungen att bestämma sig för vad han skulle göra. Ibland kan vi göra något modigt för Kristus, med tanken att vi troligen inte kommer att drabbas av några konsekvenser. Men när vi avslöjas, vad gör vi då?

Petrus värderade i detta stressande ögonblick sin säkerhet högre än något annat, till och med högre än att förneka Kristus. Vad Petrus borde ha gjort var att snabbt ge sig av och, när det gällde om de skulle fånga honom eller inte, överlåta resultatet till Gud.

Fråga: I Markus 15:1–20 förkastar både Sanhedrin och romarna Jesus som Messias, men av helt olika skäl. Vilka olika skäl har människor idag för att förkasta Jesus som sin Messias?

S: På Jesu tid ansåg många att Jesu påståenden var falska, eftersom Jesus inte uppfyllde deras förväntningar på en politisk Messias. Idag, om Gud såg på oss, tror vissa att det inte skulle finnas hunger, lidande eller död. Gud uppfyller inte deras förväntningar.

För romarna tolkades Jesu anspråk felaktigt som förräderi mot det de redan hade svurit trohet till. Jesus passade helt enkelt inte in i det de hade valt att följa, och de hade varken någon önskan eller något mod att förändras.

Vissa avvisar Jesus av intellektuella skäl, men de är få, och ännu färre än de som påstår sig avvisa Jesus av intellektuella skäl. Oftare avvisar människor honom av känslomässiga skäl, eller av medvetna skäl när de inser vad de skulle behöva ge upp eller förändra för att följa Jesus, och det vill de inte göra. Ibland när människor framför intellektuella invändningar mot att bli kristna är det verkligen en legitim anledning i deras ögon. Andra gånger är det bara en rökridå så att de inte ska känna skuld över att inte ta Kristi budskap på allvar.

Jesus vägrade att delta i en debatt där rättvisa inte kan förverkligas.

Fråga: Vad är det ironiska med att folket i Markus 15:8–11 valde Barabbas framför Jesus?

S: Pilatus tyckte förmodligen att det var självklart att de skulle välja Jesus framför en känd rånare. Judarna anklagade inför romarna Jesus för att ha lett ett uppror, medan många judar var besvikna på Jesus för att han INTE ledde ett uppror. Medan judarna och romarna hävdade att Jesus måste dö för förräderi, var det Barabbas som faktiskt begick förräderi. När folket förkastade sin rättmätige kung, Jesus, till förmån för en våldsam upprorsman, gjorde de själva ett våldsamt uppror 40 år senare, år 70 e.Kr., och romarna förstörde Jerusalem.

I dokumentet Papyrus Florentinus 61.59ff står det att den romerske guvernören i Egypten, G. Septimus Vegetus, sade till en anklagad fånge vid namn Phibion: ”Du har förtjänat att piskas, men jag skall överlämna dig till folket” (citerat i Taylor, s. 580).

Barabbas fullständiga namn var Jesus bar-Abbas, det vill säga Jesus, son till Abbas, och Abbas är både ett personnamn och beteckningen för far. Båda hette Jesus. Barabbas, som rebell, ville också befria sitt folk, men med mänskliga och våldsamma medel. Faderns pseudo-son frigavs, och Faderns verklige Son korsfästes.

Fråga: Varför var Markus i Mk 15:14 uppenbarligen så ivrig att försöka lägga skulden på judarna, som en liberal hävdade?

S: För det första har arkeologer hittat den innergård där de tror att folkmassan befann sig, och den kunde inte ha rymt mer än cirka 400 personer. Folkmassan här bestod alltså inte av alla invånare och besökare i Jerusalem, utan snarare av en mycket liten del som prästerna hade valt ut.

Judas, de judiska ledarna, det judiska folket, romarna och till och med det faktum att Jesus inte flydde – alla spelade en roll i det som var Guds förutbestämda vilja (Apg 2:23). Här följer en förteckning över var och ens roll. Som du kan se är Markus inte hårdare mot det judiska folket än de andra evangelisterna.

Judas: Matteus 26:14–16, 49–50; Markus 14:17–21, 42, 44–45; Lukas 22:3–6, 47–48; Johannes 13:18, 21, 27; 18:2

De judiska ledarna: Matteus 26:57–58; 27:20; Markus 14:43, 46, 53–65; 15:1, 3, 10–11, 31; Lukas 22:2, 52; 22:66–23:2; Johannes 18:3, 12–14, 19–24, 30

Det judiska folket: Matteus 27:20–23,25; Markus 15:11–15; Lukas 23:18,21,23

Romarna: Matteus 27:11–31; Markus 15:15–20; 15:24; Lukas 23:24; Johannes 18:33–19:3; 19:16

Att Jesus inte flydde: Matteus 26:39–46, 53–54; Markus 14:35–42; Lukas 22:39–46; Johannes 18:4–11

Fråga: I Markus 15:17, vilken betydelse hade det att klä Jesus i purpur?

S: Purpurtyg var dyrt, eftersom det färgades med hjälp av murexsnäckor. I Romarriket var det endast kejsaren och hans familj som fick bära purpur, även om kejsaren, som en tjänst, kunde ge bort sina gamla kläder till andra. Den purpurfärgade manteln var ett hån mot det faktum att Jesus hävdade att han var en kung.

Fråga: I Markus 15:31 hånades Jesus för att han påstod sig kunna rädda andra samtidigt som han inte räddade sig själv. På vilket sätt måste man ibland avstå från att rädda sig själv för att rädda andra?

S: Även om vi inte behöver ta onödiga risker, måste vi ibland göra saker som innebär en risk för andras säkerhet och för att sprida evangeliets budskap till andra. Säkerhet är bra, men om vi värderar vår säkerhet högre än att göra Guds vilja, kan till och med säkerheten bli en avgud.

Fråga: I Markus 15:31–32, hur effektiv är det som taktik för Satan att få någon hånad för att han lyder Gud?

S: Beroende på personen kan det vara effektivt. Om en person värdesätter beröm från människor mer än beröm från Gud, kan det få dem att tveka. De kan till och med rationalisera det genom att tänka: ”Om jag behåller min popularitet kommer folk att lyssna mer på mig, och därmed på mitt vittnesbörd.” Men om en person värdesätter Gud mer än popularitet, och att lyda Gud mer än att åstadkomma resultat för Gud, då kommer hen att förhärliga Gud mer än om hen försöker utföra ett verk för Gud med egen kraft.

Fråga: I Markus 15:32 berättas det att Jesus sattes på ett ”kors” för att korsfästas: ”Låt nu Kristus, Israels konung, stiga ner från korset, så att vi kan se och tro.” Och de som var korsfästa med honom hånade honom.

Ordet för ”kors” här på grekiska är stauros, vilket James Strong definierade som:

(4716) från roten till 2476; en påle eller stolpe (upprättställd), dvs. (specifikt) en påle eller ett kors (som ett redskap för dödsstraff); bildligt, utsättelse för döden, dvs. självförnekelse; underförstått, Kristi försoning: --kors. ^[1]

Men i 1 Petrusbrevet 2:24 får vi veta att Jesus korsfästes på ”trädet”:

Han som själv bar våra synder i sin egen kropp på trädet, för att vi, döda för synden, skulle leva för rättfärdigheten; genom vars sår ni blev helade.

Ordet för ”träd” på grekiska är xulon och definieras av Strong som:

(3586) från en annan form av grundformen till 3582; timmer (som bränsle eller material); i överförd betydelse en käpp, klubba eller ett träd eller annan träföremål eller substans: --stav, stockar, träd, trä.^[2]

Felet här är uppenbart. Det grekiska ordet stauros betyder definitivt ett ”kors”. Ordet har ingen dubbel betydelse. Däremot kan ordet xulon översättas omväxlande som ”trä”, ”stav”, ”träd” osv., men i fallet med 1 Petrusbrevet 2:24 översätts det som ”träd”. Nu måste vi fråga oss varför ordet xulon överhuvudtaget användes när det finns ett mer entydigt ord för det, nämligen stauros, om versen verkligen avser att betyda ”kors”?

Det är därför uppenbart att ordet xulon faktiskt används i betydelsen ”träd” i 1 Petrusbrevet 2:24, och därför föreligger en motsägelse med Markus 15:32.

Referenser

[1] James Strong, The New Strong's Exhaustive Concordance of the Bible (Thomas Nelson, 1996)

[2] James Strong, Op. Cit. (En muslim ställde denna fråga)

Svar: Jesus hängdes på ett träkors, som kom från ett träd. Romarna, karthagerna och perserna använde träpålar med tvärbalkar, inte levande träd. Att använda två ord som synonymer för samma sak (såsom staurus och xulon) är inget problem, precis som att använda två ord för Gud i Koranen.

Petrus säger att Jesus hängdes på ett träd (Apg 5:30; 10:39), men Petrus säger också att Jesus spikades fast på korset (Apg 2:23).

Paulus säger att Jesus hängdes på ett träd (Galaterbrevet 3:13; Apostlagärningarna 13:29), men Paulus nämner också Kristi kors i Galaterbrevet 5:11; 6:12,14; 1 Korintierbrevet 1:17,18.

”Träd” och ”kors” används som synonymer; samma författare använder båda termerna. Jesus spikades fast vid ett träd; men det sägs inte att det var ett levande träd.

Naturligtvis lär även den ortodoxa islamiska läran ut att ”Jesu gestalt” också korsfästes. Nu finns det en nyckelfråga angående denna korsfästelse. Antingen:
a) Det var verkligen Jesus som korsfästes, eller
b) ”Den stora förväxlingen”: Allah lurade inte bara judarna och romarna att tro att Jesus korsfästes när han i själva verket inte gjorde det, utan Allah lurade även Jesu egen mor, Jesu lärjungar och alla de tidiga kristna, som predikade om den korsfäste Kristus. Vi har skrifter av Ignatius och Polykarp, lärjungar till aposteln Johannes, och andra som trodde att Jesus korsfästes och uppstod från de döda. Även som muslim kan du inte klandra kristna för att de tror att Jesus korsfästes, om du anser att Allah lurade sina egna anhängare. ”Allah är den störste av bedragare” (Sura 3:54). Om denna Allah lurade kristna, och du inte har något problem med det, skulle då denna Allah kunna lura muslimer också?

Fråga: I Mk 15:42 säger Ehrman: ”Markus förklarar vad han menar med denna fras: det är förberedelsedagen ’för sabbaten’ (inte förberedelsedagen för påsken).” (kursivering i originalet) Jesus, Interrupted, s. 27

S: Det finns två troliga men olika svar.

Sabbaten och påsken kan ha sammanfallit det året: Ehrman verkar inte ta hänsyn till att påsken och sabbaten sammanfaller vissa år. Det råder viss osäkerhet om de exakta datumen på den tiden, men många tror att påsken och en lördagssabbat skulle ha sammanfallit år 30 e.Kr. eller 33 e.Kr.

Högsabbater: Varje lördag var en sabbat, men inte varje sabbat var en lördag, vilket 3 Mosebok 23:39 bevisar. Till exempel skulle både den första och den åttonde dagen i den sjunde månaden vara en ”sabbatsvila”. Det fanns ”arbetsfria dagar” varje år, men de inföll oftast inte på lördagar. Påsken var den första dagen i det osyrade brödets högtid, och både den första och den sjunde dagen i högtiden var ”arbetsfria dagar” enligt 2 Mosebok 12:16.

Johannes 19:31 skulle avgöra vilket av de två svaren som var det rätta, om det inte vore för att det kan användas för att stödja båda svaren. Där står det: ”… ty den sabbaten var en högtid”. Men eftersom det var en högtid var det inte nödvändigt att det var en lördag.

Fråga: Varför förundrade sig Pilatus i Markus 15:44 över att Jesus redan var död?

S: Antingen hade Pilatus helt enkelt tappat tidsuppfattningen, eller så höll många korsfästa män ut längre. Jesus hade piskats och misshandlats innan han korsfästes. Som en parentes kan nämnas att den romerska piskningen skilde sig från den judiska piskningen med 39 piskrapp. Den romerska piskningen utfördes med korta piskor med inbäddade metallbitar fästa vid en stark träpåle. Den kunde göra en person invalid eller till och med döda honom. Jesus piskades av romarna.

F: Vilka paralleller finns det i Markus 16 med andra delar av evangelierna och Apostlagärningarna?

S: Här är parallellerna mellan Markus 16 och andra böcker i Bibeln

Jesus stod upp tidigt. Mk 16:2,9; Mt 28:1; Lk 24:1; Joh 20:1

Jesus uppstod på veckans första dag. Mk 16:2,9; Mt 28:1; Lk 24:1; Joh 20:1

Sju demoner drevs ut ur Maria Magdalena. Mk 16:9; Luk 8:2

Maria Magdalena och kvinnorna kom till graven. Matt 28:1–8; Mark 16:9–10; Joh 20:1; Luk 24:1–10

Andra trodde inte först. Mt 28:17; Mk 16:11; Lk 24:11

Visade sig för två lärjungar. Mk 16:12; Luk 24:13-35

De trodde fortfarande inte. Mk 16:13; Luk 24:36

Tillrättavisade de elva för deras otro. Mk 16:14; Luk 24:38-41

Befallning att predika för alla. Matt 28:19-20; Mark 16:15; Luk 24:47-48

Den som tror och låter sig döpas blir frälst, den som inte tror blir fördömd. Mk 16:16; Apg 2:38-39

Tecken. Mk 16:17,20; genomgående i Apg

Att driva ut onda andar. Mk 16:17 och i Apg

Tala i nya tungomål. Mk 16:17; ~Apg 2:2-13

Att bli biten av ormar utan att ta skada. Mk 16:17; Luk 10:19; ~Apg 28:3-6

Dricka gift utan att ta skada. Mk 16:18 – inga andra

Jesus steg upp till himlen i Betania, på sluttningen av Olivberget. Mk 16:19; Luk 24:51; Apostlagärningarna 1:9–11

Jesus satte sig vid Guds högra sida. Mark 16:19; Apg 7:56

De predikade överallt. Mk 16:20; Apg 1:8

Sammanfattningsvis är att dricka gift utan att ta skada den enda läran i slutet av Markusevangeliet som inte lärs ut någon annanstans i Bibeln.

Fråga: Varför tog kvinnorna med sig kryddor för att smörja Jesu kropp i Mk 16:1?

S: Jesus lades hastigt i graven innan sabbaten började vid solnedgången. Kvinnorna tog med sig kryddor för att konservera kroppen genom balsamering.

Fråga: Eftersom kvinnorna inte sa något till någon i Mk 16:8, berättade de då för lärjungarna?

S: Även om de inte berättade för någon på vägen tillbaka från graven, berättade de så småningom för alla, och lärjungarna var de första som de berättade för. Att de inte berättade för någon kan visserligen betyda att de inte berättade ens för lärjungarna förrän efter en viss fördröjning, men det är mer troligt att det betyder att de endast berättade för lärjungarna och ingen utanför deras lilla grupp. Se When Critics Ask, s. 377, för ett kompletterande svar.

F: I Mk 16:12, hur uppenbarade sig Jesus i en annan gestalt?

S: Detta betyder helt enkelt att de två männen inte kände igen Jesus när de vandrade tillsammans med honom. Jesus kunde ha haft andra kläder på sig, och han såg säkert annorlunda ut än när han var död. Jesus uppväcktes fysiskt från de döda, i en förhärligad fysisk kropp. Man kan inte med rätta använda denna vers för att hävda att Jesus hade olika kroppar, eftersom det faktum att de inte kände igen honom inte bevisar att han hade en annan fysisk kropp.

F: I Mark 16:16 säger Jesus: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst.” I Rom 6:3 säger Paulus: ”Vi som har blivit döpta till Jesus Kristus har blivit döpta till hans död.” I 1 Pet 3:21 säger Petrus: ”Denna bild motsvarar det som nu också frälser oss genom dopet (inte genom att avlägsna köttets orenhet, utan genom ett gott samvete inför Gud) genom Jesu Kristi uppståndelse”. Betyder dessa verser att dopet är lika nödvändigt som tron för frälsningen? Och innebär detta att det inte är en ”frivillig förordning”, som evangelikalerna säger, utan ett obligatoriskt förfarande?

S: Lydnad mot Jesus är inte frivillig utan obligatorisk, och Jesus befallde oss att låta oss döpas. Därför bör alla troende döpas med vatten. Det är dock inte vattendopet som frälser oss, och det är inte ens vår lydnad (hur ofullkomlig den än må vara) som frälser oss. Det är Jesus som frälser oss. Kraften ligger alltså i Jesu blod, inte i vattnet. Att tro för att bli frälst nämns i Nya testamentet 150 gånger utan dop. Men vi bör alla låta oss döpas.

Men hur var det då med tjuven på korset? Romarna skulle säkert inte ha låtit honom kliva ner för att döpas och sedan hänga upp honom på korset igen. Ändå sa Jesus till honom: ”I dag ska du vara med mig i paradiset.” Dessutom berättar Eusebius om en romersk soldat vid namn Basilides som kom till Kristus, men som fängslades och avrättades. Skulle han hamna i helvetet för att han trodde på Kristus, men romarna inte lät honom döpas och därmed hindrade Gud från att frälsa honom? – Självklart inte. Gud är alltså tillräckligt kapabel och mäktig för att frälsa människor även utan vattenbaptism. Vattenbaptism är inte nödvändigt för att Gud ska kunna frälsa någon. Vi bör dock lyda Gud och låta oss döpas.

Fråga: Vad gäller de människor som tror men aldrig blir döpta, enligt Markus 16:16?

S: Även om Markus 16:16 inte specificerar detta, säger Johannes 3:36 och en mängd andra verser att den som tror blir frälst. Tjuven till höger om Jesus trodde och kom till paradiset utan att ha döpts, och redan före korsfästelsen döpte både Jesu lärjungar (Joh 3:26; 4:2) och Johannes Döparen för syndernas förlåtelse (Mark 1:4; Luk 1:77; Luk 3:3b). Denna vers säger det inte uttryckligen, men det finns fyra fall.

Tror och är döpta: Frälsta

Tror men är ännu inte döpta: frälsta. Denna vers säger inte detta, men Apostlagärningarna 10:45–47 visar människor som trodde och blev frälsta, vilket bevisas av att de uppriktigt talade i tungor innan de döptes med vatten.

Inte tro och vara döpt: inte frälst

Inte tro och inte vara döpta: inte frälsta, förutom att Gud kan ge särskild nåd till spädbarn som dör, personer med svåra psykiska funktionsnedsättningar osv.

Kanske är anledningen till att det andra fallet inte nämns att det är Guds vilja att alla troende ska vara lydiga mot Gud och låta sig döpas med vatten.

Dessutom verkar sammanhanget i denna vers handla om människor som är i stånd att tro. Spädbarn, personer med svår psykisk funktionsnedsättning och kanske andra som aldrig förkastat Kristus men aldrig trott omfattas inte av denna vers.

Här är ett exempel. Om min dotter i köket ber mig om växel på en dollar, och jag säger till henne: ”Ge mig en dollar och en vattenflaska, så ska jag ge dig växel.” Om min dotter ger mig båda sakerna, ger jag henne växeln. Om min dotter inte ger mig en dollar, blir det ingen växel. Men vad händer om min dotter ger mig en dollar men inte en vattenflaska? Då beror det på. Om hon säger: ”Jag letade, men jag kunde inte hitta någon vattenflaska”, då ger jag henne ändå växel. Men om hon säger något respektlöst och vägrar att ge mig en vattenflaska som hon kan skaffa, då blir det ingen växel.

En medlem i Kristi kyrka gav ett exempel: ”Om du äter och smälter din mat kommer du att leva; om du inte äter kommer du att dö.” Att smälta maten är underförstått. Men att tillämpa detta exempel på en ofrivillig kroppslig handling på ett Guds bud som vi frivilligt ska lyda, i enlighet med Markus 16:16, strider mot Guds ord, som lovar frälsning till alla som verkligen tror på följande ställen: Johannes 3:16, 18, 36; Johannes 5:24; 6:47; 11:25–26; Apostlagärningarna 10:43–48; Romarbrevet 9:33; Joel 2:32a + Apostlagärningarna 2:21 + Romarbrevet 10:9–10; 10:13; 1 Johannes 5:1, 10–13

Sammanfattning: Om du tror, låt dig döpas. Men dopet har ingen verkan alls om du inte tror.

Fråga: I Markus 16:16 säger Jesus: ”Den som tror och låter sig döpas skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd.” Människan har alltså inget val. Människan måste tro, annars skulle hon bli fördömd och straffad. Var finns då människans religionsfrihet eller trosfrihet? Hur tvingar Jesus människor att tro, annars blir de fördömda?

S: Ingen tvingas att tro. Men Gud gav inte frihet utan konsekvenser, utan frihet med konsekvenser. Om en person inte vill tro kommer Gud, efter att denne dött, att placera honom eller henne i ett annat universum, där denne har friheten att existera för evigt skild från Gud. Den platsen kallas Eldsjön.

Men jag håller med om att det inte skulle kännas som något särskilt fritt val om det vore obestridligt säkert för alla att antingen lyda Gud eller hamna i Eldsjön. Det är där tron kommer in i bilden. Gud har gett oss bevis på att Hans Ord är sant, men Gud har inte gett oss absolut visshet. Om någon inte vill tro på Gud finns det tillräckligt med ”manöverutrymme” för att denne ska kunna hitta skäl att tvivla på Gud och inte tro. Det är intressant att vi inledningsvis kan vägra att tro på Gud, för att sedan omvända oss och tro på Honom och bli frälsta. Änglar och demoner, å andra sidan, har inte fri vilja på exakt samma sätt som vi har. De kan inte förneka den. Och när en demon faller, beviljas ingen omvändelse. Kristus kom för att frälsa endast människor, inte änglar eller demoner, som det står i Hebreerbrevet 2:16.

Fråga: I Markus 16:17–18 står det: ”Och dessa tecken skall följa dem som tror: I mitt namn skall de driva ut onda andar; de skall tala i nya tungomål; de skall ta upp ormar; och om de dricker något dödligt, skall det inte skada dem; de skall lägga händerna på de sjuka, och de skall bli friska.” Och Paulus listade just dessa förmågor som den Helige Andens gåvor (1 Kor 12:10; 12:8). Betyder detta att dessa är tecken på sann tro? Bör alla troende ha dessa gåvor i alla tider? Varför ser vi inte längre dessa tecken hos kristna?

S: Den Helige Ande har gett varje kristen en andlig gåva, och olika kristna har olika gåvor, även om många av dem inte ser spektakulära ut. Precis som olika delar av vår kropp har olika funktioner, har vi olika funktioner inom församlingen (1 Kor 12:14–27). Det är inte meningen att alla ska tala i tungor (1 Kor 12:30), precis som inte alla är apostlar och profeter (1 Kor 12:29).

F: I Markus 16:18, rättfärdigar detta omnämnande av att plocka upp ormar människor i Appalachia som tror att vissa ska hantera ormar under gudstjänsten?

S: Nej. Även utan denna vers visar Bibeln att Gud ger kristna det skydd de behöver, och att Gud kommer att utföra underverk – inte bara begränsat till immunitet mot ormbett – när det finns behov. Men även med denna vers säger Bibeln att vi inte ska pröva Gud genom att utsätta oss för faror enbart för att visa upp oss.

2 Mosebok 17:2–7; 4 Mosebok 14:22; 5 Mosebok 6:16; Psaltaren 78:17–18, 40–41, 56–57; 95:8–9. Ahas är undantaget som bekräftar regeln. Även om Ahas var bekant med begreppet att pröva Gud och inte hade för avsikt att pröva Gud i Jesaja 7:12, är det inte att pröva Gud att svara när en av Hans profeter ställer en fråga till dig.

Fråga: Skrev Markus själv Markus 16:9–20?

S: Äkta kristna är oeniga om huruvida Markus 16:9–20 ursprungligen fanns med.

Externa bevis som talar för ja

För din information nämner de apokryfiska Nikodemusevangelierna I och II tal i nya tungomål, ormar och gift, men dessa är troligen skrivna senare. Observera att en källa hävdar att Justinus Martyrens Första försvarstal, kap. 45 (s. 178), hänvisar till Markus 16, men detta är felaktigt; Justinus Första försvarstal hänvisar inte till Markus 16.

Interna bevis som talar för ja: Inga.

Externa bevis som talar emot

ca 360 e.Kr. Eusebius frågor till Marianus I

325–350 e.Kr. Vaticanus: tomt utrymme där. Vaticanus har endast tomma utrymmen mellan några få böcker, såsom Malaki och Matteus.

340–350 e.Kr. Sinaiticus har också ett tomrum där, men den har ett tomrum mellan nästan alla böcker.

Observera att i Sinaiticus och Vaticanus slutar Markusevangeliet med ordet ”för” (gar på grekiska). Ingen annan bok i den grekiska litteraturen har någonsin hittats som slutar med ordet ”för”. Å andra sidan finns det många exempel på grekiska meningar och stycken som slutar med detta ord.

193–217/220 e.Kr. Clemens av Alexandria

225–254 e.Kr. Origenes

406/407 e.Kr. Hieronymus, brev 120 (till Hedibia)

Minst 6 andra antika manuskript

Sinaitisk syrisk

900–1000 e.Kr. En armenisk handskrift anger att texten tillfogats av Aristion, som Papias nämner

Vissa georgiska (från 400-talet)

Interna bevis som talar emot

Plötslig förändring av pronomen från vers 8 till vers 9. Subjektet i vers 8 är kvinnorna, medan pronomenet i vers 9, anastas, är maskulint. Men även på andra ställen förekommer plötsliga byten av pronomen, till exempel ”han” = Josef från Arimatea i Mk 15:46; ”han” = Jesus i Mk 15:47 och ”de” = Maria, Maria och Salome i Markus 16:1.

Ordförråd: 1/3 av de viktiga grekiska orden används inte eller används på ett annat sätt i resten av Markusevangeliet. Det finns totalt 166 ord och 101 unika ord. Om man bortser från egennamn, ”den” osv. finns det 75 unika viktiga ord. 15 av dem (inklusive apistia (utan tro) och sklerokardia (envis vägran att tro)) används på andra ställen i Markusevangeliet. 11 andra används i en annan betydelse.

Torra fakta: verkar sakna de livfulla detaljerna som finns i resten av Markusevangeliet.

Likheter mellan evangelierna: Matteus och Lukas följer Markus fram till slutet av vers 8.

Yttre bevis som tyder på att det är oklart: I över 8 antika manuskript saknas hela Markus 16. Bland dem finns p45 (Markus 12:29 och framåt har gått förlorat)

2386 – hela sidan saknas

1420 – hela sidan saknas

16 – skadad och saknar hela Markus 16:6 och framåt

304 – innehåller text samt kommentar

Ett kortare slut på Markus

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Etiopisk [Eth] från ca 500 e.Kr.

En katalog över handskrifter av Markusevangeliet

P45 Papyrus 45 (225) ~ skadad

B Vaticanus (325–350) ~ utelämnande

Sinaiticus (340–350) ~ utelämnande

A Alexandrinus (ca 450) ~ inkludering

C Ephraemi (450) ~ inkludering

D Bezae (500?) ~ inkludering

L Regius (750) ~ dubbel inkludering

M Campianus (850) ~ inkludering

N Purpureus Petropolitanus (550) ~ skadad

U Nanianus (900) ~ inneslutning

W Washington (400) ~ ingår i Freer Logion

Sangellensis (900) ~ inkluderad

Koridethi (800?) ~ inkluderad

Petropolitanus (850) ~ skadad/inkluderad (saknar 16:18–20)

Rossanensis (550) ~ skadad/ingår (saknar 16:14–20)

Beratinus (550) ~ skadad

Laurensis (850) ~ dubbel inkludering (exemplar med underförstått kort slut)

f1-minuskulerna (1, 118, 131, 209, 1582) ~ inkludering med anteckning eller sigla

f13-minuskulerna (13, 346, 543, 826, 828, 69, 124, 788, 983, 1689) ~ inkludering

28 (1100-talet?) ~ inkluderad

33 (1000) ~ inkluderad

157 (1100) ~ inkludering

565 (800-talet) ~ inkludering

579 (1200-talet) dubbel inkludering

700 (1100-talet?) ~ inkludering

892 (950?) ~ inkludering

1071 (1100-talet) ~ införande

1342 (1000-talet) ~ införande

1424 (800-talet) ~ inkludering

Hämtat från Markus 16:9-20, en studie av de yttre bevisen, av Jim Snapp II (2003)

Läror som är unika för Markus 16:9-20

Varje lära eller begrepp i den längre avslutningen av Markus återfinns på andra ställen i Bibeln, med undantag för fyra saker:

1. Jesus hade tidigare drivit ut sju demoner ur Maria Magdalena.

2. Tecken som följer dem som tror:

[när de tvingas], kan de utan fara ta upp ormar med händerna. (I Lukas 10:19 står det att de kunde trampa på ormar och skorpioner, vilket liknar Markus 16). Ett exempel ges också i Apostlagärningarna 28:3-6 där Paulus blir biten av en huggorm utan att ta skada.

3. [När de drivs av Anden] kan de utan fara dricka dödligt gift.

4. Detta är den allvarligaste tillrättavisningen som Jesus gav sina lärjungar och som finns nedtecknad.

Saknat innehåll: Markus 14:28 och 16:7 nämner inte att Jesus uppenbarade sig i Galiléen.

Slutsats: Om Markus 16:9–20 felaktigt lades till i vissa manuskript, skedde detta före år 150 e.Kr. Om det felaktigt togs bort, skedde detta före år 217 e.Kr.

Fråga: Bör Markus 16:9–20 betraktas som helig skrift på samma sätt som resten av Markusevangeliet?

S: Naturligtvis bör det det, om Markus skrev det. Vissa kristna hävdar dock att det, på grund av att det inkluderades tidigt och accepterades allmänt, fortfarande är helig skrift, även om det skulle ha skrivits av en sekreterare eller någon annan istället för Markus. Bruce Metzger tycks ha haft denna åsikt.

F: Vilka bevis finns det i Markusevangeliet för att Markus skrev denna bok?

S: Den tidiga kyrkan erkände enhälligt att detta var från Markus. Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, sade att det var skrivet av Markus, som följde Petrus. Även den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 905, nämner vad Papias sade.

F: Eftersom Markus inte var en apostel, varför ska då Markusevangeliet finnas med i Bibeln?

S: Markus var allmänt erkänd som Petrus tolk. Här är bevisen.

Papias (95–110 e.Kr.): ”Bland dessa säger han [Papias] att det kommer att följa ett tusenårigt rike efter uppståndelsen från de döda, då Kristi personliga herravälde kommer att upprättas på denna jord. Han återger dessutom i sin egen skrift andra berättelser som den tidigare nämnde Aristion har förmedlat om Herrens ord, liksom traditionerna från presbytern Johannes. För information om dessa punkter kan vi endast hänvisa våra läsare till böckerna själva; men nu ska vi till de redan gjorda utdragen lägga till, som en fråga av yttersta vikt, en tradition rörande Markus som skrev evangeliet, vilken han [Papias] har återgivit med följande ord: Och presbytern sade detta: Markus, som hade blivit Petrus tolk, skrev noggrant ned allt vad han kom ihåg. Det var dock inte i exakt ordning som han återgav Kristi ord eller gärningar. Eusebius’ Kyrkohistoria 3:39 (vol. 1, s. 154)

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.): »…Markus, till vilken evangeliet tillskrivs, han som var Petrus följeslagare…« Fragment av Klemens av Alexandria i Eusebius’ Kyrkohistoria, bok 2, kap. 15.

Tertullianus (198–220 e.Kr.): ”Samma auktoritet hos de apostoliska församlingarna kommer att utgöra bevis även för de andra evangelierna, vilka vi likaledes förfogar över genom deras förmedling och enligt deras sedvänja – jag menar Johannesevangeliet och Matteusevangeliet – medan det som Markus offentliggjorde kan bekräftas vara Petrus’, vars tolk Markus var. Ty även Lukas version av evangeliet tillskriver man vanligtvis Paulus. Och det kan mycket väl tyckas som om de verk som lärjungarna publicerar tillhör deras mästare.” Tertullianus, Mot Marcion, bok 4, kapitel 5, s. 350.

Fråga: När skrevs Markusevangeliet?

S: Den antimarcionitiska prologen till Markus säger också: ”Efter Petrus egen död skrev han [Markus] ner just detta evangelium….” (hämtat från The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 99). Irenaeus skriver i *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 1.1, s. 414 (182–188 e.Kr.) att Markus skrev efter Petrus och Paulus ”avgång”, vilket skulle vara strax efter ca 64–65 e.Kr. I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 8, s. 608, står det dock att Irenaeus också skrev att Matteusevangeliet skrevs medan Petrus och Paulus fortfarande levde, och vi är nästan säkra på att detta är felaktigt.

Enligt Eusebius *Kyrkohistoria* 6:14.5–7 sade dock Clemens av Alexandria att den skrevs medan Petrus befann sig i Rom omkring 45–64 e.Kr. Origenes ansåg också att Petrus fortfarande levde när Markusevangeliet skrevs.

Harnack ansåg att den skrevs före år 62 e.Kr.

I *Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 98, sägs det att dateringen av Markusevangeliet är problematisk och att de två bästa alternativen är antingen 67–69 e.Kr. eller 64–68 e.Kr.

I *New International Bible Commentary*, s. 1157, säger Stephen S. Short att det var omkring år 65 e.Kr. På s. 1183 säger Laurence E. Porter att det är klart att Markusevangeliet skrevs före Lukasevangeliet, och att Lukasevangeliet kan ha skrivits under första hälften av 60-talet.

I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 8, s. 608, anges att den bästa uppskattningen är 65–70 e.Kr., mellan den stora branden i Rom och templets förstörelse. Jose O’Callaghan fann en papyrus i grotta 7 vid Qumran som kan vara fragment av Markusevangeliet, daterade till omkring år 50 e.Kr. I The Expositor’s Bible Commentary, volym 8, s. 608, står det dock att detta ”i stor utsträckning har avvisats av Nya testamentets forskare (jfr EBC 1:420–421, not 1). De bevis som O’Callaghan lägger fram är alldeles för fragmentariska för att vara tillförlitliga.”

I *The New Geneva Study Bible*, s. 1558, står det att Markusevangeliet måste ha skrivits före år 70 e.Kr. Där tilläggs dock att om Lukasevangeliet och Apostlagärningarna färdigställdes omkring år 62 e.Kr., skulle Markusevangeliet vara ännu äldre än år 62 e.Kr.

I NIV Study Bible, s. 1490, står det att det kan ha varit på 50- eller 60-talet, eller strax före Jerusalems förstörelse år 70 e.Kr.

I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 622, anges att det var 65–70 e.Kr., även om vissa konservativa håller fast vid ett datum på 50-talet.

I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1078, står det att även om majoriteten av tolkarna daterar Markus till 65–70 e.Kr., är det mest troliga datumet 67–70 e.Kr.

I *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1318, står det att även om vissa anger ett datum så tidigt som på 50-talet, verkar ett datum mellan år 57 och 60 e.Kr. ganska troligt.

I *Dictionary of Jesus and the Gospels*, s. 528, anges att den skrevs i slutet av 60-talet, ungefär 68–70 e.Kr.

Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 903, anger att Markusevangeliet kan ha skrivits strax efter år 64 e.Kr. Det kan ha skrivits först efter år 66 e.Kr., men det kan inte ha varit långt efter år 70 e.Kr., vilket han motiverar med att Matteus och Lukas använde material från Markusevangeliet.

Fråga: Hur vet vi att Markusevangeliet idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Många författare hänvisade till Markus.

1. I 1. Klemensbrevet, kap. 15, s. 9, citeras Markus 7:6, även om detta också är ett citat från Matteus 15:8 och Jesaja 29:13.

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.) kap. 5, s. 139: Markus 2:17b, vilket också är Matt 9:13b; och Luk 5:32. (½ citat)

Papias (95–110 e.Kr.) nämner uttryckligen böckerna Markus, Matteus, Första Johannesbrevet och Petrusbrevet. Fragment 6 ur Eusebius Kyrkohistoria, bok 3, kap. 39. Eusebius skriver och ifrågasätter 2 Petrus, så Petrusbrevet avser därmed 1 Petrus.

Polykarp (ca 150 e.Kr.) citerar halva en vers: Markus 14:38b. Polykarps brev till filipparna, kap. 7, s. 34–35

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) citerar två verser ur Markus: 2:17 och 12:25. I båda fallen nämner han dem som härrörande från Frälsaren.

Kättaren Tatian (ca 172 e.Kr.) skrev en sammanställning av de fyra evangelierna som kallas Diatessaron. I den hänvisar han till 437,5 verser i Markus. Det utgör 64,6 % av hela evangeliet.

Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) nämner Lukas och Markus som ”evangeliet”. Omnämnande av 1 Korintierbrevet som författat av aposteln. Citat från Hebreerbrevet. Tal om Herrens lidande, kap. 9, s. 760–761

Den gnostiske kättaren Ptolemaios (före år 188 e.Kr.) hänvisar till Markus 15:34 enligt Irenaeus

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar hela eller delar av 18 verser i Markus. I Irenaeus’ *Mot kätterierna*, bok 3, kapitel 10.5, s. 425, nämner han Markus, Petrus tolk och efterföljare, i hans evangelieberättelse och citerar Markus 1:2a. I de första tolv kapitlen i Markusevangeliet citerar eller parafraserar Irenaeus följande: Markus 1:1, 2, 24; 3:27; 4:28; 5:31; 9:23; 10:38; 13:32; 14:21b; 16:19.

Irenaeus anspelar på Markus 6:41,44; 9:2; 10:17; 13:33.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) skriver: ”Mot slutet av sitt evangelium säger Markus” och citerar sedan Markus 16:19 i sin helhet. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 10.5, s. 426

Irenaeus nämner att Jesus gav makt att trampa på ormar och skorpioner, vilket är en hänvisning till Lukas 10:19, men skulle också kunna syfta på Markus 16:17,18.

Den muratoriska kanon (ca 170 e.Kr.) nämner Markus tillsammans med de tre andra evangelierna.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) parafraserar Markus 10:17–31 och säger: ”Dessa saker står skrivna i Markusevangeliet.” Vem är den rike mannen som skall bli frälst? kap. 5, s. 592

Tertullianus (198–220 e.Kr.) betonar författarskapet till Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Uppenbarelseboken och många av Paulus’ brev i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 4, kap. 5, s. 350.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) skriver: ”Varken aposteln Paulus eller Markus, han med det lemlästade fingret, förkunnade sådana (läror). För ingen av dessa (läror) har skrivits i Markusevangeliet.” I ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 7, kap. 18, s. 112. Hippolytus citerar också halva Markus 10:38 i ”Motbevisning av alla kätterier”, bok 5, kap. 3, s. 53

Hippolytus hänvisar till Matteus 19:17, Markus 10:18 och Lukas 18:19 och säger att det är ”av Frälsaren” i *Motbevisning av alla kätterier*, bok 5, kap. 2, s. 50.

Commodianus (ca 240 e.Kr.) anspelar på både Markus 12:42 och Lukas 21:2. *Instruktioner av Commodianus*, kap. 72, s. 217

Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar utförligt ur Markus. Hans citat inkluderar Markus 1:1–2. Han skrev också en hel kommentar till Markusevangeliet.

Origenes nämner Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Origenes, *Mot Celsus*, bok 5, kap. 56, s. 568. Han citerar även Matteus 18:1 i Origenes *Kommentar till Matteus*, bok 13, kap. 14, s. 482.

”Avhandling om omdop” (ca 250–258 e.Kr.), kap. 17, s. 677: ”Även enligt Markus sade han, med samma syfte, till Sebedeus söner.” Den hänvisar också till Markus 16:8.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) ”Även enligt Markus: ’Alla synder och hädelser skall förlåtas människors söner; men den som hädar mot den Helige Ande, honom skall det inte förlåtas, utan han skall vara skyldig till evig synd.’” (Markus 3:28–29) Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 3, kap. 28, s. 542

Firmilian av Caesarea till Cyprianus (256 e.Kr.) citerar Markus 13:6 som om det vore ”Herren själv”. (Brev 74, kap. 9, s. 392)

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.): ”Det var ’i slutet av sabbaten’, som Matteus har sagt; det var ’tidigt, när det ännu var mörkt’, som Johannes skriver; det var ’mycket tidigt på morgonen’, som Lukas uttrycker det; och det var ’mycket tidigt på morgonen, vid soluppgången’, som Markus berättar för oss. Således har ingen tydligt visat oss den exakta tidpunkten då Han uppstod.” Brev 5 till biskopen Basilides, s. 94

Theonas från Alexandria (ca 300 e.Kr.) hänvisar till Markus 11:25: ”Och precis som ni önskar att Han ska förlåta era överträdelser, så ska även ni förlåta dem deras.” Brev till Lucianus, hovmästaren, kap. 9 (vol. 6), s. 160

Adamantius (ca 300 e.Kr.) ”Håller ni med om jag visar utifrån evangelierna att de inte är påhitt?” … ”Kristi lärjungar skrev dem: Johannes och Matteus; Markus och Lukas.” Dialog om den sanna tron, första delen, ”b 5”, s. 41

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Matteus, Markus och Lukas i Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelse, från fjärde kapitlet 7–10, s. 348

Methodius (270–311/312 e.Kr.) (halvcitat) citerar Markus 11:9b, vilket också är Psalm 118:26a; Matteus 21:9b; Lukas 19:38a; och Johannes 12:13b. ”I stället för våra kläder, låt oss strö ut våra hjärtan inför Honom. Låt oss i psalmer och hymner höja våra tacksägelseroop till Honom; och låt oss utan uppehåll utropa: ’Välsignad är Han som kommer i Herrens namn;’” Tal över psalmerna, kap. 1, s. 394

Athanasius av Alexandria (ca 318 e.Kr.) citerar en del av Markus 12:29 som ”vår Herre och Frälsare Jesus Kristus säger” i Mot hedningarna, kap. 6, s. 7. Han citerar också Markus 5:7, vilket är detsamma som Lukas 4:34, i Ordets inkarnation, kap. 32.5, s. 53. Athanasius citerar Markus 13:35, vilket är detsamma som Matteus 24:42, i *Ordet blivit kött*, kap. 56.5, s. 66. Medan Athanasius inte hänvisar till några andra verser i Markus före år 325 e.Kr., hänvisar han till många andra verser i Markus efter år 325 e.Kr.

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) anspelar på Matteus 14; Markus 6, Lukas 9 och Johannes 6 när han berättar om händelsen med de fem bröden och de två fiskarna. *De gudomliga instituten*, bok 4, kap. 15, s. 115

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) anspelar på Matteus 8, Markus 4 och Lukas 8 när han talar om ”heliga skrifter” som lär att Jesus ”tvingade vindarna att lyda, haven att tjäna honom, sjukdomarna att vika och de döda att underkasta sig”. *De gudomliga instituten*, bok 4, kap. 15, s. 116

Se nästa fråga för att ta reda på vilka verser och versdelar som citerades och vilka som inte citerades.

Efter Nicea

Eusebius ”Kyrkohistoria” (318 e.Kr.), bok 3, kap. 24, s. 152, behandlar de fyra evangelierna: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. ”Nicene and Post-Nicene Fathers”, andra serien, vol. 1, s. 152

Juvencus (329 e.Kr.) skrev ett episkt diktverk som förenade de fyra evangelierna.

Hegemonius (ca 350 e.Kr.) citerar, när han skriver om Archelaus (262–278 e.Kr.), Markus 2:9 som något Jesus sagt i ett av sina tal i *Disputation with Manes*, kap. 42, s. 217

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) hänvisar med auktoritet till Johannes, Lukas, Matteus och Markus. I *Om treenigheten*, bok 10, kap. 43, s. 193

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Markus som en del av Nya testamentet. Den citerar hela Markus 1:1–2.

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) hänvisar till Markus 13:32 som ett uttalande av Jesus i Brev 8, kap. 7, s. 119

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) hänvisar till Markus 1:1,4 som evangeliet i föreläsning 3.6, s. 15

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370/390 e.Kr.) hänvisar till vart och ett av de fyra evangelierna.

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Amphilochius (–397 e.Kr.) citerar från Markus i Iambi ad Seleucum

Didymus den blinde (398 e.Kr.)

Asterius av Emesa (ca 400 e.Kr.)

Den syriska katalogen från S:t Katarina (ca 400 e.Kr.)

Severian (verksam 400–408 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) hänvisar till Markusevangeliet. Panarion, avsnitt 3, kap. 44, s. 345

Hieronymus (347–420 e.Kr.) nämner vart och ett av de fyra evangelierna vid namn i brev 53.9, s. 101.

Johannes Chrysostomos (martyrdöd 406 e.Kr.) nämner Markus i predikan 4, s. 20 (vol. 10)

Chromatius (död 407 e.Kr.)

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) anspelar på Matteus 26:47–50; Markus 14:43–46; Lukas 22:47–48; Johannes 18:3–9. Försvar mot pelagianerna, kap. 8, s. 124

Johannes Cassianus (semi-pelagian) (419–430 e.Kr.) Markus 9:23 sägs härröra från evangeliet i ”Samtal med abboten Paphnutius”, kap. 16, s. 327

Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.)

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.) hänvisar till Markus

Polychronius av Apamea (verksam 428–431) hänvisar till Markus 13:2

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (d. 450 e.Kr.) hänvisar till alla fyra evangelierna

Speculum (500-talet)

Proclus (412–485 e.Kr.) hänvisar till Markus 14:5

Bevis från kättare och förfalskade skrifter

Apostoliska konstitutionerna (375–380 e.Kr.)

Den arianske kättaren Eunomius av Cyzicus (ca 360–ca 394 e.Kr.) anspelar på Markus 10:18 (Endast Gud är god) Apologetiskt brev kap. 21 s. 61

Nestorius ”Heracleides basar” (451/452 e.Kr.)

3. De äldsta manuskripten vi har av Markus visar att det finns små variationer mellan manuskripten och en större variation, men inga teologiskt betydande fel. Slutet på Markus är den mest anmärkningsvärda variationen mellan manuskripten i hela Nya testamentet.

p45 Chester Beatty I (alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna) (100–150 e.Kr.) (tidigare ansedd att vara från slutet av 200-talet eller början av 300-talet e.Kr.) (Mk 4:36–5:2; 5:16–26; 5:38–6:3; 2 bokstäver i 6:15; 6:16–25, 36–50; 7:3–15; 7:25–8:1; 8:10–26; 8:34–9:8; 4 bokstäver i 9:9; 9:18–31; 11:27–12:1; 12:5–8, 13–19, 24–28 [147 verser]) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi som visar en del av p45 på s. 146. På s. 150–151 står det att avskriften var en fri parafras, där han försöker framhäva tanken i varje fras. I *A General Introduction to the Bible* på s. 389 står det att den ursprungliga rullen tros ha bestått av cirka 220 blad, varav vi har 30 blad kvar. Sex av dessa blad är från Markus.

300-talet – 1968 – The Text of the New Testament

300-talet – 1975 – Aland m.fl. Tredje upplagan

300-talet – 1998 – Aland m.fl. Fjärde reviderade upplagan

Slutet av 200-talet eller början av 300-talet – 1999 – Den fullständiga texten i de äldsta Nya testamentets manuskripten.

s. 84 Mk 2:2–5, 8–9; 6:30–31, 33–34; 36–37, 39–41 samt Joh 5:5; 17:3, 7–8 (6:e århundradet)

s. 88 Mk 2:1–26 (4:e århundradet)

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Markusevangeliet.

Washington-kodexen (4:e/5:e århundradet) har bevarat hela Markusevangeliet utom Markus 15:13–38.

I grotta 7 vid Qumran fann Jose O’Callaghan en papyrus, daterad till år 50 e.Kr., som kan vara fragment av Markusevangeliet. I The Expositor’s Bible Commentary, volym 8, s. 608, står det dock att detta ”i stor utsträckning har avvisats av Nya testamentets forskare (jfr EBC 1:420–421, not 1). De bevis som O’Callaghan lägger fram är alldeles för fragmentariska för att vara tillförlitliga.”

Carsten Thiede hävdar att Markus 6:52–53 finns bevarat i grotta 7 i Qumran som skriftrullen 7Q5. Detta är dock kontroversiellt, och en majoritet av de konservativa bibelforskarna accepterar inte detta. Även om till och med hans kritiker hävdar att 7Q5 faktiskt kan vara Markus 6:52–53, är fragmentet så svårt att tyda att de flesta forskare menar att man inte kan dra någon slutsats i någon riktning.

Bohairisk koptiska [Boh] 300-400-talet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Harkleisk syriska [Syr H]

Se www.BibleQuery.org/Mark Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Markusevangeliet.

Fråga: Vilka verser och versdelar i Markusevangeliet citerades av författare före konciliet i Nicea (före år 325 e.Kr.)?

A: Före år 325 e.Kr. citerade kyrkoförfattarna cirka 77,3 % av verserna i Markusevangeliet. Det motsvarar 524,38 verser. Med andra ord citeras alla de 678 verserna i Markusevangeliet utom 153,62 verser. De verser och delar av verser som inte citerats är: Markus 1:4a (8/15 ord); 1:20f (12/19 ord); 1:22f (12/18 ord); 1:27f (21/24 ord); 1:29a (6/17 ord); 1:30–32; 1:34; 1:39a (11/15 ord); 1:40; 2:2f (5/16 ord); 2:13; 2:15; 2:16m (5, inte 7, av 12 ord), 2:17a (8/23 ord); 2:18a (9 av 31 ord); 2:23f (10 av 20 ord); 3:1a (9 av 14 ord); 3:6m (inte 5, 5, inte 5 ord); 3:13; 3:17–18; 3:19f (4 av 7 ord); 3:22–23; 3:26a (9/15 ord); 3:27a (6/26 ord); 3:32–35 ord); 4:1m (7 inte 6 9 inte 11 ord); 4:2; 4:3a (2/5 ord); 4:4a (2/3 citat); 4:5a (2/3 citat); 4:12m (1, inte 5, 11 ord); 5:15a (8/26 ord); 5:16a (11/18 ord); 4:21; 4:24a (3/15 ord); 4:30a (2 av 14 ord); 4:34; 5:5f (13 av 19 ord); 5:8; 5:10f (1 av 11 ord); 5:12; 5:13m (inte 3, 10, inte 17 ord); 5:17m (2, inte 4, 3 ord); 5:18–19; 5:21f (5/21 ord); 5:22; 5:24a (4/12 ord); 5:31a (13/16 ord); 5:32; 5:33f (3/20 ord); 5:34a (5/20 ord); 5:35–36; 5:40m (inte 13, 7, inte 6 ord); 5:41m (inte 8, 7, inte 3 ord); 6:1a (3/15 ord); 6:3m (inte 5, 6, inte 16, 4 ord); 6:4a (5 av 25 ord); 6:7; 6:8a (3 av 21 ord); 6:10; 6:11a (3 av 23 ord); 6:14a (5 av 28 ord); 6:15a (9 av 15 ord); 6:17f (2/24 ord); 6:32; 6:34m (6, inte 11 5 ord); 6:37–38; 6:41m (8, inte 12 10 ord); 6:43f (4/10 ord); 6:44; 6:46–50; 6:51a (11 av 18 ord); 6:53; 7:6a (14 av 29 ord); 7:10a (2 av 19 ord); 7:17f (10 av 15 ord); 7:25f (6 av 19 ord); 7:26m (8, inte 4 av 9 ord); 7:27a (17/21 ord); 7:28a (5/18 ord); 7:29a (8/15 ord); 7:34m (inte 9, 3, inte 1 ord); 8:1; 8:5a (3/10 ord); 8:7–10; 8:11a (8/17 ord); 8:31a (5/30 ord); 8:32m (inte 4, 5, inte 4 ord); 9:2a (7/28 ord); 9:5m (7, inte 6, 15 ord); 9:7a (8/20 ord); 9:9; 9:14a (5 av 15 ord); 9:15a (3 av 12 ord); 9:16–17; 9:18f (11 av 26 ord); 9:19; 9:22a (17 av 22 ord); 9:27f (2 av 11 ord); 9:29a (3 av 14 ord); 9:31f (17 av 26 ord); 9:32; 9:34f (9 av 12 ord); 9:35a (8 av 19 ord); 9:38; 9:40–43; 9:45–46; 10:3a (2/8 ord); 10:5f (9/14 ord); 10:14a (4/22 ord); 10:29f (6/29 ord); 10:33a (10/25 ord); 10:45m (5 inte 5, 1 inte 7 ord); 10:46a (4 av 26 ord); 10:52; 11:7f (4 av 18 ord); 11:8a (9 av 16 ord); 11:17–18; 11:23f (15 av 31 ord); 12:1a (6 av 24 ord); 12:12f (4/20 ord); 12:13f (4/14 ord); 12:14a (5/39 ord); 12:18m (inte 3, 7, inte 4 ord); 12:23m (inte 3, 2, inte 4, 7 ord); 12:25a (5/16 ord); 12:26a (6/33 ord); 12:35a (12/16 ord); 12:36a (8/27 ord); 13:1f (13/19 ord); 13:4f (9/14 ord); 13:9a (12/23 ord); 13:10f (2/5 ord); 13:11as (1/6 citat); 13:12; 13:13f (7/16 ord); 13:18; 13:27m (inte 15 2 inte 3 ord); 14:5f (3/16 ord); 14:8a (9/16 ord); 14:10; 14:11m (inte 5, 1, inte 3, 6 ord); 14:12f (27/36 ord); 14:13a (9/22 ord); 14:14a (1/24 ord); 14:17; 14:18a (8/21 ord); 14:25–26; 14:27m (5, inte 5, 7 ord); 14:28–29; 14:30a (13/21 ord); 14:32–34; 14:39f (5 av 9 ord); 14:44a (8 av 18 ord); 14:45–50; 14:53f (16 av 20 ord); 14:54–57; 14:61f (16 av 23 ord); 14:63 (7/12 ord); 14:65m (5, inte 12; 3, inte 3 ord); 14:66–67; 14:68f (9/20 ord); 14:69f (5/15 ord); 14:70a (13/21 ord); 14:72a (8/18 ord); 15:1a (12/23 ord); 15:2f (7/18 ord); 15:4m (inte 6, 4 inte 4 ord); 15:6–7; 15:9a (6/13 ord); 15:10–12; 15:14f (6/15 ord); 15:15a (6/20 ord); 15:18a (4/8 ord); 15:19; 15:20a (14/20 ord); 15:21m (9, inte 5, 5 ord); 15:22; 15:24–27; 15:29a (4/21 ord); 15:33; 15:34m (inte 11, 2, inte 13 ord); 15:36f (8/19 ord); 15:37–39; 15:40a (7/24 ord); 15:41a (11/19 ord); 15:43a (16/27 ord); 15:45m (inte 2, 3, inte 5 ord); 15:46f (18/26 ord); 15:47f (3/12 ord); 16:1a (16/20 ord); 16:5a (3/16 ord); 16:6a (4/22 ord); 16:10a (3/10 ord); 16:12m (inte 6 1 inte 5 2 ord); 16:13a (5/8 ord); 16:14a (1/21 ord); 16:15a (13/24 ord)

Varje vers eller del av en vers som inte anges här har citerats. Se www.bibleQuery.org/Bible/BibleCanon/EarlyChristianNTQuotes.xls för mer information.