< Bibelfråga från John

Frågor som förekommer i mer än ett evangelium behandlas i avsnittet om evangelierna eller i det första evangeliet där de förekommer.

Fråga: Vilka är några av de utmärkande dragen i Johannesevangeliet?

S: Johannes betonar att Jesus är Gud. Jesus Kristus, Gud och Guds Son, kom och dog för att hans får ska tro, och genom att tro få ljuset och livet genom Sonen. Han använder ordet ”tro” 89 gånger, vilket är fler gånger än Matteus, Markus och Lukas tillsammans. Kristus är det enda hoppet. För dem som sätter sitt hopp till Kristus återupprättar han den samariska kvinnan, den äktenskapsbrytande kvinnan, Petrus och andra som gjort sig skyldiga till större synder än dessa.

Det råder allmän enighet om att Johannesevangeliet är det sista som skrevs, troligen till och med efter att Clemens av Rom skrev sina verk år 96–98 e.Kr. I Johannes 20:30 antyder Johannes att han inte har skrivit om många av de saker som Jesus gjorde. Johannes kände förmodligen till de andra evangelierna, och hans evangelium lägger mindre tonvikt på Jesu gärningar och fyller i luckorna när det gäller den undervisning som inte finns i de andra evangelierna. En nyckelvers är Johannes 20:31, där det står att dessa är skrivna för att vi ska tro.

När det gäller sekter är Johannes 5:23 och Johannes 20:28 bra verser att använda i samtal med Jehovas vittnen.

F: Hur ser en översikt över Johannesevangeliet ut?

S: Här är en översikt över Johannesevangeliet. De sju tecknen fullbordades före passionsveckan.

Joh 1:1–18 Prolog: Ordet blev kött

Joh 1:19–51 Början på verksamheten: Johannes Döparen och de första lärjungarna

Joh 2–11 Den offentliga verksamheten i sju tecken

- Joh 2:1–11 Tecken 1: Det första underverket: att förvandla vatten till vin i Kana

- Joh 2:12–25 Den första rensningen av templet

- Joh 3:1–21 Nikodemus frågar Jesus

- Joh 3:22–4:3 Parallell med Johannes Döparen

- Joh 4:4–42 Kvinnan vid brunnen

- Joh 4:43-54 Tecken 2: I Kana, helandet av tjänstemannens son i Kapernaum

- Joh 5 Festen i Jerusalem

- - Joh 5:16-47 Tecken 3: Helande av den lame vid Betesda-dammen i Jerusalem 5:1-15

- - Jesus och Fadern

- Joh 6:1-14 Tecken 4: Måltiden för de 5 000 vid Galileiska sjön

- Joh 6:15–21 Tecken 5: Att gå på vattnet

- Joh 6:25-71 Förklaring 1: Jag är livets bröd

- Joh 7–8 Motstånd: Lövhyddohögtiden i Jerusalem

- - Joh 7:1-52 Judarnas otro

- - Joh 7:53–8:11 Förlåtelse: Kvinnan som ertappades med äktenskapsbrott

- - Joh 8:12-59 Uttalande 2: Jag är världens ljus

- Joh 9 Tecken 6: Helandet av den blindfödde mannen i Jerusalem

- Joh 10:1-21 Uttalanden 3 och 4: Jag är porten för fåren och den gode herden

- Joh 10:22-39 Debatt vid tempelinvigningshögtiden

- Joh 10:40-42 Verksamheten i Perea

- Joh 11 Tecken 7: Uppväckandet av Lasarus i Betania. Uttalande 5: Jag är uppståndelsen och livet

Joh 12–19 Passionsveckan

- Joh 12:1-11 Smörjandet av Jesu fötter

- Joh 12:12-19 Triumfintåget

- Joh 12:20-36 Grekernas ankomst

- Joh 12:37-50 Judarnas fortsatta otro

- Joh 13–17 Den privata verksamheten

- - Joh 13–14 Den sista måltiden

- - - Joh 13 Den sista måltiden

- - - Joh 14 Uttalande 6: Jag är vägen, sanningen och livet

- - Joh 15–16 Uttalande 7: Jag är den sanna vinstocken

- - Joh 17 Jesu översteprästliga bön

- Joh 18–19 Passionen

- - Joh 18:1–12 Jesus förråds och grips

- - Joh 18:13–19:15 Rättegångarna mot Jesus

- - Joh 19:16–42 Korsfästelsen, döden och begravningen

Joh 20 Uppståndelsens triumf

Joh 21 Epilog: Fisket och måltiden

- Mirakulös fångst av 153 fiskar 21:1-14

- Petrus återinsätts 21:15-25

Johannesevangeliet är stilistiskt mycket likt 1, 2 och 3 Johannesbrevet. Johannes försöker inte ödmjukt besvara frågan: ”Vem är Jesus?”. Istället förkunnar Johannes djärvt och med dundrande röst: ”Detta är Jesus!” Vi bör också vara djärva i vår förkunnelse av evangeliet.

Fråga: Skiljer sig detaljerna om Jesu liv i Johannesevangeliet väsentligt från det som de tre första synoptiska evangelierna har gemensamt, såsom den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 952) hävdar?

S: Johannes har andra detaljer, men de är förenliga. Johannes skrevs troligen efter de tre första evangelierna. Han fokuserade mindre på de historiska detaljerna, som redan var utförligt behandlade i de tre första evangelierna, och mer på innebörden av det som Kristus lärde.

Se avsnittet om evangelierna för en fullständig jämförelse av de fyra evangelierna i 317 punkter.

F: Bör Joh 1:1 översättas som ”var gudomlig”, ”var Gud” eller ”var en Gud”, som Jehovas vittnen hävdar?

S: Det bör översättas med ”var Gud”. Här följer en sammanfattning av de språkliga och övriga bevisen.

Inte bara ”en” gud: Samma grammatiska form, theos utan ho på grekiska, avser Jehova-Gud i Lukas 20:38. Inte ens Jehovas vittnen översätter samma grekiska ord som ”en Gud” i Johannes 1:6, 12, 13, 18.

Även om Jehovas vittnen mellan 1962 och 1983 brukade citera Johannes Grebers översättning för att stödja sin egen översättning, visste de redan 1956 att Grebers hustru fungerade som andemedium för att frambringa översättningen!

Inte bara gudomlig: Om Johannes endast hade avsett att säga att Jesus var gudomlig, kunde han ha använt adjektivet theios. Johannes betonade dock att Jesus faktiskt är Gud.

Ordet var Gud:

Observera att det finns ännu starkare bevis än moderna språkvetenskapliga studier som visar att Johannes 1:1 innebar att Ordet var Gud. Det finns ett annat tillvägagångssätt. Tänk om vi kunde fråga kristna som hade ny testamentlig grekiska som modersmål vad Johannes 1:1 betydde? Det kan vi göra. Se frågan efter den nästa för svaren, även om du som Jehovas vittne förmodligen inte kommer att gilla hur de tidiga kristna förstod sitt eget språk.

Fråga: Vilka andra exempel finns det i Joh 1:1 på hur Jehovas vittnen förvränger sina skrifter?

S: Här är några exempel.

Joh 1:1: Man har lagt till ”en” i meningen ”Ordet var en gud”.

Luk 23:43 ”Sannerligen säger jag dig idag: Du skall vara med mig i paradiset.” (Detta fick det att verka som om Jesus talade idag, istället för den grekiska betydelsen att den ångerfulle tjuven skulle vara i paradiset idag.)

Apostlagärningarna 10:36: Ordet ”andra” har lagts till och satts inom hakparenteser.

Rom 8:32: Ordet ”andra” har lagts till utan kursiv stil eller hakparenteser.

Kolosserbrevet 1:16–20: Ordet ”andra” lades till fyra gånger.

Filipperbrevet 2:9: Ordet ”andra” lades till utan kursiv stil eller hakparenteser.

Fråga: Vad lärde den tidiga kyrkan om denna vers i Joh 1:1 och om att Ordet är Gud?

S: Det är ibland intressant att höra vad moderna forskare, 2000 år senare, säger att det grekiska ordet betydde. Men det som är ännu mer intressant är hur kyrkoledare som levde för 1700–1800 år sedan, av vilka många talade ny testamentlig grekiska sedan de var spädbarn, förstod vad Johannes 1:1 betydde på sitt eget språk.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.)

”Ty när vi uttalar ett ord, föder vi ordet; dock inte genom avskiljning, så att ordet [som kvarstår] i oss minskar när vi uttalar det; och precis som vi också ser hända i fallet med en eld, som inte minskar när den har tänt [en annan], utan förblir densamma;... Visdomens Ord, som själv är denna Gud, född av alla tingens Fader, och Ordet, och Visdomen, och Kraften, och Faderns härlighet, kommer att vittna för mig...” Dialog med Trypho, kap. 61. Se även kapitel 55, 56, 59, 62–64, 66, 74–78.

Teofilus, biskop av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) ”Ty den gudomliga skriften själv lär oss att Adam sade att han hade hört rösten. Men vad annat är denna röst än Guds Ord, som också är Hans Son?” Brev till Autolycus, bok 2, kap. 22, s. 103

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.)

”Men att Han [Jesus] i sig själv, i egen rätt, bortom alla människor som någonsin levt, är Gud, och Herre, och Evig Konung, och det inkarnerade Ordet, förkunnat av alla profeterna, apostlarna och av Anden själv, kan ses av alla som har nått fram till ens en liten del av sanningen.” (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 19.2, s. 449).

”Vet att varje människa antingen är tom eller full. Ty om hon inte har den Helige Ande, har hon ingen kunskap om Skaparen; hon har inte tagit emot Jesus Kristus, livet; hon känner inte Fadern som är i himlen;...” (Irenaeus, fragment 26, s. 572)

”Hon [kyrkan] tror också på dessa [läromässiga] punkter precis som om hon vore en enda själ... Ty de kyrkor som har grundats i Tyskland tror inte på eller för vidare något annat, inte heller de i Spanien, inte heller de i Gallien, inte heller de i Österlandet, inte heller de i Egypten, inte heller de i Libyen, inte heller...” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 1, kap. 10.2, s. 331

Tertullianus (ca 213 e.Kr.) (latin) ”Ordet är alltså både alltid i Fadern, som Han säger: ’Jag är i Fadern’; och är alltid hos Gud, enligt vad som står skrivet: ’Och Ordet var hos Gud’; och aldrig skilt från Fadern, eller något annat än Fadern, eftersom ’Jag och Fadern är ett.’” Mot Praxeas, kapitel 8, s. 603.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) efter att ha citerat en del av Johannes 1:1: ”Om Ordet alltså var hos Gud och också var Gud, vad följer då av detta? Skulle man säga att han talar om två gudar? Jag skall visserligen inte tala om två gudar utan om en; om två personer dock och om en tredje ordning (disposition), nämligen den Helige Andens nåd. Ty Fadern är visserligen en, men det finns två personer eftersom det också finns Sonen; och sedan finns den tredje, den Helige Anden. Fadern beslutar, Ordet verkställer och Sonen uppenbaras, genom vilken man tror på Fadern. Den harmoniska ordningen leder tillbaka till en enda Gud; ty Gud är en. Det är Fadern som befaller, Sonen som lyder och den Helige Ande som ger förståelse; Fadern är över allt, Sonen är genom allt och den Helige Ande är i allt. Och vi kan inte tänka oss en enda Gud på något annat sätt än genom att i sanning tro på Fadern, Sonen och den Helige Ande.” Mot Noetus kätteri, kapitel 14, s. 228

Fråga: Stämmer det att läran om att Jesus var Gud i mänsklig gestalt, enligt Joh 1:1, inte fastställdes förrän efter år 300 e.Kr.?

S: Nej. Karen Armstrong fastslog detta kategoriskt i *A History of God*, s. 81, och det är häpnadsväckande vad vissa tryckta böcker kan komma undan med att påstå. Det finns inga ortodoxa kristna eller arianer som hävdade att Jesus inte var Gud, även om arianerna menade att Jesus var av en annan substans och Gud på ett annorlunda och underordnat sätt. Före år 300 e.Kr. ansåg de fem tidiga kyrkofäderna som citerades i föregående fråga definitivt inte att läran om att Jesus var Gud i mänsklig gestalt behövde någon slutgiltig fastställelse. Ignatius, som var en lärjunge till aposteln Johannes, brukade gärna säga att ”Jesus är Gud”. Aposteln Tomas behövde inget kyrkomöte när han sade till Jesus i Johannes 20:28: ”Min Herre och min Gud!”

Det är visserligen sant att gnostikerna var kättare som hade mycket märkliga uppfattningar om Gud, men de accepterades aldrig som kristna av ortodoxa kristna. Oavsett detta erkände även de att Jesus var Gud, om än i en helt annan och märklig bemärkelse.

Arianerna var en annan kättersk grupp som fördömdes vid konciliet i Nicea år 325 e.Kr. De hade en ”låg” uppfattning om Jesus, eftersom de trodde att det fanns en tid då han inte fanns, och att Jesus var av en annan substans än Fadern. Men även de var överens om att Jesus var Gud; det var bara det att de felaktigt trodde att Jesus inte var av samma natur som Fadern.

Jag antar att en brist hos trosbekännelserna är att vissa kan misstolka syftet med dem. Kontroversen vid konciliet i Nicea om arianismen handlade inte om huruvida Jesus var Gud eller inte, utan om hur Jesus var Gud.

Fråga: Hur kunde Ordet i Joh 1:1 både vara Gud och vara hos Gud?

S: På samma sätt som Sonen kunde vara både Gud och ha en Gud i Hebreerbrevet 1:8–9. Förutom att syfta på falska gudar har ordet ”Gud” åtminstone fyra betydelser när det gäller den sanna Guden. ”Gud” kan betyda enbart Fadern, enbart Sonen, enbart Anden eller de tre i Treenigheten.

Här är vad den tidiga kyrkofadern Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) sade i ”Mot Noetus’ kätteri”, kap. 14, s. 228: ”Om Ordet då var hos Gud och också var Gud, vad följer då av detta? Jag ska visserligen inte tala om två gudar utan om en; däremot om två personer och om en tredje verksamhet (disposition), nämligen den Helige Andens nåd. Ty Fadern är visserligen en, men det finns två personer eftersom det också finns Sonen; och sedan finns den tredje, den Helige Anden.”

Fråga: Hur kunde Gud i Joh 1:1 bli människa?

S: Å ena sidan är svaret enkelt: den Allsmäktige Guden kan uppenbara sig hur Han än önskar. Å andra sidan är detta ett djupgående mirakel. Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) funderade över inkarnationens mysterium i sin ”Diskurs om korset” (vol. 8) s. 756 ”Av dessa skäl kom Han till oss; av dessa skäl, trots att Han var okroppslig, skapade Han åt sig själv en kropp efter vårt mönster, uppenbarade sig som ett får, men förblev ändå Herden; ansågs vara en tjänare, men avstod inte från sin sonskap; bars [i livmodern] av Maria, men var klädd i [sin Faders natur]; vandrade på jorden, men fyllde himlen; uppenbarade sig som ett spädbarn, men avstod inte från sin naturs evighet; var klädd i en kropp, men begränsade inte sin gudomlighets orörda enkelhet; ansågs vara fattig, men berövades inte sina rikedomar; behövde näring i den mån han var människa, men upphörde inte att föda hela världen i den mån han är Gud; antog en tjänares gestalt, men förringade inte sin Faders likhet.”

Justin Martyr gav i sin ”Dialog med Trypho den jude”, kapitel 61, s. 227, en liknelse om hur eld tänds från eld. Den ursprungliga elden minskas inte på något sätt.

(Observera att citaten från den tidiga kyrkan på denna webbplats alla är hämtade från Ante-Nicene Fathers och Post-Nicene Fathers I och II.)

Fråga: I Joh 1:1 har jag haft svårt att förstå Kristi teantropiska natur. Var Jesus mentalt fullt mogen och visste han allt redan som spädbarn? Även om han blev människa, hade han fortfarande Guds oändliga sinne? I Luk 2:52 står det: ”Och Jesus växte till i visdom och storlek och i nåd hos Gud och människor.” Om Jesus inte förändrades i sin väsen när han blev människa, varför växte han då i kunskap, visdom och nåd hos Gud, när han redan var den oändlige Guden?

S: Många saker om Gud kan lättare förstås genom jämförelse med en analogi från naturen. Men inkarnationens mysterium har ingen motsvarighet i naturen.

Även om vi inte kan veta allt om inkarnationen, kan vi lära oss vad Skriften har uppenbarat om den. Sammanfattningsvis finns det alltså fem viktiga punkter att känna till.

1. Jesus är till 100 % Gud. Han var till 100 % Gud innan han föddes, på jorden och nu i himlen. (Joh 1:1; 20:28; Kol 1:5–20; Hebr 1:6, 8, 9)

(Naturligtvis var himlen inte tom när Jesus kom till jorden. Jag tar dock inte med detta som en punkt, eftersom detta – Guds oskiljbarhet – tillsammans med distinktionen mellan Fadern, Sonen och Anden är punkter som rör treenigheten, inte inkarnationen.)

2. Jesus var till 100 % människa från den tidpunkt då han befann sig i livmodern och framåt. Han var lik oss i alla avseenden, förutom att han var utan synd. (Hebreerbrevet 2:14–18; 4:15; 5:1–2)

3. Jesus var bara en person. (Det fanns inte två skilda varelser, en Gud-Jesus och en människa-Jesus, som den extrema nestorianismen lutar åt.)

4. Jesus hade två skilda naturer. (Jesu mänsklighet uppgick inte i hans gudomlighet. När det står att Jesus led, led han verkligen. När det står att Jesus frestades, frestades han verkligen. Dessa saker förnekas av de mer extrema delarna av den felaktiga läran om monofysitismen.)
Men även om man förstår dessa fyra saker, saknas fortfarande en sak som man måste inse för att kunna få ihop dem.
5. Det mesta av Jesu härlighet var dold. Jesus tömde sig frivilligt på många av sina gudomliga egenskaper enligt Filipperbrevet 2:6–7. Det är därför Jesus uttryckligen bad Fadern att återge honom den härlighet som Jesus hade innan världen blev till, i Johannes 17:5. Så, för att besvara den första delen av din fråga: på jorden växte Jesus i visdom, kroppslig storlek och i nåd – inte bara som det fullkomliga spädbarnet, utan sedan som den fullkomliga lille pojken, den fullkomliga större pojken och sedan den fullkomlige mannen. Jesus lärde sig lydnad, led och dog, vilket han endast kunde ha gjort om han frivilligt och tillfälligt avstod från en del av sin makt.

Fråga: I Joh 1:1, på vilket annat sätt vet vi att Jesus är Gud?

S: I boken ”1001 Bible Questions Answered”, s. 27, står det att detta bevisas genom sju punkter.

1. Alla namn på Gud i Gamla testamentet förenas i Jesus Kristus.

2. Jesus tog emot mänsklig tillbedjan. Antingen hade han fel i att göra det, eller så hade han rätt i att göra det.

3. Jesus förlät synder mot Gud.

4. Jesus visade Guds makt.

5. Jesus visade allvetande (även om han kanske inte hade detta på jorden före sin uppståndelse).

6. Jesus hävdade allestädesnärvaro.

7. Nya testamentet säger att Jesus är Gud och ska hedras på samma sätt som Fadern.

Se Hard Sayings of the Bible, s. 490–492, för mer information om Johannes 1:1 och treenigheten.

Fråga: I Joh 1:1, var detta begrepp om ett evigt ord hämtat från den grekiska filosofin?

S: Nej, det finns inga belägg för detta. Den grekiske filosofen Platon skrev visserligen om ett evigt ord, logos, redan före Johannesevangeliet, och Herakleitos från Efesos (ca 500 f.Kr.) använde logos för att beteckna ett rationellt princip. Även den judiske filosofen Filon använde termen logos. Det finns dock inga belägg för att Johannes lånade från detta.

I stället för att Johannes skulle ha lånat från den grekiska filosofin, skulle till och med en sekulär person kunna hävda att begreppet om ett mäktigt och levande Ord lånades från det gamla testamentets tankegångar, såsom 1 Mosebok 1:1 på hebreiska.

Gamla testamentet var inte hämtat från grekisk tanke, eftersom Mose och israeliterna föregick all skriftlig grekisk litteratur som vi känner till. Theofilus av Antiochia i , som skrev (168–181/188 e.Kr.), var den förste att påpeka detta i sitt Brev till Autolycus, bok 3, kap. 30, s. 121

I Wycliffe Bible Dictionary, s. 441, står det att Döda havsrullarna tyder på att Johannesevangeliet, i stället för att vara ett hellenistiskt dokument från 200-talet, ”tydligare än någonsin framstår som ett verk från det första århundradets Palestina tack vare dess många paralleller med Qumran-texterna”.

Fråga: Fanns det, enligt Joh 1:1, en tid innan Jesus existerade?

S: Nej. De arianska kättarna trodde detta, men ortodoxa kristna hävdade mer eller mindre enhälligt att Jesus föddes av Fadern innan tiden började. Ett undantag från detta var den tidiga kyrkofadern Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.). Men även om Jehovas vittnen åberopar Justinus Martyr för att försöka stödja sina trosuppfattningar, är deras åberopande vilseledande. I sin ”Dialog med Tryfo” ägnar Justin tretton kapitel (55–56, 59, 61–64, 66, 74–78) åt att bevisa att Jesus är Gud.

Bibeln ger inga entydiga svar på många frågor om hur det var innan tiden började. Och även om den gjorde det, skulle vi förstå svaren? I Titusbrevet 1:2 står det att Gud lovade evigt liv ”innan tiden började”. Allt skapades genom Kristus (Kolosserbrevet 1:16; Johannes 1:3). Om ”allt” inkluderar tiden (vilket vi antar här), då existerade Jesus innan tiden fanns.

Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 27–28, för mer information om att det inte fanns någon tid innan Jesus existerade.

Fråga: I Joh 1:1 existerade Jesus då endast i Guds förutvetenhet, såsom The Way International lär ut?

S: Nej. Vi var alla förutbestämda av Gud, men Jesus skilde sig från oss genom att han existerade i himlen redan innan tiden började.

Fråga: Eftersom Ordet (Logos) är Gud i Joh 1:1, betyder detta då att Gud är opersonlig, såsom Mary Baker Eddy, grundaren av sekten Christian Science, lärde ut i *Science and Health with Key to the Scriptures*, s. 117?

S: Nej. Bara för att Gud har vissa egenskaper som vi inte har (oändlig, osynlig, treenighet i enhet, etc.) utesluter det inte att Gud också har vissa egenskaper som vi också har, om än ofta i mindre grad (förmåga att älska, intelligens, vilja, känslor, etc.). Så bara för att Ordet är Gud betyder det inte att vi måste förneka de många bibelverserna som visar att Gud har personlighet.

Vilka bibelverser visar då att Gud har en personlighet? Personlighet innefattar förnuft, vilja och känslor. En dator kan visserligen lagra kunskap utan att ha någon personlighet, men en dator har inte kärlek, vrede och andra känslor, och en dator har inte någon vilja.

När vi ropar ”Abba” eller ”Pappa” i Galaterbrevet 4:6, Markus 14:36 och Romarbrevet 8:15, så lovad vare Gud att vi ropar till en personlig varelse.

Fråga: Om allt skapades genom Ordet i Joh 1:2, omfattar det då tid, rum, vetenskap, naturlagar och matematik?

S: Förmodligen, även om denna vers inte skrevs för att bevisa just det. En logisk sanning, som att a = a, och en logisk motsättning, som att a inte är lika med a, är dock inte saker, och denna vers handlar inte om sådana.

F: I Joh 1:4, på vilket sätt är Jesus människornas liv?

S: Jesus är människornas liv på minst tre sätt.

Fysiskt sett hålls allt samman av Jesus, enligt Kolosserbrevet 1:17.

I evigheten är det endast genom Jesus som vi blir frälsta, vilket framgår av Apostlagärningarna 4:12.

Livet i Kristus idag: Jesus ger mening, glädje och fullhet åt de kristnas liv på jorden idag.

F: Fullbordade Jesus i Joh 1:4 sitt uppdrag redan innan han korsfästes, som Jamal Badawi hävdar i tabell 3 i sin kassettserie 9?

S: Nej. Johannes 1:4 skrevs visserligen före berättelsen om Jesu korsfästelse. Men vem som helst bör inse att Badawi här försöker fiska efter invändningar: Johannes 1:4 skrevs till och med före berättelsen om Jesu födelse.

Fråga: I Joh 1:6,19, är den Johannes som nämns här författaren till denna bok?

S: Nej. Den Johannes som nämns här är Johannes Döparen, medan författaren är aposteln Johannes, Jakobs bror.

Fråga: Fanns det, enligt vad som står i ”Asimov’s Guide to the Bible” på s. 965, vissa efter korsfästelsen som trodde att Johannes Döparen var Messias, såsom det står i Joh 1:8?

S: Det finns inga direkta bevis för detta. Det fanns dock en grupp, känd i senare tider, som kallades mandéerna, som trodde detta. Mandéerna bodde i träskmarkerna i södra Irak, men det är inte känt när eller var de uppstod.

Fråga: Hur är Jesus i Joh 1:9 det sanna ljuset som lyser för varje människa?

S: På minst två sätt.

För alla: Sanningen och budskapet i evangeliet om Jesus Kristus förkunnas för alla. Jesus är det enda sanna ljuset. Vissa väljer att leva som ljusets barn och vill veta vad som behagar Herren (Efesierbrevet 5:8–10), medan andra inte gör det.

För de troende: Jesus är vårt livs ljus. Han ger oss glädje, tillfredsställelse, mening och ett syfte som gör att allt är värt besväret.

F: I Joh 1:13, är det inte vår vilja som gör att vi blir födda på nytt?

S: Det är Guds nåd. Gud är mycket barmhärtig, nådig och rättvis. Dessa fakta bör dock inte få oss att glömma att rätten att bli födda på nytt tillhör Gud, inte oss.

Fråga: I Joh 1:14, hur kunde den Allsmäktige Guden, med evigt liv, bli en dödlig människa som dog?

S: Eftersom den treenige Guden är allsmäktig kan Gud låta en särskild person av sig själv bli en dödlig människa. Att Jesus var på jorden betyder inte att himlen var tom. Att Jesus dog på korset betyder inte att Fadern eller den Helige Ande någonsin dog.

Fråga: I Joh 1:14, hur kunde de se Jesu härlighet, eftersom Jesus uttömde sig själv i Fil 2:6–7?

S: Jesu härlighet är inte ett binärt tillstånd. Dessutom säger Filipperbrevet 2:6–7 att Jesus uttömde sig själv, men det nämner inte härligheten i sig. Filipperbrevet 2:9 säger att Gud upphöjde Jesus till den högsta platsen, vilket antyder en upphöjd, ”förhärligad” ställning för Jesus, men inte någon inre förändring.

Fråga: Hur kunde Guds natur i Joh 1:14 blandas/förenas/placeras vid sidan av Jesu mänskliga natur?

S: Många kätterier har besvarat detta felaktigt. Kristus var inte en Gud som bara verkade vara en människa (doketisterna), en människa och Gud till namnet istället för den Allsmäktige Guden (ebioniterna), ett spöke (gnostikerna), en människa i vilken Kristus tog sin boning (Paulus av Samosata), åtskild/uppdelad (nestorianerna) eller förvirrad (monofysiterna). Det finns förmodligen ingen analogi från livet på jorden som verkligen är tillräcklig som exempel på Jesus Kristus gudomliga natur och mänskliga natur. Här är två felaktiga läror.

Nestorianismen (två viljor): Nestorius lärde att Jesus hade två separata viljor: en gudomlig och en mänsklig. Medan Nestorius endast befann sig i villfarelse, gick några av hans senare anhängare ännu längre. Det är nästan som om Jesu mänskliga vilja och gudomliga vilja i Getsemane trädgård kämpade mot varandra, och den gudomliga viljan segrade. De cirka 200 biskoparna vid konciliet i Efesos fördömde nestorianismen år 431 e.Kr.

Monofysitism (endast en natur): Som motsats till nestorianismen hävdade monofysitismen att de två naturerna var sammansmältade, som om en droppe honung av mänsklig vilja föll ner i havet av gudomlig vilja. Monofysitismen kan leda till vissa obehagliga scenarier. I sin yttersta form innebär den att Jesus lugnt gick igenom livet, och att alla Jesu kampar – mot frestelserna under de 40 dagarna, i Getsemane trädgård och vid korset – nästan bara var en föreställning. Monofysitismen fördömdes av 250 till 350 biskopar vid konciliet i Chalcedon år 451 e.Kr. I modern tid har den katolska kyrkan och den koptiska (monofysitiska) kyrkan återupprättat sina relationer med varandra.

Den ortodoxa (allmänna) kristna ståndpunkten: Efter dessa två omvälvande koncilier blev den slutgiltiga ståndpunkten: ”Jesus Kristus, Guds logos som blivit människa, är en enda person i två naturer, vilka existerar i denna enda Person utan förvirring, utan förändring, utan delning och utan åtskillnad.”

Bibeln ger följande ledtrådar om Jesu mänskliga och gudomliga naturer.

a. Betonade att Jesus var människosonen: Lukas 5:24; 6:5; 6:22; 8:31; 22:22,69; Johannes 12:34; Uppenbarelseboken 1:13

b. Härstamning: Lukas 1:32; Romarbrevet 1:3; 9:5; 2 Timoteusbrevet 2:8; Hebreerbrevet 7:14; Matteusevangeliet 1:1.

c. Fysisk kropp: Lukas 24:39; Johannes 4:2; Hebreerbrevet 10:5,10; 1 Johannes 1:1; 1 Timoteus 3:16; 2 Johannes 7.

d. En människa (med mänsklig natur) under sin tid på jorden: Apostlagärningarna 2:22,23; Filipperbrevet 2:7,8; Hebreerbrevet 2:14.

e. Fortfarande människa i himlen: 1 Timoteusbrevet 2:5; underförstått i Hebreerbrevet 13:8.

f. Vår broder: Markus 3:35; Lukas 8:21; Hebreerbrevet 2:11,12,17

g. Led som människor: Hebreerbrevet 2:9,18; 5:8; Romarbrevet 8:17; 1 Petrusbrevet 1:11; 4:13; 5:1.

h. Frestad som vi: Hebreerbrevet 2:18; 4:15; Matteus 4:1–10; Markus 1:13; Lukas 4:1–12.

i. Jesus var en människa i alla avseenden, utom att han var utan synd: Hebreerbrevet 2:17.

Fråga: I Joh 1:14, förlorade Jesus sin gudomlighet när han kom till jorden, som Herbert W. Armstrong hävdade?

S: Nej. Jesus tömde sig själv (Filipperbrevet 2:7) och avstod tillfälligt från mycket av sin härlighet (Johannes 17:5), men Jesus tillbads fortfarande på jorden före sin korsfästelse som Gud av de vise männen (Matteus 2:11–12), lärjungarna (Matteus 14:33) och den blinde mannen (Johannes 9:38). Jesus kallade sig själv vid Guds heligaste namn i Johannes 8:58.

Fråga: Hur var Jesus i förhållande till sin äldre släkting, Johannes Döparen, enligt Joh 1:15?

S: Medan Johannes Döparen föddes några månader före Jesus, fanns Jesus i himlen från begynnelsen. Jesus var också före Johannes Döparen i ära, eftersom Jesus är Guds Son.

Fråga: I Joh 1:17, var det Mose som gav lagen, eller var det Gud som gav den?

S: Båda. Gud gav lagen till Mose för att han skulle ge den till folket, och det var vad Mose gjorde. Gud är författaren, och Mose var ”brevbäraren” som levererade brevet.

Fråga: I Joh 1:18 står det att ingen människa har sett Gud. Hur kan då Jesus vara Gud, eftersom människor har sett Jesus?

S: När Jesus kom till jorden, som det står i Filipperbrevet 2:7, tömde Jesus sig själv på mycket av sin härlighet. I Johannes 17:5 bad Jesus att Fadern skulle återge honom härligheten.

När Mose var hos Gud lade han en slöja över sitt ansikte, enligt 2 Mosebok 34:33–35 och 2 Korintierbrevet 3:13–16. De såg fortfarande Mose, men inte den härlighet som visades på hans ansikte efter att han hade varit hos Gud. Detta är en förebild för Jesu ankomst till jorden som Gud i förhöljd form.

Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 492–493, och ”When Critics Ask”, s. 403–404, för ett kompletterande svar.

Fråga: I Joh 1:18 står det att ingen människa har sett Gud – hur kunde då Jesus ha sett Gud?

S: Jesus var inte en människa innan han blev avlad av Maria; Jesus har funnits sedan evighetens begynnelse. Så, märkligt nog, var Johannes Döparen några månader äldre än Jesu mänskliga natur, men Jesus själv var mycket äldre än Johannes Döparen.

Fråga: Är Jesus i Joh 1:18 Guds ende Son, eller kan även vi vara Guds söner, som det står i Joh 1:12?

S: Vi kan vara Guds söner, men Jesus är Guds enfödde Son. Bibeln ger två bildliga uttryck som gäller oss: vi är adopterade in i Guds familj, och vi är pånyttfödda in i Guds familj. Jesus var varken adopterad eller pånyttfödd. Jesus var Gud Sonen från evighetens begynnelse, och Jesus blev människa utan någon biologisk far.

Fråga: Varför sa Johannes Döparen i Joh 1:21 att han inte var Elia, när Jesus sa att han var det i Matt 11:14?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. I Malaki 4:5 står det att Elia skulle komma före Herrens stora och fruktansvärda dag. Elia själv (inte Johannes Döparen) visade sig vid förklaringen och är med största sannolikhet ett av de två vittnena i Uppenbarelseboken 11:1–12.

2. Om Johannes helt enkelt hade sagt att han var Elia, skulle de ha tolkat det som att han bokstavligen var samma person som Elia, och då skulle Johannes ha uttryckt sig felaktigt.

3. Johannes kunde ha förklarat att han inte var den bokstavliga Elia, men att han kom med Elias roll och syfte, vilket var vad Jesus menade i Matteus 11:14.

4. Men även om Johannes visste att han var Messias förelöpare, kanske han själv inte visste att han var uppfyllelsen av den Elia som skulle komma. Därför kan det hända att Johannes talade endast utifrån vad han visste.

Fråga: I Joh 1:21, hade Johannes Döparen fel när han sa att han inte var Elia, såsom kättaren Rev. Moon lär ut i ”Det gudomliga principen” (femte upplagan 1977)?

S: Först följer här vad pastor Moon, som påstås vara Kristus återkommen, säger, och därefter svaret.

Pastor Moons ”Divine Principle”, s. 161: ”...Johannes Döparen, som hade förolämpat Jesus. Hur förolämpade Johannes Döparen honom? Johannes misslyckades med att fullfölja sitt uppdrag att tjäna och ta hand om Jesus.”

Motbevis: 1. Om Johannes misslyckades med sin undervisning, varför sa då Jesus i Matteus 21:32 att folket skulle tro på Johannes Döparen?

2. Johannes 10:41–42 visar att Johannes vittnesbörd ledde många till att tro på Jesus. Vi bör vara försiktiga med att fördöma en martyr som dog för Guds skull som en som misslyckades och kränkte Gud. När Jesus säger att den som är minst i himmelriket är större än [Johannes Döparen] syftar han på det faktum att Jesus ännu inte hade öppnat vägen till himlen, och att Johannes Döparen faktiskt var den siste profeten under det gamla förbundet.

3. Om Johannes Döparen verkligen var Elia i en ny inkarnation, skulle just Johannes av alla människor veta det. Ändå hade Johannes Döparen rätt när han sa att han inte var Elia som återuppstått från de döda.

4. Johannes predikade visserligen i Elias ande och kraft, men Jesus sa aldrig att Johannes och Elias var samma person.

Johannes Döparen var stor i Herrens ögon enligt Lukas 1:15, och Herren känner till framtiden.

Fråga: Varför krävde Gud i Joh 1:29 ett offer för att förlåta våra synder, eftersom vi borde förlåta andra utan att kräva mer än omvändelse?

S: Vi förlåter våra bröder utan att kräva mer än omvändelse, eftersom en synd mot oss är av en annan art än en synd mot Gud.

Fråga: Hur kunde Johannes i Joh 1:31,33 inte känna igen Jesus, när deras mödrar var kusiner?

S: Det grekiska ordet här, oida, betyder fullständig kunskap. Johannes menade att han naturligtvis inte skulle känna igen Honom. Johannes tillade omedelbart att han faktiskt kände igen Honom eftersom Gud hade uppenbarat det för honom.

I boken *When Critics Ask*, s. 404–405, påpekas att Johannes kände Jesus genom ryktet och kanske genom personlig bekantskap, men att det var endast genom den Helige Ande som han kände Jesus genom gudomlig uppenbarelse.

Fråga: I Joh 1:32–33, hur kunde den Helige Ande ha en lokaliserad närvaro och vila på Jesus i form av en duva?

S: Att den Helige Ande under en tid har en särskild lokaliserad närvaro hindrar inte Honom i allmänhet från att befinna sig var som helst annars där Han önskar. Som en kraftigt förenklad analogi kan nämnas en science fiction-tv-serie som hette Doctor Who. När en av karaktärerna råkade ut för en olycka med en tidsresemaskin, hade han en lokal närvaro i tre olika tidsperioder samtidigt. Eftersom vi kan föreställa oss detta, varför kan inte Gud ha flera lokala närvaron, eller till och med ett oändligt antal lokala närvaron?

Se även diskussionen om Habackuk 3:3.

Fråga: Varför klagade inte Jesus i Joh 1:38–39 när de kallade honom Rabbi (Mästare), eftersom Jesus i Matt 23:7–8 sa att ingen ska kalla er mästare?

S: Jesus, som är Guds Son, har en auktoritet och ära som vi inte har. Vi bör inte heller kalla någon annan vår Gud, Frälsare eller Herre, och det är rätt att kalla Jesus allt detta.

Fråga: När var den tionde timmen i Joh 1:39?

S: I deras kultur började dagen vid soluppgången omkring kl. 06.00. Den tionde timmen var efter kl. 16.00.

F: I Joh 1:40, sökte lärjungarna efter en ”mer värdig Jesus” hos Johannes, jämfört med att Jesus sökte upp och valde ut lärjungarna i de andra tre evangelierna, som den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible på s. 968–969 antyder?

S: Nej. Av de tolv lärjungarna nämner Johannes 1:35–42 endast två lärjungar som lämnade Johannes och följde Jesus. Men sedan nämner han att Jesus sökte upp Filippus, och att Filippus förde med sig Natanael.

F: I Joh 1:42, kallade Jesus först Simon för ”Kefas/Petrus” här, eller senare under sin verksamhet i Kapernaum, som i Matt 16:18?

S: En enkel förklaring är att Jesus kallade honom Petrus här, men att Jesus förklarade betydelsen av detta namn för honom i Matteus 16:18.

Fråga: I Joh 1:51, när kommer Natanael att se änglarna stiga upp och stiga ner över Jesus?

S: Även om det är möjligt att Natanael kunde ha haft en dröm, är det mer troligt att Natanael kommer att se detta i himlen. Jesu bildspråk här påminner om Jakobs stege i 1 Mos 28:11–13.

Men varför skulle Natanael sitta stilla under ett fikonträd? I ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 1472) står det att det är troligt att Natanael studerade Guds ord eller mediterade över Jakobs syn av stegen (eller trappan).

Fråga: Varför kallar Jesus sig ofta Människosonen i Joh 1:51?

S: Troligen av följande skäl

1. För att betona sin vanliga mänsklighet

2. Människor kunde hålla med om detta, oavsett om de erkände honom som Guds Son eller inte.

3. Jesus hade ännu inte uppenbarat sig som Guds enfödde Son.

F: Hur såg krukorna ut i Joh 2:1?

A: Även om det råder viss oenighet om var det forntida Kana låg, har keramikskärvor från det första århundradet e.Kr. hittats på två platser: dagens Kana mellan Nasaret och Kapernaum, och en andra plats flera miles norrut. Keramikskärvorna tyder på att kärlen hade en diameter på cirka 12 till 16 tum. Se artikeln från Associated Press ”Experter säger att de kan ha hittat det bibliska Kana” i The St. Louis Post Dispatch den 22 december 2004.

Fråga: I Joh 2:3–10 ser jag alltid att Jesus aldrig gör saker utan syfte eller på måfå. Varför är det första mirakel som beskrivs att förvandla vatten till vin vid ett bröllop? Kan det ha att göra med att vin symboliserar hans blod, ceremoniell rening eller ett nytt äktenskapsförbund med alla som tror på honom? Det här är saker jag har funderat över och jag undrar hur fel jag ligger till. Jag vill inte gå utöver vad som står i Skriften, vilket är så populärt nuförtiden.

S: Du ställer en intressant fråga. Om Jesu förvandling av vatten till vin var ett mirakel som symboliserade hans blod, döden på korset eller ceremoniell rening, så var det ingen vid den tiden, efter hans död eller ens i de tidiga kyrkoskrifterna som uppfattade det budskapet. Jag tror snarare att detta mirakel utfördes på grund av omständigheterna, men i det kan vi se en djupare insikt i Guds karaktär och en tillämpning för oss.

Det fanns ett enkelt mänskligt behov: vinet till festen hade tagit slut. När Maria bad Jesus att ta hand om detta på ett övernaturligt sätt var Jesu första svar att ”Min stund är ännu inte kommen.” Med andra ord var det inte en del av hans tjänst att han behövde göra detta för att visa något. Men det fanns ett behov, och han ombads att göra det, så han avvek från sin ursprungliga plan och gjorde det. På samma sätt, när kvinnan med blödningen rörde vid Jesu mantel, stod det inte på hans ”att-göra-lista” för den dagen.

Många gånger möter Gud oss där vi befinner oss. Ett sorgligt exempel är när Gud lät Jesaja säga till kung Hiskia att han skulle ordna upp allt, eftersom Hiskia skulle dö. Den trogne kungen Hiskia blev så förbittrad över detta att Gud gav efter och skänkte honom ytterligare 15 års liv. Under dessa femton år föddes dock kung Manasse, kanske en av Judas mest onda kungar. Det är inte så att Gud inte visste, eller att Gud är ombytlig eller ändrade sig. Snarare är det så att Guds upplevda vilja för oss ofta förändras när vår inställning förändras (till det bättre eller sämre). När Farao var tillsammans med Abrahams hustru Sara, sa Gud till Farao i en dröm att han skulle dö, utan några ”om”, ”och” eller ”men”. Men när Farao sa att han handlat i okunnighet, svarade Gud att Han visste det, och att det var därför Han varnat Farao. Farao återlämnade Abrahams hustru till honom, och Farao dog inte. På samma sätt profeterade Jona att Nineve skulle förstöras om 40 dagar. Men de omvände sig och Nineve förstördes inte.

När vi är upptagna med vår tjänst, våra planer och vårt liv, kommer ofta människor till oss med behov som är viktiga, eller ibland oviktiga, men som de själva anser vara viktiga. Vi kanske ser dem som distraktioner och avbrott, men även vi ska möta människor där de befinner sig. Att spela boll, gå på bio eller spendera lite tid med att ”slöa” med någon kanske inte verkar särskilt viktigt för oss i det vi ser som Guds plan, och kanske är det faktiskt inte det heller. Men trots det kan det vara det enda som Gud vill att vi ska göra just nu, om vi vill vara i centrum av hans vilja.

Fråga: I Joh 2:3–10, var det här vinet alkoholhaltigt?

S: Det var inte som starksprit, men vinet på den tiden innehöll alkohol. Om man låter druvsaft stå i en kruka utan kylning i ett år kommer det att innehålla alkohol. Till och med ”nytt vin” innehöll alkohol i Apostlagärningarna 2:13. Men som påpekas i Difficulties in the Bible, s. 147–149, står det inte att det mirakulösa vinet var berusande.

Barnboken *Jesus’ First Miracle* av Vivian Dede (Concordia 1990) innehåller en utmärkt sammanfattning av en lärdom från detta mirakel: ”När något behövs, vare sig det är nytt liv eller vin, löser Jesus varje problem i sin egen tid.”

Fråga: Var det i Joh 2:1–11 Jesu eget bröllop, och gifte sig Jesus, enligt Luk 8:3–4, med en eller flera av de kvinnor som följde med lärjungarna, såsom polygama mormoner och vissa andra sekter tror?

S: Nej. För det första, här är de kvinnor som vi känner till som följde med Jesus och lärjungarna. Enligt Lukas 8:3–4 var de kvinnor som reste med Jesus Maria Magdalena, Joanna, Kuzas hustru, Susanna och andra. I andra bibelställen nämns Salome (Markus 15:40), Maria, Jakobs mor (Markus 15:40, Lukas 24:10), och Marta, Maria Magdalenas syster.

I Johannes 2:2 står det att Jesus var inbjuden som gäst till bröllopet. En brudgum blir aldrig inbjuden till sitt eget bröllop.

Det finns ingen grund för att påstå att Jesus någonsin gifte sig, eller hade några barn, eller att några barn föddes utan en syndig natur. Även om ingen vers faktiskt säger att Jesus aldrig var gift, säger ingen vers heller att Jesus inte flög till Mars. Ett argument baserat på tystnad bevisar inte det ena mer än det andra.

Här är alla andra bibelställen om kvinnorna före uppståndelsen:

Joanna och Salome nämns ingen annanstans.

Marta (tillsammans med Maria) nämns endast i tre avsnitt före uppståndelsen: en middag (Lukas 10:38–41), helandet av deras bror Lasarus (Johannes 11:1–45) och en andra middag med Lasarus (Johannes 12:1–8).

Eftersom det inte finns några andra omnämnanden, skulle man knappast kunna ha ett starkare argument för att Jesus gifte sig med Maria än för att han gifte sig med hennes syster Marta. Jesus följde dock den mosaiska lagen, och äktenskap mellan en man och två systrar, medan båda levde, var förbjudet enligt 3 Mosebok 18:18. Mormoner som lär ut detta är förmodligen inte medvetna om att de lär ut att Jesus här påstås ha brutit mot äktenskapslagarna i Gamla testamentet.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 2:4 att hans stund ännu inte hade kommit?

S: Jesus sa till sin mor att tiden ännu inte var inne för honom att inleda sitt underverkstjänstgörande. Men även om han ännu inte var redo att utföra många underverk, utförde han detta underverk på sin mors begäran.

Fråga: Varför kallade Jesus sin mor för ”kvinna” i Joh 2:4, med samma ord som han använde för att kalla en prostituerad ”kvinna” i Joh 8:10? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Deedat verkar antyda att Jesus hyste samma brist på respekt för sin mor som han hyste för den prostituerade. Detta är dock raka motsatsen till sanningen. Jesus respekterade sin mor, och han respekterade även den prostituerade. Hur svårt det än kan vara för vissa att tro, så hyste Jesus respekt för de fattiga, de förlorade och de skyldiga syndarna som behövde en frälsare.

Fråga: Hur kan en församling idag behöva en sådan rening som den i Joh 2:15?

S: Det är helt i sin ordning att evangeliets tjänare försörjer sig på evangeliet, som det står i 1 Kor 9:13–14. Deras motiv bör dock inte vara att bli rika. De som i första hand ser kyrkan som ett sätt att berika sig själva bör inte vara kyrkoledare och bör inte följas som kyrkoledare. Å ena sidan ligger skulden hos de onda kyrkoledarna. Å andra sidan ligger skulden hos dem i församlingen som fortsätter att följa dessa kyrkoledare efter att de har blivit medvetna om vad som händer.

Fråga: I Joh 2:17 nämns några sätt på vilka kristna förlorar sin vördnad för Gud – och hur kan de återfå den?

S: En vanlig och dålig del av den mänskliga naturen är att ”vänskap föder förakt”. Med andra ord tenderar människor att vara otacksamma och ta goda saker för givet om de upplever dem hela tiden. Vi har faktiskt fått förmånen att framföra böner till den Allsmäktige Herren över universum. Även om Gud är fullkomlig, nedlät Han sig faktiskt att komma till jorden och dö för våra synder. För att behålla vördnaden inför Gud, tillbringa tid i bön med Honom, läs Hans ord och samlas i gemenskap med andra troende som också hyser vördnad inför Gud.

Fråga: Varför sägs det i Joh 2:20 att det tog 46 år att bygga templet, när det inte gjorde det?

S: Först två saker som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Det andra templet, vars byggande inleddes när judarna återvände hem år 538 f.Kr., tog inte 46 år att bygga, även om byggandet inte pågick oavbrutet. Det stod färdigt den 12 mars 516 f.Kr., enligt Esra 6:15. Se även Haggai 1:14–2:3. Det skulle alltså vara 23 år, inte 46.

Inte svaret: Bibeln säger inte att det tog 46 år att bygga templet, utan bara att judarna sa att det tog 46 år att bygga det. Judarna kunde ha fel, och Bibeln kunde helt enkelt återge vad de sa. Även om detta potentiellt skulle kunna vara sant, finns det en mycket enklare förklaring: judarna hade rätt.

Svaret: Kung Herodes den store påbörjade restaureringen av templet år 19 f.Kr. och det stod inte färdigt förrän år 63 e.Kr. 19 f.Kr. plus 46 år – med tanke på att perioden 1 f.Kr. till 1 e.Kr. räknas som ett år – skulle bli omkring år 27 e.Kr., vilket framgår av Asimovs Guide to the Bible, s. 449 977.

Fråga: Varför tror du att Jesus överhuvudtaget tog upp templet här i Joh 2:20?

S: Judarna bad Jesus om ett mirakulöst tecken. Jesus kunde ha sagt att han inte tänkte ge dem något tecken, eller så kunde han ha pekat på det mirakel där han förvandlade vatten till vin som han just hade utfört. Jesus kunde också ha pekat på ett framtida tecken.

Jesus kunde ha nämnt det största tecknet av alla direkt: att han skulle uppstå från de döda. Men istället nämnde Jesus indirekt sin uppståndelse genom att säga ”riv ner detta tempel…”. Slutligen kunde Jesus ha hänvisat till sin uppståndelse indirekt på samma sätt som han gjorde, men med en annan metafor istället för templet.

Många av judarna var helt upptagna av templet, inte av Gud. Dessutom insåg de förmodligen inte det själva. Jesus var mycket viktigare än templet i Jerusalem, så Jesu svar uppfattades förmodligen mer negativt av dem än om han bara hade använt en annan metafor.

Jesus tog upp det ämne som de ansåg vara viktigast. Jesus menade att detta inte är normalt; detta måste förändras. Ibland kan vi vara så fokuserade på något som är viktigt att vi helt tappar sikte på det som är allra viktigast. Som en pastor sa: Låt inte det att göra bra saker hindra dig från att göra de bästa sakerna.

Fråga: I Johannes 2, rensade Jesus templet i början av sin verksamhet, eller under den sista veckan enligt Markus 11?

S: Det skedde två rensningar; Jesus skulle säkerligen inte ha rensat templet en gång och sedan, när han kom tillbaka tre år senare, gått förbi i tysthet. Den första gången åtföljdes av tecken och under, så det skulle ha varit svårt att gripa Jesus utan att väcka folket. Inte heller den andra gången skulle myndigheterna ha gripit Jesus – såvida de inte kunde hitta honom borta från folkmassorna, till exempel på natten.

Se John Warwick Montgomery för i stort sett samma svar i ”Chronological Contradictions in the Gospels?” i www.Christian NewsMo.com, s. 20–21.

Fråga: Vad hände egentligen med Nikodemus i Joh 3:1–21?

S: Senare, i Johannes 7:50–51, står det att Nikodemus tillrättavisade Sanhedrin för att de dömde Jesus utan att först ha hört honom. Detta visar både att Nikodemus ingick i detta elitorgan bestående av 70 män och att han fortfarande stödde Jesus. I Johannes 19:39 står det att Nikodemus, efter Jesu död, hjälpte Josef från Arimatea att lägga Jesu kropp i graven. I kyrkohistorien före Nicene nämner Tatianus i sitt verk *Diatessaron*, liksom Tertullianus och Origenes, alla Nikodemus, men de tillför inget utöver det som står i evangelierna. Efter Nicene diskuterar både Athanasius och Johannes Chrysostomos Nikodemus, men de tillför inte heller något utöver det som finns i evangelierna. Nikodemus kan ha varit en äldre man när han träffade Jesus.

Fråga: I Joh 3, hur står Joh 2:1–12 i kontrast till Joh 2:13–3:21?

S: I Galiléen mötte Jesus människor som ville tro och som trodde. I Jerusalem mötte Jesus växlarna som inte ville tro. Sedan mötte Jesus Nikodemus, en person som ville tro men som ännu inte kunde förstå. I Galiléen, där de trodde, bevarade Jesus deras bröllopsceremoni och förvandlade deras gärning. I Jerusalem var Jesus en störande kraft, både när det gällde templets ekonomi och den rabbinska läran.

F: I Joh 3:1–18 kom Nikodemus till Jesus på natten; antingen för att han var rädd för att bli sedd under dagen, eller för att han inte hade någon annan tid. På vilka sätt är vi för upptagna eller för rädda för att komma till Jesus när vi borde?

S: De flesta kristna tolkar Nikodemus besök på natten som att han, i sin roll som respekterad rabbin, inte ville bli sedd när han kom till Jesus. Vissa har sagt att det kanske fanns en annan anledning: Nikodemus var för upptagen under dagen. Kom ihåg att att vara rabbin, även om det var en hedervärd position, var ett oavlönat ämbete; därför hade rabbinerna också vanliga jobb. Men hur det än var så kom Nikodemus inte vid en normal tidpunkt. Ibland vill vi inte heller komma till Jesus eller göra hans vilja vid den normala tidpunkten, på grund av att vi är för upptagna eller för rädda. Men åtminstone kom Nikodemus ändå. Och om en person kommer för att följa Kristus sent, eller med rädsla, så kommer de åtminstone ändå.

I Matteus 21:28–32 berättade Jesus en liknelse om en far som bad sina två söner att arbeta på åkern. Den förste sa nej, men gjorde det sedan ändå. Den andre sa ja men gick inte dit. Jesus sa att den förste gjorde sin fars vilja. Lydnad är bäst om den är omedelbar, glad och fullständig, men även en försenad lydnad är fortfarande bättre än ingen lydnad alls.

På samma sätt har vi kanske sagt till Gud ”Jag är för upptagen”, ”Jag är för rädd” eller helt enkelt ”nej” i våra liv. Det är sorgligt, och du kanske aldrig får veta vad du har gått miste om. Men det är inte för sent. Precis som den första sonen i Matteus 21:28–32 kan du fortfarande säga ”ja” nu och gå. Gud kommer fortfarande att ta emot din lydnad, trots din tidigare tvekan eller olydnad.

Fråga: Står det i grekiskan i Joh 3:3 ”född på nytt” eller ”född ovanifrån”?

S: Det grekiska ordet anothen kan betyda båda, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 281 och Hard Sayings of the Bible s. 495.

F: I Joh 3:1–21 nämner Bart Ehrman att Jesus i samtalet med Nikodemus använder en grekisk dubbeltydighet (ordlek): ”från ovan” och ”andra gången” skulle vara olika på arameiska. Ehrman tror inte att Jesus kunde tala grekiska.

S: Ehrman är amerikan, och det är vanligare att människor i Europa och andra kulturer talar flera språk än i USA. Nasaret, där Jesus växte upp, låg bara 15 till 20 miles från icke-judiska, grekisktalande människor i väster, norr eller öster. Galiléiska mynt hade vanligtvis grekiska inskriptioner. Öster om Galiléen låg en region som de kallade ”Dekapolis”, vilket är grekiska för ”tio städer”.

I Apostlagärningarna 9:36 kallades Tabitha (hebreiska) även Dorcas (grekiska), vilket båda betyder gasell.

Nikodemus kommer från nike och demos. Detta betyder INTE en icke-republikansk väljare som bär sportskor! Det är snarare ett grekiskt namn som betyder ”folkets segrare”. Låt oss nu för argumentets skull anta att någon med ett traditionellt grekiskt namn, som talade med någon från en liten region omgiven på tre sidor av grekisktalande människor, bestämde sig för att samtala på arameiska, eller hebreiska, eller till och med något annat språk än grekiska. Låt oss nu anta att även om båda skulle ha kunskaper i grekiska, tror du verkligen att det inte finns någon möjlighet att de skulle säga en enda mening eller fras på det språket?

Å andra sidan, även om den ursprungliga betydelsen vore ”född på nytt” på arameiska och inte en dubbeltydighet med ”född ovanifrån”, skulle avsnittet ändå vara helt begripligt även utan den dubbeltydigheten.

Fråga: Undervisade Jesus om reinkarnation i Joh 3:3 när han nämnde att bli född på nytt?

S: Nej. Han undervisade om en ”andra” födelse, inte om hundratals eller tusentals födslar. Jesus undervisade om en födelse genom Anden, inte om fysisk födelse. Reinkarnation skulle strida mot att människan bara dör en gång enligt Hebreerbrevet 9:25–28, och skulle inte vara logiskt för människor som skickas till himlen eller helvetet efter sin enda död. Se den utförliga diskussionen om Hebreerbrevet 9:25–28 för mer information.

F: Är det i Joh 3:5 endast en liten ”smord klass” på 144 000 som föds på nytt och lever för evigt i himlen, såsom Jehovas vittnen lär ut (tidskriften Vakttornet, 15 februari 1986, s. 14)?

S: Nej. Först vad Jehovas vittnen lär ut, och sedan varför en del av deras lära är så farlig.

Jehovas vittnen lär ut att de av Jehovas vittnen som inte ingår i de 144 000 kommer att leva för evigt, men det kommer att vara i paradiset på jorden, inte i himlen.

I Romarbrevet 8:9 står det dock: ”Ni styrs dock inte av köttet utan av Anden, om Guds Ande bor i er. Och om någon inte har Kristi Ande, tillhör han inte Kristus. Men om Kristus är i er, är er kropp död på grund av synden, men er ande är levande på grund av rättfärdigheten.” Så om Kristus inte är i dig, tillhör du inte Kristus. 1 Johannes 5:12 och 1 Petrus 1:23 innehåller liknande lära.

Fråga: Kan du förklara skillnaden mellan att skapa och återskapa, födas och återfödas, göras och göras ny i Joh 3:3–21?

S: ”Re-” betyder helt enkelt ”igen”. Det finns tre aspekter på din fråga.

Det förflutna: Vi alla, både troende och icke-troende, skapades av Gud till Guds avbild. Allt som existerar skapades av Gud Fadern genom Jesus Kristus. Det finns ingenting och ingen som inte skapades, förutom att Fadern, Sonen och den Helige Ande aldrig skapades utan alltid har existerat som Gud i treenigheten.

Nutid: Men vi skapades fallna, med en syndig natur och utanför Guds frälsning. Vi behöver ”åter skapas” eller ”födas på nytt”, inte ur vår moders livmoder, utan genom en andlig pånyttfödelse av den Helige Ande (Joh 3:3–21). Detta sker när vi sätter vår tro till Jesus.

Framtid: När mänskligheten föll och förlorade herraväldet över jorden, underkastades skapelsen själv förgängligheten (Rom 8:20–21). Gud kommer att rensa bort allt med eld (2 Pet 3:10) och skapa en ny himmel och en ny jord (Upp 21).

Fråga: Vad betyder det att bli född på nytt i Joh 3:3–8?

S: Billy Graham skrev en hel bok om detta ämne, med titeln *How to Be Born Again*. I en mening kan man dock säga att ”att födas på nytt” är vad Gud gör med dig genom den Helige Ande när du sätter din tro till Honom. Detta innebär att

1. Att tro på den ende, sanne Guden, att Han är alltingets Skapare, och erkänna Hans herravälde över dig. Att tro att Han har uppenbarat Sin sanning för oss i Sitt ord, Bibeln.

2. Bekänna att du är skild från Gud på grund av synden och att du är oförmögen att försonas med Honom på egen hand. Problemet är inte bara de yttre handlingar vi har gjort eller underlåtit att göra, utan också vem vi är på insidan.

3. Lita på den sanna Kristus. När det var omöjligt för syndare som vi att komma till Gud, gjorde Gud det möjligt genom att sända Jesus Kristus till jorden i kött och blod, född av jungfru Maria, för att leva ett syndfritt liv. Han dog på korset, och hans kropp och blod blev ett försoningsoffer för våra synder. Han uppstod kroppsligen på den tredje dagen och steg upp till himlen.

4. Ropa till Gud. Alla som åkallar Herren kommer att bli frälsta, och om du omvänder dig från dina synder och ber Jesus att bli Herre och Frälsare i ditt liv, kommer du att bli frälst. Han kommer att ge dig ett nytt liv och påbörja processen att göra dig mer lik Kristus. Efter att du dör kommer du att komma till himlen och vara med Gud för evigt.

Fråga: Står det i Joh 3:5 att det är omöjligt att komma till himlen om man inte har den Helige Ande?

S: Nej, Jesus sa faktiskt inte det. Jesus sa att om man inte är född av vatten och Ande, kan man inte komma in i Guds rike.

Guds rike och himlen är inte samma sak. Himlen är den plats dit troende kommer när de dör. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 991, står det att många lär ut att Guds rike avser Kristi andliga herravälde i hjärtat hos dem som är frälsta. I International Dictionary of the Bible, s. 568, står det att ordet ”rike” i allmänhet kan betyda a) det område som kungen regerar över, b) det folk som kungen regerar över, eller c) själva regerandet. I *The New International Bible Dictionary* (1962, IVP) står det att Guds rike har såväl nuvarande som framtida aspekter. Det är alltså tydligt att Guds rike är bredare än himlen, eftersom det innefattar nuvarande jordiska aspekter. Himlen kan vara bredare än Guds rike, eftersom det är möjligt att spädbarn och andra inte ansluter sig till Guds rike förrän de kommer till himlen.

Spädbarn har inte den Helige Ande, men det råder ändå allmän enighet om att ingenting i Bibeln säger att de inte kan komma till himlen.

De flesta troende i Gamla testamentet hade inte den Helige Ande, men de var ändå inte permanent utestängda från himlen.

Ingen av dessa grupper kan sägas ha levt på jorden som en del av Guds rike (med Kristus som regerande), men de kan ändå befinna sig i himlen.

Sammanfattningsvis krävs Anden för att någon på jorden ska vara en del av Guds rike. Men ”Guds händer är inte bundna” när det gäller de heliga i Gamla testamentet, spädbarn, personer med svår psykisk funktionsnedsättning och de som inte har någon möjlighet att höra evangeliet.

Fråga: I Joh 3:5, mycket kortfattat, vad är vattnet här?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Det grekiska ordet kan betyda ”vatten och Ande” eller ”vatten, till och med Anden”. Detta skulle alltså kunna betyda ”vatten, som symboliserar Anden”. I Aland et al.s grekiska Nya testamentet (3:e upplagan 1975) står det att kai betyder ”och, också, men, till och med; det vill säga, nämligen”; Kenneth S. Wuests utökade översättning använder också ordet ”till och med”.

2. Vatten som åtföljer den fysiska födelsen är vad vissa, med Augustinus i spetsen, har trott. Jesus tycks dock tala om endast en födelse, inte två; denna metafor saknas i resten av Bibeln och i den judiska kulturen fram till denna tid. Vi känner inte till några tidiga grekisktalande kristna som tolkade versen på detta sätt.

3. Andra hävdar att ”vatten” betyder Guds ord (främst baserat på Efesierbrevet 5:26). Den enda fördelen med denna uppfattning är att den undviker problemet med att hävda att vattenbaptismen är nödvändig. Betyder detta att Nikodemus och fariséerna var halvvägs pånyttfödda, eftersom de kände till Guds ord i Gamla testamentet? – Självklart inte. Denna tolkning öppnar också dörren för den villfarelse som kallas ultradispensationalism, nämligen att vattenbaptismen inte ska praktiseras idag. Dessutom känner man inte till en enda grekisktalande kristen som tolkade Johannes 3:5 på detta sätt, och detta skulle innebära att Jesus måste tillrättavisa Nikodemus för att han inte förstod ett Nya testamentet som ännu inte hade skrivits.

4. Tillämpningen på dopet är vad de tidiga kyrkofäderna enhälligt lärde ut, även om kompletterande betydelser inte uteslöts. De många tvättbassängerna i templet fanns där så att människor kunde följa Gamla testamentets regler för tvagning. Var Johannes Döparens kraftfulla tjänst meningslös? -Endast i vissa fariséers trånga sinnen. Man kunde förvänta sig att Jesus skulle tillrättavisa Nikodemus, läraren, för att han inte förstod omvändelsen, behovet av renande och den nödvändiga inre reningen som dopet symboliserar, innan en person kunde bli godtagbar som en del av Guds rike.

5. Guds rike är inte himlen, eftersom det innefattar det som troende kan vara en del av medan de lever på jorden. Vatten en är en viktig del av att ansluta sig till Guds kyrka på jorden idag. Spädbarn, heliga från Gamla testamentet, de som är allvarligt utvecklingsstörda och möjligen andra bör dock vara glada över att det är Gud som sänder människor till himlen, inte vattnet.

Fråga: Vad är vattnet i Joh 3:5?

S: Alla är överens om att anden är den Helige Ande som är delaktig i den nya födelsen, men äkta kristna har olika åsikter om vattnet. Här listas några fakta som är relevanta för att fastställa den korrekta tolkningen, följt av olika synsätt på vattnet, för- och nackdelar samt vilka som företräder dessa åsikter.

Relevanta fakta:

Det grekiska språket anger endast en födelse, av vatten och ande, inte två. Det grekiska ordet för ”och”, kai, kan betyda ”och” eller ”till och med/nämligen”. I Wuests The New Testament: An Expanded Translation står det: ”är född av vatten som källa, till och med av Anden som källa, kan han inte komma in i Guds rike.”

Inga bildspråk om vatten i samband med fysisk födelse användes av judarna förrän flera århundraden efter Jesus.

I Jerusalem, där de talade, fanns det i templet många platser för rituell tvagning, så kallade mikvor.

Johannes Döparen väckte stor uppståndelse vid denna tid med sin predikan om dopet till omvändelse.

Dopet fanns redan före Johannes Döparen, eftersom de som konverterade till judendomen döptes. Därför stod dopet för omvändelse, renande och konvertering. Enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 441, praktiserade även den judiska sekten i Qumran dop genom nedsänkning.

Nikodemus kände redan till hela Guds ord vid den tiden, eftersom Nya testamentet ännu inte hade skrivits.

Alla fariséer borde, när de såg mikvorna, påminnas om de många buden om rituell tvagning i Gamla testamentet och vattnet för renande i Hesekiel 36:25–27.

Varje skrift från den tidiga kyrkan som vi har och som nämner Johannes 3:5, fram till omkring år 400 e.Kr., tolkar enhälligt Johannes 3:5 som att det avser tvagning genom dop.

Titusbrevet 3:5 har en formulering som är mycket lik den i Johannes 3:5, där det står ”tvagning till pånyttfödelse och förnyelse av/genom den Helige Ande”.

Det är Guds rike som Jesus syftar på här, inte himlen eller frälsningen. Se föregående fråga för en diskussion om detta.

OLIKA SVAR:

1. Fysisk födelse.

Precis som fostervattnet från moderns livmoder är en del av födelsen, är den Helige Ande en del av den andra födelsen. Nikodemus frågade om att födas en andra gång i sin moders livmoder, och Jesus använde denna tautologi för att leda Nikodemus’ tankar från moderns vatten vid den första födelsen till det andliga/dopvattnet vid den andra födelsen.

Judarna använde dock aldrig vatten som en bild för födelsen förrän åtminstone flera århundraden efter Jesus. Dessutom skulle detta vara en tautologi; och att instruera en person om att hen måste födas som människa är inte särskilt hjälpsamt.

Dessutom visar den grekiska grammatiken att vattnet och anden inte är två saker utan en och samma sak, enligt *New Geneva Study Bible*, s. 1665, och *Hard Sayings of the Bible*, s. 495.

Man får dock inte lägga för stor vikt vid den grekiska grammatiken, eftersom Jesus troligen talade med Nikodemus på arameiska eller hebreiska, inte grekiska.

Denna uppfattning, i kombination med synen på dopet, förespråkades först av Augustinus av Hippo i hans predikan över Johannes 2:23–3:5 (ca 400 e.Kr.). (Augustinus talade latin och skrev i sina Bekännelser att han ogillade grekiska, vilket hindrade honom från att fördjupa sig alltför mycket i det.) En hänvisning till den fysiska födelsen är också den uppfattning som Ron Rhodes framför i *Complete Book of Bible Answers* (s. 211) och Warren Wiersbe i *Nelson’s Quick Reference* (s. 390).

2. Vattnet symboliserar Guds ord.

I Psalm 119:9 nämns att en ung man kan hålla sin väg ren genom att leva enligt Guds ord (där nämns dock inte vatten).

I Efesierbrevet 5:26 står det att Kristus renade församlingen genom tvagning med vatten genom/med/i ordet.

I Johannes 15:3 säger Jesus att de är rena genom det ord som Jesus har talat till dem. (där nämns dock inte vatten)

I Jakob 1:18 står det att vi är födda genom ordet. (Det nämns dock inget om vatten.)

I 1 Petrusbrevet 1:23 står det att vi är födda på nytt, inte av förgängligt frö, utan av oförgängligt, genom Guds ord. (där nämns dock inget om vatten)

Men exakt hur sa Jesus till Nikodemus att han skulle ”födas av ordet”? Kom ihåg att Efesierbrevet, Johannes 15:3 och 1 Petrus 1:23 inte var relevanta för Nikodemus, eftersom Nya testamentet ännu inte hade skrivits. Nikodemus kände redan till alla Guds skrifter som fanns. Betyder detta att Jesus sa till Nikodemus att han redan var halvvägs där eftersom Nikodemus kände till Gamla testamentet? Tanken att Jesus berömde Nikodemus för hans förståelse ligger långt ifrån innebörden i denna vers.

Tvärtom uttryckte Jesus förvåning över att Nikodemus, en lärare i Israel, inte förstod. Till skillnad från sadducéerna anklagades varken Nikodemus eller fariséerna någonsin för att inte känna till Guds ord. När Jesus hänvisade till vattnet talade han om något som Nikodemus, i egenskap av judisk laglärare, redan borde känna till. Vad var det Jesus tillrättavisade Nikodemus för? Cirka 200 år före Kristus hade judarna under fariséernas ledning glidit bort från förståelsen av helighet, kärlek och den andliga relationen till Gud till en religiös legalism. En som hade studerat Gamla testamentet borde ha vetat mer om den omvändelse och reningen som var förknippad med rituell tvagning, och den viktiga roll som den Helige Ande skulle spela, såsom Joel och andra profeter hade sagt.

Om man kan tolka ordet ”vatten” i strid med dess bokstavliga betydelse, varför kan då inte ultradispensationalisterna tolka orden ”vatten” och ”dop” i andra avsnitt i Nya testamentet i strid med deras bokstavliga betydelser också? Se även nästa fråga för ytterligare diskussion om detta stycke.

Denna uppfattning förespråkas i *1001 Bible Questions Answered*, s. 225–226, av James Boice, samt i *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1478 (och s. 1948 angående Efesierbrevet 5:26).

3. Yttre renande genom vattenbaptism, som symboliserar inre omvändelse och renande

Nikodemus skulle vara bekant med metaforen om vattenbaptism som renande handling, baserat på Hesekiel 36:25–27, Toran och andra avsnitt. Se även synpunkterna 3a och 3b.

Man kunde dock knappast förvänta sig att Nikodemus skulle förstå den fullständiga kristna dopet, eftersom endast tvagningarna i Gamla testamentet och Johannes dop hade uppenbarats. Jesus förväntade sig att Nikodemus redan skulle ha kunnat förstå detta. Att därför hävda att detta endast avser det kristna dopet kan inte vara korrekt.

När Jesus talade om sin kommande död och nattvarden i Johannes 6:51–56, talade han dock inte bara om det kristna dopet, utan de var redan mycket väl bekanta med dopet till omvändelse, tack vare Johannes.

Denna uppfattning förespråkas av:

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) Predikningar över Johannes, predikan 25, s. 87–90

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) Tal om det heliga dopet, kap. 8, s. 362

F.F. Bruce i *Hard Sayings of the Bible*, s. 495–496

Jamieson, Fausset, Brown

Harper’s Bible Commentary.

3a. Vattnet symboliserar förnyelsen genom dopet.

De tidiga kyrkofäderna ansåg detta.

I *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 281, nämns dock att denna tolkning strider mot läran om frälsning genom tro allena, vilket framgår av Efesierbrevet 2:8–9 och Johannes 3:16.

Denna uppfattning förespråkas av

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.) i Första apologin, kapitel 61, s. 183

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) i fragment 34, s. 574

Tertullianus (198–220 e.Kr.) i *Om dopet*, kap. 12

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) i Brev 71, kap. 1, s. 378

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) Tal om det heliga dopet, kapitel 8, s. 362

Basilius av Kappadokien (357–379 e.Kr.) Om Anden 15:35, s. 22

Ambrosius av Milano (378–381 e.Kr.) Om den Helige Ande, bok 3, kap. 10, 63–64, s. 144

Apostoliska konstitutionerna (375–380 e.Kr.), bok 6, avsnitt 3, kap. 15, s. 456 (Detta var ett förfalskat verk med ett tidigt dateringsdatum. Bland annat stöder det också spädbarnsdopet.)

3b. Vattenbaptismen är ett yttre tecken på inre renande genom Anden.

De flesta tolkare som förnekar punkt 3 gör det enbart på grundval av att 3a inte är korrekt, utan att undersöka alternativet i 3b. Johannes 3:5 visar inte på något sätt den ”mekanism” genom vilken vattenbaptismen hänger samman med Guds rike, utan endast att så är fallet. Vårt vattenbaptism frälser oss inte mer än vår omvändelse, vår kärlek, vår tro eller vår lydnad mot Gud frälser oss. Det vore dock fel att förneka att alla fyra har samband med Guds rike.

Den grekiska konjunktionen kai är det vanliga ordet för ”och”, men det kan också betyda ”till och med/nämligen”. Så även om det troligen betyder ”vatten och ande”, skulle det kunna betyda ”vatten, nämligen anden”.

När Johannes Döparen uppmanade folket att omvända sig frågade ingen: ”Vad är det här för något nytt som kallas dop och som du utför?”. Anledningen är att templet i Jerusalem var fyllt av mikvor, som liknade dopfontar för reningen av de troende. Den direkta åhöraren här var Nikodemus, och Lukas kritiserar fariséerna i Lukas 7:29–30 för att de avvisade Guds avsikter för sig själva genom att inte låta sig döpas av Johannes.

Att tolka Johannes 3:5 på detta sätt låter dock nästan som att göra dopet (vare sig det är Johannes dop eller det kristna dopet) till ett krav för frälsning.

Johannes dop handlade dock om att söka frälsning, inte om något som i sig gav frälsning. I Apostlagärningarna 2:38 sade Petrus att folket måste omvända sig och låta sig döpas, och då skulle de ta emot den Helige Ande. I Hebreerbrevet 4:2 sägs att vissa inte blev frälsta eftersom de inte delade tron (eller förenade den med tro). Saker som omvändelse, tro och lydnad – inklusive lydnad i form av vattenbaptism – är tecken på att vi tar emot frälsningen, inte det som frälser oss.

Denna syn förespråkas av:

The Applied New Testament Commentary, s. 368

Matthew Henrys kommentar säger att ”det är troligt att Kristus hade dopets sakrament i åtanke”.

4. Vatten symboliserar omvändelse.

De som omvände sig till judendomen genomgick en dopceremoni. Jesus antydde att man måste omvända sig för att uppleva den nya födelsen. Därför sa Jesus ”genom omvändelse och genom Anden”. Denna uppfattning utesluter inte att man också kan tro på andra uppfattningar.

Men medan judiska omvända tvättades, var det vanligare att judar tvättade sig för rituell renhet. Denna synvinkel är kanske inte så mycket felaktig som en alltför snäv tolkning av punkt 3.

Denna syn förespråkas av:

The IVP Bible Commentary: New Testament (1993) s. 270.

5. Vattnet står för Johannes Döparens dopverksamhet, och Anden för Jesu verksamhet.

Ingen på den tiden kunde tänka på ”dop” och ”nya saker” i samma mening utan att tänka på Johannes Döparens tjänst.

Denna syn förespråkas av F.B. Meyer i The Gospel of John, s. 64. The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 281, ger fem olika synsätt, men lyfter fram endast denna syn som den som har ”fördelen av både historisk korrekthet och teologisk acceptans”. The Life Application Bible ger olika synsätt, varav ett är den omvändelse som Johannes Döparens tjänst symboliserade.

6. Vatten är en bild på utgjutandet av Anden under Gamla testamentets tid.

Jesus sade i Johannes 7:38: ”Den som tror på mig, som Skriften har sagt: ’Strömmar av levande vatten skall flöda ur hans inre.’ Han talade om Anden, som de som trodde på honom senare skulle ta emot. Ty Anden hade ännu inte givits, eftersom Jesus ännu inte hade förhärligats.” I New Geneva Study Bible, s. 1676, står det att även om detta inte är ett exakt citat från någon skrift i Gamla testamentet, kan det vara en allmän hänvisning till både Jesaja 44:3 och Hesekiel 36:25–27. Titusbrevet 3:5 har en formulering som är mycket lik den i Johannes 3:5, där det står ”återfödelsens bad och förnyelse genom den Helige Ande”. Även om Apostlagärningarna visade på några särskilda fall, var det vanligt att kristna döptes med bokstavligt vatten och den Helige Ande.

I Toran används dock vatten för rituella tvagningar, inte för utgjutandet av Anden. Dessutom påpekar *Believer’s Bible Commentary* på s. 1478 att om vattnet inte representerade något mer än Andens verk, skulle versen tyckas säga ”om man inte är född av Anden och Anden”, vilket skulle vara överflödigt.

1 Johannes 5:8 talar om vatten, ande och blod. Eftersom anden och blodet är olika, är även vattnet annorlunda.

Denna uppfattning förespråkas av *New Geneva Study Bible*, s. 1665.

I Companion Bible sägs det att det handlar om ”andligt vatten” snarare än bokstavligt vatten. I IVP Bible Commentary: New Testament sägs det att det grekiska uttrycket antingen kan översättas med ”vatten och Anden” eller ”vatten, det vill säga Anden”.

MIN SLUTSATS:

1. är inte särskilt övertygande. Den är bara rimlig om man tonar ned precisionen i det grekiska språket och anser att Jesus sa till Nikodemus att man måste födas fysiskt.

2. bygger på att Jesus tillrättavisar Nikodemus för att han förstod en skrift som ännu inte hade skrivits. För vissa är denna syn nödvändig på grund av uppfattningen att om ”dop” måste betyda den felaktiga läran om återfödelse genom dopet, så kan det inte vara dop.

3a. är obiblisk, eftersom Apostlagärningarna 10 visar att människor kunde bli frälsta och ta emot den Helige Ande före vattenbaptismen.

3b, 4 och 5 kan alla kopplas samman. Denna uppfattning har fördelen av den bokstavliga betydelsen, liksom den allmänna tolkningen hos den grekiskspråkiga urkyrkan.

6. har inget värde, utom som en sekundär följd av 3b, 4 och 5.

Kanske borde vi fokusera mindre på ”vad detta skulle innebära för mig” och istället betrakta ”vad detta skulle innebära för Nikodemus och de tidiga kristna”. Det mest troliga svaret är en kombination av 3b, 4 och 5. Även om synsätten 2 och 6 innebär en underförstådd symbolik, skulle de inte erkännas av Nikodemus som dess huvudsakliga innebörd, och de erkändes inte heller av några kända grekisktalande kristna.

I When Critics Ask, s. 406, diskuteras också några av dessa synsätt, utan att man tar ställning för något särskilt.

Fråga: Är ”återfödelse genom dopet” i Joh 3:5 sant, det vill säga tron att vattendopet är nödvändigt för frälsningen?

S: Nej. De hedningar som blev fyllda av den Helige Ande och talade i tungor i Apg 10:44–48, innan de döptes med vatten, ansåg förmodligen inte det. Jesus tyckte uppenbarligen inte heller det när han talade till tjuven till höger om sig. Man skulle kunna försöka hävda att händelsen med tjuven på korset ägde rum före Jesu uppståndelse, men då uttalades också Jesu ord till Nikodemus – och de var sanna – före Jesu uppståndelse. Allt detta skedde förstås före den helige Andens utgjutelse på pingstdagen och innan det fanns något kristet dop; Johannes dop och tvagningarna i Gamla testamentet var allt de kände till.

Men om en tolkning av en vers gör att en del av versen blir helt meningslös, då är den tolkningen utan tvekan felaktig. Så, vad är meningen med Jesu ord här?

Svaret antyds i Lukas 7:29–30, där det sägs att fariséerna och de skriftlärda hade förkastat Guds avsikt för sig själva. Anledningen som anges är att de inte hade blivit döpta av Johannes. Vattendopet är varken en meningslös ritual eller enbart något frivilligt, som körövningar, för att visa särskild kärlek till Gud. Om en person med full kunskap förkastar vattendopet och den sanning det representerar, har denne förkastat Gud. Om de inte omvänder sig kommer de inte till himlen.

Fråga: Om någon i Joh 3:5 trodde på den felaktiga läran om återfödelse genom dopet, skulle det då vara en kätteri som leder till själens undergång?

S: Nej. Denna fråga är viktig, inte för att lära oss sanningen, utan för att ge oss ett perspektiv på vilka slags villfarelser vi bör och inte bör splittras över. Eftersom vi bör ta budet i Romarbrevet 15:7 på allvar – att vi ska ta emot varandra precis som Kristus tog emot oss – måste vi veta vilka slags villfarelser människor kan ha och ändå vara äkta kristna.

De tidiga campbellitiska grupperna lärde ut förnyelse genom dopet, och de flesta grupper inom Kristi kyrka tror på syndernas förlåtelse genom dopet. Andra protestantiska samfund gör det inte. Katolska, ortodoxa och anglikanska kyrkor har lärt ut en form av förnyelse genom dopet, även om den skiljer sig mycket från den som förekommer inom Kristi kyrka. Om du emellertid trodde att endast ofrälsta kättare kunde tro på förnyelse genom dopet, bör du inte längre betrakta Justinus Martyr, Irenaeus, Tertullianus, Basilius, Gregorius av Nazianzus, Ambrosius av Milano, Augustinus, Prosper av Aquitaine, Cyprianus och förmodligen Athanasius som kristna. Här är vad de sade om Johannes 3:5 och dopet.

Justin Martyr, som skrev omkring 138–165 e.Kr., skriver i sin Första apologetiken, kap. 61, s. 183: ”Därefter för vi dem till en plats där det finns vatten, och de återföds på samma sätt som vi själva återföddes. Ty i Guds namn, Faderns och universums Herres, och vår Frälsare Jesus Kristus, och den Helige Andens namn, mottar de då tvagningen med vatten. Ty även Kristus sade: ’Om ni inte föds på nytt, kommer ni inte in i himmelriket…’ Och för denna [rit] har vi lärt oss denna anledning av apostlarna.”

Irenaeus sade i fragment 34, s. 574: ”Det var inte förgäves som Naaman i forna tider, när han led av spetälska, renades när han döptes, utan [det tjänade] som en vägledning för oss. Ty eftersom vi är spetälska i synd, renas vi genom det heliga vattnet och åkallandet av Herren från våra gamla överträdelser; vi återföds andligt som nyfödda barn, precis som Herren har förkunnat: ’Om inte en människa föds på nytt genom vatten och Anden, skall hon inte komma in i himmelriket.’”

Tertullianus i Om dopet, kap. 12, s. 674–675, ”När emellertid föreskriften [som enligt Tertullianus är sann] fastställs att ’utan dop kan ingen uppnå frälsning’ (främst på grundval av Herrens uttalande: ’Om inte en människa föds av vatten, har hon inte liv’), uppstår omedelbart noggranna, ja snarare djärva, tvivel hos vissa, ’hur, i enlighet med denna föreskrift, frälsningen kan uppnås av apostlarna, vilka – med undantag för Paulus – vi inte finner döpta i Herren? … Och nu ska jag, så långt jag förmår, svara dem som hävdar ’att apostlarna var odöpta.’”

Cyprianus i Brev 71, kap. 1, s. 378: ”… om de inte också tar emot kyrkans dop. Ty först då kan de slutligen bli fullt helgade och bli Guds söner, om de är födda av varje sakrament; eftersom det står skrivet: ’Om inte en människa föds på nytt av vatten och Ande, kan hon inte komma in i Guds rike’”. (Se även Brev 72, kap. 22, s. 385)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) i Tal om det heliga dopet, kap. 8, s. 362: ”Och eftersom vi är dubbelt skapade, det vill säga av kropp och själ, och den ena delen är synlig, den andra osynlig, så är också reningen dubbel, genom vatten och Anden; den ena mottas synligt i kroppen, den andra samverkar med den osynligt och skilt från kroppen;… För, för att uttrycka det med ett enda ord, ska dopets kraft förstås som ett förbund med Gud om ett nytt liv och ett renare levnadssätt.”

Basilius av Kappadokien (357–379 e.Kr.) Om Anden, kapitel 15:35, s. 22 ”Därav följer att svaret på vår fråga om varför vattnet förknippades med Anden är tydligt: anledningen är att två syften föreslogs i dopet; å ena sidan att förstöra syndens kropp, så att den aldrig mer må bära frukt till döden; å andra sidan att vi skall leva i Anden och bära frukt i helighet…”

Athanasius, en av upphovsmännen till Nicenska trosbekännelsen, hade en hög uppfattning om dopet, även om han inte kommenterade Johannes 3:5 i sig. Jag har ännu inte kunnat ta reda på om han trodde på förnyelse genom dopet eller inte.

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) nämnde inte förnyelse genom dopet, men som referens följer här vad han sade i sin predikan över Johannes 3:5. Johannes Chrysostomos predikningar över Johannes, predikan 25, kap. 2, vol. 14, s. 89. ”Vad är då vattnets syfte? Även detta skall jag berätta för er senare, när jag avslöjar det dolda mysteriet för er. … I dopet fullbordas löftena i vårt förbund med Gud: begravning och död, uppståndelse och liv; och allt detta sker på en och samma gång.”

Ambrosius av Milano (378–381 e.Kr.) i *Om den Helige Ande*, bok 3, kap. 10.64, s. 144, sade om Johannes 3:5: ”Vem är den som är född av Anden och blir till Ande, om inte den som förnyas i Anden i sitt sinne? Detta är sannerligen den som är pånyttfödd genom vatten och den Helige Ande, eftersom vi tar emot hoppet om evigt liv genom pånyttfödelsens tvagning… Ty vem är den som döps med den Helige Ande, om inte den som är pånyttfödd genom vatten och den Helige Ande?”

Ambrosius trodde också att dopet hade kraft, i och med att dopet öppnar himmelriket för spädbarn (Om Abraham 2:79)

Augustinus av Hippo trodde också på dopets verkan. Han hyste den felaktiga uppfattningen att döpta spädbarn kom till himlen, medan odöpta spädbarn hamnade i helvetet.

Prosper av Aquitaine trodde också på samma villfarelse, nämligen att vattendopet tar bort arvsynden och tidigare personliga synder hos både de utvalda och de förkastade. (Svar till gallerna, artiklarna 2 och 3).

Som en avslutande anmärkning kan sägas att den motsatta villfarelsen, att kristna inte bör utöva vattendopet, är en del av den villfarelse som kallas ”ultra-dispensationalism”. För mer diskussion om detta, se de tre frågorna som rör 1 Kor 1:17.

Fråga: Eftersom Joh 3:13 tycks säga att ingen någonsin har stigit upp till himlen, hur är det då med Elia och Enok m.fl.? Eller hur är det med alla heliga i Gamla testamentet? Var befann de sig, om inte i himlen? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Även om Elia fördes upp i himlen, var det ingen som på egen hand steg upp från jorden till själva himlen, förrän Jesus gjorde det. Låt oss först se vad Bibeln säger om Elia och Enok, och sedan om de troende i Gamla testamentet i allmänhet.

Elia och Enok: I 1 Mosebok 5:24 står det att Enok vandrade med Gud, och sedan förde Gud bort honom. Det står inte exakt vart Gud förde Enok, även om jag är säker på att Enok var mycket glad över att vara där. I 2 Kungaboken 2:1,11 står det att Elia fördes upp till himlen. Det hebreiska ordet för himlen här, shameh (Strong 8064), betyder både himlavalv och himlen. Det används till exempel för att beteckna himlavalvet i 1 Mosebok 15:5; 1 Mosebok 26:4 (där stjärnorna finns); 1 Mosebok 16:4; 1 Kungaboken 18:45 (där regnet kommer ifrån). Men vi vet att Elia lämnade denna värld för att vara hos Gud.

I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1479, nämns att Bibeln inte säger att Elia och Enok steg upp [av egen kraft] till himlen; snarare blev de upptagna till himlen.

Troende före Kristus: Alla människor hamnade i Sheol, vilket översätts som ”graven”. Judarna gjorde dock skillnad mellan två delar: fängelse och paradis. När Jesus dog på korset sade han inte till tjuven till höger: ”I dag ska du vara med mig i himlen.” Istället sade han: ”I dag ska du vara med mig i paradiset.” Detta är samma plats som Abrahams sida i Lukas 16:22–26. När Jesus uppstod från de döda tömdes paradiset, och Jesus förde dem alla med sig till himlen.

Slutsats: Även om Mose och de troende i Gamla testamentet befann sig i paradiset innan Jesus kom, och Elia till och med fördes upp till himlen i en eldvagn, steg ingen av egen kraft upp från jorden, och ingen hade stigit upp till himlen i egentlig mening förrän Jesus gjorde det.

Fråga: Jämför Joh 3:13 (”Och ingen har stigit upp till himlen utom den som kom ner från himlen, nämligen Människosonen...”) med 2 Kung 2:11 (”... och Elia steg upp till himlen i en virvelvind”). Hade Jesus fel, eftersom 2 Kung 2:11 visar att Elia steg upp tidigare?

S: Jesu uppstigning till himlen skilde sig i grunden från Elias virvelvind och vagnar på två sätt.

1) En mindre detalj är att det grekiska ordet i Joh 3:13 (anabebeken, en form av anabaino) betyder att stiga upp, klättra, resa sig upp osv. Jesus steg upp av egen kraft, medan Elia fördes upp i en virvelvind.

2) Ännu viktigare är att de troende före Kristi uppståndelse inte gick till samma plats som Jesus talade om. När Jesus hängde på korset sa han inte att tjuven till höger om honom skulle få se Jesus i himlen redan idag; utan att tjuven redan idag skulle vara med Jesus i paradiset. I Lukas 16 talade Jesus om ”Abrahams famn”, en viloplats. I Efesierbrevet 4:8, när Jesus uppstod från de döda, öppnade han himmelens portar, så att de gamla testamentets heliga från paradiset följde med honom. Ingen kom in i himlen utan Jesus eller före Jesus.

Fråga: Är Kristi nedstigning från himlen i Joh 3:13 och Joh 6:38,42 endast en andlig, symbolisk händelse, och inte en materiell händelse, såsom bahá’íerna lär i *Some Answered Questions*, s. 103–105?

S: Nej. ’Abdu’l-Bahá hävdar detta eftersom det i Joh 3:13f står: ”… men han som kom ner från himlen, nämligen Människosonen som är i himlen”, vid den tidpunkt då Jesus var på jorden. (s. 103).

För det första är denna sista fras en variant i manuskripten som inte finns i de tidigaste manuskripten, även om den finns i det senare bysantinska lektionariet. Det är märkligt att grunda en lära på endast en variant.

För det andra kan Jesu gudomliga natur fortfarande betraktas som befinnande sig såväl i himlen som på jorden.

Slutligen, och viktigast av allt, även om man accepterar manuskriptvarianten, står det i samma vers att Jesus kom ner från himlen. Det är enkelt att visa utifrån Bibeln att Jesus existerade i himlen före inkarnationen, och att samma Jesus ”kom ner” är ett konkret faktum.

Fråga: I Joh 3:14, hur hängde den bronsormen i öknen ihop med Jesus?

S: I 4 Mosebok 21:4–9 straffade Gud israeliterna för deras synder genom att låta dem bli bitna av giftiga ormar. Men Gud ordnade en väg till deras helande. Gud beordrade dem att göra en bronsbild som liknade de ormar de blivit bitna av. När de såg upp mot den bronsormen skulle de få leva.

Att Gud använder denna analogi verkar särskilt passande här. Vi lider av skuldkänslor och konsekvenserna av våra synder. Jesus, som var syndfri, tog på sig straffet för våra synder. När vi vänder blicken mot Jesus, kommer vi att leva.

Fråga: I Joh 3:15; 10:28; 17:3 – betyder det grekiska ordet för ”evig”, aionion, bara ”till tidens ände”?

S: Även om detta ord bokstavligen betyder ”till tidens ände”, betyder det evigt, eftersom det också hänvisar till Guds härlighet och väsen. Detta är det enda ord som grekerna hade att använda för evigt.

Fråga: I Joh 3:16, älskar Gud människor som inte är frälsta, eller hatar Han dem?

S: Gud älskar dem. Men för att använda en grov analogi: när ett spädbarn har feber, är smittsamt och håller på att kräkas över dig, kommer du att njuta av att hålla ditt söta, bedårande barn i framtiden, men kanske inte just nu.

Gud kan både hata synden och ändå vara barmhärtig mot alla. Men Gud vet att de utvalda kan se fram emot evigheten med honom, medan de icke-utvalda inte kan det.

Fråga: Är det i Joh 3:16 en motsägelse att Kristi död både är ett offer och en kosmisk händelse? (Rudolph Bultmann lärde ut detta.)

S: Nej. Föreställ dig för ett ögonblick att en liten myra plötsligt fick en människas kropp, en del av hennes intelligens, men bara en liten del av hennes kunskap. Antingen skulle myran inse att det finns situationer och saker som går bortom hennes tidigare förståelse, eller så skulle myran se motsägelser överallt. Hur skulle till exempel en skalbagge kunna äta en människa utan att skada henne? Och vilken skillnad spelar det att ”skalbaggen” tillverkades av Volkswagen? Hur skulle insekter kunna leva inuti datorprogram? – och så vidare. Om man säger att något är en motsägelse måste man naturligtvis ha en grund för varför det är en motsägelse. Det som är svårt för Bultmann (eller någon annan icke-troende) att visa är att de antaganden och krav som vi i vår tid tillämpar på vardagslivet på jorden gäller för en tidlös, oändlig Gud som fyller himlarna.

Många människor har avgudar som helt enkelt är grova statyer. Vissa moderna ”teologer” har en mer sofistikerad avgud, som lever helt och hållet i deras egna sinnen. När människor hittar på begränsningar för Gud, istället för att tro på vad Gud har uppenbarat om sig själv i Bibeln, är avgudadyrkan en träffande beskrivning av den gud de talar om.

Fråga: I Joh 3:16, älskar Gud varenda människa i världen, eller bara de som kommer att komma till himlen?

S: Äkta kristna är oeniga om detta. Enligt min mening består svaret av tre delar.

Till alla: Gud har kärlek och viss barmhärtighet mot alla, vilket Psalm 145:9,13 visar. Oavsett hur ond och avskyvärd en person än må vara, uppmanar och inbjuder Gud dem ändå att tro på sin Son, be om förlåtelse och renande från sina synder, och leva tillsammans i helighet med Gud i himlen. Som Guds tjänare är vi budbärare som är utsända för att förmedla detta budskap till alla.

De utvalda: Gud visar särskild kärlek mot vissa som han inte visade mot andra. Detta sker innan de blir frälsta. Några exempel är Jakob och Esau i Romarbrevet 9:10–12, de utvalda och de förkastade i allmänhet i Romarbrevet 9:22–25, samt Davids och Batsebas två söner i 2 Samuelsboken 12:15–25.

Troende?: Älskar Gud en kristen mer efter att han eller hon har blivit frälst än innan de blev frälsta? Ingen skriftställe tyder på detta, eller hur detta skulle förhålla sig till en tidlös Gud.

Fråga: Eftersom Jesus inte är ett skapat väsen, hur kan han då vara född av Gud, enligt Joh 3:16? Muslimer förnekar att Jesus är född av Gud.

S: Att vara född betyder inte att vara skapad, eftersom vi kan skapa många saker men vi föder barn. Många muslimer har en viss likhet i sin tro på att Koranen härstammar från Allah utan att ha skapats av Allah. Före tidens början kom Jesus, som också kallas Guds Ord, från Gud Fadern. Så på olika sätt säger både kristna och många [icke-mu'tazilitiska] muslimer att Guds Ord kom från Gud men var osapad.

Fråga: Varför kan människor i Joh 3:16 förkasta Jesus och hamna i helvetet?

S: Jesus sade i Johannes 3:36 att alla som förkastar honom kommer att hamna i helvetet. Varför gav Gud oss detta ansvar – som är både fantastiskt och fruktansvärt – att välja att acceptera eller förkasta Jesus, och att vårt eviga öde bestäms därefter? Svaret kan ha att göra med det värde som Gud tillmäter oss. Gud skapade oss till sin avbild, inte som robotar. Han värdesätter vår fria vilja så högt att han låter oss välja vårt öde och leva med vårt val. Han lät Adam och Eva göra detsamma, med de fruktansvärda konsekvenserna för dem och deras efterkommande. Kanske kunde Gud ha gått tillbaka i tiden och ”avskapat” Adam och Eva, men av vilka skäl det än må vara valde Gud att inte göra det och lät människans val stå fast.

F: I Joh 3:18, är verkligen alla människor födda i ett fördömt eller främmande tillstånd?

S: I ett tillstånd av främlingskap, ja. I ett fördömt tillstånd, inte nödvändigtvis. Även om Augustinus av Hippo och Prosper av Aquitaine lärde att alla spädbarn som dör före dopet automatiskt hamnar i helvetet, säger Bibeln inte det, och få kristna idag tror på det. Människor föds utan den Helige Ande i sig, och ja, alla föds skilda från Gud. Men under Gamla testamentets tid kunde Gud välja att frälsa människor som inte hade den Helige Ande, och ingenting hindrar Gud från att frälsa spädbarn idag.

Fråga: I Joh 3:17; 8:15; 12:47 kom Jesus inte för att döma världen, eller kommer han att döma världen enligt Joh 5:22,27; 9:39?

S: Båda påståendena är sanna.

Första gången kom Jesus inte för att döma världen, utan han kom som ett lamm för att frälsa den genom att dö för våra synder. En följd av Jesu ankomst är dock att de som förkastade honom kommer att utsättas för framtida dom.

Vid återkomsten kommer Jesus att komma som ett lejon för att döma dem som förkastar honom. De troende är skyddade genom Kristi blod och har inget att frukta från den stora vita trondomen. De icke-troende bör dock vara mycket rädda för Kristi dom över deras gärningar när han kommer tillbaka.

Fråga: Är det rättvist, enligt Joh 3:18, att vi föds i ett tillstånd av främlingskap?

S: Gud är rättvis, men det innebär inte att vi måste ha fötts i ett visst tillstånd. Se diskussionen om Romarbrevet 9:19–22 och Romarbrevet 11:8,10 för svaret.

F: Varför tror du att den diskuterande mannen i Joh 3:25–26 frågade Johannes om Jesus?

S: Vi ser inga tecken på att juden hade följt Johannes eller Jesus, eller att han hade någon avsikt att följa någon av dem. Kanske ansåg han att Johannes undervisning var felaktig och försökte påpeka vad han såg som en motsättning mellan Johannes och Jesu undervisning.

Men utöver det kanske den judiske mannen ville så split mellan Johannes och Jesus. Om han kunde utnyttja Johannes lärjunge för att få Johannes och Jesus att oeniga, skulle båda diskrediteras, eftersom Johannes bekräftade Jesus och Jesus bekräftade Johannes. Idag, om någon kan få kristna att offentligt vända sig mot varandra, kan det leda till att båda diskrediteras i världens ögon. Så förringa aldrig andra kristna, varken offentligt eller privat. Var mycket försiktig när du kritiserar andra kristna, såvida de inte är kristna som begår allvarliga fel eller synder, eller inte egentligen är kristna.

Fråga: Varför svarade Johannes som han gjorde i Joh 3:27–30?

S: När man är vän till bruden eller brudgummen vid ett bröllop vill man att paret ska hedras; inte att man själv ska få äran. Johannes uppdrag var att ge ära åt Gud. Ibland innebar det att tala frimodigt, vilket skulle öka hans berömmelse. Ibland innebar det att träda åt sidan, så att Jesus kunde följas. Johannes kände sig bekväm med båda delarna.

Fråga: Hur kan vi idag tillämpa orden ”en människa kan bara ta emot det som ges henne från himlen” i Joh 3:27?

S: Var nöjd med de välsignelser, gåvor och färdigheter som Gud har valt att ge dig. Var inte missnöjd med allt det som Gud inte har gett dig. Även när icke-troende har större förmåga att tjäna pengar, bättre hälsa, kan bli mer berömda osv., var nöjd med att Gud har gett dig allt du behöver.

F: I Joh 3:32 står det att ingen människa tog emot Kristi vittnesbörd – hur kommer det sig då att Johannes Döparen och andra tog emot Kristus?

S: Vers 32 preciseras av vers 33. I moderna texter skriver man ofta: ”Ingen … utom …”. Forntida texter är liknande, förutom att ”utom” ibland är underförstått.

Johannes uttalande här hänför sig till Jesu uttalande i Johannes 6:44, att ingen kan komma till Gud om inte Fadern drar honom. Utan Guds hjälp vill människor, överlämnade åt sig själva, inte söka Gud, som det står i Romarbrevet 3:11.

Fråga: I Joh 3:34 står det att Gud är Ande – hur kan då Jesus vara Guds Son?

S: Kristna tror INTE att Jesus var Guds Son i någon grov fysisk eller sexuell bemärkelse. Uttrycket har snarare en djupare innebörd som visar hur Jesus skiljer sig från alla skapade varelser.

F: I Joh 3:36, kommer alla som inte förkastar Kristus till himlen, eller måste man faktiskt tro på Kristus?

S: Två saker att tänka på i svaret.

Alla som förkastar Jesus kommer att ”dö i [sina] synder” enligt Jesus i Johannes 8:24. Johannes 3:36 är också mycket tydlig: de som förkastar Jesus kommer att hamna i helvetet. Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.) var en tidig kristen som också lärde ut något liknande, nämligen att alla judar som förkastar Kristus hamnar i helvetet, vilket framgår av kapitel 26 i ”Dialog med Trypho, juden”.

Det sägs aldrig att spädbarn som dör hamnar i helvetet. Naturligtvis har spädbarn inte förståelse nog att ta emot Jesus, så om inte alla spädbarn hamnar i helvetet visar detta att Gud inte är begränsad till att verka inom denna ram. Se även nästa fråga.

Fråga: I Joh 3:36, hur är det då med dem som inte har hört talas om Kristus? Dömmer en rättvis Gud dem till helvetet utan någon som helst chans?

S: Nej. Gud är rättvis och opartisk, liksom barmhärtig. Gud säger att han inte räknar synd där det inte finns någon lag (Rom 4:15; 5:12). Vi vet att Gud kommer att ordna ett sätt att döma dem rättvist. Om man bortser från skärselden, limbo och vissa extrema kalvinistiska ståndpunkter, finns här olika spekulationer om hur Gud skulle kunna välja att göra detta.

Gud ser till att alla som skulle kunna ta emot evangeliet får höra det: De som förkastar Gud drabbas av en strängare dom, eftersom de har större kunskap (se 2 Petrus 2:21). En människas enda hopp är att hon hör evangeliet och tar emot det innan döden, men Gud ser till att alla som behöver höra det också får göra det.

Vissa hör evangeliet och tar emot det efter döden:

Denna uppfattning bygger på tolkningen av tre bibelställen: 1 Petrus 3:19–20; 1 Petrus 4:5–6 och Efesierbrevet 4:8–10. I 1 Petrus 3:19–20 står det att Kristus efter sin död predikade för andarna i fängelset. Fängelse är inte ett begrepp som beskriver vart de rättfärdiga döda (som Abraham) tog vägen före Kristus. Det beskriver snarare antingen vart förlorade mänskliga själar tog vägen före Kristus eller också andra själar (vissa demoner och/eller nefilim) befann sig före Kristus. I stället för att bara informera dem om vad som hände på jorden, säger denna uppfattning att Jesus predikade så att de kunde göra samma val som de skulle ha gjort på jorden. Det betyder inte att det finns en andra chans efter döden; istället finns det en första chans för dem som aldrig fick en chans.

Vissa hör evangeliet och tar emot det under tusenårsriket:

Detta svar liknar i hög grad synsättet om frälsning efter döden. Om man ställer frågan ”vad händer med dem som aldrig har hört evangeliet” bredvid ”varför kommer Gud att uppväcka människor som inte har fattat ett beslut för honom”, verkar de två frågorna besvara varandra.

Sökare kan bli frälsta genom Kristus:

Kan någon idag bli frälst på samma sätt som Abraham och Job? De sökte Skaparen istället för en skapelse, insåg sitt behov av förlåtelse, sökte Guds barmhärtighet och frälsning och lydde det de visste. Denna syn säger inte att alla kommer till himlen eller att det finns många vägar till Gud. Den säger att även om du befinner dig på en felaktig väg som inte leder till Gud, kan Gud ändå hedra din uppriktighet om du verkligen söker den sanna Guden och inte har förkastat den tillgängliga sanningen. Detta gäller inte dem som kunde ha undersökt Kristus, men som aldrig valde att göra det eller ansåg det vara tillräckligt viktigt.

Se även diskussionen om Johannes 6:45 för mer information.

Fråga: Varför döpte Jesus ingen i Joh 4:1–2?

S: Skriften säger inget om detta, men vi kan spekulera. I sammanhanget i Efesierbrevet 2:20 är grunden inte Jesus utan apostlarna och profeterna, och Jesus är den viktigaste hörnstenen som grunden vilar på. Om Jesus hade döpt många människor, skulle vissa kunna tro att de kunde kringgå grunden. Andligt sett är alla äkta kristna döpta med Kristus. Vår tro vilar dock på grunden av apostlarna och profeterna. (Det handlar förstås om apostlarna i Nya testamentet, inte om obekräftade moderna imitatörer.)

Fråga: I Joh 4:1–2, döpte Jesus någonsin någon?

S: Skriften säger egentligen inget om detta. Vi har bara två ställen i Nya testamentet där det står att Jesus döpte eller inte döpte. I Johannes 3:22 står det att Jesus och hans lärjungar var ute på landsbygden och döpte, utan att det specificeras vem som utförde dopet. Johannes 4:1–2 klargör att även om fariséerna hörde att Jesus döpte, var det i själva verket lärjungarna som följde Jesus som utförde dopet.

Kanske döpte Jesus inte personligen någon eftersom han inte ville att någon skulle frestas att tro att de var ”bättre” i tron bara för att de döpts direkt av honom istället för av någon annan. Detta kan också vara samma anledning till att Paulus lät andra döpa istället för att göra det själv (förutom att han döpte Krispus, Gaius och Stefanas hushåll). Andra kunde sköta dopet, men Paulus skulle sköta predikan (1 Kor 1:17).

Fråga: I Joh 4:4, var Jesus verkligen tvungen att resa genom Samarien?

S: Samarien låg på den rakaste vägen från Judeen till Galiléen, men de flesta fariséer med självrespekt skulle göra en omväg för att undvika det landet. Jesus behövde inte ta den rakaste vägen, men Han valde att göra det. När Han väl hade påbörjat resan på den rakaste vägen var Han förstås tvungen att passera genom Samarien.

Fråga: Varför blev den samariska kvinnan i Joh 4:4 förvånad över att Kristus talade med henne?

S: Judarna umgicks inte med samarier, eftersom samarierna

1. ansåg att centrum för tillbedjan borde vara på berget Gerizim i Samarien, inte i Jerusalem.

2. Endast var halvblod och inte av ren israelitisk härkomst. Eftersom de inte var sanna judar ville judarna inte äta tillsammans med dem.

3. inte accepterade något av Gamla testamentet utom de fem första böckerna.

4. hyste agg mot judarna.

Samarierna hyste agg mot judarna eftersom

1. Nehemja, Esra och andra uteslöt dem från att hjälpa till att bygga Jerusalems mur och från att delta i gudstjänsten i Jerusalem.

2. Judarna hyste agg mot samariterna.

Fråga: I Joh 4:6 står det att Jesus blev trött, men i Ps 121:4 står det att Gud inte blir trött. Betyder det att Jesus inte var Gud?

S: Nej, det betyder att Jesus frivilligt avstod från en del av sin makt när han kom till jorden, vilket Filipperbrevet 2:6–7 och Johannes 17:5 visar. Jesus var tvungen att vara människa som vi i alla avseenden, enligt Hebreerbrevet 2:14–17. Psaltaren 121:4 skrevs när Jesus var i himlen. På jorden upplevde Jesus trötthet och lidande, lärde sig lydnad och visste inte allt, till exempel tidpunkten för sin återkomst.

Här är vad den kristne författaren Hilarius (355–367/368 e.Kr.) sade: ”Guds gärningar ligger därför bortom vår mänskliga naturs förståelse och passar inte in i vårt rationella tankesätt, eftersom verkan av en gränslös evighet kräver en oändlig förmåga att mäta saker. Det är alltså inte en slutsats av förnuftet utan en begränsning av makten när Gud blev människa, när den Odödlige dör, när den Evige begravs. Å andra sidan beror det inte på vårt sätt att tänka utan på allmakten att Han framträder som Gud ur en människa, som odödlig ur en som är död och som evig ur en som är begravd. Därför återupplivas vi av Gud i Kristus genom hans död.” (Om treenigheten, bok 1, kap. 13, s. 44)

Fråga: I Joh 4:9, hur visste kvinnan vid brunnen att Jesus var jude?

S: Skriften säger inget om detta, men det finns tre möjliga skäl:

1. En resande som passerade genom Samarien var sannolikt jude.

2. Tydligen hade människor från Galiléen en särskild dialekt (Matteus 26:73), vilket Jesus troligen hade.

3. Kanske genom hans klädsel, även om bibelstället inte ger några belägg för detta.

Fråga: I Joh 4:14 står det att den som dricker Jesu vatten till evigt liv aldrig mer kommer att törsta. Hur kommer det sig då att vissa kristna inte lever ett tillfredsställt liv som de borde?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Kristna kan alltid vara tillfreds och aldrig ”törsta” i detta liv. Men kristna som inte förblir i Kristus kan vara missnöjda. Som det står i en berömd kristen psalm: ”Åh, vilken frid vi ofta förlorar, åh, vilken onödig smärta vi bär, allt för att vi inte lägger allt i Guds händer i bön.”

2. Man kan diskutera om denna vers innehåller ett underförstått villkor om att den kristne väljer att förbli i Kristus eller inte.

3. Punkt 2 är en irrelevant fråga för versens sanning. Oavsett hur en kristen förblir i Kristus på jorden gäller denna vers ovillkorligt för de troende i himlen.

Fråga: Vad betyder det i Joh 4:23 att tillbe Gud i ”ande och sanning”?

S: Jesus ställde här detta i kontrast till både den samaritanska tillbedjan och den gammal testamentliga tillbedjan.

Samariernas tillbedjan: Samariterna härstammade från en blandning av israeliter och andra folk som bodde i landet efter exilen. Samariernas tillbedjan byggde på tradition, bland annat att berget Samaria ansågs vara det heligaste berget. De hade många felaktiga uppfattningar, bland annat att de inte accepterade något av Gamla testamentet utom Toran. I det anonyma verket ”Mot alla kätterier”, kap. 1, s. 649, står det att Dositheus var den förste som förkastade profeterna.

Judisk gudstjänst: Judarna följde de ritualer som Gud hade instiftat i Gamla testamentet, men inte heller de hade den Helige Ande, som ännu inte hade utgjutits. Även om judarna hade sanningen från Gamla testamentet, hade inte ens de den fullständiga sanningen som Kristus kom för att uppenbara.

Fråga: Eftersom vi enligt Joh 4:23 ska tillbe Gud Fadern, betyder det då att vi inte ska tillbe Jesus, som Jehovas vittnen hävdar (tidskriften Vakttornet, 15 februari 1983, s. 18)?

S: Nej. Vad skulle Jesus säga? Jesus accepterade att Tomas kallade honom Herre och Gud i Johannes 20:28. Jesus tillbads av de vise männen i Matteus 2:11, men då var Jesus ett spädbarn och hade inget val i frågan. Men som vuxen tillbads Jesus av lärjungarna (Matteus 14:33), den tidigare blinde mannen (Johannes 9:38), kvinnorna vid graven (Matteus 28:9), änglarna (Hebreerbrevet 1:6) och himlens härskaror (Uppenbarelseboken 5:12)

Fråga: Eftersom Gud är Ande och Jesus är Gud, hur kunde Jesus då verkligen ha en fysisk kropp, enligt Joh 4:24? Verkade Jesus bara vara en människa, som den tidiga kätterin doketismen lärde?

S: Nej. Jesus grät riktiga mänskliga tårar i Getsemane trädgård. Jesu lidande på korset var verkligt. Att Gud är ande hindrar inte Kristus från att bli inkarnerad som människa, precis som det faktum att vi är av kött och blod inte hindrar oss från att bära kläder. Även om det inte finns någon jordisk analogi som helt passar inkarneringen, är kanske analogin med ett artificiellt organ lika nära (och lika långt ifrån) en träffande analogi som att bära kläder.

F: Är det i Joh 4:26 omöjligt att Jesus kunde förkunna att han var Messias i nästan tre år utan att bli arresterad (den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 968, hävdar detta)?

S: Även utan att åberopa Guds beskydd är det inte alls omöjligt. Jesus var ofta omgiven av sympatiserande folkmassor. Romarna brydde sig inte om en Messias så länge han inte utmanade den politiska strukturen. Han utförde underverk, och de försiktiga ledarna, även om de länge velat bli av med honom, ville inte riskera att stöta bort folket. Slutligen var det svårt för de judiska ledarna i Jerusalem att utsträcka sitt inflytande till det kosmopolitiska Galiléen.

F: Menar Jesus i Joh 4:34 att han här fick mat på ett övernaturligt sätt?

S: Förmodligen inte. Hans uppdrag och syfte handlade snarare om att göra Guds vilja. I det här fallet var samtalet med den fallna samariska kvinnan en högre prioritet än hans hunger efter sin vanliga måltid. Skulle du vara villig att hoppa över en måltid för att göra Guds vilja?

Fråga: I Joh 4:44 står det att en profet inte har någon ära i sitt eget land – hur är det då med Mose, Hesekiel och Daniel?

S: Ingen av dessa tre profeter bodde i sitt eget land medan de var profeter, men det är egentligen inte poängen. Denna vers säger att profeter inte respekteras allmänt på den plats de kommer ifrån, och Jesus var inte annorlunda i detta avseende.

I Jesu fall menar han inte att inte en enda person i Galiléen respekterade honom. (Det gjorde ju trots allt lärjungarna.) Snarare hade majoriteten av folket svårt att tro att en alldaglig man från deras egen region kunde vara en stor Guds profet, än mindre Messias.

Även i dag bör vi inte glömma att Gud ofta använder vanliga kristna för att utföra stora gärningar.

Fråga: Hur kan helandet av tjänstemannens son i Joh 4:54 vara det andra mirakulösa tecknet, eftersom det första mirakulösa tecknet var förvandlingen av vatten till vin i Joh 2:11, och i Joh 2:23 i Jerusalem under påsken såg många människor de mirakulösa tecknen (plural)?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan motiveringen till svaret.

Det som inte är svaret: Johannes visade inte uttryckligen att Joh 2:23 var kronologiskt i linje med det som föregick och följde efter det. Således skulle Joh 2:23 kunna komma efter Joh 4:54. Det är dock högst troligt att de är kronologiska.

Svaret: Johannes 4:54 säger inte bara att detta var det andra tecknet; snarare var det ”det andra tecknet som Jesus utförde efter att ha kommit från Judeen till Galiléen”. Johannes kan inte ha avsett detta som det andra tecknet totalt sett, på grund av Johannes 4:45: ”Men när han kom dit tog galiléerna emot honom. De hade sett alla de stora gärningar han hade utfört i Jerusalem under högtiden, ty även de hade varit där.” (BSB)

Att Johannes räknar upp de två första underverken i Galiléen visar att det är desto mer irriterande eftersom många galiléer avvisade Jesus. Däremot trodde till och med samariterna på Jesus utan något underverk. En tro som endast bygger på underverk är ingen fullständig tro, men många galiléer hade inte ens den. Men galiléerna försökte senare stena Jesus, även efter att dessa underverk hade utförts där. I *The Expositor’s Greek Testament*, vol. 1, s. 735, och *The Believer’s Bible Commentary*, s. 1488–1489, sägs det också att detta är det andra tecknet i Galiléen.

I Johannes 21:25 står det att Jesus också gjorde många andra tecken. Men av alla Jesu mirakulösa tecken valde Johannes att uttryckligen nämna endast sju före Jesu uppståndelse:

Joh 2:1–11 – vatten förvandlas till vin, vilket visar att Jesus stillar vår törst och har makt över naturens krafter

Joh 4:46-54 – uppväckandet av tjänstemannens son, vilket visar att Jesus är vår helande med makt över sjukdom

Joh 5:1-9 – Jesus helar den 38 år gamle lame mannen på sabbaten, vilket visar att Jesus är sabbatens Herre

Joh 6:5-13 – Mättar de 5 000, vilket visar att Jesus är livets bröd

Joh 6:19-21 – Jesus går på vattnet, vilket visar att Jesus är större än alla våra rädslor

Johannes 9:1-7 – Jesus helar mannen som varit blind sedan födseln, för att säga att han kom så att de blinda ska se och de seende bli blinda (Johannes 9:39)

Johannes 11:1-44 – Jesus uppväckte Lasarus, vilket visar att Jesus är uppståndelsen och livet

Efter uppståndelsen skedde det mirakulösa fiskfånget i Johannes 21:1-11, vilket visar att Jesus var densamme, och att de skulle följa honom på samma sätt.

Fråga: Vilken högtid var det i Joh 5:1?

S: I 2 Mos 23:14–17 står det att alla judiska män tre gånger om året skulle bege sig till en högtid i Jerusalem: påskhögtiden, pingsthögtiden och lövhyddohögtiden. Johannes angav inte vilken högtid det rörde sig om, kanske för att han själv inte mindes det. Även om vi kan spekulera i vilken högtid det var, är det inte särskilt meningsfullt att göra det. Bibeln är Guds ord, nedskrivet av människor. Gud var inte skyldig att låta dem komma ihåg varje detalj, utan endast de detaljer som Han ville att de skulle komma ihåg och förmedla. Många av Jesu gärningar och viktiga händelser i hans liv sammanföll med judiska högtider, vilket påpekas i ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 853.

Fråga: Finns det i Joh 5:2 några arkeologiska bevis för Betesda-dammen i Jerusalem?

S: Ja. Det handlade faktiskt om två bassänger i den nordöstra delen av Gamla stan. Detta område kallades ”Bezetha”, eller ”nya staden”, på Kristi tid. Döda havsrullarna nämner bassängerna, en kristen pilgrim beskrev dem år 333 e.Kr., och moderna arkeologer fann dem år 1888.

F: I Joh 5:4; Apg 14:12; 2 Tess 2:10; Upp 16:9,11: Eftersom Gud är allsmäktig och Hans beslut är oemotståndliga, hur kan människor då vägra att komma till Honom? Antingen var erbjudandet oärligt (det gavs inte tillräckligt med nåd för alla) eller så var Gud oförmögen eller ovillig att se till att människorna skulle acceptera detta erbjudande.

S: Gud tillåter: det ligger en enorm betydelse i dessa två ord. Ja, den Allsmäktige Gud kan visserligen få alla sina marionetter att utföra sitt manus perfekt och på kommando. Men Han skapade oss inte som marionetter. Gud kan göra vad Han vill, så som Han finner det lämpligt. Gud kan kontrollera allt, till och med Sig själv. Om Gud kan göra vad som helst, då kan Gud också tillåta. Men även när Gud tillåter, händer ingenting utöver vad Gud tillåter inom de gränser Han har satt.

F: Varför ställde Jesus den uppenbara frågan till mannen i Joh 5:6?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Det som inte är svaret: Vissa funktionshindrade vill inte bli friska. Det har förekommit fall i spetälskekolonier där föräldrar medvetet har smittat sina barn med spetälska, så att de kan leva med gratis mat och vård resten av livet. Men mannen ville faktiskt bli helad, och det visste Jesus redan.

Svaret: Även om Jesus redan visste det, ville han att mannen skulle uttrycka det i ord och be om det. Ibland ger Jesus oss inte vissa saker om vi inte ber om dem. När mannen offentligt bad Jesus att bota honom, svarade Jesus på hans begäran. Vi ser inte att Jesus botar någon som inte vill bli botad.

Ibland behöver vi fråga icke-troende grundläggande saker som: ”Vill du komma till himlen?”, eller fråga vacklande kristna: ”Vill du älska och lyda Gud?” Vi behöver få ett åtagande från dem att det är detta de vill.

Fråga: I Joh 5:10, bröt den helade mannen sabbaten, eftersom han lydde Jesus genom att bära sin bäddmadrass?

S: Nej. Mannen bröt endast mot fariséernas tillagda restriktioner för sabbaten. Denna restriktion finns i Mishnah Shabbath 7:2 enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 854. Det är faktiskt ganska humoristiskt. Den förbjuder uttryckligen att flytta sängar eller möbler på sabbaten. Däremot står det att det är tillåtet att flytta en patient som ligger i en säng. Däremot behandlar den inte fallet där en patient förflyttar sig själv eftersom han mirakulöst blivit helad. Det är ungefär som om ett ambulansföretag hade en regel om att förlamade ambulanspatienter inte får bära sin egen bår. Dessutom bar mannen sin bäddmadrass, inte en säng. Så i grund och botten sa Gud åt honom att ta upp sin bäddmadrass, och fariséerna ansåg att Gud [Jesus] hade fel när han bröt mot deras regler.

I Gamla testamentet står det att människor inte fick arbeta på sabbaten. Det står aldrig att någon inte fick bära sin bädd, och det var fariséerna som tolkade det som arbete. Ett andra mirakel är att om någon varit sängliggande i 38 år, skulle han, även om han blev helad, fysiskt vara för svag för att gå, än mindre bära en bädd. Hans muskler måste också ha stärkts. I viss mening utförde Jesus inte bara ett utan två mirakel här.

”Men Jesus, kunde du inte ha väntat till söndagen med att göra detta?” Det hade knappast uppstått något motstånd om du bara hade gått fariséerna och deras traditioner till mötes. Men tidpunkten för helandet var viktig för att ge fariséerna och folket ett tydligt val: följa Messias eller följa sin tradition. Fariséerna såg tydligt detta val: det var därför de först smidde planer på att döda Jesus i Johannes 5:18.

Jag kände till en icke-judisk kristen som fick betalt av strikta ortodoxa judar för att bo hos dem. På lördagar trodde de att de inte fick göra något som skapade något. Att slå på en strömbrytare sluter en krets och skapar ett strömflöde. Så bland hans andra uppgifter var han tvungen att slå på strömbrytarna åt dem på lördagar.

Fråga: Varför sa Jesus till honom i Joh 5:14–15 att han skulle sluta synda?

S: Även om Skriften inte anger vilka specifika synder det handlar om, finns det många synder som en invalid inte kan begå, åtminstone inte förrän han blir frisk. Att han var invalid berodde dock inte på någon specifik synd. Johannes 5:14–15 ger oss dock inga tecken på att mannen kände någon tacksamhet gentemot Jesus. När Gud gör något för vissa människor idag, visar de ingen tacksamhet. Om du förväntar dig att bli tackad varje gång du offrar dig för någon annan, kommer du att bli besviken i detta liv.

Fråga: Vad är skillnaden i Johannes 5:14–15 mellan att ha en falsk tro, en tro som verkligen tror på Gud och en frälsande tro?

S: Mannen trodde verkligen att Gud hade helat honom; han gick ju trots allt omkring. Men att veta att det är sant betyder inte att man har övergivit sitt syndiga liv och vill anförtro sitt liv åt Gud. Om en agnostiker, som är alkoholist, missbrukar droger, lever omoraliskt och rånar banker, kommer att verkligen tro att Jesus är verklig och dog på korset för våra synder, men fortsätter att vara alkoholist, missbruka droger, leva omoraliskt och råna banker – kommer då deras tro att göra dem någon nytta eller föra dem till himlen? Jakob 2:17–20 säger nej.

Fråga: I Joh 5:18, när Jesus kallade Gud sin far, hur innebar detta att han gjorde sig själv jämställd med Gud?

S: Inom en familj har en far och en son olika roller, och sonen lyder sin far, men de två är jämlika till sin natur. En god far anser inte att hans liv är mer värdefullt än sina söners, och vice versa. Inom Treenigheten gäller detsamma. Gud Sonen är underordnad i sin roll, men inte underlägsen till sin natur, sina titlar eller sin ära.

Även om Jesus hävdade sin jämlikhet med Fadern, hävdade han också att han var beroende av Fadern i Joh 5:18–19.

Fråga: Är det i Joh 5:18 okej för oss att kalla Gud vår Fader, eftersom vi inte är jämställda med Gud?

S: Inte om inte Gud har gett oss tillstånd. Gud ger oss faktiskt tillstånd att kalla honom vår Fader, i vördnad. Det var ett stort privilegium som Jesus gav oss när han inledde sin bön med de två första orden: ”Vår Fader”.

Fråga: I Joh 5:19–20, eftersom Jesus hade fri vilja, varför kunde Jesus då inte göra något annat än det han såg Fadern göra?

S: Jesus valde att lyda allt som Fadern lät honom göra. På jorden lärde sig Jesus lydnad, enligt Hebreerbrevet 5:8. Jesus sade i Johannes 5:30 att han inte kom för att behaga sig själv utan sin Fader. För övrigt säger ordet för ”kärlek” i Johannes 5:20 att Fadern hyser broderlig kärlek/vänskaplig kärlek (phileo) gentemot sonen.

Att Jesus sa att han var utsänd av Fadern är en nyckelpunkt: Jesus nämnde detta 25 gånger i Johannesevangeliet. Jesus kom inte på eget initiativ, och han gjorde ingenting på jorden på eget initiativ.

Fråga: I Joh 5:19–22, hur gjorde Fadern egentligen först allt som Jesus gjorde?

S: Även om Jesus sa att Fadern bodde i Jesus, är det inte det huvudsakliga budskapet som Jesus förmedlade här.

Det var uppenbart för alla att Fadern inte föddes på jorden och att Fadern inte döptes av Johannes Döparen. Jesus säger snarare att han endast skulle utföra de gärningar som hans Fader hade planerat för honom att utföra.

Fråga: Är det Jesus eller Fadern som dömer oss i Joh 5:22?

S: Jesus sade att Fadern har anförtrott hela domen åt honom. Detta stämmer väl överens med Apg 4:12, där det står att det inte finns något annat namn under himlen genom vilket människor kan bli frälsta.

Fråga: Hur ska vi, enligt Joh 5:23, ära Sonen på samma sätt som vi ärar Fadern som har sänt honom?

S: Jesu efterföljare hedrar honom på följande sätt.

1. Vi tillber Jesus, precis som änglarna gör i Uppenbarelseboken och Hebreerbrevet 1:6.

2. Vi ber till Jesus, precis som Stefanus gjorde i Apostlagärningarna 7:59.

3. Vi kallar Jesus för Gud, såsom det står i Hebreerbrevet 1:8–9.

4. Vi kallar Jesus ”min Gud”, precis som Tomas gjorde i Johannes 20:28.

5. Vi tror på och följer det han lärde ut, liksom det som hans apostlar lärde ut om Gud och om honom själv.

Att följa dessa bibelverser är en av de viktigaste sakerna som skiljer sekterna Jehovas vittnen, ”The Way” och andra sekter å ena sidan, från moderna och tidiga kristna å andra sidan. Här är vad de tidiga kristna sa.

Hilarius (355–367/368 e.Kr.) kommenterade Johannes 5:23: ”Eftersom saker som inte är av samma natur aldrig tilldelas lika stor ära, och lika stor ära inte medför någon åtskillnad mellan dem som hedras. Men mysteriet med födelsen kräver lika stor ära.” I boken *Om treenigheten*, bok 9, kap. 23, s. 162

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) sade: ”Därför vittnar dessa ord uttryckligen om att Han [Jesus] vittnas om av Honom [Fadern] som har fastställt dessa saker, som värdig att tillbedjas som Gud och som Kristus.” *Dialog med Trypho*, kap. 63, s. 229

Ignatius, Irenaeus, Tertullianus, Novatianus, Hippolytus och andra talade också om att Jesus är Gud och förtjänar ära.

Fråga: Vad betyder det i Joh 5:26 att ”ha liv i sig själv”?

S: Även om vi har evigt liv i himlen, är det ett härlett evigt liv som både möjliggjorts och upprätthålls av Gud. Jesus har dock inte ett härlett evigt liv, utan ett inneboende evigt liv.

Fråga: Hur kan det faktum att han är ”Människosonen” i Joh 5:27 utgöra en grund för Fadern att ge Jesus befogenhet att döma oss?

S: Skriften säger det inte uttryckligen, men den antyder ett svar. I Hebreerbrevet 2:14–17 står det att eftersom vi är av kött och blod, var Jesus tvungen att dela vår mänsklighet för att hans död skulle kunna försonas för oss. Jesus var tvungen att vara en av oss för att bli vår överstepräst.

Fråga: I Joh 5:28–29 står det att de som har gjort gott kommer att uppstå till liv. Betyder detta att frälsning genom gärningar är sant?

S: Nej. Det står inte att de goda gärningarna fick dem att leva. De troendes goda gärningar, hur begränsade de än må vara, är ett bevis på att de är ett av Guds barn som kommer att leva för evigt i Honom.

Fråga: I Joh 5:30 står det att Jesus inte kunde göra något av sig själv – hur kan han då vara Gud? Till och med hans utdrivning av onda andar skedde genom Guds finger, enligt Luk 11:20. (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Tre punkter att beakta i svaret.

a) Versens sammanhang är viktigt. Jesus sa inte att han aldrig kunde göra någonting. Snarare ville Jesus inte utföra några underverk i deras stad, inte på grund av brist på Guds kraft, utan på grund av deras brist på tro.

b) När det gäller att driva ut onda andar genom Guds finger, så är Jesus Gud och agerar INTE självständigt eller i strid med Gud Fadern eller den Helige Ande.

c) När Jesus blev människa på jorden gav han frivilligt och tillfälligt upp en stor del av sin makt och härlighet, och i sitt jordiska tillstånd förlitade han sig särskilt på Fadern och den Helige Ande.

Fråga: I Joh 5:30, vad är den avgörande skillnaden i vårt eget liv mellan att tjäna Gud för att det behagar oss själva och när det behagar oss, och att tjäna Gud när det inte behagar oss själva?

S: Lydnad kan vara ombytlig, slumpmässig och ofullständig när den utövas beroende på hur vi känner inför den. Vissa betonar att Gud alltid kommer att göra det som är bäst för dem; andra, likt Jabez bön i 1 Krönikeboken 4:9–10, vill tjäna Gud utan smärta. Gud kanske hör den bönen, men var skulle den nytestamentliga församlingen befinna sig om Paulus bara hade velat tjäna utan lidande? Tror du att Paulus uthärdade dessa misshandlar och fängelsestraff för att behaga sig själv? Det är alltså så mycket bättre när vi lyder utan att behaga oss själva.

Å andra sidan känner vi glädje och fröjd från Gud när vi lyder. Det var inte roligt för Paulus och Silas att bli misshandlade och fängslade i Filippi, men å andra sidan såg Paulus sina älskade filippier som sin glädje och krona i Filipperbrevet 4:1. Paulus led alltså inte för att predika evangeliet för nöjes skull, men paradoxalt nog fick Paulus glädje av det i slutändan.

Fråga: Om Jesus vittnade om sig själv i Joh 5:31, skulle det då göra hans vittnesbörd osant?

S: Nej, det är inte vad Jesus säger här. Jesus svarar på fariséernas anklagelse att om Jesus är den ende som vittnar om sig själv, skulle det i en domstol inte räcka för att fastställa hans äkthet. Att ett vittne inte är tillräckligt framgår av 5 Mosebok 17:6 och i rabbinernas Mishnah Kethuboth 2:9, enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 854.

Jesus framförde fyra vittnen: Johannes Döparen, sina underverk, Skriften och Gud Fadern. I When Critics Ask, s. 410, påpekas att Jesu vittnesbörd i sig självt faktiskt och personligen var sant. Men för judarna var Jesu vittnesbörd inte officiellt och juridiskt tillräckligt.

Fråga: Vad är det som är så viktigt med vittnesbörd i Joh 5:33–34?

S: På ett negativt sätt hävdade judarna, genom att tillämpa dubbelmoral, att de förkastade Jesus på grund av brist på vittnesbörd, trots Johannes Döparen, underverken och de messianska profetiorna i Skriften. På ett positivt sätt är ett centralt syfte för Jesus och för oss att vara ett vittnesbörd. Enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 291–293, förekommer ”vittnesbörd” eller ”vittna” som substantiv på 60 ställen i Nya testamentet och som verb på 76 ställen i Nya testamentet. 30 gånger som substantiv och 47 gånger som verb förekommer i Johannesevangeliet, 1, 2 och 3 Johannesbrevet samt Uppenbarelseboken.

Vi ska undervisa och redogöra för skälen till det hopp vi har (1 Petrus 3:15b), och vi ska be och hjälpa andra. Men låt oss inte glömma att ett annat viktigt skäl till att vi fortfarande är kvar på denna jord är att ge ett vittnesbörd. Det gör vi med våra ord och våra liv. Ett arabiskt ordspråk lyder: ”Det största brottet i öknen är att hitta vatten och tiga.” (Citatet är hämtat från ett tal av KayLyn Hopper den 29 april 2018)

Fråga: Använder Jesus i Joh 5:34 ett ad hominem-argument, som han själv inte accepterade?

S: Nej. Först ska vi diskutera vad ett ad hominem-argument är, och sedan vad Jesus sa.

Ad hominem betyder på latin ”mot personen”. Det är ett argument som talaren själv inte tror på, men som talaren tar upp för att övertyga lyssnarna. Om en politiker till exempel bryter ett löfte, kan någon som inte bryr sig om brutna löften ta upp detta för att övertyga människor som däremot bryr sig om att hålla löften, i syfte att få dem att rösta på honom. (Förmodligen skulle den här andra personen hålla sina löften bättre, men det är bara en outtalad antagande)

Det är intressant att Jesus, som helade på sabbaten och därmed väckte motstånd när han kunde ha väntat till söndagen, här anstränger sig så mycket för att förklara sin motivering på ett sätt som de kan relatera till.

Jesus accepterade fullt ut vad Johannes Döparen sa. Men Jesus sa i grunden att han använde ett ad hominem-argument, i och med att fariséerna krävde flera vittnen innan de trodde att något var sant, medan Jesus inte höll med om det tillvägagångssättet. Men om de skulle använda det tillvägagångssättet, så bekräftade Johannes Döparens vittnesbörd faktiskt Jesu vittnesbörd om sig själv. Johannes ord ”gjorde” inte Jesu vittnesbörd sant; hans ord visade bara att det var sant.

Idag kan man ofta förlora denna distinktion i en domstol. En domare eller en jury kan förklara den åtalade ”icke skyldig”. I själva verket gör domen inte den åtalade skyldig eller oskyldig. Den åtalade är skyldig om han eller hon har begått brottet, oavsett om domen är korrekt eller inte. I USA, i en brottmålsrättegång, om juryn anser att den åtalade troligen har gjort det, men det finns rimligt tvivel, instrueras de att finna den åtalade ”icke skyldig”. Gör det den åtalade oskyldig? – Nej.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 5:37 till judarna att de aldrig hade hört Guds röst eller sett hans gestalt?

S: Naturligtvis hade folkmassorna som Jesus talade till varken hört Guds röst eller sett hans gestalt. Men till skillnad från profeterna i Gamla testamentet hade inte heller de vanliga judarna i Gamla testamentet hört Guds röst eller sett hans gestalt. Men Jesus framför här inte bara några faktamässigt sanna påståenden. Detta ges som en tillrättavisning till dem. Medan de inte ens hade upplevt det som profeterna upplevde i Gamla testamentet, stod nu Gud själv framför honom, och ändå kunde de inte på ett igenkännbart sätt höra Guds röst eller se hans gestalt.

Fråga: I Joh 5:39, får vi evigt liv genom att tro på Bibeln eller inte?

S: Egentligen inte. Evigt liv ges av Gud. Judarna hade dock delvis rätt i att Skrifterna visar oss vägen till Gud, för att få evigt liv. Det är möjligt för en person att vara mer upptagen av Skriften än av Gud, precis som fariséerna var på Jesu tid.

Fråga: Vad var fariséernas huvudproblem i Joh 5:42–43?

S: Det största problemet var att fariséerna inte hade Guds kärlek i sina hjärtan. Ett tecken på att problemet låg i deras hjärtan, och inte i deras logik, är att de hade dubbla måttstockar när det gällde att acceptera Jesus jämfört med att acceptera andra, enligt Joh 5:43.

På samma sätt varnades församlingen i Efesos för att den hade övergivit sin första kärlek i Uppenbarelseboken 2:4. Om en person saknar kärlek till Gud kan hen ändå uppträda religiöst och göra många saker som ser bra ut, åtminstone i världens ögon, men hen har missat det väsentliga.

I Johannes 5:38 sade Jesus också till fariséerna att ordet inte bodde i dem. Detta måste ha upplevts som ganska chockerande, eftersom dessa fariséer ägnade så mycket tid åt att studera skrifterna. Men att studera skrifterna och att tro på och tillämpa dem kan vara två olika saker.

Fråga: I Joh 5:43 står det att Jesus kom i sin Faders namn. Betyder det att Jesus har samma namn som Fadern, och att Jesus därmed är Fadern?

S: De delar visserligen ett antal titlar. Men jag råkar ha samma efternamn som mina föräldrar, vilket inte bevisar att vi alla är en och samma människa. I boken *When Cultists Ask*, s. 168–169, står det att vissa enhetspentekostaler, såsom Campbell (1975), faktiskt hävdar detta. Om de vore konsekventa i detta skulle enhetspentekostalerna aldrig predika i Jesu namn, eftersom de skulle anse att allt de gör ”i Jesu namn” skulle göra dem till Jesus också.

Fråga: I Joh 5:44, hur hänger det ihop att ta emot ära från andra med att inte tro?

S: Jesus säger inte att de inte behagar Gud, utan något ännu värre. De försöker inte ens behaga Gud. Och hur illa detta än är, ser det ännu värre ut med tanke på den ansträngning de lägger ner på att försöka behaga människor.

Fråga: I Joh 5:45–46, hur kan alla som tror på Mose också tro på Jesus? Många judar idag skulle inte hålla med om detta.

S: Jesus kanske hänvisade sina åhörare till 5 Mosebok 17:18–19. Om någon inte lyssnar på den kommande profetens (Jesu) ord, kommer Gud själv att ställa den personen till svars. Johannes 5:46 säger något liknande.

Mose var en gudfruktig profet. Men deras kunskap om Mose lag och lära, och det faktum att de inte följde den som den pekade på, skulle bli ännu värre för dem vid domen. Läs 2 Petrus 2:20–22 för mer om strängare dom vid större kunskap.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 9, s. 60, finns en intressant synpunkt här. Att lyda Mose var bra, men deras lydnad mot Mose blev en källa till stolthet för dem. Att läsa Bibeln, gå i kyrkan, dela evangeliet, hålla sig borta från ondska och i allmänhet lyda Gud är alla goda saker som vi ska göra. Men akta dig om det blir en källa till stolthet för dig.

Fråga: Varför ställde Jesus en fråga i Joh 6:5–6, när han redan kände till svaret?

S: I Joh 6:6 står det att Jesus ställde frågan för att pröva Filippus. Att använda det som idag kallas den sokratiska metoden – att ställa en fråga till en lärjunge som läraren redan känner svaret på – är helt i sin ordning. Tydligen var lärjungarna inte obekanta med detta, eftersom Petrus svarade på Jesu fråga i Joh 21:17 och sade: ”Herre, du vet allt; du vet att jag älskar dig.” (BSB)

Mer specifikt kunde Filippus ha svarat med ett försök att mätta folket, sitt svar (hopplösheten att på naturlig väg tillgodose detta behov) eller tro på att Kristus kunde försörja dem.

Fråga: Varför frågade Jesus Filippus i Joh 6:5–6 istället för någon av de andra?

S: Även om Skriften inte säger det med säkerhet, kan den ge en ledtråd. I Johannes 1:44 står det att Filippus, liksom Andreas och Petrus, var från Betsaida, som låg i denna region.

Fråga: I Joh 6:13, eftersom Jesus så lätt kunde föröka maten, varför samlade man då in resterna?

S: Guds gåvor som han har gett oss bör inte slösas bort. Jesus skulle inte alltid vara med dem, och brödet skulle komma väl till pass för andra.

Dessutom fanns det en symbolisk betydelse i de tolv korgarna med fisk och de fem kornbröden. Gud visar på föreningen mellan hedningar och judar i Kristus. Tolv representerar Israels stammar, liksom de tolv lärjungarna, och fem representerar Guds nåd gentemot alla människor, såsom de 5 000 männen plus kvinnor och barn.

Fråga: Hur kunde Jesus gå på vattnet i Joh 6:19?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

Galiléiska sjön var mycket djup, så Jesus utförde inte något slags trick genom att gå på stenar.

Jesus var en verklig person av kött och blod, så det var inte någon sorts vålnad utan tyngd.

Gud, som skapade naturlagarna, kan sätta sig över dem närhelst han vill. Vi kallar det ett mirakel, men för Gud är det kanske bara ett alternativt sätt att agera på.

En vetenskaplig iakttagelse

För att förstå detta övernaturliga mirakel vetenskapligt måste man först förstå varför vatten överhuvudtaget kan bära någon vikt, till exempel en båt som flyter. Inom statistisk mekanik är ett ensemble en sannolikhetsfördelning av ett systems tillstånd. På en vätskeyta ”hoppar” vattenmolekyler som rör sig uppåt med högre hastigheter kontinuerligt ut ur vätskan och flyr ut i atmosfären. Vi kallar det avdunstning. Fler gör inte det av tre skäl:

1) Ytspänningen gör vattenmolekylerna ”klibbiga” och hindrar dem från att bryta sig loss,

2) Endast en viss andel av vattenmolekylerna har tillräckligt hög hastighet

3) Endast en viss andel av de vattenmolekyler som har hög hastighet rör sig uppåt.

Vi kan ändra 1) genom att belägga ytan med något.

Vi kan ändra 2) genom att öka vattenmolekylernas hastighet: det kallar vi att värma upp vattnet.

Vi har inte förmågan att påverka punkt 3 (såvida vi inte har en magnetisk vätska och använder magneter), och detta skulle i sig kunna hålla uppe vad som helst.

Om en superhjälte i en serietidning inte hade någon superkraft utom förmågan att förändra den statistiska sannolikheten, skulle han kunna göra nästan vad som helst, inklusive att sväva i luften, gå genom väggar och få oorganiserade döda celler att återuppstå.

F: Vad vet vi om staden Tiberias i Joh 6:23?

S: Det var en ny stad på Jesu tid, eftersom Herodes Antipas byggde den mellan år 16 och 22 e.Kr. som sin administrativa huvudstad. Det var en icke-judisk stad; enligt Asimovs Guide to the Bible, s. 822–823, undvek judarna den eftersom den var byggd på en begravningsplats.

Encyclopædia Britannica och Wycliffe Bible Dictionary (s. 1704) anger dock att Judah hak-Kadhosh, redaktören av Mishnah (ca 198–220 e.Kr.), under 200-talet kom därifrån. Dessutom redigerades Talmud där omkring år 400 e.Kr. Bland de berömda rabbinerna som begravdes där finns Maimonides, ’Akiba (Akiva), Yohanan Ben Zakkai och Eliezer den store.

Fråga: I Joh 6:27 sa Jesus att vi inte ska arbeta för mat som förgås. Hur arbetar vi idag för mat som förgås?

S: Först och främst måste vi göra vissa saker av nödvändighet, till exempel skaffa mat att äta. Men Jesus säger att det inte bör vara syftet och fokuset i vårt liv. Vi bör lägga vår livsenergi på eviga saker; och det som är evigt, men ändå finns överallt omkring oss, är människors själar.

Kanske kan en analogi hjälpa. Om du pendlar till jobbet på morgonen, betalar din chef dig då för din restid? Om du inte pendlar för nöjes skull, och din chef inte betalar dig, varför slutar du då inte att pendla till jobbet? Svaret är vanligtvis ”för att jag måste, om jag vill få betalt”. Idén om att göra något som inte är produktivt, men som ändå är nödvändigt för att kunna göra det som är produktivt, kallas ”nödvändigt arbete”. Det finns många saker vi måste göra i livet som är ”excise”, faktiskt så många att vi oavsiktligt kan hamna i ett tankesätt där livet bara handlar om ”excise” och nöje. Men dessa saker är bara nödvändiga för att vi ska kunna göra det som verkligen är viktigt: att ära Gud, älska andra, föra människor till Kristus och hjälpa människor att växa i Kristus.

Fråga: Vad menade Jesus i Joh 6:27b med ”Fadern har satt sitt godkännandestämpel”?

S: Jesus var välbehaglig för Fadern, Jesus hade sänts av Fadern till jorden, och Jesus gjorde just då Faderns vilja. Faderns godkännandestämpel var uppenbar och visades genom Jesu underverk. Om någon ville tillbe Fadern skulle de inte avvisa den på vilken Fadern har satt sitt godkännandestämpel. Jesus nämnde upprepade gånger att han hade kommit ner från himlen i Johannes 6:33, 38, 41, 50 och 58.

Även om du redan är troende måste du fråga dig: Har ditt liv Guds godkännandestämpel? Är du till behag för Gud genom det sätt du lever på?

Fråga: Hur är Jesus livets bröd (eller manna) i Joh 6:31–36, 48–51?

S: Ordet för ”sant”, som i ”sant bröd”, är alethinos, vilket betyder äkta eller ursprungligt. Jesus är livets bröd på minst två sätt.

För alla: Jesus upprätthåller allt i universum, enligt Kolosserbrevet 1:17

För de troende: Det är härligt att ha liv i Jesus, som ger oss näring, skyddar och bevarar oss och förbereder oss för att bo hos honom i evighet.

Eftersom Jesus ger levande vatten i Johannes 4:15, är Jesus livets bröd här.

Fråga: I Joh 6:37 står det att alla som Fadern ger till Jesus kommer till Jesus, och eftersom vissa inte kommer till Jesus, betyder det då att Fadern inte gav dem till Jesus?

S: Ja. Frälsningens evangelium erbjuds uppriktigt till alla. Men Hebreerbrevet 4:2 säger att evangeliet är till ingen nytta för dem som inte förenar det med tro. Lukas 7:30 är ett andra exempel, och se diskussionen om Lukas 7:30 för mer information.

Fråga: Hade Jesus i Joh 6:39 en vilja som skilde sig från Gud Faderns eller inte?

S: För att omformulera frågan så som en fjärdeklassare ställde den: Hur många hjärnor har Treenigheten? Bortsett från att Gud inte är begränsad till celler, skulle man kunna säga att de har sina egna hjärnor. Jesus hade en egen vilja, vilket framgår av hans bön i Getsemane trädgård. Jesus valde dock alltid att låta sin vilja överensstämma med Faderns vilja, vilket också framgår av hans bön i Getsemane trädgård.

Fråga: I Joh 6:42, är jungfrufödelsen sann, eftersom judarna sa att de kände Josef, Jesu far?

S: Detta motsäger inte jungfrufödelsen.

För det första var Josef, eftersom han var Marias make, Jesu juridiske far enligt lagen.

För det andra antog många judar att Josef också var Jesu biologiske far. Alla antaganden som människor gör är inte nödvändigtvis sanna.

Fråga: Varför klagar människorna över Gud i Joh 6:43–70, och vad kan man säga för att hjälpa dem?

S: Det handlar oftast om en enda grundorsak: Gud uppfyllde inte deras förväntningar. Job klagade på Gud eftersom han varken såg vad som pågick bakom kulisserna eller det slutliga resultatet. Människor klagar på samma sätt eftersom de inte vet vad som pågår bakom kulisserna eller ser det slutliga resultatet.

Fråga: I Joh 6:43–70, om någon tycker att något med Gud är oacceptabelt, hur svarar du då?

S: Gud bad faktiskt inte om ditt godkännande. Han är Gud, så han kan göra som han vill. Gud erbjuder dig en väg till evigt liv, och om du inte vill ha det finns det bara ett alternativ. Vissa människor behöver befrias från sina förutfattade meningar om Gud. Kanske är det därför Jesus sa att vi måste komma till Gud som ett litet barn i Lukas 18:16–17 och Matteus 19:14.

Fråga: Vad betyder det i Joh 6:44,65 och Joh 6:37,39 att ingen kan komma till Jesus om inte Fadern drar honom?

S: Det grekiska ordet kan betyda ”tvinga”, ”dra” (som i att hämta vatten) eller ”uppvakta/övertyga”. Se *Now That’s a Good Question*, s. 27–29, för mer information om det grekiska ordet. Eftersom det grekiska ordet har flera betydelser tolkar olika kristna denna vers på olika sätt som en del av sin teologi.

Måttfulla icke-kalvinister säger att Jesus drar alla yttre sett, och att erbjudandet om frälsning är tillgängligt för varje individ. Inre sett överbevisar den Helige Ande (även kallad Kristi Ande) världen (både de utvalda och de förkastade) om synd. Men alla som Fadern har förutbestämt dras till himlen, och de som inte är de utvalda kommer inte till Gud. Vissa icke-kalvinister skulle säga att förutbestämmelse och förutvetenhet går hand i hand, medan andra icke-kalvinister skulle hävda att förutvetenheten föregår förutbestämmelsen, eftersom förutvetenheten alltid nämns först de två gånger som de nämns tillsammans i Skriften.

Kalvinister förnekar inte att evangeliet ska erbjudas alla, men Fadern drar endast de utvalda till sig, och varken Fadern eller den Helige Ande verkar på ett frälsande sätt för de förkastade, eftersom Jesus inte dog för dem.

Hyperkalvinisterna har samma uppfattning som kalvinisterna i detta avseende, med undantag för att de lär att evangeliet visserligen kan förkunnas för alla, men att det är fel att erbjuda det till alla.

Se även nästa fråga för mer information.

Fråga: I Joh 6:44,65 och Joh 6:37,39 – drar Fadern vissa människor till sig, eller drar Jesus alla till sig själv, som det står i Joh 12:32?

S: I den grekiska texten står det helt enkelt att Jesus drar till sig ”alla”. Det står faktiskt inte att Jesus drar till sig ”alla människor” eller ”alla människor”. Det finns tre synsätt.

Fadern drar varje enskild person: Vi är så syndiga att ingen kan komma till Fadern om inte Fadern drar honom (gör det möjligt för honom). Men Fadern drar alla. När det i Joh 6:37,39 står att alla som Fadern ger Jesus kommer till honom, drar Fadern alla till sig, men ger endast till Jesus dem som han på förhand kände till (och därmed förutbestämde) att de skulle komma till Jesus. Denna tolkning strider dock mot den bokstavliga innebörden av Joh 6:64–65, där det framgår att Faderns dragande av människor var en anledning till att vissa inte trodde.

Jesus drar utvändigt och Fadern väljer invändigt: Jesus drar både de utvalda och de förkastade till sig. Både de utvalda och de förkastade fattar ett beslut om att lita på Jesus eller inte. Fadern har dock förutbestämt de utvalda, och därför är det endast de utvalda som dras av Fadern.

Bland alla slags människor drar både Fadern och Jesus endast de utvalda till sig. Att inte dra varje enskild individ till sig är den kalvinistiska uppfattningen, som förespråkas i New Geneva Study Bible, s. 1688.

Se även föregående fråga för mer information.

Fråga: Eftersom alla som undervisas av Gud kommer till Jesus enligt Joh 6:45, betyder det då att alla som aldrig hört talas om Jesus inte hade någon möjlighet att undgå helvetet?

S: Bibeln säger aldrig det. Tvärtom visar Hebreerbrevet 11 att Abel, Enok, Noa och många andra uppenbarligen aldrig hade hört talas om Jesus (medan de var på jorden), men ändå antagligen kom till himlen. Det finns två andra punkter att beakta i svaret:

2. Spädbarn som dör får aldrig höra talas om Jesus. Bibeln säger aldrig att de som är för unga för att kunna ta ansvar hamnar i helvetet.

3. Jesus sa faktiskt i Johannes 8:24 att alla som förkastar honom verkligen kommer att dö i sina synder.

Se även diskussionen om Johannes 3:36 för mer information.

Fråga: I Joh 6:50–51 står det att den som äter himmelens bröd (Jesus) ska leva för evigt och inte dö. Varför dör då kristna ändå?

S: Det finns två sätt att förstå detta på.

1. Kristna kommer att leva för evigt i himlen, och därmed kommer vi att nå ett tillstånd där våra förhärligade kroppar aldrig kommer att dö. Se Believer’s Bible Commentary, s. 1505, för mer information om denna punkt.

2. Dessutom, även om våra kroppar dör en gång, dör våra andar aldrig från den stund vi först tror. Uppenbarelseboken hänvisar till eldsjön som den andra döden.

Den fysiska döden är ”bara en liten detalj” jämfört med antingen evigt liv eller den andra döden. Denna vers är viktig eftersom den talar om för oss att när en troende väl har kommit till himlen, finns det ingen rädsla för att han eller hon ska synda och falla.

Fråga: Vad menade Jesus egentligen i Joh 6:51–56?

S: Det finns åtminstone tre tolkningar.

1. Jesus ger de troende andlig näring

I The Believer’s Bible Commentary: New Testament, s. 297, påpekas att eftersom nattvarden inte infördes förrän ett år senare, syftar detta på den andliga maten och drycken som Jesus skulle ge de troende.

2. En illustration av andlig förening

Jesus talade till folkmassorna, som vid denna tidpunkt inte visste något om nattvarden, vilket påpekas i *New Geneva Study Bible*, s. 1673. I *Hard Sayings of the Bible*, s. 498–500, sägs det tydligt att det är denna tolkning som gäller, samtidigt som man också föreslår en kombination med den tredje tolkningen.

3. Utöver de båda föregående tolkningarna, en förebild för nattvarden

När Jesus sade: ”… detta bröd, som jag skall ge för världens liv, är mitt kött”, förutsade Jesus sin död på korset. På samma sätt förutsade Jesus att de skulle minnas detta i nattvarden.

Se ”Believer’s Bible Commentary”, s. 1505, för mer om denna tolkning. ”Hard Sayings of the Bible”, s. 498–500, föreslår denna tolkning i kombination med den föregående, eftersom Johannes inte beskriver den sista måltiden, och detta skulle utgöra hans motsvarande undervisning om nattvardens betydelse.

Frågorna här liknar i viss mån tolkningsfrågorna kring ”vatten och Ande” i Johannes 3:5.

Fråga: Varför klargjorde inte Jesus folkmassans förvirring i Joh 6:52–56?

S: Jesus ville uppenbarligen uttrycka dessa ord på just detta sätt och visade ingen förvåning över att vissa lämnade honom vid detta tillfälle. Att tala till en jude om att dricka blod skulle låta stötande för dem. Varje person stod här inför ett val. De kunde lita på Gud, men bara inom gränserna för vad de fullt ut förstod, eller så kunde de lita på Gud fullt ut, i vetskap om att Gud skulle vara och göra saker som låg bortom deras förståelse. Som en kristen sa: vi ska inte ta illa upp av det oförklarade . Eftersom fariséerna lyssnade på hans ord endast för att motsätta sig dem, gav Jesus dem något att haka fast vid.

Skriften ger inte alla skäl till varför Jesus talade på detta sätt, men här är en spekulation. Människor som såg underverken kunde komma att tro på Jesus oavsett om de ville följa Gud eller inte, eftersom de hade ett levande bevis rakt framför sig. Jesus krossade också förhoppningarna hos dem som såg honom som en politisk messias. Jesus talade på detta sätt så att de som ville följa honom, på hans villkor, senare skulle förstå, och de som inte ville följa honom skulle ha en ursäkt för att gå sin väg.

Fråga: Lärde Jesus i Joh 6:53a att brödet faktiskt blev hans kropp, såsom den romersk-katolska kyrkan lär och kallar det transsubstantiation?

S: Nej, eftersom Jesus (liksom Paulus) ofta använde metaforer. Till exempel är vi Kristi kropp, men vi förvandlas inte fysiskt till Kristi kropp. Jesus kallade en gång Petrus för Satan, men det betyder inte att Petrus förvandlades till Satan; snarare använde Satan Petrus ord för att fresta Jesus. När Jesus sa att han var vinstocken i Johannes 15:1, förvandlades Jesus då fysiskt till en vinstock? Höll Jesus sin ”andra kropp” i sina händer? – endast i metaforisk mening. Detta är mer än en trivial fråga, eftersom tillämpningen av detta avgör om någon anser att man bör tillbe bröd och vin eller inte.

Se *When Cultists Ask*, s. 168–173, och *When Critics Ask*, s. 412–413, för mer utförliga svar.

Fråga: Varför verkar Jesus i Joh 6:60–66 nästan fatalistisk här? – Om de kommer, så kommer de. Om de inte gör det, så gör de det inte.

S: Jesus var ingen fatalist, men han kände väl till talets begränsningar. Om någon aldrig vill anförtro sitt liv åt Kristus, kommer han eller hon aldrig att acceptera det som de inte kan bevisa är sant eller falskt. Om människor inte vill följa sanningen, kommer de nästan alltid att kunna hitta någon ursäkt för att inte göra det.

F: Varför prövade Jesus de tolv lärjungarna i Joh 6:67 genom att fråga om även de skulle gå sin väg?

A: Jesus visste att de inte skulle gå, men han ställde frågan av åtminstone två skäl. Han ville ge dem möjligheten att gå; det skulle då stå klart för dem att det var deras eget val att stanna kvar. För det andra ville han att de skulle ta ett steg tillbaka och fatta – eller snarare ompröva – det beslutet på nytt. De behövde ”dra en gräns i sanden” och bestämma sig för om de skulle satsa allt på Jesus, i med- och motgång. På liknande sätt fick Naomi Rut att fatta ett beslut i Rut 1:15–18. Naturligtvis visste Jesus redan, som Johannes 6:70 antyder, vad deras beslut skulle bli; men de var ändå tvungna att fatta det beslutet.

När någon som Petrus fattade ett felaktigt beslut, genom att förneka Kristus, kunde Kristus återinsätta Petrus i Johannes 21:15–19. Om du hade ett beslut du behövde fatta och du misslyckades, håll dig inte borta från Gud på grund av skuldkänslor, utan vänd dig tillbaka till Gud för att få förlåtelse.

Fråga: Eftersom Jesus i Joh 6:70 valde de tolv lärjungarna, och Judas var en av dem, var Judas då en av de utvalda som Jesus hade valt?

S: Nej. Precis som andra människor hade Jesus friheten att göra många val. Att Jesus valde att äta en viss fikon gör inte den fikon till en av de utvalda. På samma sätt skilde sig Jesu val av de tolv lärjungarna från valet av de utvalda som kommer till himlen.

F: I Joh 7:5, vilka är Jesu ”bröder” som inte trodde på honom?

S: Maria var jungfru, och Josef hade inte samlag med Maria när Jesus föddes, och Josef hade ingen förening med Maria ”förrän hon födde en son”, enligt Matteus 1:25. Matteus 12:46; 13:55–56; Markus 6:3–4; Joh 2:12; Apg 1:14; 1 Kor 9:5 nämner också Jesu bröder, och Paulus nämner ”Jakob, Herrens bror” i Gal 1:18,19. I boken ”1001 Bible Questions Answered”, s. 39–40, påpekas också den messianska psalmen 69:7–9 där det står: ”bröder … min moders barn”.

Om de hade haft tro på Jesus, skulle det bara ha verkat logiskt för dem att Jesus skulle uppenbara sig nu. Men denna vers säger att de vid denna tidpunkt INTE trodde på Jesus, så deras kommentar är helt klart: ”Om du verkligen anser dig själv vara Messias, skulle du visa det för alla nu.”

Fråga: Hatade inte världen lärjungarna i Joh 7:7, eller hatade världen dem i Joh 15:20–21?

S: Två saker att tänka på i svaret.

I Joh 7:7 var lärjungarna fortfarande i en inlärningsfas, och världen hatade dem ännu inte, eftersom de ännu inte konsekvent predikade att man skulle vända sig till Jesus. Judarna och romarna hade ännu inte nått den punkt där de ville förfölja de kristna.

I Johannes 15:20–21 förutsade Jesus att tiden snart skulle komma då världen skulle hata dem eftersom de tillhörde Kristus.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 7:8 att han inte skulle, eller inte ännu skulle, gå till högtiden?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Vissa manuskript säger ”inte gå”. Dessa manuskript inkluderar Sinaiticus, Cantabrigiensis, den bohairiska koptiska, den armeniska och Diatessaron.

2. Andra manuskript, såsom Bodmer II (125–175 e.Kr.), Bodmer 14,15 (tredje århundradet) och Vaticanus, säger ”inte ännu”.

3. Även om man kände till den exakta grekiska texten kan man inte lägga för stor vikt vid de exakta orden, eftersom det inte är känt om Jesus talade grekiska eller arameiska här.

4. Oavsett vilket gav Jesus inte något löfte, utan uttryckte sina avsikter, så båda handskriftsversionerna är giltiga.

5. Kanske tjänar variationerna i manuskripten Guds syfte. De kan visa oss att vi inte ska tolka skrifternas ord med alltför hög precision.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 7:8 att hans tid ännu inte var kommen?

S: Det var ännu inte dags för Jesus att inleda sin offentliga verksamhet, som kulminerade i att han dog på korset för våra synder.

Fråga: Varför ändrade Jesus uppenbarligen åsikt och begav sig till Jerusalem i Joh 7:10, efter att han hade sagt till sina bröder att han inte skulle åka?

S: Jesus bröt inte ett löfte, utan ändrade sig istället om vad han hade för avsikt att göra. Bakom detta enkla svar döljer sig dock en viktig lärdom. Det finns en skillnad mellan ett uttryck för avsikt och ett löfte.

I boken *When Critics Ask*, s. 414, ges ett annat svar. Jesu bröder ville att Jesus skulle åka till Jerusalem och ”öppet visa sig som Messias”. Jesus åkte dit senare, men inte på det sätt som hans bröder föreslog.

Fråga: Varför fruktade folket judarna i Joh 7:13? De var ju alla judar!

S: Folket här fruktade de judiska myndigheterna. Det är ofta meningsfullt att skilja mellan vanligt folks tro och sedvänjor och den officiella religiösa läran. Dessutom skiljer Matteus och Markus, som skrev till en mer judisk publik, mellan judar som är fariséer och sadducéer. Johannes, som uppenbarligen skrev främst till en icke-judisk publik, gör vanligtvis ingen sådan åtskillnad, utan kallar dem bara judar. Johannes nämner fariséerna endast i Johannes 3:1.

F: Kommer alla som väljer att göra Guds vilja till himlen, enligt Joh 7:17? – även hinduer, muslimer, buddhister osv.

S: Som Adams son Kain fick lära sig accepterar Gud inte alla offer som bringas till honom. Som 1 Korintierbrevet 10:20 visar måste man åtminstone offra till den sanne Guden. Många fokuserar på hur andra religioner lär ut felaktiga läror och ”förvirrar människors sinnen”. Lika viktigt är att de bedövar människors längtan efter det bästa och ”förvirrar deras hjärtan”.

1. I vissa religioner, däribland vissa former av hinduismen, är det inte ett mål att göra gott. Målet är snarare att uppleva både det goda och det onda. Se nästa fråga för bevis på detta.

2. I vissa religioner, däribland buddhismen och hinduismen, vill man inte leva för evigt i himlen. Målet är att undkomma den oönskade återfödelsecykeln och nå nirvana inom buddhismen, eller förenas med den eviga lågan inom vedantisk hinduism.

3. I vissa religioner spelar sanningen ingen roll. Hinduismen är känd som en religion där ”motsägelselagen” inte är något stort bekymmer.

Fråga: Vad lär en falsk religion, hinduismen, enligt Joh 7:17 om att göra gott?

S: Den lär ut åtminstone två mycket olika saker.

Det är välsignat att göra gott. ”Det goda är en sak; det behagliga är en annan. Dessa två, som skiljer sig åt i sina mål, manar båda till handling. Välsignade är de som väljer det goda; de som väljer det behagliga missar målet.” Katha Upanishad s. 16

Å andra sidan…

1. ”Vet att alla tillstånd – vare sig de är av godhet, passion eller okunnighet – manifesteras genom Min energi. Jag är, i en viss mening, allt, men jag är oberoende. Jag står inte under den materiella naturens kvaliteter, ty de finns tvärtom inom Mig. Förblindad av de tre kvaliteterna [godhet, passion och okunnighet] känner inte hela världen Mig, som står över kvaliteterna och är outtömlig.” Bhagavad Gita 7.12–13, s. 379–380.

2. ”Även om någon begår den mest avskyvärda handlingen, ska han, om han ägnar sig åt hängiven tjänst, betraktas som helig, eftersom han är rätt inställd i sin beslutsamhet.” Bhagavad Gita 9.30, s. 494

3. ”Det står skrivet: ’Den som känner till Brahmanens glädje, som ord inte kan uttrycka och sinnet inte kan nå, är fri från rädsla. Han plågas inte av tanken: ’Varför gjorde jag inte det rätta? Varför gjorde jag det felaktiga?’ Den som känner till Brahmanens glädje, och känner till både det goda och det onda, överskrider båda.” Taittiriya Upanishad, s. 58.

4. ”Mina söner dräper sina fiender och min dotter är kejsarinna, och jag är fullkomligt segrande. Min röst är överlägsen i min makes öron. Det offer som Indra frambringade och därmed blev härlig och överlägsen – detta är vad jag har frambringat för er, o gudar. Jag har verkligen blivit helt utan rivaliserande hustrur. Utan rivaliserande hustrur, dräparen av rivaliserande hustrur, segrande och överlägsen, har jag tillskansat mig de andra kvinnornas attraktionskraft som om det vore de flyktiga kvinnornas rikedom.” Denna kombination av dyrkan och tidiga hinduiska ”familjevärderingar” kommer från Rigveda 10.159.3–5.

Fråga: Säger Jesus i Joh 7:18 att det inte finns någon orättfärdighet hos alla människor som söker Faderns härlighet?

S: Nej, snarare hänvisar Jesus indirekt till sig själv och säger att det inte finns någon orättfärdighet i honom.

Fråga: Varför predikade Jesus i templet i Joh 7:28, eftersom han i Joh 6:10 begav sig till Jerusalem i hemlighet för att inte uppmärksammas?

S: Om Jesus hade gått dit öppet som privatperson, skulle myndigheterna lätt ha kunnat gripa honom. Men när han väl var där, mitt bland en stor och välvillig folkmassa, skulle de inte kunna gripa honom. De skulle vilja vänta tills det fanns så få andra människor som möjligt. Jesus och lärjungarna tillbringade natten utanför Jerusalem på en plats där de aldrig skulle kunna hittas – det vill säga, såvida de inte blev förrådda.

F: I Joh 7:38–39 står det: ”Var i Skriften står det att ’strömmar av levande vatten ska flöda ur honom’?”

S: I forntida litteratur gjordes ingen åtskillnad mellan ett exakt citat, en parafras av en enskild mening och en parafras av det övergripande begreppet som omfattar flera meningar. I New Geneva Study Bible, s. 1676, står det att även om detta inte är ett exakt citat från någon skrift i Gamla testamentet, kan det vara en allmän hänvisning till både Jesaja 44:3 och Hesekiel 36:25–27.

Enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 857, och Believer’s Bible Commentary, s. 1512, hade judarna en sed att hämta vatten från Gihon-källan/Siloams damm och hälla det i ett silverfat vid brännoffersaltaret medan Psalmerna 113–118 sjöngs. Den åttonde dagen gjorde de inte detta.

Fråga: Hur flödar strömmar av levande vatten från Jesus i Joh 7:38–39?

S: Precis som vatten ger liv, tillväxt, renhet och släcker törsten, så ger Jesus oss detta andligt sett. Det är den Helige Ande, enligt Johannes 7:39.

F: I Joh 7:39, fanns den Helige Ande i världen innan Jesus kom till jorden?

A: Ja, men på ett mer begränsat sätt. Under Gamla testamentets tid var den Helige Ande med profeterna, men den genomsnittlige troende hade då inte den Helige Ande.

F: Vad betyder egentligen det grekiska uttrycket här i Joh 7:46?

S: I Johannes 7:46 är det grekiska uttrycket här mycket eftertryckligt. Även om ”Ingen har någonsin talat på detta sätt…” (NIV) är en korrekt översättning, är en mer exakt översättning ”aldrig har en människa talat på ett sådant sätt…” (Wuest), ”Aldrig har en människa talat så” (The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 302), eller ”Aldrig har någon människa talat på detta sätt” (The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 88).

Fråga: I Joh 7:51–52 är jag osäker på om jag, om jag hade levt på Kristi tid, skulle ha kunnat lista ut allt som jag var menad att göra. Är det nödvändigt?

S: Även om du kanske inte hade kunnat lista ut allt på egen hand då, vem säger att vi kan lista ut allt på egen hand idag heller? Det är därför vi behöver be om Guds hjälp, och vi behöver varandras hjälp. Alla kan, om de lämnas åt sig själva, komma fram till några dåraktiga och dumdristiga åsikter. Vi behöver Guds hjälp och varandra för att ge hjälp och korrigering.

F: I Joh 7:52, var Jesus från Betlehem i Judeen eller från Nasaret i Galiléen?

S: Båda; Jesus föddes i Betlehem i Judéen och växte upp i Nasaret i Galiléen.

F: Varför sa de i Joh 7:52 att det aldrig hade kommit någon profet från Galiléen, när Jona kom från den regionen, Gath-Hepher, ungefär tre miles från Nasaret? (Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 971, tar upp detta.)

S: Lägg märke till att de som talar är icke-troende judar. Även om Jona troligen kom från Gath-Hepher i Nasaret är det inte säkert. Bibeln säger inte att ”ingen profet någonsin har kommit från just den delen av Galiléen”. Istället sa de: ”Ingen profet har någonsin kommit från Galiléen.” De som förkastade Jesus hade troligen fel i detta avseende.

Varför talade Jesus på det sättet? Han försökte inte bara skapa bråk för bråkets skull, och han gjorde det verkligen inte bara för att öka sin popularitet. Vissa kanske tycker att Jesus borde ha svarat på ett mer vänligt sätt. Men uppenbarligen pressade Jesus folket att fatta ett beslut, oavsett vilket. De hävdade att de förkastade honom av de mest ytliga skäl. Om Jesus bara hade utfört ytterligare ett mirakel för dem att se, efter alla de andra miraklen, skulle det ha gjort någon större skillnad? Nej. Problemet var inte brist på information eller brist på trovärdighet, problemet var att få dem att fatta ett beslut.

Fråga: Varför förde fariséerna i Joh 8:3–4 den kvinna som tagits på bar gärning i äktenskapsbrott till Jesus och inte mannen?

S: Det är en bra fråga, särskilt eftersom 5 Mosebok 22:22–24 säger att båda skulle föras fram. Det verkar som om de var mindre intresserade av att rättvisa skipades mot mannen än mot kvinnan. Eller kanske var de inte alls intresserade av rättvisa, utan bara av att sätta en fälla för Jesus. Encyclopedia of Bible Difficulties s. 372, When Critics Ask s. 415 och Josh McDowell (i ett föredrag) uppmärksammade också denna olaglighet.

F: Visar Joh 8:3–4 att Jesus inte accepterade dödsstraff?

S: Nej, men förfarandet var inte korrekt, eftersom mannen inte också fördes fram. Se föregående fråga för mer information.

Fråga: I Joh 8:3–4, var i Gamla testamentet står det att kvinnan ska stenas till döds för äktenskapsbrott (en muslim tog upp detta)?

S: Avrättning föreskrivs för äktenskapsbrott i 3 Mosebok 20:10 och 5 Mosebok 22:22–24. Avrättningsformen, stening, anges i 5 Mosebok 22:24 i exemplet med en man som ligger med en jungfru som är förlovad med en man i staden.

Fråga: I Johannes 8:6, i berättelsen om den äktenskapsbrytande kvinnan, vad skrev Jesus i sanden?

S: Sex punkter att beakta i svaret.

1. De flesta bibelmanuskripten säger ”skrev på marken”. Dessa inkluderar Cantabrigiensis, det bysantinska lektionariet, den bohairiska koptiska versionen och andra.

2. De armeniska manuskripten (från 500- och 900-talet) säger dock: ”skrev på marken var och en av deras synder”.

3. Andra manuskript och författare saknar dock denna del av Johannesevangeliet. Dessa inkluderar: Bodmer 2, Bodmer 14, 15, Sinaiticus, Vaticanus, Alexandrinus, sahidisk koptiska, gotiska och Diatessaron.

4. Om man antar att de flesta manuskripten är korrekta, säger Skriften ingenting om vad Jesus gjorde med pinnen på marken. I *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 371–373, står det att vad det än var så överbevisade det dem om deras egna synder. Vissa spekulerar i att Jesus skrev ner deras synder, eller namnen på flickvännerna till några av dem.

5. De förde endast fram kvinnan som tagits på bar gärning; de förde aldrig fram mannen. Kanske befann sig några av de män som kvinnan hade begått äktenskapsbrott med i folkmassan.

6. Å andra sidan står det i *Now That’s a Good Question*, s. 586–587, att vi inte bara inte vet, utan att vi inte ens med säkerhet vet om Jesus skrev något alls. Han kanske bara klottrade medan han funderade. Det var dock något som fick alla männen att plötsligt gå därifrån.

Fråga: Eftersom Jesus följde Mose lag, varför fördömde han då inte kvinnan i Joh 8:11?

S: Det finns två punkter att beakta i svaret.

Jesus var inte tvungen att straffa kvinnan som han visste var skyldig, eftersom 1) Jesus inte var någon myndighetsperson i detta sammanhang, 2) Jesus var den som gav lagen, och 3) förfarandet var inte korrekt, eftersom mannen inte också hade förts fram.

Men Jesus följde faktiskt Mose lag. Det måste finnas en anklagare, och det fanns inga anklagare. Dessutom var hela situationen märklig, eftersom hon hade ertappats på bar gärning, och ändå hade ingen man förts fram.

Fråga: Hur är Jesus världens ljus i Joh 8:12?

S: Ljus är oumbärligt för vårt liv. Det lockar inte bara människor, utan hindrar dem också från att snubbla i mörkret, låter oss granska oss själva, känna igen varandra och njuta av skönhet. Redan på den tiden kunde människor inse att inomhusväxter inte växer utan ljus. Jesus är viktigare för oss än till och med det fysiska ljuset.

Fråga: Varför hävdade fariséerna i Joh 8:13–14 att det faktum att Jesus vittnade om sig själv innebar att hans vittnesbörd inte var giltigt?

S: Om någon framförde ett påstående utan bevis skulle påståendet vara tvivelaktigt. Jesus tyckte att det vore märkligt att försöka tillämpa detta på honom själv. När allt kommer omkring vittnade Fadern i viss mening för alla om Jesus, genom de profetior som skrivits hundratals till tusen år tidigare, och genom att låta Jesus utföra många underverk vid den tiden.

F: Varför svarade Jesus fariséerna på det sättet i Joh 8:14–18?

S: Det finns förmodligen flera olika skäl.

1. Eftersom Jesus var en del av den kulturen förstod han fariséernas förutfattade meningar i allmänhet.

2. Jesus förstod dessa fariséer individuellt.

3. Jesus talade ofta bildligt av eget val (Joh 16:25, 29).

4. Det kan vara barmhärtigt att inte säga för mycket till dem som förkastade Honom, vilket framgår av 2 Petrus 2:21–22 och Johannes 15:22–25.

Även i Joh 8:17 sa Jesus ”er lag”, eftersom Jesu förhållande till lagen skilde sig från deras, precis som Jesus skulle säga ”min Fader” och ”er Fader” men inte ”vår Fader”, utom när han lärde dem Herrens bön.

Fråga: Sa Jesus ”er” lag i Joh 8:17 och Joh 10:34?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

I Joh 8:17 nämner inte Alands grekiska Nya testamentet (1975) några grekiska manuskript som säger ”er lag”. De säger ”lagen”.

När det gäller Joh 10:34 står det ”lagen” i de flesta manuskripten. Dessa inkluderar: Bodmer II 125–175 e.Kr., Bodmer 14, 15 från tidigt 300-tal, Sinaiticus, Vaticanus, Alexandrinus, det bysantinska lektionariet, sahidisk koptiska, bohairisk koptiska, gotiska, armeniska och Athanasius.

Vissa manuskript av Johannes 10:34 anger dock ”er lag”. Dessa inkluderar Chester Beatty I-papyrierna från 100–150 e.Kr., Sinaiticus (korrigerad), Cantabrigiensis samt författarna Tertullianus (198–220 e.Kr.) och Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.).

Fråga: I Joh 8:18–19 talade Jesus om sin Fader, så vad är det för fel med att fråga Jesus var hans Fader var?

S: Medan Jesus talade om Gud Fadern i himlen, gjorde frågeställaren inte det. Frågeställaren anklagade Jesus för att vara född utom äktenskapet. Frågeställaren sökte inte ett svar från Jesus; han ville bara påminna folkmassan om ”osäkerheterna” kring Jesu födelse för att misskreditera Jesus i folkets ögon. Men han ställde frågan för att inte avslöja alltför tydligt vad han försökte göra.

F: I Joh 8:24,58, Joh 13:19 och Joh 18:5,6, vilka andra titlar delar Fadern och Jesus, förutom ”Jag är”?

S: Här är en ofullständig lista över Guds titlar i Gamla testamentet och Jesu titlar i Nya testamentet.

Fråga: Hur kan Fadern [påstås] aldrig lämna Jesus i Joh 8:29, när Jesus sa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” i Matt 27:26 och Mark 15:34?

S: I Joh 8:29 står det INTE att Fadern aldrig skulle överge Jesus. Det står: ”har inte lämnat mig ensam” (eller ”lämnade mig inte ensam”). Fadern övergav visserligen Jesus vid korset, men å andra sidan sade Jesus när han dog: ”I dina händer överlämnar jag min ande”, enligt Luk 23:47.

Fråga: Är det i Joh 8:31 ett villkor för att vara Jesu lärjunge att förbli i Jesu ord?

S: Det är ett tecken, inte en förutsättning. En analogi kan hjälpa till att besvara denna fråga. Är andningen en förutsättning för att vara vid liv? Andningen är ett tecken på att man lever. Men även om man kan utföra konstgjord andning i oändlighet på en död kropp, kommer det inte att göra den döda kroppen levande. Dessutom kan en levande person hålla andan i några minuter, men sedan kommer hen att känna ett starkt behov av att andas igen och kommer att göra det.

På liknande sätt är att fortsätta att lyda Jesu ord ett bevis på nytt liv i Kristus. En icke-kristen kan följa samma bud under en tid, men det betyder inte att hen har bett Jesus att bli Herre och Frälsare i sitt liv. En kristen kan välja att inte lyda Jesus under en tid, men om hen är genuint frälst kommer hen att känna en stark längtan att återvända till Kristus och göra just det.

Fråga: Vad menade Jesus med ”befria er” i Joh 8:32?

S: Jesus gör oss fria på minst fyra underbara sätt.

Rättsligt: Gud förklarar att alla våra synder är ”fullt betalda” tack vare gåvan att Jesus dog på korset

I detta liv blir vi befriade från syndens bojor och tvånget att synda.

I evigheten blir vi befriade från den andra döden och kommer att leva för evigt med Gud, utan rädsla för att falla.

I vardagen kan vi leva ett liv fyllt av hopp, kärlek och glädje i Kristi frihet.

Fråga: Hur kan det komma sig att de i Joh 8:37 inte hade plats i sina hjärtan för Jesu ord?

S: Jesus gav en mycket träffande beskrivning. I deras egenartade logik fanns det inget utrymme för att Messias skulle komma mitt ibland dem. De hade ingen längtan i sina hjärtan att få se Messias. De hade ingen avsikt att vänta på Messias eller att följa honom om han kom och inte uppfyllde deras önskemål. De var omöjliga att undervisa, inte för att de inte kunde förstå, utan för att de inte ville förstå; de var inte oförmögna, utan ovilliga.

Jesus kritiserade inte bara deras slutsatser. Snarare kritiserade han deras likgiltighet inför att ta reda på vad som var sant.

Idag kan kristna, som söker sanningen, naivt tro att alla andra, vare sig de gör det på rätt eller fel sätt, också söker sanningen. Många måste först ha en längtan efter att finna sanningen, innan det att finna sanningen kommer att göra dem någon nytta.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 8:44 till människor som värdesatte sitt ursprung att deras far var djävulen?

S: Jag antar att det berodde på att Jesus aldrig gick någon kurs i ”Hur man vinner vänner och påverkar människor”. Jesu politiska korrekthet är högst tvivelaktig här, liksom på andra ställen.

Allvarligt talat var Jesus mer bekymrad över dem och deras eviga öde än över om de tyckte om hans ord eller inte.

Idag är en anledning till att vissa kristna (inklusive jag själv) har gjort sig skyldiga till att inte dela evangeliet så mycket som de borde, att de älskade vänskapen mer än de brydde sig om vännen.

F: I Joh 8:47, hur hör de som är av Gud Guds ord?

S: De som är av Gud hör Guds ord i två olika bemärkelser.

De troende har redan hört Guds ord, tagit emot det med glädje och anförtrott sina liv åt Gud.

De utvalda kanske inte är frälsta ännu. Men termen ”utvalda” innebär att de kommer att bli frälsta förr eller senare.

Fråga: Varför försökte de i Joh 8:48 ”förolämpa” Jesus genom att anklaga honom för att vara samarier?

S: De skulle se detta som en stor förolämpning, och Jesus skulle tydligt förstå vad de uttryckte om hur mycket de föraktade honom. Jesus betraktade dock inte dessa ord som en förolämpning, och uppenbarligen brydde han sig inte ens om att svara på detta.

Fråga: Hur kan Fadern vara domaren i Joh 8:50, när det i Joh 5:22 står att ”Fadern dömer ingen, utan har överlåtit all dom till Sonen”?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret. Det finns två domar: den stora vita trondomen och Kristi dom vid bema-stolen för de troendes belöningar. Det finns olika grekiska ord för dom, som betyder att skilja mellan och att döma. Men om man beaktar skillnaderna i tempus är det grekiska ordet i båda verserna detsamma: krinei.

Svaret är att när det gäller domen över alla människor är Fadern den yttersta domaren och auktoriteten, men Fadern dömer ingenting annat än genom Jesus. Bibeln talar endast om Fadern som den som förutbestämmer oss, men vi är förutbestämda och frälsta genom Kristus. Johannes 5:22 säger inte bara att Fadern låter Jesus döma vissa människor; snarare dömer Fadern inte alls utöver det som Han har anförtrott Kristus.

Så här utspelar det sig i Uppenbarelseboken 20:11–15. Den som sitter på den stora vita tronen är troligen Fadern. Det finns två böcker: gärningsboken och livets bok. Livets bok är ”Lammets livets bok” enligt Uppenbarelseboken 21:27. Fadern skickar alla som inte är inskrivna i Lammets livets bok till eldsjön.

Fråga: Hur kan de som håller fast vid Jesu ord aldrig se döden, enligt Joh 8:51?

S: Se diskussionen om Johannes 6:50–51 för svaret.

Fråga: Kan detta i Joh 8:57 betyda att Jesus faktiskt var omkring 50 år gammal, såsom Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) lärde?

S: Nej. Irenaeus var en stor tidig kristen lärare, men även duktiga kristna lärare kan göra misstag, och Irenaeus hade helt fel här (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 2, kap. 22.6, s. 392). Det var fariséerna som sa att Jesus var yngre än 50 år. Kanske ville de överdriva hans ungdom. När man tittar på en vers i Bibeln är det av avgörande betydelse att man identifierar vem som talar.

Fråga: Varför använde Jesus det gudomliga namnet här i Joh 8:58?

S: Jesus förklarade tydligt för judarna att han inte bara var en profet, inte bara Messias, utan att Jesus var Gud själv. Abraham kände till detta namn, men det var för Mose vid den brinnande busken (2 Mosebok 3) som Gud själv först avslöjade den fulla innebörden av sitt namn

Fråga: Betyder Joh 8:58 att Jesus existerade redan tidigare, men att han inte existerade evigt, såsom Jehovas vittnen lär ut (”Resonemang ur Skrifterna” 1989, s. 418)?

S: Nej. Johannes 8:58 säger att Jesus existerade innan Abraham föddes, men det specificeras inte hur länge Jesus existerade innan Abraham föddes. Johannes 1:1 säger dock: ”I begynnelsen var Ordet…”, och ingenting skapades utom genom Kristus. I When Cultists Ask, s. 173–174, påpekas att detta är samma uttryck som används om Gud Fadern, och att denna användning inte alls innebär att Gud Fadern hade en tidpunkt då han först existerade.

Fråga: Betyder Joh 8:58 att alla människor har Guds ”Jag är”-närvaro inom sig, såsom New Age-anhängarna Mark och Elizabeth Claire Prophet (Lost Teachings of Jesus, s. 87) och Mary Baker Eddy, grundaren av Christian Science (Science and Health with the Key to the Scriptures, s. 333–334), lär ut?

S: Nej. Lägg märke till ämnet för Jesu tal och judarnas reaktion. Jesus talade om sig själv, inte om oss. Judarna reagerade negativt eftersom de insåg att Jesus hävdade att han själv var Gud. Ingen i evangelierna och ingen författare från den tidiga kyrkan har någonsin hittat på tanken att Jesus menade att ”Jag är” syftade på alla människor.

F: Varför gömde sig Jesus, som är Gud, i Joh 8:59?

S: Jesus gömde sig eftersom de försökte stena honom. Jesus var Gud, även på jorden, men som Filipperbrevet 2:7 visar, tömde Jesus frivilligt sig själv och gjorde sig till intet när han kom till jorden. En person kan göra Guds vilja och samtidigt gömma sig för onda människor.

Fråga: I Joh 9:1, föddes denne man blind på grund av synder han begått innan han reinkarnerades, såsom Unity-skolan inom kristendomen lär ut?

S: Om Jesus hade sagt: ”Den här mannen föddes blind på grund av synder han begick innan han föddes i detta liv”, då skulle den så kallade kristna Unity-skolan ha en poäng.

Men Jesus sa inte bara inte detta, utan han sa också det motsatta. Faktum är att denna vers kan användas för att visa att reinkarnation INTE var en faktor i denna mans blindhet. När Jesus specifikt tillfrågades om denna man eller hans föräldrar hade syndat, svarade Jesus: varken eller.

Fråga: I Joh 9:1–3, varför blev just denna man född blind?

S: Jesus sa att det inte berodde på hans egen synd eller hans föräldrars synd. Människor i allmänhet lider i detta liv, bland annat av medfödda missbildningar, eftersom vi föds som fallna varelser som lever i en fallen värld. I just denna mans fall skulle dock hans blindhet tjäna till att förhärliga Gud, eftersom Jesus helade honom och hans ögon skulle bli ett vittnesbörd så att andra kunde se sanningen om Jesus.

I kontrast till detta hade senare judiska rabbiner helt klart för sig varför människor drabbades av sjukdomar. Vattusot innebar att personen begått sexuell synd; gulsot var osläckligt hat, fattigdom och förnedring innebar att de hade synden stolthet, och en leversjukdom(?) innebar baktaleri. I Shabbath 55a står det: ”Ingen död utan synd, ingen bestraffning utan onda gärningar.”

Fråga: Vad menade Jesus i Joh 9:4 med att natten kommer då ingen kan arbeta?

S: Svaret har två aspekter.

Snart skulle denna fas av Guds verk, då Jesus vandrade på jorden, vara över.

Under en kort tid, mellan korsfästelsen och uppståndelsen, skulle de alla skingras. De skulle inte återigen verka i tjänsten, i någon större utsträckning, förrän på pingstdagen, 50 dagar efter påsken.

Viktigast av allt var att judarna hade en öppenhet för att ta emot Jesu nya lära, och denna öppenhet skulle snart vara borta efter de första dagarna av den tidiga kyrkan.

Även idag krävs det en känsla för rätt tidpunkt i tjänsten. Länder öppnar sig eller stänger sig för evangeliet beroende på vilket politiskt styre som är vid makten. Hela kulturer blir mer öppna eller slutna beroende på deras välstånd, deras medier och andra jordiska (och inte bara jordiska) influenser.

Fråga: Varför gjorde Jesus lera av sitt spott i Joh 9:6, när han ju helt enkelt kunde ha uttalat orden?

S: Det fanns många olika sätt som Jesus kunde ha använt för att hela mannen. Kanske ville Jesus använda detta sätt för att betona att han, som Guds ord, var den som hade skapat människan – inklusive hennes ögon – ur jordens stoft. Tekniskt sett återställde Jesus inte hans syn, eftersom han aldrig hade haft syn från början. En teori är att mannen saknade ögonglober, så Jesus som Skapare skapade ögonglober. Dessutom förbjöd rabbinska traditioner att knåda lera på sabbaten, och Jesus bröt mot den rabbinska traditionen.

Fråga: Varför skickade Jesus honom till Siloams damm i Joh 9:7?

S: Jesus kunde ha helat honom direkt på plats utan att gå till dammen, och Siloam låg i stadens yttersta sydöstra hörn, en bit bort. Den blinde mannen, som förmodligen hade haft andra som skötte allt åt honom i livet, skulle behöva ta initiativet och få någon att leda honom till dammen. Många människor i Jerusalem skulle se denna blinde man, med lera i ögonen, gå genom staden för att ta sig till en damm för att bli helad. Det skulle vara en ovanlig syn.

Fråga: Varför är det betydelsefullt i Joh 9:7 att ordet för dammen, Siloam, betyder ”utsänd”?

S: Johannes ansåg att det var betydelsefullt, eftersom han särskilt påpekar det för oss. På ett plan gick mannen dit för att tvätta sig eftersom han hade blivit sänd dit av Jesus. Jesus själv var en ”utsänd”, utsänd av Fadern. Som troende blir vi ”utsända” av Gud till olika platser och omständigheter. Det är inte alltid till de trevligaste platserna som Gud sänder oss, utan till de platser dit Gud vill att vi ska gå.

På en annan nivå hette den enda stora dammen i trakten Siloam, och ”det verkar verkligen vara ett ovanligt sammanträffande” att det skulle finnas detta ordspel där mannen som skickats till dammen med namnet ’den utsända’ hamnade vid just den dammen? – förutom att det inte finns några sammanträffanden hos Gud. Gud kan se igenom och förändra historien för att skapa ett ordspel, men detta ordspel var inte avsett för humorens skull, utan för att ge ännu en ledtråd till att Jesus var den han påstod sig vara. Även om Jesus befann sig i historien, var han inte egentligen skapad för historien; historien var skapad för Jesus.

Fråga: Varför hävdade fariséerna i Joh 9:14–16 att Jesus inte höll sabbaten?

S: Det finns tre punkter att beakta i svaret.

Ingen lag i Gamla testamentet förbjöd att hela, rädda livet på ett djur eller rädda livet på en människa på sabbaten. Ingen lag sa att man inte fick visa kärlek till andra och ta hand om dem den dagen. Det var bara så att man inte fick arbeta.

Fariséerna lade till saker till Guds lag genom att säga att man inte fick göra många saker (till exempel att man fick gå en mil men inte två) och att man inte fick skapa saker. De ansåg tydligen att helande var att ”skapa” och därför förbjudet enligt deras tolkning.

Idag, precis som då, är det mycket viktigt att skilja mellan vad Gud sa och din tolkning av vad Gud sa, vilket 1 Korintierbrevet 4:6 och Ordspråksboken 30:5–6 visar.

Fråga: Varför sa fariséerna i Johannes 9:24: ”Ge Gud äran”?

S: Detta var en allvarlig uppmaning att tala sanning. I Josua 7:19 används en liknande formulering.

Fråga: Varför frågade fariséerna igen i Joh 9:26–27? Hur vet man när någons frågor är uppriktiga?

S: Ytligt sett lät det som om de verkligen ville veta, eller att de inte hade hört första gången. Men inte ens den blindfödde mannen lät sig luras; han visste att det bara var en rökridå. De frågade inte för att de ville ta reda på sanningen; de frågade för att hitta någon lucka eller brist i antingen mannens vittnesbörd eller Jesu handlingar.

Inte varje fråga är en uppriktig fråga; även vissa som ställs på ett uppriktigt sätt är inte det, utan har en dold agenda bakom sig.

En gång pratade jag med en kille som sa att han var ateist och som ställde frågor om förutbestämmelse och fri vilja. Efter att vi hade pratat i en timme frågade jag honom till slut: ”Om jag kunde visa dig att Jesus var den han påstod sig vara, skulle du då följa honom?” Utan minsta tvekan svarade han: ”Aldrig i livet! Jag vill leva mitt liv som jag vill.” En tanke flög genom mitt sinne; kanske var det den Helige Ande eller kanske var det bara jag. Men tanken var: ”En timme, helt bortkastad.” Tänk om jag hade ställt den frågan till honom i början av samtalet, och om det här samtalet inte skulle ha någon inverkan på att han skulle komma till Kristus – kunde vi då istället ha pratat om något som skulle ha det?

När du diskuterar en fråga med en icke-troende bör du i början fråga om en lösning på detta skulle föra dem närmare att sätta sin tro till Kristus eller inte. Om de svarar ja, fortsätt då. Och i slutet av samtalet, om de ser att frågan är löst, fråga dem då vad som skulle hindra dem från att gå vidare och ge sig till Kristus.

De uppträdde som om de ville veta sanningen, men de ville inte ens bekräfta att någon som utförde mirakel som endast kunde göras genom Gud kunde vara från Gud. Den tidigare blinde mannens svar kan sammanfattas så här: ”Skäm dig!” Ibland, när någon har ett förhärdat hjärta, borde det vara just det vi också säger.

Fråga: I Joh 9:34, om ett barn eller någon vi inte ser upp till säger åt oss att göra något, och vi vet att det är rätt sak att göra, ska vi då göra det?

S: Ja, även om fariséerna i Johannes 9:34 inte tyckte det. Men om vi vill följa Gud och göra det som är heligt, bör vi göra det som är rätt oavsett vem som säger det till oss. I Jakob 4:17 står det: ”Den som vet vad som är rätt att göra, men ändå underlåter att göra det, gör sig skyldig till synd.” Det nämns inte alls att detta kan bortses från om den som informerar dig är ett barn eller någon annan.

F: Varför sa fariséerna i Joh 9:34 att den blinde mannen var född i synd?

S: De uttalade sig förmodligen inte om sin syn på människans natur i allmänhet. Snarare ansåg de att det faktum att mannen var född blind bevisade att han, till skillnad från andra människor, var född i synd. Jesus motbevisade denna falska lära i Johannes 9:1–3.

Den judiska midrashen om 5 Mosebok 31:14 säger att en gravid kvinna som syndar får sitt ofödda barn att synda, enligt New International Bible Commentary, s. 1248, hämtat från (jfr N.P. Williams, Ideas of the Fall and Original Sin, 1927, s. 98).

Mannen kunde inte längre tillbe i synagogan, eftersom han drevs ut av fariséerna. Men att inte ha denna plats spelade ingen roll, eftersom han istället tillbad Jesus.

Fråga: I Joh 9:27–32 hindrade fariséerna i praktiken Gud från att göra detta. Hur försöker människor idag hindra Gud från att göra saker?

S: De gör det på många sätt, även om de inte alltid är medvetna om att det är just detta de gör.

Muslimer tror att Gud inte har någon Son, men många muslimer tror att den Allsmäktige Gud inte kan ha en Son.

Sista dagars heliga (mormoner) tror att deras gud, denna världs gud, blev gud genom att följa lagarna och förordningarna. Lagarna och förordningarna är i viss mening större än deras gudar.

Många sjundedagsadventister tror att Gud inte skulle kunna ändra sabbaten från lördagen.

Vissa kalvinister tror att om Gud gav något väsen fri vilja, skulle Gud inte vara Gud. Du kan läsa R.C. Sprouls undervisning om ”en avvikande molekyl” för mer information om detta. De ser det inte, eller vill inte se det, som möjligt att den allvetande Guden skulle kunna ge en viss grad av frihet, samtidigt som han med säkerhet vet vad som skulle väljas, och att även den friheten står under hans suveränitet. Den allsmäktige Guden har makten att ”tillåta”. Lyckligtvis inser många kalvinister, såsom Francis Schaeffer, detta.

Vissa arminianer anser att Gud inte skulle kunna förutbestämma, eftersom det inte skulle vara ”rättvist”. De måste beakta att även om Bibeln säger att Gud är rättfärdig, så säger den aldrig att Gud är ”rättvis” eller ”skälig” enligt någon mänsklig måttstock.

Det finns även andra exempel.

Fråga: Varför frågade fariséerna i Joh 9:40 om Jesus trodde att de var blinda?

S: Deras fysiska förmåga att se hade ingenting att göra med deras fråga eller med Jesu svar. De var vana vid metaforer och frågade Jesus vad han tyckte om dem. Tyckte Jesus att folkets högsta andliga ledare faktiskt var andligt blinda?

Jesus sa egentligen inte ”ni kan se eller ni kan inte se”. Han sa att om de verkligen var okänsliga för andliga saker (blinda) skulle de inte vara skyldiga till synd. Men eftersom de hävdade att de kunde se andliga saker, oavsett om de verkligen kunde det eller inte, var de inte bara blinda, utan också skyldiga inför Gud. Fariséerna var inte bara blinda, utan skyldiga till avsiktlig blindhet.

Fråga: Vad säger Jesus bildligt talat om tjuvar och rövare i Joh 10:1–2?

S: Varje person, då som nu, som säger till människor att han är vägen, eller kan visa dem vägen, och som inte kommer från den sanne Guden, är en tjuv och en rövare. Fårtjuvar brukade vanligtvis inte komma och med våld ta varje får ett efter ett. De öppnade grinden och försökte leda bort hela hjorden. Tjuvar försöker ta i smyg, och rövare tar med våld. Oavsett vilket hade dock den som tog sig in i fållan genom att klättra över muren onda avsikter. Hur man tar sig in är lika viktigt som om man tar sig in eller inte.

De brukade ofta blanda ihop får från flera hjordar i samma fåll, och de märkte inte fåren för att kunna se vem som ägde vilket. Istället brukade herden kalla på fåren, och endast de som stod under den herdens vård följde med honom.

Man kan inte förvänta sig att fåren ska göra särskilt mycket, eftersom de inte är särskilt kloka, men de vet ändå att de ska följa sin herde och ingen annan. Men det som är förvånande är hur många människor som tror att de kan följa Kristus, men samtidigt sysslar med att följa tjuvar och rövare.

Fråga: I Joh 10:2,7, i denna liknelse, är Jesus då herden eller porten?

S: Båda. Även om forntida författare inte hade något emot att blanda metaforer, ingår båda i samma metafor i detta fall. En fårhage, byggd av lera eller stenmurar, hade ofta ingen träport. Herden själv brukade lägga sig framför öppningen och fungera som port.

Fråga: I Joh 10:8, vilka var då de tjuvar och rövare som kom före Jesus?

S: Dessa var falska messiasar och falska profeter. Falska messiasar övertalar i allmänhet människor att sätta sin tillit till dem istället för till den sanna messiasen. Falska profeter uppmanade att lita på en falsk messias eller en falsk gud.

Dessutom yttrades detta under hanukka, som firas till minne av återinvigningen av templet under Judas Makkabéus. Det fanns korrupta ledare i Israel som förrådde sitt folk till seleukiderna på den tiden, och det fanns korrupta ledare – saddukéerna – som förrådde sitt folk till romarna vid denna tidpunkt.

Fråga: Är Jesus herden i Joh 10:11, eller är Jesus ett lamm i 1 Kor 5:7 och Joh 1:29–34?

S: Detta är bildliga uttryck som kallas metaforer, och båda är lämpliga och sanna när det gäller Jesus. Han är vår herde i den meningen att han leder oss och att vi förväntas följa och lyda honom. Men Jesus kom för att dö som påsklammet för våra synder.

Fråga: I Joh 10:11, gav Jesus sitt liv för sina får, eller även för sina fiender, som Rom 5:6,10 och 2 Pet 2:1 antyder?

S: Jesus gav sitt liv inte bara för dem som var hans vänner före korsfästelsen, utan han gav sitt liv även för sina fiender, såsom Saulus från Tarsus som hatade namnet ”kristen”. Men Saul omvände sig senare och bytte namn till Paulus. Romarbrevet 5:10 säger oss att Kristus inte dog för människor som ville ha frälsning, utan att han dog även för dem som inledningsvis inte ville ha något med Kristi frälsning att göra, men som senare ändrade sig och omvände sig.

Dog Kristus även för dem som aldrig skulle omvända sig? Ja, Kristi erbjudande om frälsning gäller alla, enligt 1 Johannesbrevet 2:2. Men Kristi frälsning är ”utan värde för dem, eftersom de inte delade tron hos dem som förstod den”. (Hebr 4:2). Den gör ingen nytta för dem som ”förnekar Herren som har köpt dem” (2 Petrus 2:1), som ”förkastade Guds avsikt för sig själva” (Luk 7:30) och som ”håller fast vid värdelösa avgudar [och] överger Hans kärleksfulla hängivenhet” (Jona 2:8) (BSB)

Se When Critics Ask, s. 416, för ett annorlunda men kompletterande svar.

Fråga: I Joh 10:14–33, vid vilken punkt skulle Jesu ord ha varit hädelse om de hade yttrats av en vanlig människa?

S: Även om Skriften inte säger det, skulle varje annan person som yttrade orden från Johannes 10:1 och framåt vara en falsk profet, om han eller hon sa dessa ord om sig själv. När Jesus talar om ”sina får” och ”sin auktoritet”, hävdar han sin anspråk på att vara Gud, redan före Johannes 10:33–42.

Fråga: I Joh 10:16, vilka är de andra fåren som Jesus syftar på?

S: Jesus syftar på hedningarna (icke-judar). Det avser inte enbart människor från den nya världen, som mormonerna lär ut. Det avser inte heller alla som tror och som inte tillhör Jehovas vittnens 144 000, som Jehovas vittnen lär ut. Se The Complete Book of Bible Answers, s. 57–58, When Cultists Ask, s. 175–176 och Jehovah’s Witnesses Answered Verse by Verse, s. 78–79 för mer utförliga svar.

Fråga: Hur fick Jesus i Joh 10:18 makten att ge sitt liv och ta det tillbaka igen?

S: Jesus tömde sig själv när han kom till jorden, så han hade ingen makt utom den som Fadern och Anden gav honom. På jorden gav de honom makten att offra sitt liv (fysiskt dö) och återuppstå.

Fråga: Vad var invigningshögtiden som ägde rum på vintern, enligt Joh 10:23?

S: Det är samma sak som ljusfesten, eller Hanukkah, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 310 och Believer’s Bible Commentary s. 1527. Hanukkah firades till minne av templets återinvigning efter att det hade vanhelgats under den tid då makkabéerna befriade Israel. Det är viktigt att notera att Hanukkah inte nämns som en högtid i Gamla testamentet, men Jesus firade den tillsammans med andra judar. Det är tillåtet att fira en högtid som inte finns i Bibeln.

Fråga: I Joh 10:26, var vissa av judarna inte Jesu får eftersom de inte trodde, eller trodde de inte eftersom de inte var Jesu får?

S: Först en enkel ordstudie, och sedan tre synsätt.

Ordstudier: Det grekiska ordet som här översätts med ”för” är gar. Strongs konkordans anger den primära betydelsen som ”anledning”. Strongs anger också att det kan betyda ”och, som, eftersom (det), men, till och med, för, verkligen, utan tvekan, med tanke på, då, därför, sannerligen, vad, varför, ändå”. I Alands grekiska Nya testamentet anges att det betyder: för, eftersom, då; sannerligen, visst; Vad! Varför!. Det grekiska ordet gar har alltså ett brett betydelsespektrum. Dessutom kan Jesus ha sagt detta på arameiska, inte grekiska, så man kan inte med precision fastställa en enda definition. Hur som helst, här är tre möjligheter, och den tredje möjligheten är den mest troliga.

Därför: De var inte Jesu får eftersom de inte trodde. Men grekiskan har mycket starkare ord för ”därför”, såsom oukoun, som ofta användes i Nya testamentet, och dessa ord användes inte här.

På grund av: De trodde just därför att de inte var Jesu får. Även om det grekiska ordet liknar det engelska ordet för ”för” i det avseendet att det kan tolkas på båda sätten, talar meningsbyggnaden för den här tolkningen framför den föregående. Människor lägger naturligtvis tonvikten på att de inte var Jesu får eftersom de inte trodde. Men denna skriftställe säger det motsatta. New Geneva Study Bible, s. 1683, nämner denna tolkning, även om den inte nödvändigtvis utesluter den andra tolkningen.

Båda: Att säga antingen-eller är en konstlad förenkling. Det liknar att fråga om människor lever för att de andas, eller om de andas för att de lever? I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 311, nämns att detta ”är ett enkelt uttalande om deras uppförande. Det påminner också om det yttersta mysteriet med Guds utvalda.”

Fråga: Vad säger Johannes 10:28–29 om möjligheten att en av Jesu får förlorar sin frälsning och hamnar i helvetet?

S: Denna vers lär tydligt att Gud kommer att se till att ingen, vare sig det är demoner eller människor, med våld kan ta vår frälsning ifrån oss. Romarbrevet 8:35–36 säger också att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. I ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 311, står det att den grekiska texten lyder ”de kommer verkligen aldrig att gå förlorade”. Där står det också att ordet för ”rycka bort”, harpasei, är besläktat med ordet för ”glupsk varg”: harpax. Se ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1527, för mer information om att evigt liv inte är beroende av en persons beteende.

Trots detta kan en icke-utvald person övertyga världen, och till och med sig själv, om att han är kristen, för att senare välja att avfalla från sin trosbekännelse i Kristus.

Vissa kristna hävdar dock att även om ingen kan ta ifrån oss vår frälsning, kan äkta kristna själva välja att hoppa ur Guds hand och hamna i helvetet. Denna vers varken bekräftar eller förnekar den uppfattningen.

David O’Brien skriver i Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties, s. 307–310, att en troende aldrig kan ”förlora” sin frälsning, vilket innebär att ingen troende kan synda så grovt att frälsningen går förlorad utan att denne själv är medveten om det. Att vi förblir frälsta upprätthålls inte genom gärningar, precis som vår frälsning inte uppnås genom gärningar. En äkta troende skulle dock medvetet kunna välja att ”lämna tillbaka” sin frälsning till Gud. Då skulle de likna dem som kände till sanningen och korsfäste Jesus.

Å andra sidan kan man läsa Ron Rhodes bok *The Complete Book of Bible Answers*, sidorna 190–193, för att ta del av synsättet att när en person väl är frälst kan ingenting och ingen (inte ens personen själv) skilja den personen från det som Gud har lovat.

Fråga: Vad är din syn på evig säkerhet (”en gång frälst, alltid frälst”) i Joh 10:28–29?

S: Jag tror på ”en gång frälst, alltid frälst” av två skäl:

a) Ur ett tidlöst perspektiv är det en inneboende motsägelse att Gud skulle ”veta” att en person är frälst, för att sedan upptäcka att Han hade fel och att personen inte är frälst. Egentligen skulle detta kunna sammanfattas som ”en gång utvald, alltid utvald”. (För övrigt är jag inte kalvinist).

b) Ur ett tidsbundet perspektiv lovar Gud att sätta sin heliga Andes sigill på oss och därmed garantera vårt arv. Ingen kan rycka oss ur Guds hand (Joh 10:28). Alla som har blivit ”... rättfärdiggjorda kommer att förhärligas” (Rom 8).

Här är några verser om detta.

- - - - - - -

Frälsningen är en nådegåva, inte något man förtjänar genom gärningar. Inga förtjänster från vår sida kan frälsa oss. Ef 2:8–9; 2 Tim 1:9; Tit 3:5; Apg 26:20; Rom 3:23–24; 4:5; 6:14–15; 9:32; 11:5–6; Gal 3:2, 3, 10–14

Sann tro bär frukt, eftersom tro utan gärningar är död. Jak 2:14-26; ~1 Joh 3:17-19

Alla sanna troende strävar efter att lyda Gud och visa kärlek till Gud och människor. 1 Joh 3:14-15

De troende kan vara förvissade om sitt eviga liv. 1 Joh 4:17; 5:11–19; 3:24; 4:13; Ef 3:12

Gud frälser oss inte bara, han förseglar och bevarar oss också. Ef 1:13–14; Jud 24; 1 Tim 1:14

Å andra sidan har jag sett läran om ”en gång frälst, alltid frälst” användas på ett felaktigt och obalanserat sätt. En kvinna berättade en gång för mig om sin son som gick på college och som lämnade hemmet för att flytta till Kalifornien med sin flickvän. Hon visste dock att han ändå skulle komma till himlen, eftersom han hade gått fram i kyrkan.

”En gång frälst, alltid frälst” är sant, men man måste också känna till den ”balanserande läran” om falsk omvändelse. Vissa människor som inte är frälsta kommer att kunna lura andra, och till och med sig själva, att tro att de är frälsta. Här är några verser om detta.

- - - - - - -

Vi måste pröva oss själva, ty falska kristna kan bli vilseledda. 2 Kor 13:5

De troende måste vara flitiga ända till slutet för att göra sitt hopp säkert. Hebr 6:11

Vissa kan ha en falsk förvissning om frälsning (Jer 17:10), även om de:

• Har en yttre fromhet och känner till Skrifterna. 2 Tim 3:5; Joh 5:39–47

• Tror (i intellektuell mening, inte i frälsande mening) och är döpta. Apg 8:13,20; Jak 2:19

• Åtminstone själva trodde att de profeterade i Jesu namn, drev ut demoner och utförde många mäktiga under. Matt 7:21–23; 2 Tess 2:9–10

• Har en gång undkommit världens fördärv genom att lära känna vår Herre och Frälsare. 2 Petr 2:17–22

Vi kan ha förtröstan på vår frälsning, vi kan VETA att vi har evigt liv (1 Joh 5). Men vi har också ett ansvar att pröva oss själva och vara på vår vakt.

- - - - - - -

Det är vårt ansvar att noga bevaka vårt liv och vår lära. 2 Tim 1:14; Kol 1:23; Ords 22:5

Att inte följa denna världs visdom. Kol 2:8-9; Jak 3:15; 1 Kor 1:17-27; 2:6,8,14; 2 Kor 1:12

Håll ut. Hebr 10:23,36; 12:1,12-13; 1 Joh 2:24; 1 Kor 13:7; Rom 5:3-4; Jak 1:3-4,12; 5:11; 2 Petr 1

Även om jag inte är kalvinist (jag bekräftar försoningens universella aspekter), håller jag fast vid de heligas uthållighet, vilket jag betraktar som en blandning av dessa två läror.

a) En gång frälst, alltid frälst: Gud låter ingen förlora sin frälsning

b) Falsk omvändelse: Alla som verkligen är frälsta, även om de avviker, kommer att återvända till Gud. Annars var de inte verkligen frälsta.

Fråga: Bevisar Joh 10:30 att modalismen är sann, eftersom Jesus och Fadern är ett?

S: Nej. Enligt både Novatians ”Avhandling om treenigheten”, kap. 27, s. 637, och grekisk grammatik är det grekiska ordet ”ett” (neutrum), inte ”ett” (maskulinum), vilket innebär att de är ett i karaktär och väsen men inte ett i person.

Fråga: Visar Joh 10:30 att Jesus är Gud?

S: Det visar att Jesus är Gud på ett högre sätt än de människor som kallades gudar.

Fråga: Hur är Fadern och Jesus ett i Joh 10:30?

S: Skriften avslöjar många sätt på vilka de är ett.

Ett: Här är några av sätten.

1. De har gemensamma titlar

Jesus kallas Evig Fader, vilket kan syfta på att han är källan till evigt liv (Jesaja 9:6).

Ambrosius av Milano (378–381 e.Kr.) skrev mer om delningen av de gudomliga namnen i sitt verk Om den Helige Ande, bok 1, kap. 13, 132–139. Se The Nicene and Post-Nicene Fathers, 2:a serien, vol. 10, s. 110–111 för mer information om vad Ambrosius skrev.

2. De har samma väsen. Filipperbrevet 2:5

3. De har samma ära. Johannes 5:23

4. Fadern och Jesus ”äger” allt gemensamt. Johannes 16:15; 17:10.

5. På jorden bodde Fadern i Jesus. Johannes 10:38; 14:10–11.

6. På jorden var Jesus i Fadern. Johannes 10:38; 14:11

7. Om du verkligen känner Jesus, då känner du Fadern och har sett Fadern. Johannes 14:7–9

8. Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus. Johannes 14:6; 6:45; ~8:24; Apostlagärningarna 3:12

9. Båda tillbeds med rätta. Hebreerbrevet 1:6

10. Båda kallas med rätta Gud. Johannes 1:1; 20:28, Hebreerbrevet 1:8,9

11. Man ber till båda. Apostlagärningarna 7:59–60

12. Allt i världen skapades genom dem båda. Johannes 1:3, 10; Kolosserbrevet 1:16

13. Gudomlighetens fullhet finns i Jesus. Kolosserbrevet 1:19

14. De är ett i ande, kärlek och syfte. Att verkligen lyda den ene är att lyda den andre. ~Johannes 14:23–24

De är dock inte lika i alla avseenden.

1. De är åtskilda. Jesus var ingen buktalare. Matteus 3:16; Johannes 8:18.

2. Fadern, Jesus och vi alla har vissa saker gemensamt, till exempel evigt liv. Johannes 16:13–15

Fadern har inte vissa saker som vi delar med Jesus efter hans mänskliga födelse. Hebreerbrevet 1:6–10; 2:14; 7:3

3. Fadern blev inte, utvecklades inte eller förvandlades inte till Jesus. Hebreerbrevet 13:8; 1:9; Johannes 14:10, 24, 26; 15:1; 16:27–28, 32; 17:5

4. Jesus blev inte, utvecklades inte eller förvandlades inte till Fadern. Hebreerbrevet 13:8; ~Uppenbarelseboken 5:13; Johannes 20:17; 14:10, 24, 26; 15:1

5. Jesus blev övergiven på Golgata. Markus 15:34; Matteus 27:46

6. Hur nära de än stod varandra på jorden, skulle Jesus ändå gå till Fadern. Johannes 14:12; Markus 16:19; Johannes 20:11

Detta har sammanfattats som: ”Förenade utan förvirring, … åtskilda utan separation, odelbara och utan graderingar.” Delar av detta är hämtat från Athanasius predikan över Lukas 10:22, kap. 2, s. 90

”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1528, ger ett något annorlunda svar. Samtidigt som det sägs att de är ett i alla sina egenskaper, står det att Jesus i detta avsnitt syftar på att Fadern och han själv är ett i makt.

Fråga: Hur kunde de i Joh 10:31 plocka upp stenar för att stena Jesus i Salomos kolonnad?

S: I Salomos kolonnad fanns förmodligen inga lösa stenar; dock låg denna intill templets östra sida, som just då höll på att byggas om av Herodes, så det skulle finnas gott om stenar för byggnadsarbete. Men detta innebär att dessa stenar inte var småstenar utan minst lika stora som en människohand. Det grekiska ordet här betyder ”att bära”, inte bara ”att plocka upp”, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 112–113.

Fråga: Är människor också gudar i Joh 10:34?

S: Nej. Det finns fem punkter att beakta i svaret.

Otaliga människor har felaktigt hävdat att de är gudar.

Ingen människa är den sanna Guden, förutom Jesus.

Vissa män utsågs till elohim i Bibeln. Mose var som Gud (elohim) för Farao (2 Mos 7:1), i den meningen att Farao förväntades lyda Guds budskap som förmedlades genom Mose.

I Psaltaren 82:6 avser ”elohim” vanliga människor. Kristna är oeniga om huruvida Psaltaren 82:6 talar ironiskt och kallar onda människor för [så kallade] ”gudar”, eller om den säger att de utsedda domarna (elohim) var korrupta.

Oavsett vilket dömer ”elohim” i Psalm 82:6 orättvist, vandrar i mörkret och dör som människor.

Fråga: Varför hänvisade Jesus till Ps 82:6 i Joh 10:34–36?

S: Det fanns andra sätt på vilka Jesus kunde ha byggt upp sitt resonemang, men i Evangelical Commentary on the Bible, s. 862, sägs det att Jesus här framförde sina argument på samma sätt som en rabbi skulle ha gjort. Detta är ett ”a fortiori”-resonemang, det vill säga att man argumenterar från det mindre till det större. Jesus använde tre begrepp från Skriften som en ”hävstång” för att försöka öppna judarnas sinnen.

Som stödpunkt (pivot) för hävstången förlitade sig Jesus på deras korrekta förståelse av att det endast fanns en Gud.

På hävstångens höga sida använde Jesus begreppet att även ogudaktiga män i Skriften kallades elohim i Psalm 82. Vissa ser Psalm 82 som skriven i ironi (sarkastiskt) om dessa män som stod som ”gudar” men ändå kommer att dö i stoftet. Andra ser dock att män som stod som domare kallades elohim, eftersom de stod i Guds ställe och utdelade Guds rättvisa. Psalm 82 syftade på korrupta domare. Vad gäller exakt vad som menades när människor kallades elohim i Gamla testamentet, se föregående fråga. Oavsett detta kallades dödliga människor i Psalm 82 för elohim, i någon bemärkelse av ordet.

Om man ser det från den mer försiktiga sidan: Eftersom det var acceptabelt för människor att läsa upp denna psalm högt och kalla dessa män för elohim, trots att de inte förtjänade det, hur mycket mer passande är det då inte att kalla Jesus för Elohim, eftersom Jesus är Guds enfödde Son. Jesus förklarade inte här alla detaljer i förhållandet mellan honom och Fadern, och han gick inte heller in i detalj på hur Treenigheten är en Gud (stödpunkten) men tre personer. Istället säger Jesus här helt enkelt att om dessa onda män kallades elohim, så bör man fundera på att Jesus kanske är elohim i en ännu större mening.

Ett argument av typen ”i ännu högre grad” kallas ett ”a fortiori”-argument.

Fråga: Varför säger Jesus i Joh 10:37–38 att man åtminstone ska tro på hans gärningar, om man inte tänker tro på honom?

S: Jesus sa aldrig att det räckte med att tro på hans gärningar för att bli frälst. I Apg 8:13, 18–19 trodde Simon, trollkarlen, på att miraklen var sanna, men han blev ändå inte frälst.

Snarare var Jesus förvånad över att de, trots att de såg vad Jesus gjorde, inte ens tog det första steget och trodde på att miraklen var verkliga. Detta skulle inte vara tillräckligt, men det skulle vara en bro så att de kanske senare skulle tro på den som utförde miraklen.

Fråga: Tyder Joh 10:37–38 på att det räcker med att tro på Jesu gärningar, och inte på Jesus själv, för att bli frälst?

S: Nej. Det betyder att om de åtminstone kan tro på Jesu gärningar och tro att de kommer från Gud, så är det ett första steg mot att tro på Jesus. Ibland måste man ta saker steg för steg.

Fråga: Varför gick Jesus i Joh 10:40 till den plats där Johannes brukade döpa?

S: Jesus drog sig tillbaka på grund av det starka motståndet från fariséerna och andra judar. Jesus begav sig dit eftersom det var där hans verksamhet började. Naturligtvis var situationen annorlunda nu; Johannes Döparen hade halshuggits, och folk ville döda honom också. Men de anhängare som kom till honom kunde minnas sitt tidigare löfte vid dopet av Johannes Döparen. Ibland är det bra att känna nostalgi och återvända till en välbekant plats för att påminna andra (och oss själva) om vårt tidigare löfte och vår kärlek.

Fråga: Varför nämns inte Lasarus i de andra evangelierna, när det är ett så avgörande ögonblick i Johannesevangeliet, som den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 984) frågar?

S: Innan vi besvarar denna invändning, låt oss göra det ännu ”svårare”. Varför finns uppväckelsen av Jairus dotter med i alla tre evangelierna (Mt 9:18–26; Mk 5:21–43; Luk 8:40–56) men utelämnas i Johannesevangeliet? Varför tillbad lärjungarna och kvinnorna Jesus i Matteus 14:33 och Matteus 28:9, men inte i de andra evangelierna? Varför tillbad herdarna i Lukas 2:15–20 men inte i de andra evangelierna? Varför tillbad den blinde mannen Jesus i Johannes 9:38 men inte i de andra evangelierna? För den delen, varför inträffade någon händelse i något av evangelierna som inte också återgavs i vart och ett av de andra tre?

Johannes ger oss svaret i Johannes 21:25: ”Det finns många andra saker som Jesus gjorde. Om var och en av dem skulle skrivas ner, tror jag inte att hela världen skulle ha plats för de böcker som skulle skrivas.” Det finns fyra punkter:

1) Johannes och evangelieförfattarna var selektiva när de visade oss vad de ansåg vara de viktigaste aspekterna för att visa oss vem Jesus var.

2) En författare kan ha haft kunskap som de andra inte hade. Lukas verkar till exempel ha mycket mer information om Jesu barndom. Kanske hade han talat ingående med Maria.

3) Författarna skrev till olika målgrupper. Om Jesus till exempel dog klockan 15.00, skulle det ha varit den nionde timmen (Matteus 27:45) eftersom judarna började dagen omkring klockan 06.00. Men för grekiska och romerska läsare, för vilka dagen började klockan 09.00, skulle det ha varit den sjätte timmen (Lukas 23:44). I Johannes 20:19 betecknas natten som den föregående dagen, vilket romarna och grekerna skulle ha gjort, medan judarna skulle betrakta natten efter solnedgången som den följande dagen.

4) Slutligen anses Johannes ha skrivit sitt evangelium senare än de övriga, och kanske ville han särskilt ta med information som inte redan fanns i de tre andra.

Se även When Critics Ask, s. 411–412, för i stort sett samma svar på en relaterad fråga om Johannes 6:35.

Fråga: Tyder Joh 11:1–33 på att Jesus hade sexuella relationer med Maria och Marta, såsom sekten ”Guds barn” (= ”Kärlekens familj”) lär ut?

S: Inte alls! Ingenting tyder på att Jesus var något annat än ren. Ledaren för ”Family of Love”, Moses David Berg, lärde till och med i *Ffer’s Handbook!*, s. 4, att eftersom Jesus var tvungen att lida allt för vår skull, smittade han sig frivilligt med en könssjukdom av typen ” ” från Maria Magdalena. Jesus älskade både Lasarus och Maria och Marta, och hans kärlek var vänskaplig, inte sexuell.

F: I Joh 11:3, vad var grunden för vädjan till Jesus här?

S: Maria och Marta bad inte Jesus att komma för att Lasarus älskar Dig, eller för att vi älskar Dig. Istället bad de Honom att komma för att den som Du älskar är sjuk. I 1 Joh 4:19 står det att vi älskar Gud därför att Han först älskade oss, inte tvärtom. När vi ber till Gud ska vi inte be Honom att uppfylla vår bön på grund av vår rättfärdighet, kärlek eller gärningar. Be Honom istället på grund av Hans löften och Hans kärlek till oss. Naturligtvis kan Gud fortfarande säga nej till det som inte är det bästa för oss eller som inte ligger i hans vilja.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 11:4 att Lasarus inte var dödssjuk, när Lasarus senare dog i Joh 11:11–14, 17?

S: Jesus hade här uppenbarligen ett annat perspektiv än lärjungarna. Gud har i allmänhet ett annat perspektiv, både på döden och på vad som är möjligt. I det här fallet visste Jesus att Lasarus skulle återuppstå, och Jesus uttryckte sig på det sättet för att understryka just det. Se When Critics Ask, s. 417–418, för ett kompletterande svar.

F: Varför dröjde Jesus med att besöka sin sjuka vän Lasarus i Joh 11:6?

S: Det slutgiltiga svaret finns i Johannes 11:15. På grund av Jesu dröjsmål dog Lasarus, och att uppväcka Lasarus från de döda skulle bli ett ännu större bevis på hans makt.

Väljde Jesus, som visste allt detta, medvetet att vänta av detta skäl? Eller valde Jesus inte detta medvetet, utan dröjde med att gå dit tills Fadern ledde honom dit, och detta blev resultatet? Skriften säger inget om detta, och det kan vara på båda sätten.

Fråga: Hur kan det i Joh 11:9 vara tolv timmars dagsljus, eftersom dagen är kortare på vintern och längre på sommaren?

S: Även om Jesus här främst undervisade om tjänsten, inte om astronomi, var han mycket precis. Oavsett latitud är det exakt 12 timmars dagsljus per dag under ett helt år. Ibland är vi idag så upptagna av schemat timme för timme, eller den aktuella årstiden, att vi missar att se hur saker och ting jämnar ut sig över tid.

F: Visar Joh 11:11–14 att vi är medvetslösa efter döden, eftersom Lasarus ”somnade in”, som Jehovas vittnen lär ut i *Mänsklighetens sökande efter Gud*, s. 128?

S: Nej, denna vanliga eufemism för döden, som också används i Gamla testamentet, bör inte tolkas som att Jesus motsäger sina egna ord om medvetandet efter döden i Markus 9:43–48, Lukas 16:22–23 och Uppenbarelseboken 19:20, liksom Paulus ord i 2 Korinthierbrevet 5:8 och Filipperbrevet 1:23.

F: Varför sa Tomas i Joh 11:16 att vi skulle gå, så att vi kunde dö med honom?

S: Tomas var hängiven men förvirrad. Förutom Tomas mod nämner Skriften inga andra skäl till varför han gjorde detta märkliga uttalande. Här är två spekulationer.

Förtvivlan: Kanske trodde Tomas att myndigheterna förmodligen skulle hitta Jesus och arrestera lärjungarna. Idag förväntas vi, även i förtvivlan, fortfarande följa Jesus, till och med in i döden. Paulus kände också förtvivlan i 2 Korintierbrevet 1:8–10.

Brist på tro: Kanske trodde Tomas att även om Jesus kunde göra underverk, så kunde inte ens Jesus uppväcka de döda. När Tomas sa: ”Låt oss också gå, så att vi kan dö med honom”, hade Tomas uppenbarligen ingen förväntan om att Jesus skulle uppväcka Lasarus från de döda. Idag, även när vi har tvivel, bör vi vara som den krampdrabbade pojkens far som sade till Jesus: ”Jag tror; hjälp min otro!” i Markus 9:24.

Fråga: Vad säger Jesus här om uppståndelsen i Joh 11:23–25?

S: Att säga att uppståndelsen bara är en händelse är att visserligen beskriva dess sekundära betydelse, men att försumma den främsta anledningen bakom den betydelsen. Att ”Jesus är uppståndelsen” innebär att eftersom Jesus hade makten att uppväcka sig själv från de döda, så finns i Jesus också kraften för vår uppståndelse från döden.

F: Varför sa Jesus i Joh 11:26 att de som tror på honom aldrig skulle dö?

A: De skulle få evigt liv, först på jorden och sedan i himlen. Jesus sa inte att de aldrig skulle dö, utan att ”han ska leva, även om han dör”.

Fråga: Varför var Jesus upprörd i Joh 11:33,38?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Jesus var synligt upprörd, eftersom Johannes 11:36 visar att folkmassan märkte detta.

2. Johannes 11:36 antyder också att folkmassan antog att Jesus var upprörd på grund av sin kärlek till Lasarus och sin sorg över Lasarus ”permanenta” död.

3. Även om Jesus verkligen älskade Lasarus, anger Skriften inte den verkliga anledningen till varför Jesus var synligt upprörd.

4. Jesus kan ha varit upprörd, inte på grund av Lasarus fysiska tillstånd, utan på grund av det bräckliga andliga tillståndet hos hans systrar och andra.

Fråga: Hur kan vi, enligt Joh 11:35, ha en Gud som är så maktlös att han gråter, liksom att han törstar enligt Joh 19:28? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Låt oss först tala om gråt, sedan om törst. Jesus grät: Deedat tar upp en intressant kontrast. När någon lämnar islam eller är olydig mot Allah står det aldrig att Allah gråter eller visar någon som helst omtanke i det avseendet, förutom vrede. Men Jesus grät över Jerusalem, han grät över Lasarus. I Psalm 116:15 står det: ”Kär är i Herrens ögon de heligas död.” Deedat nämnde inte någonstans att detta skulle gälla för Allah.

Jesus törstade: Gud i himlen skulle aldrig lida brist, hunger eller törst, så hur skulle Gud någonsin kunna känna empati med oss eller förstå vår mänskliga situation? Men tänk om den Allsmäktige Guden, som kan göra vad som helst, beslutade sig för att bli människa? Jesus säger inte bara åt oss att vara trogna och uthålliga, utan han vet hur svårt det ibland är, och han förstår vårt lidande. Nu skulle muslimer säga att Allah skulle vara medveten om allas smärta, men det är Jesus, inte Allah, som skulle förstå vårt lidande ur egen erfarenhet, eftersom han också led och upplevde smärta för vår skull.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 11:42 saker till Gud i sina böner som gällde människornas bästa?

S: Jesus var inte oärlig, utan tvärtom mycket uppriktig och ärlig. Jesus sa inte: ”Snälla, lyssna på mig bättre än du brukar”, eller ens ”snälla, lyssna på mig”, utan tackade Fadern som redan hade lovat att lyssna på honom. Om Jesus inte hade sagt ”Jag vet att du lyssnar” på mig, skulle folket kanske ha missförstått och trott att han bad Gud att lyssna på honom.

Idag finns det en skillnad mellan att be och att be i tro. Som någon en gång sa: om du någonsin känner att en liten bön inte kommer att göra mycket skada, kommer den förmodligen inte att göra mycket nytta heller. Det är inte respektlöst att ”förlita sig på Guds löften” och be med förvissning om att Gud håller sina löften.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 11:43: ”Lazarus, kom ut”?

S: Gud skapade allt genom sitt ord. Om Jesus helt enkelt hade sagt ”kom ut”, skulle det kunna orsaka ett verkligt problem, eftersom alla som hade dött skulle ha återuppstått vid den tidpunkten. Jesus säger inte det förrän senare. Jag antar att Jesus, med tanke på vem han var, var tvungen att vara mycket försiktig med sina ord.

F: Hur kunde Lasarus i Joh 11:44 gå ut, eftersom han var bunden vid händer och fötter?

S: Som det nämns i *When Critics Ask*, s. 418, var liken insvepta i linne; de var inte hårt bundna som de egyptiska kropparna. Inget här hindrade Lasarus från att gå.

F: Varför gick vissa i Joh 11:46 och berättade för fariséerna vad Jesus hade gjort?

S: Det berodde troligen inte på någon kärlek till Jesus. De kan ha agerat som fariséernas ”ögon och öron”.

Fråga: Varför agerade fariséerna som de gjorde i Joh 11:46–51?

S: Fariséerna visste uppenbarligen inte vad de skulle göra. Deras mål var att behålla sin ställning, inte att följa Gud. De ville se till att det allmänna stödet för Jesus försvann, men det kunde de inte åstadkomma så länge Jesus utförde dessa underverk.

Fråga: Varför gav Kaifas en sann profetia i Joh 11:49–52, trots att han förkastade Jesus?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Kaifas var en person som förkastade Jesus och ville se honom död; Kaifas misshagade Gud.

2. De ord som Kaifas yttrade var en sann profetia, även om innebörden (att Kristus skulle sona världens synder) inte var den som Kaifas avsåg.

3. Gud kan använda vem Han vill för att uppenbara profetior och sanning; till och med onda människor som misshagar Honom.

4. Om någon alltså framför en profetia, bevisar det inte automatiskt att han eller hon är en gudfruktig person. Två andra bibelställen som stöder denna slutsats är 4 Mosebok 22:32–33 (Bileam) och 1 Samuelsboken 19:18–24 (Saul och hans män).

Fråga: Stöder Joh 11:49–52 den romersk-katolska läran om påvens ofelbarhet, såsom vissa katolska forskare hävdar enligt When Cultists Ask, s. 179–180?

S: Nej, det är en ganska långsökt tolkning att ett enda oavsiktligt korrekt uttalande från en judisk ledare skulle stödja att alla de sju till fjorton eller så ex cathedra-uttalanden som påvarna gjort på något sätt gör dem ofelbara. Kaifas sa också felaktiga saker, så bevisar detta att påvar säger felaktiga saker?

Men för att vara rättvis bör det noteras att många katoliker INTE försöker tvinga in denna vers för att bevisa påvens ofelbarhet.

F: Joh 12:1–11 berättar om förberedelserna inför Jesu lidande. Vad kan vi göra i våra liv för att förbereda oss på att bli mer hängivna Jesus idag?

S: På den positiva sidan kan vi tillbringa mer tid med Gud, begrundar Hans Skrift, be till Honom och ägna varje dag åt Honom. Vi kan inse vikten av att dela evangeliet med andra och göra det.

På den negativa sidan kan vi utrota allt ur våra liv som tenderar att dämpa vår passion för Gud. Alla besvärande synder eller stora tidstjuvar som gör oss ”för upptagna” med triviala saker för att göra de viktigaste sakerna som Gud vill att vi ska göra.

F: Varför tillät Jesus i Joh 12:3 att den dyra parfymen användes på honom?

S: Eftersom Jesus är Gud är han värdig tillbedjan och vördnad. Jesus tog emot hennes kärlek och vördnad gentemot honom, och han lät andra se och lära av hennes exempel. Denna nardparfym var dyr; den importerades från norra Indien enligt Evangelical Commentary on the Bible, s. 864, och The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 316. Judas sa att den kunde säljas för trehundra denarer, och en arbetare tjänade en denar per dag.

I ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 865, står det att det inte var ovanligt att en värd lät en tjänare tvätta middagsgästernas fötter, men att värden inte själv gjorde det.

Normalt sett skulle smörjelsen vara ett glädjefyllt tillfälle, men här var det ett ömt och sorgligt tillfälle, enligt ”The Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 316.

Fråga: Varför tillät Jesus i Joh 12:6 att Judas var en lärjunge, eftersom Judas var en tjuv och en blivande förrädare?

A: Efter att han blivit lärjunge var Judas en tjuv, enligt Johannes 12:4–6. Gud kan använda vilka medel Han än väljer för att genomföra Sin plan. Förräderiet mot Jesus var en del av Guds plan, vilket framgår av Psalm 41:9, Apostlagärningarna 2:23, Matteus 26:24,54, Markus 14:21, Lukas 22:22 och Johannes 13:18.

Att Judas förrådde Jesus var en ond handling, men Gud använde denna onda handling som en del av sin plan för att åstadkomma något gott, i detta fall att Jesus dog på korset för våra synder. Detta är ett exempel på vad som kallas ”samverkan”.

Fråga: Hur var Maria och Judas motsatser i Joh 12:7?

S: Det är en ganska stor kontrast. Maria gav denna dyrbara gåva i tillbedjan, medan Judas ville ta denna dyrbara gåva för att stjäla den. Maria gav av uppoffrande kärlek; Judas var praktisk och ”utilitaristisk”.

Idag är vissa engagerade i en församling enbart för vad de kan få, antingen fysiskt eller andligt. Andra är också engagerade för vad de kan ge. Nu får vi alla från församlingen god undervisning, gemenskap, vänner osv., och det är bra att önska sig dessa saker. Men vad ger du? Det behöver inte vara en position i församlingen, utan snarare: vad ger du till Gud? En full kopp kan inte ta emot mer vätska. Men när du häller ut det du har fått till andra, kan Gud fylla på din kopp igen med nya, goda saker.

Fråga: I Joh 12:9–11, vad gjorde Lasarus för fel (i prästerna ögon) som gjorde att de ville döda honom?

S: Att återuppstå var något som Lasarus inte hade någon kontroll över; till och med översteprästerna skulle medge att Lasarus inte gjorde något fel när Jesus uppväckte honom. Men översteprästerna brydde sig inte alls om rättvisa och rättfärdighet för Lasarus; de var på defensiven, i ”samla ihop era vagnar”-läge, och skulle göra vad som helst för att uppnå sitt mål. De var oroade över att ”hela världen har följt honom” i Johannes 12:19 och följande verser. Ibland, när människor idag känner att de befinner sig i en utsatt situation, gör de samma sak. Faktum är att många i folkmassan senare skulle vända sig bort från Jesus, men det visste översteprästerna inte.

Det fanns en skylt på jobbet som jag såg på en chefs skrivbord. Det stod: ”Jag säger inte att det är ditt fel; jag säger att jag skyller på dig.” Skylten var humoristisk, men poängen bakom den var det inte – ibland överlever en person bara i en position genom att avleda skulden. Men för att göra det effektivt måste de vara hjärtlösa och strunta i att oförtjänta människor blir sårade medan de skyddar sig själva.

Fråga: I Joh 12:21–22, av alla de detaljer som Johannes inte nämnde, varför skulle den Helige Ande ha låtit Johannes nämna just denna lilla detalj?

S: För det första bidrar denna detalj om grekerna inte alls till att driva berättelsen framåt eller förklara senare händelser i evangeliet. Men denna lilla detalj belyser en enorm kontrast. Medan översteprästerna, som kände till lagen, höll sig borta från Jesus och smidde planer på hur de skulle döda honom, gjorde dessa greker (antingen icke-judar eller, mer troligt, grekisktalande judar och judiska konvertiter) en ansträngning för att framföra en särskild begäran om att få träffa Jesus. De judiska ledarna förkastade Jesus, men grekerna tog emot honom, som det står i ”Evangelical Commentary on the Bible”, s. 865.

Slutligen betonade Jesu budskap i deras närvaro nödvändigheten av att Jesus skulle dö. Kanske hade de föreslagit att Jesus kunde undkomma genom att resa utomlands med dem. ”The Believer’s Bible Commentary” (s. 1538) antar att så kan ha varit fallet.

Fråga: I Joh 12:23–24, vad anser du om påpekandet att ”döden är nödvändig för skörden” för honom?

S: Jesu fysiska död var nödvändig för att det skulle kunna ske en uppståndelse som besegrade döden. Men för oss måste ibland våra strävanden, förhoppningar och drömmar dö innan det blir en fruktbar skörd. Ibland dör de och tas ifrån oss, eftersom Gud vill att vi ska fokusera på andra saker. Ibland kan de dö, men sedan låter Gud dem återuppstå, kanske i en annan och större form. Även om vi kanske inte vill se något som vi håller kärt dö, bör vi komma ihåg att Jesus sa till oss i Johannes 15:2f att Gud beskär saker i vårt liv. Vi bör inte låtsas vara förvånade. Vi bör prisa Gud för att han beskär oss och förbereder oss för större saker. Vi bör prisa Herren för hans beskärning – även när vi inte känner för det.

Tränar du regelbundet för din hälsas skull? Om du gör det, vet du då att träning faktiskt bryter ner dina muskler? När du precis har tränat klart är du mindre stark än tidigare. Men det är något gott, inget att sörja över, eftersom dina muskler kommer tillbaka lika starka eller starkare. Vi sörjer inte över muskelförlusten från träningen, och vi bör inte heller sörja över Guds beskärning.

Slutligen, vet du att Gud inte är den enda som beskär oss? Vi bör beskära oss själva! Vi bör dö bort från vår syndiga natur enligt Kolosserbrevet 3:3–10, Romarbrevet 6:12–14 och Galaterbrevet 6:14.

Fråga: Varför talade Fadern i Joh 12:28–29, men folket förstod inte?

S: Fadern ville bara att Jesus skulle förstå. Den Allsmäktige Guden är också en allsmäktig kommunikatör. Han kan göra sitt budskap tydligt för den som Han vill ska höra det, och antingen osynligt eller meningslöst, som en obrytbar hemlig kod, för dem som inte ska förstå det. Som det står i Uppenbarelseboken 2:7,11,17,29; 3:6;13;22: ”Den som har öron, han höre vad Anden säger…”

Vissa människor är ivriga att förklara varje Guds verk som rena naturfenomen, som det står i Believer’s Bible Commentary, s. 1538.

Fråga: Vem är denna världens furste i Joh 12:31 och Joh 16:11?

S: Det är Satan, som Jesus drev ut. Andra verser som hänvisar till att Satan har inflytande över denna värld är 1 Joh 5:19, Ef 2:2 och 2 Kor 4:4.

F: Hur dras alla till Jesus i Joh 12:32?

S: Det grekiska ordet säger helt enkelt ”alla”. Det specificerar varken ”alla människor” eller ”alla de utvalda”, och kanske avsågs båda.

Alla människor: Efter Jesu korsfästelse och uppståndelse kom den Helige Ande till världen för att vittna om Kristus (Joh 15:26) och för att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom (Joh 15:8–11). Evangeliet erbjuds uppriktigt och fritt till alla, ty alla har ett ansvar att lyda det (2 Tess 1:8).

Alla som är på väg till himlen (de utvalda): Alla som kommer till himlen, även de som levde innan Kristus, kommer dit genom Jesus (Joh 14:6). Det finns inget annat namn (Apg 14:12) genom vilket vi kan bli frälsta.

Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 36–37, för ett mer utförligt svar.

Fråga: Varför sa folket i Joh 12:34 att lagen föreskrev att Messias skulle förbli för evigt?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Som det står i *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 318, lär Daniel 7:13–14 att Människosonen ska regera för evigt. Daniels bok ingår dock inte i lagen (Torah).

2. I Johannes 12:34 står det inte att detta var en del av lagen. Det står bara att folkmassan hävdade att detta var en del av lagen. I Johannes 7:49 anklagade fariséerna folkmassan för att inte veta någonting om lagen.

3. Om folkmassan emellertid avsåg Gamla testamentet när de använde ordet ”lagen”, skulle detta vara korrekt, om än oprecist.

4. Oavsett huruvida folkmassans uttalande var korrekt eller inte, så återger Johannes bara vad de sa.

Fråga: Vad betyder det i Joh 12:35f att vandra i mörkret, och hur gör man det?

S: Att befinna sig i synd är att befinna sig i mörkret, men att vandra (peripateite) i mörkret är faktiskt mer specifikt än så. Man kan inte se vad man borde göra, man kan inte hjälpa till, man kan inte se vad som är gott och vad som är farligt, eller rätt och fel, och man snubblar omkring ändå. Man skulle inte vilja vandra i en tät skog på natten utan ljus. Man skulle inte vilja köra på en landsväg med släckta strålkastare. På samma sätt skulle man, åtminstone om man befinner sig i mörkret, kunna sitta stilla och inte gå och därmed förmodligen förvärra situationen. Men ännu bättre är att inse brådskan och ta sig dit man behöver medan det fortfarande är dagsljus. Prisa Gud för ljuset!

Fråga: Varför trodde vissa inte ens efter alla dessa underverk i Joh 12:37–40?

S: Ibland har saker en direkt orsak, och även en orsak som ligger bakom den direkta orsaken, och slutligen en yttersta orsak. Så är fallet här.

Direkt orsak: De vände sig inte till Kristus eftersom de valde att inte följa honom.

Lukas 7:30, Hebreerbrevet 4:2, Jeremia 17:4 och andra verser visar tydligt detta. Men det är inte poängen med Johannes 12:37–40.

Indirekt orsak: De kunde inte tro, eftersom Gud förblindade deras ögon och förhärdade deras hjärtan. Om de hade vänt sig till Kristus skulle Gud ha helat dem, men Gud förblindade dem så att de inte skulle komma till sanningen i sin blindhet. Det är huvudpoängen i Johannes 12:37–40 och Jesaja 6:10.

Den yttersta orsaken (supralapsarisk syn): Varför skulle Gud välja att göra detta? En mycket liten minoritet av kristna, kallade supralapsariska kalvinister, hävdar att Gud ville välja att förutbestämma att dessa människor (kallade de fördömda) skulle hamna i helvetet redan innan Gud valde att tillhandahålla en väg (genom Kristus) för vem som helst att komma till himlen. Med andra ord, genom Guds hemliga vilja – som supralapsariska kalvinister hävdar att ingen kan förstå – önskade Gud detta. Enligt en avhandling av en kalvinist (Curt Daniel, s. 69) uppskattar han att högst 5 % av kalvinisterna har varit supralapsarier. Enligt Daniel räknar supralapsarianerna bland annat Theodore Beza till sina led. Han säger att hyperkalvinister är de som förkastar evangeliets fria erbjudande till alla. Bland dessa ingår A.W. Pink (s. 88) och John Gill (s. 86, 126). Loraine Boettner, en välkänd kalvinist, uppskattar i sin bok *The Reformed Doctrine of Predestination*, s. 129, att endast 1 % av kalvinisterna är supralapsarier. På s. 127 uttrycker sig Boettner i skarpa ordalag om denna form av kalvinism: ”Supralapsarismen går lika långt till ytterligheter på den ena sidan som universalismen gör på den andra.”

Den yttersta orsaken (de flesta andra kalvinisters syn): Gud bestämde först vem som skulle bli förkastad efter att han hade utvalt Kristus som frälsningens väg. Utöver detta verkar de avstå från att besvara denna fråga och säger endast att detta är en del av Guds hemliga, oupptäckta vilja.

Den yttersta orsaken (en vanlig uppfattning): Förkunskapen föregick Guds utvalda de två ställen där de nämns tillsammans i Bibeln. Även om de två kan gå hand i hand, hindrar ingenting Gud från att utvälja vem som ska komma till himlen och vem som ska hamna i helvetet utifrån Hans förkunskap om hur de skulle bli, vilka val de skulle göra och hur Gud skulle välja att verka i deras liv.

Fråga: Varför verkade Gud i Joh 12:38–41 inte vilja att många skulle tro på Jesus?

S: I de flesta tider och kulturer har det varit en ”uppförsbacke” att tro på Kristus.

I Johannes 12:40 står det att Gud inte ville att vissa skulle omvända sig och bli helade.

Johannes 12:41 ger ett exempel på att även om många fariséer trodde på Jesus, älskade de människors beröm mer än Guds beröm.

I Johannes 12:47–48 står det att Gud godkänner dem som hör Kristi ord (och till och med tror på dem) om de inte håller fast vid Kristi ord.

Tydligen lägger Gud inte särskilt stor vikt vid tron hos dem som föredrar människors godkännande framför Guds godkännande.

Men Johannes 12:40 och 12:46 visar också att Gud kommer att se till att absolut ingen som verkligen tror på Kristus förblir i mörkret. Detta gäller inte bara evigt mörker, utan även mörker i detta liv, vilket 1 Johannes 3:6,9 och 1 Johannes 4:20 visar.

Fråga: I Joh 12:42–43 trodde många av de styrande på Jesus, så varför följde de inte Jesus?

S: Det finns en skillnad mellan att bara intellektuellt tro att han kunde utföra underverk och att anförtro sitt liv åt att följa honom.

Fråga: I Joh 13:1–17, bör fottvagningen vara en ceremoni som vi utför idag?

S: Det är bra att tvätta varandras fötter. Det kan vara ett sätt att ödmjukt visa att man värderar andra högre än sig själv. Det finns dock inget i Skriften som säger att det ska vara en ceremoni eller en institution, såsom de mennoniterna inom ” ” praktiserar. Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner i *De Corona*, kap. 8, s. 98, den gången då Kristus tvättade sina lärjungars fötter, men han nämner ingen fastställd ceremoni.

Fråga: Hur förberedde sig Jesus i Joh 13:3 för att gå till Gud, eftersom Jesus var Gud?

S: Ordet ”Gud”, som syftar på den sanna Guden, har minst fyra betydelser: Fadern, Sonen, den Helige Ande och Gud i treenigheten. Faderns roll som Jesu Gud är faktiskt ett ganska vanligt begrepp i Skriften. Tio exempel är

Joh 20:17 ”Jag [Jesus] stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud.”

Hebreerbrevet 1:9 ”… därför, Gud, din Gud, …”

Troligen 1 Petrusbrevet 1:3 ”Välsignad vare Gud, vår Herre Jesus Kristi Fader!…”

Troligen Efesierbrevet 1:3 ”Välsignad vare Gud, vår Herre Jesus Kristi Fader,…”

Efesierbrevet 1:17 ”Vår Herre Jesu Kristi Gud”

Romarbrevet 15:6 ”…så att ni kan prisa vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.”

Matteus 27:46, Markus 15:34 ”…Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Troligen 2 Korintierbrevet 1:3 ”Välsignad vare Gud, vår Herre Jesu Kristi Fader”

Uppenbarelseboken 1:6 ”…har gjort oss till ett rike, präster för sin Gud och Fader…”

Troligen 1 Korintierbrevet 11:3 ”och Kristi huvud är Gud” (Ambrosius ansåg dock att Gud här var Treenigheten, inte Fadern).

(Citat är hämtade från BSB)

Vissa anser att Fadern fortfarande har rollen som Kristi Gud även efter Kristi himmelsfärd. Andra, såsom The Complete Book of Bible Answers s. 110–111, anser att Fadern var Jesu Gud endast medan Jesus var på jorden. Efesierbrevet 1:7 tycks dock motbevisa detta.

Fråga: Varför tvättade Jesus egentligen sina lärjungars fötter i Joh 13:4–17?

S: Det är intressant att Jesus utförde denna tjänst innan han förklarade dess innebörd i Johannes 13:12–17.

Jesus sade att han gjorde detta som ett exempel för oss. Även om de flesta kristna inte ser något behov av att bokstavligen tvätta varandras fötter, bör vi alla vara överens om att vi bör tjäna varandra med den uppriktighet, ödmjukhet och uppoffring som Jesus visade oss genom sitt exempel.

F: Använde Jesus här i Joh 13:19 det gudomliga namnet för att benämna sig själv?

S: Ja. Det grekiska uttrycket här är ego eimi, och Aland och Green visar inga variationer i manuskripten här.

Fråga: Varför var Jesus upprörd i Joh 13:21, eftersom han redan visste att Judas skulle förråda honom?

S: Jesus visste intellektuellt vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Men när tiden närmade sig blev han känslomässigt upprörd över det han visste skulle hända och det han skulle tvingas utstå.

F: I Joh 13:34 och 1 Joh 2:7–8, på vilket sätt är det ett nytt bud att älska varandra?

S: Det handlar inte bara om att tycka om varandra. Jesus befaller oss att älska varandra så som han älskade oss. Genom sin förestående korsfästelse visade Jesus slutligen just hur mycket han älskade dem. I 1 Joh 2:7–8 erkänner Johannes att det att älska varandra är ett gammalt bud, men Johannes vill också att vi ska inse att det att älska varandra, så som Kristus älskade oss, är ett nytt bud. Johannes betonar också att kärleken är både ett gammalt och ett nytt bud i 2 Joh 5.

Fråga: Hur kommer världen, enligt Joh 13:35, att veta att vi är Kristi lärjungar genom att vi älskar varandra?

S: Om någon letar efter en anledning att INTE älska någon annan behöver hen oftast inte leta särskilt länge. Som ursäkt kan hen säga att hen inte har mycket gemensamt med personen, eller att hen har en annan kulturell bakgrund, annan etnicitet, ålder, kön, religion, politisk åsikt, teologi eller trosriktning. Hen har gjort bort sig på grund av ett felbedömning eller något annat dåligt beslut. De är inte perfekta människor, och de har syndat. De har svikit dig vid ett eller annat tillfälle. De har gjort dig arg vid ett eller annat tillfälle. Naturligtvis kan alla dessa rationaliseringar som du kan komma på för att inte älska någon annan användas av andra som skäl för att inte älska dig.

Men om vi lämnar allt detta ”skräp” bakom oss, så befaller Jesus – som trots att han var fullkomlig ändå älskade oss så mycket att han utgöt sitt blod för våra synder – oss att älska andra. Han ber oss inte bara att älska andra, han befaller oss att göra det. Med bitterhet, en oförlåtande anda eller helt enkelt misstro kan detta vara svårt för vissa människor att göra. Men som kristna kommer världen att se kontrasten när vi som troende älskar varandra. Vi ska inte vara selektiva i detta avseende och bara älska andra troende som är lättast för oss att älska. Vi ska vara fullkomliga i vår lydnad och älska även andra troende som är svårare för oss att älska. De kan vara svårare för oss att älska på grund av våra egna fördomar, eller så kan de vara svårare att älska eftersom de själva gör det svårare att älska dem. Oavsett vilket ska vi visa vår kärlek till människor, särskilt till alla troende. Världen kommer att se tillbaka och säga: ”Wow, hur kunde de vara så?” Och några av dem kanske till och med säger: ”Hur kan jag vara så!”

Fråga: I Joh 13:40, var det Gud som förblindade de icke-troende, eller var det denna tidsålders gud (Satan), som det står i 2 Kor 4:4?

S: Även om både Gud och Satan skulle kunna göra samma eller liknande saker var för sig, är det troligen inte den rätta betydelsen här. Gud använder ofta Satan som sitt redskap. När en person vägrar att följa den sanning som hen känner till, kan Gud ”rättsligt förhärda” den personen, eftersom hen har förverkat möjligheterna att se mer sanning. Gud kan använda Satan som sitt redskap för att göra detta.

F: Varför blir ditt hjärta ibland oroat i Joh 14:1, och vad kan du göra åt det?

S: Ordet för ”ni” i Johannes 14:1 är i plural, så Jesus talade till dem alla, och de kan ha varit oroade av olika skäl. Vi kan bli oroade för att vi har fått höra att vi inte kan litas på att vara trogna, precis som Petrus (Joh 13:38), för att vi verkligen känner att vi inte vet vad som pågår, precis som Tomas (Joh 14:5), vi inte ser Gud [Fadern] i det vi gör, precis som Filippus (Joh 14:8), eller för att Guds vägar inte verkar vara de bästa för att sprida hans budskap, precis som Judas (inte Iskariot) (Joh 14:22).

Under denna prövningens tid, när omständigheterna kan tendera att föra oss långt bort från Gud, kan vi istället välja att ändå närma oss Gud, trots att vi har brister, förvirring eller brist på insikt. Som fadern till det demonbesatta barnet sa i Markus 9:24: ”Jag tror; hjälp min otro!”

Fråga: Hur kan det finnas många boningar i himlen, enligt Joh 14:2?

S: Det finns förmodligen många olika typer av boningar i himlen, liksom många boningar i himlen.

1. Det finns olika nivåer av belöningar i himlen; man kan tänka sig detta som olika typer av boningar. Basilius (357–379 e.Kr.) förkunnade denna uppfattning och sade att det fanns ”skillnader i värdighet”. Om Anden 16.40, s. 25

2. Dessutom finns det en plats i himlen för varje enskild person som kommer att bli frälst, utan att det blir överbefolkat. Även om frälsningen erbjuds alla människor utan undantag, kommer det inte att finnas några tomma boningar i himlen.

Fråga: Är det i Joh 14:6 bara Jesus, och inte hans ord, som är vägen, sanningen och livet, såsom pastor Moon lärde ut?

S: Nej. Först följer här vad den påstådda Messiasen, Rev. Moon, sa, och sedan vad Bibeln säger i motsats till detta.

Rev. Moons ”Gudomliga principen”, s. 131: ”Jesus sade inte att hans ord var sanningen, utan att han själv var sanningen, vägen och livet (Joh 14:6). Detta beror på att hans ord endast var ett medel för att uttrycka sig själv som sanningen... Vi kan förstå att Nya testamentet gavs som en lärobok för den ” ” undervisningen om sanningen till folket för 2 000 år sedan... Följaktligen måste sanningen idag framträda med en högre standard och med en vetenskaplig uttrycksmetod för att göra det möjligt för intelligenta moderna människor att förstå den.”

Motargument: Jesus sade: ”Himlen och jorden skall förgå, men mina ord skall aldrig förgå.” Lukas 21:22

”Jesus svarade: ’Om någon älskar mig, kommer han att hålla mitt ord. … Den som inte älskar mig håller inte mina ord.’” Johannes 14:23–24

Man kan inte hävda att man följer och lyder Jesus och samtidigt förkasta hans ord.

Fråga: Hur är Jesus vägen, sanningen och livet i Joh 14:6?

S: Jesu ordval här är fascinerande.

En väg är den stig man följer för att nå ett mål. Det är inte en ”punkt” utan snarare en serie av punkter. Vi ska befinna oss på en av dessa punkter och gå framåt i rätt riktning.

Sanningen innefattar korrekta fakta och logik, men den betyder också mycket mer än så. Sanningen är det som lever inom oss, det som ska prägla vårt liv, det vi ska älska och det vi ska leva efter. Ett liv som bygger på en lögn är ingen sanning alls. De västerländska begreppen ”korrekthet” och ”verklighet” förenas båda i det bibliska begreppet sanning.

Livet är både vår livserfarenhet, verkligheten i vårt liv och det som upprätthåller vårt liv. På andra ställen i Bibeln används metaforer om livets vatten, och ett varelses liv finns i dess blod.

Fråga: Kan någon, enligt Joh 14:6, komma till himlen utan Jesus?

S: Nej. Många i Gamla testamentet kom till paradiset utan att ha hört Jesu namn. Idag hindrar ingenting Gud från att låta barn som dör, och som aldrig haft den Helige Ande i sig, komma till himlen.

Men ingen kan komma till Fadern utom genom Jesus, enligt vad Jesus säger i Johannes 14:6. Man skulle ju tro att Jesus borde vara väl lämpad att veta detta.

Dessutom står det i Apostlagärningarna 4:12 att det inte finns något annat namn under himlen som har givits människor genom vilket vi kan bli frälsta. I Filipperbrevet 2:10–11 står det att i slutet ska varje knä böja sig och varje tunga bekänna att Jesus är Herre, till ära för Gud Fadern.

Fråga: Kan någon som aldrig har hört talas om Jesus komma till himlen, enligt Johannes 14:6?

S: Spädbarn som dör, personer med svår utvecklingsstörning och troende från Gamla testamentet har aldrig hört talas om Jesus. Ändå hindrar det inte Gud från att låta dem komma till himlen genom Jesus.

Fråga: Bevisar Johannes 14:6–11 att Jesus är Gud Fadern, som enhetspentekostalerna hävdar, till exempel David K. Barnard (The Oneness of God: Series in Pentecostal Theology, vol. 1, s. 68)?

S: Nej. ”Ingen kommer till Fadern utom genom Jesus” skulle vara meningslöst om det stod att ingen kommer till Fadern utom genom att de kommer till Fadern, eller genom Fadern. Jesus sade att han och Fadern är ett, men det uttalandet specificerar inte hur de är ett; det måste man söka svaret på i resten av Skriften. De är oskiljaktiga, ett i väsen, härlighet och ära. Men Jesu dop, att Jesus lärde sig lydnad enligt Hebreerbrevet osv. visar att de är åtskilda och skiljer sig åt i roll och rang.

Fråga: Stöder Joh 14:8–9 panteismen, eftersom Jesus sade att han är i Fadern och Fadern är i honom, som vissa inom New Age-religionerna hävdar?

S: Nej, eftersom treenigheten inte är panteism. Det faktum att Fadern är i Jesus betyder inte att Fadern finns i allt, inte ens i en soptipp. För det andra är Gud Fadern ett väsen med förnuft, vilja och känslor, inte det opersonliga universumet. Se When Cultists Ask, s. 181–182, för ett mer utförligt svar.

F: Eftersom Jesus i Joh 14:9 sa att den som har sett honom har sett Fadern, visar det då att Fadern också har en fysisk kropp?

S: Nej. Tvärtom kan denna vers bättre användas för att visa att Fadern inte har en fysisk kropp. Eftersom den som har sett Jesus har sett Fadern (som bor i Jesus), antyder denna vers (även om den inte bevisar) att Fadern inte skulle ha en fysisk kropp.

F: Hur bodde Fadern i Jesus enligt Joh 14:10–11?

S: Kanske på ett sätt som i viss mån liknar hur Jesus bor i oss. Fadern, Sonen och Anden är fortfarande åtskilda, men ingenting i Skriften säger att det finns en åtskillnad mellan dem. Som Patrick av Irland (ca 389–461 e.Kr.) påpekar: om löven på ett treklöver kan vara åtskilda men inte separata, då kan Treenigheten ha tre åtskilda, men inte separata, personer.

F: Hur kan kristna, enligt Joh 14:12, göra större gärningar än Jesus gjorde?

S: De större gärningarna som vi ska utföra ska inte uppfattas som att vi ”skryter”, utan snarare som större och fler gärningar för Guds rike. De kristna utförde större gärningar än vad Jesus hade gjort fram till dess på åtminstone fyra kompletterande sätt.

Betydelse: Medan Jesus gav mat åt 4 000 och 5 000 människor, berättar Apostlagärningarna 2:41 att över 3 000 blev frälsta genom apostlarnas predikan. Att få människor frälsta är säkerligen viktigare än att bara ge dem mat för en dag. Sedan dess har kristna utan tvekan gett mat åt långt fler än 5 000.

Antal: I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 9, s. 145, nämns att fler människor anges som frälsta i Apostlagärningarna 2:41 än under hela Jesu verksamhet på jorden.

Metod: Den Helige Ande utgjöts inte över alla folk förrän på pingstdagen. Löftet om att de skulle göra större gärningar ingår i Jesu löfte om att Tröstaren skulle komma till dem i Johannes 14:15–18, 25

Område: Medan Jesus aldrig lämnade ett relativt litet geografiskt område under sin tid på jorden, sände han sina efterföljare inte bara till Judeen och Samarien, utan till jordens yttersta hörn enligt Apostlagärningarna 1:8.

Fråga: Varför är detta uttalande om att be i Jesu namn [påstås] inte förbehållet i Joh 14:13–14?

S: Det preciseras på två sätt.

Explicit: Jesus använde ordet ”ni” här, och Jesus talade direkt till lärjungarna, inte till alla som påstod sig följa Gud.

Implicit: Vi ber till vår himmelske Fader, och vår himmelske Fader vet vad som är bäst för oss ännu bättre än våra jordiska fäder.

F: Vad betyder termen ”Hjälparen” i Joh 14:16?

S: Bland annat betydde det grekiska ordet ”hjälpare” här en juridisk försvarare, enligt New Geneva Study Bible s. 1692 och New International Bible Commentary s. 1255. Dessutom kan man i grekiskan skilja mellan ”en annan av samma slag” och ”en annan av ett annat slag”. Det grekiska ordet här, allon, betyder en annan av samma slag som Jesus, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 9 och s. 146. Där står det också att parakletos på grekiska betydde en person som hjälpte till vid sidan av som rådgivare, advokat, förbönare eller medlare.

Enligt Believer’s Bible Commentary, s. 1547, betyder ordet för ”be” här inte att en underordnad person ber en överordnad person om en tjänst. Det är ett ord för någon som framför en begäran till sin jämlike.

Fråga: Varför kan världen, enligt Joh 14:16, inte ta emot den Helige Ande, Sanningens Ande?

S: Jesus nämnde flera relaterade skäl.

Världen är okunnig, som Jesus sa i Johannes 16:3. Men som Romarbrevet 1:18–19 visar är okunnighet inte alltid oskyldig okunnighet, när de undertrycker sanningen.

Vissa i världen ”hatar” bokstavligen Jesus, precis som Jesus förutspådde i Johannes 15:18,24.

Vissa är lögnare, som Jesus sa i Johannes 8:55. Vissa kan ljuga för andra, men de kan också ljuga för sig själva.

Vissa har ”andra saker på gång”, eftersom de dyrkar andra avgudar, vare sig det är andra religioner, pengar, alkohol osv. ”De som klamrar sig fast vid värdelösa avgudar överger Hans kärleksfulla hängivenhet” Jona 2:8 (BSB)

Vissa människor är inte Guds får, som Jesus sa i Johannes 10:26.

Inget utrymme för mitt ord, som Jesus sa i Johannes 8:37

I anslutning till det föregående: om någon inte tror att Jesus är den Han påstår sig vara, kommer de att dö i sina synder, som Jesus sa i Johannes 8:24.

Världen är fientlig mot domen över sin materialism och synd. De vill inte ha den Helige Ande, som kommer att överbevisa dem om synd och brist på rättfärdighet, som Jesus sa i Johannes 12:8–10.

Slutligen kan ingen komma till Jesus om inte Fadern drar honom, som Jesus sa i Johannes 6:44.

Fråga: Hävdade en kristen från Mindre Asien omkring år 160 e.Kr. vid namn Montanus i Joh 14:16–17 att han var inkarnationen av Tröstaren, såsom det skeptiska verket Asimov’s Guide to the Bible på s. 988 påstår?

S: Asimov borde ha hållit sig till att skriva science fiction, eftersom han här har fått fakta fel. Montanus hävdade visserligen att han var en profet, genom vilken Tröstaren (parakletos) talade, men ingen (förutom Asimov) sa att Montanus var inkarnationen av någonting eller någon. Tertullianus var den mest framstående medlemmen av den montanistiska ”trossamfundet”, och Tertullianus omfattande skrifter ansågs ortodoxa och användes flitigt av ortodoxa kristna efter honom. Faktum är att Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) brukade säga: ”Hämta min mästare” när han ville att någon skulle hämta Tertullianus böcker till honom för studier.

Fråga: Är Hjälparen i Joh 14:16 ”Gudomlig vetenskap”, såsom Mary Baker Eddy, grundaren av Christian Science, hävdade i *Science and Health with the Key to the Scriptures*, s. 55,271?

S: Nej, Hjälparen är den Helige Ande i vers 26 och omnämns som ”Han”, inte som ”det”, vilket skulle vara fallet med Gudomlig vetenskap.

F: I Joh 14:16–26; 15:26; 16:5–15, profeterades Mohammed i Nya testamentet som Parakletos, eller den Helige Ande, som vissa muslimer hävdar?

S: Nej. Om detta vore sant, skulle muslimer tro på dessa fem saker (vilket de i allmänhet inte gör).

1. Mohammed förhärligade Jesus. (Joh 16:14)

2. Allah sände Mohammed i Jesu namn. (Joh 14:26)

3. Mohammed sändes också av Jesus. (Johannes 16:7)

4. Mohammed tog emot Jesu visdom och förmedlade den till oss. (Joh 16:15)

5. Muhammed fanns ”i” apostlarna. (Johannes 16:17)

Därför skulle ingen kunnig muslim tro att dessa verser syftar på Mohammed. Dessa verser måste syfta på någon annan, som sändes av Gud.

Å andra sidan kanske muslimer borde prisa Jesus, om de anser att Muhammed gjorde det, utifrån dessa verser. En imam sa dock till mig att muslimer bör prisa och ära Jesus, men inte tillbe honom.

För övrigt förekommer ordet parakletos/on i Johannes 14:6 i p75 (Bodmer 14/15) daterad till slutet av andra eller möjligen tredje århundradet, i p66 daterad till mitten av andra århundradet, samt i Sinaiticus.

Dessutom lärde Tertullianus att parakleten, Tröstaren, verkade i människors hjärtan under hans tid (193 e.Kr.) i ”Om monogami”, kap. 3, s. 61.

I Hegemonius (300-talet) diskuterade även den kristne Archelaus hur Parakleten i Johannes 14–16 är Gud den Helige Ande i verket ”Disputation with Manes”, kap. 34–35, s. 208–209

Fråga: Visar Joh 14:18 att Kristus är Gud Fadern, såsom enhetspentekostalerna hävdar?

S: Enhetspentekostalerna blandar ihop Jesu handlingar med Jesu identitet. Att Jesus inte kommer att lämna oss som föräldralösa betyder inte att han är samma väsen som Fadern. När Jesus döptes bedrog eller förvirrade han inte människor, och han uppträdde inte heller som en buktalare när Fadern talade från himlen. Fadern sade inte: ”Detta är jag själv, i vilken jag har välbehag.” Istället sade Fadern: ”Detta är min älskade Son, i vilken jag har välbehag!”

Fråga: Hur uppenbaras Jesus i Joh 14:22–24 för de kristna men inte för världen?

S: Visserligen kan alla veta något om Jesus. Men endast kristna känner Jesus personligen, eftersom Jesus bor i våra hjärtan.

Fråga: Hur skiljer sig, enligt Joh 14:27, friden hos Jesus, fredsfursten, från världens frid?

S: Världens frid är yttre och tillfällig, eftersom den beror på yttre omständigheter. Jesu frid är både inre och yttre, och den är bestående eftersom den är oberoende av yttre omständigheter.

På ett sätt är det precis som när någon som står inför döden lämnar sitt testamente för att försörja och välsigna sina barn; på samma sätt ger Jesus sina barn sin välsignelse och sitt löfte om försörjning.

Fråga: Hur är Fadern större än Jesus i Joh 14:27–28?

S: På jorden hade Jesus tömt sig själv, och naturligtvis var Fadern större än Jesus då. I himlen har Jesus en underordnad roll i förhållande till Fadern. Jesu Gud är Fadern. Se 1 Korintierbrevet 11:3; 15:25–28; Matteus 12:18; Efesierbrevet 1:3, 17; Johannes 1:33; 14:16, 26, 28; Romarbrevet 8:26–27.

Fadern är inte större än Jesus på två sätt:

Vad gäller naturen (Filipperbrevet 2:6). (För mer information, se Hilarius verk Om treenigheten 9:2 och 7:27.)

Ära. Se Johannes 5:18; 5:23; Kolosserbrevet 2:9–10; (Jesaja 44:6; Uppenbarelseboken 1:8 jämfört med Uppenbarelseboken 1:17–18; 22:13)

Som Johannes 5:18 visar är en far i sin natur jämställd med den son han avlar. Annars måste din far vara större än du, din farfar större än honom, och din hundrade förfader måste ha varit en supermänniska. Människor skapar saker men ”avlar” endast människor. Gud skapade de skapade tingen men ”avlar” endast Gud, sin enfödde Son. Båda tar emot ära och lov i Uppenbarelseboken 5:9, 12–14.

I boken *Now That’s a Good Question*, s. 43–44, görs en åtskillnad mellan den falska läran om Sonens ”underlägsenhet” och det sanna begreppet om Sonens ”underordning”. R.C. Sproul tillägger: ”Detta är en av anledningarna till att kyrkan alltid har bekänt sig till en lära som kallas Kristi underordning.”

Fråga: Hur skiljer sig en ”sann vinstock” från en vanlig vinstock i Joh 15:1?

S: Det grekiska ordet för ”sann” här handlar inte så mycket om sant kontra falskt, utan om äkta eller ursprungligt kontra en imitation eller kopia.

Fråga: I Joh 15:1, vilken annan metafor om vinstocken fanns före denna?

S: Jesus kan ha sagt detta antingen när han befann sig i den övre salen, på väg från den övre salen till Olivberget, eller på Olivberget väster om Jerusalem. Om de passerade templet, fanns det på dess framsida en stor gyllene vinstock med grenar, som symboliserade Israels folk. Psaltaren 80:8–16, Hesekiel 17:1–6, Jeremia 12:10–11 och Jesaja 5:1–7 jämför båda Guds folk med en vinstock. Gud sade: ”Ty Herren, härskarornas Gud, har Israel som sin vingård, och Judas män är den planta han har till glädje. Han väntade på rättvisa, men såg blodsutgjutelse; på rättfärdighet, men hörde ett nödrop.” (Jesaja 5:7)

Fråga: Vad är skillnaden i Joh 15:1 mellan att se Jesus som vinstocken som håller samman grenarna och att se människorna som de som håller samman grenarna?

S: Israel var vinstocken i Jeremia 2:21. Men Jesus använder en annan metafor här: Han, inte Israel, är vinstocken i Johannes 15:1. Om din kyrkliga organisation lägger större vikt vid de män som håller ihop den än vid Jesus som håller ihop den, bör du fråga dig om du befinner dig i rätt organisation.

Vad tycker du om detta citat? ”Gud finns i den stilla, svaga rösten. I alla dessa vittnesmål och anklagelser är allt från djävulen – allt är korruption. Kom igen! Ni åklagare! Ni falska edsvärjare! Hela helvetet, koka över! Ni brinnande berg, låt er lava rulla ner! Ty till slut kommer jag att stå som segrare. Jag har mer att skryta med än någon människa någonsin har haft. Jag är den ende som någonsin har kunnat hålla ihop en hel kyrka sedan Adams dagar. En stor majoritet av alla har stått vid min sida. Varken Paulus, Johannes, Petrus eller Jesus lyckades någonsin med det. Jag skryter med att ingen människa någonsin har utfört ett sådant verk som jag. Jesu efterföljare flydde från honom; men de sista dagars heliga har ännu aldrig flytt från mig. Ni känner till mitt dagliga leverne och mitt umgänge. Jag befinner mig i en dygdig och god folksamling. Hur gärna jag älskar att höra vargarna yla! När de kan bli av med mig, kommer också djävulen att försvinna. Under de senaste tre åren har jag fört protokoll över alla mina handlingar och förfaranden, ty jag har haft flera duktiga, trogna och effektiva sekreterare i ständig tjänst: de har följt mig överallt och noggrant dokumenterat min historia, och de har skrivit ner vad jag har gjort, var jag har varit och vad jag har sagt; därför kan mina fiender inte anklaga mig för någon dag, tidpunkt eller plats, utan jag har skriftliga vittnesmål som bevisar mina handlingar; och mina fiender kan inte bevisa någonting mot mig.” Joseph Smith, mormonismens grundare. History of the Church, vol. 6, s. 408–409

Eller vad sägs om detta citat, som är mildare? I Dictatus Papae (troligen år 1075 e.Kr.) sade påven Gregorius VII: ”Den romerska kyrkan grundades av Gud ensam; endast den romerske påven kan med rätta kallas universell; endast han får använda de kejserliga insignierna; endast hans fötter skall kyssas av alla furstar; endast han får avsätta kejsarna; han själv får inte dömas av någon; den romerska kyrkan har aldrig felat, och den kommer inte heller att fela i all evighet.” Austin’s Topical History of Christianity, s. 165.

Fråga: Hur kunde Jesus i Joh 15:3 säga att de alla var rena, eftersom Judas förrådde Jesus?

S: Kom ihåg att Judas vid denna tidpunkt redan hade gått och inte var närvarande när Jesus talade.

Fråga: Vad betyder ordet ”förbli” i Joh 15:4?

S: Ordet ”förbli” (meno på grekiska) är mycket betydelsefullt i alla Johannes skrifter. Det förekommer 11 gånger i Johannes 15, 40 gånger i Johannesevangeliet och 27 gånger i Johannesbreven.

Precis som en gren på en vinstock betyder det bara en sak: att leva fäst vid vinstocken. En gren kan lossna helt genom att den skärs av. Eller så kan en gren inte vara fäst vid vinstocken, och då dör grenen. Det är intressant hur träd tappar sina löv på hösten. Trädet producerar kork, vilket stoppar flödet av vatten och näringsämnen till bladet eller grenen. Utan näringsämnen dör de, tappar sitt fäste och faller av. Träd tappar ibland grenar även på sommaren. När grenen inte får solljus producerar den varken socker eller frukt, och trädet skär av den.

F: Hur förblir kristna i Jesus enligt Joh 15:4?

S: På flera sätt.

Genom att lita på att han leder oss steg för steg.

Genom att lyda Jesus, inte bara av plikt, utan genom omedelbar, fullständig och glädjefylld lydnad, eftersom vi vet att Guds väg är den bästa vägen.

Bön bör vara ett viktigt kännetecken för våra liv.

Längtan efter Jesus, att få vara med honom, och att be om hans återkomst.

Fråga: I Joh 15:6, betyder det att en gren som kastas bort att en äkta troende kan förlora sin frälsning?

S: Denna vers säger att den som inte förblir i Jesus kan kastas bort och brännas. Utöver detta finns det två sätt att tolka denna vers.

1. Alla bör vara överens om att eftersom Gud vet allt, och Gud visste vilka som skulle komma till himlen (de utvalda) redan innan någon föddes, kommer vissa att hamna i helvetet trots att de var medlemmar i kyrkan och gav sken av att vara kristna. Ingen av de utvalda kommer dock att gå förlorad, medan alla de förkastade kommer att göra det, eftersom den allvetande Guden visste detta i förväg.

2. Äkta kristna är oeniga om huruvida en person verkligen kan bli pånyttfödd och senare antingen förlora sin frälsning eller välja att vända sig bort från sin frälsning och hamna i helvetet. Se diskussionen om Hebreerbrevet 6:4–14 och Efesierbrevet 1:14 för mer information om denna fråga.

Fråga: Hur bär de troende frukt i Kristus enligt Joh 15:8?

S: Observera att det viktiga här inte är att lära sig saker, inte att undervisa andra och inte att bedriva tjänst; det är att bära frukt. Troende bär frukt i Kristus på minst tre sätt:

Kristuslikhet: Inombords bör vi bära Andens frukt, och den bör visa att vi är på väg att bli mer gudfruktiga.

Nästa och bidrag: Vi bör hjälpa både troende och icke-troende med vår tid, våra pengar och genom att hjälpa de förtryckta.

Omvända och lärjungar: Vi kan hjälpa till genom att bereda jorden, så evangeliets säd och skörda för att föra människor till tro på Jesus Kristus. Vi kan också undervisa andra kristna och hjälpa till att föra tillbaka dem som har kommit på avvägar.

Resultaten handlar inte om vad du gör, utan snarare om vad som växer fram i andra människors liv.

Fråga: I Joh 15:8, är människor ofruktbara om de inte leder andra till Kristus, som en ovanlig grupp har lärt ut?

S: Nej. Vi vet inte om Jeremia ledde särskilt många människor till Gud under sin livstid, men han tjänade ändå Gud som en verkningsfull profet och predikant. Det är en form av bevis på att man bär frukt, men det nämns inte ens som en av Andens frukter i Galaterbrevet 5:22–23. Se ”När sekterister frågar” för ett kompletterande svar.

F: I Joh 15:14–15, ska vi fortfarande kalla oss Kristi tjänare?

S: Ja. Petrus, som hörde dessa ord direkt från Jesus, skulle vara den som bäst kunde förstå vad Jesus menade. I 2 Petrusbrevet 1:1 kallade Petrus sig själv för en tjänare (faktiskt en träl) till Jesus. I Romarbrevet 1:1, Filipperbrevet 1:1, Titusbrevet 1:1 och Jakobsbrevet 1:1 hänvisar även Paulus och Jakob till sig själva som Kristi Jesu trälar.

Oavsett om man tolkar detta som att Jesus inte kallar lärjungarna ”bara tjänare” eller ”tjänare”, säger Jesus att han inte bara kallar dem tjänare. Jesus talar inte om vad Guds barn ska kalla sig själva.

Fråga: I Joh 15:15, på vilka sätt bör vi agera som Kristi tjänare, och på vilka sätt bör vi agera som Kristi vänner?

S: Att vara en tjänare åt Kristus är bra, och att inte vilja vara en tjänare åt Kristus är fel. Men här säger Jesus att det finns så mycket mer än att bara vara en tjänare åt Kristus. Låt oss betrakta saken ur vårt perspektiv, och därefter ur Guds.

Ur vårt perspektiv

Om vi bara vore tjänare, så gör en tjänare det han eller hon blir tillsagd; åtminstone när de övervakas. En tjänare är ofta inte engagerad i resultatet eller framgången. En tjänare kanske bara är tjänare under en viss tid och bryr sig bara om vad som händer på kort sikt, innan han eller hon går vidare. Att tänka utanför ramarna, hitta bättre sätt att göra saker på, visa initiativ eller vara innovativ är inte typiskt för vad tjänare brukar göra.

Till skillnad från en tjänare är en vän som en partner eller familjemedlem. De gör villigt det som behövs, även när de inte blir tillsagda. De bryr sig mycket om resultatet och framgången för sin herres plan. Vi bryr oss inte bara om att blommor ska spira, utan om frukt som består jämfört med frukt som inte gör det.

Men precis som en tjänare har vi fortfarande en herre. Till och med en son bör lyda sin mor och far. Vi kan vara innovativa och komma på bättre sätt att göra saker på, men endast inom gränserna för vad vår herre har befallt. Det finns alla möjliga verktyg att tillgå för att genomföra en plan – våld, hot, tvång, bedrägeri, fusk, stöld – och vi får aldrig använda dem, oavsett vad vi tycker om hur effektiva de skulle vara i en viss situation.

Ur Guds perspektiv

En tjänare behöver inte veta vad som pågår, bara vad hen just nu blir tillsagd att göra. Hur hen ska utföra något, hur hen ska samarbeta med andra – allt detta regleras av uppdraget.

Till skillnad från en tjänare vill Gud ofta att vi ska lista ut hur vi ska få något gjort, inte bara gå igenom rörelserna som en tjänare. Vi bör visa initiativ. Gud kan ge oss uppgifter som vi inte kan utföra på egen hand, och ändå förväntar sig Gud att vi ska utföra dem. Men istället för att försöka med en fruktlös uppgift, misslyckas och säga till Gud: ”Jag gjorde så gott jag kunde”, vill Gud att vi ska samarbeta med andra troende och tillsammans fullfölja uppgiften. Vad du kan eller inte kan göra på egen hand, utan att använda de verktyg och medarbetare som Gud har gett dig, är egentligen inte relevant; det handlar om vad du kan eller inte kan göra med de verktyg och medarbetare som Gud har gett dig, i den Helige Andens kraft. Vi avslöjar ofta våra hemliga planer för framtiden för vänner. Det gör Gud också. VI vill veta Guds vilja för oss, men vi bör också vilja känna till hans hjärta.

Men precis som för en tjänare finns det fortfarande många saker som kommer att dyka upp på vår livsväg som Gud väljer att inte avslöja för oss, eller åtminstone inte ännu. Det kan finnas andra saker, som redan har hänt oss, där vi fortfarande inte har en aning om varför Gud lät det hända. Som en kristen författare sa: ”Vi bör inte ta illa upp av det oförklarliga.” Gud är inte bara vår vän utan vår bästa vän; men Han är fortfarande vår Herre.

Fråga: I Joh 15:16, i vilken mening var det inte de som valde Kristus, utan Kristus som valde dem?

S: Det finns två sätt att tolka denna text.

Det omedelbara sammanhanget är ordinationen till apostlar. Kristus kunde ha valt vem som helst till sina apostlar, och han valde dem. Han välsignade dem genom att välja dem; de gjorde inte Jesus någon tjänst.

Vissa ser ett allmänna sammanhang i Guds utvalda till frälsning.

Oavsett om du tror att just detta avsnitt har denna avsedda betydelse eller inte, så lär Bibeln oss att Gud utvalde oss före tidens början. Det är alltså uppenbart att Gud utvalde oss innan vi valde Honom. Dessutom visar Romarbrevet 3:11–12 och andra avsnitt att vi inte ens skulle kunna välja Gud om det inte vore för Guds verk i våra liv.

Fråga: Vad är i Joh 15:16 den frukt som består jämfört med den frukt som inte består?

S: 1 Korintierbrevet 4:12 ger oss insikt här. Gärningar som påstås vara gjorda för Gud, men som i själva verket är gjorda av stolthet, avund eller andra onda motiv, kommer Gud inte att hedra eller belöna. På samma sätt kommer handlingar som inte är gjorda av ogudaktiga motiv, men av icke-gudfruktiga motiv, såsom ekonomisk vinning, också att dömas på lämpligt sätt.

Det finns åtminstone tre sorters frukt.

Inre: Karaktär har definierats som den du är när du tror att ingen ser dig.

Yttre: Våra handlingar bär frukt, antingen god eller dålig.

Ekonomisk: Våra bidrag till Guds verk och till de fattiga och behövande noteras, precis som Simons bidrag i Apostlagärningarna 10.

Evangelisation och lärjungaskap: I Filipperbrevet sade Paulus att filipperna själva var Paulus glädje och krona.

Våra barn och dem vi har ansvar för i församlingen: I det föregående ingår hur vi uppfostrar våra barn och hur de äldste tar hand om dem som de har ansvar för. De är ansvariga för sina egna beslut, men vi har ett ansvar när vi ser till dem.

Fråga: I Joh 15:17, vad är skillnaden mellan att ha en särskild kärlek till andra troende och att bilda en klick?

S: Det är helt okej att ha vissa vänner som man står närmare än andra. Och självklart bör vi inte bara ha romantiska känslor, utan också en vänskap med vår partner som är närmare än andra vänskapsrelationer. Men när din vänskap med en liten grupp vänner är exklusiv och man inte vill ha med utomstående, då kan det handla om en ”vänskap som gått snett”. Så fråga dig själv: ”Är din vänskap inkluderande eller exklusiv?” Det finns vissa icke-troende (och till och med köttsliga kristna) som du bör hålla dig borta från, om de ständigt frestar dig till synd.

Fråga: I Joh 15:18, på vilket sätt hatade världen Jesus?

S: På två sätt:

Genom namnet: Människor brukar inte använda namnen Buddha, Konfucius eller Mohammed i onödan. De verkar bara använda ”Gud” och ”Jesus” i onödan.

Genom karaktär: Vissa avvisar allt som har med Kristus att göra. Medan vissa vet mycket om Kristus och sedan avvisar honom, vill andra medvetet inte veta något om Kristus.

Fråga: Hur gjorde Jesu ankomst enligt Joh 15:22,24 att vissa blev mer ansvariga för sin synd?

S: Den goda nyheten är att Gud inte håller människor ansvariga för det de inte vet (Rom 4:15; 5:12). Baksidan av myntet är att 2 Petrus 2:22 och andra verser visar att människor får en mer eller mindre sträng dom när de förkastar sanningen, baserat på den sanning de kände till.

F: Varför kan ingen, enligt Joh 15:23, hata Jesus utan att också hata Fadern?

S: Som en del av Treenigheten är Fadern, Sonen och den Helige Ande lika till sin natur, sitt syfte och sin ära, och vår lydnad, tjänst och kärlek till den ene gäller lika för de andra.

Fråga: I Joh 16:2, tror du att ”att utesluta er ur synagogan” även innebär att utesluta kristna ur kyrkan?

S: Ja, det innebär att bli utesluten ur den religiösa församlingen. Martin Luther, anabaptisterna och John Wesley blev alla uteslutna ur sina kyrkor. Många äkta kristna är inte välkomna i vissa liberala kyrkor.

Fråga: I Joh 16:2–3, hur kunde någon tro att de gjorde Gud en tjänst genom att döda Jesu lärjungar?

S: Många människor har haft mycket förvrängda uppfattningar om Gud. Nedan följer en ofullständig lista över förföljelser av kristna utförda av religiösa människor, samt de tusentals som dödats, i de fall detta är känt.

Fråga: Varför säger Jesus i Joh 16:5 att ingen frågar vart Jesus är på väg, när Tomas [enligt uppgift] frågade detta i Joh 14:5?

S: Tomas frågade faktiskt INTE vart Jesus skulle. I Johannes 14:5 frågar Tomas endast hur de kan känna till vägen, eftersom han konstaterar (inte frågar) att de inte vet. Jesus hade just sagt att de känner till vägen, och Tomas säger att de ännu inte känner till vägen.

Man får intrycket att Jesus bara väntade på att någon skulle fråga hur man kunde känna till vägen, så att Jesus kunde avslöja denna sanning om sig själv i Johannes 14:6–7. Ingen annan judisk lärare hävdade att han själv var vägen. Jesus var inte bara en lärare av sanningen som visade vägen, han var själv vägen.

Men efter att Jesus hade uppenbarat detta, och folk därmed kände till vägen eftersom de kände Jesus, verkade varken Tomas eller någon annan särskilt intresserad av att fråga Jesus vart han skulle gå eller vad han skulle behöva gå igenom.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 16:5 att ingen frågade vart han skulle gå, när Petrus faktiskt ställde den frågan i Joh 13:36?

S: Först två saker som inte ingår i svaret, och sedan svaret.

X Talade till alla utom Petrus: Jesus kunde ha pekat på de övriga tio lärjungarna, med undantag för Petrus, och sagt: ”Varför frågar ingen av er vart jag ska?” Även om detta tekniskt sett är möjligt, var Johannes ögonvittne, och texterna ger inga ledtrådar om att Jesus gjorde någon åtskillnad mellan att Petrus frågade och att de andra inte frågade.

X Jesus glömde att Petrus hade frågat: Medan han var på jorden var Jesus syndfri, men som dödlig människa säger Skriften inte att Jesus alltid kunde komma ihåg varje detalj, särskilt inte under stor press. Även om denna förklaring har fördelen av att vara enkel, tror jag att det finns en bättre förklaring.

Den grekiska verbformen och följden av Jesu undervisning: När Petrus och Tomas först ställde sina frågor kunde Jesus inte ge dem ett fullständigt svar utan att de först kände till Jesu roll som vägen, sanningen och livet och utan att han hade introducerat den Helige Ande. Därefter frågar Jesus: ”Ändå frågar ingen av er mig (presens) vart du ska?” I Wuest Expanded Translation står det: ”frågar mig”.

I *The Expositor’s Greek Testament*, vol. 1, s. 835, står det att lärjungarna var så upptagna av sin egen sorg över att Jesus skulle lämna dem att de inte tänkte på att fråga vart Jesus skulle ta vägen. I *The New International Bible Commentary*, s. 1257, står det att denna fråga ställdes på grund av deras bestörtning, inte på grund av en verklig önskan att veta vart Jesus skulle ta vägen.

Fråga: Hur överbevisar Tröstaren världen om synd, rättfärdighet och dom i Joh 16:8–11?

S: På minst två sätt.

Direkt och inre överbevisar den Helige Ande människor om att de bör ångra sina synder och vända sig till Gud.

Indirekt och yttre verkar den Helige Ande genom människor för att föra andra till Kristus.

Fråga: Varför berättade Jesus inte för dem allt de behövde veta i Joh 16:12?

S: Svaret finns i Johannes 16:13. Gud berättade så småningom allt de någonsin behövde veta, men de lärde sig det helt enkelt inte just då. Det är därför de, och vi, behöver den Helige Ande som leder oss och ger oss den vägledning vi behöver för just den dagen.

En vacker berättelse illustrerar detta. Det var en gång en rik kung som hade en son som han älskade mycket. En gång om året kom sonen till sin far och bad om sin årliga ersättning. Kungen gav honom den, och sedan såg han inte sin son igen på ett helt år. Förutom att älska sin son var kungen också vis. Nästa år, när sonen kom, gav fadern honom underhållet för en dag. Om sonen ville ha underhållet för nästa dag, var han tvungen att komma och prata med sin far. På samma sätt, om du är en troende och verkligen inte får det du behöver från Gud, kanske du behöver ägna mer tid åt att dagligen vända dig till Honom i bön.

Fråga: Är Sanningsanden i Joh 16:12–13 här Bahá’u’lláh?

S: Nej, sanningens Ande här är en ande, inte en person. Det är samma Helige Ande som Jesus just talade om i Johannes 14–16. Man kan inte säga att ”ande” i Johannes 16:12–13 avser en person, medan ”ande” i Johannes 14:16–18, 25–26; 15:26; 16:5–11; 16:14–15. Den Helige Ande kom ner vid pingsten, inte på 1800-talet när bahá’í-religionen grundades.

Fråga: Hur leder den Helige Anden in i all sanning i Joh 16:13?

S: Västerlänningar tänker ofta på sanning främst i termer av sanna eller falska påståenden. En person kan dock ha rätt i många obetydliga frågor och ändå ha helt fel i de stora frågorna. En person kan vara ärlig när hen köper och säljer, och ändå tjäna en religion som är en lögn.

Sanningen är Jesus, inte bara sanna läromässiga uttalanden. Det är att förbli i den sanna Jesus som kommer att leda oss till sanna läromässiga uttalanden, snarare än att läran tar Andens plats och leder oss till Kristus. Naturligtvis kommer vi i himlen också att känna till alla sanna läromässiga uttalanden.

Äkta kristna är alla överens om följande:

1. Gud är helig, kärleksfull, god, rättvis, allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande.

2. Vi har syndat och behöver alla en Frälsare.

3. Jesus är, genom sin död och fysiska uppståndelse, den enda vägen till frälsning.

4. Vi måste omvända oss och tro på Jesus.

5. Vi bör alla leva ett heligt liv.

Många andra viktiga frågor.

Äkta kristna är oeniga om följande:

Den exakta innebörden av dopet, och om det endast ska ges till troende eller även till spädbarn.

Om det är bättre att fira gudstjänst på lördag eller söndag.

Om det är tillåtet att arbeta på lördag eller söndag.

Den exakta innebörden av nattvarden.

Om kristna någonsin bör delta i krig, eller ljuga för att rädda ett liv från onda människor.

Balansen mellan Guds förutbestämmelse och människans fria vilja.

Tusensårsriket och tidpunkten för uppryckandet.

Det rätta antalet böcker i Gamla testamentet.

Om äkta kristna kan förlora sin frälsning eller inte.

Andra sekundära och triviala frågor.

Fråga: I Joh 16:13 står det att den Helige Ande leder in i all sanning, så varför har det då funnits så många meningsskiljaktigheter bland sanna kristna?

S: Se diskussionen om Efesierbrevet 4:4 för svaret.

Fråga: Hur skulle lärjungarnas sorg förvandlas till glädje, enligt Joh 16:20–22?

S: Detta hände på ett dramatiskt sätt efter uppståndelsen, när de återigen fick se den älskade Jesus. Det kommer att hända alla Kristi lärjungar när vi dör och får vara med Jesus i himlen.

F: Ska vi i Joh 16:23 be till Jesus om saker, eller bara be Fadern?

S: Herrens bön riktas till Fadern, och det verkar som om fler böner riktades till Fadern än till Jesus. Det är dock fullt tillåtet att framföra önskemål till Jesus, precis som Stefanus, som var fylld av den Helige Ande, framförde två önskemål till Jesus i Apostlagärningarna 7:59–60.

F: Betyder Joh 16:24 att vi kan få allt vi vill ha genom bön, som vissa lärare inom ”Word-Faith”-rörelsen hävdar?

A: Paulus tyckte definitivt inte det, eftersom han bad om att tagg i köttet skulle tas bort från honom och så skedde inte. Paulus talade också först till galaterna på grund av sjukdom, och han ville förmodligen inte vara sjuk, även om Gud använde Paulus’ sjukdom till det goda. Johannes 16:24 uppmuntrar oss att be, men det är i sammanhanget att förbli i Honom. Be alltså om allt du tror att Gud vill att du ska be om, men inse tålmodigt att Gud, som en vis förälder, kommer att säga ”nej” både till de saker du vet att Gud inte vill att du ska ha just nu, och till saker som du tror att Gud vill att du ska ha, men där Gud vet bättre. Se ”When Cultists Ask”, s. 186–187, för ett kompletterande svar.

Fråga: Varför talade Jesus i Joh 16:25 till och med till sina egna lärjungar i liknelser?

S: Kanske kan denna enkla analogi hjälpa till att förklara. Föreställ dig en lärare som undervisade i matematik enbart genom föreläsningar: inga läxor och inga prov. Utan behov av att ge återkoppling skulle eleverna snart bli självbelåtna i sitt lärande. Dessutom ligger utmaningen i ämnen som analys, partiella differentialekvationer och finita elementanalys inte i ekvationerna som ska memoreras, utan i begreppen som ska förstås och tillämpas. Även om Jesus aldrig gav skriftliga prov, ställde han istället frågor, gissningar och liknelser. Man måste känna till Guds ord för att ens kunna hoppas på att förstå något av det. Dessutom räcker det inte heller att bara lära sig orden. Vi måste begrunda sanningarna för att förstå de begrepp som Gud förmedlat till oss i Bibeln.

Vi bör inte känna oss nedslagna när vissa delar av Bibeln är svåra för oss att förstå. Vare sig vi gillar det eller inte, medgav Jesus att han ibland till och med talade otydligt med avsikt. Det verkar som om processen att lära sig Bibelns djupa sanningar, med tillhörande eftertanke och resonemang, är nästan lika viktig som att nå målet att lära sig själva de djupa sanningarna.

F: Varför skiljer sig innehållet i bönen i Joh 17 helt från bönen om att denna kalk ska gå förbi i Getsemane i Matt 26:36–46, Mark 14:32–43 och Luk 22:39–47?

S: Eftersom det var olika böner. Johannes 17 utspelade sig troligen i Getsemane trädgård, även om det kan ha varit något tidigare. Oavsett vilket så ägde bönen i de synoptiska evangelierna definitivt rum efter den översteprästliga bönen i Johannes 17, eftersom vakterna grep honom medan han bad.

F: Vad betyder uttrycket ”tiden är kommen” exakt i Joh 17:1?

S: Det betyder tre olika men relaterade saker.

1) Tiden har kommit för honom att avsluta sin jordiska tjänst och göra något viktigare: utgjuta sitt blod på korset för våra synder. Se Johannes 12:23, 27. Han var den ”tiden” då Jesus skulle lämna denna värld enligt Johannes 13:1.

2) För att detta skulle kunna ske skulle Guds fysiska skydd tas ifrån honom. Ingen kunde röra eller skada Jesus före detta. Varför? ”Eftersom hans timme ännu inte hade kommit” (Joh 7:30; 8:20). Det var omöjligt, eftersom Fadern inte skulle tillåta det.

3) Slutligen skulle detta vara den ”stund” då mörkret härskar i Lukas 22:53. Jesus var inte rädd för denna mörka stund; Jesus visste att detta var nödvändigt inför hans största triumf. Det är som infanteristerna som långsamt och medvetet drar sig tillbaka inför fienden, innan kavalleriet slår till och omringar fienden för att utplåna dem (som hände med den romerska armén vid Canae).

Fråga: Ger Jesus i Joh 17:2 evigt liv endast till dem som Fadern har gett till Jesus?

S: Ja. Kristna är överens om att Jesus ger evigt liv till alla som Fadern har gett till Jesus och endast till dem som Fadern har gett till Jesus. Calvinister och icke-calvinister är oense om huruvida våra beslut och den tro som Gud har låtit växa i oss spelar någon roll för Faderns val av vilka som ska ges till Jesus, eller inte.

Fråga: I Joh 17:3 säger Jesus: ”Detta är evigt liv: att de känner dig, den ende sanne Guden, och Jesus Kristus, som du har sänt.” Hur kan vi då kalla Jesus för Gud?

S: Begreppet ”Gud” har olika betydelser i Bibeln. ”Gud” avser Fadern här i Johannes 1:1 (första förekomsten) och Hebreerbrevet 1:9 (andra förekomsten). Man kan dock inte använda detta för att bevisa att Jesus inte kan kallas Gud, eftersom begreppet ”Gud” avser Jesus i Johannes 1:1 (andra förekomsten) och Hebreerbrevet 1:9 (första förekomsten).

Det verkar för mig finnas inte ett utan två problem med att Jehovas vittnen försöker hävda att Johannes 17:3 säger att vi inte ska kalla Jesus för Gud.

1) Jehovas vittnen verkar inte vara konsekventa i sitt resonemang. Om användningen av ordet ”Gud” för Fadern här innebar att Jesus inte är Gud, skulle användningen av ”Gud” och ”Herre” – med Jesus som Herre – innebära att Fadern inte är Herre.

I 1 Tessalonikerbrevet 4:16a står det: ”Herren själv skall stiga ner från himlen med ett högt rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun.” Eftersom Jesus här är Herren, betyder det då inte att Fadern inte är Herren?

På samma sätt nämns i David Reeds bok *Jehovas vittnen besvarade vers för vers*, s. 82, att om att kalla Fadern Gud på något sätt uteslöt att Jesus är Gud, skulle det att kalla Jesus vår ”enda Herre” i Judasbrevet 4 utesluta att Fadern är Herre. Ännu värre för deras sak är att den Helige Ande också kallas Herre i 2 Korintierbrevet 3:17.

”Gud [Fadern] och Herren Jesus” nämns också i Jakob 1:1; 1 Tessalonikerbrevet 1:3; 3:11,13 och på andra ställen.

2) Jehovas vittnen verkar inte vara ärliga mot sig själva här. Om de hävdar att ”Gud och Jesus” innebär att det inte är rätt att kalla Jesus för Gud, så kallar de a själva Jesus för Gud i sin översättning av Johannes 1:1 och Hebreerbrevet 1:9. Vad Jehovas vittnen borde säga är att Jesus inte är Gud här, utifrån hur ordet ”Gud” används i denna vers; och det kan vi hålla med om.

Jehovas vittnen måste hålla med de kristna om att det finns olika definitioner och användningar av ordet ”Gud” i Skriften. Förutom att det hänvisar till falska gudar (1 Korinthierbrevet 8:5–6; 1 Mosebok 31:30, 33) finns det tre användningar av ordet ”Gud” som är sanna.

Fadern. Galaterbrevet 1:1, Efesierbrevet 1:2–3, 17, Hebreerbrevet 1:9 (andra förekomsten), Johannes 17:3 osv.

Jesus. Hebreerbrevet 1:9 (första förekomsten); Johannes 1:1, 19; Hosea 1:7; Jesaja 7:14; 1 Johannes 5:11, 12 jämfört med 21; Kolosserbrevet 2:9 och Matteus 1:23

Den Helige Ande. Romarbrevet 8:9–16; Lukas 1:35; 1 Johannes 4:12, 13, 15–16; 1 Korintierbrevet 3:16 jämfört med 1 Korintierbrevet 6:19; Apostlagärningarna 5:4.

Fråga: Varför sa Jesus i Joh 17:4 att han hade fullbordat sitt verk redan före korsfästelsen?

S: På kvällen före sin arrestering insåg Jesus att det i princip inte fanns något kvar för honom att göra i detta liv. Från och med detta ögonblick skulle allt ske med honom. Kanske tänkte Jesus samma sak när han sa till Petrus att Petrus skulle hamna i en liknande situation i Johannes 21:18–19.

Se ”1001 Bible Questions Answered”, s. 39, och ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 9, s. 162–163, för ett annorlunda men kompletterande svar.

Fråga: Eftersom Jesus själv var tvungen att be Fadern om saker i Joh 17:5, betyder det då att han var mindre än Fadern?

S: Nej. Det finns tre punkter att beakta i svaret.

På jorden tömde Jesus frivilligt sig själv, vilket Filipperbrevet 2:7 visar. Han blev trött (Johannes 4:6). Jesus underordnade sig Fadern och lärde sig lydnad, vilket Hebreerbrevet 5:7–8 visar.

Till natur och ära är de båda lika, vilket Filipperbrevet 2:7 visar. Precis som en jordisk son har samma och likvärdig natur som sina föräldrar, har Jesus samma och likvärdig natur som Fadern. Jesus har hela gudomligheten, enligt Kolosserbrevet 2:9. Alla bör ära Sonen precis som de ärar Fadern, enligt Jesus i Johannes 5:23.

När det gäller roll och rang är Fadern den främste inom Treenigheten. Även efter uppståndelsen har Fadern rollen som Gud gentemot Gud Sonen, enligt Hebreerbrevet 1:8–9 och 1 Korintierbrevet 15:24, 27, 28.

Fråga: Varför vägrade Jesus uttryckligen att be för hela världen i Joh 17:9?

S: Jesus bad inte om att något skulle ske som Fadern uttryckligen hade sagt inte skulle ske. Det bör inte heller vi göra. Här bad Jesus inte om universalism, att varje enskild människa ska hamna i himlen och att helvetet ska vara tomt. Jeremia uppmanades också att inte be för folket i Jer 7:16, Jer 11:14 och Jer 14:11.

Som Jesus antydde i Johannes 17:16 är världen sitt eget system, och Guds rike är ett annat. Människorna i världen vill ofta inte vara en del av Guds rike och leva för evigt i tillbedjan av Gud.

Fråga: Hur är kristna, enligt Johannes 17:11, 21–22, ett, precis som Fadern och Sonen är ett?

S: Det finns flera sätt på vilka vi ska vara ett med varandra, precis som Jesus och Fadern är ett.

Harmoni: Det förekommer inga gräl eller strider inom Treenigheten. Även om äkta kristna är oense i många frågor, är vi överens om de väsentliga delarna av tron, och vi bör inte gräla eller skapa splittring med andra äkta kristna.

Enighet i syfte: Fadern och Sonen arbetar aldrig mot varandra. Om vi uppfyller det syfte som den Ene har för oss, är det samma syfte som Fadern, Sonen och Anden alla har för oss.

Kärlek till varandra: Fadern, Sonen och Anden hyser fullständig och fullkomlig kärlek till varandra. Det är målet för den kärlek vi bör ha till varandra.

Att inte se ner på varandra: Vi ska inte hävda eller tro att vi är bättre eller mer värdefulla än andra, vilket Filipperbrevet 2:3 och 1 Korintierbrevet 10:12 visar.

Fadern, Sonen och Anden är dock ett på vissa sätt som vi inte är ett. Se diskussionen om Johannes 10:30 för mer information om hur Fadern och Sonen är en Gud, och även om hur de är skilda varelser.

Fråga: Hur ska kristna, enligt Joh 17:11, 14, 21, vara i världen utan att vara av världen?

S: Här följer en lista över hur vi ska vara i världen, följd av en ofullständig lista över hur vi inte ska vara av världen.

Frivilligt i världen:

Ha relationer med människor i världen: Var allt för alla människor för evangeliets skull, som Paulus sa i 1 Korintierbrevet 9:19–23.

Underordna oss världsliga myndigheter: Vi bör lyda kungar och härskare (1 Petrus 2:13–15, 17; Romarbrevet 13:1–5) så länge de inte strider mot Gud, den högsta myndigheten. Vi bör betala våra skatter (Romarbrevet 13:6–7; Matteus 17:24–27).

Älska människorna i världen, eftersom Gud älskar dem (Johannes 3:16).

Hoppas för människorna i världen och önska att många ska bli frälsta.

Be för människorna i världen, för deras frälsning.

Ta hand om människorna i världen, för att tillgodose deras fysiska och andliga behov.

Ofrivilligt i världen: vi har inget val när det gäller följande.

Ursprung: Vi är skapade av Gud och födda av kött i denna värld.

Fysiskt sett tillhör vi världen. Det innebär att vi utsätts för smärta, hunger, död och orättvisa i detta liv.

Konsekvenser av andras synder: Precis som spädbarn ibland drabbas av konsekvenserna av sin mors drog- och alkoholmissbruk, utsätts vi alla för lidande på grund av andras syndiga handlingar. Eftersom vi är födda i en syndig värld drabbas vi faktiskt alla av konsekvenserna av Adams synd, vilket framgår av Romarbrevet 5:12–17.

Frestelser är något som drabbar alla i denna värld, som det står i 1 Korintierbrevet 10:12.

Frivilligt inte av världen:

Vi har ingått ett åtagande inför Gud: Gud samlar dem som har ingått ett förbund med honom (Psaltaren 50:5), genom vattenbaptism (1 Petrus 3:20; Hebreerbrevet 10:22), en trosbekännelse (Hebreerbrevet 10:23) och ett rent samvete inför Gud (1 Petrus 3:21).

Att inte älska världen: Varken köttets begär, ögonens begär eller livets stolthet, som det står i 1 Johannesbrevet 2:15–17.

Älska inte som världen älskar: Vi älskar inte bara dem som älskar oss, utan vi älskar även våra fiender, såsom Jesus befaller (inte bara föreslår) i Lukas 7:27–36.

Inte ha samma drivkraft: Vi har inte samma normer, ambitioner, drivkraft och kraftkälla som världen. Vi lever inte bara under omständigheterna. Som Gene Getz uttryckte det i sin bok om Filipperbrevet görs de flesta saker av ett av tre skäl: hopp om belöning, rädsla för straff och för att anses vara en bättre människa i egna och andras ögon. Även om Bibeln aldrig kritiserar dessa motiv (och det bör inte heller vi göra), har vi en högre drivkraft – agape-kärleken – som världen inte kan förstå.

Olika värderingar: Vi har en annan måttstock för betydelse, värde och livssyfte. Vi skapades till Guds ära (Jesaja 43:7; Efesierbrevet 1:6).

Inte i ok med icke-troende i äktenskap, dejting, affärer och på andra sätt, såsom 2 Korintierbrevet 6:14–18 visar. (Om du är gift med en icke-troende ska du dock inte söka skilsmässa, enligt 1 Korintierbrevet 7:12–15).

Ofrivilligt inte av denna världen: (Ofrivilligt betyder inte oönskat, utan snarare att det inte är ett val eller ett alternativ för troende)

Ödet: De utvalda är på väg till himlen. Vi bör se till att vi inte gör det ”för bekvämt” för oss här, eftersom detta bara är en tillfällig plats för oss. Vi är främlingar och gäster på denna jord (1 Petrus 2:9,11).

Den Helige Ande som bor i oss: Alla äkta troende har den Helige Ande boende inom sig (Romarbrevet 8:9–16).

Guds barn: Även om Gud har skapat alla människor, är vi Guds barn. Skriften betraktar icke-troende som icke-Guds barn (Johannes 1:12–13; Romarbrevet 8:14–16; Efesierbrevet 2:3–5; 1 Johannes 3:1–2).

Se *Now That’s a Good Question*, s. 249–250, för ett annorlunda men kompletterande svar.

Fråga: Hur kunde Jesus i Joh 17:19 helga sig själv, eftersom han redan var syndfri?

S: Att helga sig betyder INTE bara att sluta synda. Det betyder egentligen att avskiljas för Gud, eller att ägnas åt ett specifikt syfte. De många (goda) saker som Jesus gjorde – att tala med människor, hela de sjuka, undervisa osv. – skulle nu för tillfället hamna i bakgrunden, eftersom han var hängiven åt en enda sak: att förbereda sig för att dö på korset. På samma sätt som en överstepräst i Gamla testamentet genomgick en ceremoni för att avskiljas som överstepräst, skulle Jesus genomgå en ceremoni (om än en smärtsam sådan) för att bli vår överstepräst.

Kristna är kallade inte bara att avstå från synd, utan att vara helgade åt Kristus. Vi bör leva våra liv ”helgade” och hängivna åt Gud. Det innebär naturligtvis att vi ska hålla oss borta från syndiga saker, men i positiv bemärkelse betyder det att vi ska vara hängivna, precis som en soldat, idrottsman eller bonde. Paulus talar mer om detta, även om han inte uttryckligen använder ordet ”helgad”, i 2 Timoteusbrevet 2:3–6. Vi är helgade, avskilda av Gud för att leva och göra goda gärningar för Honom. Men vi har ett ansvar att följa den Helige Ande och leva ut vår helgelse. Petrus betonar ytterligare vikten av att vi var och en är helgade (heliga) i 1 Petrusbrevet 1:13–22. I 1 Petrusbrevet 1:18 ställer Petrus detta i kontrast till ”meningslöst leverne”. Han fortsätter med att tala om att församlingen är helgad som ett folk i 1 Petrusbrevet 2:9–12.

Undrar du ibland hur relevant ditt liv är för Guds syften? Naturligtvis kan du inte bedöma dina böner, samtal och uppmuntran till andra utifrån världsliga måttstockar. Men undrar du ändå? Kanske väntar Gud på att du ska undra över just det. Han väntar tålmodigt på att du ska vilja leva ett helgat liv för att bättre uttrycka din kärlek till Honom och fullborda Hans syften.

Fråga: När Jesus i Joh 17:20–21 bad om att alla ska vara ett, avser detta då en enda organisation, såsom den romersk-katolska kyrkan, den ortodoxa kyrkan, den koptiska kyrkan, den lokala församlingen och många av Kristi kyrkor har lärt?

S: Jesus talade om att de troende ska vara ett i anden och ett i gemenskapen. Vi ska inte bara vara ”ett”, utan vara ”ett i Kristus” Det har funnits kristna i olika organisationer ända sedan Tertullianus tid år 200 e.Kr. När något som kallar sig ”Kristi enda sanna kyrka” bränner troende på bålet, såsom Jan Hus, exkommunicerar troende såsom Martin Luther, inleder korståg mot troende såsom valdenserna eller massakrerar en hel italiensk stad, bör sanna kristna vid sådana tillfällen fly, inte vara ett med den organisationen. Se ”When Cultists Ask”, s. 187–188, för ett annorlunda men kompletterande svar.

Fråga: Hur uttalar man Cedron i Joh 18:1?

S: Det stavas också ”Kidron”. Crudens konkordans anger att det första ljudet är ett ”s”-ljud och att betoningen ligger på den första stavelsen.

F: I Joh 18:2, hur kunde Jesus gå dit ofta, eftersom han bara var i Jerusalem den veckan?

S: Detta var inte den enda gången Jesus och lärjungarna befann sig i Jerusalem. Dessutom passerade de Getsemane två gånger om dagen på väg till och från templet. Det fanns inte tillräckligt med värdshus och hus för att inkvartera alla människor som kom till Jerusalem under påskveckan. Vädret var dock bra, så de flesta sov helt enkelt utomhus.

F: Varför tog soldaterna med sig lyktor i Joh 18:3?

S: De tog förmodligen med sig lyktor både för att kunna se i mörkret i allmänhet och för att de trodde att de kanske skulle behöva söka igenom trädgården hela natten efter Jesus. De tog med sig svärd för att gripa fredsfursten. Lägg märke till att Jesus mötte dem vid porten.

F: I Joh 18:9, hur kunde Jesus inte förlora någon av sina lärjungar, eftersom Jesus förlorade en (Judas) i Joh 17:12? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

A: Efter att Judas gått för att förråda Jesus sade Jesus i Johannes 17:12: ”Medan jag var hos dem skyddade och bevarade jag dem genom ditt namn, det namn du gav mig. Ingen av dem har gått förlorad, utom fördärvets son, så att Skriften skulle uppfyllas.” (BSB).

Ytligt sett kan man tolka detta som att ingen av de tolv lärjungarna (inklusive Judas) fysiskt tillfångatogs, arresterades, skadades eller på annat sätt gick förlorad i Getsemane trädgård.

Ett bättre sätt att förstå detta är dock andligt. När lärjungarna flydde står det i Johannes 18:9: ”Detta [flykten] skedde för att uppfylla det ord han hade talat: ’Jag har inte förlorat någon av dem som du har gett mig.’” (BSB) Andligt sett var Judas visserligen förlorad, men Johannes 18:9 nyanseras av ”av dem som du har gett mig”. Judas ”blev inte ond” först i slutet, utan Judas stal pengar ur penningpåsen under hela Jesu verksamhet, enligt Johannes 12:6.

Fråga: Vem var översteprästen i Joh 18:12?

S: Annas var överstepräst från år 6 till 15 e.Kr. Han kunde kallas överstepräst, på samma sätt som en före detta president i USA fortfarande kallas president. I Gamla testamentet var ämbetet som överstepräst livstidsämbete. Annas avsattes dock av den romerske prokuratorn i Judeen, Valerius Gratus, år 15 e.Kr. Den dåvarande översteprästen var Kaifas, en av hans fyra svärsöner.

Fråga: I Joh 18:12–19:16 undrar skeptikern Bart Ehrman varför Jesus piskades mitt under rättegången och inte efter att den var avslutad. (Jesus, Interrupted, s. 44)

S: För det första var det inte en, utan två rättegångar: en judisk och en romersk. För det andra ägde piskningen rum vid det tillfälle som Pilatus trodde skulle vara slutet på den romerska rättegången. Efter att Pilatus hade fattat sitt beslut förklarar Johannes 19:6 vad Pilatus gjorde, och Johannes 19:12 förklarar varför. Pilatus visste att judarna ville se Jesus död, men Pilatus försökte frige Jesus. Han beordrade att Jesus skulle piskas, och sedan visade Pilatus upp den blodiga Jesus för folkmassorna i hopp om att de skulle nöja sig med det. Men folkmassorna insisterade på dödsstraff och framförde ett argument som Pilatus inte hade förutsett: Jesus kallade sig själv för kung, och om Pilatus lät en självutnämnd kung gå fri skulle det se mycket, mycket illa ut för Pilatus. Pilatus hade alltså inget val; att förklara att Jesus inte förtjänade döden skulle ge Pilatus ett dåligt rykte om det nådde den misstänksamma kejsaren Tiberius att Pilatus var för mild mot förrädare mot Rom.

Men Ehrman utgår från den felaktiga antagandet att rättegångar i antiken måste ha varit rättvisa eller följt moderna normer. Som exempel kan nämnas en rättegång i Irak år 738/739 f.Kr., där en grupp män anklagades för att inte ha återlämnat pengar som tillhörde en annan person. De tvingades avlägga en ed på att de inte hade gjort detta, därefter piskades de, och sedan underrättades kalifen om deras situation. Domen löd att de skulle avlägga en ed och därefter friges [som oskyldiga]. Se al-Tabaris historia, vol. 26, s. 7 för mer information.

Ett andra exempel inträffade år 743/744 e.Kr., då kalifen al-Walid beordrade sin vakt att slå Khalid och sade: ”Låt mig höra hans röst” (dvs. när han skrek av smärta). Därefter fängslades Khalid tills Yusuf bin ’Umar kom med pengar från Irak för att köpa loss Khalid. Khalid ville inte säljas, men han hade inte de pengar som Yusuf hade, så al-Walid tog pengarna och sålde Khalid. Yusuf torterade först Khalid, piskade honom sedan och dödade honom slutligen med en spikad sträckbänk mot bröstet. Detta skedde utan att kalifen, eller någon annan, hade förklarat Khalid skyldig till något. Detta står i ”The History of al-Tabari”, vol. 26, s. 176–177.

Ett tredje exempel: samma år drog Sulayman så hårt i Yusufs långa skägg att han slet ut en del av det. Därefter fängslades Yusuf i det gröna palatset. Kalifen Yazid sade att han fängslade Yusuf just för att han skulle kunna skickas till Irak och visas upp för de människor som han hade begått orättvisor mot. Detta står i ”Al-Tabaris historia”, vol. 26, s. 203–204.

Fråga: Finns det någon tvekan om ordningen på verserna i Joh 18:13–27?

S: Inte egentligen. Verserna förekommer i den nuvarande ordningen i 55 texter och textfamiljer. Endast tre källor har en annan ordning.

Ordningen är 13, 24, 14–15, 19–23, 16–18, 25b–27 i den sinaitiska syriska texten (4:e–7:e århundradena). Ordningen är 13, 24, 14–23, 24, 25–27 i Cyrils skrifter (444 e.Kr.). I manuskript 225 (skrivet år 1192 e.Kr.) är den 13a, 24, 13b–23, 24–27.

Fråga: Varför trodde prästerna i Joh 18:28 att de skulle bli orena om de gick in i Pilatus domssal?

S: Enligt fariséernas tradition skulle de bli orena inte bara om de åt tillsammans med en hedning, utan även om de gick in i en hednings hem, eftersom hedningarna åt oren mat och fariséerna ansåg hedningarna vara orena. Fariséerna trodde att detta skulle göra dem orena i sju dagar.

Denna uppfattning var inte begränsad till fariséerna. Till och med Petrus tenderade att tro det, vilket framgår av Apostlagärningarna 10 och Galaterbrevet 2:12–15.

I Gamla testamentet fanns dock ingen lag som förbjöd att äta tillsammans med icke-judar. Drottning Ester åt tillsammans med icke-judar. Lägg märke till hur fariséerna var mycket upptagna av rituell orenhet, såsom att äta tillsammans med icke-judar, samtidigt som de planerade ett mord.

Fråga: Eftersom judarna inte fick avrätta Jesus, varför sa de då i Joh 18:31: ”Enligt den lagen måste han dö”?

S: Båda påståendena är korrekta. Judarna resonerade att enligt den judiska lagen i Gamla testamentet borde Jesus avrättas. Men romarna hade tagit ifrån dem rätten att avrätta. Därför kom de på ett sätt att få romarna att avrätta Jesus åt dem.

Fråga: Varför kunde det judiska rådet inte avrätta Jesus i Joh 18:31?

S: Rätten att avrätta hade tagits ifrån dem av romarna. Här följer den historiska dokumentationen.

1. Josefus skriver i sin bok ”Judarnas krig”, bok 2, kapitel 8: ”Och nu förvandlades Archelaus del av Judeen till en provins, och Caponius/Coponius, en medlem av den romerska riddarorden, sändes dit som prokurator, med makten över liv och död i sina händer, beviljad av kejsaren.” Josephus nämner också att Sanhedrin förlorade makten över dödsstraff i ”Antiquities of the Jews” 20.9. (Skrivet omkring år 93–94 e.Kr.)

2. I den babyloniska Talmuden, Sanhedrin, kap. 4 efter 37, recto. Rabbi Rachman sade: ”När medlemmarna i Sanhedrin insåg att de berövats sin rätt över liv och död, greps de av allmän bestörtning; de täckte sina huvuden med aska och sina kroppar med säckväv och utropade: ’Ve oss, ty scepteret har lämnat Juda, och Messias har inte kommit!’” Detta hände omkring år 7 e.Kr. (Hämtat från Josh McDowells *Evidence That Demands a Verdict*, vol. 1, s. 169, och *Jesus Before the Sanhedrin* av Augustin Lemann, 1886, översatt av Julius Magath, NL#0239683, Library of Congress # 15-24973. Se även Pugio Fidei, Martini, Raymundus, utgiven av De Vosin 1651. (s. 148)

3. Talmud: ”Drygt fyrtio år före templets förstörelse togs rätten att utdöma dödsstraff ifrån judarna.” Jerusalem Talmud, Sanhedrin folio 24. (s. 147)

Fråga: I Joh 18:36, var Jesu rike inte av denna världen därför att judarna förkastade Jesus?

S: Pilatus var den romerske ståthållaren i Judeen (26–36 e.Kr.), men inte ens han fick kalla sig kung. Ingen i Judeen fick kallas kung utom kung Herodes. Apostlagärningarna 2:23 påminde folket om att Gud på förhand visste att Jesus skulle överlämnas för att dö. Ändå kom Jesus och erbjöd hela nationen möjligheten att ingå i hans rike. Erbjudandet var uppriktigt, och det var deras eget fel, inte Kristi, att de avvisade det.

Kanske kan en analogi hjälpa. Om 100 % av alla människor accepterade den sanne Guden, skulle 100 % av alla människor komma till himlen; helvetet skulle vara tomt. Men Gud vet att de inte kommer att göra det. Det är människans eget fel, inte Guds, att hon går miste om Guds uppriktiga erbjudande.

Fråga: Kan någon, enligt Joh 18:37, tillhöra sanningen utan att höra Jesu röst?

S: I slutändan, nej. Kan du föreställa dig någon som lever i himlen för evigt utan att någonsin höra Jesu röst? – Självklart inte. På samma sätt är det, tvärtemot den katolska legenden, inte Petrus som är himmelens portvakt. Det är snarare Jesus som är porten, vilket Johannes 10:7,9 visar. Som Jesus betonade i Johannes 10:1,3,8–9 går alla som kommer till himlen genom den enda porten. Även de som kommer till himlen när de dör som små barn går genom Jesus.

Fråga: Vad menade Pilatus med att säga ”vad är sanning?” i Joh 18:38?

S: Först en poängrik anekdot, sedan svaret. En gång ombads en forskare, en ingenjör och en oärlig advokat att ange summan av 1 + 1. Forskaren svarade 2,0, ingenjören sa ungefär 2, och advokaten svarade: ”Vad vill du att det ska vara?”. Vissa människor tror att sanningen är förhandlingsbar eller avgörs genom en demokratisk omröstning, av en ledare eller en domare.

Svaret: Även om Pilatus naivt kunde ha ställt denna fråga eftersom han aldrig funderat över saken, är det högst osannolikt. Antingen undrade han vad Jesu syn på sanningen var, eller så gjorde Pilatus en cynisk kommentar, ungefär som den oärlige advokaten i skämtet ovan.

Många människor idag har lite eller inget intresse för sanningen. Många anser att den inte är relevant för dem. En del är så upptagna av relativistiskt tänkande att de tror att objektiv sanning inte existerar. Det är därför ingen överraskning att Pilatus inte kände igen sanningen, när den fanns rakt framför honom.

Fråga: I Joh 18:38; 19:4,6 anser Bart Ehrman att det är betydelsefullt att det är i Johannesevangeliet som Pilatus vid tre tillfällen förklarar Jesus oskyldig. Han säger att om romarna förklarade Jesus oskyldig, innebär det att det var judarna som dödade Kristus. (Jesus, Interrupted, s. 45)

S: Skeptikern Ehrman nämner endast Johannes, vilket ger intryck av att han försöker ställa evangelisterna mot varandra och visa att det var Johannes som betonade att det inte var Pilatus som förklarade Jesus skyldig. Men även i Lukas förklarade Pilatus Jesus oskyldig vid tre tillfällen, i Lukas 23:4, 14, 22. Även Matteus nämner detta i Matteus 27:24, medan Markus inte har dessa uttalanden, utan endast antydningar. Om Ehrman alltså försökte ge en balanserad och korrekt bild, förstår jag inte varför han inte nämner Lukas lika ofta som han nämner Johannes.

Oavsett vilket vore det dock felaktigt att hävda att Johannes ”lät romarna slippa undan” ansvaret för Jesu död. I Johannes 19:1 står det att Pilatus och de romerska soldaterna piskade Jesus och satte törnekronan på honom. I Johannes 19:23 står det att det var soldaterna (dvs. de romerska soldaterna) som korsfäste Jesus. Det var Pilatus soldater som var på väg att bryta Jesu ben, men som istället genomborrade hans sida med ett spjut i Johannes 19:33–34.

Slutligen, även om både de judiska ledarna och romarna var inblandade i Jesu död, får man inte glömma vad som är ännu viktigare. Även om Jesus kunde ha flytt innan han greps i Getsemane trädgård, valde han frivilligt att stanna kvar för att dö på korset för våra synder. Så i ett större perspektiv var det våra synder, och att Jesus älskade oss tillräckligt mycket för att dö för våra synder, som satte Jesus på det korset.

Fråga: I Joh 19:1–20:31 skriver Ehrman: ”Johannes evangelium anklagar ’judarna’ i ganska grafiska ordalag för att ha förkastat och dödat Jesus (kapitel 19–20); och i en skrämmande passage antyder han faktiskt att judarna inte är Guds barn utan djävulens barn (Joh 8:42–44). Det är svårt att bli frälst om Satan är din far.” (Jesus, Interrupted, s. 243)

Svar: Se först den föregående frågan för ett exempel på hur Ehrman orättvist anklagar Johannes. Genom att felaktigt hänvisa till Skriften för att försöka spela ras-kortet förlorar Ehrmans polemik allt sken av opartiskhet. Tre punkter i svaret.

1) Johannes 8:42–44 säger ingenting om deras förmåga att omvända sig och bli frälsta.

2) Johannes 8:42–44a talar om deras andliga tillstånd, inte om biologiskt ursprung. Faktum är att förmodligen nästan 100 % av Jesu följare vid denna tidpunkt var judar. Jesu mänskliga härkomst var densamma som deras. Jag tror inte att Ehrman på allvar skulle anse att Jesus menade att hans mors genetik härstammade från Satan.

3) Jesus talade inte till alla judar; han svarade de judar som ifrågasatte hans härkomst. Om någon idag kallade dig (eufemistiskt) för en oäkta avkomma, och du svarade, vore det då rättvist att säga att du talade om alla som tillhörde anklagarens ras? Ehrman är inte mer rättvis.

Slutligen är det intressant att jämföra Ehrmans uttalande här i *Jesus, Interrupted*, s. 243, med hans uttalande i *Jesus, Interrupted*, s. 72, där han säger att till skillnad från de andra evangelierna genomgår Jesus ”ingen form av officiell rättegång inför det judiska rådet”. Även om jag anser att Johannes 18:12–26 tyder på (men inte bevisar) en officiell rättegång, är poängen att Ehrman inte förklarar varför han å ena sidan anser att Johannes är antisemitisk, och å andra sidan varför han anser att endast romarna och inte judarna ställde Jesus inför rätta i Johannes.

Fråga: Hur såg en romersk piskning ut i Joh 19:1?

S: Det var inget man skulle vilja uppleva på egen hand. Piskor som användes liknade inte en västerländsk tjurpiska. Den kallades snarare för ”nio-svansad katt” eftersom den hade nio ändar. Vid varje ände var en bit metall eller sten fäst. Den utbildade personen som utförde piskningen försökte inte så mycket att orsaka smärta som att skala bort så mycket hud som möjligt. Många gånger blev den fånge som skulle korsfästas inte det, eftersom han inte överlevde piskningen. Vanligtvis föreskrevs 40 piskrapp, men man gav ett mindre, alltså 39, för att visa hur snälla de var.

F: Hur såg törnen ut i Joh 19:2?

S: Törnen kom från ökenväxter och var ofta över en tum långa.

F: Varför klädde de Jesus i en purpurfärgad mantel i Joh 19:2?

S: Purpurfärg var dyr och kom från murex-snäckor som levde längs den feniciska kusten. Purpur var kunglighetens färg, och detta var ett sarkastiskt uttryck för Jesu anspråk på att vara kung.

F: Varför var Pontius Pilatus rädd här i Joh 19:8,12?

S: För det första var Pilatus hedning, och grekerna och romarna hade myter om gudar som kom bland människorna och dömde dem utifrån hur de behandlades. Vi vet dock inte om Pilatus ansåg Jesu anspråk vara trovärdiga eller inte.

Pontius Pilatus hade motstridiga mål. Han ansåg inte att Jesus var skyldig och skulle kanske ha släppt honom fri. Men om judarna skulle anklaga honom för att inte vara en vän till kejsaren genom att släppa en upprorisk kung fri, så kunde Pilatus inte tillåta det. Den romerske kejsaren Tiberius var ofta misstänksam, våldsam och var just då sjuk. Om det skulle komma fram att Pilatus släppte en rivaliserande kung fri, kunde det se riktigt illa ut för honom. Men i Matteus 27:19 står det att Pilatus hustru skickade ett meddelande till Pilatus där hon sa att hon hade lidit i en dröm på grund av Jesus. Pilatus hade alltså gott om skäl att vara försiktig. Vem var denne man, som först arresterats i går kväll, som kunde tränga in i hans hustrus dröm?

I Joh 19:8–11 sa Pilatus att han hade makt, men i själva verket var han en bricka i spelet för judarna och Satan. Judarna ville se Jesus död, och de ville att Pilatus – inte de själva – skulle få skulden för det. Pilatus genomskådade detta.

Fråga: I Joh 19:10, när har människor annars sett att det inte fanns något fel, men ändå saknat det moraliska modet att stå upp för det som var rätt?

S: Tyvärr gjorde Petrus just det och ledde Barnabas på villovägar, enligt Galaterbrevet 2:11–13. Vi uppmanas att inte göra så i Romarbrevet 14:6. Tyvärr gjorde kristna i den amerikanska södern just det under slaveriets tid i Amerika, även om de flesta sydstatsbor inte själva ägde slavar. Men inte ens de som inte ägde slavar stod upp och sa: ”Det är fel att utnyttja dessa människor som slavar.”

Världen agerade på samma sätt i samband med folkmordet på armenierna, där upp till 1,5 miljoner människor dödades i Turkiet 1915. USA:s president Woodrow Wilson försökte uppmana världen att vidta åtgärder, men varken den amerikanska kongressen eller resten av världen ville göra något. Senare sa Hitler att ingen skulle lägga märke till Förintelsen av judarna, eftersom ingen hade lagt märke till folkmordet på armenierna. Även när den judiska förintelsen pågick, före Pearl Harbor, brydde sig många i USA inte om den judiska förintelsen; de ville bara slippa slåss själva (även om de skickade förnödenheter till de allierade). Det var först efter att USA självt hade attackerats vid Pearl Harbor som ett talesätt spreds om amerikanerna: ”Yankarna är fantastiska, när de väl dyker upp.”

Förresten, visste du att det kan finnas upp till en miljon slavar i världen idag? De finns i Libyen och Sudan. Är det någon som står upp för dem?

Tyvärr är det alltför lätt att inte stå upp för det som är rätt.

Fråga: I Joh 19:11, är vissa synder större än andra?

S: Vissa kristna får lära sig att alla synder är lika, men det är inte vad Skriften lär ut.

I Johannes 19:11 sa Jesus till Pilatus att de som överlämnade Jesus till Pilatus var ”skyldiga till en större synd”.

Hädelse mot den Helige Ande skiljer sig från andra synder eftersom den är oförlåtlig (Matteus 12:31,32; Markus 3:28–30; Lukas 12:10–11).

I 1 Johannes 5:16–17 talas det om en synd som leder till döden (hädelse mot den Helige Ande) och andra synder som inte gör det.

Romarbrevet 1:24–28 talar om att ogudaktiga människor överlämnas till allt större fördärv.

Hesekiel 8:6,13 visar att vissa synder är mer avskyvärda för Gud än andra.

I Matteus 23:14 säger Jesus att fariséerna kommer att få en strängare dom.

I Matteus 23:15 står det att vissa av fariséernas lärjungar skulle vara dubbelt så mycket helvetets söner som de själva var.

I Lukas 10:12 sade Jesus att det vid domen kommer att gå Sodom och Gomorra bättre än dem som förkastade Jesus.

Till och med vid korsfästelsen, efter att Jesus hade korsfästs på judarnas uppmaning, ville de inte synda genom att lämna en kropp kvar på korset under sabbaten. Vilken hyckleri!

Men med detta sagt är all synd i en mening likadan: till och med en enda synd räcker för att hindra dig från att vara fullkomlig och komma till himlen, och till och med att bryta mot en enda lag räcker för att döma dig som lagbrytare (Jakob 2:8–11)

Fråga: I Joh 19:14–15 visade Pilatus förakt för judarna. Varför visar människor ibland förakt för andra? Finns det tillfällen då vi bör göra det eller inte?

S: Tydligen ville Pilatus påminna judarna om att han stod över dem och inte ville att de skulle tro att de var respekterade. Å andra sidan visade Jesus i Johannes 18:19–23 visserligen inget förakt, men han underordnade sig inte översteprästens förhör. Jesus brydde sig inte om att svara på anklagelserna i Markus 14:60–61. Det skulle inte ha gjort någon skillnad.

Även om vi inte bör visa förakt för människor, är vi beordrade att inte låta det som är gott kallas ont i Romarbrevet 14:16. Jesus kunde ha undvikit konfrontation genom att välja att hela mitt framför fariséerna i Markus 3:1–3 istället för att säga till honom: ”Ställ dig upp inför alla.” Det finns tillfällen då vi bör stå på oss.

Fråga: Vad vet vi om korsfästelsen enligt Johannes 19:15?

S: Man har hittat kvarlevorna av en man på ett kors av olivträ i en grotta nordost om Jerusalem som kallas Giv’at ha-Mivtar. Det visar att mannen korsfästes med ansiktet framåt, och en spik var borrad genom båda hans högra hälar, vilket innebär att hans ben var vända åt sidan. En ytterligare pinne fanns på korset som gav något stöd åt vänster höft. Två spikar satt i hans handleder (inte händerna), där de skulle hålla fast. Det grekiska ordet för ”hand” inkluderar handleden. Benen krossades med ett enda slag, vilket hade krossat det högra benet och spräckt det vänstra benet.

Vinägern var troligen surt vin, från det som de romerska soldaterna hade. Surt vin skulle vara ett sammandragande medel som skulle få halsmusklerna att dra ihop sig, så att han inte kunde skrika så högt av smärta.

Fråga: Vad händer ofta i Joh 19:15 när någon byter lojalitet?

S: De avsade sig högt och tydligt sin lojalitet mot Guds kung för att istället svära trohet till Rom. Men inom 40 år skulle de göra uppror mot Rom och judarna skulle drabbas av stora förluster i människoliv.

En vinstock som växer på två olika sätt är svag, vilket allegorin i Hesekiel 17 visar.

Visste du att det historiskt sett vid ett tillfälle fanns många protestanter i Frankrike? Det fanns många protestanter i Frankrike, kallade hugenotter. Kung Karl IX var en katolsk monark som var tolerant mot protestanter. För att försöka upprätthålla freden mellan katoliker och protestanter arrangerade han ett äktenskap mellan sin syster Margareta och en protestantisk adelsman, Henrik III av Navarra. Nästan alla hugenottiska ledare kom till det (antiprotestantiska) Paris för att fira bröllopet. Men några dagar senare, den 23–24 augusti 1572, mördade katoliker 30 000 hugenotter med kungens tysta medgivande på uppmaning av hans mor, Katarina av Medici. Detta hände först i Paris och spred sig sedan över hela landet. Det faktum att kungen av Spanien förberedde sig för att skicka en stor armé till Frankrike kan också ha varit en faktor. Hur som helst avled Karl IX år 1574 av tuberkulos.

Under andra världskriget lovade de allierade ledarna i Filippinerna och Vietnam att deras länder skulle få självständighet om de gjorde motstånd mot japanerna. Efter kriget beslutade USA att behålla Filippinerna. En gerillakrig följde, och därefter beslutade USA att bevilja landet självständighet. Frankrike, som helt erövrats av Tyskland, fick behålla Vietnam. Vo Nguyen Giap och Ho Chi Minh, som en gång var välvilligt inställda till USA och västvärlden, vände sig till Ryssland för att få hjälp med att driva bort fransmännen mellan 1546 och 1954. Om de allierade hade behållit sin världsordning hade Vietnamkriget kanske aldrig ägt rum.

Fråga: Vad är det symboliska i att Jesus bär sitt eget kors ut ur staden i Joh 19:17–18?

S: Jesus bar troligen den tunga tvärbalken, inte hela korset. På samma sätt bar Isak veden till sitt eget offer i 1 Mosebok 22:1–6. Dessutom skulle syndoffret enligt Mose lag föras utanför lägret enligt 2 Mos 29:14 och Hebr 13:11f. I detta fall var det som var mest värdefullt för oss – Jesu offer – det som föraktades mest av romarna och judarna.

F: Varför gick Pilatus inte med på prästerna begäran att inte skriva ”Judarnas konung” i Joh 19:22?

S: Pilatus såg uppenbarligen inget behov av att tillmötesgå Sanhedrin. Kanske ville Pilatus att skylten inte bara skulle avskräcka upproriska, utan också fungera som en del av ett ”spel” för att förolämpa de judiska myndigheterna.

Pilatus och prästerna stod inte på god fot med varandra. Det är intressant att den enda gången de samarbetade var bara för ett ögonblick, när Satan använde dem gemensamt för att korsfästa Kristus.

F: I Joh 19:23, var denna mantel sällsynt eftersom den var sömlös?

S: Nej, den var inte sällsynt, men den var mer värdefull. Den inre manteln var vanligtvis gjord av två tygstycken som syddes ihop i sidorna. På s. 480 nämns det att eftersom Jesu klädnad var sömlös var den troligen mer värdefull än den enkla, sömda klädnaden. Det spekuleras i att den kan ha givits till Jesus av en av de kvinnor som ekonomiskt stödde Jesus och hans lärjungar.

F: Innebär Joh 19:26 att vi också kan betrakta Maria som vår mor?

S: Nej. Allt som Bibeln föreskriver för en viss person betyder inte nödvändigtvis att alla ska göra det. Ett absurt exempel: när Gud befallde Jeremia att inte gifta sig, betyder det inte att alla kristna inte ska gifta sig.

Jesus anförtrodde Johannes att ta hand om Maria, så som en god son tar hand om sin mor. Vi behöver inte ta hand om Maria.

F: Ger Joh 19:26 Maria rollen som ”Mediatrix” (medförmedlare) och ”Redemptrix” (medförlösare), såsom den romersk-katolska kyrkan anser att hon är?

S: Inte alls. Det enkla faktumet att Jesus nämnde sin mor, och till och med bad Johannes att ta hand om henne, ger henne inte mer än vad Jesus själv sade. Bibeln säger absolut ingenting om att Maria skulle vara medförlösare eller medförmedlare. Faktum är att kyrkans tradition fram till år 325 e.Kr. inte känner till någonting alls om dessa nyligen uppfunna läromässiga felaktigheter.

Här är de tidigaste hänvisningarna till Maria som medlare.

Den helige Bernhard (1090–1153): ”[Maria kallas] himmelens port, eftersom ingen kan komma in i det välsignade riket utan att passera genom henne.”

Den helige Bonaventura (1221–1274): ”Liksom månen, som står mellan solen och jorden, överför till den senare allt vad den mottar från den förra, så utgjuter Maria över oss som är i denna värld de himmelska nådegåvorna som hon mottar från den gudomliga rättvisans sol.”

Albert den store (d. 1280): ”Hon är den universella utdelaren av alla himmelska gåvor.”

Den helige Antoninus (död 1459): ”Alla nådegåvor som någonsin har skänkts människor har kommit genom Maria.” Den helige Antonius (ca 250–350 e.Kr.) var en annan person, och det finns inga skriftliga källor som visar att han skulle ha sagt något sådant.

Alfons Maria de Liguori, som helgonförklarades som den helige Alfons 1839 (f. 1750 e.Kr.), skrev boken ”Marias härlighet”. Den ges fortfarande ut idag, med olika kyrkliga godkännanden ( ). Olika kapitel i boken har titlarna: ”Maria, vår hjälp”, ”Maria, vår förmedlare”, ”Maria, vår förespråkare” osv.

1935: Påven Pius XI tilldelade Maria titeln medförlöserska under en radiosändning. ₁

21 november 1964: Kapitel 8 i den dogmatiska konstitutionen om kyrkan, som antogs av Andra Vatikankonciliet och ”högtidligt proklamerades av Hans Helighet påven Paulus VI”, lyder delvis: 

”Med rätta ser därför kyrkofäderna Maria inte bara som passivt inblandad av Gud, utan som frivilligt medverkande i människans frälsningsverk genom tro och lydnad. Ty, som den helige Irenaeus av Lyon säger, blev hon, genom sin lydnad, orsaken till frälsningen för sig själv och för hela mänskligheten. Därför hävdar inte få av de tidiga kyrkfäderna gärna med honom i sin predikan … ’döden genom Eva, livet genom Maria’. Denna förening mellan modern och sonen i frälsningsverket manifesteras från tiden för Kristi jungfrufödsel fram till hans död”

”När hon upptogs till himlen lade hon inte bort denna frälsande uppgift, utan genom sin mångfaldiga förbön fortsätter hon att skänka oss den eviga frälsningens gåvor. Genom sin moderliga kärlek tar hon hand om sin Sons bröder, som fortfarande vandrar på jorden omgivna av faror och svårigheter, tills de leds in i sitt välsignade hem. Därför åkallas den heliga Jungfrun i kyrkan under titlarna Försvarare, Hjälpare, Välgörare och Förmedlare.”

Se When Critics Ask, s. 188–189, för ett kompletterande svar.

Fråga: Hur kan det i Joh 19:28 stå att Gud är törstig? (Muslimen Ahmad Deedat tog upp detta.)

S: Vi dyrkar en Gud som personligen förstår vår törst och våra behov. Om Jesus aldrig hade kommit till jorden, skulle Gud aldrig uppleva dessa saker. Hur skulle Gud då någonsin kunna känna empati med oss eller förstå vår mänskliga situation? Men tänk om den Allsmäktige Guden, som kan göra vad som helst, beslutade sig för att bli människa? Jesus säger inte bara åt oss att vara trogna och uthålliga, utan Han vet också hur svårt det ibland är, och Han förstår vårt lidande. Nu skulle muslimer säga att Allah skulle vara medveten om allas smärta, men det är Jesus, inte Allah, som skulle förstå vårt lidande ur egen erfarenhet, eftersom han också led och upplevde smärta för vår skull.

Fråga: Varför fanns isop i närheten i Joh 19:29?

S: Isop var en mossig växt som alla skulle använda för att stänka påsklammets blod på sina dörrar enligt 2 Mosebok 12:22. Prästerna använde också isop för att förklara spetälska rena i 3 Mosebok 14.

F: Hur såg svamparna ut på den tiden i Joh 19:29?

S: Svampar är idag ofta syntetiska. På den tiden togs svamparna från svampdjur, som är primitiva djur som växer på havsbotten.

F: Varför sa Jesus ”Det är fullbordat” här i Joh 19:30?

S: Det grekiska ordet här, tetelestai, var ett bokföringsuttryck som betyder ”betalt i sin helhet”. Man har hittat papyruskvitton med ordet tetelestai skrivet på dem, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 340. Prövningen var avslutad, och genom Jesu död och senare uppståndelse säkerställdes vår lösen för rättvisans krav. Jesu utrop var ett triumfrop, inte ett uttryck för misslyckande.

Dessutom bestod påskmåltiden av fyra bägare. Enligt *The* den andra bägaren symboliserade befrielse från dödsängeln. Efter att ha druckit den säger familjeöverhuvudet ”fulbordat”.

Fråga: Bröt man ofta benen på avrättade brottslingar i Joh 19:33?

S: Naturligtvis bröts benen när någon avrättades genom stening. Vid korsfästelse, så som detta beskrivs, var det uppenbarligen inget oväntat eller ovanligt med detta. Arkeologer har 1968 hittat ett skelett av en man som dog genom korsfästelse, och hans underben var brutna av ett enda slag. Romarna kallade detta slag för crurifragium.

F: Bör vi, enligt Joh 19:38, acceptera ”hemliga troende” som Josef från Arimatea var?

S: Det finns en stor skillnad mellan en person som bara vet att evangeliet är sant och en person som överlämnar sitt liv till Kristus. Tydligen fanns det två grupper av hemliga troende.

De som bara trodde: Fariséerna i Johannes 12:42–43 visste att Jesu lära var sann, men de följde inte Jesus eftersom ”de älskade människors beröm mer än Guds beröm”. Andra som bara trodde, om än inte i hemlighet, var bland annat Simon Magus i Apostlagärningarna 8:13, 18–20 och de som begick orättfärdighet i Matteus 7:21–23.

De som följde: Josef från Arimatea trodde inte bara, utan han följde Jesus enligt Johannes 19:38. Han motsatte sig inte Jesus, och Josef agerade utifrån sin tro. En tanke att fundera över är: när önskar Gud att en troende ska vara öppen, och under vilka omständigheter önskar Gud att en troende ska tro i hemlighet? Naturligtvis kan samma person vara hemlighetsfull i en situation och öppen i en annan.

Fråga: I Joh 20:10–15, brukar inte änglar vanligtvis framträda med vingar och glorior?

S: Endast i konsten, men inte i Bibeln, med undantag för serafim och keruber.

F: Varför kände inte Maria Magdalena igen Jesus i Joh 20:14–16?

S: Det finns tre möjliga skäl, och alla kan vara sanna.

1. Maria förväntade sig inte att få se Jesus igen i detta liv. Hon letade inte efter honom för att känna igen honom.

2. Maria ”visste” hur Jesus såg ut nu. Hon hade sett hans sönderslagna kropp, blek av döden. När hon såg Jesus levande stämde det inte alls med hennes förväntningar. Som ett exempel: ibland, när jag väntar på ett samtal när som helst från en viss vän och en annan vän ringer, tar det mig en sekund eller två att känna igen rösten.

3. I Lukas 24:16 hindrades Kleopas och en annan lärjunge från att känna igen Jesus. Kanske hindrades även Maria tillfälligt från att känna igen Jesus här.

Idag erkänner vissa inte att Jesus kommer från Gud, eftersom de inte vill söka efter eller finna någon som kommer från Gud. Andra erkänner inte Jesus eftersom han inte stämmer överens med deras förutbestämda förväntningar. Slutligen finns det andra som skulle vilja se och följa den sanna Jesus, men som hindras från att göra det av saker som Satans bedrägeri genom falsk religion, denna världens bekymmer, synd och förföljelse.

Fråga: Varför sa Jesus till Maria i Joh 20:17 att hon inte skulle hålla fast vid honom?

S: Den omedelbara anledningen som Jesus angav var att han ännu inte hade stigit upp till sin Fader. Senare bad Jesus Tomas att röra vid hans sida och händer i Johannes 20:27. Kanske var det helt enkelt lämpligt att den nästa som skulle ”krama” Jesus var Fadern i himlen.

I boken ”1001 Bible Questions Answered”, s. 44, anges att för att Jesus skulle vara uppfyllelsen av de gamla testamentets offer var det lämpligt att han, som
”första frukten” enligt 1 Korintierbrevet 15:20–24 skulle Jesus framställas inför Gud Fadern före alla andra. Du kan läsa mer om den första frukten i 3 Mosebok 23:9–14.

Fråga: Eftersom Jesus i Joh 20:17 kallade Fadern ”min Gud”, bevisar det då att Jesus inte är Gud?

S: Nej. I Hebreerbrevet 1:9 står det: ”…Därför har Gud, din Gud, smort dig…”, där Jesus är Gud och ”din Gud” syftar på Fadern.

Ordet ”Gud”, när det inte avser en falsk gud, har minst fyra betydelser i Bibeln: Gud Fadern, Gud Sonen, Gud Anden och Gud i Treenigheten. Förutom att de tre varelserna alla är en och samma Gud, hade Fadern också rollen som Gud för Jesus.

Se diskussionen om Matteus 28:19, Efesierbrevet 1:3, 17 och särskilt Johannes 13:3 för mer information.

Fråga: Eftersom Jesus hade en fysisk kropp efter uppståndelsen, hur kunde han då ta sig in i stängda rum, enligt Johannes 20:19?

S: Redan före sin död kunde Jesus på mirakulöst sätt ta sig igenom en folkmassa (Lukas 4:28–30). Till och med Filippus förflyttades på mirakulöst sätt i Apostlagärningarna 8:29–30. Men nu hade Jesus en förhärligad fysisk kropp. Å ena sidan hade Jesus makten att gå igenom låsta dörrar. Å andra sidan kunde han sitta och äta fisk. Hans förhärligade kropp var inte på något sätt ”mindre” än vår fysiska kropp, men den var ”mer” än vår fysiska kropp, eftersom hans förhärligade fysiska kropp inte utsattes för smärta, förfall eller död.

Fråga: I Joh 20:22, när Jesus sade ”frid vare med er” och sände ut dem, mottog de då den Helige Ande före pingstdagen?

S: Nej. Oavsett om den Helige Ande på något sätt var med dem vid denna tidpunkt, blev de inte fyllda av den Helige Ande förrän på pingstdagen i Apostlagärningarna 2.

Fråga: Visar Johannes 20:22–23 att präster har makt att förlåta synder?

S: Nej, såvida inte prästen hävdar att han är en av de tolv apostlarna. Innan Nya testamentet skrevs, innan kyrkan bildades och innan kyrkan växte i visdom att urskilja de olika sekterna, gav Jesus dessa män makten att förlåta eller inte förlåta synder.

1. Det står inte att denna befogenhet överfördes till påvar eller några andra efterträdare, och

2. Det står inte heller att prästerna fick denna rättighet.

3. Däremot kan alla kristna, oavsett om de tillhör prästerskapet eller inte, förmedla att Gud förlåter våra synder.

Fråga: Hur fick lärjungarna i Joh 20:23 makten att förlåta eller inte förlåta synder?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

Alla kristna är överens om att Efesierbrevet 2:20 säger att kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund. Därför fick apostlarna rätten att förklara en synd förlåten eller oförlåten. Utöver detta har vissa kristna en av två ytterligare åsikter.

Alla kristna kan förkunna: Apostlarna hade makten att förklara synder förlåtna. Inte bara apostlarna, utan även kyrkan har privilegiet att förkunna himmelens villkor för hur en person kan få förlåtelse. Om någon tror på Jesus, har en kristen rätten att förkunna att denne är förlåten. Om en person avvisar Jesu offer, kan en kristen förkunna att den personen inte är förlåten.

Endast lärjungarna fick särskild befogenhet att förklara synder förlåtna. De utövade denna befogenhet i Apostlagärningarna 5:1–11 (Ananias och Safira), 1 Korintierbrevet 5:3–5, 12–13 och 2 Korintierbrevet 2:4–8 (den omoraliske mannen).

Fråga: Hade påvarna genom historien, enligt Joh 20:23, makt att förlåta synder?

S: Nej, av minst tre skäl.

1. Som vissa katolska teologer (t.ex. fader Fastiggi) är överens om, var många korrupta påvar ogudaktiga, och de kommer att hamna i helvetet. Eftersom så är fallet har en person som är långt ifrån Gud och inte är en Guds efterföljare inte makten att förlåta eller inte förlåta synder.

2. Det finns inga bevis för påvlig successionskedja.

3. Även om det fanns en påvlig successionskedja, eller en apostolisk successionskedja som vissa i den tidiga kyrkan trodde, så bröts successionskedjan. När en påve är delaktig i mordet på den föregående påven, bryts kedjan. När en påve avsätts mot sin vilja och som sin sista handling exkommunicerar sin efterträdare, hur skulle då en exkommunicerad person kunna ha makten att förlåta eller inte förlåta synder och sedan föra den vidare till sina efterträdare?

Fråga: I Joh 20:24, kan det faktum att Johannes kallar lärjungen ”Thomas Didymus” – där Didymus betyder tvilling – innebära att han menade att Thomas var tveksam, dvs. var ”den tvivlande Thomas”, såsom Asimovs Guide to the Bible antyder på s. 994?

S: Nej. Alla är överens om att Didymus betyder tvilling, och ingen tidig kristen författare hade någonsin någon aning om att Didymus skulle betyda ”tvivlare”.

F: I Joh 20:24–25, var detta verkligen samma kropp som Jesus hade på jorden?

S: Ja. För att ta ett enkelt exempel: en person kan genomgå en operation och komma hem med samma kropp, men i bättre skick. På samma sätt hade Jesus samma kropp, med spikmärken och allt, men det var en förhärligad kropp. Jesus använde sig inte av bedrägeri när han visade sig för Tomas, utan Jesus var uppriktig och talade sanning när han bad Tomas att själv se efter genom att röra vid såren.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) skriver i ett brev till en viss drottning (eller prinsessa), s. 240: ”Ty han [Jesus], som hade uppstått och ville visa att samma (kropp) hade uppstått som också hade dött när hans lärjungar tvivlade, kallade på Tomas och sade: ’Sträck dig högre upp: rör vid mig och se; ty en ande har inte ben och kött, såsom ni ser att jag har.’”

Fråga: Vad säger detta i Joh 20:25 om att Jesus spikades fast på ett kors?

S: Jehovas vittnen säger att Jesus spikades fast vid en ”tortyrpåle”, som de hävdar var en träpåle utan tvärslå. De visar bilder där endast en stor spik håller fast Jesu händer. Det grekiska originalet, och till och med Jehovas vittnens egen översättning ”Nya världens översättning”, använder ordet ”spikar” (plural), så det var mer än en spik. Se även ”Jehovas vittnen besvarade vers för vers”, s. 82–83, för mer information.

Jag är säker på att de tidiga kristna visste hur Jesus dog, och här är vad de sa.

I Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 12, s. 144, står det att Mose bildade ett kors när han sträckte ut armarna.

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 9, s. 143: ”Ty [Skriften] säger: ’Och Abraham omskärde tio, åtta och trehundra män i sitt hus.’ Vad var då den kunskap som gavs honom i detta? Lär dig först de arton, och sedan de trehundra. De tio och de åtta betecknas så här: tio med I och åtta med H. Då får du [initialerna i namnet] Jesus. Och eftersom korset skulle uttrycka nåden [i vår förlossning] genom bokstaven T, säger han också: ’Trehundra.’ Han betecknar alltså Jesus med två bokstäver och korset med en.”

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ”Och bör vi inte snarare se fanan som en symbol för den korsfäste Jesus, eftersom även Mose med sina utsträckta händer, tillsammans med den som hette Jesus (Josua), utkämpade en seger för ert folk?” ”Dialog med Tryfon”, kap. 112, s. 255. Se även kap. 111, s. 254

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ”…och det lamm som enligt befallningen skulle stekas helt och hållet var en symbol för det lidande på korset som Kristus skulle genomgå. Ty lammet, som steks, steks och anordnas i form av ett kors. Ett spett genomborrar nämligen lammet rakt igenom från de nedre delarna upp till huvudet [vertikalt], och ett annat tvärs över ryggen, vid vilket lammets ben är fästa [horisontellt].“ Dialog med Trypho, en jude, kap. 40, s. 214

Minucius Felix (210 e.Kr.) En man som tillber Gud med utsträckta armar är ett tecken på korset. Octavius av Minucius Felix, kap. 29, s. 191

Tertullianus (198–220 e.Kr.) sade att folket på Mose tid var tvungna att skriva ett ”Tau” (den grekiska bokstaven t) under den första påsken för att dödsängeln skulle gå förbi dem. De visste inte om det, men detta var tecknet på Kristi kors. Ett svar till judarna, kap. 11, s. 167–168

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”Vid varje steg framåt och varje rörelse, vid varje in- och utgång, när vi tar på oss kläder och skor, när vi badar, när vi sätter oss till bords, när vi tänder lamporna, på soffan, på stolen, i alla de vanliga handlingarna i det dagliga livet, ritar vi tecknet på pannan.” (Kransen/De Corona 3.4).

Origenes (225–254 e.Kr.) (utdrag): ”Mose lyfter visserligen upp sina händer; han sträcker inte ut dem. Jesus däremot, när han hade upphöjts på korset och var på väg att omfamna hela jorden med sina armar, säger: ’Jag har sträckt ut mina händer till ett folk som inte tror och som talar emot mig.’ Predikningar över Andra Moseboken. Predikan 11, s. 358

Adamantius (ca 300 e.Kr.) nämner att Mose sträckte ut sina armar, och Kristus gjorde detsamma. Hans utsträckta hand hade räddat alla. Dialog om den sanna tron, första delen, kap. 11, s. 53

Methodius (270–311/312 e.Kr.): ”Ty fåglarna som flyger högt upp bildar korsets gestalt genom att breda ut sina vingar; och även människan själv, med utsträckta händer, föreställer detsamma.” Tre fragment om Kristi passion, fragment 1, s. 399–400

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) ”Mose, som förutsåg detta folks hårdhet, lyfte därför upp sina händer på sabbaten och fäste sig därmed bildligt talat vid ett kors.” Om världens skapelse, s. 342

Athanasius, Inkarnationen 25:3: ”Ty det är endast på korset som en människa dör med utsträckta händer. Därför var det passande för Herren att också bära detta och sträcka ut sina händer, så att han med den ena kunde dra till sig det forna folket och med den andra dem från hedningarna och förena båda i sig själv.”

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) ”Således upphöjde korset Honom både i verkligheten och symboliskt, så att Hans majestät och makt blev kända för alla, tillsammans med Hans lidande. Ty genom att Han sträckte ut Sina händer på korset, sträckte Han tydligt ut Sina vindar mot öster och väster…” Sammanfattning av De gudomliga institutionerna, kap. 51, s. 243.

Efter år 325 e.Kr.

Hegemonius (400-talet) ”Där sträckte Mose, när han angreps, ut sina händer och kämpade mot Amalek; och här sträckte Herren Jesus … ut sina händer på korset och gav oss frälsning.” Disputation med Manes, kap. 44, s. 220

Det finns en hednisk graffititeckning från 200-talet som föreställer en man som tillber en korsfäst åsna med armarna utsträckta på ett kors. Inskriptionen lyder: ”Alexamenos vördar Gud”, vilket antas vara ett hån mot en kristen soldat. (Från http://www.jesuswalk.com/christian-symbols/cross)

Fråga: Kallade Tomas Jesus för Gud i Joh 20:28?

S: Till skillnad från vad Jehovas vittnen kanske hävdar, gjorde Tomas det definitivt. Lägg märke till att versen inte lyder ”Tomas sade: Min Herre och min Gud!”, utan ”Tomas sade till honom: Min Herre och min Gud!” Lägg märke till att versen inte säger ”Åh Herre”, som om Tomas skulle ha blickat upp mot himlen och sagt detta. I stället sade Tomas till honom: ”Min Herre och min Gud!” Dessutom varken tillrättavisade eller korrigerade Jesus Tomas för att han sade detta.

I boken ”Jehovas vittnen besvarade vers för vers”, s. 84, påpekas också att det i deras egen interlineära bibel ”Kingdom Interlinear” (1985) under den grekiska texten korrekt står: ”Min Herre och min Gud”.

Fråga: Lades Joh 21:1–25 till senare, som en muslim hävdade med stöd av liberala skeptiker?

S: Först vad som har hävdats och sedan svaret. Wikipedia säger: ”Forskare inom Nya testamentet är i stort sett överens om att det inte ingick i den ursprungliga texten i Johannesevangeliet” (16 december 2018), med citat från Ehrman, Bart (13 februari 2012). ”Debatt: ’Har det ursprungliga Nya testamentet gått förlorat?’ (från cirka 23:40)”. The Ehrman Project. Hämtat den 15 januari 2013

Svaret: Nej, det finns inga bevis för det. I Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 197, står det: ”Det finns inga textuella bevis för att betrakta Johannes 21 som ett sent tillägg till evangeliets huvuddel. Varje fullständigt manuskript av Johannesevangeliet innehåller det.”

Ett enda säkert bevis, och inga motbevis, borde räcka för att avgöra om det fanns i tidiga tider eller inte. Men eftersom vi har nio bevis som visar att det fanns där, och inga motbevis, borde saken vara avgjord för alla som ifrågasätter detta. (Jag räknar flera omnämnanden av en och samma författare som ett enda bevis.)

s. 66 (Bodmer II-papyrusen) innehåller större delen av Johannesevangeliet, inklusive Johannes 21:12,17. Den ansågs vara från ca 175 e.Kr., men anses nu vara från ca 125–150 e.Kr.

s. 109 (=Papyrus Oxyrhynchus 4448) Johannes 21:18–20; 21:23–35 (300-talet)

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.) och Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) innehåller Johannes 21 liksom de övriga kapitlen. Sinaiticus innehöll ursprungligen inte Johannes 21:25, men det lades till senare enligt New International Bible Commentary, s. 1263.

Därefter följer senare manuskript: p122, Codex Bezae, Codex Alexandrinus och p59.

Författaren Tatian (död 172 e.Kr.) citerar i sitt verk *Diatessaron*, en sammanställning av evangelierna, varje vers i Johannes 21.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar delar av Johannes 21:4–5 som ”Skriften hyllar oss” och ”i evangeliet” i boken *The Instructor*, bok 1, kap. 5, s. 212.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) citerar från Johannes 21:20 (inte 13, 4 eller 12 ord) i *Prescription Against Heretics*, kap. 22, s. 253.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar från Johannes 21:17 när Herren talar till Petrus. Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 1, kap. 4, s. 422. Han parafraserar också Johannes 21:17, där Jesus frågade Petrus om han älskade honom, i Cyprianus av Kartagos brev, brev 2, kap. 1, s. 280.

Origenes (246–248 e.Kr.) citerar de sista 14 av 23 orden i Johannes 21:25 i Origenes kommentar till Matteus, bok 14, kap. 11, s. 502.

Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar de 7 mellersta orden i Johannes 21:18 (inte 13, 7 eller 9 ord citeras) som ”lyssna till Jesu ord”. Origenes, *Mot Celsus*, bok 2, kap. 45, s. 448

Fråga: I Joh 21:5–6, hur tog Jesus över deras fiske, och hur tar Jesus över vårt?

S: De behövde fiska: Petrus hade en hustru, och de behövde förmodligen alla försörja sina familjer. Deras egna ansträngningar, som erfarna fiskare, gav inget resultat den dagen. Men när de lyssnade på Jesus överträffade resultatet deras förväntningar.

Ibland när vi fiskar efter evangeliet litar vi mer på våra egna färdigheter än på Jesus. Vi måste stanna upp och lyssna på Jesus.

Fråga: I Joh 21:7, vilka tre saker utmärkte sig Johannes i, och hur ska vi göra detsamma?

S: För det första var Johannes den första här som kände igen Jesus. Johannes kände Jesus väl och kunde lätt känna igen hans röst. Jesu ord här, paidia, kan översättas med ”pojkar” eller ”barn” lika väl som ”vänner”, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 344.

För det andra var Johannes ivrig att komma närmare Jesus. Man kan studera och lära sig allt man vill om Jesus, men är man ivrig att komma till Jesus och hålla sig nära honom?

För det tredje hoppade Johannes först: Även om det var bra att de andra lärjungarna stannade kvar och tog in båten, var Johannes impuls att omedelbart gå till Jesus.

Fråga: I Joh 21:11, vad är betydelsen av de 153 fiskarna?

S: För det första kan detta väga över 300 pounds, vilket tyder på att Petrus var en stark person, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 9, s. 200. Det finns två punkter att beakta.

Generellt sett fångade de ett stort antal fiskar, och de räknade dem för att verifiera exakt hur många de hade fångat. Vissa ser detta specifika, exakta antal som ett tecken på att Gud räknar varje enskild person som kommer till Honom

Mer specifikt pekar de som letar efter numeriska mönster i Bibeln på Johannes 21:11 som ett viktigt bevis. I detta avsnitt finns många mönster som ger siffran 153. Se de två följande frågorna för mer information. 1 + 2 + 3 + … 17 = 153.

Fråga: Vad är ”koden” för numerologi i Nya testamentet i Joh 21:11?

S: En form av numerologi är teomatik, och Del Washburn skrev en bok med titeln Theomatics II. Precis som romarna använde grekerna bokstäver för att representera siffror. Här är den kod som Washburn använde. Om hans ”kod” var felaktig skulle naturligtvis inga av hans slutsatser hålla.

”Koden”: I Theomatics II, s. 23, tilldelas siffrorna 1–5 de på varandra följande grekiska bokstäverna alfa till eta. Siffran 6 tilldelas bokstaven ”vau”, som fanns i de tidiga grekiska alfabetena men inte i de senare. Siffrorna 7–10 tilldelas bokstäverna zeta till iota. Siffrorna 10–80, räknade i tiotal, tilldelas de på varandra följande grekiska bokstäverna kappa till pi. Siffran 90 tilldelas den grekiska bokstaven koppa (skriven som ett O med en vertikal linje som vidrör O:ets botten). Koppa fanns i de tidiga grekiska alfabetena men inte i de senare. 100 tilldelas ”rho”. Siffran 200 tilldelas båda formerna av bokstaven sigma. Siffrorna 300–800, räknade i hundratal, tilldelas i följd från tau till omega. Det finns naturligtvis en annan tilldelning för hebreiska, eftersom hebreiskan har ett annat alfabet.

(Observera att enligt Encyclopedia Britannica från både 1956 och 1972 (under U) använde det semitiska alfabetet vaw som den sjätte bokstaven. Grekerna använde den som en vokal, och den var den sista bokstaven i deras alfabet, direkt efter Tau. Dessa greker gjorde digamma (F) till sin sjätte bokstav. Digamma representerade ”w”-ljudet. Följande grekiska alfabet hade ”vaw”: Therean (700–600 f.Kr.), attiskt (600 f.Kr.), korintiskt (600 f.Kr.), chalkidiskt (600 f.Kr.) och joniskt (403 f.Kr.). I det attiska grekiska uttalades vaw som det tyska umlaut-u. Bokstaven vaw förekommer i Nya testamentet som siffran 6 i Uppenbarelseboken13:18 (”666”).

Oberoende av teomatik anges i The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 25 (Philip W. Comfort och David P. Barrett), att detta inte var någon hemlig kod, utan ett standardiserat sätt på vilket skrivare använde bokstäver för siffror, inklusive sidnummer, och siffror i Bibeln, såsom de 12 lärjungarna, de 7 änglarna osv. Den presenterar samma tilldelning som Washburn, med undantag för det triviala fallet att den sjätte bokstaven kallas ”stigma” istället för ”vaw”, och att ”sampi” tilldelas värdet 900 och ”alpha” värdet 1000. Dessa två sista tillägg är irrelevanta, eftersom inga ord i Bibeln använder sampi eller ”alpha”.

I *Anchor Bible Dictionary*, vol. 4, s. 1141, beskrivs också hur grekerna använde bokstäver för att representera siffror. Där står att vi inte vet när detta system först användes, men att bokstäver användes för siffror i ett äktenskapsavtal i Elefantina, Egypten, år 310 f.Kr., på mynt i Ptolemaiska Egypten (286–246 f.Kr.) och på en papyrus med multiplikationstabeller från 300-talet f.Kr. Den faktiska koden för grekiska bokstäver på s. 1141 är densamma som den som anges i både Theomatics II och The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, med följande undantag. Den benämnde den föråldrade bokstaven som användes för 6 som ”digamma” och 900 som ”san”. Tusentalen till tiotusentalen betecknas med alfa till theta med särskilda tecken.

The Manuscripts of the Greek Bible (Bruce M. Metzger), s. 6–10, innehåller ett omfattande avsnitt om grekiska bokstäver som används som siffror. Den har samma ”kod” som Washburn, med följande obetydliga undantag. Där anges att siffran 6 var en föråldrad grekisk bokstav som kallades antingen ”waw” eller ”digamma”, att ”sampi” var 900 och att ”,a” m.fl. representerade 1 000 m.fl.

I Chester Beatty-papyri (manuskript p47) i Uppenbarelseboken används ibland grekiska bokstäver för att beteckna siffrorna, istället för att skriva ut siffrorna med ord. (I Johannes 10:1 står dock siffran 72 skriven med ord.) En mycket tydlig transkription av finns i The Complete Text of the Early New Testament Manuscripts, s. 336. Den stämmer helt överens med vad Washburn beskriver och visar i sitt fotografi. Detta mönster med grekiska bokstäver för sidnummer användes i följande manuskript: s. 1, s. 13, s. 23, s. 30, s. 38, s. 39, s. 45, s. 46, s. 66, s. 72, uncial 0189, uncial 0232.

Vi har inga belägg för att de tidiga kristna försökte eller såg någon fördel i att använda numerologi för att gå igenom varje ord i en text. Naturligtvis har vi, med ett leende på läpparna, inte heller några belägg för att de hade de datorer och miniräknare som krävdes för att göra det. Washburn hävdade dock inte bara aldrig att de gjorde detta i forna tider, utan detta är faktiskt också en av punkterna i hans teori. Om de tidiga kristna hade insett att de numeriska summorna av fraser kunde passa in i ett mönster, skulle de kunna anklagas för att ha ändrat bokstäverna för att skapa mönster. Eftersom vi dock inte har några bevis för att någon upptäckte några mönster, skulle dessa mönster – om de verkligen är mer än en slump – utgöra bevis på gudomligt ursprung och bevarande.

Bruce Metzger skriver dock i *The Manuscripts of the Greek Bible*, s. 9, att vissa tidiga kristna använde en form av numerologi, kallad gematria, för att hitta särskilda betydelser i siffror. I Barnabasbrevet (100 e.Kr.) använde de antalet av Abrahams män (318) för att visa att Kristus fanns i Första Moseboken. 300 = t, vilket påminde författaren om korset, och 18 är de två första bokstäverna i det grekiska namnet på Jesus. Augustinus av Hippo var till och med medveten om denna användning av gematria. Metzger påpekar att de glömde att beakta att det grekiska språket inte ens hade uppfunnits på Abrahams tid.

Slutsats: Om man skulle använda grekiska bokstäver för att representera siffror, bevisar detta att Washburn använder samma numeriska förkortningar som grekiska skriftlärda vanligtvis använde när de skrev sidnummer och ibland andra siffror.

Fråga: Vad är ”teomatik” i Joh 21:11?

S: ”Teomatik”, som förespråkas av Del Washburn, är en form av biblisk numerologi. Medan ”gematria” är en form av numerologi som försöker hitta mening i siffror, är teomatik annorlunda. Den använder datorer för att omvandla ord till siffror och försöker sedan hitta mening i siffrorna. Personligen har jag inte undersökt teomatik tillräckligt för att tro på den. Mitt syfte här är inte att övertyga dig om någonting, utan bara att försöka ge dig en objektiv inblick med hjälp av en text som utgör ett av hans starkaste exempel. Innan man tittar på summan av siffrorna måste man tilldela siffror till var och en av de grekiska bokstäverna. För den kod som teomatiken använder, se föregående fråga.

Washburns påståenden om teomatik

1. Teomatik, som är en studie av siffror i Bibeln, kan inte upptäcka några nya läror.

2. Den är användbar, eftersom den numeriska komplexiteten visar att detta inte kan vara människors verk, eftersom dessa mönster inte lätt skulle kunna upptäckas utan moderna datorer.

3. Den är användbar för att visa i vilken utsträckning Guds ord har bevarats, och i många fall för att reda ut vilka variationer i manuskripten som är korrekta.

Därför kan man vara en konservativ kristen och antingen acceptera teomatik eller avvisa den.

Fråga: Varför använde Jesus just detta sätt att försonas med Petrus i Joh 21:15–17?

S: Att återupprätta deras relation var en besvärlig stund för Petrus. Jesus kunde ha sagt: ”Jag vet att du älskar mig, så allt är bra”, och sedan gått därifrån omedelbart. Men på detta sätt fick Jesus Petrus att tänka efter och att befästa sitt åtagande att älska Jesus framför allt annat.

F: Varför frågade Jesus Petrus tre gånger i Joh 21:15–17 om han älskade honom?

S: De första två gångerna frågade Jesus Petrus om han älskade honom och använde ordet agape för kärlek. Båda gångerna svarade Petrus att han älskade Jesus med phileo. Tydligen kände Petrus, efter att ha förnekat Jesus, inte att han kunde hävda att han älskade Jesus med agape-kärlek.

Den tredje gången frågade Jesus Petrus om han älskade honom och använde ordet ”phileo”. Petrus blev sårad och undrade om Jesus överhuvudtaget trodde att Petrus älskade honom.

I stället för att försöka rättfärdiga sig själv slutade Petrus att försöka mäta uppriktigheten i sin kärlek och väga den mot sina tidigare oärliga handlingar när han förnekade Jesus. Istället erkände Petrus helt enkelt: ”Herre, du vet allt; du vet att jag älskar dig.”

Jesus visste allt, åtminstone efter sin uppståndelse, och Jesus frågade för att han ville att Petrus skulle svara, inte för att han inte visste. Gud har ställt frågor till människor, vars svar han redan kände till, ända sedan Edens lustgård.

Gud vet hur mycket vi älskar Honom, till och med bättre än vi själva vet. Istället för att försöka berätta för Gud exakt hur djup vår kärlek är, låt oss helt enkelt erkänna att Gud vet och sträva efter att komma närmare Honom och älska Honom mer.

Fråga: Visar Joh 21:15–19 att Petrus var den förste påven, som vissa romersk-katoliker hävdar?

S: Nej, det visar snarare att Petrus hade gjort fel när han förnekade Jesus tre gånger, att Jesus återinsatte Petrus och att Petrus hade ansvar som apostel. Petrus förnekade Jesus tre gånger, så Jesus frågade Petrus tre gånger om han älskade Jesus.

F: Hur profeterade Joh 21:18 om Petrus död?

S: Jesus sade att Petrus skulle dö, och tyngdpunkten låg både på situationen före hans död och på Petrus inställning. Enligt kyrkans tradition korsfästes Petrus i Rom. Petrus korsfästes upp och ner, på hans egen begäran, eftersom han inte ansåg sig värdig att dö på samma sätt som Jesus dog.

I verket *On the Twelve Apostles* (ANF vol. 5, s. 254–255) står det: ”Petrus predikade evangeliet i Pontus, Galatien och Kappadokien [alla i Mindre Asien], samt i Betania, Italien och Asien, och korsfästes därefter av Nero i Rom med huvudet nedåt, eftersom han själv hade önskat att lida på det sättet.”

Fråga: Hur dog alla apostlarna enligt Joh 21:18?

S: I verket *Om de tolv apostlarna* (ANF vol. 5, s. 254–255) står det: ”Petrus predikade evangeliet i Pontus, Galatien och Kappadokien [alla i Mindre Asien], samt i Betania, Italien och Asien, och korsfästes därefter av Nero i Rom med huvudet nedåt, eftersom han själv hade önskat att lida på det sättet.”

Andreas predikade för skyterna [i Ryssland] och thrakerna och korsfästes, upphängd på ett olivträd i Patras, en stad i Akaja [i Grekland]; och där begravdes han också.

Johannes, återigen i Asien, förvisades av kung Domitianus till ön Patmos, där han också skrev sitt evangelium och fick den apokalyptiska synen; och under Trajanus tid avled han i Efesos, där man sökte efter hans kvarlevor, men de kunde inte hittas.

Hans bror Jakob blev, när han predikade i Judeen, halshuggen av tetrarken Herodes och begravdes där. Eusebius 2:9 säger att han halshöggs.

Filip predikade i Frygien [i Mindre Asien] och korsfästes i Hierapolis med huvudet nedåt under Domitians tid och begravdes där.

Bartholomeus predikade återigen för indianerna, till vilka han också överlämnade Matteusevangeliet, och korsfästes med huvudet nedåt och begravdes i Albanum, en stad i Stora Armenien.

Och Matteus skrev evangeliet på hebreiska och gav ut det i Jerusalem, och somnade in i Hierees, en stad i Parthien [Iran]. Papias (95–110 e.Kr.) berättar också att Matteusevangeliet skrevs på hebreiska.

Och Tomas predikade för partherna, mederna, perserna, hyrkanierna, baktrierna och margierna (magierna?) [alla i Iran och Afghanistan samt de forna sovjetrepublikerna], och genomborrades i de fyra kroppsdelarna med ett tallspjut i Calamene, staden i Indien, och begravdes där.

Och Jakob, Alfaios son, stenades till döds av judarna när han predikade i Jerusalem och begravdes där intill templet. Josh McDowell säger att han korsfästes.

Judas, som också kallas Lebbaeus, predikade för folket i Edessa och för hela Mesopotamien, och som somnade in i Berytus och begravdes där. Josh McDowell säger att han dödades av pilar.

Simon Zeloten, son till Kleopas, som också kallas Judas, blev biskop i Jerusalem efter Jakob den Rättfärdige (Herrens bror), och somnade in och begravdes där vid en ålder av 120 år. Josh McDowell säger att han korsfästes.

Och Matthias, som var en av de sjuttio, räknades in bland de elva apostlarna, predikade i Jerusalem, avled och begravdes där.

Och Paulus blev apostel ett år efter Kristi himmelsfärd; och med början i Jerusalem fortsatte han så långt som till Illyrien, Italien och Spanien, där han predikade evangeliet i trettiofem år. Och under Neros tid halshöggs han i Rom och begravdes där.”

Dessutom besökte aposteln Tomas enligt legenden norra Indien under Gondophares och predikade där. Gondophares regerade från ca 19 e.Kr. till 45 e.Kr.

s. 25”

Fråga: Hur låter vissa människor idag sig distraheras av onödiga frågor i Joh 21:20–23?

S: Det är helt i sin ordning att ställa frågor, men om du inte kan ställa alla dina frågor, se till att få den viktigaste informationen först. När en icke-troende ifrågasätter något om Bibeln kan du först fråga honom eller henne i gengäld: ”Om jag besvarade den här frågan, skulle det då föra dig närmare ett beslut att ta emot Kristus?” Om svaret är ”nej”, fråga då: ”Vad skulle föra dig närmare att ta emot Jesus som din Herre och Frälsare?”

s. 25”

F: Vad säger Jesus här om Johannes i Joh 21:22–23?

S: Egentligen talar Jesus här mer om Petrus än om Johannes. Jesus säger att Petrus är alltför nyfiken och oroar sig för hur Johannes ska dö. (Petrus antog förmodligen att eftersom Jesus hade talat om Petrus död, ville han höra om Johannes död.) Jesus säger att även om Johannes skulle förbli vid liv tills Jesus återvände, så är det inte Petrus sak att bekymra sig om.

Tertullianus, som skrev mellan år 198 och 220 e.Kr. i ”En avhandling om själen”, kap. 50, s. 227–228, säger att det hade funnits en felaktig förväntan om att Johannes skulle leva kvar tills Herrens återkomst.

I verkligheten dog Johannes en naturlig död. Han levde längre än någon av de andra apostlarna, och Johannes fick faktiskt se Jesus igen innan han dog: i en syn i Uppenbarelseboken.

Vi bör känna oss trygga med det faktum att det finns vissa saker som Gud inte vill att vi ska veta just nu. Till exempel finns det genom hela Nya testamentet, , tanken att Kristus kan återvända när som helst, så vi bör hålla utkik efter honom och vara noga med hur vi lever. Denna lära, som kallas ”Kristi nära förestående återkomst”, framgår av 1 Tessalonikerbrevet 4:15, där Paulus själv inte visste om Kristus skulle återvända innan Paulus dog eller inte.

Fråga: Vad är det som är intressant med grekiskan i Joh 21:24?

S: Manuskript skrevs ofta med versaler, och i många fanns det inga mellanslag mellan orden. Detta ger dock sällan upphov till någon tvetydighet i betydelsen. Här finns ett känt undantag. De grekiska bokstäverna kan lika gärna betyda ”Vi vet” som ”Jag vet med säkerhet”. De grekiska manuskript som har mellanslag mellan orden anger dock alla ”Vi vet”. Det finns dock ingen betydelsefull skillnad mellan ”Vi vet” och ”Jag vet med säkerhet”.

F: Varför finns det i Joh 21:25 ingen redogörelse för alla de andra saker som Jesus gjorde?

S: Många verkar ha tillräckligt svårt att ta till sig det som står skrivet om Jesus. Även i Jesu liv fanns det många fakta som inte var viktiga, till exempel i vilken ställning han sov, hans längd, vikt, hur han åt osv. Genom tron litar vi på att Gud har bevarat allt vi behöver veta för oss, och vi bör vara flitiga med att läsa allt detta.

F: Vilka bevis finns det i Johannesevangeliet för att Johannes skrev Johannesevangeliet?

S: Den tidiga kyrkan accepterade enhälligt att Johannesevangeliet var skrivet av aposteln Johannes.

p66 (Bodmer II Papyrii) (daterat till ca 175 eller ca 125–150 e.Kr.) innehåller större delen av Johannesevangeliet. Titeln som anges i Bodmer p66 är ”Johannesevangeliet”. Du kan se ett fotografi av det i The Text of the Earliest New Testament Greek Manuscripts, s. 378.

Nästan träffar: Även om Ignatius, Barnabasbrevet och ”Till Diognetus” anspelar på Johannes, och Justinus Martyr citerar Johannes och säger att orden var Jesu, nämnde de inte Johannes vid namn.

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) var den förste som nämnde att evangeliet var författat av Johannes, enligt både min egen studie och *Believer’s Bible Commentary*, s. 1463. Han skriver ”Johannes säger” och citerar sedan Johannes 1:1a i *Teofilus till Autolykos*, bok 2, kap. 22, s. 103.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) nämner i *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 16.2, s. 440, aposteln Johannes tillsammans med de andra evangelisterna. I bok 3, kap. 11.1–2, s. 426, citerar han Johannes 1:1, 10, 11, 14 som författat av Johannes.

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) nämner i *Stromata*, bok 2, kap. 15, s. 361 att Johannesevangeliet är författat av aposteln Johannes.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) nämner ”Johannes i sitt evangelium” och citerar sedan Johannes 1:1. Mot Noetus-kätteriet, kap. 14, s. 228

Cyprianus, biskop av Kartago (ca 246–258 e.Kr.), citerar ur Johannesevangeliet som författat av Johannes i ”Avhandling 12”, den tredje boken, 24,25, s. 542.

Novatianus citerar i *Om treenigheten*, kap. 13, s. 622 (257 e.Kr.) Johannes 1:14 och säger att det är skrivet av Johannes. Han har också många andra citat av Johannes.

I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1463, står det att fram till 1800-talet var det ingen som förnekade att Johannes var författaren till Johannesevangeliet, förutom en obskyr sekt som kallades alogiterna.

När det gäller Johannes-evangeliets tillförlitlighet i allmänhet, se de tre följande frågorna.

F: När skrevs Johannesevangeliet?

S: Vi har ett fragment av Johannesevangeliet, kallat John Rylands-manuskriptet, som enligt kol-14-datering dateras till 117–138 e.Kr., så det måste ha skrivits före den tiden. Johannesevangeliet skrevs troligen mellan 70 e.Kr. och 125 e.Kr.

Olika författares åsikter

I The New Geneva Study Bible, s. 1656, står det att kyrkans tradition tyder på att det var omkring år 90 e.Kr.

I *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 267, anges att det troligen skrevs mellan år 85 och 95 e.Kr. Vissa kritiker har försökt datera det så sent som till år 150 e.Kr. utifrån likheter med gnostiska skrifter. Andra daterar det så tidigt som till år 45–66 e.Kr.

I *Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 268, står det att arkeologiska fynd stöder Johannes 4:11; 5:2–3, att ordstudier av exempelvis *synchrontai* i Johannes 4:9 samt Döda havsrullarna ger stöd för en tidig datering av Johannesevangeliet.

I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 534, står det att Johannesevangeliet skrevs ”någon gång mot slutet av det första århundradet e.Kr.”

Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 954, anger att det fjärde evangeliet är senare än de övriga, men att det redan omkring år 150 e.Kr. tycks ha varit känt och omnämnts av författare. Kanske är år 100 e.Kr. ett troligt datum, även om det kan vara något senare än så.

Bevis:

Enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 937, var Johannes väl förtrogen med detaljer om Jerusalem före dess förstörelse, såsom Betesda-dammen (Joh 5:2) och stenbeläggningen (Joh 19:13). Använde viss terminologi som också användes i Qumran En sammanställning av evangelierna, kallad Egerton Papyrus 2, innehåller Johannes 5 och är daterad till senast år 150 e.Kr. (Se Believer’s Bible Commentary, s. 1464, för mer information om detta.)

Valentinus citerade Johannesevangeliet i sitt ”Sannings-evangelium”, skrivet omkring år 140 e.Kr.

I de romerska katakomberna finns målningar av Kristus som den gode herden och uppväckelsen av Lasarus, daterade till omkring år 150 e.Kr.

Fråga: Hur vet vi att det vi har idag i Johannesevangeliet är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns åtminstone tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35. Det medges öppet att detta i slutändan innebär en viss grad av förtroende för Gud. Om Gud verkligen ville förmedla något, skulle Gud vilja att det bevarades.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Här är några av de kristna och icke-kristna författare som hänvisade till verser i Johannesevangeliet.

Märkligt nog finns det ingenstans i 1. Klemensbrevet som kan betraktas som en hänvisning till Johannesevangeliet. Johannesevangeliet var det sista evangeliet som skrevs, och 1. Klemensbrevet skrevs så tidigt (96–98 e.Kr.), så Johannesevangeliet kanske ännu inte hade nått Klemens i Rom.

Ignatius (110–117 e.Kr.) anspelar på Johannes 3:8: ”Ty den vet både varifrån den kommer och vart den går.” Ignatius brev till filadelfierna, kap. 7, s. 83. I The Believer’s Bible Commentary, s. 1463, sägs det också att Ignatius anspelar på Johannes.

De äldste (95–117 e.Kr.) [Papias?] citerar halva Johannes 14:2 som ”Herren sade”: ”att Herren av denna anledning sade: ’I min Faders hus finns många boningar:’” fragment 5, s. 154

Ignatius av Antiochia (ca 100–117 e.Kr.) anspelar på Johannes 3:8. ”Ty den vet både varifrån den kommer och vart den går.” Ignatius brev till filadelfierna, kap. 7, s. 83

Mathetes till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.), kap. 6, s. 27, anspelar på Johannes 17:11, 14, 16. ”Kristna bor i världen, men är inte av världen.”

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 6, s. 141, anspelar på Johannes 1:14: ”Han skulle uppenbaras i köttet och vistas bland oss.”

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) citerar Johannes 3:5 som ett uttalande av Jesus och parafraserar Johannes 3:14.

Tatians *Diatessaron* (ca 172 e.Kr.) citerar 828,0 av de 879 verserna i Johannesevangeliet, vilket motsvarar 94,2 %. Det är alla utom 51,0 verser. Diatessaron innehåller Johannes 1:1–5, 1:7–28; 1:29f (19 av 21 ord); 1:30–40; 1:41a (14 av 18 ord); 1:42a (19 av 22 ord); 1:43–51; 2:1–11,14; 2:16–22,23f (11 av 24 ord); 2:24–25; 3:1–36; 4:1–2,3a (3 av 8 ord); 4:4–44; 4:45a (10 av 26 ord); 4:46–54; 5:1; 5:2m (5, inte 7, 7 ord); 5:3–47; 6:1m (4, inte 6, 2 ord); 6:2f (6/14 ord); 6:3–4; 6:5a (17/23 ord); 6:6–9; 6:10m (inte 7, 7, inte 8 ord); 6:12–18; 6:19m (6, inte 14, 2 ord); 6:21a (7/18 ord); 6:22a (4/37 ord); 6:23–71; 7:1–52; 8:12–18; 8:19f (25/26 ord); 8:20–24; 8:25a (10/17 ord); 8:26–59; 9:1–41; 10:1–42; 11:1–57; 12:1–11; 12:12f (15/17 ord); 12:13; 12:16–50; 13:1–30; 13:31f (12/17 ord); 13:32–36; 13:37f (6/18 ord); 13:38a (8/21 ord); 14:1–31; 15:1–27; 16:1–33; 17:1–26; 18:1–2; 18:4–10; 18:11m (4, inte 8, av 11 ord); 18:12–24; 18:25a (7/24 ord); 18:26; 18:28f (13/26 ord); 18:29–37; 18:38a (13/24 ord); 18:39–40; 19:2a (11/16 ord); 19:4–17; 19:19–37; 19:38m (inte 2 6 inte 4 ord); 20:2–19; 20:20m (inte 10 4 inte 3 ord); 20:21–31; 21:1–25. Bråkdelarna anger andelen citerade grekiska ord i förhållande till det totala antalet grekiska ord.

Kristna i Wien och Lugdunum (177 e.Kr.) citerar Johannes 16:2. ANF vol. 8 s. 779

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) skriver: ”Johannes säger” och citerar sedan Johannes 1:1a. Teofilus till Autolycus, bok 2, kap. 22, s. 103

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar Johannes 1:14 som om det vore av Johannes. Irenaeus, Mot kätterierna, bok 1, kap. 8.5, s. 328–329. Irenaeus citerar Johannes 1:6 i Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 11.4, s. 427.

Muratoriska kanon 1. (ca 190–217 e.Kr.) ”Det fjärde evangeliet är Johannes.”

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) ”Johannes skrev sitt evangelium.” *Stromata*, bok 5, kap. 12, s. 463

Tertullianus (ca 213 e.Kr.) citerar Johannes 1:14 och säger att det var skrivet av Johannes och ”i Johannesevangeliet” i *Mot Praxeas*, kap. 226, s. 622.

Tertullianus (207/208 e.Kr.) betonar att Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Uppenbarelseboken och många av Paulus’ brev är författade av sina respektive författare i ”Fem böcker mot Marcion”, bok 4, kap. 5, s. 350.

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) säger, när han diskuterar Johannes 1:1–3, att detta evangelium skrevs av den välsignade Johannes i *Mot Noetus’ kätteri*, kap. 14, s. 228.

Hippolytus nämner ”Johannes i sitt evangelium” och citerar sedan Johannes 1:1 i ”Mot Noetus’ kätteri”, kap. 14, s. 228.

Origenes (ca 225–253/254 e.Kr.) skrev en hel kommentar till Johannesevangeliet.

Origenes (225–254 e.Kr.) nämner Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Origenes, *Mot Celsus*, bok 5, kap. 56, s. 568. Han citerar också Matteus 18:1 i Origenes *Kommentar till Matteus*, bok 13, kap. 14, s. 482.

Origenes citerar Johannes 9:39 i Origenes ”Mot Celsus”, bok 7, kap. 39, s. 626

Novatianus (250–257 e.Kr.) säger att Johannes 1:14 är skrivet av Johannes i ”Avhandling om treenigheten”, kap. 13, s. 622

I ”Avhandling mot Novatian”, kap. 2, s. 657 (254–256 e.Kr.) sägs att Johannes 10:1 är skriven av Johannes, evangelisten.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) nämner ”Johannes evangelium” och citerar sedan Johannes 3:18,19 i *Cyprianus av Kartagos avhandlingar – Vittnesbörd*, kap. 31, s. 543. Se även *Avhandling 2*, andra boken, kap. 1, s. 516. Se även hans citat av Johannes 15:18–20 som författat av Johannes i *Cyprianus traktater*, traktat 3, kap. 29, s. 542

Brevet från de romerska äldste till Cyprianus (250–251 e.Kr.) citerar Johannes 10:11–12. Det citerar också Johannes 16:17. Båda dessa angavs som ”av Herren själv” i »Cyprianus brev«, brev 2, s. 280.

Firmilian av Caesarea till Cyprianus (256 e.Kr.) citerar Johannes 20:22,23 som ”i evangeliet”. Brev 74, kap. 16, s. 384

Firmilian av Caesarea till Cyprianus (256 e.Kr.) citerar Johannes 17:21. Brev 74, kap. 3, s. 391

Nemesianus av Thubunae vid det sjunde konciliet i Kartago, s. 566 (ca 256 e.Kr.), citerar Johannes 3:5 och senare Johannes 3:6.

Libosius av Vaga vid det sjunde konciliet i Kartago, s. 569 (ca 256 e.Kr.) citerar en fjärdedel av Johannes 14:6: ”Herren säger: ’Jag är sanningen.’”

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.): ”Det var ’i slutet av sabbaten’, som Matteus har sagt; det var ’tidigt, när det ännu var mörkt’, som Johannes skriver; det var ’mycket tidigt på morgonen’, som Lukas uttrycker det; och det var ’mycket tidigt på morgonen, vid soluppgången’, som Markus berättar för oss. Således har ingen tydligt visat oss den exakta tidpunkten då Han uppstod.” Brev 5 till biskopen Basilides, s. 94. Dionysius av Alexandria accepterade att Johannesevangeliet var skrivet av ”Johannes”, men han ifrågasatte om det var skrivet av aposteln eller av en annan Johannes.

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) citerar hela Johannes 20:1 i Brevet till biskopen Basilides, kanon 1, s. 95

Hymenaeus brev (268 e.Kr.) hänvisar till Johannes 1:3–4,18

Adamantius (ca 300 e.Kr.): ”Håller du med om jag visar utifrån evangelierna att de inte är påhitt?” … ”Kristi lärjungar skrev dem: Johannes och Matteus; Markus och Lukas.” *Dialog om den sanna tron*, första delen, ”b 5”, s. 41

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar hela Johannes 1:17 som skrivet av evangelisten Johannes. ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, kap. 11, s. 160.

Arnobius (297–303 e.Kr.) anspelar på Johannes 8:46: ”Vad är det då som tvingar er, vad är det som driver er att smäda, att håna, att hysa ett obevekligt hat mot Honom som ingen människa kan anklaga för något brott?” (Arnobius, Mot hedningarna, bok 1, kap. 64, s. 432)

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Jesus som Guds Ord och citerar Johannes 1:1 som av evangelisten Johannes i ”Kommentar till världens skapelse”. Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) nämner Matteus, Markus och Lukas i ”Kommentar till den välsignade Johannes’ Uppenbarelsebok”, från fjärde kapitlet, verserna 7–10, s. 348

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) hänvisar till Johannesevangeliet. Ur Fragment 5.7, s. 282

Methodius (270–311/312 e.Kr.) citerar Johannes 1:1–2 i ”Utdrag ur verket om de skapade tingen”, kap. 6, s. 381

Athanasius (318 e.Kr.) citerar från Johannes 3:3,5. ”Han [Jesus] säger själv i evangelierna: ’Jag har kommit för att söka och rädda det förlorade.’” *Ordet blir kött*, kap. 14, s. 43. Före konciliet i Nicea hänvisar Athanasius till Johannes 1:1 (citat i *Mot hedningarna*, kap. 42, s. 26) 1:3 (citerat som ”Johannes ord” i *Ordet blir kött*, kap. 2.6, s. 37); 3:3,5; 9:32,33 (citerat i *Ordet blir kött*, kap. 39.6, s. 57); 10:17,18 (anspelning i *Ordets inkarnation*, kap. 22.3, s. 48); 10:37 (citerat i *Ordets inkarnation*, kap. 18.2, s. 46); 12:32 (citerat i *Ordets inkarnation*, kap. 25.4, s. 50); citat ur den mellersta tredjedelen av 14:9 (Mot hedningarna, kap. 45, s. 28); citat ur en fjärdedel av 14:10 (Mot hedningarna, kap. 47:2, s. 29). Athanasius hänvisar inte till några andra verser i Johannesevangeliet före Nicea, men han hänvisar till många andra verser i Johannesevangeliet efter Nicea.

Lactantius (ca 303–320/325 e.Kr.) citerar Johannes 1:1–3 som ”Johannes lärde också så här.” *De Divini Institutio*, bok 4, kap. 9, s. 107

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar Johannes 1:1–3 och Johannes 1:18 som skrivna av Johannes. *Epistles on the Arian Heresy*, kap. 4, s. 292

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar Johannes 5:1 som ”Herren själv vittnade”. *Epistles on the Arian Heresy*, kap. 11, s. 295

Se nästa fråga för att ta reda på vilka verser och versdelar som citerades och vilka som inte citerades.

Efter Nicea

Eusebius Kyrkohistoria (318 e.Kr.), bok 3, kap. 24, s. 152, behandlar de fyra evangelierna: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 152

Juvencus (329 e.Kr.) skrev ett episkt diktverk som förenade de fyra evangelierna.

Eustathius (före 337 e.Kr.)

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) nämner att Lasarus kom ut ur graven och att Herren sade: ”Kom ut”. Han citerar en del av Johannes 11:43 och säger att Jesus yttrade dessa ord. *Select Demonstrations*, demonstration 8, kap. 14, s. 379

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) citerar en del av Johannes 15:15 och säger att det var Jesus som sa det. Utvalda bevis, bevis 1, kap. 8, s. 348

Serapion (efter 362 e.Kr.)

Faustinus (400-talet)

Josippus (400-talet)

Zeno (400-talet) hänvisar till Johannes 3:13

Hegemonius (mitten av 300-talet e.Kr.), som översätter Archelaus (262–278 e.Kr.), citerar Johannes 8:44 och anger att orden yttrades av Jesus. (Archelaus talar) ”Disputation with Manes”, kap. 31, s. 205

Theodor av Heraklea (355 e.Kr.)

Victorinus av Rom (efter 363 e.Kr.) hänvisar till Johannes 1:3–4

Athanasius (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) hänvisar med auktoritet till Johannes, Lukas, Matteus och Markus. Om treenigheten, bok 10, kap. 43, s. 193

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Johannes som en del av Nya testamentet. Den citerar hela Johannes 1:1–3.

Den schismatiske Lucifer av Cagliari (370/371 e.Kr.) hänvisar till Johannes 3:13; 10:8; 14:15, 17, 22

Efraim/Efrem den syriske (350–378 e.Kr.) citerar Johannes 11:6 i *Tre predikningar*, predikan 1, kap. 11, s. 309

Basilius av Kappadokien (357–379 e.Kr.) citerar Johannes 1:1a som av Johannes i *Om Anden*, kap. 6.14, s. 8

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar Johannes 1:1 som skriven av Johannes den Gudomlige i föreläsning 12.1, s. 72

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370/390 e.Kr.) hänvisar till vart och ett av de fyra evangelierna.

Ambrosius av Milano (340–390 e.Kr.)

Apollinaris av Laodicea (ca 390 e.Kr.)

Phoebadius (efter 392 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.) nämner två evangelister: Matteus och Johannes. Brev 3, kap. 11.1, s. 51

Gregorius av Elvira (efter 392 e.Kr.)

Amphilochius (–397 e.Kr.) citerar Johannes i Iambi ad Seleucum

Gregorius av Nyssa (335–397 e.Kr.) säger att Johannes 1:3 är skrivet av Johannes i *Mot Eunomius*, bok 2, kap. 7, s. 112

Didymus den blinde (398 e.Kr.) hänvisar till Johannes 3:13 och andra avsnitt.

Den syriska ”Stegboken” (=Liber Graduum) (350–400 e.Kr.)

Asterius av Emesa (ca 400 e.Kr.)

Den syriska katalogen över St. Katarina (ca 400 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner Johannesevangeliet i *Panarion*, avsnitt 3, kap. 44, s. 342. Han hänvisar också till Johannes 1:42; 2:12; 3:13; 5:1; 8:39, 57; 10:11; 12:32; 13:18; 16:13

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Gaudentius (efter 406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) skrev ner 88 predikningar om Johannesevangeliet. Han sade att det skrevs av Sebedeus son, åskans son, som innehar himmelens nycklar.

Chromatius (407 e.Kr.)

Severian (efter 408 e.Kr.)

Niceta av Remesianus (366–ca 415 e.Kr.) hänvisar till Johannes 6:64; 10:38; 11:25; 16:27; 20:23

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) anspelar på Matteus 26:47–50; Markus 14:43–46; Lukas 22:47–48 och Johannes 18:3–9. Försvar mot pelagianerna, kap. 8, s. 124

Sulpicius/Sulpitius Severus (Martins elev) (363–420 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Hieronymus (317–420 e.Kr.) nämner vart och ett av de fyra evangelierna vid namn i brev 53.9, s. 101.

Sozomon (370/380–425 e.Kr.) Sozomons Kyrkohistoria

Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.) hänvisade till alla fyra evangelierna i sitt verk ”Harmonin mellan evangelierna”.

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) säger att Johannes 1:11 är skrivet av evangelisten Johannes, enligt Johannes Cassianus ”De sju böckerna”, bok 3.7, s. 577

Marcus Eremita (efter 430 e.Kr.)

Nonnus (431 e.Kr.)

Paulinus av Nola (431 e.Kr.)

Paul av Emesa (efter 432 e.Kr.)

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Speculum (500-talet) hänvisar till Johannes 13:10 och andra bibelställen.

Sokrates av Konstantinopel (ca 400–439 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (-450 e.Kr.) (uttalas HESS-us) hänvisar till alla fyra evangelierna, inklusive Johannes 1:3–4,13; 3:13; 6:47; 10:8; 11:25; 12:32; 16:23; 17:11,24

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.)

Prosper Tyro av Aquitaine (426–465 e.Kr.)

Varimadum (445/480 e.Kr.) hänvisar till Johannes 8:16 och andra avsnitt.

Bevis från kättare och förfalskade skrifter

Den enkratitiske kättaren Tatian (ca 172 e.Kr.) skrev en sammanställning av de fyra evangelierna som kallas Diatessaron, vilket betyder ”genom [de] fyra”. I den hänvisar han till 828,05 verser i Johannes. Det är 94,2 % av hela Johannesevangeliet.

Apostoliska konstitutioner (375–380 e.Kr.)

De gnostiska kättarna Basilides och Valentinus enligt Hippolytus

Den gnostiske kättaren Heracleon hänvisar till Johannes 1:26; 4:51 enligt Origenes.

Priscillian (ca 385 e.Kr.) hänvisar till Johannes 8:25 och andra verser.

Den arianske kättaren Eunomius av Cyzicus (ca 360–ca 394 e.Kr.) citerar delar av Johannes 1:3 som av ”den välsignade Johannes” i sitt Apologetiska brev, kap. 26, s. 71

Kättaren Pelagius hänvisar till Johannes 7:37 och andra avsnitt.

Den manikeiska kättaren Faustus-Milevis (383–400 e.Kr.) citerar Johannes 3:3 som om det vore i evangeliet; se Augustinus’ Svar till Faustus den manikeiske, bok 24, kap. 1, Nicene and Post-Nicene Fathers, First Series, vol. 4, s. 317

Den donatistiske kättaren Tyconius (efter 390 e.Kr.) hänvisar till Johannes 7:39 och andra bibelställen.

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (428 e.Kr.)

Vi har fortfarande alla dessa idag.

3. De äldsta manuskripten vi har av Johannes visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

s. 2 Johannes 12:12–15 (500-talet)

500-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 5 (=Papyrus Oxyrhynchus 208 1781) Johannes 1:23–31, 33–40; 16:14–30; 20:11–17, 19–20, 22–25 (47 verser) tidigt 300-tal. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av det på s. 62. Där står det att manuskriptet är av normal kvalitet, förutom att kopisten hade en tendens att utelämna onödiga pronomen och konjunktioner. Det är en västerländsk text.

300-talet – 1968 – *The Text of the New Testament* innehåller också Johannes 1:41.

Tidigt 300-tal – 1999 – *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*. Den visar att Johannes 1:41 finns med, men ingen av bokstäverna är särskilt tydlig.

s. 6 Johannes 10:1–2, 4–7, 9–10; 11:1–8, 45–52 (400-talet) Stämmer överens med Vaticanus.

400-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 22 (=Papyrus Oxyrhynchus 1228) (ca 250 e.Kr.) Johannes 15:25–27; 16:1–2, 21–32

300-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 28 (=Papyrus Oxyrhynchus 1596) (300-talet) Johannes 6:6-12, 17-22

300-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 36 Johannes 3:14–18, 31–32, 34–35 (blandad text från 500-talet.

600-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet saknar 3:34–35.

s. 39 (=Papyrus Oxyrhynchus 1780) Johannes 8:14–22, första halvan av 3:e århundradet. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns en bild av den på s. 138. Där står det också att s. 39 är ordagrant identisk med Vaticanus, vilket gör den till en alexandrinsk text.

300-talet – 1968 – Nya testamentets text.

Första hälften av 300-talet – Philip Comfort, C.H. Roberts och T.C. Skeat.

300-talet – Aland (3:e upplagan) och Aland (4:e reviderade upplagan).

s. 44a Johannes 10:8–14 (6:e till 7:e århundradet)

600- till 700-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 44b Johannes 9:3–4; 12:16–18, samt Matt 17:1–3, 6–7; 18:15–17, 19; 25:8–10 (600- till 700-talet)

600- till 700-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 45 Chester Beatty I. Stora delar av alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Innehåller Johannes 4:51,54; 5:21,24; 10:7–25; 2 fullständiga av 16 bokstäver i 10:30; 10:31–11:10; 11:18–36,42–57. Den avskrevs 100–150 e.Kr. (tidigare ansågs den vara från slutet av 200-talet eller början av 300-talet.) I boken *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns ett fotografi av en sida ur den på s. 146. I *A General Introduction to the Bible*, s. 389, anges att den ursprungliga rullen bestod av cirka 220 blad, varav vi har 30 blad: 2 blad från Matteus, 2 från Johannes, 6 från Markus, 7 från Lukas och 13 från Apostlagärningarna.

300-talet – 1968 – The Text of the New Testament

300-talet – 1975 – Aland m.fl. Tredje upplagan

300-talet – 1998 – Aland m.fl. Fjärde reviderade upplagan

Slutet av 200-talet eller början av 300-talet – 1999 – Den fullständiga texten från de äldsta Nya testamentets manuskripten.

p52 John Rylands-papyrusen (fragment på 2 1/2 × 3 1/2 med delar av Johannes 18:31–33) 117–138 e.Kr. Ett annat fragment, Johannes 18:37–38, anses allmänt härröra från samma rulle och kallas också John Rylands-papyrusen. Detta är en del av rättegången inför Pilatus, där Jesus medger att han är en kung.) Du kan se ett fotografi av John Rylands-papyrusen i Wycliffe Bible Dictionary s. 937, New International Dictionary of the Bible s. 534, Greek Manuscripts of the Bible s. 62–63 och A General Introduction to the Bible s. 388.

Början av 200-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 55 Johannes 1:31–33, 35–38 (600- till 700-talet)

600- till 700-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 59 Johannes 1:26, 28, 48, 51; 2:15–16; 11:40–52; 12:25, 29, 31, 35; 17:24–26; 18:1–2, 16–17, 22; 21:7, 12–13, 15, 17–20, 23 (700-talet)

600-talet – 1968 – Nya testamentets text.

s. 60 Johannes 16:29–30, 32–17:6; 17:8–9, 11–15, 18–25; 18:1–2, 4–5, 7–16, 18–20, 23–29, 31–37, 39–40; 19;-3,5-8,10-18,20,23-26 (700-talet) Alexandrinsk text.

600-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet.

s. 63 Johannes 3:14–18; 4:9–10 (ca 500 e.Kr.)

600-talet – 1968 – Nya testamentets text.

ca 500 e.Kr. – 1968 – Nya testamentets text.

s. 66 Bodmer II-papyrierna (808,5 verser: Johannes 1:1–6:11, 6:35b–14:26,29–30; 15:2–26; 16:2–4; 16:6–7; 16:10–20:20; 20:22–23; 20:25–21:9; 21:12,17 (fragment av Johannes 19:16) (Johannes 7:53–8:11 fanns aldrig med.) (daterade till ca 175 eller ca 125–150 e.Kr.) Vi har 104 blad och fragment av 40 andra blad. Ett fotografi av Johannes 6:58–64 från Bodmer II-papyrusen finns i *New International Dictionary of the Bible*, s. 1003. I *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns fotografier av s. 66 på s. 368–370. Där påpekas att manuskriptet skrevs av en professionell skrivare, med två korrekturläsare som gjorde rättelser. I *The Archaeology of the New Testament* (Finnegan), s. 381, visas att sidan 137 är mycket fragmentarisk och innehåller en del av Johannes 19:16. För övrigt är titeln på * * Bodmer s. 66 ”Johannes evangelium”. Du kan se ett fotografi av den i *The Text of the Earliest New Testament Greek Manuscripts*, s. 378.

100–150 e.Kr. – 1960 – Hunger enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

ca 200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament

200–250 e.Kr. – 1987 – Hunter enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

Mitten av 200-talet e.Kr. – 1999 – *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* nämner att detta är den tidigaste texten som utelämnar Johannes 7:53–8:11 (avsnittet om den äktenskapsbrytande kvinnan). Detta dateringsgrunder bygger delvis på att handstilen i Papyrus Oxyrhynchus 1074 av 2 Mosebok från 200-talet stämmer överens i mycket hög grad.

p75 Bodmer 14/15 Papyrii (större delen av Lukas och Johannes. Johannes 1:1–11:45; 11:48–57; 12:3–13:1; 13:8–9; 14:8–15; del av 14:16; 14:17–29; 15:7–8) 175–200 e.Kr. eller 175–225 e.Kr. (Johannes 7:53–8:11 fanns aldrig med.) Ursprungligen 144 blad, av vilka 102 har bevarats) Mycket likt Vaticanus (A General Introduction to the Bible, s. 390) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns en bild av en del av den på s. 496. Där står det att en professionell skrivare skrev detta manuskript. Ett fotografi av en del av Bodmer 14/15-papyusrullen finns i New International Dictionary of the Bible, s. 706.

Början av 300-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet anger att verserna är Johannes 1:1–13:1–; 14:8–15:8 med luckor.

Slutet av 200-talet (ca 175 e.Kr.) – 1999 – Den fullständiga texten från de äldsta Nya testamentets manuskripten.

s. 76 Johannes 4:9,12 (500-talet)

500-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet.

s. 80 Johannes 3:34, följt av tolkning. Mitten av 300-talet.

Mitten av 300-talet – 1999 – Den fullständiga texten i de äldsta Nya testamentets manuskripten.

s. 90 Johannes 18:36–19:7 (ca 175 e.Kr.) I *Den fullständiga texten av de tidigaste Nya testamentets manuskripten* finns ett fotografi som visar en del av s. 90 på s. 610.

Mitten till slutet av 200-talet – 1999 – Den fullständiga texten i de äldsta manuskripten från Nya testamentet.

s. 93 Johannes 13:15–17 (500-talet)

s. 95 Johannes 5:26–29, 36–38. 300-talet. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av den på s. 620.

300-talet – 1999 – The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts.

s. 106 (= Papyrus Oxyrhynchus 4445) Johannes 1:29–35; 40–46 (300-talet)

s. 107 (= Papyrus Oxyrhynchus 4446) Johannes 17:1–2; 11 (300-talet)

s. 108 (= Papyrus Oxyrhynchus 4447) Johannes 17:23–24; 18:1–5 (3:e århundradet)

s. 109 (=Papyrus Oxyrhynchus 4448) Johannes 21:18–20; 21:23–35 (300-talet)

0162 (=Papyrus Oxyrhynchus 847) Johannes 2:11–22. Sent 3:e eller 4:e århundradet. I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns en fotografisk avbildning av den på s. 632.

Sent 3:e eller tidigt 4:e århundradet (ca 300 e.Kr.) – 1999 – The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts.

0217 – Delar av Johannes 12:1 och eventuellt andra verser

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.) och Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) innehåller hela Johannesevangeliet utom Johannes 7:53–8:11.

Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr. innehåller hela Johannesevangeliet utom Johannes 6:50–8:52.

Washington-kodexen (4:e/5:e århundradet) har bevarat hela Johannesevangeliet med undantag för Johannes 14:25–16:7.

Sinaitisk syrisk, 4:e–7:e århundradet

T (500-talet) Johannes 3:13,15; 5:1,3; 6:36,47,52,58 och troligen andra verser.

Chester Beatty McAc1390 (troligen 400-talet) från Dishna (nära Nag Hamadi) innehåller Johannes 10:8–18:38 på sahidisk koptiska.

Cambridge 5:e/6:e århundradet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Ephraemi Rescriptus [C] 500-talet

Gotiska 493–555 e.Kr.

Etiopiskt [Eth] från ca 500 e.Kr.

Observera att manuskript fram till år 200 e.Kr. (s. 45, s. 52, s. 66, s. 75, s. 90) innehåller 855 av de 878 verserna i Johannesevangeliet (97 %). De omfattar verserna 1:1–7:52; 8:12–14:30; 15:2–26; 16:2–4, 6–7, 10–33; 17:1–20:20; 20:22, 23, 25–31; 21:1–9, 12, 17. (dock inte 7:53–8:11).

Om man lägger till verser ur Johannesevangeliet i Diatessaron (ca 172 e.Kr.) som inte finns i manuskripten fram till år 200 e.Kr., skulle det tillkomma ytterligare 16 verser: Johannes 14:31; 15:1; 15:27; 16:1,5; 16:8–9; 20:21,24; 21:10–11; 21:13–16. Detta omfattar alla verser i Johannesevangeliet utom 12.

Se www.BibleQuery.org/John Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Johannesevangeliet.

Fråga: Vilka verser och versdelar i Johannesevangeliet citerades av författare från tiden före konciliet i Nicea (före år 325 e.Kr.)?

A: Före år 325 e.Kr. citerade kyrkoförfattarna cirka 96,7 % av verserna i Johannesevangeliet. Det motsvarar 850,22 verser. Med andra ord citeras alla de 879 verserna i Johannesevangeliet , med undantag för 28,78 verser. De verser och versdelar som inte citeras är: Johannes 1:42f (2/22 ord); 4:3f (5/8 ord); 4:45a (16/26 ord); 5:2m (inte 5, 4, inte 7 ord); 6:1m (4, inte 6, 2 ord); 6:5f (6/23 ord); 6:10m (7, inte 7, 8 ord); 6:11; 6:19m (inte 6, 14, inte 2 ord); 6:20; 6:21a (7/18 ord); 6:22f (33/37 ord); 7:53; 8:1–11; 8:19a (1/26 ord); 8:25f (7/17 ord); 13:31a (5/17 ord); 13:38f (13/21 ord); 18:3; 18:11m (inte 4, 5, inte 11 ord); 18:25f (17/24 ord); 18:27; 18:38f (9 av 24 ord); 19:1; 19:3; 19:18f (12 av 15 ord); 19:38m (2, inte 6 eller 4 ord); 20:20m (10, inte 4 eller 3 ord).

Varje vers eller del av en vers som inte anges här har citerats. Se www.bibleQuery.org/Bible/BibleCanon/EarlyChristianNTQuotes.xls för mer information.