< Bibelfråga från Jakob

Fråga: Vem är Jakob i Jak 1:1–5:20?

S: Jakob är Jesus Kristus halvbror. Det är inte Jakob, Jesu lärjunge och Johannes bror, eftersom lärjungen Jakob blev dödad.

Jakobsbrevet är skrivet på utmärkt grekiska. Jakob kan ha skrivit boken själv, eller så kan han ha dikterat den till en skrivare.

Fråga: Eftersom Jakob i Jakobsbrevet är Herrens bror och inte en av de tolv lärjungarna eller aposteln Paulus, varför ska vi då läsa Jakobsbrevet?

S: Vi bör läsa Jakobsbrevet av minst två skäl.

1. Jesus uppenbarade sig särskilt för Jakob i 1 Korintierbrevet 15:7.

2. Paulus omnämnde Jakob som en apostel i Galaterbrevet 2:7–8. Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) hänvisar till Jakob, Herrens bror, som den förste biskopen i Jerusalem och en av de sjuttio apostlarna i sitt verk Om de tolv apostlarna. Origenes (225–254 e.Kr.) hänvisar till Josefus som skriver om Jakob i Origenes ”Mot Celsus”, bok 1, kap. 47, s. 416.

Fråga: När skrevs boken Jakob?

S: Josefus säger att Jakob, Herrens bror, blev martyr år 62 e.Kr., så det måste ha varit före det. Många forskare tror att den skrevs mellan år 45 och 60 e.Kr., men troligen närmare år 45 e.Kr. Vissa anser att detta var en av de första böckerna i Nya testamentet som skrevs.

F: Vad säger Josefus om Jakob?

S: Vi har två källor: Josephus egen bok (Antiquities of the Jews 20.9.1 och 18.5.2) och en andra oberoende källa, Origenes (verksam 225–254 e.Kr.), som skriver om vad Josephus skrev. Här är vad Origenes skriver i *Mot Celsus*, bok 1, kap. 47, s. 416: ”I den 18:e boken av sina *Antiquities of the Jews* vittnar nämligen Josefus om att Johannes var en baptist… Nu säger denne författare – trots att han inte trodde på Jesus som Kristus – i sitt sökande efter orsaken till Jerusalems fall och templets förstörelse, när han egentligen borde ha sagt att konspirationen mot Jesus var orsaken till dessa katastrofer som drabbade folket, eftersom de avrättade Kristus, som var en profet, ändå – trots att han mot sin vilja inte är långt ifrån sanningen – att dessa katastrofer drabbade judarna som ett straff för döden av Jakob den Rättfärdige, som var en bror till Jesus (kallad Kristus), – eftersom judarna hade avrättat honom, trots att han var en man som utmärkte sig särskilt för sin rättfärdighet.”

F: Vad är en bra disposition för Jakobsbrevet?

S: Många säger att Jakobsbrevet är en svår bok att göra en översikt över. Det finns fem olika översikter över Jakobsbrevet som är överens om ”underkapitelindelningen”, men den övergripande översikten skiljer sig åt i var och en av dem. Här är en enkel översikt som är bra för att komma ihåg innehållet i Jakobsbrevet.

Kap. Titel

Det är svårt att göra en översikt över Jakobsbrevet. Här är en översikt.

1:1–27 Först ska vi se över vårt eget förhållande till Gud och vår mognad

- 1:3–12 Den härliga frälsningen genom Kristus

2–5:6 Synder mot andra

- 2 Partiskhet: den glömda synden

- - 2:1–7 Ingen favorisering av människor

- - 2:8-13 Ingen favorisering av delar av lagen

- 3:1-18 Lärare och tungan

- 4:1-10 Vår kamp mot världen

- 4:11-17 Att döma andra och glömma Gud

- 5:1-6 Att fördöma den rika inställningen

5:7-20 Tålamod, eder och bön

- 5:7-11 Tålamod

- 5:12 Edsvärden

- 5:13–18 Bön: sång, smörjelse och bekännelse. Tro och tålamod i Elias bön

- 5:19-20 Att tålmodigt återföra de vilsekomna

Fråga: Vilka andra delar av Bibeln liknar Jakobsbrevet?

S: Vid första anblicken verkar Jakobsbrevet unikt, men vid närmare betraktande liknar det fyra andra böcker.

Ordspråksboken innehåller många liknande etiska bud.

Bergspredikan (Matteus 5:3–7:23) har 26 paralleller.

1 Johannesbrevet och Jakobsbrevet har slående paralleller.

1 Petrusbrevet och Jakobsbrevet har också paralleller.

Slutligen anspelar Jakobs korta brev på avsnitt i 21 böcker i Gamla testamentet.

Fråga: Vilka likheter finns det mellan Jakobsbrevet och Ordspråksboken?

S: Här är likheterna.

Liknande verser i Jakobsbrevet och Ordspråksboken

Jakobsbrevet liknar också 1 Johannesbrevet och 1 Petrusbrevet. Det hänvisar till avsnitt i 21 böcker i Gamla testamentet.

Fråga: Vilka likheter finns det i Jakobsbrevet jämfört med Bergspredikan i Matteusevangeliet?

S: Här är likheterna.

Liknande verser i Jakobsbrevet och Bergspredikan i Matteus

Fråga: Vilka likheter finns det mellan Jakobsbrevet och andra avsnitt i Nya testamentet?

S: Här är likheterna.

Fråga: Är Jakobsbrevet i Jak 1:1 och Jak 2:1 i grunden ett judiskt verk med mindre kristna tillägg, som Spitta och Meyer hävdade?

S: Nej. Som Peter Davids påpekar i New International Greek Testament Commentary om Jakobsbrevet, s. 14–15, är Jakobsbrevet ett genomgående kristet verk av två huvudsakliga skäl utöver Jak 1:1 och 2:1.

1. Likheter med andra böcker i Nya testamentet, nämligen 1 Johannes, 1 Petrus och Bergspredikan i Matteus.

2. Kristna begrepp som inte förekommer i judendomen, såsom att bli frälst genom ordet (Jakob1:18 ) och ”församlingens äldste” (Jakob5:14 ).

Fråga: Vad avses med ”utspridning” i Jak 1:1?

S: Det fanns flera utspridningar. Ursprungligen, när judarna förvisades under assyrierna år 722 f.Kr. och senare under babylonierna, fortsatte många att bo i Mesopotamien, Persien och Egypten. För det andra fanns det vid pingstdagen i Apostlagärningarna 2 judar inte bara i dessa länder, utan också västerut i Mindre Asien, Grekland, Rom, till och med södra Gallien och kanske Spanien. För det tredje ledde förföljelsen under Saulus från Tarsus till att kristna lämnade Judeen och spred sig till andra platser, enligt Apostlagärningarna 8. Naturligtvis är ingen av oss, som kristna på jorden, hemma ännu; även vi är utspridda över hela världen. Uttrycket ”de tolv stammarna i den utspridda folken” var inte specifikt; det kan gälla alla ovanstående.

Jakob är mycket förtjust i dubbla betydelser, och tilltalet till ”de tolv stammarna i utspridningen” är ”mästerligt allmänt”. Judar skulle känna sig bekväma med att relatera till det, men även kristna skulle se sig själva som Guds utspridning i världen. Ibland är det bra att hålla saker allmänna och inte specifika. Kanske lämnade Jakob detta ganska allmänt eftersom han under hela sitt liv tjänade judar och strävade efter att föra judar in i Guds rike.

Fråga: I Jak 1:4 är det förstås bra att Gud ger oss tålamod, men varför ger denna vers oss ett direkt bud, det vill säga att det är vårt ansvar att låta tålamodet få sin fulla verkan?

S: En anledning är att vi kan göra saker för att dra oss undan svårigheterna och kortsluta processen. Om Gud vill att du ska vara på en viss plats, och det blir tufft, håller du då ut tålmodigt, eller ger du upp och flyr? Lyckligtvis (även om det kanske inte känns så just då) finns det vissa prövningar som vi inte kan dra oss undan från. Paulus hade en prövning med sin tagg i köttet i 2 Korintierbrevet 12:8–10. När Paulus bad Gud att avbryta prövningen och ta bort den, sa Gud nej. Paulus hade inte bara denna prövning, utan han såg inte heller något behov eller syfte med den, åtminstone inte förrän efter att han hade vänt sig till Gud i bön. Vi ser inte heller alltid behovet eller syftet med våra prövningar, eller så ser vi det först senare.

Fråga: Vilka ordlekar finns i Jakobsbrevet 1:1–5:20?

S: Låt oss först tala lite om uppbyggnaden.

Logisk disposition: Många västerlänningar använder en logisk disposition med en inledning, ungefär tre punkter och en avslutning. Paulus varierar skickligt på detta, men han är i grunden västerländsk. Hur många av er, när ni först lärde er detta i er skrivkurs, räckte upp handen och frågade artigt läraren: ”Jag vill inte använda detta organisatoriska ramverk, kan jag använda ett av de etablerade alternativen?” Jag är ganska säker på att inte många av er gjorde det!

Kiasmer: De hebreiska författarna i Gamla testamentet var förtjusta i kiasmer, där uppbyggnaden var symmetrisk, till exempel punkterna: A, B, C, C’, B’, A’, med den skillnaden att den kunde vara hur lång som helst.

Akrostikon är en annan typ av struktur som också används i Gamla testamentet. I ett akrostikon följer den första bokstaven i varje vers det hebreiska alfabetet, eller så bildar de tillsammans ett ord.

Dubbelbetydelser: Jakob har ännu ett tillvägagångssätt. Jakob använder ofta dubbelbetydelser i ord, inte som humoristiska ordlekar, utan snarare som ”övergångar” för att länka samman ett tidigare avsnitt med det följande. En författare i Gamla testamentet som använde ordlekar mer som ett minneshjälpmedel är Mika i Mika 1:10–14. Gud själv använder dubbelbetydelser när han talar till Jeremia i Jeremia 1:11–14.

Motsatser: För att komplettera listan kan nämnas att en annan litterär struktur är att använda motsatser. Som Charles Dickens kanske skulle säga: strukturen är bra i de bästa av tider och i de värsta av tider.

Här följer dubbeltydigheter och ordlekar i Jakobsbrevet.

Hälsningar: chairein i Jakobsbrevet 1:1 och glädje charan i Jakobsbrevet 1:2.

Yttre prövningar (peirasmois) i Jakobsbrevet 1:2 och inre frestelser (peirazomai) i Jakobsbrevet 1:12.

Att inte sakna något i Jakob 1:4 och att sakna visdom i Jakob 1:5

Att be i Jakob 1:5 och Jakob 1:6.

Frestelse i Jakob 1:12 och Jakob 1:13.

Fråga: Hur kan det i Jak 1:2–4 vara en glädje att ha prövningar? Avser detta livet här på jorden eller livet efter detta?

S: För det första är lycka och glädje inte samma sak. Lycka är en flyktig njutning som beror på omständigheterna, medan glädje är en bestående njutning oberoende av omständigheterna. I himlen kommer vi att belönas för de prövningar som vi uthärdat med uthållighet. Här på jorden kan vi ändå få en försmak av glädjen i att veta att vi behagar Gud.

Vi kommer att möta olika och mångskiftande prövningar här på jorden; detta är ett ”värdefullt löfte från Gud” i Johannes 16:33. Även om dessa ord förmodligen är den bästa översättningen, är ett annat ordval för det grekiska uttrycket bokstavligen ”mångfärgade prövningar”.

Som en parentes presenterar Jakob inte detta som en hemlighet som endast ett fåtal kristna ska upptäcka. Istället inleder han med ”som ni vet”, för han påminner dem bara om något de redan borde veta.

År 1828 i Amerika skrev en åttaårig kristen flicka följande: ”O, vilken lycklig själ jag är, även om jag inte kan se; jag är fast besluten att i denna värld vara nöjd. Hur många välsignelser jag njuter av som andra människor inte gör, att gråta och suckar för att jag är blind kan jag inte och vill jag inte.” Detta skrevs av Fanny J. Crosby, en blind psalmförfattare som skrev över 8 000 psalmer, av vilka över 100 miljoner exemplar har givits ut. Från tioårsåldern memorerade hon fem kapitel ur Bibeln varje vecka. Hon var också en offentlig talare som förespråkade kristna räddningsinsatser för de förlorade. (Citat ur Believer’s Bible Commentary, s. 2219.)

En relaterad fråga är hur någon, vare sig seende eller blind, kunde skriva över 8 000 psalmer. Det handlar inte bara om vanliga ord; Crosbys psalmer innehåller gedigen, djup kristen lära. Jag tror att en stor del av svaret ligger i att hennes huvud var fyllt av skrifterna, eftersom hon memorerade fem kapitel ur Bibeln varje vecka. Men när vi jämförde Jakobs skrifter med Ordspråksboken och Bergspredikan, såg vi att Jakobs huvud var fyllt av skrifterna och även av Jesu lära. Bör inte våra huvuden också vara fyllda av skrifterna?

Fråga: Eftersom Jak 1:5 säger att om någon saknar visdom ska han be Gud, var det då fel av Joseph Smith, mormonismens grundare, att enligt uppgift gå ut i skogen för att be om att få veta vilken religion som var den rätta?

S: För det första måste man be till rätt gud. Innan Joseph Smith grundade mormonismen var han ockultist och sysslade med spådom i glas. Detta är dokumenterat i ett domstolsprotokoll där han dömdes för detta och bötfälldes. Man måste be till den sanna Guden.

För det andra måste man jämföra det man tror sig ha hört med Bibeln. Eftersom Joseph Smith hävdade att människor kan bli precis som Gud är nu, borde han ha läst 4 Mosebok 23:19 och 1 Samuelsboken 15:29 för att inse att det han fick höra inte kom från samma källa som Bibeln. Den populära mormonska berättelsen om den första synen hittades delvis på efter Joseph Smiths död. Det finns minst tre motstridiga versioner av den första synen.

För det tredje är det helt i sin ordning att be till den sanne Guden om saker som vilken kyrka man ska gå till. Däremot ber vi inte om saker som vi vet är obibliska och felaktiga.

För det fjärde är det inte ”smygaktigt” att följa vad Gud säger. Joseph Smith hävdade att han fick ett bud att vara polygam, så han gifte sig med en andra hustru. Han berättade dock inte detta för sin första hustru på över ett år.

Fråga: I Jak 1:4, vad är skillnaden mellan en ung, lydig kristen som brinner för Herren och en mogen kristen?

S: En ung, lydig kristen kan vara mycket ivrig på ett bra sätt, men han eller hon kan fortfarande behöva lite klok vägledning från en äldre troende. En mogen kristen bör ha den visdomen både för sig själv och för andra, men bör se till att hennes kärlek inte börjar kallna, precis som Jesus tillrättavisade församlingen i Efesos för i Uppenbarelseboken.

Fråga: Vad är egentligen uthållighet i Jak 1:4, och hur ska vi odla den?

S: Min pastor definierade uthållighet som: Att fortsätta i ett tillstånd, ett företag eller ett åtagande trots yttre påverkan, motgångar, motstånd eller missmod.

Uthållighet är konsten att förbli fast och beständig i sin tro och sin andliga livsföring, även under förföljelse och lidande. Du kan få uppmuntran genom att höra eller läsa om andras uthållighet, men det enda sättet att veta att du själv besitter den är genom att öva dig i den.

Fråga: Varför säger Jakob i Jak 1:5–6 att man ska be om visdom? I 1 Kor 12:8 görs en åtskillnad mellan gåvorna visdom och kunskap. Vad är skillnaden?

S: Alla kristna ska ha en viss visdom, och alla kristna bör få all den visdom de behöver. En del av den kan de få genom sin egen vandring med Gud, och andra gånger kan den komma genom andras kloka råd. Utöver detta har vissa kristna en särskild andlig gåva i form av visdom; ibland lär de sig saker redan medan orden kommer ur deras mun. Naturligtvis är andliga gåvor inte till för att hamstra, utan för att dela med andra. Den andliga gåvan kunskap innebär att veta vad Bibeln lär ut och vad Guds vilja är i allmänhet. Den andliga gåvan visdom innebär att tillämpa kunskapen om Gud på en specifik situation. Kunskap och visdom går ofta hand i hand, men inte alltid.

Fråga: Vad menas med ”tvivlande” i Jak 1:6–7, och på vilket sätt är vissa människor idag ”stormkastade” till havs?

S: Detta syftar på att vilja ha två motstridiga saker. ”Tvåhjärtad” översätts mer korrekt med ”dubbelhjärtad”, som i två motstridiga känslor. En person kan ha ett alkohol- eller annat beroende, men samtidigt vilja följa Gud. Personen kanske inte är pålitlig när det gäller att följa Gud. Hen kan bestämma sig för att följa Gud en dag, men när en möjlighet uppstår för det andra begäret, tar det överhanden. Gud vill att vi ska älska honom av hela vårt hjärta, inte bara en del av det.

När det gäller att kastas omkring av stormen kan du fråga Jona eller Petrus på Galileiska sjön.

Någon kanske strävar efter olaglig vinst, men vill ändå betraktas som en rättfärdig person. Som en person uttryckte det: om man dansar med syndarna på lördagskvällen, är det svårt att ställa sig upp och sjunga med de heliga på söndagsmorgonen.

I slutändan handlar de flesta synder om dubbelhet, eftersom människor önskar synden men inte de jordiska och eviga konsekvenserna.

Fråga: Varför nämner Jakob i Jak 1:9–11 rika och fattiga människor just här, mitt i sitt tal om prövningar och frestelser?

S: Rikedom har att göra med båda delarna. Men Jakob talar inte här om någon prövning i form av ekonomisk nöd. Han talar snarare om de fattigas prövning, när de lider av att utnyttjas av samhällssystemet i allmänhet, och av vissa rika i synnerhet, enbart för att de är fattiga. Det finns också frestelsen till avund som de fattiga kan känna.

Så var inte fattig, då kanske du slipper dessa problem – men du kan få andra problem. Det finns prövningen att leva ett gudfruktigt liv när rikedomar fungerar som en ”magnet” som drar dig bort från att förlita dig på Gud och som förstör din tjänst och ditt vittnesbörd. Det är lätt att ”skryta med sina rikedomar” trots att Jeremia 9:23–24 uttryckligen säger åt oss att inte göra det. Det finns frestelsen att bli arrogant och se ner på fattigare människor som ”inte så användbara” enbart på grund av deras bankkonton.

Fråga: Hur ska en fattig man enligt Jak 1:9 kunna vara stolt över sin höga ställning?

S: Han kan inse att de pengar eller den rikedom han inte har inte spelar någon roll alls i evigheten. Egentligen har han inget att avundas de rika, eftersom det är bättre att ha ett troende hjärta och små ekonomiska resurser än att ha stor rikedom men ingen tro.

F: Avser Jak 1:10 en rik troende eller en rik icke-troende?

S: Det står inte. Å ena sidan, eftersom Jakob 1:9 talar om bröder, kan det antydas att den rike mannen i Jakob 1:10 också är en broder. Men Jakob 1:11 talar inte om rikedomarna, utan snarare om att den rike människan förvittrar mitt i sina strävanden.

Jakob är, liksom vissa kineser, en mästare på tvetydighet. Jakob 1:10 säger inget om detta; och kanske beror det på att det ibland är svårt att avgöra om en rik person är kristen eller inte. De kanske ”bekänner sig till namnet”, men utifrån deras liv kan man egentligen inte vara säker på vad som finns i deras hjärta.

Ibland kan rikedomar få en troende att ”förfalla” i sitt vittnesbörd och sin tjänst. Det fanns en kristen som vann en stor summa pengar. Han gav omedelbart minst 10 % av den till församlingen. Han försörjde också sin familj, sina barns studiefond osv. Efter en tid använde han sina pengar till att dricka sig full, anlita prostituerade, och han blev rånad ett par gånger i sin bil, där han förvarade stora summor kontanter. Senare sa han att han önskade att han aldrig hade vunnit på lotteriet från början. Tyvärr kunde han inte hantera frestelsen av rikedom.

Fråga: Hur ska rika kristna, enligt Jak 1:10–11, vara stolta över sin låga ställning?

S: Även de kan inse att den rikedom de har sparat åt sig själva inte gör dem någon nytta när de är i himlen. Men deras rikedomar kan vara till nytta här på jorden, när de ger bort dem. De kan känna sig nöjda med att sänka sin ställning, i världens ögon, när de ger bort sin rikedom. Så även om rikedomar kan vara till stor nytta i Guds rike, måste vi inse faran med att de blir en ”magnet” som drar oss bort från Gud.

F: Hur blir vi välsignade under prövningar enligt Jak 1:12? Gäller detta livet här på jorden eller senare?

S: I himlen har vi blivit lovade belöningar i 1 Kor 3:10–14. Här på jorden välsignas vi på minst tre sätt. Att uthärda i prövningar stärker vår karaktär, och vi kan veta att vi behagar Gud genom att stå ut i prövningarna. Dessutom kan det vittnesbörd vi ger till andra bidra till att dra dem till Herren så att de blir frälsta. I dagens språkbruk ska du inte tänka på något som en ”prövning”, utan snarare att Gud låter dig genomgå ”en total förvandling”!

F: Vad menas med en krona i Jak 1:12?

S: Det finns två ord på grekiska som översätts som ”krona”. Det ena är ett ”diadem”, en kungakrona, och det andra är en krans av löv som ges till segraren i en idrottstävling. Det är det andra ordet som används här.

F: I Jak 1:12 och Jak 1:2, vad är skillnaden mellan en prövning och frestelser?

S: De grekiska orden är inte samma sak men liknar varandra. Yttre prövningar och yttre försök att fresta är peirasmois, medan inre saker som verkligen frestar dig är peirazomai. Båda prövar vår tro, men man kan tänka sig ”heliga prövningar”, som kan komma från Gud, och ”oheliga frestelser” som inte kommer från Gud.

F: Eftersom prövningar och frestelser i Jak 1:12 kan visa sig vara till vårt bästa, bör vi då söka efter prövningar och frestelser?

S: Nej. I Jak 1:14 står det att de troendes begär redan söker efter frestelser i alltför hög grad. Båda kommer att möta oss, men vi ska inte söka efter något av dem. På samma sätt bör vi inte söka efter prövningar för andra troende, eller fresta andra troende heller.

Fråga: I Jak 1:13: Kan Gud frestas, eftersom 2 Mos 17:7; 4 Mos 14:22; 5 Mos 6:16 och Ps 78:18,41,56; 95:9; 106:14 säger att människor frestade Gud?

S: Människor i Andra Moseboken och idag kan försöka fresta Gud, om de så önskar, men Gud kan inte frestas. I de gamla testamentliga avsnitten innebär det att israeliterna frestade Gud att de syndade så mycket att de väckte Guds vrede. Det skulle se ut som om de frestade Gud att förgöra dem. Vad ska du ge Honom för att fresta den Allsmäktige? Hur ska du lura den Allvetande?

F: Hur kan det i Jak 1:13 stå att ingen frestas av Gud, när många andra verser säger att Gud prövade dem?

S: Det finns en skillnad mellan att fresta och att pröva, och mellan att tillåta en prövning och att orsaka den.

Ingen frestas av Gud: Gud kommer aldrig att leda eller uppmana någon att göra ont eller något som misshagar Honom.

Gud prövar: Gud tillåter att vi hamnar i situationer där vi blir frestade, även om Han inte låter oss frestas utöver vad vi kan bära. Gud tillåter Satan, demoner och andra att fresta oss och utsätta oss för prövningar. Även om den Allsmäktige Gud skulle kunna förhindra att alla dessa saker händer, om Han ville, anser Gud i Sin suveräna visdom att det är bäst att vi går igenom dem, för att utveckla vår kristna karaktär och ta emot belöningar i himlen.

Den judiske rabbinen Chaninah (första århundradet e.Kr.) sade: ”Inget ont kommer från ovan.” Hämtat från The Expositor’s Greek Testament vol. 4 s. 4 29–430.

Fråga: Vad gör våra egna begär i Jak 1:14?

S: Detta är ett uttryck från jakt och fiske. Även om det kan betyda ”dras ut” betyder det oftast att lockas eller dras ut av bete.

Fråga: Hur ser frestelsens förlopp ut i Jak 1:14–15?

S: Har du funderat på att synd och frestelser, precis som cancer, kan växa? Dessa verser illustrerar ”tre generationer av synd”. Frestelsen börjar när en person har en önskan om något. Antingen är det något dåligt, eller så tror de inte att Gud kommer att ge dem det, eller så vill de skaffa det på ett felaktigt sätt. Sedan börjar de agera utifrån den önskan för att få det de vill ha. Därefter vill Satan att personen ska lida konsekvenserna av sin synd. Ofta har en synd inte bara en enda orsak. Precis som en eldsvåda kan ha tre orsaker – luft, bränsle och en gnista – kan synden ha en atmosfär, en längtan och ett tillfälle. Se artikeln ”Att övervinna frestelsen” på http://www.BibleQuery.org/Experience/Temptation/OvercomingTemptation.html för mer information.

Fråga: I Jak 1:14, frestas vi av vårt eget begär, eller av Satan, som det står i 1 Kor 7:5 och Apg 5:3?

S: Båda påståendena stämmer. Precis som en eld orsakas både av en gnista och av ved, försöker Satan tända våra begär, vår stolthet, vår girighet och våra rädslor för att få oss att begå specifika synder. Satan kan locka oss med ”bete” till synd, men det är vårt ansvar att inte nappa på betet utan fly från frestelsen. Jakob 4:7 och 1 Petrus 5:8–9 betonar att vi ska motstå djävulen. Om vi vandrar nära Gud förvandlas vårt ved till guld, och det återstående veden fuktas av Andens vatten.

Fråga: Vad syftar ”döden” exakt på här i Jak 1:15?

S: Det bästa svaret, enligt A. Barnes, är ”döden i alla dess former”. Det kan syfta på fysisk död, andlig död och döden av en vänskap, en relation eller en möjlighet.

Fråga: Varför nämns både en ”god gåva” och en ”fullkomlig gåva” i Jak 1:17?

S: Det är olika ord på grekiska och Jakob hänvisar till båda. Det första ordet, dosis, är något som ges, och dorema betyder en konkret gåva. Enligt Philo var ordet dorema en mycket starkare och mer fullständig gåva. Man kan se dessa som goda gåvor från Gud, både stora och små.

F: Vad betyder ”ljus” här i Jak 1:17?

S: Även om ordet ”himmelska” inte finns i det grekiska originalet, handlar sammanhanget här om himmelska ljus. Fysiskt sett betraktade de solen, månen och stjärnorna tillsammans som himmelska ljus enligt 1 Mosebok 1:14–18 och Psalm 136:7. Psalm 19:1–6 talar om himlavalvet och solen som uttryck för Guds härlighet. Andligt sett är ljuset det som vi ser sanningen genom, det som vi dras till och det som vi bör följa, vilket Psalm 19:7–14 visar. Men till skillnad från Gud kan ett himmelskt ljus tyckas ”vända sig”, precis som månen gör varje månad eller under en solförmörkelse.

Fråga: Vad säger Jak 1:17 om andra slags ljus där ute som inte kommer från Gud?

S: Vi kan luras att tro att andra ljus är som solen och följa dem eftersom de är närmare. Om vi är insekter är det som om Satan placerar ut insektslampor för att bränna oss. Ja, de finns där ute, och de kan verka lockande, men vi bör inte vilja gå nära dessa ljus.

F: I Jak 1:17, hur kommer det sig att Gud inte förändras som skiftande skuggor?

S: Guds karaktär eller egenskaper förändras inte. I 4 Mos 23:19 och 1 Sam 15:29 står det att Gud inte ändrar sig, till skillnad från människor. Däremot kan Guds uppenbarade vilja för oss förändras när vi ändrar oss i en viss fråga. Till exempel när Gud sade till farao på Abrahams tid, till Abimelek och senare till niniviterna att de skulle straffas på olika sätt för sina synder, och de omvände sig, då skulle straffet inte längre drabba dem.

Fråga: Hur gav Gud oss, enligt Jak 1:18, nytt liv genom sanningens ord?

S: På ett sätt har Gud gett oss ny födelse genom sanningens ord i evangeliet. Men mer grundläggande är att Jesus är Ordet och Sanningen, och vi har fått ny födelse tack vare att Jesus kom och dog på korset för våra synder.

Fråga: Hur kan människor i Jak 1:18 och Upp 14:4 vara Guds förstlingsfrukt, eftersom Kristus är det enligt 1 Kor 15:20?

S: Kristus är förstlingen bland alla människor som tror, eftersom Jesus ”drog undan förlåten” som leder till vår frälsning. Jakob 1:18 säger att vi är en sorts förstlingar bland alla Guds skapade varelser. De 144 000 i Uppenbarelseboken 14:4 är en förstling bland dem som blir frälsta under vedermödan efter uppryckandet.

F: Hur är vi, enligt Jak 1:18, en sorts förstlingar bland Guds skapelser?

S: Skriften ger inget specifikt svar på detta. Däremot säger Skriften två saker till oss.

Människor i allmänhet: Vi är underbart och förunderligt skapade (Psaltaren 139:14), och Gud har ett särskilt syfte med oss (Psaltaren 8:4–8).

Guds barn: Det är en fantastisk sanning att vi ska kallas Guds barn (1 Joh 3:1), och att vi ska regera med Kristus (Ef 2:6–7), och att vi är människor som en gång inte tillhörde Gud men nu gör det (1 Petr 2:9–10). Det finns också många andra verser, och att vara förstlingsfrukt är bara en av flera välsignelser.

Fråga: Vem tror du att vi ska lyssna på enligt Jak 1:19?

S: Jakob 1:19 handlar om att lyssna i allmänhet och besvarar inte frågan. Men vi ska först och främst lyssna på Gud, och därefter på våra församlingsledare. Vi ska också lyda statliga ledare. Men 2 Timoteus 3:5 säger uttryckligen att vi inte ska ha något att göra med människor som vänder sig bort och älskar njutning istället för att älska Gud. Om någon uppenbarligen inte följer Gud, har du ingen anledning att följa dem som församlingsledare.

F: Eftersom vi enligt Jak 1:19 ska predika evangeliet, varför tror du då att vi ska vara snabbare att lyssna än att tala?

S: Även när man predikar för andra är det bra att först lyssna på var de står. I dina enskilda samtal är det helt i sin ordning om du lyssnar mer än du talar.

Fråga: I Jak 1:19 och 3:1, vad är skillnaden mellan en lös tunga, en tyst tunga och en tyglad tunga?

S: En lös tunga säger saker, vare sig de är sanna eller inte, som inte borde sägas. En tyst tunga säger ingenting, inte ens det som behöver sägas. Föreställ dig att det brinner i en kyrka, eller att det råder en andlig eldsvåda, och du säger ingenting. En tyglad tunga kan säga mycket mer än den gör, men den begränsar sig till att bara säga det som är till hjälp.

Fråga: I Jak 1:19, vilka saker bör vi inte tala om?

A: Vi bör inte dela med oss av något som Gud inte vill att vi ska dela med oss av, så be till Gud att visa dig i ditt hjärta när du bör tiga. Här är grunderna för några saker vi inte bör tala om.

Att göra andra arga, såvida de inte har anledning att vara arga över något.

Att skryta eller prata stort

Konfidentiell information som andra har berättat för dig, oavsett om de borde ha gjort det eller inte

Att nedslå eller avskräcka en annan person från rättfärdighet, som Jobs hustru gjorde. (Att avskräcka dem från synd är dock okej.)

Att förhärliga synd. (Den där gången jag blev full på baren, det var så härligt...)

Falska påståenden eller lögner, inklusive smicker

Att förhärliga andra, sätta dem på en piedestal. (Att hedra dem är dock bra.)

Saker som är skadliga eller sårande för den andra personen eller för andra

Förolämpande saker för att nedvärdera den andra personen eller andra

Att döma andra, även om det är okej att säga att syndiga handlingar är syndiga

Att medvetet säga saker som gör att andra tappar förtroendet för dina ord

Att vara långrandig, ordrik och utsvävande, och ge mer information än vad personen vill lyssna på och höra

Illvillig desinformation för att skada andra eller ha kul på deras bekostnad

Icke-offentlig information om en annan person som denne inte vill ska delas. (Oavsett om du tycker att personen har rätt i att inte dela den.)

Att plagiera vad någon annan har sagt, utan att ange källan. Stjäl inte andras ord och utge dem för att vara dina egna.

Tvivelaktig riktighet (du är inte riktigt säker på om det är sant eller inte)

Att återuppta dåliga saker som den andra personen har gjort, efter att du redan har diskuterat det och förlåtit dem. Sådana saker bör glömmas bort.

Hemligheter som kan leda till att en oskyldig person blir dödad, skadad eller felaktigt fängslad

Att fresta andra. (Den där gången jag blev full på just den här baren, där drinkarna är halva priset...)

Hemlig information som du lovat din arbetsgivare, tidigare arbetsgivare eller kund att du inte skulle dela med dig av.

Att förtala eller svartmåla en annan person

Som onda människor kan utnyttja till sin fördel

Pornografiskt, erotiskt, oanständigt eller grovt humoristiskt innehåll eller information

Du hedrar varken Gud eller dina medkristna

Människor bör se ditt liv i praktiken, men du ska inte känna press att alltid behöva säga något.

Fråga: Vilken anledning anges i Jak 1:19–20 till att vara snabb att lyssna och långsam till vrede?

S: Det står uttryckligen att människors vrede inte leder till Guds rättfärdighet. Det står inte att man inte ska tala alls, men om vi väntar med att tala och lyssnar först, är det mindre troligt att vi säger saker i vrede som inte är till någon hjälp och som vi senare kommer att ångra (eller åtminstone borde ångra).

Att Gud har befallt det är i sig det enda skälet vi behöver. Men ibland är det som Gud befaller också bra för oss fysiskt. I Dr Julian Whitakers tidskrift Health & Healing, vol. 10, nr 8, augusti 2000, s. 5, rapporteras att människor som är snabba till vrede löper 2,7 gånger större risk att drabbas av en hjärtinfarkt än människor som är minst benägna att bli arga.

Fråga: Varför ska vi, enligt Jak 1:20, vara långsamma till vrede?

S: När du talar, fråga dig själv varför du känner behov av att tala just nu. Talar vi främst för att må bättre själva, framstå i bättre dager, eller för att säga det som Gud vill att vi ska säga för att bäst hjälpa andra? Jakob säger oss att vår vrede specifikt inte bidrar till det sista alternativet. Försök att låta varje ord som kommer ur din mun vara det som Gud vill att du ska säga, och när det gäller alla andra ord – säg dem helt enkelt inte alls. Det är långt bättre att tiga än att säga saker du inte borde säga.

Fråga: Varför kopplar Jakob i Jak 1:19, 21 och Jak 1:26 så tydligt samman tungan med moralisk orenhet?

S: Tungan kan visserligen säga smutsiga saker, men mer än så kan tungan vara en inkörsport till att kommunicera om platser där man kan begå alla slags onda gärningar.

F: I Jak 1:20 står det att människans vrede inte verkar för Guds rättfärdighet – är det då någonsin okej att bli arg?

S: Bibeln befaller oss inte att aldrig bli arga; faktum är att vi ibland kommer att känna ilska när vi delar Guds känslor inför en situation. Men Efesierbrevet 4:26 säger att vi inte ska låta solen gå ner över vår ilska. Med andra ord: håll inte fast vid din ilska när du går och lägger dig. I Efesierbrevet 4:27 står det att vi inte ska ge djävulen fotfäste. För i sanning, när du tror att du håller fast vid din vrede, är det i själva verket din vrede som håller fast vid dig.

Som en sidokommentar nämns det också i Ordspråksboken 29:11 att vi ska vara långsamma till att tala.

Fråga: Vad menas i Jak 1:21 med att ”ta bort den moraliska orenheten”?

S: Vers 21 kan betraktas som en avslutning på det föregående avsnittet, en inledning till det följande avsnittet, eller, vilket är mer troligt, båda delarna.

Det grekiska ordet för orenhet här, ribarion, betyder orenhet, men ett mycket liknande ord, ribara, betyder ”slitet”. Avlägg allt som förringar ditt kristna liv, eftersom det är ”slitet” om inte rentav ”oren”.

Det grekiska ordet för att ta av eller avlägga, apothememoi, syftar ofta på att ta av smutsiga kläder. När någon bär rena kläder och de gradvis blir smutsigare och smutsigare är det lätt att inte lägga märke till det och bara fortsätta bära dem som om allt fortfarande vore normalt. Var försiktig med vad du betraktar som ”normalt”.

Detta kan också ses som ett intressant tillägg till liknelsen om såningsmannen. Vi kanske är god jord som redan har tagit emot ordet, men vi kan ändå ha lite moraliskt ogräs runt omkring oss. Vi har ett ansvar att ta hand om det ogräset och inte låta det växa.

Fråga: I Jak 1:21 kan ”därför” betyda ”för att uppnå det föregående”, ”gör det föregående för att uppnå det följande” eller ”det föregående var ett exempel på vad man ska göra nu”. Vilken betydelse tror du avses här?

S: Om vi betraktar frågan logiskt, och kallar Jakob 1:19 för ”A” och Jakob 1:21 för ”B”, säger detta då att vi ska göra ”A” för att uppnå ”B”, eller göra ”B” för att uppnå ”A”, eller att ”A” var ett exempel på hur man gör ”B”?

Det är det andra. Att bli frälst nämns inte förrän i Jakob 1:21, och det sker genom det inplanterade Ordet (Jesus). Jakob 1:19 är en uppmaning som vi uppmanas att följa, och 1:21 är nödvändigt för att vi ska kunna uppnå det föregående i Jakob 1:19.

Fråga: I Jak 1:21, är det det inplanterade ordet som frälser våra själar, eller är det Kristus, eller är det Kristi blod eller Guds nåd?

S: Allt ovanstående; detta är olika sätt att betrakta samma sak. Guds kärleksfulla nåd är den yttersta anledningen till att vi blir frälsta, inte våra egna förtjänster. Den ”händelse” som var orsaken till vår frälsning var Jesu död och uppståndelse. Vårt liv upprätthålls av det ord som är inplanterat i oss, vilket är Jesus, Sanningen och Ordet, som lever i vårt hjärta. Det medel genom vilket denna nåd utgjöts över oss var genom Jesus, enligt Titusbrevet 3:6–7 och Hebreerbrevet 1:9. Guds Ande måste bo i oss för att vi ska tillhöra Kristus, som det står i Romarbrevet 8:9–11. Slutligen är vi frälsta av nåd genom tro (Efesierbrevet 2:8), och evangeliets budskap har inget värde för oss om vi inte förenar det med tro, vilket Hebreerbrevet 4:2 lär oss.

En punkt som är lätt att förbise är att Jakob inte bara talar om att Guds inplanterade ord så småningom ska frälsa oss från syndens straff; Jakob fokuserar också på att det frälser oss från syndens makt redan nu.

Fråga: Vad betyder det i Jak 1:22 att bedra sig själv?

S: Människor bedrar sig själva hela tiden. En gång visade jag en muslimsk universitetsstudent bevis på att Koranen har förändrats, och hennes svar var: ”Jag vet genom min tro att dessa saker inte är sanna.” Det var slutet på diskussionen; hon ville inte ta hänsyn till några fakta som skulle kunna ändra hennes åsikt.

Människor kan uttryckligen välja att tro på saker som inte är sanna. De kanske gör det, inte för att de är övertygade i sitt sinne, utan för att de fruktar konsekvenserna om de tror på det motsatta. På samma sätt inser de att de skulle behöva göra förändringar om de trodde på det motsatta, och de är ovilliga att göra dessa förändringar. Ibland ser en person ett antal saker som hen anser vara fakta som stöder hens tro på ett visst sätt, och hen ser andra fakta som motsäger hens övertygelse. Istället för att granska båda uppsättningarna av fakta och inse att det är okej att ändra sin uppfattning, väljer hen helt enkelt att ignorera de fakta som är obekväma.

Underförstått kan människor se saker som är ganska uppenbart sanna, och ändå hävda att det är oklart eller tveksamt. De är inte tillräckligt oärliga för att tro på det motsatta, men de är inte tillräckligt ärliga mot sig själva för att bekräfta det de borde.

Om en person tror på ett visst sätt och av någon anledning ser vad som verkar vara sanna fakta som motsäger detta, måste det första steget mot sanningen helt enkelt vara att erkänna att dessa andra fakta ger stöd åt en annan åsikt. När du läser Bibeln och ser saker som skiljer sig från vad du tror, kan du glädja dig istället för att vara missnöjd. Du har nu en möjlighet framför dig att förändras, bli klokare och komma i bättre samklang med Gud. Som en person sa: ”Jag förbehåller mig rätten att bli klokare.”

Fråga: Varför är det i Jak 1:22 att lyssna till det sanna ordet utan att göra vad det säger att bedra sig själv? Ordet är ju trots allt sant.

S: När en byggnad brinner ner tjänar det ingenting till att säga till en person att hen måste lämna byggnaden om personen aldrig lämnar den. På samma sätt tjänar det ingenting till att höra det sanna ordet om personen inte vill tro på det och handla därefter. Jakob talar om människor som inte har en god relation till Gud. Det kan både handla om icke-troende som saknar relation till Gud och om hycklande troende som behöver återvända till sin första kärlek och fortsätta på sin vandring.

Jakob fortsätter med att diskutera vikten av att vara görare och inte bara lyssnare på tre specifika sätt: individuellt beteende, omsorg om andra i samhället och inre värderingar.

Fråga: Varför liknas det i Jak 1:23–25 att höra men inte göra vid att titta i en spegel och sedan gå därifrån och glömma hur man ser ut?

S: Innan vi besvarar denna fråga, låt oss tala om begreppet spegel. Även om de inte hade glasspeglar på den tiden, hade de blanka mässingsspeglar som kunde visa konturerna, även om färgerna kanske inte var desamma. En spegel ger dig en korrekt bild av hur du ser ut. Den smickrar inte och den förolämpar inte; den visar dig helt enkelt hur du är. Så fort du går bort från spegeln har du bara ett minne kvar; du ser inte dig själv längre.

Guds ord är utmärkt för att ge oss ny information och sanning, men det fyller alltid ett andra syfte (om vi låter det göra det). Det är en spegel för vår karaktär. Vi kan blicka in i Guds ord, och det visar oss var vi brister genom att inte leva upp till kraven, och var vi kan växa genom att förändras. I 2 Korintierbrevet 13:5 uppmanar Paulus de troende att pröva sig själva. Det gör vi inte utifrån någon godtycklig, påhittad standard som vi själva hittat på, utan snarare utifrån Guds sanning i hans ord. Men om du tittar in i Guds spegel och inte vill göra det som står där, har du bara ett minne kvar när du går därifrån, och ingen förändring har skett.

Läran om att vi måste vara görare och inte bara lyssnare återfinns också i Matteus 7:21–27, Lukas 11:28, Johannes 13:17 och Romarbrevet 2:13.

Fråga: Vad är den fullkomliga lagen som ger frihet i Jak 1:25?

S: Lydnad mot Gud ger frihet, och det är detta vi ska följa idag. Det är frihet från beroenden, tvångstankar och rädsla. Detta är inte den mosaiska lagen i Gamla testamentet, eftersom det gamla förbundet är föråldrat enligt Hebreerbrevet 8:13. Men denna lag går ut på att göra det som behagar Gud. Den kan sammanfattas som: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av all din kraft och av hela ditt sinne, och du skall älska din nästa som dig själv.”

Fråga: I Jak 1:25 vet alla i allmänhet vad en lag är: restriktioner om att göra detta eller inte göra det. Så hur skulle du förklara för någon annan att detta är en lag som ger frihet?

S: Det verkar visserligen vara en paradox, men låt oss titta på en illustration. Trafikregler, som att man inte får köra i fel riktning i ett körfält, gör det möjligt för oss att snabbt köra från en plats till en annan. Ja, lagar är begränsningar, men strukturen med begränsningar på vissa områden ger oss större frihet att med självförtroende, snabbt och säkrare röra oss på andra områden. Alkoholisten eller narkomanen, som ignorerar Guds lag om att inte bli berusad eller påverkad och ständigt letar efter sin nästa ”dos”, är mindre fri, inte mer fri, än en person som följer Guds lag på detta område.

Fråga: Hur blir vi välsignade när vi gör gott, enligt Jak 1:25?

S: Vi välsignas inte bara med belöning i himlen, utan vi välsignas redan nu med en glädje när vi behagar Gud. Detta avser inte materiella välsignelser, som vi kanske eller kanske inte får.

Det är sant att vi ibland får positiva känslor, ekonomisk belöning och större möjligheter i detta liv när vi hjälper andra. Människor vill arbeta med och umgås med dem som bryr sig om dem och som hjälper dem.

Ibland händer det dock att vi, när vi hjälper och välsignar andra, inte får något av det ovanstående, eller till och med får det motsatta. Men oavsett vad så belönar Gud oss i himlen för de goda gärningar vi utför på jorden, utifrån rätt motiv, enligt 1 Korintierbrevet 3:14.

Fråga: Vilka är de två stegen för att behärska tungan enligt Jak 1:26?

S: Jakob betonar vikten av att behärska vår tunga. Det första steget är ett strategiskt åtagande: vi vet att det i framtiden kommer att finnas roliga saker vi kan säga, eller andra saker som vi verkligen, verkligen kommer att vilja säga, som inte är moraliskt rena, eller som är elaka eller hatiska. Det kommer att finnas saker som vi tycker verkligen behöver sägas om de är sanna, men vi är inte säkra på att de är sanna. Men vi kommer att åta oss att tiga, snarare än att låta dessa osunda saker komma ur våra munnar. Detta kan innebära att vi är mindre roliga, mindre övertygande eller låter mindre djupsinniga, men vi har gjort ett val att vara mindre av allt detta, för att ära Gud med vår tunga.

Det andra steget är en taktisk punkt att vara uppmärksam på varje minut. Håll alltid munnen stängd, såvida inte något som är gott eller uppbyggligt kommer ut. Om något som bara är halvvägs gott är på väg att komma ut, låt inte det komma ut heller. I Ordspråksboken 17:28 står det: ”Även en dåre anses vara vis om han tiger, och klok när han håller tungan i styr.” Eller som vissa har sagt: ”Det är bättre att tiga och anses vara en dåre än att öppna munnen och undanröja alla tvivel.”

Fråga: När det gäller Jak 1:27 säger vissa kristna att de inte vill vara religiösa, utan bara vill älska Herren. Vad är fel med detta påstående utifrån Jak 1:27?

S: Kanske har de haft en dålig upplevelse av det som skulle kunna kallas kristendom, och därför tror de att religion och organiserad kristendom bör undvikas. Religion kan vara skadlig eller dålig, och vissa former av religion bör undvikas. Men Jakob sa att vissa former är goda. Dessutom, om du ser ner på kristna i allmänhet, så förringar du Kristi brud.

F: Jakob 1:27 säger att vi ska hålla oss rena och oförorenade från världen. Men världen och dess inflytanden är så förorenande! TV, filmer, internet, vänner, så kallade vänner – hur ska vi kunna göra detta?

S: Som en TV-evangelist sa: Steg 1 för att tjäna Gud är att lyfta fingret. Steg 2 är att vrida på det för att stänga av TV:n. När vi frivilligt slutar titta så mycket på TV, filmer och internet kommer det att kännas otroligt hur mycket fritid vi har nu. Det är inte så att TV, filmer och internet är fel i sig, men de kan vara fel för dig om du lägger alltför mycket tid på dem.

Men vissa program på TV, filmer och internet är felaktiga, inte bara ett slöseri med tid. Du kan vara medveten om vad du väljer att inte se och höra. Du kan också vara medveten om de smutsiga saker du har hört och som du aldrig kommer att upprepa.

Fråga: Vad är intressant med strukturen i Jak 2:1–5:6?

S: Om vi går tillbaka till Jakob 1:18 lyfter Jakob fram tre egenskaper hos Gud: a) Hans omsorg om de hjälplösa, b) Hans sanningens ord och c) Hans syfte med helighet. Senare, i Jakob 1:26–27, talas det om tre kännetecken för ett Guds barn (där punkterna a och b byter plats): b) en behärskad tunga, a) en omsorgsfull tjänst och c) ett heligt liv. Det som Jakob kort nämnde om Gud, och sedan om oss, utvecklar han i a) en omsorgsfull tjänst (Jakob 2:1–16), b) en behärskad tunga (Jakob 3:1–12) och c) ett heligt liv (Jakob 3:13–5:6).

Fråga: Varför ska vi enligt Jak 2:1 inte visa någon partiskhet, eftersom Gud visar partiskhet mot icke-troende?

S: Sammanhanget i Jakobsbrevet gäller de troende, att vi inte ska gynna någon bara för att de är rika eller fattiga. Ett fullt tillräckligt skäl att inte visa partiskhet är helt enkelt att Gud befaller det. Men utöver den sanningen är vi alla skapade till Guds avbild, och Gud visar ingen partiskhet mot vår materiella rikedom, etniska bakgrund, kön eller intelligens. Ibland kan en kristen visa partiskhet mot någon som är skild, när skilsmässan inte var dennes eget fel.

Intressant nog har ordet för partiskhet här, prosupolumphiais, inte påträffats i sekulär grekisk litteratur; uppenbarligen betraktade de aldrig det som något fel att vara partisk. Detta ansågs allmänt vara rätt i det antika hedniska samhället. Ett par hundra år senare, omkring år 230 e.Kr., fanns det två typer av romare: de ”ädla” (honestior) och vanligt folk (humilior). Adeln hade fler rättigheter, mildare straff och gynnades i civilrättsliga tvister. Vanligt folk kunde brännas levande som straff, men adeln kunde inte det. Se The Fathers of the Church: Origen on Psalms, s. 393, för mer information om detta.

Det motsvarande hebreiska uttrycket betyder bokstavligen ”att ta emot ansiktet”, dvs. acceptans eller bättre behandling enbart genom att veta vem personen är. Gamla testamentet talade också emot partiskhet, så detta var inte något nytt som Jakob införde. Jesus sade också uttryckligen att de fattiga var välsignade i Lukas 6:20. Senare sade även Paulus att Gud inte visar partiskhet i Romarbrevet 2:11.

Opartiskhet gentemot rikedom är inte detsamma som blindhet inför allt. Jakob 2:1 använder exemplet med rikedom, och Galaterbrevet 3:28 visar att vi inte ska visa partiskhet baserat på ras eller kön. Däremot ska vi utesluta individer ur församlingen för synd som man inte ångrar, såsom incest (1 Korintierbrevet 5:2).

”Fina” kläder, lampra på grekiska, betyder kläder som tillhör en rik eller adlig person. ”Smutsiga kläder” betyder här kläder som en fattig person skulle bära.

Fråga: Hur passar Jakobus beskrivning av diskriminering eller favorisering i Jakob 2:1–3 in i många sammanhang idag?

S: Favorisering kan vara uppenbar om den rör en offentlig befattning. Den kan vara subtil när urvalet baseras på favorisering. Får människor något i en församling om de donerar stora summor pengar? Tillmötesgår man dem som kan ge mer? I en god församling förekommer inte detta.

Diskriminering kan också ske på grund av ras, etnisk bakgrund eller språk.

Diskriminering är inte alltid illvillig. Den kan vara helt oavsiktlig, vilket Apostlagärningarna 6:1 visar när det gäller utdelningen av mat till de grekisktalande änkorna. Det kan handla om snobberi eller implicita ”kastskillnader”, vilket inte är illvilligt men ändå fult. Det kan också bygga på felaktiga saker som vi har lärt oss. Vi kanske felaktigt rationaliserar att vi vill ”skydda” vissa typer av människor från att hamna i vissa situationer, när vi i själva verket diskriminerar dem. Diskriminering kan ha ett syfte (antingen ett illvilligt syfte eller ett gott men felaktigt avsett syfte), eller så kan diskrimineringen vara helt meningslös, som i södern där man hade separata toaletter efter ras, vilket skildras väl i filmen Hidden Figures. Om din församling huvudsakligen består av en viss ras eller etnisk grupp, och någon annan som är annorlunda kommer in, ser du då till att de känner sig välkomna i Guds hus? Hur skulle det vara om de kom hem till dig?

Om du upptäcker att du har fördomar i ditt hjärta, eller om du vill försäkra dig om att du inte har några dolda fördomar, är ett steg för att övervinna detta att ha vänner med den bakgrunden. Om du märker att du känner dig obekväm eller rädd för ”den sortens människor”, måste du bestämma dig för om du värderar din egen bekvämlighet eller din upplevda trygghet högre än att lyda Gud. Om du har svårare att förstå någon på grund av deras accent, ska du då bara ge upp vänskapen med dem, eller göra en ansträngning – kanske med hjälp av gemensamma vänner eller översättningsprogram – för att kommunicera? När du lyssnar tillräckligt länge på någon som har en accent som är svår för dig att förstå, får du gradvis förmågan att förstå inte bara dem, utan den accenten i allmänhet.

Men oavsett vilken typ av diskriminering eller fördom det handlar om, så vill Gud inte att vi ska diskriminera överhuvudtaget. I Kristus finns varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, enligt Galaterbrevet 3:28. Men eftersom människor kan diskriminera utan att ens inse det, har vi alla ett behov av att aktivt granska oss själva och se till att det inte finns något sammanhang där vi oavsiktligt skulle kunna göra oss skyldiga till detta.

Fråga: I Jak 2:1–3, vad gör man om någon kommer till kyrkan och man vet att de vistas olagligt i landet?

S: Tänk först och främst på varför personen befinner sig i landet olagligt. För vissa är det ett eget val att korsa gränsen. Men jag känner till en vuxen som fördes till Amerika från Mexiko när han var några månader gammal. För myndigheterna är han en ”känd utlänning”, och han har bott i Amerika hela sitt liv förutom korta resor till Mexiko. Mexiko tar inte emot honom, eftersom de inte heller betraktar honom som mexikansk medborgare. För ett tag sedan beviljades ”amnesti” för ”dreamers”, men eftersom han kom till USA före amnestins ikraftträdande omfattades han inte av den. Så han kan arbeta här, men han kan inte ha ett jobb som kräver ett socialförsäkringskort.

Jag läste om en annan person som varje vecka olagligt tog sig in i USA via gränsövergången. De amerikanska gränsvakterna vet vem han är och låter honom helt enkelt passera. Han arbetar i USA precis på andra sidan gränsen. I slutet av varje vecka passerar han gränsövergången och återvänder till Mexiko. I många länder finns det människor i den här situationen; de kallas gästarbetare. Det är inget ovanligt begrepp, men våra lagar måste förbättras för att vi ska kunna hantera den situationen på ett lagligt sätt. Vissa verkar så bekymrade över alla illegala invandrare att vi nästan inte lägger märke till de kineser och ryssar som olagligt tar sig in från Mexiko och försöker spionera på våra militärbaser, samtidigt som de hävdar att de har gått vilse och bara letar efter ett hotell! Regeringen ger dem i princip en varning, bötfäller dem och ber dem att inte komma tillbaka. Vi har så mycket mer att oroa oss för, med alla de andra illegala invandrarna som bara försöker arbeta.

Men oavsett om en person är här olagligt, eller hur de kom hit olagligt, ska vi värdesätta dem lika mycket som andra människor, eftersom alla är skapade till Guds avbild. Vi kan fortfarande älska dem precis som vi ska älska alla, även om vi kan önska att det inte fanns så många här som tar amerikanska jobb.

Fråga: Så, enligt Jak 2:1–3, ska vi någonsin diskriminera i kyrkan?

S: I två fall, överraskande nog, ja! För det första, om någon kallar sig kristen och fortsätter att begå uppenbara synder, enligt 1 Korintierbrevet 5:1–13.

För det andra, om någon kommer och undervisar om själsförgörande kätteri, är vi beordrade att inte ens släppa in honom i vårt hus enligt 2 Johannes 9–11! Eftersom den tidiga kyrkan oftast bestod av husförsamlingar kunde han aldrig komma in i dem.

Men i övriga fall, nej.

F: Varför använder Jakob ordet ”synagoga” här i Jak 2:1–3?

S: Jakobsbrevet skrevs mycket tidigt, och som Paulus resor visar var kristna vid denna tid välkomna i judiska synagogor. Den strikta åtskillnaden mellan en synagoga och en församling uppstod först efter Paulus. Ordet för församling här, synagoga, avser vanligtvis en judisk sammankomst. Men även efter denna tid använde kristna ibland ordet ”synagoga” för att hänvisa till en kristen församling. Ignatius brev till Polykarp 4.2, s. 94, nämner att man ”samlas i synagogan”. Ignatius kallar de äldste för ”Guds Sanhedrin” och talar om ”apostlarnas synagoga” i Brevet till trallierna, kap. 3, s. 67; se även Hermas Herde, elfte budet, s. 28. Judarna hade två benämningar för en synagoga: ”församlingens hus” och på arameiska ”folkets hus”, enligt Shabbath 32a.

Fråga: Vilka skäl anger Jakob i Jak 2:4–9 för att vi inte ska visa partiskhet?

S: För det första inleder Jakob här med ett ordspel. ”Domare” är kritai på grekiska, och ”diskriminera” är diekrithete på grekiska. Många gånger, när man tar på sig rollen som domare, blir man en som diskriminerar. Här anges specifikt några skäl till att inte vara en som diskriminerar.

1) Att visa partiskhet gör dig till en domare med onda tankar (Jakob 2:4).

2) Det kan strida mot Guds inställning. Gud har ofta valt de fattiga att vara rika i tro och arvingar till riket (Jakob 2:5).

3) Den fattiga person som du vanärar kan vara rik i tron och särskilt ärad av Gud (Jakob 2:5–6a).

4) Det vanärar den fattige (Jakob 2:6a).

5) De rika har ofta förtryckt de fattiga, släpat dem inför domstol och hädat Gud (Jakob 2:6b). Faktum är att många av dagens angrepp på kristendomen kommer från välutbildade och ekonomiskt trygga människor.

6) De rika hädar genom sina ord och handlingar det kristna namn som vi bär; med andra ord vanärar de genom sina liv ordet ”kristen” (Jakob 2:7).

7) Vi begår synd genom att bryta mot den ”kungliga lagen” att älska sin nästa som sig själv i Jakob 2:8–9.

Fråga: Vilka är, enligt Jak 2:4–9, minst tolv sätt på vilka vi kan se till att vi inte visar partiskhet?

S: Vi kan pröva oss själva. Här är tolv saker; det finns förmodligen fler också.

1) Hedra alla som viktigare än er själva, som det står i Filipperbrevet 2:3.

2) Behandla de fattiga på samma sätt som du behandlar de rika, och de rika på samma sätt som du behandlar de fattiga.

3) Vi bör sträva efter att inte utnyttja andra, även när det kanske är lätt eller kulturellt accepterat att göra det.

4) Behandla inte någon annorlunda på grund av att de har en annan etnisk bakgrund, kultur, är man eller kvinna, eller på grund av ytliga saker.

5) Behandlar vi någon annorlunda, utnyttjar vi dem eller ger vi dem inte lika bra villkor om de har en stark brytning eller svårt att tala vårt språk?

6) Är vi vänligare och mer förlåtande mot någon med samma etniska bakgrund som vi själva än mot någon annan?

7) Inse att du inte kan veta något om en persons hjärta utifrån deras yttre utseende.

8) Undviker vi människor med fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar för att vi kanske känner oss obekväma?

9) Vi ska respektera äldre, men inte se ner på någon på grund av deras ålder (gammal eller ung).

10) Föredrar vi till exempel att umgås med äldre människor framför unga (eller tvärtom)?

11) Är vi lika välkomnande mot människor som skiljer sig från oss själva som vi är mot människor som liknar oss?

12) Var inte nedlåtande mot vissa grupper.

På alla dessa områden bör vi inte vara inkonsekventa.

Fråga: Varför verkar Jakob i Jak 2:5–7 skapa sådana stereotyper om de rika och de fattiga?

S: Vissa rika människor kan vara mycket generösa och varmhjärtade. Vissa fattiga människor kan vara mycket pengasugna och snåla. Men på det hela taget finns det fler möjligheter och därmed fler frestelser för de rika att utnyttja sin situation. På samma sätt har de fattiga på det hela taget färre ekonomiska resurser för att försvara sig i domstol.

F: Hur kommer de rika undan bättre i domstol, enligt Jak 2:6?

A: Det ord som James använder här, katadynasteuo, innebär att beröva dem deras rättigheter. Här är ett exempel från Indien. ”Det här är A*** och A****, två IT-specialister som var på väg hem till Pune den 19 maj när en oregistrerad Porsche, som körde i 150 km/h i Kalyani Nagar, körde på dem. En av dem dog på plats, och den andre avled under sjukvården. Bilföraren var en 17-årig minderårig, som enligt uppgift var på väg hem från en klubb efter att ha festat med vänner för att fira sina betyg från 12:e klass.
Varför detta inte bara är en olycka utan ett mord:
1. Bilen var oregistrerad; bilhandlaren levererade bilen utan registrering.
2. Föräldrarna tillät en minderårig att köra utan körkort.
3. Klubbägaren serverade alkohol och släppte in en minderårig.
4. Trafikpolisen missade att upptäcka en oregistrerad bil som körde för fort på vägen under flera månader.
När den minderårige greps vid midnatt fick han VIP-behandling. En lokal parlamentsledamot kom till hans undsättning, tillsammans med ett team av advokater.
Medan vanliga människor får vänta länge på sina ärenden beviljades denna minderårige borgen en söndag på bara 14 timmar. Villkoret för borgen var att han skulle skriva en uppsats och att hans föräldrar skulle se till att han inte upprepade samma misstag.
När lagen är densamma, varför behandlas människor med privilegier annorlunda?” En annan person från Bulgarien sa att det var likadant där. (Från LinkedIn 27 maj 2024)

Fråga: Hur kan det i Jak 2:10 innebära att vi gör oss skyldiga till att ha brutit mot hela lagen om vi bryter mot en enda punkt i den?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

a) ”Lagen” bryts, till skillnad från om Jakob bara hade sagt ”en lag”.

b) Detta är en ”kunglig lag”. Inte bara beordrade Jesus, vår Kung, detta direkt, utan Jesus sa också att detta var en av de två lagar som de övriga lagarna härstammar från. Jakob ställer denna synd, att visa partiskhet, i samma rad som äktenskapsbrott och mord. Lagen gavs inte selektivt, och idag förväntas vi visa fullständig lydnad, inte bara delvis lydnad, för att lyda allt som Gud vill att vi ska göra eller avstå från att göra.

c) Tanken om ”allt eller inget” när det gäller lagen återfinns också i Matteus 5:18–19; 23:23 och Galaterbrevet 5:3 i Nya testamentet. Som Alec Motyer säger är lagen inte som en stenhöga, utan mer som en glasruta. Man kan ta bort en sten från en hög, och högen finns fortfarande kvar. Men om man slår på en glasplatta på bara en punkt och krossar den, så spricker eller splittras hela plattan.

Fråga: I Jak 2:10–11, vilken naturlig tendens har vi som Jakob motverkar?

S: Vi tenderar att vilja framhålla det vi gör bra som viktigt, och att tona ner det vi inte gör bra som oviktigt. Den fallna människan är alltför bra på att rationalisera, eller på ett kreativt sätt komma på logiskt klingande skäl för att ursäkta vår synd. Det är lätt att se det hos andra, men det är lätt att förbise det hos sig själv.

F: Varför tror du att Jakob i Jak 2:10–11 valde att placera detta avsnitt just här, direkt efter att ha talat om favorisering och diskriminering?

S: Föreställ dig att du står inför rätta för stöld och säger till domaren: ”Jag har åtminstone inte brutit mot några trafikregler!” Hur långt skulle det räcka? Jakob framhåller, på ett ganska hårdhänt sätt, en specifik poäng, men ändå på ett indirekt sätt. Även om du håller en del av lagen bryter du mot den om du bryter mot en del av den. Han talar om mord och äktenskapsbrott, vilket är uppenbart för hans läsare, men han gör detta direkt efter att ha talat om att bryta mot en annan lag: att inte visa partiskhet. Jakob säger till sina läsare att om du följer Guds bud om mord, äktenskapsbrott och allt annat, men ändå visar diskriminering, så finns det ett ord för någon som du: du är en lagbrytare.

Fråga: Vad är egentligen ”frihetens lag” i Jak 2:12?

S: Detta är inte en specifik lag, utan ”frihet” är snarare en beskrivning av vad lydnad mot Gud idag innebär för oss. Jesus ersatte den gamla testamentets lag, men det betyder inte att vi nu lever precis som vi vill. Gud har lagt sin lag i våra hjärtan, och vi följer nu vad Jesus och Nya testamentet föreskriver.

F: I Jak 2:12, ger lagen frihet eller träldom, som det står i Gal 4:24?

S: Mose-lagen, som de inte kunde hålla fullt ut, tjänade till att illustrera deras behov av Guds förlåtelse. Att följa den fullt ut skulle innebära frihet från synd, men att känna till den och misslyckas med att följa den medförde endast slaveri och insikten om att man inte når upp till kraven. Om du vet vad som är rätt och underlåter att göra det, då är det synd för dig, som det står i Jak 4:17. Idag följer vi lagen att lyda Kristus, vilket ger oss frihet från syndens träldom.

Fråga: Vad sa judendomen om barmhärtighet och dom i Jak 2:13?

S: Gud utdelar dom, men Gud har behag i att visa barmhärtighet, som det står i Mika 7:17–18. Vi ser Guds barmhärtighet i att Jesus dog på korset för vår skull ”för den glädje som låg framför honom”, enligt Hebreerbrevet 12:2. Rabbi Barabbi sade: ”Mot den som är barmhärtig mot det skapade är himlen barmhärtig, men mot den som är obarmhärtig mot det skapade är himlen också obarmhärtig.”

Denna tanke återfinns även i Sirak 27:30–28:7; Tobit 4:9–11; Testamentet till Zebulon 8:3 och b. Shabbath 151b.

Fråga: I Jak 2:13, på vilka sätt bör våra liv visa att vi tror att barmhärtigheten segrar över domen?

S: För det första tror vi att Guds nåd och barmhärtighet är större än alla våra synder. Vi måste kunna förlåta oss själva. För det andra har vi åtagit oss gentemot andra att visa förlåtelse och barmhärtighet, precis som Gud har visat oss.

Fråga: Vad bör du göra, enligt Jak 2:13, om du misstänker att en annan troende verkar diskriminera en grupp?

S: För det första, var öppen för att du kan ha fel. För det andra, inse att även om de syndar genom att diskriminera, kanske de inte inser det, och de kanske till och med förnekar det när du tar upp det. För det tredje, be om hur Gud vill att du ska reagera. De behöver se att

a) Antingen visar de verkligen partiskhet, eller så ger de på ett oklokt sätt intryck av att de gör det.

b) hur allvarlig denna synd är, som det framgår av Jakob 2:1–13.

c) De nästa stegen för att omvända sig och, om möjligt, gottgöra.

d) Återupprättelse: att du älskar dem, och att de ska älska alla andra.

Fråga: Hur hänger avsnittet i Jak 2:14–26 ihop med den tidigare delen av kapitel 2?

S: Det hänger samman på två sätt. Jakob 2:1–13 talar om bristande handlingar när det gäller en specifik synd: partiskhet, medan detta avsnitt utvidgar det till synd i allmänhet. För det andra: precis som du inte ska visa partiskhet och vara vänlig mot bara vissa människor, ska du inte vara partisk i din tro och utföra vissa goda gärningar samt vägra att lyda i resten.

F: I Jak 2:14–17, vilka är minst två sätt på vilka människor kan ha en tro som inte leder till frälsning utan gärningar?

S: Ett sätt är att tro på Guds sanning och tro på de rätta sakerna, men aldrig anförtro sitt liv åt Honom. Någon har kallat detta för ”praktisk ateism”. Även om de verkligen tror på Gud, agerar personen i praktiken, i sitt uppförande, som om hen vore ateist. Jakob säger att en tro utan önskan att utföra gärningar inte är en tro som leder till himlen. I troens hall i Hebreerbrevet 11 visades tron genom deras handlingar.

Ett annat sätt är att sätta sin tillit till en falsk gud och förkasta Bibelns Gud. De kan till och med utföra många gärningar – döda hedningar, utöva suttee, svälta sig till döds osv. – men inget av detta kommer att frälsa.

Vår tro på Kristus är inte särskilt viktig; det som däremot är viktigt är vår tro PÅ Kristus.

Fråga: Hur kan vi i Jak 2:14–25 rättfärdigas både genom gärningar och genom tro, och inte genom tro utan gärningar, som Paulus säger i Ef 2:8–9?

S: Jakob säger inte att tro och gärningar är samma sak; han säger inte heller att de har samma roll. Men vad han med eftertryck hävdar är att de i en äkta troendes liv är oskiljaktiga. För att vara precis sa Jakob inte ”om någon har tro”, utan snarare ”om någon säger att de har tro”. Gärningar är en biprodukt, ett resultat av äkta tro. Vissa människor kan vara som tjuven på korset och ta emot Kristus strax innan de dör. Andra kommer dock att visa goda gärningar om de från början är äkta frälsta.

Många hedniska religioner, både då och nu, erbjuder andlighet utan några som helst moraliska krav. Det skulle därför vara relativt lätt för en hedning att missförstå kristendomen som bara ännu en religion av det slaget.

Detta är ett komplicerat ämne, så i verserna 15–26 förklarar Jakob med fyra illustrationer. De två första är exempel på vad tro inte är, och de två sista är exempel på vad tro är.

Frälsning genom gärningar är den villfarelsen att man måste utföra goda gärningar för att överhuvudtaget bli frälst. ”Easy-believism” är den motsatta villfarelsen, där gärningar inte har något med frälsningen att göra och där gärningar och Kristi herravälde är valfria. Sanningen är att gärningar inte ger någon förtjänst för frälsningen, men de är en naturlig del av frälsningen som ett resultat. Precis som ett bultande hjärta är ett tecken på att personen lever, är gärningar ett tecken på att vi är frälsta och andligt levande.

Fråga: I Jak 2:16, antyder denna fras att de redan var mätta?

S: Nej, detta var grekiska för ett vanligt judiskt avsked. Det betyder INTE att de redan var varma och mätta.

F: I Jak 2:17–26, vad skulle du säga till en person som hävdade: ”Vi har ingen lag längre, vi har bara frihet i Kristus”?

S: Två ord: Läs Jakobsbrevet. De har delvis rätt i att vi inte står under Mose lag och att vi har frihet i Kristus att göra det som är rätt. Men alla utom ett (sabbaten) av de tio budorden upprepas i Nya testamentet. Vissa saker är till och med strängare (som skilsmässa) i Nya testamentet än i Gamla testamentet. Låt oss inte lägga ord i Guds mun som faktiskt strider mot vad Gud själv säger i Skriften.

Det fanns en grupp och en berömd person som hade denna felaktiga uppfattning. Gruppen kallas khlysterna, och dess mest kända medlem var Rasputin. När Rasputin tillfrågades varför han sa att synden är oundgänglig inför Gud, svarade Rasputin: ”’Visst, lille fader’, sade han, ’vår Frälsare och de heliga fäderna har fördömt synden, eftersom den är den ondes verk. Men hur kan man driva ut det onda, lille fader, om inte genom uppriktig ånger? Och hur kan man ångra sig uppriktigt, om man inte har syndat? …Bort med era skrifter!’, dundrade han. ’Skrifter! Sannerligen, jag varnar dig, lille fader, upphör med detta fåfänga och meningslösa arbete så att du må stå inför Herren. Ta livet som det är, ty endast det är givet dig av Gud. Och låt mig säga detta till dig. Grumla inte ständigt över varifrån synden kommer, över hur många böner en människa måste be om dagen och hur länge hon måste fasta för att undkomma synden! Synda, om synden fortfarande lurar i dig; endast på detta sätt kan du övervinna den! Synda, då kommer du att ångra dig och driva bort det onda från dig. Så länge ni bär på synden i hemlighet inom er och rädslansfullt döljer den med fasta, bön och eviga diskussioner om Skrifterna, så länge kommer ni att förbli hycklare och oduglingar, och sådana är avskyvärda för Herren. Smutsen måste drivas ut, hör du, lille fader? Först då kommer er doft att vara välbehaglig för Herren?’” (Rasputin: Den helige djävulen, s. 54–55)

Fråga: Eftersom demonerna tror på Jesus i Jak 2:19, borde de då bli frälsta, eftersom allt man behöver göra är att tro på Jesus enligt Apg 16:31 och Joh 3:16?

S: Absolut inte. Jakob menar att det i sig inte räcker med att intellektuellt tro på de rätta sakerna för att bli frälst. Enligt Berachoth 1:1 ansåg judar från exilens tid och senare att det var deras plikt att recitera shema (5 Mos 6:4–5) varje morgon. Som det står i Believer’s Bible Commentary, s. 2229: ”Demonerna tror på sanningen, men de underkastar sig inte Personen.” Vi måste också sätta vår tillit till Gud.

Fråga: I Jak 2:21–24, blev Abraham rättfärdigad genom gärningar, eller genom tro enligt Rom 4:1–4 och Rom 3:28?

S: Som Romarbrevet 4:1–4 visar, förklarade Gud Abraham rättfärdig genom tro redan innan han var villig att offra Isak, vilket hände ungefär 30 år senare. Men Abrahams villighet visade att Gud hade verkat i hans hjärta. Vissa tror att livet blir så enkelt när vi väl tror på Gud. Abraham skulle kalla det en lögn. Det är ett mycket svårt beslut att offra sin egen son, bara för att Gud krävde det. Som kristna vet vi att Gud aldrig skulle beordra oss att offra någon eller gå emot de bibliska buden som han har gett oss. Men vi kan ändå behöva fatta svåra beslut när vi följer honom.

Fråga: I Jak 2:21–24, eftersom ingen annan var närvarande, inför vem rättfärdigade Abraham då sin tro?

S: Även om de män som följde med Abraham och Isak kanske befann sig en bit bort, så var de inte närvarande här.

Abraham rättfärdigade främst sin tro inför Gud. Naturligtvis såg Abraham själv detta, liksom Isak (med stort intresse, kan jag tillägga). Även änglar och demoner skulle se detta. Och genom tidernas gång har Guds trogna folk alla sett Abrahams enastående exempel på lydig tro.

F: I Jak 2:22, vad är viktigast, tro eller gärningar?

S: Är det viktigare att vara vid liv eller att ha ett hjärtslag? Man kan sätta elektroder på en död persons hjärta och få det att slå. Men normalt sett är ett hjärtslag ett bevis på att en person lever. Du säger att du har äkta tro. Låt oss se bevisen. Om du inte har några bevis, bör man ifrågasätta om du har en äkta tro eller en tro som inte är bättre än alla andras – människors och demoners – som är på väg till helvetet.

F: I Jak 2:25, hur skilde sig den kanaanitiska Rahabs erfarenhet från Abrahams?

S: Abraham var en betydande och högt respekterad förfader i Bibeln; Rahab var en obetydlig och vanhedrad utlänning. Abraham ombads att göra vissa saker som verkade dåraktiga: att ge sig av från en av världens mäktigaste städer vid den tiden, och att besluta sig för att lyda Gud genom att offra sin son Isak i 1 Mos 22:1–14. Det kan ha gått mellan 8 och 30 år mellan det att Abraham förklarades rättfärdig och det att han utförde denna handling. Men Abraham, en rättfärdig man, höll ingenting tillbaka och lydde Gud.

Rahab var annorlunda; hon var prostituerad, ett omoraliskt yrke. Hon behövde inte mycket tro för att inse att den stora israeliska armén sannolikt innebar undergång för Jeriko. Men Rahab måste ha haft tro på att Gud skulle ta emot henne, och Rahab agerade utifrån sin tro genom att riskera sitt liv för att gömma de två israeliska spionerna. Ibland utmanas vår tro av frågan: ”Kommer Gud att skydda eller försvara?” Andra gånger utmanas vår tro av frågan: ”Kommer Gud att skydda eller försvara även mig?”

Fråga: I Jak 2:25 gav Abraham allt, till och med det som var mest värdefullt för honom, för att tjäna Gud. Vilka saker håller dagens kristna tillbaka som hindrar dem från att fullt ut tjäna Gud?

S: Det kan vara en relation som en kristen vet att hen inte borde vara i, ett jobb som äventyrar hens lydnad mot Gud, eller att avstå från rikedomar. Det kan handla om att sätta bekvämlighet eller trygghet högre än att tjäna Gud. Människor kan ha rädsla för att misslyckas, rädsla för att framstå i dålig dager, FOMO (rädsla för att gå miste om något) eller rädsla för att känna sig obekväm.

Rädsla kan hindra dig från att göra vad som helst. Vi bör inte försöka begränsa Gud genom att säga till Honom att vi först vill se och förstå allt som händer. Som en bibellärare uttrycker det: vi bör inte ta illa upp av det oförklarliga.

Fråga: I Jak 2:26 skulle man kunna jämföra tron med anden och gärningarna med kroppen, men Jakob använder den motsatta analogin. Varför tror du att det är så?

S: Man måste ha en kropp för att befinna sig på denna planet, och man måste tro (eller ha tro) för att vara Guds barn. Men om du befinner dig här på jorden är din ande närvarande i din kropp. Om din tro är andligt levande, har du gärningar. Men precis som en kropp utan ande bara är ett ruttnande lik, är intellektuell tro utan gärningar ett ruttnande men ortodoxt lik.

F: Eftersom kristna inte behöver oroa sig för den stora vita trondomen, varför måste då kristna lärare vara oroliga för att bli dömda strängare, enligt Jak 3:1?

S: De troende döms av Kristus vid domstolen vid bema i 1 Korintierbrevet 3:12–15. Lärare kan dömas för att de undervisar andra om felaktiga saker. De döms också för att de leder människor på avvägar eller för vårdslös herdeverksamhet.

I Matteus 12:36–37 står det att vi kommer att dömas för varje meningslöst ord vi yttrar. I Ordspråksboken 10:19 står det att där det finns många ord, där finns också synd. Ordspråksboken 30:5–6 betonar hur viktigt det är att inte lägga till något till Guds ord.

Fråga: Vilka är, enligt Jak 3:1, några goda och dåliga skäl till att människor ändå vill undervisa?

S: Bra skäl är att Gud har kallat dig att undervisa, att du vill hjälpa andra och, i andra hand, att du själv lär dig mer om du undervisar.

Ett dåligt skäl är att tro att du kommer att anses viktig i Guds ögon och beundras av andra. Andra dåliga skäl är att vilja stå över andra, att skryta, att undvika granskning (vilket Jakob 3:1 säger att du inte kommer att undvika), eller för att du anser dig själv bättre eller viktigare än andra. Men Gud älskar dig lika mycket oavsett om du undervisar eller inte. Gud vill att du ska tjäna Honom på de sätt som Gud har skapat dig att tjäna Honom, oavsett om det är genom ett något mer framträdande sätt att undervisa eller på andra sätt.

När du undervisar, ligger dina ambitioner för dig själv i Guds vilja? – en klurig fråga. Om du har självisk ambition gör du det av fel motiv. Tvärtom, om någon annan håller en bra lektion, eller om du själv håller en bra lektion, bör du vara lika nöjd.

Fråga: Hur döms lärare med större stränghet i Jak 3:1?

S: De döms på minst fyra sätt:

Tal: Ordspråksboken 10:19 säger att när orden är många, är synden inte frånvarande. Matteus 12:36–37 säger att vi döms för varje tomt ord vi yttrar. Du kan synda mindre genom att inte prata så mycket; men lärare måste prata. Om du undervisar om felaktiga saker, eller till och med om du undervisar om dina egna åsikter som om de vore Guds ord, då syndar du när du undervisar.

Övrigt: Alla kristna ska vara salt och ljus för världen (Matteus 5:13–16; Filipperbrevet 2:14–15) och ledare ska vara förebilder för hjorden (1 Petrus 5:3). Äldste som syndar ska tillrättavisas offentligt (1 Timoteus 5:19–20).

Gud: Det viktigaste är att Gud dömer människor utifrån vad de vet. Kristna har inget att oroa sig för vid domen vid den stora vita tronen, eftersom Jesu blod har betalat priset för deras synder. Däremot väntar en andra dom på de kristna, ofta kallad domen vid Bema-stolen, som nämns i 1 Korintierbrevet 3:10–15, där Gud kommer att döma varje kristens gärningar och belöna honom eller henne därefter.

Jaget: Lärare kan frestas att tänka: ”Eftersom jag har lärt mig så mycket är det okej för mig att slappa med andra saker, såsom bön, helighet eller kärlek till andra.” Att känna till ett stort antal fakta innebär dock inte nödvändigtvis en stor kärlek till Gud och lydnad mot Honom.

1 Korintierbrevet 8:1 varnar oss för att kunskap gör oss högmodiga, men kärleken bygger upp.

Fråga: Varför tror du att Jakob i Jak 3:1–8 ser en naturlig övergång mellan Jak 3:1–2 och Jak 3:3–6?

S: Jakob har i åtanke att vi alla snavar. Även små problem med vår tunga kan orsaka en stor syndens eldsvåda hos andra. Dessutom förekommer det ibland, när goda gärningar saknas, ett överflöd av meningslösa ord. Jakob tar synderna med tungan på största allvar. I Matteus 12:36–37 gör Jesus detsamma.

F: Vad betyder ”fullkomlig” här i Jak 3:2?

S: Det är samma grekiska ord som används i Jakob 1:4 och 2:22. Det betyder att något eller någon har nått mognad eller är fullkomlig. Båda betydelserna av ordet ”fullkomlig” används i Filipperbrevet 3:12,15.

Fråga: I Jak 3:3–8, vilka är de gemensamma likheterna mellan tungan och ett betsel, ett roder, eld, ett vilddjur och dödligt gift?

S: Stor kraft från liten storlek. Ett bett håller en häst på rätt kurs genom att styra dess inre kraft. Ett roder håller ett skepp på rätt kurs genom att styra vinkeln på den yttre kraften som träffar skeppet. En liten eld kan växa till en kraftig brand och det som bränns kan aldrig återställas. En liten mängd dödligt gift kan vara tillräckligt kraftfullt för att döda. Men på den positiva sidan kan du också ära Gud genom det du inte säger.

Jakob är mycket bekymrad över våra tungor; han nämner dem också i Jakob 1:19, 26; 2:12; 4:11; 5:12. Slarviga ord kan skada ett äktenskap, förstöra en karriär eller ruinera en tjänst. Dödligt gift kan till största delen vara ofarligt att äta; det är bara en liten andel som är skadlig och dödlig.

Fråga: Varför tror du att Jakob i Jak 3:3–5 jämför tungan med ett bett eller ett skeppsroder?

S: Människor kan styra stora saker med något som är relativt litet. Ett bett väger mindre än en procent av en hästs vikt, men genom strategisk användning kan det tvinga hästen att gå i en viss riktning. På samma sätt är ett roder ganska litet och ser obetydligt ut, och det krävs tid och tålamod för att använda det, men man kan inte styra ett skepp utan det. Enligt Believer’s Bible Commentary, s. 2231, vägde fartyget Queen Elizabeth 83 673 bruttoton, men rodret vägde endast 140 bruttoton. Rodret utgör alltså endast cirka 0,17 % av den totala vikten.

Fråga: I Jak 3:3,12; 1:19, när någon är för pratsam, antingen på grund av hur ofta hen pratar eller på grund av de dåliga saker som kommer ut, hur kan man då säga till hen på ett sätt så att hen förstår budskapet, utan att såra hen?

S: Ibland finns det inget annat sätt än att såra en person, och det är okej eftersom personen kanske behöver bli sårad, även om det oftast inte är fallet. Det är lättare att säga ifrån till någon man redan har en relation med, som vet att man älskar, värdesätter och respekterar dem, än till en främling. De behöver inse vad de måste göra och sluta med, allvaret i det de gör, och hoppet om att kunna ha en god relation efter att de har gjort det. Kom ihåg att det är svårt att kasta lera utan att få lite på sina egna händer – och i sitt hjärta.

En kristen hade ett unikt sätt att hantera människor som svor mycket. Han skrattade åt dem. Sedan frågade han dem skämtsamt: ”Berätta nu hur du verkligen känner.” Han gav på sätt och vis intrycket av att han inte ens hade lagt märke till de ord personen sagt tidigare, men gav dem en andra chans att uttrycka sig på ett lämpligt sätt. Ett annat tillvägagångssätt är helt enkelt att kalla det för vad det är: ett grovt språk. Naturligtvis kommer ingen metod du använder att vara effektiv om du själv hycklande svär eller använder grovt språk.

Jag känner en kristen som jag aldrig hört svära förutom i ett enda tillfälle. Han bad om ursäkt direkt efter att han sagt de där sakerna och sa att han har svårt att låta bli att säga sådant när han är arg (vilket han var). Även som kristen kan gamla vanor ibland vara svåra att bryta. Även om han inte var perfekt försökte han ändå, och bad om ursäkt direkt efteråt.

När du pratar med en kristen som har för lös tunga ska du förstås uppmana hen att läsa om Jakobsbrevet.

Fråga: Hur ser skvaller ut i Jak 3:3?

S: Här är ett exempel från Believer’s Bible Commentary, s. 2231. ”Hur elden av illtal sprider sig illustreras av ett samtal mellan två kvinnor i Brooklyn. Den ena sa: ’Tillie berättade för mig att du berättade den hemligheten för henne som jag bad dig att inte berätta för henne. Den andra svarade: ’Hon är elak. Jag sa till Tillie att hon inte skulle berätta för dig att jag hade berättat det för henne.’ Den första kvinnan svarade: ’Tja, jag sa till Tillie att jag inte skulle berätta för dig att hon hade berättat det för mig – så säg inte till henne att jag gjorde det.’” Ingen kan lita på någon.

Fråga: Varför jämför Jakob i Jak 3:6 tungan med en eld?

S: En illvillig tunga kan liknas vid en gnista på två sätt:

Tillväxt: det räcker med en liten gnista för att starta en stor skogsbrand. På samma sätt räcker det med några få ord för att sätta igång en kedjereaktion.

Oåterkallbarhet: När en brand väl har brutit ut kan allt som brunnit inte göras ”obränd”.

Som en historisk anmärkning inträffade en av de största skogsbränderna 2003 i den sibiriska taigan, efter en torr sommar. Den brände 55 miljoner acres (22 miljoner hektar) i Sibirien, norra Kina och norra Mongoliet. Den påverkar fortfarande temperaturerna på jorden idag. Som referens kan nämnas att en acre är något mindre än en fotbollsplan, exklusive målområdena. Pennsylvania är 29,5 miljoner acre stort, så branden i den sibiriska taigan brände upp ett område som var nästan dubbelt så stort som Pennsylvania.

Se och för mer information.

Fråga: Hur sätter tungan våra lemmar i brand i Jak 3:6?

S: Skriften säger inte uttryckligen hur, men vi kan se ett par sätt.

1. Många av de frestelser vi utsätts för kommer till oss genom vad andra säger. Genom ord kan människor smida onda planer, fresta, förföra, förtala andra, skvallra, förolämpa, berätta snuskiga skämt, ljuga, avskräcka människor från det goda och uppmuntra människor att göra ont. Människor kan ömsesidigt uppmuntra varandra att synda: något som någon ursprungligen kanske skämdes för att göra, tycker de sedan är okej eftersom andra håller med.

2. Människor kommunicerar ofta och uttrycker sina avsikter att synda genom ord. Människor kan såra andras känslor och förtala andra med sin tunga.

Fråga: I Jak 3:6, vilka är några kännetecken hos människor idag som verkar oförmögna att behärska sin tunga?

S: Många människor respekterar dem inte på grund av deras ord. De är alltid tvungna att ”ta tillbaka” vad de sagt och försöker gottgöra den skada de oavsiktligt orsakat med sin tunga. Men sanningen är att det inte finns något sätt att reparera skadan som är lika effektivt som att vara tyst genom att aldrig säga fel ord från början. De framstår som inkonsekventa och oärliga.

F: Hur tänds tungan av helvetet i Jak 3:6?

S: Skriften säger inte det med säkerhet. Men det finns mycket som kan göras med ett litet organ. Vikt för vikt kan tungan vara ett av de mest effektiva organen i Satans händer för att bedra och fresta människor.

F: I Jak 3:6, hur skulle du bemöta det falska påståendet att ”naturens gång” syftar på reinkarnation, som vissa sekterister lär ut?

S: Denna vers handlar om det mänskliga språkets övertygande kraft. Ingenting i denna vers har någonsin i historien, fram till modern tid, gett någon anledning att tolka den på detta nya sätt som reinkarnation. Ingenting i Jakobsbrevet nämner reinkarnation, så detta är ett tydligt exempel på hur man omdefinierar begrepp så att de betyder vad man själv vill att de ska betyda. Jakob hänvisar helt enkelt till vad som sker naturligt. Eiseges är att läsa in i Skriften vad man själv vill att den ska säga. Vi bör inte ägna oss åt eiseges, utan exeges, vilket innebär att utläsa ur Skriften vad den avsåg att säga.

Ingenting i Bibeln lär ut reinkarnation. Även om uppståndelsen var känd i Gamla testamentet fanns det inget begrepp om reinkarnation bland judarna i Gamla testamentet eller de tidiga kristna, med undantag för att de skrev att vissa falska religioner trodde på reinkarnation. Särskilt Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) nämner reinkarnation som en tro, inte hos kristna, utan hos ”brahmanerna” i Indien.

Andra kristna från tiden före Nicenska konciliet som betraktade brahmanismen som en falsk religion var Theofilus av Antiochia (161–181/188 e.Kr.), Tertullianus (198–220 e.Kr.) och Origenes (225–254 e.Kr.).

En sekterist kan inte på ett ärligt sätt bevisa en lära enbart genom att omdefiniera ett begrepp som ingen tidig kristen förstod på det sättet.

Fråga: Hur skiljer sig metaforen om gift från metaforen om eld i Jak 3:6–7?

S: Medan eld drastiskt förändrar det yttre utseendet, verkar giftet inifrån långsammare. Båda kan döda lika väl. Båda behöver bara en liten mängd för att uppnå sitt syfte. Ibland kan onda ord yttras specifikt bara för att förgifta en persons tankar eller hjärta.

Många bildade människor var medvetna om hur tungan kan döda, vilket framgick av avrättningen av den grekiske filosofen Sokrates från Aten. Sokrates kritiserades hårt i en pjäs som förtalade honom som en ond, dåraktig vilde som fördärvade atenarna. Efter att ha sett pjäsen krävde medborgarna att Sokrates skulle avrättas, vilket också skedde genom att han tvingades dricka gift av skogssyra. Så småningom insåg de att de hade avrättat en man enbart på grund av starka känslor som byggde på obevisade förtal. En tid efter detta blev Aten mycket tolerant mot olika filosofiska åsikter.

Fråga: Hur är tungan i Jak 3:8 ett ”rastlöst” eller ”okontrollerbart” ont?

S: Den är som ett otämjbart djur. Jakob ger exempel på starka djur som människor har tämjt, men människor har större svårigheter att tämja sin egen tunga.

Fråga: Hur kommer både gott och ont ut ur vår tunga i Jak 3:9–12? (Se Rom 7:14–25 för en ledtråd.)

S: Att prisa Gud och ord som hjälper andra bör komma ur våra munnar. Så mycket gott kan komma ut: uppmuntran, tillrättavisning, undervisning, förmaning (ja, det är också bra). Men ord mot Gud och som sårar människor kan också komma ut, om vi inte är försiktiga. De kan komma ut på grund av ilska, slarv eller, ännu värre, likgiltighet.

Fråga: I Jak 3:11, vad händer om både färskt och salt vatten flödar ur samma källa?

S: Det drickbara sötvattnet skulle blandas med saltvattnet, och den bräckta vattenblandningen skulle bli odrickbar. En troende som säger goda saker, men ur samma mun också säger illvilliga eller oanständiga saker, skulle inte ge ett gott vittnesbörd. Vi bör särskilt överlämna vår tunga till Gud.

Å ena sidan har Döda havet både saltvattenkällor och sötvattenkällor, men inte ens där finns det källor som har båda.

Fråga: I Jak 3:13, vad är egentligen visdom här, i motsats till kunskap?

S: Kunskap kan betraktas som fakta, iakttagelser och logik. Visdom är att tillämpa kunskapen i livet.

Fråga: I Jak 3:13, vad är skillnaden mellan ödmjukhet och saktmod?

S: Det är olika ord på grekiska. Ödmjukhet, tapienophrosynē på grekiska, innebär att man inte anser sig vara någon stor person. Det grekiska ordet för saktmod, prautēs, betyder en aktiv mildhet och acceptans. Tänk inte på någon som är fysiskt svag, utan snarare en stark person som är foglig och undergiven.

Det är intressant att den grekiske filosofen Epiktetos (ca 50–135/138 e.Kr.) genom sin elev Arrianus också undervisade om ödmjukhet. Han lärde att ödmjukhet, liksom att krypa, var en moralisk brist.

Fråga: Varför lär Jakob, Jesus och Paulus i Jak 3:13, Matt 11:29 och 2 Kor 10:1 alla ut att det finns ett nära samband mellan ödmjukhet och visdom?

S: Sann visdom innebär att vi inser vår rätta plats inför Gud och att vi inte är bättre än andra.

Fråga: I Jak 3:13–18 är många människor visa, men inte med himmelsk visdom. Tror du att bitter avund eller självisk strävan gör att en person inte kan vara vis med himmelsk visdom?

S: De kan fortfarande ha inslag av himmelsk visdom, men om den är förgiftad av avund eller självisk strävan är den inte god. Självisk strävan innebär inte bara att främja sina egna intressen, utan att använda ovärdiga och splittrande medel för att göra det. Avund och självisk strävan kan göra människor blinda för sanningen, och att använda världslig visdom kan verka bättre för att uppnå kortsiktiga mål. Himmelsk visdom bortser inte från kortsiktiga mål, men ser också fram emot domen vid domstolen. Renhet avser här avsaknad av själviska motiv eller attityder.

I Filipperbrevet 1:15–18 prisar Paulus dock fortfarande Gud för människor som förkunnar det sanna evangeliet, även om vissa förkunnar Kristus av avund och självisk ambition, eftersom de åtminstone förkunnar evangeliet.

Fråga: Varför ger visdom upphov till dessa saker i Jak 3:13, 17–18?

S: I Ordspråksboken 23:7 står det: ”Som en människa tänker i sitt hjärta, sådan är hon.” Anden använder visdom för att förvandla oss och frambringa Andens frukt. Sann visdom är ren, fredlig, villig att ge efter, full av barmhärtighet och goda gärningar, utan partiskhet, utan hyckleri. Med andra ord: det du ser är det du får.

F: I Jak 3:17–18, vad är skillnaden mellan himmelsk och världslig visdom?

A: Himmelsk visdom kommer från ovan, visar Andens frukt och lär oss hur vi kan behaga Gud. Världslig visdom kommer från nedan, försöker nå framgång i detta liv och strävar efter att behaga oss själva. Som Tony Evans uttrycker det: ”Ren mänsklig visdom är ett uttryck för Satans agenda. För att förmedla himmelsk visdom måste du kommunicera med himlen.”

Det som världen kallar visdom kan innefatta en argumentativ stil, förödande sarkasm, listiga eller till och med orättvisa sätt att driva en sak på, osv.

Fråga: I Jak 3:18, vad är den frukt eller skörd av rättfärdighet som kommer från frid?

S: Kristna har två olika synsätt, och båda kan vara sanna.

Andens frukt, eller den frukt som växer fram ur rättfärdighetens visdom.

Det rättfärdiga livet i sig, som kommer av att känna till och följa Guds väg av visdom.

Om man kombinerar de två är den ”skörd” vi får ett gudfruktigt liv som behagar Gud, vilket visar sig genom Andens frukt.

F: Hur ”kämpar” begären inom oss i Jak 4:1?

A: Människor kan vara ”splittrade” av motstridiga begär, hedonon på grekiska, varifrån vi har fått vårt ord hedonism. Även icke-troende som vill göra något ont avstår ofta från det eftersom de har ett starkare begär att inte drabbas av konsekvenserna.

Orden för krig och strider kan syfta på nationella strider och inbördeskrig. Det romerska riket hade dock inget inbördeskrig vid denna tid, och de strider som Jakob talar om utspelar sig inombords.

F: Hur kan den inre striden, enligt Jak 4:1, sprida sig och orsaka fientlighet mot andra?

S: När någon är olycklig på grund av en inre konflikt kanske hen inte ser något behov av att vara vänlig mot andra. Om någon gör livet svårt för dig eller är i konflikt med dig, tänk på att det kanske inte har något med dig att göra. Det kan vara deras egna inre ”strider” som sprider sig och angriper oss. De kan inte ha fred med andra om de är i krig med sig själva.

Vissa människor anser att konflikter med andra är ett normalt och förväntat tillstånd. När en person kritiserades offentligt av en annan person som hen betraktade som en vän, avfärdade den andra personen det helt enkelt som ”vänskaplig eld”.

Fråga: Hur kan man, enligt Jak 4:1–2, stoppa strider mellan kristna utan att själv bli indragen i striden med dem?

S: Först och främst, be om situationen. Försök att förstå de motstående parternas synvinkel. Du behöver inte hålla med om synvinkeln för att förstå den. Gå till personen, eller till personen på vardera sidan, enskilt och prata med dem. Om det inte fungerar, prata då med dem igen och ta med dig fler personer. Om inte ens det fungerar, ta då motvilligt upp saken inför hela församlingen, enligt Matteus 18:15–17.

Enligt min erfarenhet från tiden som diakon fanns det en äldste i församlingen som ofta talade emot en ”livstidsäldste” i församlingen. Så när ”livstidsäldsten” fick tillfälle att predika talade han hela tiden emot den förste äldsten. Föreställ dig hur bra det såg ut för besökare. Jag var inte närvarande, eftersom jag ledde ungdomsgudstjänsten. Men jag hörde verkligen talas om det. Jag talade med den ”livstidsäldsten” under fyra ögon, men han sa att någon annan hade sagt till honom att han hade sagt precis rätt sak. Då samlade jag ihop tio andra personer från församlingen som kände likadant som jag, och vi bad om ett möte hemma hos honom för att diskutera saken. Vi gjorde klart att vi inte var emot honom och att vi inte ville att han skulle avgå; vi ville bara att denna meningsskiljaktighet inte skulle komma till uttryck på ett så otrevligt sätt. Till slut lämnade den andre äldsten församlingen, tillsammans med några andra, och de startade en egen församling ungefär en timmes bilresa bort.

Fråga: Hur ”mördar” kristna enligt Jak 4:2?

A: Kom ihåg att Jakobs ord följer tätt efter Jesu undervisning. Jesus sade i Matteus 5:21–22 att det inte bara är fysiskt mord, utan även att vara arg på sin broder utan anledning eller att kalla någon för en tomskalle – allt detta utsätter en person för risken att hamna i helvetets eld.

Jakob syftar alltså inte bara på att fysiskt mörda någon, utan också på hat mot en annan troende.

F: Tyder Jak 4:2–3 på att Gud skulle ge oss något som Han vill att vi ska ha, om vi ber med felaktiga motiv? Hur sätter detta så att säga Gud ”mellan hammaren och städet”?

S: Om vi ber om något som vi verkligen behöver, men kommer att använda det för onda syften, kanske Gud inte ger det till oss – även om vi verkligen behöver det.

Fråga: Strider detta i Jak 4:3 mot löftet att Gud ska besvara våra böner?

S: Nej, det upphäver inte löftet, men det sätter en begränsning på det. Ibland besvarar Gud våra böner med ”nej”. Och ibland besvarar han dem med ”vänta”.

F: Varför kallade Jakob i Jak 4:4 de kristna han skrev till för ”äktenskapsbryterskor”?

S: Det grekiska ordet är här i feminin form, vilket är lämpligt, eftersom vi alla, män och kvinnor, gemensamt är Kristi brud.

En äktenskapsbrytare vill vanligtvis inte ha skilsmässa. Medan någon kanske vill ha skilsmässa för att skilja sig från en person och gifta sig med en annan, vill en äktenskapsbrytare ofta ha båda delarna. De vill stanna kvar hos sin make eller maka och samtidigt ha någon annan vid sidan om. Jakob säger inte att dessa människor inte längre vill följa Gud. Snarare vill de fortfarande följa Gud och samtidigt ägna sig åt världsliga saker. Att följa Kristus innebär att välja att utesluta möjligheter att vara olydig mot Gud.

Tyvärr försöker även kristna ibland tjäna två herrar, till exempel Gud och världen. Jesus sade i Matteus 6:24 att man inte kan tjäna både Gud och pengarna.

Generellt sett behöver kristna ibland en kraftig tillrättavisning.

Fråga: I Jak 4:5, hur kan den ande som bor i kristna göra dem avundsjuka, eftersom det i Jak 3:16 står att där det finns avund och strid finns onda gärningar?

S: Det finns inte bara världslig stolthet, utan det kan också finnas en andlig stolthet. Andlig stolthet är att tro att man är bättre eller mer betydelsefull på grund av sin andlighet eller sina gåvor. Ingen av oss har något gott utom det som Gud har gett oss. Så vi har egentligen ingenting att vara stolta över. Jakob 4:5 säger inte att Anden är ond eller avundsjuk, men vetskapen om att den Helige Ande bor i kristna kan leda till stolthet och känslor av självrättfärdighet, vilket är ont.

Det är alltid dåligt för människor att hysa avund, oavsett andra omständigheter. Även troende kan synda genom att hysa avund mot andra troende eller mot icke-troendes livssituation. I Psalm 73 talar Asaf öppet om när ”hans fötter nästan halkade” när han avundades de skrytsamma.

Det finns inget citat i Gamla testamentet eller apokryferna som säger: ”Anden som bor i oss längtar av avund.” Det fanns dock ursprungligen ingen skiljetecken i Skriften. En bättre översättning, och den som BSB följer, är: ”Eller tror du att Skriften utan anledning säger att den Ande som Han lät bo i oss längtar av avund?” Det framgår inte om ”anden” här är den Helige Ande eller vår ande.

En annan möjlighet är att Jakob hänvisar till ett citat från Skriften: han hänvisar till Jakob 4:6, som citerar Ordspråksboken 3:34.

Fråga: Hur hänger Jak 4:6 ihop med Jak 3:6: ”Gud motstår de högmodiga, men ger nåd till de ödmjuka.”?

S: Stolthet ger ofta uttryck för sina fula frukter genom tungan. När du har stolthet, avund, bitterhet eller andra onda saker i ditt hjärta är det snabbaste sättet att mildra skadan att inte säga någonting, tills ditt hjärta är i ordning. Det är svårt att förhindra att onda ord får sin skadliga verkan efter att de väl har yttrats. Därefter ger Jakob tre exempel på hur högmod bryter ut och blir synligt i vårt liv: förtal i Jakob 4:11–12, skrytsamhet i Jakob 4:13–17 och att lägga beslag på det som inte är ditt i Jakob 5:1–6.

Fråga: I Jak 4:7 förväntas förstås icke-kristna komma till Kristus och underkasta sig Gud. Men hur ska de kristna, som Jakob talar till, underkasta sig Gud?

S: Även om vi har underordnat våra liv åt Gud när vi blev frälsta, ska vi varje dag på nytt underordna oss Gud. Vi måste dagligen och ögonblick för ögonblick välja om vi ska förbli i Kristus och lyda eller inte. Vi ska närma oss Gud och hålla vårt hjärta rent.

Fråga: I Jak 4:8, om någon i himlen specifikt iakttog dig, skulle de då betrakta dig mer som en helhjärtad troende eller som en tvivlande?

S: Förhoppningsvis skulle de se konsekvens, trofasthet och lojal kärlek och betrakta dig mer som en troende med ett enda sinne.

Fråga: I Jak 4:8, hur får syndigt själviskhet en troende att börja glida bort från Gud?

S: Det är inte en fråga om ”om” syndigt självisk strävan kan få en troende att börja glida bort; det kommer definitivt att få en troende att börja glida bort. Man kan bara på allvar sträva efter en sak. När vi antingen strävar efter njutning eller efter självisk ambition, förlorar vi den tid och energi som krävs för att sträva efter närhet till Gud. Det omvända gäller också. Om vi ägnar all möjlig energi åt att sträva efter Gud, kommer vi inte att ha tid eller energi att också sträva efter världens ting.

Fråga: Vad betyder det i Jak 4:9–10 att sörja över synd?

S: Det grekiska ordet här, talaiporesate, är ett starkare ord än motsvarigheten på engelska. Det betyder att sörja djupt och passar väl ihop med att jämra sig. När vi inte står rätt inför Gud, eller har synd i våra hjärtan, bör vi inte gå omkring och låtsas som om allt är okej. Vi bör ta synden på största allvar. Våra hjärtan bör sörja och gråta när vi inte är i gemenskap med Gud.

F: Varför talar Jakob så ofta om ”mina bröder” i Jak 4:11, liksom i 1:2, 16, 19; 2:1, 5, 14; 3:1, 10, 12?

S: Vi ser två skäl. Det första är brevets mottagare. Detta är inte ett evangelisationsbudskap utan snarare ett brev till troende, både män och kvinnor. För det andra var det, medvetet eller omedvetet, det som låg Jakob närmast om hjärtat: den närhet och omsorg som troende har, eller borde ha, gentemot varandra.

F: I Jak 4:11 och Tit 3:2 står det att vi inte ska tala illa om varandra, så varför gjorde Paulus [påstås] just det mot Hymenaios och Filetus i 2 Timoteus 2:17?

S: Det grekiska ordet här har en bredare betydelse än förtal; det innebär att man inte ska tala illa om varandra i allmänhet. Vi ska säga saker som är till hjälp och sanna. Paulus behövde inte tala illa om någon i Titusbrevet 3:2. Men Paulus själv behövde hjälpa församlingen genom att varna den för Hymenaios och Filetus i 2 Timoteusbrevet 2:17–18, och för ospecificerade falska lärare i 1 Timoteusbrevet 1:3–7. Vissa människor faller bort från sanningen av moraliska skäl eller på grund av en dålig relation, men uppenbarligen föll Hymenaios och Filetus bort av intellektuella skäl.

Fråga: I Jak 4:11, 3 Mos 19:16; Ps 15:3; 31:13; 38:20; 41:6–7; 50:20; 101:5, Ords 10:18f; 30:10; Jer 6:28; Hes 36:3; Mt 15:19; Mk 7:22; 2 Kor 12:20; Ef 4:31; Kol 3:8; Tit 3:2; 1 Petr 2:1, på vilka sätt kan kristna synda genom att förtala andra kristna och församlingar?

S: När människor framför falska påståenden om en lärare, eller framhåller negativa fakta, i situationer där de borde vara vänliga, är det förtal. Förtal innebär att säga dåliga saker som inte är sanna, eller att nedvärdera andra kristna och församlingen när man inte borde göra det.

Om du säger något negativt, se till att det både är sanningsenligt och hjälpsamt. Men att orden är sanningsenliga i sig betyder inte nödvändigtvis att du behöver säga dem, om de inte är hjälpsamma. Dessutom bör vi tala sanningen i kärlek enligt Efesierbrevet 4:15.

Fråga: Vad har ”att döma” i Jak 4:11 att göra med att förtala andra kristna och församlingar?

S: Att förtala andra går ofta hand i hand med synden att tala eller agera som om man vore deras domare. I motsats till denna lära i Jakobsbrevet står det i det rabbinska judiska verket Pirqe Avot (190–230 e.Kr.) 1:7: ”Döm varje människa efter hennes förtjänster”. Så låt mig hämta mitt anteckningsblock och följa efter dig och döma dig efter dina meriter enligt lagen. Jag är säker på att du verkligen kommer att uppskatta det!😉 Predikaren 12:14 säger att allt kommer att bringas i ljuset, vare sig det är gott eller ont, men det är Gud, inte vi, som kommer att bringa allt i ljuset.

Fråga: I Jak 4:13–15, vad är det egentligen som avses med att skryta om morgondagen, och hur ska vi undvika att göra det?

S: Det är övermodigt att påstå sig veta något som vi inte vet. I det föregående avsnittet handlade det om övermodet att tro sig kunna döma andra människor, och i dessa verser handlar det om övermodet att tro sig veta framtiden med säkerhet. När vi talar eller hävdar att vi kan veta med säkerhet vad framtiden kommer att bringa, skryter vi om morgondagen.

Det enklaste sättet att undvika detta är att påminna sig själv om verkligheten: man vet faktiskt inte med säkerhet vad som kommer att hända i morgon. Därför är det bättre att säga ”om Herren vill” än att skryta mot Gud och säga ”jag vet med säkerhet”.

Men det betyder inte att vi inte ska planera för framtiden. Det är bra att planera ”ödmjukt” och anpassa våra planer när omständigheterna förändras. Alla våra planer är beroende av Guds vilja. Gud kan ändra dem och våra planer kan bli till intet. Men det är inte okej att säga att vi definitivt kommer att göra si eller så i morgon, eftersom vi inte vet med säkerhet vad vi kommer att göra på jorden i morgon, eller ens om vi fortfarande kommer att vara på jorden. Säg istället: ”Om Herren vill”, så kommer vi att göra si eller så i morgon.

Kom bara ihåg att planer förändras.

General Dwight D. Eisenhower var delaktig i planeringen av den största invasionen genom tiderna: D-dagen i Europa. Han sa: ”Planer är värdelösa, men planering är allt.” Våra planer förändras ständigt, men vi åstadkommer mer när vi har en plan än när vi inte har någon alls.

I Ordspråksboken14:22 står det att den som planerar väl finner kärlek och trofasthet. I Ordspråksboken 16:3 står det att vi ska överlämna allt vi gör till Herren, så kommer våra planer att lyckas. Men vi bör inse, som det står i Ordspråksboken 21:30, att ingen plan kan lyckas mot Herren.

Fråga: I Jak 4:13–16 är Gud emot att skryta om sig själv, att skryta över andra osv. Varför tror du att Gud också är emot att skryta om morgondagen?

S: ”Att skryta med dina arroganta anspråk” är den bokstavliga grekiska översättningen. Att skryta med att du med säkerhet vet vad som kommer att hända i morgon, när du inte har den förmågan, är högmod mot Gud. Att skryta med att du är bättre än någon annan är högmod mot den andra personen. Någon sa en gång att den mellersta bokstaven i både synd och högmod är ”jag”.

F: Jak 4:17 – hur ska vi tillämpa ”Den som vet vad som är rätt att göra, men ändå underlåter att göra det, gör sig skyldig till synd.”?

S: För kristna är det självklart att vi inte ska göra saker som misshagar Gud. Men detta kallas aktiva synder. Om du inte gör något fel, men inte heller gör det goda som Gud vill att du ska göra, syndar du. Detta kallas passiva synder. Ibland uppstår tillfällen att göra gott som inte ingick i dina planer, precis som det som hände den barmhärtige samariten. Kommer du att ändra dina planer för att göra det goda som Gud vill att du ska göra?

När det finns något gott som behöver göras, och det inte finns någon annan som kan göra det, kan vi rättfärdiga att inte göra det genom att säga att det inte är vår kallelse, eller något liknande. Tänk på liknelsen om den barmhärtige samariten. Att tänka ”Jag behöver mer tid att fundera på vad Gud vill att jag ska göra” är berättigat om du verkligen inte vet vilken strategisk riktning ditt liv ska ta, men inte när det gäller att tillgodose omedelbara behov.

Församlingen bör göra allt det goda som Gud vill ska göras. Det omfattar både officiella eller organiserade grupper som åstadkommer saker, enskilda individer som tar initiativ och gör saker på egen hand, och allt däremellan. Det viktiga är inte om du gör det eller inte, utan om det blir gjort av Kristi församling. Till exempel skulle en skicklig kristen kirurg i Amerika ge upp sin praktik och åka till ett utvecklingsland för att arbeta som kirurg där. Men när hon räknade på saken insåg hon att hon med sin lön i Amerika kunde försörja två eller tre kirurger i det landet, som gjorde samma sak som hon. Så hon behöll sin karriär och stödde dessa kirurger.

Å andra sidan, om det finns ett behov som inte tillgodoses av någon, och du har de resurser, den tid, de pengar och de gåvor som krävs för att tillgodose behovet, så be om det, och om Gud leder dig, sätt då igång.

Fråga: I Jak 5:1–3a nämns de tre första skälen till varför de rika bör gråta och jämra sig. Vad är skillnaden mellan rikedom, kläder samt guld och silver?

S: Rikedom kan man njuta av eller spara, den kan vara kortvarig eller bestående, synlig eller osynlig. Antalet familjer som en gång var rika är stort, så kanske bör du betrakta din rikedom endast som något du har tillfälligt, under en viss tid. Men under den tiden ska du utnyttja den till fullo.

Vissa saker är som rost som tär på värdet av långsiktig rikedom. Malar gör inte att kläder faller sönder; istället lämnar de hål som gör dem oanvändbara. Precis som malar kan vissa saker snabbt försämra värdet av synlig rikedom. Tänk på en olycka, eller något som repar eller bucklar din nya bil som du just har köpt.

Den enda skatten som verkligen varar är skatten i himlen, som kommer av att behaga Gud och göra hans vilja.

Fråga: I Jak 5:1–6, vilka är egentligen de rika som Jakob talar om?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

Gud är nöjd med vissa rika människor. Abraham var mycket rik, även enligt moderna mått. Job var också mycket rik i slutet. Salomo bad inte om rikedom, men Gud gav honom rikedom. Detta syftar på rika människor som misshagar Gud.

Icke-troende eller troende? Kommentatorerna är oeniga om huruvida dessa rika människor påstår sig vara kristna eller inte. Men det rätta svaret är: det spelar ingen roll. Oavsett vad de påstår följer de inte Gud. Inget hindrar Jakob från att syfta på båda sorterna. Jakob vänder sig dock åtminstone till människor i församlingen, så denna varning omfattar definitivt onda rika människor som går i kyrkan, precis som resten av kapitlet gör.

Kan han tala om någon av oss? Om stora delar av världen inte har hört evangeliet, och det är svårt att få tillräcklig finansiering till missionärer, hur kommer då Gud att döma de lyxartiklar som vi har köpt åt oss själva? Som Tony Evans säger: ”Att klamra sig fast vid rikedomar kan kosta dig evigheten.”

Fråga: På vilket sätt är dessa handlingar från de onda, rika och arroganta i Jak 5:1–6?

S: Bibeln säger att vi skördar vad vi sår, och den rike som gör dessa saker är fast övertygad om att han aldrig kommer att skörda vad han sår.

Fråga: I Jak 5:1–6, är rikedom en förbannelse eller en välsignelse, som Ords 15:6 och Ps 112:3 antyder?

S: Det kan vara både och, beroende på hur den används. Rikedom är en möjliggörare. Den kan göra det möjligt för människor som annars inte skulle ha möjlighet att bli berusade, påtända eller göra andra onda saker. Den kan fresta människor att begå avgudadyrkan för att få mer pengar, som med Gideon i Domarboken 8:27. Rikedom kan vara en välsignelse som gör det möjligt för människor att hjälpa andra. Kom ihåg att i Lukas 16:19–31 hamnar den rike mannen i elden inte så mycket för vad han gjorde, utan för vad han inte gjorde.

Att ha rikedom kan dock vara knepigt. Många gånger samlar människor på sig rikedom för vad de tror är ett gott syfte, men det slutar med att den används själviskt. Det omvända, att samla pengar själviskt och sedan ändra sig och använda dem till något gott, händer inte så ofta. Kom ihåg att rikedom kan vara ett bra verktyg som Gud ger vissa att använda. Men samma rikedom innebär en ”hög risk” att utsätta dig och din familj för elände.

Fråga: Varför nämns kläder tillsammans med guld och silver i Jak 5:2?

S: Förutom guld och silver kunde kläder användas som betalning för tjänster. Detta framgår av 2 Kungaboken 5:5,22; Matteus 6:19; och i apokryferna, 1 Makkabéerboken 11:24. När man hade mantlar och sjalar spelade storleken inte så stor roll.

F: Vad säger Jak 5:2–3 om hamstring, och varför hamstrar de onda rika här?

S: De onda rika här hamstrar rikedomar, kläder, guld, silver och till och med andras löner. Det handlar inte bara om att de inte är generösa; de betalar inte ens ut det de rätteligen är skyldiga.

Gary Brandenburg berättade en gång i en predikan om en investerare, värd över 200 miljoner dollar, som arbetade mycket sent på natten. Någon frågade honom varför han arbetade så sent. Han svarade: ”Så att jag inte behöver sova på marken.” Ni förstår, när han var barn var de så fattiga att han var tvungen att sova på marken. Det kom han alltid ihåg, och därför, oavsett hur rik han blev, fruktade han alltid att inte ha tillräckligt och att behöva sova på marken igen.

a) Människor kan samla på sig saker på grund av osäkerhet om sin ekonomiska framtid. De tror att deras framtid ligger i deras egna händer, inte i Guds, och de gör sitt bästa för att minimera risken.

b) Människor kan samla på sig saker av ångest inför att kasta bort saker. Man behåller tusen extra föremål, för om man inte gör det kan man en dag, långt fram i tiden, behöva ett av dem, och man vill inte behöva köpa det igen. Men kostnaden för att ibland köpa ett föremål på nytt är mindre än besväret med att ha allt i oordning.

c) Människor kan också samla på sig saker av girighet, så att de senare ska ha de ekonomiska resurserna att investera i ett bra köp. Men om de tillgångar man samlat på sig är illikvida, kommer de troligen inte att vara till mycket hjälp.

d) Människor kan hamstra efter en traumatisk livshändelse (TLE). De går från att lita på att allt kommer att ordna sig till att klamra sig fast vid allt de fortfarande kan.

e) Människor kan samla på sig saker av vana; det skadar aldrig att ha mer saker. De är rädda för att något ska ta slut eller så ser de ett värde i att ha massor av saker omkring sig.

En person kan samla på sig vad som helst, men oftast är människor ”selektiva samlare”. De samlar bara på böcker, bilar, kläder, skor, papper, tidskrifter, datorer eller till och med katter.

Risken att samla på saker kan vara större om man står nära en familjemedlem som samlar på saker, eller efter en stressande situation. Cleveland Clinic uppskattar att 2–6 % av amerikanerna har samlarstörning.

Men som främlingar och utlänningar i denna värld måste vi lära oss konsten att ”resa lätt” istället för att ”mata malar”. Som Alec Motyer skriver i The Message of James, s. 165–166: ”Att samla på sig är ett förnekande av rätt användning (jfr Luk. 12:33), av sann tillit (jfr 1 Tim. 6:17) och av gudfruktig förväntan (jfr 1 Tim. 6:18–19).”

Se och för mer information.

Fråga: I Jak 5:3 står det att guld på jorden inte korroderar annat än i syra, och att silver långsamt blir matt. Varför skulle deras korrosion vittna mot en person?

S: Rent guld korroderar inte alls i kontakt med luft eller vatten. Men något som är tillverkat av guld blandat med silver eller någon annan metall kommer att korrodera med tiden. Det kommer att vara ett vittnesbörd om att guldet inte var vad det utgav sig för att vara. På samma sätt är förtryck av de fattiga ett vittnesbörd mot äktheten i någons tro. Men precis som kungsvatten löser upp rent guld, kan även den metall som på jorden verkar mest korrosionsbeständig ändå dömas och tas bort av Gud.

Jakob använder här en helt unik metafor. Han säger att de har ”samlat på sig” vrede.

Fråga: I Jak 5:4, 3 Mos 19:13; 5 Mos 24:14–15; Job 7:1–2; 24:10; 31:13; 31:38–40, Ords 3:27–28; Jer 22:13; Am 8:4–6; Mal 3:5; Matt 20:8 – på vilka sätt kan människor på bedrägligt sätt undanhålla löner?

S: Uttryckligen kan de helt enkelt ha underlåtit att betala den lön de enligt lag var skyldiga att betala, eller hittat på ursäkter för att betala mindre. Eller så kan de ha hittat juridiska kryphål för att slippa betala. Implicit kan de använda hårda förhandlingstaktiker för att förhandla fram den lägsta möjliga lönen eller ersättningen.

Ett exempel jag har hört talas om är ett spelutvecklingsföretag som betalade låga löner men lovade en stor bonus till alla programmerare så snart spelet släpptes. Sedan, precis innan det släpptes, sade de upp personalen. Ett andra exempel är att ta ut höga finansiella avgifter för sena betalningar och sedan inte tydligt ange när betalningarna ska ske.

Ett tredje exempel är ett stort företag noterat på NYSE som sänkte sina anställdas löner och istället betalade ut skillnaden i bonusar baserat på företagets resultat. Året därpå hade företaget enastående vinster, men ledningen hävdade att man ändå inte uppnått sina resultatmål, så endast få bonusar betalades ut.

Ett fjärde exempel på företagsbedrägeri är att om det inbetalda beloppet är så lite som en penny mindre än det fullständiga beloppet, kan företaget ta ut en förseningsavgift på hela beloppet. Om flera räkningar är obetalda och kunden betalar en del av det totala beloppet, vilken räkning ska då betalningen tillgodoräknas (den äldsta eller den senaste)? Vissa företag tillgodoräknar den på den räkning som är mest fördelaktig för dem.

Ett femte exempel är när ett företag med återkommande avgifter, till exempel ett telefonbolag, lägger till tjänster (och avgifter) på kundernas räkningar utan deras godkännande eller vetskap. När kunderna upptäcker detta och klagar tar de bort avgifterna. Men de kunder som inte märker något debiteras fortfarande det extra beloppet.

Ett sjätte exempel är överraskande ”avgifter” som läggs på investeringar, 401K-pensioner och löner, oförmåga att utnyttja förmåner eller outtalade förseningar i utbetalningar. Jag känner en person som investerade sin 401K-pension i sjutton år, och efter avgifter var den totala avkastningen 0 %.

Utöver Skriften nämns detta även i Sirach 7:20; 31:4; 34:21ff; Tobit 4:14; Jobs testamente 12:4; och Pseudo-Phocylides (100 f.Kr.–100 e.Kr.) 19.

Fråga: Vad innebär egentligen ”självförhävelse” i Jak 5:5?

S: Det handlar helt enkelt om att leva för sig själv, eller att samla på sig pengar enbart för sig själv och sin familj. Om du inte ger något till Gud eller andra, se till att rikedom inte blir din avgud. Självförnöjelse kan vara att slösa pengar eller söka njutning för dig själv när du inte borde göra det. Exempel på detta kan vara att köpa märkesvaror, äta dyr mat, dricka dyra viner osv. Det står att du ”mättar ditt hjärta”, vilket antyder att rikedom förändrar ditt hjärta och din karaktär. Du måste vara mycket försiktig med ditt hjärta.

Fråga: I Jak 5:5, vad är skillnaden mellan njutning och lyx?

S: De har en liknande betydelse, med en liten skillnad. Det grekiska ordet för lyx, espatalesate, är vanligt förekommande i litteraturen; det betyder inte ett syndigt liv, utan snarare mjuk, extravagant lyx. Nöje, etryphesate, har konnotationen att göra vad ditt hjärta än önskar, till och med onda saker. En annan översättning skulle kunna vara ”att frossa”. Det kan vara olika typer av njutningslystnad, men Jakob talar emot båda.

F: I Jak 5:6, hur mördade de rika de fattiga?

S: Det finns två sätt, varav det andra är vanligare.

Åtminstone i staden Rom kunde vem som helst med pengar anlita en privat mördare för att mörda någon annan. De rika kunde helt enkelt mörda dem som stod i vägen för dem. Det var svårare att döda de rika själva, eftersom de kunde ha tjänare som fungerade som livvakter.

De kunde på ett orättvist sätt utnyttja lagarna och domstolarna för att beröva fattiga familjer mat, tvinga dem till tiggeri och så småningom svälta ihjäl dem. Det är ungefär som när en liten pojke sa till sin pappa att han ville bli brottsling när han blev stor, och pappan frågade: ”Privat eller offentlig sektor?”

Fråga: Varför är det viktigt för kristna att vara tålmodiga, enligt Jak 5:7–8?

S: Det grekiska ordet för tålamod, makrothymon, betyder bokstavligen ”långmodighet”, med innebörden av att vara ”jämnmodig”. För det första befaller Gud oss helt enkelt att vara tålmodiga. Vad får en bonde när han sår sin gröda? Han får ingenting omedelbart, förutom att han just har förlorat en hel del pengar på utsädet. Han hoppas bara på att få en stor skörd långt senare. Ibland går vi miste om möjligheter och välsignelser när vi inte är tålmodiga. Att vara tålmodig även i små, obetydliga saker utvecklar vår förmåga att vara tålmodiga inför större saker. Vår tålmodighet under prövningar kan leda till en större välsignelse eller möjlighet för oss; men ibland gör den det inte. Ibland, precis som för Job, tjänar vår uthållighet enbart till att ära Gud. Vi kan ha tålmodighet när vi minns hur tålmodig Gud var (och fortfarande är) mot oss.

Det grekiska ordet för ”komma” här, parousia, syftar på Jesu återkomst. I sekulära texter syftade det på ett officiellt besök av en kung i en stad. Parousia nämns också i Matteus 24:3, 27, 37, 39; 1 Korintierbrevet 15:23; 1 Tessalonikerbrevet 2:19; 4:15; 5:23; 2 Tessalonikerbrevet 2:1; 2 Petrusbrevet 1:16; 3:4; 1 Johannesbrevet 2:28.

Tidigt regn föll under oktober till november, strax efter sådd, och sent regn föll under mars till april, strax före skörden. Båda regnen behövdes för en god skörd. Det tidiga och det sena regnet nämns också i Septuaginta i 5 Mosebok 11:14; Jeremia 5:24; Hosea 6:3; Joel 2:23 och Sakarja 10:1.

Fråga: I Jak 5:7–11, vad är mönstret när det gäller tålamod/uthållighet och tungan?

S: Det är ett växlande mönster.

5:7–8 handlar om tålamod likt en bonde

5:9 handlar om tungan och att tala illa om andra

5:10–11 handlar om tålamod och uthållighet, att vänta tills Herren kommer

5:12 handlar om tungan och att svära

Det finns ett samspel mellan tålamodet i vårt hjärta och att noggrant avstå från att yttra obetänksamma ord. Att ha tålamod med Gud och sig själv, i kombination med stolthet, kan leda till att man klagar på andra som Gud fortfarande arbetar med. Att ha ståndaktighet under prövningar, i kombination med stolthet, kan leda till obetänksamma eder, såsom den som Petrus avlade vid den sista måltiden. När vi är otåliga är det i allmänhet svårare att behärska vår tunga.

Fråga: I Jak 5:9, vad är det för fel med att klaga, och på vilka sätt brukar människor klaga?

S: Det är fel helt enkelt därför att Gud befaller oss att inte göra det, utan att i stället göra allt med tacksamhet. Utöver det innebär klagande att man verbalt uttrycker missnöje med en person eller situation. Människor klagar när saker är dåliga, eller verkar onödigt dåliga eller meningslösa, eller orättvisa eller orättfärdiga. Jakob 5:13–18 innehåller motgiftet mot klagande. Istället för att yttra onda ord till någon annan, be goda ord till Gud.

F: I Jak 5:10–11 ser vi, när vi betraktar spädbarn och små barn, att vi inte alls föds med tålamod; det måste läras in. Så hur utvecklar vi vårt tålamod?

S: Här är fyra punkter.

För det första: Kom ihåg hur tålmodig Gud är mot oss.

För det andra, be Gud att fortsätta göra din karaktär mer lik Kristi, inklusive att ha tålamod.

För det tredje: inse att det är bättre att vänta tålmodigt än att vara otålig, eftersom otålighet inte hjälper alls.

Slutligen kräver utvecklingen av din ”tålamodsmuskel” att du ”tränar” eller övar dig i att vara tålmodig. Vi behöver tillfällen att öva oss i Andens frukter enligt Galaterbrevet 5:22–23 och att korsfästa vårt kött.

Fråga: I Jak 5:10–11 hänger tålamod och uthållighet/fasthet ihop, men vad är skillnaden?

S: Tålamod är att kunna vänta lugnt på något, någon eller på Gud. Uthållighet är att ”bita ihop” och uthärda kampen. Du behöver tålamod för att kunna hålla ut under en längre tid.

Uthållighet innebär inte att passivt luta sig tillbaka, utan att fortsätta kämpa för att göra det man vet att Gud vill att man ska göra, trots hindren. Uthållighet är att hålla ut i en kamp, vare sig det gäller idrott, militär verksamhet eller andlig strid. Vi måste hålla ut i korta, intensiva prövningar, men också i kroniska, långvariga prövningar, utan att förlora vår glädje eller vårt hopp.

Slutligen sa Jakob att Job hade ståndaktighet/uthållighet, men Jakob sa faktiskt inte att Job hade tålamod. Job var ståndaktig i sin tro på Gud, men många gånger var Job otålig mot Gud.

Fråga: Varför är uthållighet viktigt för en kristen enligt Jak 5:10–11 och Jak 1:3–4?

S: Vi är kallade att uthärda förföljelser och svårigheter. Vi ska inte oroa oss för framtiden, som vi inte har några garantier för. I liknelsen om såningsmannen i Lukas 8:5–18 spirede det frö som såtts på klippan med glädje, men det höll inte ut. Fröet som såtts bland törnen växte också, men det kvävdes och gav ingen frukt. Människor gillar snabbmat, även när den inte är så hälsosam; på samma sätt vill vissa ha snabbmat även andligt sett.

Fråga: I Jak 5:12 avser svärandet här att lova vid något. Varför vill Gud inte att vi avlägger eder, varken här eller i Matt 5:34–37? Vad tror du att Gud ser när någon svär på detta sätt?

S: Vissa av Guds bud har förändrats med det nya förbundet. Enligt Mose lag var människor tvungna att hålla sina eder, men enligt den nya och annorlunda ”frihetens lag” i det nya förbundet ska vi inte avlägga eder alls. Vi kan förbinda oss till det vi planerar att göra. Men om något förändras, eller om vi får ny information, vill vi undvika att bli bundna.

F: I Jak 5:12, Hos 4:2 och Matt 5:34–37 – är eder dåliga, eller kan de vara goda, som 1 Mos 21:24, 5 Mos 6:13 och Upp 10:5–6 visar?

S: Människor avlade eder enligt Mose lag (3 Mos 19:12), och de skulle inte avlägga eder lättvindigt enligt Predikaren 5:4; Jeremia 5:2; 7:9; Hosea 4:2 och Sakarja 5:3–4. Men nu under Kristus, ”frihetens lag”, bör vi helt enkelt låta vårt ja vara ja och vårt nej vara nej.

Att svära kan ha tre negativa aspekter. För det första kan det leda till högmod, om man svär på att något med säkerhet kommer att hända, när man inte kan kontrollera det. För det andra kan det binda oss till åtaganden som vi inte borde ha gjort. För det tredje kan det få människor att tro att vikten av att deras svar är sanningsenligt förändras beroende på om man svär vid en sak eller en annan, när det inte borde göra det, vilket Jesus visade i Matteus 5:33–37.

Som en parentes kan nämnas att fariséerna undvek edsvärjningar så mycket de kunde, och esséerna svor aldrig någon ed.

Fråga: Är det i Jak 5:12 tillåtet att avlägga en ed i en domstol?

S: En ed i en domstol för ett edsvuret vittne fyller två syften: 1) den tvingar dig att svara ”ja” eller ”nej” istället för att undvika frågan, 2) du kan implicit gå med på att betala böter för mened om du ljuger. Två sätt att avlägga en ed i en amerikansk domstol är ”Jag svär att tala sanning, hela sanningen och ingenting annat än sanningen” eller ”Jag försäkrar högtidligt att tala sanning, hela sanningen och ingenting annat än sanningen”, även om jag föredrar det andra.

Det är inget fel med dessa eder. Jesus tvingades avlägga ed inför översteprästen i Matteus 26:63–64. Problemet uppstår om man svär vid Gud, Jerusalem, Bibeln eller i praktiken säger: ”Jag kommer att tala sanning eftersom jag svär vid denna andra sak.” Med andra ord skulle man då antyda att vissa av ens ord är mer ärliga än andra. Ett andra problem, som tas upp i Jakob 5:13–15, är att om man lovar att något ska hända i framtiden, så känner man inte till framtiden.

Fråga: I Jak 5:13, tror du att man är mer benägen att be om hjälp när man har problem, eller mer benägen att be en tacksägelsebön efter att problemen är över? Hur ska vi hitta en balans här? (Var är de övriga nio?)

S: Många ber oftare när de har problem än när allt går bra. Det är som om deras längtan efter hjälp är större än deras längtan att vara tacksamma mot Gud. Minska inte dina böner när du har problem, utan försök att be lika ofta och innerligt när allt går bra.

I Jakob 5:7–12 nämns tålamod och uthållighet sju gånger. I verserna 5:13–19 nämns bön sju gånger.

När Jesus helade tio spetälska i Lukas 17:11–19 och sa åt dem att gå till prästen, var det bara en som kom tillbaka för att tacka honom. Är du lik den spetälske, eller är du som de andra nio?

Fråga: I Jak 5:13, när du upplever dessa känslor, har du funderat på att Gud ger dig ett bud här?

S: Många skulle tolka det som att man ska be för sitt lidande, för att det ska lindras, men det är inte huvudpoängen här. När vi lider är det en möjlighet att närma oss Gud i bön, och Gud befaller oss att be; inte bara om vårt lidande, utan för att komma närmare Honom. Att vara glad betyder bokstavligen på grekiska ”att ha ett gott hjärta”. När vi är glada, antingen av uppenbara skäl eller helt enkelt utan någon omedelbar anledning, är vi beordrade att sjunga psalmer och prisa Gud. Som Jean Calvin säger: ”Det finns ingen tid då Gud inte inbjuder oss till sig.” Eller som Motyer uttrycker det: vi ska ”helga varje glädje och helga varje smärta.”

Fråga: I Jak 5:14, varför skulle de sjuka smörjas med olja, och bör vi göra det idag?

S: Olja kan i en torr ökenmiljö ha en välgörande medicinsk effekt vid hudsjukdomar. När Herodes dog av en infektion med tarmmaskar rapporterar Josefus att han före döden fick ett bad i olja i hopp om att det skulle hjälpa. Så den medicinska effekten av olja var en vanlig praxis på den tiden. De smorde med olja för att be Gud att hela personen. Observera att detta gällde någon som var mycket sjuk, inte bara någon som hade en lätt förkylning. De äldste gick till honom; han gick inte till de äldste. Det var de äldste som kom, inte läkare. De äldste bad för honom, kanske var han medvetslös eller feberhet, eller oförmögen att be för sig själv.

Det är bra att göra det även idag. Det är inte ”magi” utan snarare bön. Det är ett uttryck för vår bön till Gud för den personen. Det är bra att be om bön, och det är bra att söka medicinsk hjälp, men det som här utesluts är också att be om besvärjelser från en häxdoktor eller en icke-kristen troshealer. Om någon vill ”säkra sina chanser” genom att låta en kristen be för sig och samtidigt låta någon New Age- eller ockult spiritualist be för sig också, varför skulle man då tro att bönen skulle fungera?

Att smörja de sjuka med olja i medicinskt syfte nämns ofta i antikens litteratur. I Bibeln finns det i Jesaja 1:6; Jeremia 8:22; Markus 6:13; Lukas 10:34 (den barmhärtige samariten). Utanför Bibeln nämns det i Josefus’ ”Antiquities of the Jews”, bok 17, kap. 172 (om Herodes); Josefus’ ”Wars of the Jews”, bok 1, kap. 657; ”Life of Adam” 36; ”Apocalypse of Moses” 9:3; den slaviska 1 Enoch 22:8–9; 8:35; Filons *Som.* 2.58; Platons *Menexenus* 238; Plinius den äldres *Naturhistoria*, bok 23, kap. 39–40; Galens *De Simplicium Medicamentorum Temperamentis* 2.10ff enligt H. Schlier, TDNT 1, 230–232.

Det judiska folket uppmanades att besöka och ta hand om de sjuka i Git. 61a, Sofah 14a enligt Jewish Encyclopedia vol. 11, s. 327.

De tidiga kristna tog hand om de sjuka enligt tolv kristna författare från tiden före konciliet i Nicea: Polykarp, Justinus Martyr, Tatianus *Diatessaron*, Clemens av Alexandria, Tertullianus, Commodianus, Cyprianus, ledare inom den romerska kyrkan, Pontius, Dionysius av Alexandria, Methodius och Lactantius.

Som en sidokommentar kan nämnas att den romersk-katolska kyrkan gradvis kom att tillåta endast präster att smörja de sjuka och förrätta de sista sakramenten. I den romersk-katolska ”Riten för smörjelse och pastoral vård av de sjuka” från 1974, s. 26, anges dock att även lekmän kan smörja de sjuka.

Fråga: Stöder Jak 5:14 den romersk-katolska praxisen med ”smörjelse” eller ”sista smörjelsen”, som inleddes på 700-talet och kodifierades i Tridentinska konciliet 15.1?

S: Nej, det står att man ska smörja de sjuka, inte bara de som står inför döden. Riten ”sista smörjelsen” är inriktad på dem som ska dö, medan fokus i Jakobsbrevet ligger på att bli frisk. Det är bra att göra detta för dem som står inför döden, men det finns inget stöd för något sakrament som skiljer sig åt för dem som står inför döden jämfört med dem som är sjuka. Tyvärr fördömde deltagarna vid Tridentiska konciliet inte bara all protestantism, utan förklarade också alla som förnekade att den sista smörjelsen var ett sakrament som bannlysta.

Som den anglikanske prästen Richard Hooker uttryckte det, när han jämförde den anglikanska kyrkan med den romersk-katolska: ”Vi strävar efter att undervisa människor på ett sådant sätt att varje själ som är sårad av synd kan lära sig hur den ska bota sig själv; de, tvärtom, vill få alla sår att verka obotliga, såvida inte prästen lägger hand på dem.” (Richard Hooker, Laws of Ecclesiastical Polity (1888), bok 6, kap. 6.2.)

Fråga: Stöder Jak 5:15–16 dagens ”troshealare”?

S: Nej. Vi ska alla be. Detta innebär inte att vi inte också kan ta hjälp av läkare.

Fråga: Stöder Jak 5:16 den romersk-katolska praxisen att bikta sig för en präst?

S: Nej, det står att man ska bekänna för varandra. Bekänner präster i allmänhet sina synder för icke-präster?

Fråga: I Jak 5:16 står det: ”En rättfärdig mans bön har stor kraft att utverka”, medan Rom 3:10 säger: ”Det finns ingen som är rättfärdig, inte ens en enda.” Om ingen är rättfärdig, varför står det då ”en rättfärdig mans bön”?

S: Det finns tre aspekter att beakta för att förstå detta.

Utan Kristus beskriver Romarbrevet 3:10 människans tillstånd för varje enskild person som är skild från Gud. Ingen är rättfärdig av sig själv. Men eftersom Jesus kom har vi blivit rättfärdiga människor; annars skulle ingen tilltalas här.

(Redan) Positionsmässigt med Kristus: tack vare Kristi verk är vi positionsmässigt 100 % rättfärdiga i Guds ögon. Men det är inte det som denna vers handlar om.

(Att bli) Erfarenhetsmässigt med Kristus ska vi leva rättfärdiga liv nu i vår vandring med Gud och i vår strävan att bli mer lik Kristus redan nu.

Sammanfattning: Rättfärdighet betyder här att vandra rätt med Gud, inte syndfri fullkomlighet. Enligt den definitionen, ja, då kan troende vara och förväntas vara rättfärdiga redan nu.

Fråga: Ska vi enligt Jak 5:16 göra en detaljerad offentlig bekännelse av varje synd inför någon annan?

S: Bekänn inte för någon som kommer att skvallra, eller för någon som kan snubbla på grund av det du delar med dig av. Du behöver inte bekänna varje smutsig detalj, men bekänn vad du gjorde, varför och hur du känner dig om det nu.

Fråga: Hur ska vi i Jak 5:16 bekänna våra synder för andra idag?

S: En kristen kan ha en (eller flera) ”ansvarspartners” att bekänna sina synder för, och som förväntas ställa frågor om dennes vandring med Kristus. Den kristne vet att han eller hon kommer att bli tillfrågad. Välj någon som är en mogen troende och som inte kommer att frestas av att höra om din synd, eller skvallra till andra om din synd.

F: I Jak 5:16, om en kristen dog och glömde att be Gud om förlåtelse för varje enskild synd, skulle hon ändå komma till himlen?

S: Ja. Vi blev förlåtna vid korset. Det är Jesus som ger oss förlåtelsen, inte våra bekännelseord. Men vi ska ändå bekänna våra synder och lägga fram allt vi kan komma ihåg inför Gud.

F: I Jak 5:16, på vilket sätt är en rättfärdig persons bön kraftfull?

S: I det grekiska originalet står det inte ”ivrig” utan helt enkelt ”med bön bad han”. Det grekiska ordet för kraftfull här, ischys, syftar på en sak eller person som har förmågan att klara en uppgift. Alec Motyer säger att det skulle kunna översättas som ”outnyttjade resurser”.

Fråga: Är Elia i Jak 5:17–18 och Luk 4:25 ett exempel på tålamod eller uthållighet? Varför?

S: Ja, Elia var ett gott exempel. Elia bad om att det inte skulle regna i tre och ett halvt år, och han var tålmodig, trots att drottningen ville jaga rätt på honom. Elia var ett modigt exempel på tro i 1 Kungaboken 18:19–36. Elia var dock inte perfekt. Han flydde vid ett enda hot i 1 Kungaboken 19:3. Elia var deprimerad och rädd efter uppgörelsen med Baals profeter, och drottningen ville döda honom i 1 Kungaboken 19:4–10. Elia kände självmedlidande i 1 Kungaboken 19:10. Men om Elia, trots sina allvarliga brister, ändå kan framstå som ett lysande exempel på en rättfärdig och bedjande person, så kan vi också göra det.

Fråga: Kan en äkta troende någonsin avvika från sanningen, enligt Jakob 5:19–20? På vilket sätt räddas den återvändande avvikaren från döden?

S: Ja. Till och med de utvalda kan bli vilseledda enligt Matteus 24:12,24. Även gudfruktiga troende kan falla allvarligt, som David gjorde, och avvika från sanningen; men om de är äkta troende kommer de tillbaka. Församlingen är många saker, men en sak som den bör vara är ett andligt sjukhus.

F: I Jak 5:20, Ords 10:12 och 1 Pet 4:8, hur kan det att vi räddar en syndares själ från döden täcka över en mängd synder?

S: Det står att det ”täcker” en mängd synder, inte att det ”förlåter” en mängd synder. Blodet som täckte altaret i Gamla testamentet medförde inte förlåtelse i sig, men det var ett sätt att ”knyta an” till den förlåtelse som Gud gav, senare genom Jesus Kristus, såsom Hebreerbrevet 10:1–4 lär oss. Att här leda någon tillbaka från villfarelsen är ett medel som Gud använde för att föra Kristi förlåtelse till den andra personen. Men det kan också ha en positiv inverkan på den som delar med sig. De kan tydligare se syndens mörker och ljuset från Guds kärlek. Det är alltför lätt att avvika från ett fullt engagemang för Gud, och vi måste vaka över oss själva. Men vi måste också hjälpa andra troende att vaka över sig själva.

Lägg också märke till att det inte uttryckligen står att det är de äldste som ska göra detta. ”Vem som helst” som är troende bör göra detta.

Fråga: Vad säger du om påståendet i Jakobsbrevet att man har hittat en benlåda som innehåller benen efter Jakob, Herrens bror?

S: Oded Golan, den antikvitetshandlare som presenterade detta, har också visat upp en stentavla från 700-talet f.Kr. om tempelreparationer som är mycket lik beskrivningen av Joas i 2 Kungaboken. Han greps av den israeliska polisen misstänkt för förfalskning av antikviteter och bedrägeri. En panel av israeliska arkeologer fastslog att båda dessa föremål är förfalskningar; ny text hade lagts till på forntida stenrester. Laboratorieundersökningar visar att den ”ålderspatina som påstods täcka den forntida inskriptionen hade applicerats först nyligen”, Christian News 29 juli 2003, s. 1, 24. Mikroskopisk analys av lådan visade att inskriptionen saknade samma åldrade oxidbeläggning som resten av lådan. Daniel Eylon, materialforskare vid University of Dayton, kallade förfalskningen ”uppenbar” enligt USA Today6/19/2003 s. 8D.

Fråga: Varför ska Jakobsbrevet finnas med i Bibeln, eftersom Martin Luther hade en så låg uppfattning om det?

S: Luther förnekade aldrig att Jakobsbrevet borde finnas med i Bibeln. Men år 1520, när det rådde oenighet mellan Luther och reformatorn Andreas Karlstadt – som då undervisade utifrån Jakobsbrevet – tonade Luther ner Jakobsbrevets betydelse och sa att det, jämfört med Paulus skrifter, var ett brev av halm. Luther förkastade aldrig Jakobsbrevet, men han placerade det längst bak i Bibeln.

Luthers nedtoning är inte så mycket en kommentar till Jakobsbrevet, utan snarare en kommentar till vissa överdrifter i Luthers teologi. Luther jämförde oss med Kristus som snötäckt gödsel. Av naturen är vi fula, men Kristus täcker oss. Allt detta är bra och sant. Luther utelämnade dock det faktum att Kristus utför ett verk för att helga oss. Gud täcker inte bara över vår syndiga ”gödsel” och gör oss syndfria i himlen, utan han är just nu i färd med att rena oss som guld.

Fråga: Hur vet vi, när det gäller Jakobsbrevet, om det vi har idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns åtminstone två skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Här är de författare som hänvisade till verser i Jakobsbrevet.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) citerar Jakob 4:6 (samma som 1 Petrus 5:5b; Ordspråksboken3:34 ) 1 Klemens kap. 30, vol. 1, s. 13. På andra ställen anspelar han också på Jakob.

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 19, s. 149, anspelar på Jakob 1:8.

”Hermas herde” (ca 115–155 e.Kr.) citerar halva Jakob 4:12 i liknelse 9, kap. 23, s. 51. Verket hänvisar också till en del av Jakob 5:19–20 i liknelse 10, kap. 4, s. 55

2. Clemens (120–140 e.Kr.), kap. 15, s. 255, anspelar på Jakob 2:19–25.

Irenaeus (182–188 e.Kr.) hänvisar till tre verser i Jakobsbrevet.

¼ citat: Jakob2:23 Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 13.4, s. 478: ”Abraham … och blev således ’Guds vän’. Men Guds Ord …” I Jesaja 41:8b säger Gud: ”Avkomling till Abraham, min vän”.

¾ citat: Jakobsbrevet 2:23b ”och han kallades Guds vän”. Denna formulering återfinns endast i Jakobsbrevet 2:23b. Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 4, kap. 15.1, s. 481

Den muratoriska kanon (ca 170–210 e.Kr.) nämner inte Jakob.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar Jakob 4:6 och 1 Petrus 5:6 i *Stromata*, bok 3, kap. 6, s. 390 och bok 4, kap. 17, s. 428–429

Tertullianus (198–220 e.Kr.) anspelar på Jakob1:13 . ”Men långt ifrån mig tanken att Herren skulle tyckas fresta, som om Han antingen vore okunnig om någons tro eller annars ivrig att omstörta den.” Om bön, kap. 8, s. 684

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar Jakob 4:17 i *De Principiis*, bok 1, kap. 3.6, s. 254

En anonym avhandling mot Novatian (254–256 e.Kr.) citerar halva Jakob 4:6, s. 661

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) citerar en del av Jakob 1:13 i *Lukasevangeliet*, s. 116. Han citerar också halva Jakob 1:13 i *En utläggning av Lukas 22:46 m.fl.*, s. 119

Efter Nicea

½ I Eusebius *Kyrkohistoria* (323–326 e.Kr.), bok 2, kap. 23, s. 128, sägs det att Jakob och Judas ska ha skrivit de brev som bär deras namn, även om detta är omtvistat. *Nicene and Post-Nicene Fathers, Second Series*, vol. 1, s. 128

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) citerar ur Jakobsbrevet

Athanasius (367 e.Kr.) hänvisar inte till några specifika verser i Jakobsbrevet, men han räknar upp Nya testamentets böcker i Festbrev 39, s. 552

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Jakobsbrevet som en del av Nya testamentet. Den citerar hela Jakobsbrevet 1:1.

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, räknar upp böckerna i Gamla och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Cyrillus av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämner Jakobsbrevet bland de ”sju katolska breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas” i föreläsning 4.36, s. 28

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) anspelar på Jakob

Amphilochius (–394 e.Kr.) Iambi ad Seleucum

Didymus den blinde (398 e.Kr.) citerar Jakob 1:12, 2:3 som om de vore skrivna av Jakob. Kommentar till Sakarja 6, s. 129–130.

Didymus den blinde (398 e.Kr.) citerar Jakob 1:27 som skriven av Jakob. Kommentar till Sakarja 7, s. 138

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner de fyra evangelierna, 14 av Paulus’ brev, Jakob, Petrus, Johannes, Judas, Apostlagärningarna, Uppenbarelseboken, Salomos visdom och Sirach (=Ecclesiasticus).

Rufinus (374–406 e.Kr.) hänvisar till Jakobsbrevet som Skriften

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) citerar den sista tredjedelen av Jakob 2:18 med orden ”det står”. Predikningar över Johannesevangeliet, predikan 72 över Johannes 13:20, vol. 14, s. 267.

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) citerar tre fjärdedelar av Jakob 2:13 i Predikningar över Filemon, predikan 3, vers 25, vol. 13, s. 556

Chromatius (död 407 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar halva Jakob 1:12 i ”Den första konferensen med abboten Isak”, kap. 23, s. 395

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar halva Jakob 2:13 i ”Abbot Isaacs första föredrag”, kap. 22, s. 395

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) citerar halva Jakob 1:19 i ”Den första konferensen med abboten Nesteros”, kap. 9, s. 439

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Nya testamentet. Han behandlar särskilt vart och ett av de fyra evangelierna, Paulus brev till de sju församlingarna, Hebreerbrevet samt Paulus brev till Timoteus, Titus och Filemon. Därefter diskuterar Hieronymus Apostlagärningarna. Sedan behandlar han de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Slutligen diskuterar han Uppenbarelseboken. Brev 53, kap. 9, s. 101–102.

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner aposteln Jakob och hänvisar till tre fjärdedelar av Jakob 2:13 i *Guds stad*, bok 19, kap. 26, s. 419

Sokrates ”Kyrkohistoria” (ca 400–439 e.Kr.)

Cyrillus av Alexandria (444 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (–450 e.Kr.) (senare) hänvisar till Jakob 2:3

Eucherius (ca 424–455 e.Kr.) *Instructiones*

Speculum (500-talet)

Påve Leo I av Rom (440–461 e.Kr.)

Prosper av Aquitaine (425–465 e.Kr.) hänvisar till Jakob 1:17 som skriven av aposteln Jakob.

Johannes av Damaskus (706–749 e.Kr.) ”...sju katolska brev, nämligen ett av Jakob, två av Petrus, tre av Johannes, ett av Judas...” Förklaring av den ortodoxa tron, bok 4, kap. 17, s. 90

Bland de apokryfiska skrifterna

Pseudo-Petrus av Alexandria (306 285–311 e.Kr.) anspelar på Jakob 3:2. *De äkta Petrusgärningarna*, s. 258

3. De äldsta manuskripten vi har av Jakobsbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel. Här är några av manuskripten från före 700-talet.

p20 (= papyrus Oxyrhynchus 1171) 300-talet. Jakob 2:19–3:2; (6 av 96 bokstäver i 3:3); 3:4–9. Ett fotografi av detta manuskript finns i The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 96. I denna bok nämns också att handstilen i manuskriptet är mycket lik den i manuskriptet P. Egerton 4 av 2 Krönikeboken och s. 27, ett manuskript av Romarbrevet. Den alexandrinska texten

300-talet – 1968 – *The Text of the New Testament* nämner inte 3:3.

300-talet – 1998 – Aland et al., fjärde reviderade upplagan

s. 23 Urbana (tidigt 3:e århundradet) (= papyrus Oxyrhynchus 1229) (Jakob1:10 –12, 15–18) Ett fotografi av detta finns i *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 102.

Början av 300-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 54 500- till 600-talet. (Jakob 2:16–18,2:21 ?;2:22 –26; 3:2–4) Stämmer överens med Vaticanus, Sinaiticus och Ephraemi Rescriptus

500-talet/600-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet innehåller inte2:21 .

s. 74 (=Bodmer 17) Apg 1:2-5,7-11,13-15,18-19,22-25; 2:2-4; 2:6-3:26; 4:2-6,8-27; 4:29-27:25; 27:27-28:31; Jakob 1:1–6,8–19,21–23,25,27; 2:1–3,5–15; 18–22, 25–26; 3:1,5–6,10–12,14,17–18; 4:8,11–14; 5:1–3, 7–9, 12–14, 19–20; 1 Petrus 1:1–2, 7–8, 13, 19–20, 25; 2:6–7, 11–12, 18, 24; 3:4–5; 2 Petrus 2:21; 3:4, 11, 16; 1 Johannes 1:1,6; 2:1–2,7,13–14,18–19,25–26; 3:1–2,8,14,19–20; 4:1,6–7,12,16–17; 5:3–4,9–10,17; 2 Johannes 1,6–7,13; 3 Johannes 6,12; Judas 3,7,12,18,24 (600-talet)

600-talet – 1968 – Texten i Nya testamentet innehåller Jakob 2:4 och 1 Petrus 1:12

600-talet – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan

600-talet – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

s. 100 (= papyrus Oxyrhynchus 4449) Jakob3:13 –4:4; 4:9–5:1 (3:e eller 4:e århundradet)

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller alla Jakobsbrevet.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

Italisk ff (Corbiensis)

Italic s (Bobiensis) Jakob 1:1–2, 10, 16–3:5; 3:13–5:11; 5:19

Gammal latin m (pseudo-Augustinus) 1:19–20, 26–27; 2:13–17; 2:26; 3:1–8,13; 4:1,7,10–13; 5:1–3,5

Ephraemi Rescriptus (C) 500-talet. Jakob 1:1–4:2

0166 400-talet. Jakob 1:11

0173 400-talet. Jakob 1:25–27

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 400-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Peshitta-syriska [Syr P] 375–400 e.Kr.

Filoxenisk syriska 507/508 e.Kr.

Harkleisk syriska [Syr Her]

Palestinsk syriska [Syr Pal] Jakob 1:1–12

Enligt New International Greek Testament Commentary om Jakobsbrevet, s. 59–60, finns det inga texter av Jakobsbrevet som tillhör den ”västra familjen”, utan endast alexandrinska och bysantinska.

Andra anmärkningar är att den muratoriska kanon (ca 170 e.Kr.) inte inkluderade Jakobsbrevet, Hebreerbrevet, 1 och 2 Petrusbrevet eller Johannes tredje brev

Se för mer information om tidiga manuskript av Jakobsbrevet.