< Bibelfråga från Hebreerbrevet

Fråga: Vem skrev Hebreerbrevet?

S: Idag vet vi inte vem som skrev Hebreerbrevet. Från själva boken vet vi sex saker om författaren:

1) Författaren hänvisar till ”sig själv” i Hebreerbrevet 11:32; det grekiska ordet är i maskulin form, så författaren var en man.

2) I Hebreerbrevet 13:23 nämns Timoteus, så författaren kände Timoteus (och var inte Timoteus).

3) Hebreerbrevet 13:22–24 visar att läsarna i den tidiga kyrkan visste vem författaren var.

4) Författaren hade en omfattande kunskap om Skriften (vilket bland andra även Paulus hade).

5) Författaren var en mycket logisk och välorganiserad skribent (vilket även Paulus var).

6) Författaren (eller författarna) skrev mycket poetiskt och vältaligt, kanske mer än vad vi ser i Paulus brev.

F: Vad är huvudpoängen i Hebreerbrevet?

S: Huvudpoängen är ”Kristus är bättre”. Hebreerbrevet skrevs för att visa både kontinuiteten mellan Gamla testamentet och kristendomen, liksom den nya, radikala förvandlingen under Kristus. Kristus är bättre än människor, bättre än änglar, bättre än lagen och bättre än offer.

Fråga: I Hebr 1:1 står det att de enda böckerna som accepterades i Bibeln var de som skrevs av ögonvittnen. Varför finns då Hebreerbrevet med? Ingen vet vem som skrev Hebreerbrevet.

S: Det stämmer inte. Vi vet inte idag, men de tidiga kristna visste det, vilket framgår av den personliga anteckningen i Hebreerbrevet 13:22–25. Som en sidokommentar hänvisar Clemens av Rom många gånger till Hebreerbrevet i sitt brev till korintierna, skrivet 96–98 e.Kr. Vi står alltså i tacksamhetsskuld till den tidiga kyrkan, inte för att den skrev Skriften, utan för att den erkände Skriften.

Tertullianus (208–220 e.Kr.) ansåg i *Om anständighet*, kap. 20, s. 97, att Hebreerbrevet skrevs av Barnabas, men det finns inga andra belägg för detta.

Origenes (225–254 e.Kr.) ansåg att Paulus skrev brevet till hebréerna, men han nämner också att andra var av en annan åsikt.

Tidiga kristna som lärde att Paulus skrev Hebreerbrevet var:

Irenaeus (182–188 e.Kr.)

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.)

Origenes (225–254 e.Kr.)

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.)

Adamantius (ca 300 e.Kr.)

Athanasius (ca 318 e.Kr.)

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) säger att Hebreerbrevet 13:8 skrevs av Paulus. Avsättandet av Arius, kap. 3, s. 70

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (323–326 e.Kr.) säger att det var omtvistat om Paulus skrev Hebreerbrevet eller inte.

Athanasius (356–360 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 1:4 som skrivet av Paulus. Fyra tal mot arianerna, tal 2, kap. 14, s. 348.

Athanasius (335 e.Kr.) säger att Hebreerbrevet är skrivet av Paulus. Festbrev 7, kap. 7, s. 526

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr. eller 400-talet)

Gregorius av Nyssa (382–383 e.Kr.) sade att Paulus skrev Hebreerbrevet och hänvisar till Hebreerbrevet 5:5. Mot Eunomius, bok 6, kap. 2, s. 183

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.) hänvisar till att Paulus skrev Hebreerbrevet. Om mysterierna, kap. 8.45, s. 323

Johannes Chrysostomos (före år 407 e.Kr.) nämner att Paulus skrev till galaterna och till hebréerna. Kommentar till Filipperbrevet, predikan 4, vers 30, s. 200

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) (underförstått) hänvisar till Hebreerbrevet 13:8 som skrivet av aposteln i ”Sju böcker”, bok 5.6, s. 584, och till Hebreerbrevet 12:22–23 som skrivet av aposteln i ”Abbot Moses första konferens”, kap. 14, s. 302

Bland kättarna

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Fråga: Vad är det i Heb 1:1–3 som är chockerande, eller till och med skandalöst (utom på ett positivt sätt), i det som dessa verser beskriver?

S: Gud har sin närvaro ännu mycket längre bort från oss än den allra mest avlägsna galaxen. Han fyller himlen med himlens stjärnor, som är minst lika många som sandkornen på havsstranden. Men lägger Gud ens märke till ett dammkorn som kretsar kring ett sandkorn, vilket vi brukar kalla världen? Man skulle kunna tro att Gud har bättre saker att göra.

Men plötsligt, pang, dyker Gud upp och står mitt framför dig. Du kan höra Honom tydligt. Du kan se Honom utan att bli blind eller dö. Du kan fråga Honom vad som helst. Vill du veta hur himmelriket ser ut? Tja, det kan vara svårt för dig att helt förstå, men låt mig förklara på ett sätt som du kan förstå. Förresten, jag är hungrig, låt oss gå och äta lite fisk. Men vi har ingen fisk att ge; vi har inte fångat någon hela natten. Det gör inget, den här gången bjuder jag.

Hur kan en varelse som är så mäktig, så ren, så helig, så ”främmande” för oss, förödmjuka sig själv så mycket att han kommer och besöker oss som en av oss? Om du någonsin har läst om en kung eller en prins som förklädde sig till tiggare och gick in i staden för att besöka folket, så är det ingenting jämfört med det avstånd i härlighet och ära som Jesus tillryggalade genom att komma till denna jord.

Fråga: Betyder Heb 1:2 att det inte finns några profeter längre?

S: Ja och nej, om man förstår det rätt.

Ja, efter Kristus fanns det inga fler profeter i den gamla testamentliga bemärkelsen, som gav oss Bibelns böcker och utgör en del av den grund på vilken kyrkan är byggd enligt Efesierbrevet 2:20.

Nej, i Nya testamentet fanns fortfarande profetians gåva enligt 1 Kor 12:29; 14:4. Några män och kvinnor som hade denna gåva nämns i Apg 21:9–10.

Fråga: I Hebreerbrevet 1:2, fanns Jesus i himlen innan han kom till jorden?

S: Ja, enligt Hebreerbrevet 1:2, Johannes 1:1–3 och Jesu egna ord i Johannes 17:5. Jag är inte säker på vilket tydligare bevis någon skulle kunna tro sig behöva.

Kolosserbrevet 1:15 ”Son [av Hans kärlek] är avbilden av den osynlige Guden, den förstfödde före all skapelse. Ty i Honom skapades allt, både det som är i himlen och det som är på jorden, det synliga och det osynliga, vare sig det är troner eller herravälden eller härskare eller makter. Allt skapades genom honom och för honom. Han är före allt, och i honom hålls allt samman. Och han är huvudet för kroppen, kyrkan; han är början och den förstfödde bland de döda, så att han i allt må ha förrang.”

Men att han blev Guds Son genom inkarnationen förnekar inte att han var ”hos Gud” i begynnelsen. (Joh 1:1–2, 10, 14–15)

Fråga: Eftersom Jesus i Hebr 1:3 satte sig vid Gud Faderns högra sida, bevisar detta då att Fadern har en fysisk kropp?

S: Nej, inte mer än att höger sida av en bil bevisar att en bil har händer. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Uttrycket ”till höger” betyder egentligen en hedersplats.

2. ”Till höger” kan också syfta på en fysisk position. Även om Gud fyller himlen och jorden (Jeremia 23:23–24), har Gud Fadern också en lokaliserad närvaro på sin tron (Uppenbarelseboken 4; 5:7).

3. Att Gud har en lokaliserad närvaro bevisar inte att Gud är bunden till en fysisk kropp eller har en fysisk kropp. Detta förnekar dock inte att Gud Fadern kan uppenbara sig i vilken form Han vill, inklusive en låga eller en fysisk kropp.

Se When Cultists Ask, s. 283–284, för ett annat svar.

Fråga: Eftersom Jesus i Hebr 1:4 ”blev” överlägsen änglarna, var han då inte överlägsen änglarna redan tidigare?

S: I himlen var han överlägsen änglarna, vilket Johannes 17:5 antyder. Men Jesus tömde sig själv när han kom till jorden, enligt Filipperbrevet 2:7. Jesus blev tillfälligt lägre än änglarna, vilket Hebreerbrevet 2:7,9 uttryckligen säger. Nu visar Hebreerbrevet 1:4 att Fadern beviljade Jesu begäran i Johannes 17:5.

F: Innebär Heb 1:5–6 att Kristus är en ängel?

S: Nej, det visar faktiskt precis det motsatta, särskilt i Hebreerbrevet 1:6–8 och Hebreerbrevet 2:16. Även om den Allsmäktige Gud hade makten att låta Kristus ha vilken natur Han ville, inklusive en ängels natur, visar Hebreerbrevet 2:11, 14, 16–17 att Jesus blev människa, inte en ängel.

Fråga: Citerar ”låt alla Guds änglar tillbe honom” i Heb 1:6 5 Mos 32:43, eftersom den masoretiska texten inte innehåller detta?

S: Ja. Texten är tydlig i Hebreerbrevet 1:6. Samma fras eller en liknande finns både i Döda havsrullarna 4Q44 av 5 Mosebok 32:43 och i Septuaginta av 5 Mosebok 32:43. Detta måste vara ett manuskriptfel som smugit sig in i den masoretiska texten.

F: I Hebr 1:6, ska Jesus bara tillbedjas, eller betyder det grekiska ordet att änglarna bara ”vördade” honom, som vissa Jehovas vittnen lär ut?

S: Argumentet med proskuneo för att tillbe Jesus: Engelska ord för tillbedjan används 76 gånger i Nya testamentet. (Jag antar att det beror på att de troende tillbad mycket.) Det grekiska ordet proskuneo används alla utom 16 gånger.

P1. Bland annat ”proskuneo” de fyra himmelska varelserna Gud i Uppenbarelseboken 19:4.

P2. Man får aldrig ”proskuneo” någon annan. Satan bad Jesus att ”proskuneo” honom i Matteus 4:9. Jesus svarade att man endast ska ”proskuneo” Gud i Matteus 4:10. Ängeln i Uppenbarelseboken 19:10 sade att man endast ska tillbe Gud. Alla människor som ”proskuneo” vilddjuret i Uppenbarelseboken 14:9 kommer att få lida för det.

P3. När Jesus citerade Gamla testamentet i Matteus 4:10 och Lukas 4:8 använde han ordet proskuneo.

P4. Änglarna proskuneo Jesus i Hebreerbrevet 1:6

P5. Många människor proskuneo Jesus, däribland lärjungarna före Kristi uppståndelse (Matteus 14:33), de vise männen (Matteus 2:2), en spetälsk (Matteus 8:2), en förnäm man (Matteus 9:18), lärjungarna efter Kristi uppståndelse (Matteus 28:9,17; Lukas 24:52), den besatte mannen från Gerasa (Markus 5:6), de romerska soldaterna i hån (Markus 15:19)

P – Sammanfattning: Det som himlens änglar gör, det som lärjungarna och andra gjorde, och till och med det som de romerska soldaterna gjorde i hån, är det lämpligt för Jesu efterföljare att göra i uppriktighet.

Ordet proskuneo används dock också om dem från Satans synagoga som faller ned vid fötterna på medlemmarna i Filadelfias församling i Uppenbarelseboken 3:9. Man kan hävda att ”proskuneo” i Matteus 15:25, 18:26 och 20:20 helt enkelt kan betyda att falla på knä inför någon.

Även om ”proskuneo” ibland bara kan betyda att knäböja, är det det dominerande ordet för tillbedjan. För att toppa det hela översatte till och med Jehovas vittnens egen ”New World Translation” ordet ”proskuneo” i Hebreerbrevet 1:6 som ”tillbedjan”. Enligt boken ”Jehovas vittnen – svar vers för vers”, s. 100–101, gällde detta i 1953-, 1960-, 1961- och 1970-årsutgåvorna av ”Översättningen av den nya världen”. Vakttornet ändrade detta till ”buga sig” från och med 1971 års revidering.

Om du anser att det sätt på vilket kristna ”proskuneo” Jesus är olämpligt, hur ”proskuneo” du då Jesus?

En kvinna som var Jehovas vittne sa till mig, i slutet av en lång diskussion, att hon skulle böja sig inför Jesus om han var här idag, men eftersom han inte var det, var det därför hon inte ”proskuneo” honom. Jag kunde förstå hennes synpunkt, om Jesus aldrig vore närvarande för henne. Men i Matteus 18:20 säger Jesus att där två eller tre är samlade i hans namn, där är han mitt ibland dem. Så när vi är tillsammans bör vi proskuneo Jesus. Dessutom visar Romarbrevet 8:9–10 att alla som tillhör Kristus har Kristi ande inom sig.

Dessutom visar Jehovas vittnens ”Nya världens översättning” en partiskhet här. Den översätter ”proskuneo” med ”dyrka” när det används i samband med Gud (Uppenbarelseboken 5:14; 7:11; 11:16; 19:4; Johannes 4:20 osv.), men varje gång samma ord används om Jesus översätts det som ”hälsning” (Matteus 14:33; 28:9,17; Lukas 24:52; Hebreerbrevet 1:6).

Trots att proskuneo-argumentet är så starkt har vi ändå bara börjat med argumenten som visar att Jesus är Gud och värdig tillbedjan. Ytterligare punkter är ”Tomas”-argumentet i diskussionen om Johannes 20:24–29, ”ära”-argumentet i diskussionen om Johannes 5:23 och ”tillbedjan”-argumentet i diskussionen om Uppenbarelseboken 5:9–14, bland andra. Se When Cultists Ask, s. 284, för ytterligare punkter om ”proskuneo”-argumentet och andra argument.

F: Betyder Hebr 1:9 ”Jesus som är Gud, Fadern som är din Gud”, eller ”Jesus, Fadern som är din Gud”?

S: Det är det första sättet, riktat till Jesus. Det kan tolkas på båda sätten både på grekiska och engelska. Men New International Bible Commentary, s. 1507, säger att även om grammatiken i både vers 8 och vers 9 är tvetydig, är det säkert att avsikten är ”vokativ” (Jesus som är Gud, Fadern som är din Gud). Vi vet detta genom att jämföra med den hebreiska texten som detta citerar: Psalm 45:6–7. Den judiske översättaren Aquilas översättning av Psalm 45:7 lyder: ”O Gud, din Gud har smort dig”.

Fråga: Vad skulle Psalm 110 betyda för en jude i Hebr 1:13?

S: Delar av Psalm 110 citeras i Matteus 22:44; Markus 12:36–37; Lukas 20:42–44; Apostlagärningarna 2:34–35; Hebreerbrevet 1:13; 5:10, och diskuteras utförligt i Hebreerbrevet 7:1–28. Psalm 110 citerades av tretton kyrkoförfattare före konciliet i Nicea. Se för att läsa vad de sa. De judiska författarna till Midrash Tehillim och Kommentar till Psalmerna (200–500 e.Kr.) erkände Psalm 110 som messiansk.

F: Hur ska vi betrakta änglarna enligt Hebr 1:14?

S: Här är fem viktiga saker om vårt nuvarande och framtida förhållande till änglarna.

Vi kommer att döma änglar (1 Kor 6:3)

Vi ska inte förtala himmelska varelser, vare sig änglar eller demoner. (Judasbrevet 8–10)

Änglarna tjänar oss (Hebr 1:14)

Vi kan utan att veta om det ta emot änglar (Hebreerbrevet 13:2)

Vi får inte tillbe änglar (Kolosserbrevet 2:18); vi ska endast vara hängivna Jesus (2 Korintierbrevet 11:2)

Fråga: Vad är den viktigaste poängen i Hebreerbrevet 2, utöver Jesu stora verk och upphöjda ställning?

S: Det handlar inte bara om Jesu storhet, utan snarare om hur långt han gick för vår skull. I Hebreerbrevet 1 var Jesus överlägsen som Guds Son, och i Hebreerbrevet 2 är Jesus överlägsen som Människosonen. För att använda en geografisk analogi: det handlar inte bara om att Jesus är högre än Himalaya. Snarare var han ursprungligen högre än Himalaya, men reste hela vägen ner till Marianergraven på botten av Stilla havet för vår skull, för att föra oss upp till Himalaya tillsammans med honom.

Bakom detta ligger förstås syftet med hela boken, vilket anges i Hebreerbrevet 2:1f: låt er inte driva bort.

Fråga: Hur kan vissa som följer Kristus glida bort, enligt Hebr 2:1?

S: Vissa faller visserligen bort på ett katastrofalt sätt på grund av någon plötslig händelse, men det är inte innebörden av ordet ”glida”. Detta grekiska ord, pararyomen, förekommer endast här i Nya testamentet och i Ordspråksboken 3:21 i den grekiska Septuaginta-översättningen av Gamla testamentet. Det syftar på ett gradvis avglidande som kanske är obetydligt till en början, men som i slutändan kan leda långt bort. Tänk på en ring som tyst glider ner till fingertoppen, sedan av fingret och till slut kan befinna sig många mil bort. Vi har ett ansvar att se till att vi inte ens börjar glida bort.

Fråga: Ska vi i Hebreerbrevet 2:2 lyda det som änglarna säger eller inte?

S: Ja och nej, om man förstår det rätt. Ja, människorna i Bibeln lyssnade på Guds lydiga änglar, eftersom de förmedlade budskap från Gud. Nej, vi ska inte lyssna på vad onda, fallna änglar lär ut (Galaterbrevet 1:8; 1 Johannesbrevet 4:1–3). Satan själv kan förklä sig till en ljusets ängel (2 Kor 11:14–15). Men Mose lag gavs genom änglar enligt 5 Mos 33:2 (Septuaginta), Apg 7:53 och Gal 3:19. Josefus nämner också detta i ”Antiquities of the Jews”, bok 15, kap. 136.

Fråga: Anser du att det i Hebreerbrevet 2:2–3 är mindre allvarligt, lika allvarligt eller allvarligare att ignorera evangeliet än att ignorera lagen från Mose tid fram till Kristus?

S: I Hebreerbrevet 2:2–3 står det att eftersom evangeliet är större än lagen, är det värre att vägra att ta emot det än att vägra att ta emot Mose lag. Det grekiska ordet ”vi” betyder lite mer än bara ”vi”. Det är nästan som ”inte de, utan vi”.

F: I Hebr 2:3, vad är skillnaden mellan att förkasta frälsningen genom Kristus och att ignorera den?

A: I Hebreerbrevet 2:4 kan ordet ”olika” i ”under” ha en levande betydelse av ”olika färgade”, dvs. svåra att ignorera. Att förkasta det innebär att en person har beslutat sig för att gå i motsatt riktning och åtminstone vid den tidpunkten har stängt dörren till det. Att ignorera det innebär att man varken rör sig mot eller bort från det, och eventuellt lämnar dörren öppen till det vid den tidpunkten. I slutändan finns det dock ingen skillnad; om man väljer att inte ta emot denna frälsning finns det ingen annan väg till himlen (Joh 14:6; Apg 4:12). Men även om en person fullständigt har förkastat evangeliet kan Gud senare mjuka upp hans hjärta så att han kan vända om, omvända sig och ta emot det senare, precis som Saulus från Tarsus gjorde.

Fråga: Eftersom Jesus i Hebr 2:6 kallas Guds ”förstfödde”, är Jesus då ett skapat väsen? Vi ska ju inte tillbe skapade varelser, som det står i Rom 1:25.

S: Förhållandet mellan Fadern och Sonen är avgörande för vår förståelse av begreppet ”förstfödd”. Det finns två sanningar att förstå i svaret.

1. Tänk på denna analogi. ”Föder” människor barn, eller köper de dem färdigskapade i en butik? Den enfödde Sonens gudomliga natur är inte mer skapad av Fadern än människor ”skapar” barn.

2. Sonens mänsklighet skapades av Gud, och vi kallar honom förstfödd både i rangordning och som den förste som uppstod (1 Kor 15:20). Det är fel att använda begreppet förstfödd för att förneka den första sanningen: Jesus är den förstfödde i ära, men han är också den ”Enbårne” (Joh 3:16).

Att den andra punkten är sann bevisar inte att den första punkten är falsk. Jesus existerade före alla skapade varelser, vilket 1 Johannes 1 visar.

Fråga: I Heb 2:6–9, avser detta citat från Ps 8 människor, troende eller Jesus?

S: Den hänvisar i första hand till ”Människosonen”, det vill säga till Jesus. Men eftersom de troende ska regera tillsammans med Kristus hänvisar den i andra hand även till de troende.

Fråga: I Hebr 2:9, på vilket sätt var Jesus lägre än änglarna?

S: Detta kan ha verkat märkligt även för änglarna. Vi måste betrakta detta ur ett perspektiv av då, nu och framtiden.

Ursprungligen: Efter att ha skapat allt enligt Hebreerbrevet 1:2 hade Jesus härlighet hos Fadern i himlen enligt Johannes 17:5.

Vid inkarnationen: Filipperbrevet 2:5–8 berättar om de stora gärningar Jesus utförde innan han kom till jorden. Jesus tömde sig själv och blev mindre mäktig än änglarna här på jorden. Hebreerbrevet4:15 och 5:7–8 ger lite mer detaljer om vad Jesus gick igenom under sin tid på jorden.

Nu är Jesus mycket större än änglarna, vilket Hebreerbrevet 1:4–8 och 2:7 visar. Johannes 17:5, Filipperbrevet 2:9–11 och Uppenbarelseboken 5:11–14 berättar vad som hände efter att Jesus hade stigit upp till himlen.
Vem skulle ge upp allt det som Jesus gav upp, med endast förtröstan och tro på att han skulle få tillbaka det? Endast någon som ansåg att de människor han offrade sig för var värda det. Jag antar att man kan säga att Jesus måste ha varit Gud, eftersom ingen annan skulle ha gjort det för oss, om de inte hade ett hjärta stort som Guds!

Fråga: Eftersom Jesus i Hebreerbrevet 2:9 smakade döden för alla, varför blir då inte alla frälsta? Betalas priset för vissa människor två gånger, en gång av dem själva och en gång av Jesus?

S: Calvinister som John Owen har ställt denna fråga. Owen drog slutsatsen att, eftersom

1. Kristi offer är fullständig betalning för alla synder, inklusive otro [för dem som betalningen gäller].

2. Alla kommer inte att bli frälsta; vissa kommer inte att komma till himlen.

3. Därför var Kristi offer inte för alla [Gud ordnade inte en väg för de icke-utvalda att få sina synder förlåtna och komma till himlen].

[Min kommentar till denna syn är: födda som hopplösa syndare utan utväg – i slutändan var det inte deras fel att de hamnade i helvetet; detta lägger ansvaret helt och hållet på deras Skapare.]

Det är intressant att vissa som ställer denna fråga inte har några problem med ”dubbel skuld”, utan säger att mänskligheten bär skulden för Adams synd lika mycket som Adam själv. Hur som helst är Owens fråga fortfarande berättigad. Alla bör vara överens om att

1. Gud kräver endast att en enda betalning görs

2. Men den betalningen måste göras

Jesus tillhandahöll betalning för alla, men han tvingade inte fram betalning för alla, så betalningen tillämpades inte på alla. Med andra ord: om en fattiglapp har en skuld på en miljon dollar och en miljonär generöst ger honom en resväska fylld med en miljon dollar, och fattiglappen bränner resväskan, är fattiglappen fortfarande fullt ansvarig för skulden, även om miljonären betalade för den. Betalningen tillhandahölls, men ingen betalning tillämpades. Så jag skulle besvara Owens trilemma på följande sätt.

1. Kristi offer är fullständig betalning för alla synder, inklusive otro [för dem på vilka betalningen tillämpas].

2. Alla kommer inte att bli frälsta; vissa kommer inte att komma till himlen.

3. Därför tillämpades inte Kristi offer på alla [dvs. Gud tvingade inte Kristi offer att gälla som betalning för dem som avvisade det].

4. I slutändan var det deras fel, inte Guds, att Kristi betalning inte tillämpades på dem.

Utöver denna informella analogi följer här den faktiska, auktoritativa läran enligt Skriften.

Hebreerbrevet 4:2 ”Ty även vi har fått evangeliet förkunnat för oss, precis som de; men det budskap de hörde var till ingen nytta för dem, eftersom de som hörde det inte förenade det med tro.” (NIV) Det står inte att det berodde på att Jesus inte dog för dem, utan på att de inte förenade det med tro.

1 Johannes 2:2 ”Han [Jesus Kristus] är själv försoningsoffret för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens synder.” (BSB)

1 Timoteus 2:4–6 ”Han [Gud] vill att alla ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen. Ty det finns en Gud, och det finns en medlare mellan Gud och människorna, människan Kristus Jesus, som gav sig själv som lösen för alla – det vittnesbörd som gavs vid rätt tidpunkt.” (BSB)

Fråga: Vad är det som är ovanligt med uttrycket ”vår tros ledare/upphovsman” i Hebr 2:10 och 12:2?

S: Ordet för ”ledare/upphovsman”, archegos på grekiska, är exceptionellt svårt att översätta till engelska. Det betyder ungefär ”ledare”, ”upphovsman” eller ”pionjär”, men dessa termer är inte riktigt tillräckligt kraftfulla för att återge ordets verkliga innebörd. Betydelsen omfattar samtidigt ”upphovsman”, ”grundare”, ”pionjär” och ”ledare”. Ordet omfattar både begreppen ”väsentlig initiativtagare” och ”heroisk ledare”. Man skulle också kunna tänka sig Jesus som ”banbrytaren” eller ”vägvisaren”, men det är inte korrekt; Jesus fann inte bara vägen, utan Han är Vägen, och den enda Vägen (Joh 14:6; Apg 4:12).

Fråga: I Hebr 2:10,18, hur kunde Jesus verkligen lida, eftersom han är Gud?

S: Jesus är till 100 % Gud och till 100 % människa. Men Jesus var inte bara en halvmänniska, utan till 100 % människa, och kunde lida precis som en människa eftersom Jesus var lika mänsklig som vi. Jesus är dock också lika mycket Gud som Gud Fadern. De exakta detaljerna om hur dessa två aspekter av Jesus förhåller sig till varandra har lämnats som ett mysterium. Men vi kan veta vissa saker inom ramen för vad Bibeln lär ut.

Jesus på jorden var en person med en vilja. Han var inte två personer och inte två viljor i en och samma kropp. Det fanns en allvarlig villfarelse som kallades nestorianism och som lärde att Kristus var två personer. Det är omtvistat hur långt ifrån sanningen Nestorius egentligen var, men nestorianerna efter honom drev tankarna ännu längre och anslöt sig även till pelagianismen. Många nestorianer evangeliserade i Kina. Så småningom förbjöds de i det kinesiska kejsardömet, och många begav sig norrut och omvände en mongolisk stam. Senare utplånades den mongoliska stammen av andra mongoler. Det fanns många nestorianer i Centralasien, men många av dem utplånades av muslimen Tamerlan och andra blodtörstiga erövrare.

Jesu gudomliga natur gjorde inte hans mänskliga natur obetydlig. Hans lidanden var verkliga, inte bara skenbara. Ett allvarligt villfarelse, kallat monofysitism, lär att Kristi mänskliga och gudomliga naturer tillsammans är ungefär som att hälla en tesked te i havet. Monofysiter kallas idag kopter.

Fråga: I Hebr 2:10,18 står det att eftersom Jesus redan var fullkomlig, hur kunde han då fullkomnas genom lidande?

S: Jesus var inte ofullkomlig före denna tidpunkt. Det grekiska ordet för fullkomlig, teleiusai, som kommer från teleo, betyder att fullborda, utföra eller fullända. Jesus hade ett uppdrag att fullborda, vilket han gjorde.

Fråga: I Hebr 2:11–14, 17: Om vi är bröder och ett med Jesus, kommer vi då att ha samma natur som Jesus har?

S: Vi har samma mänskliga natur som Jesus har, och vi kommer att ha samma syndfria mänskliga natur i himlen. Däremot har vi inte, och kommer aldrig att ha, Jesu gudomlighet. I 2 Petrus 1:4 står det att vi ska få del av den gudomliga naturen, men detta avser det som Kristus har gett oss, inte det som vi i oss själva har.

F: I Hebr 2:13, hur satte Jesus sin tillit till Fadern, och hur bör vi göra det?

S: På jorden ödmjukade sig Jesus tillfälligt och gav upp en del av sin härlighet, vilket framgår av Johannes 17:5. Jesus litade på Faderns väg, även när han visste att den skulle leda honom till döden. I Johannes 17:5 litade Jesus på att Fadern skulle återställa den härlighet han hade tidigare.

Fråga: I Hebr 2:13–14, är vi Kristi barn, eller Kristi bröder som det står i Hebr 2:11–14,17, eller Kristi brud som det står i Ef5:25 –33 och Upp 21:2?

S: Allt ovanstående. Begreppen barn, bröder och brud är metaforer som försöker delvis beskriva vårt nära förhållande till Kristus. Alla troende, både män och kvinnor, är som bröder och Kristi brud.

Fråga: Har djävulen makten över döden enligt Hebr 2:14, eller har Gud all makt enligt Ef 1:11–22?

S: Innan denna fråga kan besvaras måste vi först förstå två saker.

Guds suveränitet

Allt som Gud förordnar sker, och ingenting sker utom det som Gud tillåter.

1. Allt som Gud förordnar sker. Jesaja 14:24,27; 43:13; 55:11; Johannes 10:29; Hebreerbrevet 6:17; Matteus 28:18. Några exempel är Daniel 9:26;11:27 , 35,36; 12:1

2. Gud vet och ser allt. 1 Johannes 3:20; Psaltaren 139; Ordspråksboken 5:21; 15:3; Hebreerbrevet 4:13; Jesaja 46:10

3. Gud gör som Han vill. Matteus 20:15; Psaltaren 115:3; 135:6; Romarbrevet 9:20; Daniel 4:35

4. Ingenting är för svårt för Gud. 1 Mosebok 18:14; Job 42:2; Jeremia 32:17; Matteus 19:26

5. Gud härskar över allt. Psaltaren 103:19 [härskar, inte styr mekaniskt]

6. Ingenting händer utöver vad Gud tillåter, vilket framgår av Job 1:12; 2:6; Jakob 4:15.

7. Varje beslut som fattas genom ”lottkastning” kommer från Herren. Ordspråksboken 16:33

8. Allt samverkar till Guds goda vilja. – Romarbrevet 8:28; Efesierbrevet 1:11; Ordspråksboken 16:4

9. Ingen kan framgångsrikt motarbeta Guds beslut, vilket framgår av Jesaja 43:13; Romarbrevet 11:29.

10. Många lyckas motstå Guds befallna/önskade vilja. Apostlagärningarna7:39 , 51;4:11 ;13:46 ; 14:2; 2 Kor 6:1

11. Människor gör motstånd, men ingen lyckas i slutändan – fråga bara Jona.

Gud kan delegera suveränitet

Gud har friheten att välja att delegera en liten del av sin suveränitet, för en tid och inom vissa gränser, till andra. Gud tvingades inte att skapa robotar.

1. Vissa människor tror att ingenting händer utom det som Gud uttryckligen har bestämt. – Det finns faktiskt inga verser som säger detta.

2. Vissa saker ”kom inte ens in i Guds sinne” – Jeremia 19:5; 32:35

3. Troende kan göra vissa goda gärningar på eget initiativ. 2 Korintierbrevet 8:17

4. Vissa saker gör Gud mycket arg. Jeremia 5:29; 8:19; 12:8; Hesekiel 8:6

5. Vissa saker krossar Guds hjärta. Lukas 19:41–44; Matteus 23:37–39; Jeremia 4:19–22; 9:1

Djävulen har makten att kräva döden. Men i slutändan förändrades detta, eftersom Kristus nu har nycklarna till döden och dödsriket enligt Uppenbarelseboken 1:18.

Fråga: I Hebr 2:16-17, kunde Jesus ha gett efter för frestelsen och syndat?

S: Precis som Adam och Eva föddes Jesus inte med en syndig natur. Ändå hade Jesus, precis som Adam och Eva, full förmåga att synda om han hade velat göra det.

Frestelsens angrepp var verkligt, men Jesus skulle inte ha gett efter. Satans angrepp på Jesus påminde på sätt och vis om nyhetsberättelsen för några år sedan om en psykiskt sjuk japansk kampsportsexpert som smög sig in i en djurpark för att attackera en 800-punds isbjörn. Han räddades av djurparksvakterna som bedövade björnen. Från sin sjukhussäng ville han att världen skulle veta att ”alla hans slag var verkningslösa”. Han befann sig i en desperat kamp med isbjörnen, men isbjörnen befann sig inte i en desperat kamp med honom. På samma sätt var Satans slag verkningslösa mot Jesus.

Se även diskussionen om Matteus 4:1–11 för mer information.

Fråga: I Hebr 2:16–18 och Hebr 4:15, oavsett om Jesus kunde ha syndat eller inte, hur kunde han då frestas? I Jakob 1:13 står det att Gud inte kan frestas till det onda.

S: Sex punkter att beakta i svaret.

1. En av Guds gudomliga egenskaper är att Gud inte kan frestas av det onda (Jakob1:13 ).

2. Jesus är Gud (Joh20:28 ; Hebr 1:9,11).

3. Men Jesus hade också en mänsklig natur. (Hebreerbrevet 2:14–17)

4. Jesus tömde sig själv på många gudomliga egenskaper för att komma till jorden (Filipperbrevet 2:5–7; Johannes 17:5).

5. Bibeln berättar inte exakt hur Jesus förödmjukade sig själv, utan bara att han gjorde det.

6. Precis som man kan testa 100 % rent vatten för föroreningar, även om testet inte kommer att påvisa något, kunde Satan pröva Kristus för synd.

Fråga: I Hebr 2:17 står det att Jesus var lik oss i alla avseenden, så hur kunde Jesus då vara Gud?

S: Jesus tömde tillfälligt sig själv på många av sina gudomliga egenskaper i Filipperbrevet 2:6–7 och Johannes 17:5. Författaren till Hebreerbrevet menade uppenbarligen inte att Jesus inte kunde vara något mer än en människa, annars skulle han inte ha visat att Jesus var Gud i Hebreerbrevet 1:8–9 och Hebreerbrevet 3:1–6. Se även diskussionen om Filipperbrevet 2:6–9 för mer information.

F: Varför var Jesus tvungen att vara fullt mänsklig i Hebr 2:17–18? Vissa kanske tror att eftersom Jesus också var Gud, stod han över mänskliga svagheter.

S: Det finns två kompletterande skäl: för det första, för att leva, förstå och uppleva hur det är att vara människa (Hebreerbrevet2:18 ), och för det andra, för att som människa kunna bli ett offer för alla (Hebreerbrevet2:17 ).

I Hebreerbrevet 2:17 står det att Jesus måste vara människa, lik sina bröder i alla avseenden, för att kunna vara vår överstepräst. I Hebreerbrevet 2:16 står det att det inte var änglar han hjälpte, utan människor.

Hebreerbrevet 2:18: Du kanske känner människor som har svårt att förhålla sig till Gud eftersom ”Han inte förstår hur det är att vara människa.” Men i sin mänsklighet upplevde Jesus hela spektrumet av känslor som du och jag upplever. Det finns många exempel i evangelierna som visar oss att Jesus upplevde mänskliga känslor. Han var medkännande mot människor, han kände vrede mot dem som var hårda i hjärtat (Markus 3:5) och förargelse (Markus 10:14), och han förundrades och suckade över otro (Markus 6:6; 8:12), men han älskade också den unge mannen (Markus 10:21). När stunden för hans gripande närmade sig kände Jesus ångest och bedrövelse (Matteus 26:37). När han kom till Lasarus grav grät han över sin älskade vän (Johannes 11:35).

Lika mycket som Jesus ägnade tid åt att tjäna folkmassorna, kände han också behov av avskildhet (Markus 6:31; 7:17; 7:24 och 9:30). På samma sätt var han hungrig efter sin ensamma fasta i öknen (Matteus 4:2), och han förstod hur hungriga de folkmassor var som han gav mat. Jesus ställdes inför frestelser: djävulen erbjöd honom alla världens riken och hånade Jesus att bevisa sin gudomlighet genom att kasta sig ner från templets tak. Till och med djävulen trodde att Jesus kunde frestas på grund av sin mänsklighet (och djävulen hade känt Kristus i hans föreinkarnerade existens före syndafallet). Och medan Jesus hängde på korset (nästan ihjälslagen och piskad till döds) frestades han återigen att ”stiga ner” för att rädda sig själv.

Om det inte vore för att Gud lever bland oss som en fullvärdig människa, skulle vi kanske säga att Gud inte förstår hur det är att vara människa. Men Jesus upplevde mänsklighetens hela bredd och kan därför sätta sig in i våra behov och känslor – han vet på det mest personliga planet vad det innebär att vara människa.

(bidrag av Mark Dumdei)

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) uttryckte sig på liknande sätt. ”Men om han inte hade antagit en mänsklig kropp, skulle han inte ha kunnat leva efter det han lärde ut – det vill säga att inte bli arg, inte begära rikedomar, inte låta sig hetsas av lust, inte frukta smärta och förakta döden. Dessa saker är uppenbarligen dygder, men de kan inte utövas utan kött. Därför antog Han en kropp av just detta skäl: eftersom Han lärde att köttets begär måste övervinnas, kunde Han själv först leva efter det, så att ingen skulle kunna åberopa köttets svaghet som en ursäkt.” Epitome till De gudomliga instituten, kap. 50, s. 242.

Sammanfattningsvis måste Jesus vara 100 % människa för att kunna vara ett försoningsoffer för våra synder, men han var också 100 % Gud för att vara syndfri och rädda oss. Vår medlare måste vara fullt ut Gud och fullt ut människa.

Fråga: Hur kunde Jesus, enligt Hebr 2:17, vara fullt mänsklig, eftersom han inte föddes av en mänsklig far?

S: Johannes av Damaskus besvarade detta (704–736 e.Kr.). Han sade att Adam, Eva och Set hade tre olika sätt att komma till, men att alla ändå var fullt mänskliga. Att Jesus föddes av jungfru Maria utesluter alltså inte heller att han är fullt mänsklig. Se ”Exposition of the Orthodox Faith”, bok 1, kap. 8, s. 8, av Johannes av Damaskus för mer information.

F: I Hebr 2:17, är det faktum att Jesus är både Gud och människa ett tillfälligt tillstånd eller kommer det att bestå för evigt?

S: Att Jesus är både människa och Gud kommer att bestå för evigt, eftersom det står i Hebreerbrevet 13:8: ”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” När Jesus återkommer kommer han fortfarande att kallas ”Människosonen” enligt Matteus 26:64.

Fråga: I Hebr 2:18, var Jesus verkligen Gud, eftersom Jak 1:13 säger att Gud inte kan frestas?

S: Om Jesus endast var Gud, skulle han vara ”omöjlig att frestas”, vilket teologer även kallar ofelbar. Alla kristna är överens om att djävulen försökte fresta Kristus och att Kristus aldrig syndade, men vissa teologer, som Charles Hodge, menade att det var möjligt att Kristus kunde ha syndat; annars skulle frestelserna inte ha varit verkliga. Andra teologer, som William Shedd, säger att frestelserna var verkliga, men att det ändå var omöjligt för Kristus att synda. John Walvoord säger att Shedd har rätt, eftersom precis som en roddbåt verkligen kan attackera ett slagskepp, så löper slagskeppet ingen risk att sjunka på grund av roddbåten. Se för mer information.

Fråga: I Hebr 3:2, 5, 6 beskrivs både Jesus och Mose som trogna män; trofasthet är en av de nio delarna av Andens frukt i Galaterbrevet 5:22b. Men vad är egentligen trofasthet?

S: Det är en sak att till slut göra det man har blivit beordrad att göra, anförtrott att göra eller visste att man skulle göra. Men kan man lita på att du gör det du har fått i uppdrag att göra? Kan man räkna med dig, även om svårigheter, lidande eller förföljelse kommer i din väg? Det är trofasthet.

F: Säger Hebr 3:3–4 att Jesus är Gud?

S: – Absolut, eftersom Gud byggde huset och Jesus är byggaren.

F: Visar Heb 3:6, Heb 3:14 och Hes 3:17–21 att äkta troende kan förlora sin frälsning?

S: Mogna, gudfruktiga kristna är oeniga om detta.

Kristna som hävdar att människor inte kan förlora sin frälsning skulle säga att de som trodde en tid men sedan avföll aldrig ”hade del i Kristus”, vilket framgår av att de ”inte höll fast vid sitt mod”.

Kristna som hävdar att människor kan förlora sin frälsning skulle behöva säga att de tidigare hade del i Kristus men inte längre har det, på grund av att de ”inte höll fast vid sitt mod”.

Oavsett vilket bör alla kristna kunna enas om att Guds kunskap om en människas öde, redan innan den personen ens föddes, inte förändras. Därför kan en av de utvalda aldrig bli en av de förkastade (de icke-utvalda), eftersom Guds kunskap är fullkomlig. Alla bör också vara överens om att det finns vissa som kan verka frälsta, men som vänder sig bort från Gud och aldrig återvänder.

Se även diskussionen om Hebreerbrevet 6:4–12 för mer information.

Fråga: Hur skiljer sig denna andra varning i Hebreerbrevet 3:7–11 från den första varningen i Hebreerbrevet 2:1–3? Behöver människor två olika slags varningar idag?

S: Det här är inga falska varningar, utan avsnitt som vi måste ta på allvar. Hebreerbrevet 2:1–3 varnar för att oavsiktligt glida bort och ignorera Gud. Detta står i motsats till att förhärda sitt hjärta och avsiktligt vända sig bort från Gud. Ofta kan det första leda till det andra.

F: Hur förhåller sig prövningarna i öknen i Hebr 3:7–4:7 till läsarna av Hebréerbrevet?

S: Efter att de tolv spionerna återvänt från Kanaan stod israeliterna i öknen inför ett avgörande val om de skulle lita på Gud eller inte. Den generationen misslyckades, och Gud sade att ingen från den generationen, utom Kaleb och Josua, skulle få komma in i det utlovade landet.

På samma sätt står läsarna av Hebreerbrevet inför ett liknande beslut. Trots alla svårigheter och förföljelser står vi inför ett avgörande val om vi ska gå vidare med Gud eller inte.

F: I Hebr 3:10, hur kunde alla i den generationen inte känna till Guds vägar och dö i synd?

S: Att tolka Bibeln bokstavligt innebär inte att vi inte också kan se att Gud ibland talar i allmänna termer. Gud talade om den generationen av israeliter i allmänhet. Men Skriften klargör att alla i den generationen skulle dö i öknen, utom Josua, Kaleb och människor i den yngre generationen.

F: I Hebr 3:12, kan människor vända sig bort från den levande Guden?

S: Visst. 1 Johannes 2:19 nämner dem som gick ut från oss eftersom de aldrig egentligen var en del av oss. Äkta troende, såsom David och Salomo, kan falla bort i synd under en tid och sedan återvända.

När det gäller frågan om äkta kristna kan falla bort för alltid, förlora sin frälsning och hamna i helvetet, se diskussionen om Efesierbrevet 1:14 och Hebreerbrevet 6:4–10 för mer information.

Fråga: Vilka olika sätt finns det, enligt Hebreerbrevet 3:13, på vilka synden förhärdar?

S: Synd och människor kan förhärda sig i en ond cirkel. I Hebreerbrevet 3:13 förhärdar synden, men i Hebreerbrevet 3:8,15 förhärdar människorna sig själva. Synd kan förhärda på minst fem sätt.

1) När man ofta upprepar samma synd blir den synden ”bekant” och bekväm, när den egentligen borde vara motbjudande och främmande för den kristne.

2) Den kan kyla ditt hjärta gentemot Gud. Du kan förlora din vördnad för Gud och ta Guds välsignelser för givet. Ihållande synd kan så småningom skaka din tro.

3) Synd kan göra människor modlösa och fresta dem att ge upp.

4) Det kan såra och förhärda andra när de ser att du är troende, men ändå tolererar synden hos dig själv, så att de tror att det kanske inte är så illa för dem att vara toleranta mot synd. Synd verkar inte så allvarligt om de ser att du begår den.

5) Det kan vända människor bort från Kristus, eftersom de tänker att om det är så kristna beter sig, vill de inte vara en del av det.

Fråga: I Hebr 3:19, vad var det som hindrade israeliterna i Mose generation från att njuta av det utlovade landet? Hur hindrar detta inte bara icke-troende, utan även vissa troende, från att ta del av Guds välsignelser idag?

S: Det är anmärkningsvärt att Hebreerbrevet 3:19 inte talar om olydnad, utan snarare om otro. Även om deras olydnad var allvarlig, var den grundläggande orsaken att de valde att inte lita på och tro på Gud och hans goda försörjning för dem. Ur Guds synvinkel var de otroende och olydiga, och därför var de inte till nytta.

F: Vad säger varningen exakt i Heb 4:1–2?

S: Även om vissa översättningar säger ”låt oss vara försiktiga så att”, är en mer bokstavlig återgivning ”låt oss frukta, så att”.

F: I Hebr 4:2, bör detta översättas med ”de förenade det inte med tro” eller ”utan att ha blandats med tro”?

S: Det finns en variation i de grekiska texterna här, och det finns tre huvudsakliga sätt att översätta det. I slutändan handlar det om två sätt, och det beror på om det grekiska ordet ”förenar” står i singular eller plural. Om det är singular, var bristen att det hörda inte förenades med tro. Om det var plural, var problemet att det inte förenades med dem. Olika grekiska manuskript anger det på olika sätt.

Singular a) ”de förenade det inte med tro” – Harclean-syriska. Med andra ord misslyckades åhörarna med att förena budskapet med tro.

Singular b) ”[det] hade inte blandats med tro”. Sinaiticus, Johannes Chrysostomos, Wolfenbüttel (500-talet), georgiskt. Med andra ord misslyckades budskapet och tron med att förenas på grund av en ospecificerad orsak.

Akkusativ plural) ”ty de anslöt sig inte till dem som hörde det i tro.” s. 13? (frågetecknet betyder att det ser ut så här men inte är säkert), s. 46, (Alexandrinus), Vaticanus, Ephraemi Rescriptus, Bezae Cantabrigiensis, etiopiska, bysantinska, armeniska, palestinska syriska (500-talet). Med andra ord förenade de sig inte med Guds folk, som tog emot budskapet i tro.

Fråga: Hur befinner sig dagens troende i Guds sabbatsvila enligt Hebr 4:3a, 8–11?

S: För dem som tar emot Jesus som sin Herre och Frälsare ger Jesus oss vila från att försöka arbeta oss en väg till himlen. Vi träder in i den vilan redan nu på jorden, men vi kommer också att få den fullkomliga vilan i himlen.

Fråga: Varför kom vissa aldrig in i Guds vila, trots att de höll sabbaten, enligt Hebr 4:3b, 5–6?

S: De höll sabbaten, men de trodde inte på att följa Gud och lita på att han skulle försörja dem. Om vi gör rätt saker, men inte av tro, behagar vi inte heller Gud, vilket Hebreerbrevet 11:6 visar.

F: Vad är det som är ovanligt med ordet sabbatismos, ”sabbatsvila”, i Hebr 4:9?

S: Det är ett unikt grekiskt ord som inte förekommer i någon grekisk litteratur före Hebreerbrevet. Det är mycket troligt att författaren själv myntade detta ord.

F: I Heb 4:12, vad är skillnaden mellan en själ och en ande?

S: Kristna är oeniga om hur de ska betona människans natur. Här är tre olika teorier om vad som ska betonas:

Tredelad: Människor har en kropp, en själ och en ande. Kroppen består av kött, kemiska ämnen och elektriska signaler. Själen har intelligens, känslor och vilja. Anden har samvete och andra aspekter.

Tvådelad: Människor har en materiell del och en icke-materiell del. Själen och anden är olika, men de är sammanflätade, ungefär som benmärgen är sammanflätad i ett benstativ i ändarna av våra arm- och benben. I boken *Now That’s a Good Question*, s. 237–240, diskuteras båda synsätten och det tvådelade synsättet förespråkas.

Integrerad: Det finns visserligen tre saker: kropp, själ och ande, men samspelet mellan de tre är så stort att den interaktiva helheten är viktigare än de tre separata delarna.

Fråga: I Hebr 4:15, vilka andra verser visar att Jesus var syndfri?

S: Verser som visar att Jesus var syndfri är:

Joh 8:46 ”Vem av er kan bevisa att jag har syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte?”

2 Kor 5:21 ”Gud gjorde honom som inte kände till någon synd till synd för vår skull,…”

Hebreerbrevet 4:15 ”… men vi har en som har frestats på alla sätt som vi, men ändå var utan synd.”

1 Petrus 1:19 ”… ett lamm utan fel och fläck.”

1 Petrus 2:22 säger att Jesus inte begick någon synd.

1 Johannes 3:5 säger att Jesus var utan synd.

(Citat ur Berean Standard Bible)

Fråga: Vad är det som är ovanligt med avsnittet i Hebr 5:1–10?

S: Precis som modern litteratur använder olika litterära tekniker är kiasm en gammal litterär teknik som ofta användes i antika skrifter, bland annat i de latinska skrifterna av den romerske Cicero och på många ställen i Gamla testamentet. I en kiasm upprepas avsnittet symmetriskt. Här är mönstret i Hebreerbrevet 5:1–10. Lägg märke till att Hebreerbrevet 5:2 och Hebreerbrevet 5:9 inte är identiska utan snarare står i kontrast till varandra.

Heb 5:1 Varje överstepräst utses bland människor för att företräda folket inför Gud och frambära gåvor och offer för synder.

- Hebr 5:2 Han tar hand om de okunniga och vilsekomna, eftersom han själv är utsatt för svaghet

- - Hebr 5:3 Han offrar för sina egna synder såväl som för folkets

- - - Hebr 5:4 Han tar inte själv äran, utan måste kallas av Gud, precis som Aron blev.

- - - Hebr 5:5–6 Så tog inte heller Kristus äran åt sig själv, utan Gud sade att han var Jesu Fader. En präst efter Melkisedeks ordning

- - Hebr 5:7-8 På jorden framförde han böner och bönfallningar … Även om han som son lärde sig lydnad genom det han fick utstå

- Hebr 5:9 När han väl blivit fullkomlig blev han källan till frälsning

Heb 5:10 Jesus utvald av Gud till överstepräst enligt Melkisedeks ordning

Fråga: Vad betyder ”behandla med mildhet” i Heb 5:2?

S: Detta grekiska ord, metriopathein, betyder inte likgiltighet (att det är acceptabelt eller okej) eller vrede, utan att inta en tredje väg mellan de två.

Fråga: Hur hänger Jesu första ankomst i Heb 5:5 och Apg 13:33 samman med Ps 2:7: ”I dag har jag fött dig”?

S: Även om Jesus föddes av Fadern innan tiden började, är det inte det som avses här. Jesus föddes av Gud Fadern på ett icke-sexuellt men fysiskt sätt när Jesus kom till jorden.

Ingen vers i Bibeln säger att Jesus var Guds son på något annat sätt vid någon senare tidpunkt. Rom 1:4 tillägger endast att Jesus ”förklarades” vara Guds Son med kraft genom sin uppståndelse från de döda.

F: Hur bör ”Melkisedeks ordning” översättas i Hebr 5:6?

S: ”Ordning” ligger nära, men The Expositor’s Bible Commentary, vol. 12, s. 49, säger att översättningen ”Melkisedeks ordning” inte är helt korrekt, eftersom det inte fanns någon ”ordning” eller släktlinje efter Melkisedek. Uttrycket ”av Melkisedeks slag” fångar visserligen innebörden, men det förmedlar tyvärr inte exakt den formalitet som det borde, såsom ordet ”ordning” gör. Den exakta betydelsen ligger alltså någonstans mellan dessa två engelska ord.

Fråga: Lär Heb 5:7 att Jesus hade kött endast före sin uppståndelse, såsom Jehovas vittnen och Rev. Moons Unification Church lär ut?

S: Nej, annars skulle Tomas betrakta Jesus som en bedragare när Jesus visar Tomas sitt kött för att Tomas ska tro. Se diskussionen om 1 Petrus 3:18 för svaret.

F: I Hebr 5:7 och Matt 26:39, fruktade Kristus sin död, eller var han fast besluten att gå till korset enligt Luk9:51 ?

S: Jesus var fast besluten att fullborda sitt syfte på korset, men han bad om att denna kalk, om möjligt, skulle tas ifrån honom. Jesus svettades bloddroppar, så stor var hans ångest inför det han visste skulle hända. Det står dock aldrig att Jesus var feg eller en ynkrygg.

Fråga: Om Gud Fadern hörde Jesu böner i Hebr 5:7, varför togs då inte ”kalken” med döden på korset i Mark14:36 bort från Jesus i Getsemane trädgård?

S: Först tre saker som inte är svaret, och sedan svaret.

(inte svaret) Befriad från dödsångesten: Det grekiska ordet för ”underkastelse”, eulabeia, kan också betyda vördnadsfull fruktan. Man måste dock ändra ordens betydelse för att omvandla ”den som kunde rädda honom från döden på grund av hans vördnadsfulla underkastelse/vördnadsfulla fruktan” till ”den som kunde rädda honom från dödsångesten”.

(nära men inte svaret) Gud sa nej: Det grekiska ordet för ”hörde”, eisakoustheis, betyder inte bara att Gud hörde ljudet, utan snarare att Gud besvarade bönen. Naturligtvis besvarar Gud vissa av våra böner med ett rungande ”nej”, men här finns ett bättre svar.

(inte svaret) att Jesus inte skulle dö i Getsemane. Det finns inget omnämnande av att Jesus bad om var han inte skulle dö i Hebreerbrevet, evangelierna eller några andra skrifter.

Svaret: Matteus 26:39; 26:42; Markus 14:36 och Lukas 22:42 anger alla att Jesu bön bestod av inte en utan två delar. Den första delen var att Fadern skulle låta denna kalk gå förbi Jesus. Den andra delen var: ”Men inte som jag vill, utan som du vill.” Gud besvarade Jesu bön med ett ”ja”, eftersom den andra delen hade företräde framför den första.

Här finns en viktig lärdom för oss. När vi önskar något och vet att det kanske inte ligger i Guds vilja, är det bra att ändå be till Gud om det som ligger oss på hjärtat. Men vi bör be om att Guds vilja ska fullbordas snarare än vår egen.

Gud befriade förstås Jesus från döden genom Jesu uppståndelse, men Jesus visste också att Gud var fullt kapabel att rädda honom från att dö. Om Jesus hade bett om det, kunde Fadern ha sänt tolv legioner änglar enligt Matteus 26:53. Men hur skulle vi då ha fått en lösen för våra synder om Jesus inte hade dött på korset? Jag är glad att Jesus bad även den sista delen av den bönen.

Fråga: I Hebr 5:8 och Fil 2:7–8, eftersom Jesus var lydig mot Gud, hur kunde Jesus då vara Gud?

S: På jorden hade Jesus rollen att underordna sig och vara lydig mot Fadern. I Treenigheten är de tre lika till sin natur, men skiljer sig åt i roll och rang.

Kyrkofadern Ambrosius av Milano påpekade detta år 378 e.Kr. i verket ”Om den kristna tron”, bok 2, kapitel 10, vers 84, 88, s. 234–235. På jorden var Jesus som barn underordnad Maria och Josef. Betyder det att Jesus var mindre än Maria och Josef? – Naturligtvis inte.

Fråga: Kan en allvetande Gud lära sig något, enligt Hebr 5:8? Om inte, hur kunde då Jesus lära sig lydnad?

S: Jesus genomgick saker på jorden som han inte kunde uppleva i himlen. Dessutom avstod Jesus tillfälligt från att vara allvetande när han kom till jorden. Jesus valde att tömma sig själv på många av sina gudomliga egenskaper (Filipperbrevet 2:5–7, Johannes 17:5). Han visste inte allt på jorden, till exempel dagen för sin återkomst (Matteus 24:36). Gud visste redan i teorin allt om lydnad och lidande. Men Gud kom till jorden som Jesus Kristus, och genom att fullborda sitt uppdrag lärde han sig vad det innebär att vara lydig mitt i lidandet.

En intressant anmärkning är att översättningar av Hebreerbrevet 5:8 vanligtvis lyder ”även om han var sonen”, för att vara grammatiskt korrekta på engelska. Även om man skulle kunna säga samma sak på det grekiska språket i Nya testamentet (koine-grekiska), är det inte vad Hebreerbrevet 5:8 säger. Där står det ”även om han var son”, vilket ännu mer betonar att Jesus inte bara var en av många söner, utan att Jesus var ”sonen”.

Fråga: Är det okej att dricka andlig mjölk enligt Hebr 5:12–13?

S: Andlig mjölk betyder evangeliets grundläggande sanning. Andlig mjölk är något gott som kristna bör längta efter enligt 1 Petrus 2:2. Men precis som ett litet barn bör växa upp och kunna äta kött, så bör även vi göra det.

Fråga: Varför ska man i Heb 6:1 lämna de grundläggande sakerna och gå vidare till mer mogna saker, när de var långsamma att lära sig de grundläggande sakerna i Heb 5:11–14?

S: Det finns en tid för att upprepa de grundläggande sakerna, eftersom läsaren ännu inte kunde förstå dem. Men här är det dags att ge dem en försmak av mer mogna saker och visa dem att det fanns mer än bara de saker som de var långsamma att lära sig.

F: I Hebr 6:1–3, vad är de grundläggande sakerna om Kristus jämfört med de mer mogna sakerna?

S: De grundläggande sakerna omfattar omvändelse, tro på Gud, dop, handpåläggning, de dödas uppståndelse och den eviga domen enligt Hebreerbrevet 6:1–3. Men i allmänhet är de primära sakerna, som är väsentliga för frälsningen, de grundläggande sakerna. En annan uppfattning är att de är de gamla testamentliga sakerna, såsom ”Believer’s Bible Commentary” s. 2172–2173 och ”Evangelical Commentary on the Bible” s. 1136 lär ut.

Mogna saker omfattar resten av kapitlet, det vill säga de som faller bort och Guds löften.

Många läror har både en grundläggande del och en mer mogen del. Till exempel är det en grundläggande sak att det bara finns en Gud, och att Fadern, Jesus och den Helige Ande är Gud är också en grundläggande sak. En förståelse av vad Bibeln säger om treenigheten skulle vara en mer mogen sak.

Fråga: Vilka känslor bör vi ha när vi läser Hebreerbrevet 6:4–8?

S: Vi bör dela Guds och andras sorg över de förlorade. Jesus sörjde djupt över Jerusalem i Matteus 23:37–39. Paulus tjänade Gud med ”tårar” i Apostlagärningarna 20:19. Paulus önskade till och med att han själv skulle bli utesluten för sitt folks skull om det innebar deras frälsning, enligt Romarbrevet 9:1–3. Judarna, liksom de människor som nämns i Hebreerbrevet 6:4–8, var så nära och ändå så långt borta.

Och ändå känner vi också en viss resignation. När någon går under i helvetet kan de bara säga: ”Det var mitt eget fel”. Gud tvingade ingen att välja helvetet; snarare sände Gud rättsligt de helvetesbundna dit de förtjänade att hamna, antingen uttryckligen på grund av det val de gjorde, eller underförstått på grund av det val de vägrade att göra.

F: Vad lär Hebreerbrevet 6:4–12 oss om frälsningen?

S: Det finns två tydliga frågor i Hebreerbrevet 6.

1) Hur kan en levande person nå ett tillstånd där omvändelse och frälsning inte längre är möjliga för denne?

2) Kan en äkta kristen förlora sin frälsning?

1) Att förlora ytterligare möjligheter:

Ja, en person kan nå en punkt bortom vilken ytterligare omvändelse inte är möjlig för den personen. Det som gör Hebreerbrevet 6:6 särskilt skrämmande är att det står att människor som faller bort på det sätt som författaren beskriver aldrig kan återföras. Vissa uttolkare hävdar att detta är en hypotetisk situation som aldrig skulle inträffa. Det finns dock inget som tyder på att Gud ville att vi skulle bortse från denna varning, men inte från de andra varningarna i Bibeln. Tvärtom är både Hebreerbrevet 6:6 och Matteus 12:31–32 (hädelse mot den Helige Ande) av bestående karaktär. I Matteus 12:31–32 såg och hörde judarna, som aldrig var kristna, tillräckligt för att inse att det var sant. Men inte nog med att de beslutade sig för att inte ta emot Kristi ord den dagen, de tillskrev dessutom hans gärningar till djävulen.

Nu syndar fortfarande kristna (1 Johannes 2:1). Faktum är att om vi tror att vi är utan synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss (1 Johannes 1:8). Vad syftar då verserna i föregående stycke på?

De två huvudsakliga syftena med Hebreerbrevet är att visa judarna hur Kristus är uppfyllelsen av Gamla testamentet, och att uppmuntra troende med judisk bakgrund att inte vända tillbaka till judendomen utan att fortsätta i tron. Dessa avsnitt syftar alltså INTE på någon som syndar, utan på någon som vänder Kristus ryggen och återvänder till sitt falska hopp, vare sig det är judendomen eller, mer allmänt, någon annan religion. 1 Johannes 2:18–19 säger att även på den tiden fanns det människor som ”verkade” vara frälsta kyrkobesökare, men som sedan lämnade församlingen, förmodligen för gott. Johannes säger att de gick ut därför att de aldrig hade varit en del av oss. Om någon går fram till altaret eller säger några ord, men inte håller fast vid sin tro och senare vänder kristendomen ryggen, betyder det inte att de har förlorat sin frälsning; om de aldrig återvänder betyder det att de aldrig var frälsta från början.
Här är fyra fall som jag känner till personligen och som jag tror att detta INTE avser.

1. En kristen tjej på college som jag kände sa under flera månader till Gud att hon inte ville ha något med honom att göra och bad den Helige Ande att lämna hennes liv. Intellektuellt sett trodde hon fortfarande, men hon var medvetet olydig. Senare ångrade hon sig och återvände till tron. Hon sa att Hebreerbrevet 6:6 var särskilt skrämmande för henne. Men hon ångrade sig ändå. Kanske övertygade Gud henne nådigt genom att påminna henne om den versen och nästan fråga: ”Är det ditt slutgiltiga svar?”. En person som har hamnat i konflikt med Hebreerbrevet 6:6 kommer aldrig att ångra sig och kommer inte heller att vilja ångra sig.

2. Jag kände en pastor i en liten församling som sa att han hade varit pastor i sju år innan han verkligen blev frälst. Efter att han blivit frälst fortsatte han att vara pastor. Detta är inte ett fall av avfall, utan av någon som aldrig var frälst från början.

3. När jag som [kristen] tonåring klippte gräsmattan kom en kristen dam ut och vi började prata. Hon berättade att hennes son hade flyttat till Kalifornien för att bo tillsammans med sin sambo. Men hon var ändå säker på att han fortfarande var frälst, eftersom han hade avlagt en trosbekännelse i församlingen. Jag tror inte att hon hade någon grund för sin övertygelse. Aposteln Paulus uppmanar oss i 2 Korintierbrevet 13:5–6 att pröva oss själva och se om vi verkligen är i tron. Kanske blev han aldrig frälst, men kan bli frälst i framtiden. Kanske visste han så mycket om frälsningen och vände den ryggen, och då gäller Hebreerbrevet 6:6 för honom. Kanske var han verkligen frälst tidigare, men föll bort i synd, men eftersom han är verkligen frälst kommer han att återvända. Det kan vi inte säga. Paulus beordrade korintierna att utesluta en omoralisk broder ur församlingen i 1 Korintierbrevet 5:1–5. Men 1 Kor 5:5 visar att Paulus fortfarande hade hopp om att brodern skulle kunna bli frälst efter denna disciplinära åtgärd. Vi tror att 2 Korintierbrevet 2:5–11 syftar på samma broder, och att han faktiskt återvände.

4. Personligen känner jag till två kristna, varav den ene lämnade tron och blev muslim, och den andre lämnade den och blev mormon. Båda lämnade senare dessa samfund och återvände till kristendomen.

Slutsats om detta: Vi måste göra en åtskillnad mellan en troende som har avvikit in i grov synd och någon som har förnekat tron och vänt sig till något annat. Men oavsett om deras förnekande av tron är permanent, om de kanske blir frälsta i framtiden eller om de är en frälst person som har fallit och kommer att återvända, måste vi överlåta det åt Gud att döma.

Hur bör vår inställning vara gentemot någon annan som har glidit bort? Den bör INTE vara självbelåtenhet där vi säger: ”Oroa dig inte, de är ändå frälsta.” Den bör inte heller vara att avskriva dem, som om de aldrig skulle komma tillbaka. I Judasbrevet 23 står det: ”Rädda andra genom att rycka dem ur elden; och visa andra barmhärtighet blandad med fruktan, och avsky till och med kläderna som är besudlade av köttet.” (BSB). Slutet av Judasbrevet 23 antyder att dessa människor gjorde ganska grova saker, men att de ändå kunde bli frälsta.

I Jakob 5:19–20 står det: ”Mina bröder, om någon av er skulle avvika från sanningen och någon skulle föra honom tillbaka, tänk då på detta: Den som vänder en syndare från hans felaktiga väg kommer att rädda hans själ från döden och täcka över en mängd synder.” (BSB)
2) Kan en äkta kristen förlora sin frälsning?

Detta kan ses som tre delfrågor:

a) Kan någon som Gud [med säkerhet] vet är en av de utvalda som ska komma till himlen, överraska den allvetande Guden och inte komma till himlen?

b) Kan en person vara övertygad om att han eller hon är frälst, och ändå ha fel – på ett sorgligt och permanent sätt?

c) Kan en person ha en berättigad övertygelse om att hen kommer till himlen, men ändå förändras och inte nå himlen?

Svaret på den första frågan, när den formuleras på det sättet, är uppenbart: nej.

Svaret på den andra frågan är ja, eftersom Matteus 7:21–23 visar oss detta.

Svaret på den tredje frågan är nej, men det beror inte på att vi har styrkan att hålla fast vid tron, utan på att Gud har styrkan att besegla och bevara oss i tron, vilket Efesierbrevet1:13 –14 visar. Vi måste dock balansera läran om ”en gång frälst, alltid frälst” med läran om att sanna heliga kommer att hålla ut i tron. Vi HAR ansvaret att pröva oss själva, liksom våra ledare, och se till att vi förblir i tron (2 Korintierbrevet 13:5–7).

För övrigt finns en skriftlig debatt mellan en person som hävdar ”en gång frälst, alltid frälst” och en person som hävdar att man kan förlora sin frälsning varje gång man syndar på

.

Fråga: Kan människor förlora sin frälsning enligt Hebr 6:4–12?

S: Äkta kristna är oeniga i denna fråga, men alla bör kunna enas om följande punkter.

1. Gud blir aldrig överraskad. Innan någon föddes visste Gud med säkerhet vem som skulle komma till himlen (Uppenbarelseboken20:12 , 15; 17:8; Psaltaren 139:16).

2. Vissa människor kommer att bli överraskade vid domen (Matteus7:21 –23).

3. Vi kan ha förtröstan på vår frälsning (1 Johannes5:13 ; Hebreerbrevet4:16 ;10:35 ; Apostlagärningarna8:13 ,20–23).

4. Vår berättigade tillförsikt får inte förvandlas till självbelåtenhet. Kristna kan gå miste om belöningar i himlen, och Filipperbrevet 2:12–13 visar att vi (efter att ha blivit frälsta) bör fullborda vår frälsning med fruktan och bävan. Prisa Gud för att det är Han som verkar i oss!

5. Det finns något som kallas falsk omvändelse (1 Johannes2:19 ; Jeremia17:10 ; Jakob 2:19; 2 Tessalonikerbrevet 2:9–10; 2 Petrusbrevet 2:17–22).

6. Vi kan veta om vår frälsning är äkta genom att pröva oss själva (2 Korintierbrevet 13:5-6), med andra ord genom att jämföra vår lära och vårt liv med Skriften.

7. Vi har fått ansvaret att hålla ut (Hebreerbrevet6:11 ;10:36 ; Jakob 1:3-4; 2 Timoteus 2:3; 4:5).

8. Den Helige Ande har förseglat äkta troende fram till domens dag. (Efesierbrevet 1:13–14; 4:30; Judasbrevet 24; 1 Timoteusbrevet 1:14). Den Helige Ande är en pant som garanterar det som ska komma (2 Korintierbrevet 5:5).

Fråga: Vad menar Hebreerbrevet 6:4–12 med att man inte längre kan omvända sig till frälsning?

S: Det finns minst sex olika tolkningar.

1. Den troendes förlust av frälsningen: Kristna som lär ut att troende kan förlora sin frälsning skulle tolka denna text så att den innebär att när frälsningen väl är förlorad kan den aldrig återvinnas. Även om jag har hört någon lära ut att detta innebär att det är ”svårt” att återvinna frälsningen, är det inte vad ordet ”omöjligt” betyder i Hebreerbrevet 6. Se Hard Sayings of the Bible, s. 681–683 för mer om denna åsikt.

2. Att en troende lämnar tillbaka frälsningen: David O’Brien skriver i *Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties*, s. 307–310, att en troende aldrig kan ”förlora” sin frälsning, vilket innebär att ingen troende kan synda så grovt att frälsningen går förlorad utan att denne själv är medveten om det. Att vi förblir frälsta upprätthålls inte genom gärningar, precis som vår frälsning inte uppnås genom gärningar. En äkta troende skulle dock medvetet kunna välja att ”lämna tillbaka” sin frälsning till Gud. Då skulle denne likna dem som kände till sanningen och korsfäste Jesus. Dessa kommer att hamna i helvetet. O’Brien tolkar ”omöjligt” som omöjligt för personen, men inte omöjligt för Gud.

3. Den oförlåtliga synden. Jesus talade om den oförlåtliga synden i Matteus 12:31–32, Markus 3:28–30 och Lukas 12:10–11. En författare i New Geneva Study Bible, s. 1567 (artikeln ”Den oförlåtliga synden”), anser att Hebreerbrevet 6:4–6, Hebreerbrevet 10:26–29 och 1 Johannesbrevet 5:16–17 också hänvisar till den oförlåtliga synden.

4. Den icke-troendes förlorade möjlighet till frälsning: Det finns inget sätt att bli frälst utan Jesu död och den Helige Andens inre närvaro. Om en person (utan omvändelse) avvisar att komma till Gud genom Jesus (Johannes 8:24) eller hädar den Helige Anden (Matteus 12:31–32; Markus 3:28–29), kommer denne aldrig att komma till himlen. Människor kan se och smaka, men inte svälja.

5. Hypotetisk ad hominem-argumentation: Om frälsningen kunde gå förlorad, skulle den aldrig kunna återvinnas. Men eftersom frälsningen inte kan gå förlorad är dessa stränga ord bara en förklaring, inte en varning. R.C. Sproul intar denna ståndpunkt i *Now That’s a Good Question*, s. 592–594, även om han säger att han inte är dogmatisk i denna fråga. Märkligt nog nämner *New Geneva Study Bible*, s. 1941, olika åsikter men inte denna.

6. Att en kristen blir diskvalificerad för vidare tjänst: En avfallen kristen skulle inte ha det goda vittnesbördet som krävs för att kunna tjäna vidare i detta liv och skulle förlora sin härlighet under tusenårsriket. *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 794, intar denna ståndpunkt.

Fråga: I Hebr 6:18 står det att eftersom den Allsmäktige Gud kan göra vad som helst, hur kommer det sig då att han inte kan ljuga?

S: I 4 Mos 23:19 och 1 Sam 15:29 står det att Gud inte ljuger, men i Hebreerbrevet 6:18 står det att Gud inte kan ljuga. Tre kompletterande svar, och alla är sanna.

1. Gud kan göra vad som helst, men en lögn är inte en ”sak”. Eftersom Gud skapade allt genom sitt ord (1 Mosebok 1, Psaltaren 33:6,9) och allt han säger blir verklighet (Jesaja 55:10–11), kommer allt han säger att vara sant.

2. Det finns inga yttre begränsningar för Gud, men Gud kan välja att följa inre begränsningar som Han själv har fastställt. Gud kan inte göra något som strider mot Hans natur, såsom att ljuga, göra ont eller förneka sig själv.

3. Slutligen, som påpekas i *Bible Difficulties and Seeming Contradictions* s. 223, betyder ”Allsmäktig” att Gud kan göra vad Han vill. Eftersom Gud inte vill ljuga, finns det inget problem här.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) hänvisar också till begreppet i denna vers, att det är omöjligt för Gud att ljuga, i 1 Klemens kapitel 27, s. 12.

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) undervisade också katekumenerna om att Gud är allsmäktig, men att han inte kan dö, bli bedragen, ljuga eller förneka sig själv. Om han faktiskt kunde göra dessa saker som Gud, skulle han i själva verket inte vara allsmäktig. I *On the Creed*, kap. 2, s. 371

Se diskussionen om Jeremia 32:17,27 för mer information.

Fråga: Står det i Hebreerbrevet 6:18 att det är omöjligt för Gud att ljuga i strid med Jesu uttalande i Matteus 19:26: ”För människor är detta omöjligt, men för Gud är allt möjligt.” Hur kan allt vara möjligt för Gud, som Jesus hävdar, om det är omöjligt för Gud att ljuga, som Hebreerbrevet påstår?

S: Det finns faktiskt fyra saker som är omöjliga för Gud. Gud kan inte:

Ljuga (Hebreerbrevet 6:18)

Låta sig frestas av det onda (Jak1:13 )

Förneka sig själv (2 Timoteus2:13 )

svära vid någon som är större än han själv (Hebreerbrevet 6:13)

Inget ”är” omöjligt för Gud. Lögner och logiska motsägelser är inte ”saker”, och Gud gör inte sådana saker.

Fråga: I Hebr 6:18, vilka är några av konsekvenserna av att tro att Gud ljuger?

S: En konsekvens är att människor kan falla bort och ansluta sig till en sekt, såsom Rev. Moons Unification Church. Här är vad Rev. Moon säger.

”Om man ljuger för att göra någon bättre, är det ingen synd... Till och med Gud ljuger mycket ofta.” Master Speaks3/16/1973 s. 11.

”Det gudomliga principet”, s. 515: ”Det finns två skäl till varför Jesus förutsade att Herren skulle komma på molnen. För det första var det för att förhindra antikristnas villfarelser. Om det hade klargjorts att Kristus skulle komma till jorden i kött och blod, hade den förvirring som orsakades av många antikristnas villfarelser inte kunnat förhindras på något sätt. ... Men lyckligtvis har denna typ av förvirring undvikits eftersom alla troende, i vetskap om att Kristus skulle komma på molnen, har blickat upp mot himlen.”

Gudomliga principen s. 515 ”För det andra var det för att uppmuntra de heliga som vid den tiden vandrade på den svåra trosvägen.”

Men: Det är en allvarlig synd att kalla Gud en lögnare, enligt 1 Johannes 1:10; 5:10 och Titus 1:2. Hebreerbrevet 6:18 säger att Gud inte kan ljuga, liksom 4 Mosebok 23:19 och 1 Samuelsboken 15:29.

Om det vore okej att ljuga, vore det då okej för pastor Moon att ljuga om att han själv är Messias? Vad mer vore det okej för pastor Moon att ljuga om för er?

Fråga: Vad är ”själens ankare” i Hebr 6:19, och på vilket sätt fungerar ankare som ett ankare?

S: Ett ankare har en kedja, förankrad i en tung metallvikt eller krok, som är ankareets egentliga del. Kedjan hjälper dock inte mycket utan den tunga kroken. På samma sätt är vårt ankare vår tro på Kristus, och tro utan ankare skulle inte vara stabil. På samma sätt, om det inte finns någon kedja, driver skeppet iväg och ankareet gör ingen nytta. Utan tro kan människor också driva iväg.

F: Varför jämförs Jesus i Hebr 7:1–10 med Melkisedek i 1 Mos 14:18–20?

S: En enkel anledning är att Gamla testamentet självt jämför Messias med Melkisedek. Psalm 110:4 visar att Messias ska vara präst för evigt enligt Melkisedeks ordning. En gåtfull hänvisning i förbigående finns i 1 Mosebok 14:18–20. Betydelsen framgår på ett något mindre gåtfullt sätt i Psalm 110:4 och förklaras först fullt ut i Hebreerbrevet 7:1–10.

Det stämmer att författaren till Hebreerbrevet lyfter fram detaljer som inte var huvudpunkter i Första Moseboken. Till exempel nämndes inte heller Abimeleks far, men det gör honom inte till en förebild för Kristus. Författaren till Hebreerbrevet kan inte bevisa påståendena i Hebreerbrevet 7:1–10 med stöd av Första Moseboken.

Men han har aldrig hävdat att han skulle göra det. Kristna tror att Bibeln skrevs under den Helige Andens inspiration och auktoritet. Författaren till Hebreerbrevet lyfter fram tre saker:

1. Ett bevis på Messias ställning genom en jämförelse med Melkisedek, baserat på Psalm 110:4.

2. Ett bevis på att det fanns ett annat Guds prästadöme före prästadömet med Aron.

3. Många kristna ser också Melkisedek som en förinkarnerad uppenbarelse av Kristus.

Som en sidokommentar kan nämnas att sekten i Qumran uppfattade Melkisedek som en himmelsk befriare som skulle förkunna Guds frälsning. Bland Döda havsrullarna förekommer Melkisedek i Genesis Apocryphon (1QapGen) 22:14–17 och i manuskriptet Melkisedek (11Q13), liksom i Songs of the Sabbath Sacrifice (4Q401) och 4Q544. Även Filon och Josefus hänvisade till Melkisedek, liksom Targum Pseudo-Jonathan till 1 Mosebok 14:18 och Targum Neofiti I.

F: Vad är ”Melkisedeks ordning” i Hebr 7:1–10?

S: Detta är inte ett uttryck som endast används inom kristendomen, eftersom det först användes tusen år före Kristus i Psalm 110:4. Gamla testamentet berättar inte mycket om Melkisedeks ordning, förutom tre saker som vi kan sluta oss till.

1. Den är helt oberoende av det israeliska prästerskapet enligt Arons ordning.

2. 1 Mosebok 14:18–20 visar att den föregick Arons prästadöme.

3. Psalm 110:4 visar att den skulle spela en roll i framtiden i samband med Messias ankomst.

Fråga: Bevisar Hebreerbrevet 7:1–11, tillsammans med Kristi jungfrufödsel, att vi är skyldiga till alla våra förfäders synder genom att vi härstammar från dem?

S: Nej. Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16 säger uttryckligen att vi inte är skyldiga till våra fäders skuld.

De flesta kristna ser ett viktigt praktiskt skäl till varför Jesus föddes på det sätt han gjorde; till skillnad från oss föddes Jesus utan en syndig natur. Det finns inget behov av att postulera ett andra skäl, nämligen att Jesus inte bar på skulden från Josef, Adam eller någon däremellan.

F: Bevisar Hebreerbrevet 7:1–11 att vi är skyldiga till Adams synd genom att vi härstammar från Adam?

S: Nej, av tre skäl.

1. Denna vers bevisar inte mer skuld för Adams synder än den bevisar skuld för alla våra andra förfäders synder.

2. Nej, eftersom Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16 visar att varje människa dör för sina egna synder. Det nämns uttryckligen att vi inte förklaras rättfärdiga på grund av våra fäders rättfärdighet, och att vi inte är skyldiga på grund av våra fäders synd.

3. Nej, för även om vi omedvetet skulle ha syndat i Adam, visar Romarbrevet 4:15 och 5:13 att synd inte räknas där det inte finns någon lag.

Men även om vi kanske inte är skyldiga till våra förfäders synder, kan vi ändå drabbas av konsekvenserna av deras synd.

Fråga: Vad betyder detta i Hebreerbrevet 7:1–11?

S: Även om de direkta iakttagelserna är tydliga, är det förhållandet till författarens poäng som är intressant.

1. Abraham, som gav en tiondel av krigsbytena till Melkisedek, en icke-hebreisk präst för den Högste Guden, bevisar att det var möjligt att vara präst utan att tillhöra Arons prästordning.

2. Dessutom visar det faktum att Abraham, Levis förfader, gav tionde till Melkisedek att Melkisedeks prästämbete är högre än det aronska prästämbetet.

Fråga: Var Melkisedek i Hebr 7:2–4 verkligen Jesus eller inte?

S: Det finns två möjligheter när det gäller denna mystiska gestalt.

Melkisedek var Jesus: Melkisedek kunde ha varit Kristus själv, som uppenbarade sig på jorden före sin inkarnation i Betlehem. Eftersom det står att Melkisedek var utan far eller mor, utan början på dagarna eller slut på livet, är Melkisedek Jesus, såvida inte Hebreerbrevet 7:3 helt enkelt betyder att dessa saker inte finns nedtecknade i Första Moseboken. Många tidiga kristna trodde detta.

Melkisedek var en förebild för Jesus: Melkisedek var en vanlig människa som följde Gud. Det står att Melkisedek ”gjordes lik Jesus”, och att Kristus var en präst ”efter Melkisedeks ordning”, men det står aldrig att Jesus är Melkisedek.

Fråga: Säger Skriften i Hebreerbrevet 7:2–11 att Melkisedek definitivt är Jesus eller inte?

S: Svaret är enkelt och borde vara tydligt för alla: Skriften säger inte det. Det är tvetydigt, och troligen avsiktligt så. Det är betydelsefullt att poängen med Hebreerbrevet 7:2–11 är tydlig oavsett om Kristus är Melkisedek eller inte.

F: I Hebr 7:3, var Melkisedek reinkarnerad?

S: Nej. Även om det faktiskt finns fem mycket olika teorier om reinkarnation – västerländsk New Age, hinduisk, buddhistisk, alawitisk muslimsk och ghulat-muslimsk – stöder denna vers ingen av dem. Hebreerbrevet 7:3 jämför Jesus med Melkisedek. Vissa anser att Melkisedek helt enkelt är en analogi eller en ”förebild” för Kristus. Andra tror att Melkisedek faktiskt var en förinkarnerad uppenbarelse av Kristus. Oavsett vilket är alla kristna överens om att Jesus har funnits sedan tidernas begynnelse. Att tro att Guds Son har funnits sedan evighetens begynnelse innebär dock inte att någon av oss fanns innan vi blev befruktade.

Fråga: Visar Hebreerbrevet 7:9–10 på något sätt att ett mänskligt foster endast är potentiellt mänskligt, inte ett faktiskt sådant, och att abort därför är okej?

S: Nej. För det första var Levi inte Abrahams direkta son, utan hans sonson. Att hävda att ett fosters liv är oviktigt utifrån betydelsen av Levis härstamning visar på en desperat strävan att hitta bibliska argument till förmån för abort. Se diskussionen om Romarbrevet 5:12 för mer information.

F: Hur menar författaren i Heb 7:14 att en präst skulle kunna komma från Juda?

S: Fem punkter att beakta i svaret.

1. Jesus var från Juda på två sätt, både genom sin adoptivfar (Josef) och genom Maria vid födseln.

2. Det medges att ingen från Juda kunde vara präst enligt Arons ordning.

3. Men det kan finnas andra prästordningar. Närmare bestämt var Melkisedek en präst som inte härstammade från Aron och som levde före Aron.

4. Melkisedeks prästordning var överlägsen Arons prästordning genom

4a. Arons och Levis förfader betalade tionde till Melkisedek.

4b. Detta bekräftades genom en direkt ed från Gud i Psalm 110:4.

5. Jesus utsågs av Gud Fadern att tjäna som präst enligt Melkisedeks ordning, inte Arons.

Fråga: Varför gör Gud ofta något annat än vad hans folk förväntar sig, enligt Hebr 7:18?

S: Ibland kan det bero på att vi har låga eller felaktiga förväntningar, men ofta ligger det mer bakom än så. Gud föredrar ofta det oväntade (ur människors synvinkel) framför det förväntade, så att Gud får äran, inte vi. Det är också en påminnelse för oss om att Hans vägar och tankar är mycket högre än våra, som det står i Jesaja 55:8–9. Det är också en påminnelse för oss om att det inte är genom vår kraft eller styrka, utan snarare genom Guds Ande, som Sakarja 4:6bf lär oss.

Fråga: I Hebr 7:19 och 8:13, gjorde Mose lag ingenting fullkomligt, eller var lagen fullkomlig som det står i Ps 19:7?

S: I dessa verser betyder ”fullkomlig” att uppfylla sitt avsedda syfte. Lagen var fullkomlig i sitt syfte att visa oss Guds bud för oss, vilket framgår av Romarbrevet 3:20. Men lagen var inte fullkomlig när det gällde att göra det som den aldrig var avsedd att göra: att frälsa människor. Lagen frälste ingen, och därför kunde den inte göra någon människa fullkomlig; det är Gud som gör det. Egentligen har vi inga bud att följa; snarare har vi Kristus att följa och bud att hålla.

Fråga: I Hebr 7:27, hade judarna rätt att upphöra med offren efter templets förstörelse, eftersom de endast skulle offra när det fanns ett tempel?

S: Det skulle vara nyheter för David, som hade arken i ett tält under hela sin regeringstid. När man tänker efter skulle det vara nyheter även för Mose, Josua, Debora, Gideon, Samuel och andra. Det finns ingen vers i Gamla testamentet (Tanach) som säger att även om de brukade offra innan de hade ett tempel, så kunde de inte återgå till det de gjorde tidigare när templet väl hade byggts och förstörts.

F: I Hebr 8:1, var Jesus vår präst eller vårt offer?

S: Båda. Hebreerbrevet 8:1 inleds med ”Poängen med det vi säger…”, så detta är kulmen på varför han diskuterade alla de tidigare ämnena. I denna unika situation var Jesus både vår överstepräst och vårt offer.

Fråga: I Hebr 8:1 och Hebr 9:11, på vilket sätt var Jesus kvalificerad att vara vår överstepräst?

S: Innan vi besvarar denna fråga är det viktigt att först förstå översteprästens roll. Översteprästen gjorde en sak som ingen annan präst kunde göra: på försoningsdagen gick han in i det allra heligaste och offrade till Gud. Som människa representerade han folket inför Gud. Gud valde Arons ättlingar att representera Gud inför folket. Jesus är kvalificerad som vår överstepräst på minst fyra sätt.

1. Jesus offrade en gång för alla för oss genom att offra sig själv. Jesus betalade straffet för våra synder. Petrus, Mose och Johannes var goda människor, men de var inte i stånd att betala straffet för våra synder, eftersom de inte var syndfria.

2. Liksom andra överstepräster företräder Jesus Gud inför oss. Han kan göra detta bättre än någon vanlig dödlig överstepräst, eftersom Jesus är Gud (Hebreerbrevet 1:8–9; Johannes20:28 ), och Guds fullhet bor i honom (Kolosserbrevet1:19 ).

3. Liksom andra överstepräster företräder Jesus oss inför Gud. Han kan göra detta eftersom han i allt var lik oss (Hebreerbrevet 2:17).

4. Israeliterna behövde en ny överstepräst varje gång den gamle översteprästen dog (Hebreerbrevet 7:23–25). Jesus lever i himlen, och han är densamme i går, i dag och i evighet (Hebreerbrevet 13:8).

Fråga: Är det, enligt Hebreerbrevet 8:1–3, tillåtet att kalla en människa på jorden idag för vår präst?

S: Det är överflödigt att ha några andra präster. Jesus är den enda präst vi behöver idag av minst tre skäl.

Jesus utnämns uttryckligen till vår överstepräst i Hebreerbrevet 8:1.

I det förflutna offrade Jesus en gång för alla (Hebreerbrevet 10:14), en gång för alla (Hebreerbrevet 9:12; 10:10). Katoliker och vissa lutheraner bör notera att Hebreerbrevet9:26 uttryckligen visar att Jesus inte led sedan världens grundläggning.

Även i dag lever Jesus för att förmedla för oss inför Fadern (Hebreerbrevet7:25 ).

Å andra sidan är alla troende präster i en mindre bemärkelse enligt 1 Petrus 2:9; Uppenbarelseboken 1:6 och 5:10.

Fråga: Vad var syftet med exemplet med tabernaklet i Hebr 8:5?

S: Gud förde sin härskaregim och sitt rike till jorden. Hebreerbrevet 8:5 säger att tabernaklet var en avbild och skugga av det som finns i himlen. Men precis som en tvådimensionell teckning inte är identisk med ett tvådimensionellt fotografi, än mindre med ett tredimensionellt föremål, betyder detta inte att himlen är exakt likadan som det jordiska tabernaklet. Tabernaklet byggdes inte för Gud, som inte behövde det, utan snarare för att Gud skulle visa oss en bild av sin avskildhet och helighet.

Fråga: Stöder det faktum att tabernaklet i Hebr 8:5 är en skugga av himmelska ting den platonistiska idén om att vår värld är skuggor av den verkliga idéernas värld?

S: Nej. Även om de flesta grekisktalande förmodligen var åtminstone något bekanta med Platon, var Platons idévärld inte en värld av materiella strukturer. Till exempel skulle Platons filosofi (ganska dumt nog) lära ut att soffor i denna värld var ofullkomliga, modifierade kopior av den abstrakta, ”ideala soffan”. På samma sätt är sängar ofullkomliga, modifierade kopior av den ”ideala sängen”. Vi stöter på ett problem med La-Z-Boy-soffor eller utdragbara sängar. Kanske var den ideella världen tvungen att skapa en ny entitet när La-Z-Boy-soffan uppfanns i den verkliga världen.

Till skillnad från grekerna förstod författaren till Hebreerbrevet och resten av Bibeln att himlen var materiell, med (förhärligat) kött och struktur. Andra forntida judiska skrifter som visade att de uppfattade det jordiska tabernaklet som en kopia av ett materiellt himmelskt tabernakel är 2 Baruch 4:5 samt ”Antiquities of the Jews” 3:123 (ca 93–94 e.Kr.) och ”Wars of the Jews” 5:212–213, båda av Josefus.

Fråga: I Hebr 8:5–7,13; 9:1,15; 10:9,16 – eftersom Mose lag var det första förbundet, hur förhåller det sig då med förbunden med Adam, Noa och Abraham?

S: Dessa avtal ingicks med enskilda personer, inte med en nation eller ett folk. Se även nästa fråga.

Fråga: I Hebr 8:5–7,13; 9:1,15; 10:9,16 – lär Bibeln ut ”förbund” eller ”dispensationer”?

S: Bibeln lär ut båda. Faktum är att det finns sju punkter som kristna som är förbundsanhängare och dispensationalister kan enas om, men också vissa skillnader.

Överensstämmelse:

A1. Alla som har blivit, blir eller kommer att bli frälsta blir frälsta genom Jesus. (Hebr 11:39–40; Tit 2:11; Hebr 2:9; 1 Joh 2:2; 1 Tim 2:6) Se 1001 Bible Questions Answered, s. 77–78, 85 (en dispensationalist) för mer information om hur de troende i Gamla testamentet blev ”frälsta på exakt samma sätt som de troende i Nya testamentet blir frälsta” genom Kristus.

A2. Även i Gamla testamentet ingick människor individuellt ett förbund med Gud (Psaltaren 50:5).

A3. Gud ingick en rad avtal med Adam, Noa, Abraham, Isak och Josua.

A4. I Gamla testamentet ingick folket ett förbund med Gud som gemenskap (Jeremia 34:13, 18).

A5. Det har funnits och kommer endast att finnas två förbund: det första under Mose (Hebreerbrevet 9:9) och det andra och eviga förbundet (Hebreerbrevet13:20 ), vilket är överlägset (Hebreerbrevet 8:6).

A6. Vi befinner oss nu i nådens tidsålder (Efesierbrevet 3:2). Gamla testamentet såg fram emot Kristi försoning, medan vi nu ser tillbaka på Kristi försoning.

A7. Det kommer att finnas en framtida tidsålder då allt kommer att förenas under Kristus (Efesierbrevet1:10 ).

Skillnader och betoningar:

Olika förbunds- och dispensationalistiska teologer är oeniga om ett antal saker:

1. Förbundsteologerna hävdar att alla Guds löften i Gamla testamentet idag endast uppfylls i kyrkan. De icke-troende judarna har skurits bort, och från och med den tiden är ”Guds Israel” kyrkan, och dagens judar skiljer sig inte från någon annan etnisk grupp. R.C. Sproul lär dock i Now That’s a Good Question, s. 504–505, att utifrån Romarbrevet 11 ”har Gud fortfarande ett kapitel kvar att skriva för det judiska folket som sådant”.

Dispensationalisterna säger att vissa av Guds löften i Gamla testamentet kommer att uppfyllas i det framtida Israel, till exempel de 144 000. Judarna är idag fortfarande Guds utvalda folk. När det gäller tillämpningen av denna teologi var det dispensationalisterna, inte förbundsteoretikerna, som främjade humanitära flygtransporter för att hjälpa judar i f.d. Sovjetunionen att lämna landet och återvända till Israel.

2. I allmänhet lägger dispensationalisterna inte lika stor vikt vid att följa lagen, inklusive tiondelagen och sabbaten/Herrens dag. Se *Now That’s a Good Question*, s. 436–438, för en förbundsteologisk syn på att tiondet är en lag idag, och *1001 Bible Questions Answered*, s. 107, för en dispensationalistisk syn på varför det inte är en lag idag, utan en fråga om frihet. I *1001 Bible Questions Answered*, s. 109–110, förklaras varför sabbaten inte gäller idag.

3. Ultradispensationalismen, som avvisas av Dallas Theological Seminary (”1001 Bible Questions Answered”, s. 114) och andra dispensationalister, lär att vi nu lever i en annan tidsålder än den i Nya testamentet, och att dopet inte är giltigt idag. Se diskussionen om 1 Korintierbrevet 1:17 för mer information om felaktigheten i ultradispensationalismen.

4. En förbundsteolog, John Gerstner, hävdar att dispensationalisterna underskattar Kristi roll i frälsningen för alla människor genom tiderna. Dispensationalisterna förnekar denna anklagelse.

Som ett exempel på en förbundssyn säger R.C. Sproul i *Now That’s a Good Question*, s. 283–284: ”Frälsningen sker på exakt samma sätt i Gamla testamentet som i Nya testamentet – genom tro. Den enda skillnaden är att tron i Gamla testamentet gällde ett framtida löfte som ännu inte hade uppfyllts.”

5. Förbundsteologer, såsom Gerstner och *New Geneva Study Bible* (s. 1990), hävdar att vissa dispensationalister förkunnar ”billig nåd” och bortser från Guds lag. En dispensationalistisk teolog som jag känner, som just läste detta, utbrast förvånat. Det behöver knappast sägas att även dispensationalisterna förnekar denna anklagelse. Det var dock vissa dispensationalister, inte förbundsteologer, som förespråkade uppfattningen att man kunde vara kristen genom att endast acceptera Jesus som sin Frälsare, och att göra honom till sin Herre var ett senare val.

6. Extrem dispensationalistisk lära betonar ibland att evangeliet idag frälser, nästan så att det utesluter att det är Gud som frälser. Är Gud oförmögen att frälsa spädbarn och personer med svåra psykiska funktionsnedsättningar eftersom de inte har hört evangeliet?

I allmänhet bevisar det faktum att vissa människor driver en åsikt till sin yttersta spets inte att åsikten i sig är felaktig, om den icke-extremistiska versionen av den åsikten innehåller en balans som skyddar mot extremiteterna. Extremister som drar en åsikt till dess logiska slutsatser visar dock att hela åsikten är felaktig, om det inte finns någon lära som förbjuder att man driver den till sin yttersta spets.

Fråga: Eftersom Jesus dog för alla, hur kan då det andra förbundet enligt Hebr 8:10 endast gälla Israels hus?

S: Hebreerbrevet 8:10 säger att förbundet skulle vara med Israel; det säger inte att det endast gäller Israel. Men rätt förstått gäller det Israel, och alla troende är adopterade in i Guds utvalda folk. Två specifika punkter:

1. Alla troende är andligt sett Abrahams söner, enligt Efesierbrevet 2:12–13; Galaterbrevet 4:24–28; Romarbrevet 4:12, 16–17.

2. Även judar som vägrar att tro på Jesus kommer att dö i sina synder enligt Matteus 23:29–33; Johannes 8:24; Apostlagärningarna20:21 ;2:37 –40; och Romarbrevet 9:6.

Fråga: Ska vi, enligt Hebr 8:11 och Jer 31:33–34, undervisa varandra?

S: Ja, det ska vi. Denna vers säger inte bara att vi inte ska undervisa varandra. Den säger snarare att vi inte ska undervisa varandra genom att säga ”Känn Herren”, eftersom alla troende kommer att känna Herren.

Här finns en viktig teologisk poäng. Medan det under Gamla testamentets tid endast var ett fåtal troende som hade den Helige Ande boende i sig, har alla troende under Nya testamentets tid den Helige Ande boende i sig. Johannes14:23 visar att alla som har Kristus har den Helige Ande. Romarbrevet 8:9–11 visar att de som idag inte har den Helige Ande inte har Kristus.

Fråga: Hur kunde det gamla förbundet försvinna enligt Hebr 8:13, när Jesus i Matt 5:18 och Luk 16:17 sa att inte en enda bokstav eller prick kommer att försvinna?

S: I Lukas 16:17 sade Jesus att lagen inte skulle upphöra. I Matteus5:18 sade Jesus att inte en enda bokstav eller prick skall förgå, förrän allt har fullbordats. Se diskussionen om Romarbrevet 7:6 för mer information.

F: I Hebr 9:2–4, kort sagt, befann sig det gyllene rökelsealtaret i det allra heligaste, eller befann det sig i det heliga, såsom 2 Mos 30:6 och 3 Mos 16:12–13,18 visar?

S: Vissa gamla manuskript av Hebreerbrevet säger att detta altare befann sig i det heliga, men vi behöver inte hänvisa till dessa manuskript för att besvara frågan.

Kort svar: Var förlåten en del av det heliga eller det allra heligaste, eftersom den skilde de två åt? Man kan säga att den var en del av båda. På samma sätt ger 1 Kungaboken 6:22 svaret angående altaret. Där står det att altaret ”hörde till” det allra heligaste. Altaret bildade tillsammans med förlåten gränsen när förlåten drogs undan för att översteprästen skulle kunna gå igenom på försoningsdagen.

Se nästa fråga för en mer detaljerad förklaring.

F: I Hebr 9:2–4, befann sig det gyllene rökelsealtaret i det allra heligaste, eller befann det sig i det heliga, såsom 2 Mos 30:6 och 3 Mos 16:12–13,18 visar?

S: Se föregående fråga för det korta svaret.

Långt svar: Det finns så många förklaringar till denna fråga att det är en utmaning att sålla bland dem för att hitta den rätta. Svaren kan alla delas in i tre kategorier: ord, rörelse och syfte. Var och en av dessa har ett minst troligt svar och ett eller två mer troliga svar.

Först tre fakta som inte direkt har med svaret att göra, och sedan svaret.

Fakta 1: Användning på försoningsdagen: Prästen gick endast in i det allra heligaste en gång om året. Prästen tog glödande kol från detta altare och gick förbi förhänget in i det allra heligaste (3 Mosebok 16:12–13).

Fakta 2: Altarets placering: 2 Mosebok 30:1–10 visar att prästen (inte nödvändigtvis översteprästen) skulle bränna rökelse på det guldöverdragna altaret varje morgon. Detta var vad Sakarias, Johannes Döparens far, höll på med när en ängel uppenbarade sig för honom bredvid detta altare i Lukas 1:8–11. Sakarias tillhörde en prästgrupp och var alltså inte överstepräst. 3 Mosebok 16:12 visar också att altaret befann sig i det heliga, inte i det allra heligaste. 1 Kungaboken 6:22 skulle kunna tyda på att altaret befann sig i det allra heligaste, men det är inte nödvändigtvis fallet. 1 Kungaboken 6:22 säger endast att det ”hörde till” de allra heligaste föremålen (vilket avser försoningsdagen), inte att det fysiskt befann sig där. Enligt When Critics Ask, s. 517, sade Filon, Josefus och andra judiska författare att det också befann sig i det heliga. I motsats till detta anges i Baruchs apokalyps 6:7 att altaret befann sig i det allra heligaste.

Fakta 3: Två altare (osannolikt): Även om det skulle ha kunnat finnas två altare är detta högst osannolikt, eftersom det inte finns några bibliska eller utombibliska hänvisningar till två altare.

Ordets definition (osannolikt): Det bokstavliga grekiska ordet i Hebreerbrevet 9:3 är ”rökelseinstrument”. Grammatiskt sett kan det syfta på det rökelsekar som prästen bar med sig. Detta är dock osannolikt, eftersom Hebreerbrevet i så fall skulle ha beskrivit de övriga tre möblerna i tabernaklet i detalj, nämnt rökelsekaret och förbigått rökelsealtaret med tystnad. Dessutom använder de judiska författarna Filon och Josefus detta ord för att hänvisa till altaret.

Variationer i Gamla testamentets manuskript: Medan både den masoretiska texten och Septuaginta anger att altaret befann sig i det heliga, säger den samaritanska Pentateuken att det stod bakom förlåten (i det allra heligaste).

Variationer i Nya testamentets manuskript: De grekiska manuskripten Vaticanus, de koptiska versionerna och den etiopiska versionen anger att det befann sig i det heliga, inte i det allra heligaste. Detta är dock troligen inte den ursprungliga lydelsen.

Tidiga kristna skrifter: I ”Fem böcker mot Marcion” av Tertullianus nämns det gyllene altaret i det allra heligaste i bok 4, raderna 140–145.

Årlig förflyttning av altaret på försoningsdagen (osannolikt): Flyttades altaret en gång om året? Detta är osannolikt. Altaret var tillverkat av akacieträ och överdraget med guld. Det var litet, ungefär 3 fot gånger 1 ½ fot gånger 1 ½ fot stort. Gjutet guld har mycket hög densitet, cirka 19,^{3 g/cm³}. Om man antar att guldets tjocklek var en åttondels tum, skulle guldets vikt uppgå till 225–235 pund. Även om det kunde skjutas av en man, var det inte särskilt lätt att transportera för en präst som dessutom skulle bära rökelse och ett rökelsekar för kol. Andra präster kunde inte hjälpa till att bära in det i det allra heligaste (3 Mosebok 16:17; Hebreerbrevet 9:7). Därför flyttades troligen inte altaret på försoningsdagen.

En engångsförflyttning av altaret: Det fanns ”det altare som tillhörde det inre helgedomet”, som det står i 1 Kungaboken6:22 . Det hebreiska uttrycket här är tvetydigt: det kan antingen betyda att altaret under Salomos tid var placerat i det allra heligaste, eller att altaret tillhörde det allra heligaste. Om den första betydelsen avses, befann sig altaret i det allra heligaste i Salomos tempel. Detta är dock osannolikt, eftersom Sakarja i Lukas 1:8–11 brände rökelse på detta altare när ängeln uppenbarade sig för honom, precis som det står att prästerna (inte bara översteprästen) skulle göra i 3 Mosebok 16:12. Utanför Bibeln får vi motstridiga uppgifter om detta. Filon och Josefus säger att altaret befann sig i det heliga, men i Baruchs apokalyps 6:7 anges att altaret befann sig i det allra heligaste.

Förflyttning av förhänget: Anta att den andra betydelsen av 1 Kungaboken 6:22 avses. En viktig sak som saknas är hur prästen, med ett rökelsekar fullt av eld, rökelse och blod på fingret i den andra handen, skulle ta sig bakom förhänget. (Han kunde inte bara rulla in under det.) Matteus 27:51 tyder på att förhänget inte bestod av två förhängen som var fästa i mitten, utan av ett enda sammanhängande stycke. Anta för ett ögonblick att prästen helt enkelt klämde sig in mellan väggen och förhänget på ena sidan. Detta skulle vara problematiskt med alla saker han bar på, och man måste hoppas att rökelsekaret inte satte eld på förhänget. Ett mer troligt scenario är att prästen öppnade förhänget, åtminstone delvis, och sedan gick in. När förhänget väl var öppnat utgjorde altaret en del av det allra heligaste och användes i ceremonin där.

Detta liknar våra böner här på jorden. Vi är syndiga och ingår inte i Guds Allra Heligaste i himlen. Men en dag kommer förlåten att dras åt sidan även för oss, och Uppenbarelseboken 5:8; 8:3–4 visar att inte bara vi utan även våra böner kommer att befinna sig i det Allra Heligaste i himlen. (Det motiverar en ju att be, eller hur?)

Fråga: Är stentavlorna i Hebr 9:4 samma sak som lagboken i 5 Mos 31:24–26?

S: Nej. 5 Mosebok 31:24–26 visar att lagboken var Toran (de fem första böckerna i Bibeln) och inte de tio budorden. Den ursprungliga Toran placerades bredvid arken, inte inuti den. Stenplattorna var de tio budorden.

F: I Hebr 9:4, befann sig de tre sakerna i förbundsarken, eller framför arken, som 2 Mos 16:33–34, 4 Mos 17:10–11, 1 Kung 8:9 och 2 Krön 5:10 antyder?

S: För övrigt kallas arken också vittnesbördets ark (2 Mos 25:16–22), eftersom den innehöll ”vittnesbördet”, det vill säga stentavlorna med de tio budorden.

Tidigare i arken: I 2 Mos 16:33–34 står det att krukan med manna ställdes framför Herren för att bevaras för kommande generationer. I 4 Mos 17:10–11 står det att de skulle lägga Arons stav framför vittnesbördet. Även om endast Hebr 9:4 säger att dessa saker lades in i arken, kan man anta att de lades i arken. I 2 Mosebok 25:21, 2 Mosebok 40:20 och 5 Mosebok 10:2,5 står det att Mose lade stentavlorna i arken. När det i 2 Mosebok 40:20 står att stentavlorna lades i arken är det möjligt att de andra två föremålen lades in vid samma tillfälle.

500 år senare, på Salomos tid, efter att arken hade erövrats av filistéerna och efter att 70 män hade tittat in i arken (1 Samuelsboken 6:19), står det i 1 Kungaboken 8:9 och 2 Krönikeboken 5:10 att arken endast innehöll stentavlorna. Hebreerbrevet 9:4 talar om vad som ursprungligen fanns inuti arken.

Fråga: I Hebr 9:6–9, vad var syftet med all denna avskiljning i tabernaklet?

S: Vissa byggnader har idag begränsat tillträde till vissa delar, till exempel elrum, av säkerhetsskäl för att minska antalet dödsfall.

Under Gamla testamentets tid betonade detta på ett tydligt sätt avskiljningen mellan den helige Guden och den syndige människan. Till och med översteprästen fick endast gå in en gång om året. Det var endast en specifik man, från en familj, från en stam, ur hela befolkningen. Enligt Josefus hade prästen, när han gick in under tempeltiden, tolv klockor fästa vid nederkanten av sin mantel och ett rep runt midjan. Vad skulle hända om Gud var så missnöjd med prästen att denne dog inne i det allra heligaste? Vem skulle då föra ut honom? Därav repet runt midjan, så att någon kunde dra ut honom, och klockorna, som skulle klinga för att visa att han fortfarande rörde sig.

De judiska rabbinerna i Talmud Yoma 5:1 säger att när översteprästen gick in ”förlängde han inte sin bön för att inte sätta Israel i skräck”. Efter att han hade gått in (och kommit ut) höll han en fest med sina vänner.

Fråga: Vad innebär egentligen ”förlossning” i Hebr 9:12–14?

S: Detta var inget mysterium för det judiska folket; det var ett vanligt begrepp i Gamla testamentet. Varje förstfött djur skulle offras, men det kunde ”lösas ut” genom något som ersatte det, enligt 2 Mosebok 13:13.

På samma sätt skulle de förstfödda barnen lösas ut genom att ett djur offrades, vilket 2 Mosebok 13:14–16 visar. I Lukas 2:23–24 frambar Maria och Josef ett offer efter att Jesus föddes, enligt vad 3 Mosebok 12:6–8 föreskriver.

Gud frälste israeliterna från slaveri under egyptierna i 2 Mosebok 6:6 och 5 Mosebok 7:8.

I allmänhet innebär förlossning, lytrosis på grekiska, att befria något genom att betala en lösensumma, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 12, s. 86.

Under Gamla testamentets tid frälste Gud människor på ”kredit”, eftersom han visste vad Kristus skulle göra.

Fråga: I Hebr 9:15, gällde Kristi betalning för våra synder retroaktivt?

S: Absolut ja. I Hebreerbrevet 9:15 står det att Kristus dog för synder som begicks under det första förbundet. Enligt Guds säkra kunskap blev Jesus slaktad redan före världens grundläggning, enligt Uppenbarelseboken 13:8. Romarbrevet 3:25 tyder också på att han gjorde det för tidigare synder som fram till dess hade förblivit ostraffade.

F: Var står det i Hebr 9:21 att tabernaklet och andra föremål besprutades med blod?

S: Det står inte i Gamla testamentet, men det judiska folket var uppenbarligen medvetna om det. Josefus nämner detta i ”Antiquities of the Jews”, bok 3, s. 205–206. [viii 6].

Fråga: I Hebr 9:25–28, kan Jesus offras många gånger under den romersk-katolska mässan, tillsammans med brödet och vinet?

S: Äkta kristna är oeniga om detta.

Lutherska och katolska kristna säger ja. En luthersk teolog lärde att eftersom Gud är tidlös, kan försoningen vara tidlös. Nattvarden är en tidsmässig koppling till den tid då Kristus dog på korset genom Guds tidlöshet.

Ortodoxa kristna lär ut att Kristus är verkligt närvarande i nattvarden, men de betraktar det som ett mysterium hur detta går till.

De flesta protestantiska kristna säger nej.

I Johannes 19:30 är ”Det är fullbordat” Jesu sista ord. Detta är egentligen ett bokföringsuttryck, som skulle kunna översättas med ”betalt i sin helhet”.

Hebreerbrevet 9:25–28 lär uttryckligen att Jesus inte offrar sig om och om igen; tvärtom offrades Jesus en gång för alla.

I Hebreerbrevet 10:11–12 utförde Jesus inte sin religiösa plikt dag efter dag; istället offrade Jesus ett enda offer för synderna för all framtid. Därefter satte sig Jesus ner, en ställning som symboliserar tröst, nåd och ära.

Fråga: Kan reinkarnation, enligt Hebr 9:27–28, vara sant och förenligt med kristendomen?

S: Nej, av flera skäl.

Generellt sett uppväcker Gud alla kroppsligt på den yttersta dagen, vilket inte ger mycket mening om vi inte har en, och endast en, kropp.

I Hebreerbrevet 9:27–28 står det uttryckligen att ”precis som människan är bestämd att dö en gång och därefter stå inför domen”.

I 2 Sam 12:22–23 sade David om sitt döda barn: ”Jag ska gå till honom [graven], men han kommer inte tillbaka till mig.” Skriften återger Davids ord korrekt, men denna vers skulle inte bevisa att Davids åsikt var korrekt, utom i kombination med Hebreerbrevet 9:27–28.

Predikaren 11:3 säger att varhelst ett träd faller, där kommer det att ligga kvar. Sammanhanget i Predikaren 11:1–3 handlar om orsak och verkan, och sammanhanget i hela boken handlar om liv och död under solen.

Reinkarnation saknades inte bara i hela Gamla och Nya testamentet utan även i den judiska och kristna traditionen. Begreppet trodde endast på av ett fåtal hedniska greker. Kristna kände till begreppet och förkastade reinkarnation fullständigt som obibliskt, vilket framgår av Hippolytus.

Hippolytus (Mot Platon, vers 2) nämner i sin omfattande diskussion om Hades också kortfattat att uppståndelsen inte innebär att själen överförs till andra kroppar, utan snarare att Gud uppväcker kropparna själva. I Motbevisningen av alla kätterier, 1:2, nämner Hippolytus att pythagoréerna trodde på den felaktiga uppfattningen att själen vandrar genom på varandra följande kroppar.

I ”Octavius” av Minucius Felix, kap. 34, s. 194 (efter år 205 e.Kr.) kallade författaren tanken på att människors själar återvänder i djur [reinkarnation] för ”clowners obsceniteter”.

Om någon väljer att tro på reinkarnation oavsett vad Bibeln säger, är det en sak, men snälla, ljug inte om vad Bibeln säger. Använd vilka mänskliga ord du vill, men försök inte förvränga Guds ord så att det säger något som Gud inte har sagt.

För mer information om reinkarnation, se diskussionen om Lukas 1:15; 1 Korintierbrevet 15:37; Galaterbrevet 1:15–16, Galaterbrevet 6:7–8, Hebreerbrevet 7:3 och Jakobsbrevet 3:6.

F: Vad betyder ”de som väntar”, apekdechomenois, i Hebr 9:28f?

S: Detta ord används sju gånger i Nya testamentet: Romarbrevet 8:19, 23, 25; 1 Korintierbrevet 1:7; Galaterbrevet 5:5; Filipperbrevet 3:20; Hebreerbrevet 9:28. Varje gång avser det dem som väntar på Kristi återkomst. Hur lämpligt är det att kalla dig själv och de i din lokala församling för ”de som väntar”?

F: I Heb 10:1–2, i filmen ”The Truman Show”, levde hjälten i en overklig värld. I viss mening levde de troende i Gamla testamentet i en ”skuggvärld”, där de endast hade en skugga av Kristus i de gamla testamentliga offren. Hur lever vi i en ”skuggvärld” idag?

S: Det grekiska ordet för skugga, skia, kan syfta på många olika slags skuggor, däribland den kontur som en konstnär ritar upp på en tavla innan han senare fyller i färgerna. Vi lever i en värld där vissa saker är avbildningar av saker i himlen. Även om denna jord verkar verklig för oss, i våra tre dimensioner plus tiden, är den inte lika verklig som evigheten, som består av vem vet hur många dimensioner. När någon dör i denna värld verkar det som om det är ”game over”. Men i verkligheten har vi bara avslutat provversionen av spelet och gått vidare till en ny nivå.

I en skuggvärld kan det finnas tecken på att saker och ting inte är helt bestående. Till exempel, som det står i Believer’s Bible Commentary, s. 2188: ”Det regelbundna återkommandet av offren stämplade dem som verkningslösa. Den som måste ta medicin varje timme för att hålla sig vid liv kan knappast sägas vara botad. Istället för att lugna samvetet väckte det levitiska systemet det till liv varje år. Bakom den vackra ritualen på försoningsdagen lurade den årliga påminnelsen om att synderna endast täcktes över, inte avlägsnades.”

Fråga: I Hebr 10:4–11 står det att tjurars och bockars blod inte kunde ta bort synder. Varför var judarna då tvungna att offra dem i 1 400 år?

S: Se diskussionen om 2 Mos 30:12, 3 Mos 4 och 3 Mos 5:13 för svaret.

Fråga: I Hebr 10:5, är ”en kropp som du har berett åt mig” ett citat från Ps 40:6 ”du har öppnat [genomborrat] mina öron”?

S: Den masoretiska texten lyder: ”mina öron har du genomborrat”. Hebreiska slavar skulle befrias vart sjunde år, men öronen genomborrades på en slav som frivilligt valde att tjäna sin herre livet ut.

Septuaginta lyder: ”en kropp som du har berett åt mig”. Även Symmachus och Theodotions översättningar av Gamla testamentet har ”kropp”. Psaltaren 40:6 har alltså troligen ändrats i den masoretiska texten. (Som en parentes kan nämnas att Psaltaren 40:6 inte finns bevarad i Döda havsrullarna).

Hur som helst var Jesus rustad för lydig tjänst.

Fråga: I Hebr 10:10, invaderades Jesu kropp av Satan, såsom Rev. Moon, grundaren av sekten Unification Church, lär ut?

S: Nej. Först följer här vad den påstådda messiasen Rev. Moon säger, följt av vad Guds ord säger.

1. Rev. Moon säger: att Abrahams offer blev Satans egendom.

Gudomliga principen, s. 269: ”... Att Abraham offrade utan att ha skurit duvan i två delar resulterade i att han så att säga offrade Satans egendom, och därmed slutade offret med påståendet att offret var Satans egendom.”

”Det gudomliga principet”, s. 330: ”Eftersom Mose i raseri slog på klippan två gånger utifrån … invaderades hans [Moses] kropp av Satan och han dog i öknen, men inombords … [kunde han fortfarande hämta vatten från klippan till folket]”

Gudomliga principer, s. 148 ”Jesus kunde inte fullborda syftet med den fysiska frälsningens försyn eftersom hans kropp invaderades av Satan. Han kunde dock lägga grunden för andlig frälsning … genom … blodet på korset.”

2. Gud säger: att Jesu kropp inte såg förruttnelse, enligt Apostlagärningarna 2:31. Jesus offrade sin kropp i Hebreerbrevet 10:10, men hans kropp helgade oss. Medan Rev. Moon lär att Jesus förlorade sin kropp och att den förruttnade, säger aposteln Paulus motsatsen i Filipperbrevet 3:20–21.

”Men vårt medborgarskap är i himlen, och vi [det vill säga kristna] väntar ivrigt på en Frälsare därifrån, Herren Jesus Kristus, som genom den kraft som gör det möjligt för honom att underkasta sig allt, kommer att förvandla våra ringa kroppar så att de blir lik hans härliga kropp.” (BSB)

Fråga: Hur kan vi, enligt Hebreerbrevet 10:14, redan vara fullkomliga och ändå bli helgade?

S: Se diskussionen om 2 Tessalonikerbrevet 1:5 och 1 Petrusbrevet 1:14–16 för svaret.

Fråga: Eftersom det enligt Hebr 10:18 inte längre finns några syndoffer, kan Jesus då offras under den katolska mässan?

S: Nej. Se diskussionen om Hebreerbrevet 9:25–28 för svaret.

Fråga: I Heb 10:25, är det okej för troende att inte samlas i gemenskap?

S: Nej. Det är en synd för troende att isolera sig från alla andra troende. Hebreerbrevet 10:25 säger att vi inte ska försumma att samlas, men Bibeln säger inte när vi måste samlas.

Det finns flera skäl till detta bud. Vi behöver andra kristna för uppmuntran, undervisning, tillrättavisning och förmaning. Gud har gett andra troende andliga gåvor för att ge oss näring, och gett oss andliga gåvor för att ge dem näring. 1 Korintierbrevet 12 behandlar detta mer ingående. Ett annat skäl är att Jesus sade: ”För där två eller tre samlas i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” (Matteus 18:20) Det finns en särskild kraft i gemensam bön. Slutligen, även om Gud gläder sig åt vår individuella tillbedjan, gläder han sig särskilt åt att vi tillber honom tillsammans. Se The Complete Book of Bible Answers, s. 225, för ett kompletterande svar.

Fråga: Visar Hebreerbrevet 10:26–32 att människor kan förlora sin frälsning?

S: Alla är överens om att denna text lär att endast Kristus är ett tillräckligt offer för våra synder. Offren i Gamla testamentet, bortsett från Kristus, är värdelösa. Däremot är äkta kristna oeniga om vad denna text säger om förlust av frälsningen.

Synsättet om förlorad möjlighet: För dem som syndar genom att förkasta Kristi offer på korset finns det inget hopp för dem bortsett från den väg som de har förkastat. Även om de är goda judar och utför alla offer enligt Gamla testamentet, är en fiende till Kristus en fiende till Gud, som endast kan förvänta sig den rasande elden.

Synsättet om förlorad frälsning: Utöver det föregående synsättet har kristna som medvetet och ihärdigt syndar tillräckligt länge trampat Guds Son under fötterna och förlorat möjligheten för Kristus att frälsa dem.

Se frågan om Hebreerbrevet 3:6,14 och de två frågorna om Hebreerbrevet 6:4–12 för ytterligare diskussion.

Fråga: I Hebr 11:1 och Hebr 11:3, var det ”vår tro som förstår att världen skapades”, eller var det ”genom Guds tro som Han skapade världen”, som Kenneth Copeland och andra lär ut?

S: På grekiska är de två första orden ”Genom tro förstår vi”. ”Genom tro” modifierar verbet som följer direkt efter, ”vi förstår”. Således var det inte vår tro som skapade världen, utan vår tro ger oss förståelsen för hur Gud skapade världen. Det är vår tro; den allvetande Guden själv har inte och behöver inte tro.

1 Mosebok 1, Psalm 33:6,9 och andra bibelställen visar att Gud skapade allt genom sitt ord. Den Allsmäktige Guden har inte någon ”tro” på att han kanske kan göra något, lika lite som vi har tro på att vi kan andas. Gud har viss kunskap om att han kan göra allt.

Den större frågan här är denna: ska kristna ha tro på Gud, eller tro på tron? Många troshealare lär i grunden ut tro på tron. Tro på din egen tro är tro på dig själv förklädd till tro på Gud.

Fråga: Varför tog Gud emot Abels offer men inte Kains offer i Hebreerbrevet 11:4?

S: Första Mosebok 4 anger inte uttryckligen någon anledning, så ingen anledning kan uteslutas. Hebreerbrevet 11:4 säger att Kain saknade tro. Man kan faktiskt gissa på en kombination av tre skäl som har att göra med Kains brist på äkta tro.

Blod, inte grönsaker: I senare tider skedde offer till Gud alltid med djur. Än i dag vill vissa ha en blodlös kristendom. Hebreerbrevet 9:18,22 påminner oss om att Gud i Gamla testamentet krävde blodutgjutelse för förlåtelse. Man skulle dock kunna invända att eftersom både Gamla testamentet och Hebreerbrevet skrevs efter Kains livstid, hur skulle Kain kunna veta detta? Detta leder till nästa punkt.

Offergåvor i gemenskap med Gud: Eftersom Gud talade direkt med Kain, kunde Kain senare ha frågat Gud vad Gud ville ha. Många människor idag vill tjäna Gud på sina egna villkor, på sitt eget sätt, inte på Guds sätt. Man skulle dock kunna invända: varför skulle Kain inte kunna offra precis som han ville? Detta leder till nästa punkt.

Offret i tro till vår Herre: Det finns inga bevis för att Kain underordnade sig Guds herravälde eller i tro överlämnade sitt liv till Gud. Även idag, om vi inte är intresserade av att närma oss Gud och lyda Honom, spelar våra offer ingen roll. Mika 6:6–8 uttrycker detta på ett vackert poetiskt sätt. Ordspråksboken 21:3; Hosea 6:6; Johannes 14:15, 21, 23–24 är mer direkta uttryck för att det är viktigare att närma sig Gud och lyda Honom än att offra och utföra andra gärningar.

Fråga: Hur kunde Enok i Hebreerbrevet 11:5 undgå döden?

S: Enok såg inte döden i 1 Mosebok 5:22–24. Som ett litet barn sa: ”En dag när de var ute och promenerade sa Gud till Enok: ’Eftersom vi är närmare mitt hus än ditt hus, varför följer du inte bara med mig hem?

Den Allsmäktige Guden kan göra vad Han vill, inklusive att ta någon till himlen. Tre kristna författare från tiden före Nicenska konciliet såg Enok återvända som en av de två vittnena i Uppenbarelseboken 11:6–11.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ansåg att Enok ännu inte hade sett döden, eftersom han först skulle dö under antikristens tid (Uppenbarelseboken 11:3). *En avhandling om själen*, kap. 50, s. 227

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) skrev också att de två vittnena var Enok och Elias [Elia], som predikade i 1 260 dagar, i *Avhandling om Kristus och Antikrist*, kap. 43, s. 213

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) diskuterar att Elia och Enok fördes till någon avlägsen plats utan att dö, så att de skulle kunna vara med Kristus när han kommer för att döma. Vi bör dock inte tro att Nero också kommer tillbaka. Om hur förföljarna dog, kap. 2, s. 302.

Fråga: Hur fördömde Noa världen i Hebr 11:7?

S: Alla förstår att det är Gud som dömer världen, och att det var Gud – inte Noa – som sände syndafloden. Meningen med Hebreerbrevet 11:7 är att Noa fördömde världen genom att visa att en man och hans familj kunde leva ett rättfärdigt liv inför Gud, även på den tiden.

Fråga: Hur kunde Abraham (tidigare Abram) i Hebr 11:8 ge sig av utan att veta vart han var på väg, eftersom 1 Mos 12:5 säger att Abram gav sig av för att resa till Kanaans land?

S: Abram fick uttryckligen inte veta att han skulle till Kanaan när Gud kallade honom i 1 Mosebok 12:1. I efterhand berättar 1 Mosebok 12:5, som skrevs långt efter Abrahams tid, att Gud lät Abram ge sig av för att bege sig till Kanaan.

I våra liv kan vi lyda Gud utan att ha någon aning om vad resultatet kommer att bli. Även om det kan kännas osäkert för oss just då, kan vi när vi ser tillbaka flera år senare se hur allt löste sig så väl enligt Guds plan.

F: Hur fick Abraham, bildligt talat, tillbaka Isak från de döda i Hebreerbrevet 11:19?

S: Abraham var på väg att döda Isak som ett offer. Men Gud hindrade honom, och Isak förblev vid liv, som det står i 1 Mosebok 22:1–18.

Fråga: Hur kunde Mose i Hebreerbrevet 11:26 uppskatta Kristi smälek, eftersom han aldrig hade hört talas om Kristus?

S: Även om Mose inte hade hört Kristi namn, uppskattade han Gud, och han kände till en kommande profet enligt 5 Mosebok 18:17. Mose visste att någon skulle komma för att försonas för landet och folket, enligt 5 Mosebok 32:43.

F: Hur kunde Mose i Hebr 11:27 lämna Egypten utan att frukta kungens vrede, när det i 2 Mos 2:14–15 står att Mose fruktade Farao och flydde till Midjan?

S: I 2 Mosebok 2:14–15 står det: ”… Då blev Mose rädd och tänkte: ’Det jag har gjort har säkert blivit känt. När Farao fick höra om detta försökte han döda Mose. Men Mose flydde från Farao…” (BSB). Clemens av Alexandria citerar denna vers i Stromata (193–202 e.Kr.), bok 4, kap. 16, s. 428, och i de antika manuskripten finns inga avvikelser (som till exempel att man utelämnat ett ”inte”).

Först vad som inte är svaret och sedan två olika svar.

Inte svaret: I 2 Mosebok 2:14 står det att Mose var rädd, och i 2 Mosebok 2:15 står det att Mose flydde från Farao. Det står inte uttryckligen att Mose var rädd för Farao här.

Johannes Chrysostomos svar: Chrysostomos, som var verksam omkring 392–407 e.Kr., tog upp denna fråga och besvarade den. Ja, Mose var rädd när han dödade egyptiern, men han handlade klokt när han flydde för att undvika en förutsebar fara. Det finns ingen anledning att fresta Gud. Mose var inte rädd för att återvända, och Mose var inte rädd för att lämna Egypten igen, oavsett faraos vrede. (Predikningar över Hebreerbrevet, predikan 26, s. 484.)

Ett annat svar: Även om Mose gjorde klokt i att fly från Egypten den första gången, var det av rädsla efter att han hade dödat egyptiern. Hebreerbrevet 11:27 hänvisar till Moses karaktär efter att han vistats i Midjan i fyrtio år. Mose återvände till Egypten utan rädsla, stod återigen inför farao utan rädsla och lämnade Egypten igen, allt utan att frukta faraos vrede. Farao hade mer att frukta från Gud än vad Mose hade från Farao.

Här finns en lärdom för oss idag. Ibland, om vi flyr från en skrämmande situation, kan Gud senare vilja att vi ska återvända och modigt stå upp för Gud och mot förtrycket av andra. Moses må ha lämnat Egypten en gång av rädsla för Farao, men Gud och författaren till Hebreerbrevet anser det vara mer betydelsefullt att Moses återvände, övervann all rädsla och lämnade landet en andra gång utan rädsla.

Fråga: Hur var Gideon, Simson och Jefta i Hebreerbrevet 11:32 hjältar i tron? De syndade alla, och till och med Barak visade brist på ledarskap.

S: Guds folk syndar fortfarande, och vissa av dem begick allvarliga synder. Bibeln förskönar inte deras allvarliga fel, men det är uppmuntrande att veta att Gud kan ta hand om oss och fullkomna oss, trots våra brister.

Hebreerbrevet 11:32 hävdar inte att dessa män var förebilder för syndfri fullkomlighet, eller ens mer rättfärdiga än andra. Snarare lyfter Hebreerbrevet 11 fram dessa män som exempel på dem som hade tron att utföra stora gärningar, och i Simsons fall, att ansluta sig till skaran av martyrer som dog för Guds skull.

Fråga: Hur fick kvinnorna i Hebr 11:35 tillbaka sina döda?

S: Det handlar om änkan i Sarepta i 1 Kungaboken 17:22 och kvinnan från Sunem i 2 Kungaboken 4:34. Deras avlidna nära och kära återuppväcktes. Denna uppståndelse liknade Lasarus uppståndelse; de återuppväcktes inte med en odödlig kropp utan återfördes till sitt tidigare tillstånd.

F: Är det i Hebr 11:35 en anspelning på 2 Makkabéerboken 7:12, vilket bevisar att åtminstone en del av apokryferna ingår i Skriften?

S: Nej. I 2 Makkabéerboken 7:12 står det: ”Därför förvånades kungen själv och de som var med honom över den unge mannens mod, ty han betraktade sitt lidande som ingenting.” (Översättning ur RSV Catholic Edition). Sammanhanget är att detta var den tredje av sju bröder som blev martyrer under seleukiderna. Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Detta är egentligen inte ett citat från apokryferna. Hebreerbrevet 11:35 ligger närmast 2 Makkabéerboken 7:12, och de återger en gemensam sanning, men det är inte ett citat.

2. Bibeln citerar även hedniska poeter i Apostlagärningarna17:28 , 1 Korintierbrevet15:33 och Titusbrevet1:12 , men alla är överens om att de hedniska poeternas övriga skrifter inte är helig skrift.

3. Rent hypotetiskt sett, även om Hebreerbrevet 11:35 vore ett citat från 2 Makkabéerboken (vilket det inte är), skulle ett enda citat från 2 Makkabéerboken inte göra den till helig skrift heller, såvida inte citat från hedniska poeter gör deras skrifter till helig skrift.

4. 2 Makkabéerboken är i allmänhet tillförlitlig. Men även den har historiska motsägelser jämfört med 1 Makkabéerboken och två bevisbara fel. Till exempel förstörde inte seleukiderna tillsammans med 4 000 makedonier 120 000 galater i Babylonien, enligt 2 Makkabéerboken 8:20.

Se diskussionen om Judasbrevet 14–15 för en liknande situation med pseudepigrafiska böcker.

Fråga: I Hebr 12:1, bevisar då ”ett moln av vittnen” att Jesu återkomst i molnen innebär att Jesus kommer tillbaka bland grupper av människor, såsom Rev. Moons Föreningskyrka lär ut?

S: Betyder uttrycket ”en skara åskådare” att ordet ”skara” alltid måste syfta på människor? – Självklart inte. På samma sätt betyder uttrycket ”ett moln av vittnen” inte att ordet ”moln” alltid syftar på människor.

Ingenstans i Bibeln, inte heller i Hebreerbrevet 12:1, används bara ”moln” för att beteckna människor. I Hebreerbrevet 12:1 står det ”moln av vittnen”, och denna metafor ger ingen rätt att tolka bokstavliga moln (utan vittnen) som människor.

Dessutom fanns det olika ord för moln på grekiska, och det ord som används här, nephos, förekommer inte någon annanstans i Nya testamentet.

Till och med medlemmar i Unification-rörelsen skulle hålla med om att det var ett bokstavligt moln som döljde Jesus när han steg upp till himlen i Apostlagärningarna 1:9. Om Jesus återvände på samma sätt, och Jesus försvann i ett bokstavligt moln, då kommer Jesus att återvända i ett bokstavligt moln, trots vad pastor Moon lär ut.

Se även diskussionen om Uppenbarelseboken 1:7.

Fråga: Vem är det ”stora molnet av vittnen” i Hebreerbrevet 12:1?

S: ”En sådan stor skara” avser specifikt de människor som nämns i det föregående kapitlet. Naturligtvis nämner kapitel 11 de troende i Gamla testamentet i allmänhet som marscherade runt Jeriko, uthärdade förföljelse och lovordades för sin tro, så en sådan stor skara omfattar alla troende som har gått före oss och nu befinner sig i himlen.

Fråga: Vad är de bördor i Hebreerbrevet 12:1 som vi som kristna ibland (eller ofta) behöver kasta av oss?

S: Dessa omfattar synder som handlar om vad vi gör fel, synder som handlar om var vi väljer att rikta våra tankar, och synder där vi ”sätter oss emot” Gud och är ovilliga att göra det vi tror att Gud vill att vi ska göra. Det omfattar också saker som inte i sig är onda men som distraherar oss. Det kan även omfatta relationer som inte är hälsosamma för oss.

Fråga: Hur kunde Jesus i Hebreerbrevet 12:2 uthärda korset på grund av den glädje som låg framför honom?

A: Detta betyder inte att korset var glädjefyllt, utan snarare att Jesus uthärdade på grund av den glädje som låg framför honom. Glädjen låg i det kommande resultatet av att ge oss frälsning, så att vi kunde försonas med Gud och leva med honom i himlen för evigt.

Genom att säga att det finns andra vägar till himlen säger en person till Kristus att hans offer var onödigt.

F: Vad är kampen mot synden i Hebr 12:4?

S: Det grekiska ordet för kamp, antagonizomai, kan syfta på en idrottslig kamp. Även om det också kan syfta på en kristens personliga kamp mot sin egen synd, är dess huvudsakliga fokus troligen förföljelsen från syndiga människor.

F: Varför använder Gud detta exempel i Hebr 12:6–11, eftersom kroppsstraff [påstås] vara fel?

S: Kroppslig bestraffning (smisk och liknande) är inte fel när den tillämpas på rätt sätt för barnets bästa, vilket Ordspråksboken 13:24, 22:15 och 23:13–14 visar.

Detta ord betyder inte bara tukt, utan också undervisning, rättelse och varning, enligt ”Believer’s Bible Commentary”, s. 2203. I ”Bible Knowledge Commentary: New Testament”, s. 810, står det att ordet bokstavligen betyder ”barnuppfostran”.

Fråga: Vad är poängen med ”lagliga söner” i Hebr 12:8?

S: En far kanske inte bryr sig lika mycket om en utomäktenskaplig son – oavsett om han är med sin hustru eller med en annan kvinna – som han skulle göra om sin äkta son från ett hederligt äktenskap. I den romerska kulturen hade en utomäktenskaplig son inga arvsrättigheter.

Fråga: I Hebr 12:7, 9–10, bör fäder ta ledningen när det gäller tuktan?

S: Bibeln ger inga föreskrifter om vilken förälder som ska göra vad, men den ger exempel på fäder i Hebreerbrevet 12:7, 9–10, 1 Timoteusbrevet 3:4, 12 och 1 Tessalonikerbrevet 2:11. I Efesierbrevet 6:4 och Kolosserbrevet 3:21 varnas dock särskilt fäder för att inte reta upp sina barn. Mödrarna hade en roll i att uppfostra sina barn enligt Ordspråksboken 31:1–9; 1 Timoteusbrevet 5:10; 1 Tessalonikerbrevet 2:7. Båda föräldrarna förväntas samarbeta enligt Kolosserbrevet 3:20 och Efesierbrevet 6:1, även om 1 Korintierbrevet 7:13–14 erkänner att det kan finnas familjesituationer där endast hustrun uppfostrar barnen i Herren.

Fråga: Hur kan människor i Hebr 12:15 och Hebr 12:25 gå miste om eller vända sig bort från Guds nåd?

S: Kristna kan fortfarande vara kristna och ändå vara olydiga mot Gud, men det är inte det som diskuteras här, eftersom det står att man ska ”gå miste om” istället för att bara ”få färre välsignelser och belöningar”. Människor kan lyssna till evangeliet och till och med tro på ett intellektuellt plan och låta sig döpas med vatten, precis som Simon Magus i Apostlagärningarna 8:18–20. Att känna till läran och gå i kyrkan bör dock inte ge en person någon försäkran om någonting, om de inte lyder Kristus.

Se på liknelsen om de fyra jordarna i Lukas 8:4–15. Växterna i tre av de fyra jordarna grodde, men endast en av jordarna räddades och gav någon skörd.

Esau är ett sorgligt exempel och en varning. Han växte upp med kunskap om Gud, uppfostrad av föräldrar som kände Gud, men ändå lät han det han kunde ha haft glida ur hans grepp. Han hade ingen aning om vikten av att välja soppa framför förstfödslorätten, förrän efter att valet var gjort.

Fråga: Hur kan en bitter rot växa och förorena många, enligt Hebreerbrevet 12:15?

S: Både kyrkobesökare som inte är pånyttfödda och äkta kristna kan hysa små känslor av bitterhet mot sig själva, andra människor eller Gud. Om denna bitterhet inte hanteras och överlämnas till Gud kan den, precis som andra synder, växa som en cancer och påverka allt större delar av en människas hjärta. Som Ordspråksboken 4:23 råder i ett annat sammanhang: Bevaka framför allt ditt hjärta, ty det är livets källa.

F: Varför skulle Gud i Hebr 12:17 avvisa någon som omvänder sig?

S: Det beror på vilken sorts omvändelse personen har. Nästan varje dömd brottsling ångrar att han eller hon åkte fast, och nästan alla som dumt nog förlorar något ångrar konsekvenserna av sin dumhet. Esau ångrade med tårar det han förlorat, men Skriften säger aldrig att han vände sig till Gud. Esau var upptagen av det jordiska arvet, inte av andlig välsignelse. Matteus 7:7–11, Hebreerbrevet 11:6 och Romarbrevet 2:7 visar att Gud kommer att belöna dem som uppriktigt söker honom.

Fråga: Varför försökte Gud i Hebreerbrevet 12:18–21 skrämma livet ur israeliterna på Mose tid? Hur är det idag?

S: Gud lär oss många lärdomar i Bibeln. Gud undervisade visserligen Abraham och andra om kärlek, nåd och barmhärtighet i Gamla testamentet. Men innan Gud kunde lära människor allt det han gjorde om kärlek, nåd och barmhärtighet i Nya testamentet, måste de först förstå Guds rättvisa och Guds vrede.

Tyvärr vill många idag selektivt bara höra de ”trevligt klingande” delarna av Bibeln. Guds barmhärtighet blir desto viktigare för oss när vi ser konsekvenserna av vår synd.

Kristna inser kanske inte alltid att när de försöker berätta för andra hur fantastiskt det är att Jesus frälser, så förstår de andra inte riktigt budskapet om de inte inser vad de frälsts från, liksom vad de frälsts till.

Fråga: Hur talade Jesu blod bättre än Abels i Hebr 12:24?

S: Enligt 1 Mos 4:10 ropade Abels blod [bildligt talat] från marken. Det ropade efter hämnd. Men Jesu blod ropar efter förlåtelse.

F: Vad betyder ”vår Gud är en förtärande eld” i Hebr 12:29 och 5 Mos 4:24?

S: I Psaltaren 50:3 står det att en eld förtär inför Gud när han kommer för att döma. Elden är bokstavlig eld, men kan också betyda Guds vrede mot synden.

Fråga: Varför avtar ibland en persons broderliga kärlek (philadelphia) enligt Hebr 13:1?

S: Det är en sak att hysa tillgivenhet för någon, det är en annan sak att upprätthålla den genom åren. Med tiden kan människor ha en tendens att ta andra för givet, fokusera på deras brister istället för deras goda sidor och inte längre betrakta tiden med sin vän som värdefull. Vänner bör värnas om, och vänskap måste underhållas.

Fråga: I Hebr 13:1, på vilka sätt kan vi fortsätta att visa broderlig kärlek till andra?

S: I 1 Petrus 4:8 står det också att vi ska ha en brinnande kärlek till varandra. Det finns mycket att hämta i dessa positiva, direkta uppmaningar.

Be för dem. Fråga dem vad du kan be för dem.

Var tålmodig med dem.

Ta hand om dem och visa dem att du värderar dem högre än dig själv. (Filipperbrevet 2:3f).

Tillbringa tid med människor, var där för att lyssna på dem, uppmuntra dem och, när tillfället erbjuder sig, ge dem råd och undervisa dem.

Se till deras bästa (Filipperbrevet 2:4) och hjälp dem att utveckla sina gåvor och talanger.

Ibland behöver du hjälpa dem ekonomiskt (Jakob 2:15–17).

Förlåt, och låt inte ilska komma emellan dig och din kärlek till dem.

Be om förlåtelse när du har gjort fel, eller till och med om de bara tror att du har gjort fel.

Utöver det kan du, när du har möjlighet med en god vän, ha ett samtal om att ”definiera relationen”. Om det gäller en person av motsatt kön och det inte kommer att vara romantiskt, var mycket tydlig med det. Du kan njuta av att umgås med någon, försvara dem när någon gör dem orätt, men du kommer inte att synda för deras skull, inklusive att ljuga för dem eller täcka upp när de gör fel.

Fråga: Vilka är några skäl till att vi bör visa kärlek till främlingar (philoxenia) enligt Hebr 13:2?

S: Vi uppmanas också att vara gästvänliga i Rom 12:13, 1 Pet 4:9 och 3 Joh 8. Eftersom vi vill bli det som Gud vill att vi ska vara, och Gud vill att vi ska vara gästvänliga, bör vi finna glädje i att vara gästvänliga. Abraham tog emot änglar i 1 Mos 18:1–15 och Lot i 1 Mos 19. Änkor lovordades för sin gästfrihet i 1 Timoteusbrevet 5:10. Biskopar ska vara gästfria enligt 1 Timoteusbrevet 3:2 och Titusbrevet 1:8. Publius från Malta var mycket gästfri mot Paulus i Apostlagärningarna 28:7. Även om vissa kristna kanske har en särskild gåva för gästfrihet, bör varje kristen sträva efter att vara gästfri mot andra.

Fråga: I Hebreerbrevet 13:2, på vilka sätt kan vi visa gästfrihet mot andra, förutom att bjuda in dem till vårt hem?

S: Titta först på situationen. Beroende på hur väl de har kommit till rätta och känner sig bekväma kan du bjuda in dem till evenemang, bjuda ut dem på middag, bjuda in dem till kyrkan, söndagsskolan och bibelstudier, och i allmänhet bjuda in dem att göra saker tillsammans. Om de behöver en bil under en kortare tid och du har en att låna ut kan du låna ut den till dem. Om det är en person av motsatt kön kan det vara bättre att bjuda in en grupp människor att göra saker tillsammans, istället för bara en person. Utöver din ”plikt” att bjuda in dem till aktiviteter, lär dig att njuta av att umgås med dem. Presentera dem för andra. Behandla dem så som du själv skulle vilja bli behandlad om du var en främling.

Utöver det faktum att Gud befaller det, kan Gud använda vår lydnad för att vi ska träffa människor som Gud vill att vi ska träffa för att hjälpa dem. Men din roll i att informellt vägleda dem är inte att främja beroende av dig, utan det är tillfälligt så att de snabbt kan bli självständiga. Men din vänskap med dem kan bestå.

När en nykomling kommer till stan behöver hen ibland vänner, och hen kan behöva råd och tips om var man hittar de bästa erbjudandena, hur man gör vissa saker osv. Du kan bjuda in dem till högtidsfiranden hemma hos dig, eller göra andra saker för att få dem att känna sig välkomna.

När en person från ett annat land kommer till din arbetsplats eller stad kan hen ibland behöva råd om vissa seder. Vanligtvis är det bäst att ge råden privat, inte offentligt inför andra. På samma sätt, om hen stavar eller uttalar ord fel, är det kanske inte det perfekta tillfället att rätta hen just då. Om hen vill att du ska rätta hen, kan du göra det privat.

F: Finns det i Hebr 13:2 några faror med att vara gästvänlig mot andra, och hur balanserar vi faran med att lyda Guds bud här?

S: Ja. Om du till exempel är liten till växten och ser en liftare som behöver skjuts precis utanför ett fängelse, bör du inte plocka upp dem. Men vad händer om de verkligen behöver hjälp? Då ringer du någon annan som kan hjälpa dem – polisen.

Å andra sidan såg jag en gång en välklädd indisk man gå utanför ett högteknologiskt företag, precis när det var på väg att börja regna kraftigt. Jag plockade upp honom, och det visade sig att han var en telekomingenjör på väg till samma hotell som jag bodde på, en mile bort. Det hade varit eländigt att gå en mile i kraftigt regn i fina kläder utan paraply.

I New Jersey fanns en kristen familj från Mellanöstern. De gav ett rum till en man som behövde det. De dödades alla och mannen försvann på mystiskt vis. Vi bör hjälpa de hemlösa, men vi bör också vara försiktiga för att skydda våra liv och vår familj. Men vi kan aldrig vara säkra på att vi är trygga när vi visar gästfrihet. Det kunde de inte heller vara på biblisk tid, men de blev ändå beordrade att vara gästvänliga.

Kristna bör vara kärleksfulla och tillitsfulla, men de bör också vara försiktiga och ha omdöme. Ibland, om det finns ett val mellan att inte vara gästvänlig men säker, eller att vara gästvänlig och ta en stor risk, bör man se om det finns ett tredje alternativ: att vara gästvänlig utan att ta för stora risker.

Fråga: Hur visar vi gästfrihet mot och kommer ihåg dem som just har släppts ur fängelset, enligt Hebr 13:3?

S: Att visa gästfrihet mot fångar måste ha varit mycket viktigt för Jesus, eftersom han i Matteus 25:36, 39, 43–44 sade att fåren till hans högra sida besökte dem som satt i fängelse, medan getterna till hans vänstra sida inte gjorde det. Det finns åtminstone tre saker vi kan göra.

Medan de sitter i fängelse kan vi besöka dem, ge dem skrifter, bibelstudier eller vad de än behöver. Du kan skriva brev till dem. Låt dem veta att de fortfarande är älskade och uppskattade, även de som har gjort fel. Vi bör särskilt besöka dem vi kände tidigare, så att de vet att de inte är glömda.

Medan de är borta från sitt hem kan vi hjälpa till att sköta, förvalta eller sälja allt de vill att vi ska göra åt dem.

När de kommer ut ur fängelset kan vi hjälpa till med ett halvvägshus och hjälpa dem att skaffa en bostad, ett jobb och en bra, bibeltroende församling att gå till.

Vi bör betrakta deras situation som lika viktig som vår egen, vilket Filipperbrevet 2:3–4 antyder. I 1 Korintierbrevet 12:26 står det att om en del av kroppen lider, lider alla.

Fråga: Varför är det viktigt att hålla äktenskapssängen ren, enligt Hebreerbrevet 13:4?

S: Att Gud säger det är i sig skäl nog. Dessutom vanärar du din make eller maka, och framför allt dig själv, när du inte gör det. Eftersom du förväntar dig att din make eller maka inte ska vara otrogen, bör inte heller du vara det. Du bör inte ta din make eller maka för given. På samma sätt bör du inte heller ta det för givet att du ger ett gott vittnesbörd eller att du är ett gott föredöme för dina barn och andra.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 12, s. 147, står det att vissa människor under det första århundradet, precis som i vår egen tid, ansåg att kyskhet utanför äktenskapet var ett orimligt krav. Detta tänkande var (och är) en ond lögn.

Kristna bör vara djärva i att förkunna detta. Enligt *Believer’s Bible Commentary*, s. 2208, överlämnade reformationens biskop Latimer en vackert inslagen bibel till kung Henrik VIII. På inslagningen stod orden: ”Gud kommer att döma de sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytarna.”

Fråga: Vad behöver vi göra idag, enligt Hebr 13:5–6 och 1 Tim 6:10, för att hålla oss borta från kärleken till pengar?

S: Förutom att detta är ett bud måste vi också lyda det för vår egen lycka. Detta är ett bud för alla, eftersom många människor – inte bara de rika – är uppslukade av jakten på rikedom. Kärleken till pengar kan dämpa vår kärlek till Gud och vår kärlek till andra. Om vi inte är försiktiga kan girighet, rädsla och en fixering vid trygghet framstå som viktigare för oss än att följa Gud. Men Gud är vårt mått på framgång, vår beskyddare och vår trygghet. I Filipperbrevet 4:11 säger Paulus att han har lärt sig att vara nöjd både med och utan pengar.

På samma sätt kanske vissa tror att pengar kan skydda dem från andra människor. Men i Psalm 118:6 står det att vi inte ska frukta människor, eftersom Herren är vår hjälpare. Girighet kan beröva oss glädjen i detta liv och de himmelska belöningarna i det kommande.

Fråga: I Hebreerbrevet 13:7, i vilken utsträckning ska vi efterlikna våra ledare i tron?

S: För det första: vilka är ledarna, och för det andra: vad ska vi efterlikna?

För det första avser detta ord i annan grekisk litteratur furstar och militärbefälhavare. Det engelska ordet ”hegemony” härstammar från detta grekiska ord, hegeomai. De kristna ledarna, både officiella och inofficiella, som vägleder oss eller har auktoritet över oss, bör vara goda förebilder.

För det andra bör vi följa deras exempel. Vi bör följa det exempel de ger just nu, men att efterlikna resultatet av deras livsstil innebär troligen att deras liv har tagit slut. Vi bör försöka förstå dem och lära oss av deras liv och undervisning. Å andra sidan har alla synder och brister, och dessa ska vi inte efterlikna.

För det tredje kan vi försöka förstå vad som motiverar dem att tjäna Gud väl och fråga oss själva om vi borde ha samma motivation.

Fråga: I Hebr 13:8 står det att Jesus är densamme i går, i dag och i evighet. Hur kunde han då tömma sig själv för att komma till jorden, såsom Fil 2:5–7 lär oss?

S: Jesus var densamme på två sätt.

1. Jesus var fortfarande sig själv, före, under och efter sin tid på jorden. Detta belyser också en aspekt av Treenigheten. Treenigheten är inte något tillfälligt som så småningom kommer att upplösas till fullständig enhet. Eftersom Jesus är densamme i går, i dag och i evighet (Hebr 13:8), kommer de alltid att utgöra en Treenighet.

2. Även när det gäller de gudomliga egenskaperna som Jesus tillfälligt och frivilligt tömde sig själv på, hänvisar Hebreerbrevet 13:8 till igår (före jorden), idag (efter hans himmelsfärd) och för evigt (hela den kommande evigheten). Det utesluter inte att Jesus tömde sig själv på vissa egenskaper under en kort tid.

Fråga: Vad är det som gör främmande läror så lockande i Heb 13:9?

S: Termen för ”många” här, poikilais, betyder mångfärgad, såsom ett lapptäcksplagg. Detta avser inte judendomen, utan snarare nya och mystiska religioner, vare sig det gäller mysteriereligioner eller, profetiskt sett, de många gnostiska grupperna. Det kan också avse en främmande kompromiss med judendomen, som ebioniterna följde. Idag kan människor lockas av en blandning av kristendom och något annat, eller av saker som påstår sig vara åtminstone delvis kristna, men som i själva verket inte alls är kristna.

Både då och nu kan människor hysa en meningslös nyfikenhet inför allt som är annorlunda. Om någon anser att något är dåraktigt, kan man vilja lära sig vissa saker för att motbevisa deras villfarelser, föra dem till Kristus och skydda hjorden och andra från deras läror. Men utöver det finns det inget behov av att veta mer.

Fråga: Hur skulle du i Heb 13:12 besvara kritiken att kristendomen är en blodig religion?

S: Skyldig enligt anklagelsen; det är en central lära inom kristendomen. Vissa kanske inte gillar det, men Gud har inte bett om vår åsikt. Guds lära i Gamla testamentets skrifter betonar blodsoffer av djur. Guds lära i Nya testamentets skrifter betonar att Jesus utgöt sitt blod på korset för att dö för våra synder och uppstå igen. Så en blodlös kristendom är inte alls någon äkta kristendom. I 1 Kor 15:1–6 står det till och med att om du inte tror att Kristus dog för våra synder och uppstod från de döda, är din tro förgäves.

Fråga: Hur kan vi idag, enligt Hebr 13:15, ständigt frambära ett lovprisningsoffer till Gud?

S: Vi kan på många sätt offra våra liv till Gud, men här avses specifikt ett lovprisningsoffer. Vårt liv bör vara ett enda stort ”Prisa Gud!” Det som människor hör från våra läppar bör inte vara bitterhet, förbannelser, klagande eller svordomar, utan lovprisning till Gud. Det är inte bara vad du gör som är viktigt, utan också din inställning när du gör det, och människor kommer att uppfatta din inställning genom dina ord. Vi kan prisa Gud med våra ord till Honom och till andra, men vi kan också prisa Gud genom de negativa saker vi avstår från att säga. Ja, vi kan prisa Gud med de ord som kommer ur vår mun under gudstjänsten, men vi kan också prisa Gud med de ord som kommer ur vår mun när vi sitter fast i tung trafik.

I Hosea 14:1–3 står det: ”O Israel, vänd om till Herren, din Gud, ty du har snubblat på grund av din missgärning. Ta med dig ord och vänd om till Herren. Säg till honom: ’Ta bort all missgärning; ta emot oss med nåd, ty vi vill offra våra läppars offer.’”

Fråga: Hur ska vi lyda våra ledare enligt Hebr 13:17 och 1 Petr 5:2–4?

S: Vi lyder dem i den mån de befaller saker som Skriften säger, eller åtminstone inte strider mot Skriften. Naturligtvis är vår yttersta auktoritet Gud själv, men vi kan lära oss om honom genom det han har uppenbarat. Han gav sitt ord utan fel. Andra troende kan också tala sanning, men de kan också tala fel. Det är därför Skriften är vår främsta auktoritet.

Men Guds uppenbarade Skrift, från vilken vår auktoritet härrör, säger att de äldste har auktoritet över församlingen. Så den fastställer också en auktoritet för gudfruktiga ledare. Vi ska endast lyda våra ledare när de följer Kristus. Någon sa en gång att man är dåraktig om man inte ber för de ledare man är skyldig att lyda.

Det är ädelt av vem som helst att önska bli föreståndare i församlingen (1 Timoteus 3:1). En församlingsledare bör ha ett gott rykte (1 Timoteus 3:2,8). Han bör vara respektabel, och vi bör visa dem vår respekt (1 Tessalonikerbrevet 5:12–13; 1 Timoteus 5:17). Ta inte upp en anklagelse mot en äldste om det inte finns två eller tre vittnen (1 Timoteusbrevet 5:19); men tillrättavisa (och uteslut) då äldste offentligt om anklagelsen är sann (1 Timoteusbrevet 5:20).

Fråga: Eftersom Hebr 13:17 säger att våra ledare har auktoritet över oss, hur förhåller det sig då med ”sola scriptura”?

S: ”Sola scriptura” innebär att endast Skriften är vår auktoritet. Skriften lär oss att Gud och hans ord är vår högsta auktoritet. Men Guds Skrift säger också att våra gudfruktiga ledare utgör en lägre auktoritet. En gång hade jag en e-postväxling med en kristen broder i Afrika, som vägrade att läsa några religiösa böcker eller traktater utom Bibeln. Även om detta skulle skydda honom från att vilseledas av många falska läror, stängde han sig av från många kloka insikter som andra bröder och systrar i Herren hade skrivit. De kunde ha hjälpt honom att växa, liksom att försvara tron. Så i viss mening bör kristna inte följa sola scriptura, som den här mannen gjorde, utan snarare primo scriptura – Guds ord är vår högsta auktoritet, eftersom det är Guds ord.

Men hur är det med ledare som inte är gudfruktiga? Vi bör inte ha något att göra med ogudaktiga människor, vare sig de är ledare eller inte, enligt 2 Timoteusbrevet 3:1–5. När vissa människor säger ”sola scriptura” (endast Skriften) kanske de egentligen menar ”primo scriptura”, men det är ändå en viss förenkling. Här är en mer fullständig bild.

Vår yttersta auktoritet är Gud och endast Gud. Men många människor kan hävda att Gud har sagt många saker till dem. Hur kan vi veta med säkerhet vad Gud har sagt? Vi kan bara veta utifrån vad de människor som Han har utsett har sagt. I Efesierbrevet 2:20 står det att kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund, med Kristus Jesus själv som hörnstenen. Så under Gud måste vi vända oss till profeterna i Gamla testamentet och apostlarna i Nya testamentet. Det var alltså verkligen Gamla testamentet och apostlarna som utgjorde auktoriteten under kyrkans första 20 till 40 år. Men eftersom de gamla testamentliga profeternas tid är förbi, och eftersom de nytestamentliga apostlarnas tid har gått, kan vi veta genom de skrifter de har lämnat efter sig. Därav sola scriptura.

Många har gjort anspråk på en auktoritet som är likvärdig med apostlarnas, till exempel påvarna, men eftersom deras ord har stått i strid med vad som står i Skriften, liksom med varandra, var många av dem bedragare.

Om någon skulle bestrida att många var falska talesmän för Gud, be dem då att förklara följande:

Zephyrinus (199–217) var sabellian och stödde sabellianerna, enligt Hippolytus

Callistus I (218–222) var sabellian och stödde sabellianerna, förvrängde sanningen, enligt Caius och Hippolytus

Stefan VI (896–897) – liksynoden. Skar av fingrarna på påven Formosus lik. Han mördades senare.

Innocentius III banade väg för de framtida påvestaterna. Fördömde den engelska Magna Carta.

Sergius III (904–911) – Marozia var hans älskarinna. Han påstås ha avlat påven Johannes XI

Benedictus IX (1032–1044, 1045, 1047–1048) – sexuell omoral. Han sålde påvedömet och abdikerade.

Celestin V (1294–1294 eller 1296–1296) Nästan alla hans officiella handlingar ogiltigförklarades av hans efterträdare, den hänsynslöse Bonifatius VIII. Celestin mördades efter att ha avgått. Bonifatius beordrade ett korståg mot familjen Colonna.

Bonifatius VIII (1294–1303) var inblandad i många krig. Han författade bullan *Unam Sanctam*. Han avled av ”förtvivlan” kort efter att han fängslats.

(En bra sak) Benedikt XI (1303–1304) upphävde Bonifatius VIII:s påvliga bulla Unam Sanctam från 1302.

Urban VI (1378–1389) sa att han inte hörde tillräckligt med skrik när vissa torterades

Sixtus IV (1471–1484) Nepotism: utnämnde tre brorsöner, en sonson och en annan släkting till kardinaler. Påvliga bullen *Exigit Sincerae Devotionis Affectus* för att utvidga den spanska inkvisitionen till Kastilien. Han lät venetianarna attackera staden Ferrara för en brorsons skull. Sålde ämbeten och privilegier för pengar. Främjade läran om den obefläckade avlelsen. Han bekräftade Nikolaus V:s påvliga bullar som gav portugiserna rätt att förslava icke-kristna.

Innocentius VIII (1484–1492) Utnämnde Torquemada till inkvisitor. Godkände att häxor brändes på bål i påvliga bullen Summis desiderantes affectibus (1484)

Alexander VI (1492–1503) – nepotism. Tjänade 25 000 dukater genom att tillåta kungen av Ungern att skilja sig från sin hustru. Tillät Karl VIII av Frankrike att gifta sig med en person som redan var förlovad med en annan, eftersom Frankrike var mer användbart för påvedömet.

Fråga: Hur utrustar Gud oss i Hebr 13:20–21 med allt gott för att göra hans vilja?

S: När vi tjänar Gud är han i färd med att utrusta oss för att tjäna honom bättre och mer effektivt. Gud utrustar oss också för att samarbeta med andra. Om en person inte alls försöker tjäna Gud finns det naturligtvis inget behov av ytterligare gåvor för att tjäna honom bättre.

Det finns också en andra aspekt här. Det grekiska ordet här, katartizo, kan enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 12, s. 155, även betyda att laga det som är trasigt. Vi behöver inte bara att Gud ger oss gåvor och förmågor för att tjäna Honom, vi behöver också att Han tar bort hindren, begränsningarna och stötestenarna. När vi tjänar Gud kan Gud också ”laga” oss så att vi kan tjäna Honom bättre.

Gud ger oss vad vi behöver. Det verkar dock som att Gud INTE alltid ger en enskild troende allt som just den troende behöver. Snarare ger Gud olika saker till olika människor, och det överflöd som en troende har är avsett att ges till en annan som saknar det, så det är bara genom att hjälpa varandra som vi alla får allt vi behöver, som 2 Korintierbrevet 8:13–15 lär oss.

Fråga: Vad är det unika som Hebreerbrevet 13:23 berättar om Timoteus?

S: Även om ordet för ”befriad” kan betyda att man påbörjar en resa, som i Apostlagärningarna 13:3 och 28:25, betyder det här troligen ”befriad från fängelset”, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 12, s. 157. Även The Evangelical Commentary on the Bible, s. 1149, anger att detta avser Timoteus fängelsestraff.

F: I Hebr 13:24, på vilka sätt kan vi särskilt hälsa de heliga idag?

S: I församlingen, på arbetet och i livet ska du uppmärksamma andra troende och få dem att känna sig välkomna och omgivna av vänner. Visa att du verkligen bryr dig om dem. Behandla dem rättvist, visa att du älskar dem och vill umgås med dem. När allt kommer omkring, om du ska vara tillsammans med dessa människor för evigt i himlen, kan du lika gärna lära känna dem lite bättre redan nu.

F: Hur vet vi, när det gäller Hebreerbrevet, om det vi har idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Generellt sett citerar bibelmanuskripten och de tidiga kristna författarna 94 % av Hebreerbrevet från tiden före år 325 e.Kr. Det är alla utom 18,3 verser av 303 verser. Se för mer information. Om man bryter ner det finns det tre kompletterande svar.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Dessa 13 författare citerade 40,5 % av Hebreerbrevet, räknat med bråkdelar av verser som fraktioner. Det är 122,8 av totalt 303 verser. Se för alla detaljer. Här är de förnikenska författarna som hänvisade till verser i Hebreerbrevet, följda av senare författare.

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.) hänvisar till de 14 verserna i Hebreerbrevet, även om han inte anger att de härrör från just denna bok: Hebreerbrevet 1:3–5,7; 3:2,5; 6:18b; 10:37; 11:5,17,31,37; 12:6; 13:17. Indexet till volym 1 av Ante-Nicene Fathers nämner också Hebreerbrevet 12:1, men det finns endast en fras som är gemensam.

Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.), kap. 6, s. 141, citerar Hebreerbrevet2:12 (även Psaltaren22:23 ).

”Hermas herde” (ca 115–155 e.Kr.), bok 1, vision 4, kap. 10, s. 16, citerar en fjärdedel av Hebreerbrevet 13:17.

Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) citerar från Hebreerbrevet. Tal om Herrens lidande, kap. 9, s. 760–761

Irenaeus (182–188 e.Kr.) hänvisar på sex ställen till åtta verser i Hebreerbrevet

Irenaeus (182–188 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 13:15b som om det vore skrivet av Paulus. Irenaeus, fragment 37, s. 575

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) nämner Hebreerbrevet som författat av Paulus.

Tertullianus citerar från Hebreerbrevet 7:1–3 för att diskutera Kristus och Melkisedek i *Mot alla kätterier*, kap. 8, s. 654.

Tertullianus (198–220 e.Kr.) ansåg att Hebreerbrevet var skrivet av Barnabas i *Om anständighet*, kap. 20, s. 97

Hippolytus har ett citat från Hebreerbrevet7:21 ”Herren har svurit och kommer inte att ändra sig” (5 av 23 grekiska ord) i ”Mot alla kätterier”, bok 5, kap. 19, s. 69. Samma sak återfinns i ”Mot alla kätterier”, bok 5, kap. 22, s. 73.

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 6:7–8 i sitt verk *De Principiis*, bok 3, kap. 1.10 (grekiska), s. 310

Origenes (225–254 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 1:1,2 som ”Paulus säger i brevet till hebréerna”. Origenes ”Kommentar till Johannes”, bok 2, kap. 6, s. 328

Avhandlingen mot Novatian (254–256 e.Kr.) citerar från Hebreerbrevet som helig skrift.

Cyprianus av Kartago anspelar på Hebreerbrevet 12:6: ”Ty Herren tuktar den han älskar”, i Brev 7.5, s. 286

Adamantius (ca 300 e.Kr.) citerar en del av Hebreerbrevet 10:1 som om det vore apostelns ord i ”Dialog om den sanna tron”, femte delen, kapitel 5, s. 153

Methodius (270–311/312 e.Kr.) anspelar på Hebreerbrevet 11:10. ”De tio jungfrurnas gästabud”, diskurs 5, kap. 7, s. 328

Athanasius (318 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 11:3 som om det vore av Paulus. ”Ordets inkarnation”, kap. 3, s. 37

Athanasius (318 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 2:9 i ”Ordet som blev människa”, kap. 10, s. 41

Lactantius (ca 303–320/325 e.Kr.) anspelar på Hebreerbrevet 8:13 om att det Gamla testamentet som gavs av Mose inte var fullkomligt. De gudomliga institutionerna, bok 4, kap. 20, s. 123

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) citerar hela Hebreerbrevet 13:8 som om det vore apostelns ord. ”Epistles on the Arian Heresy”, brev 2, kap. 3, s. 298.

Efter Nicea

Eusebius *Kyrkohistoria* (323–326 e.Kr.), bok 3, kap. 3, s. 134 (underförstått). Han säger: ”Paulus fjorton brev är välkända och obestridda.” Sedan säger han att vissa ifrågasätter om Paulus skrev Hebreerbrevet eller inte. Han säger också i bok 3, kap. 25, s. 155 att Paulus brev är helig skrift. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 155.

Sofisten Asterius (efter år 341 e.Kr.)

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) citerar 2 Mosebok 3:6. Select Demonstrations, demonstration 22.2, s. 401

Acacius av Caesarea (ca 366 e.Kr.)

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.)

Athanasius (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Hebreerbrevet som en del av Nya testamentet. Det citerar Hebreerbrevet 1:1–2a.

Efraem den syriske (373 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378 e.Kr.) citerar från Hebreerbrevet

Faustinus (380 e.Kr.)

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (ca 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet på s. 76

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Apollinaris av Laodicea (ca 390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Gregorius av Elvira (efter 392 e.Kr.)

Amphilochius (före 394 e.Kr.) Iambi ad Seleucum

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) nämner ”Hebreerbrevet” som författat av Paulus i Mot Eunomius, bok 6, kap. 2, s. 184

Didymus den blinde (398 e.Kr.) citerar Hebreerbrevet 11:10 som författat av Paulus. Kommentar till Sakarja 12, s. 292–293

Den schismatiske Lucifer från Cagliari på Sardinien (361–ca 399 e.Kr.) hänvisar till Hebreerbrevet 3:6.

Den syriska ”Stegboken” (Liber Graduum) (350–400 e.Kr.)

Den syriska katalogen över S:ta Katarina (ca 400 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner Filemonbrevet, Hebreerbrevet, de två breven till Timoteus, Titusbrevet, Romarbrevet, Galaterbrevet, Filipperbrevet och Efesierbrevet. Panarion, avsnitt 3 från scholion 1 och 5, s. 334

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) skrev 33 predikningar över Hebreerbrevet.

Johannes Chrysostomos (406 e.Kr.) skrev kommentarer till Johannesevangeliet, Romarbrevet, 1 Korintierbrevet, 2 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Kolosserbrevet, Filipperbrevet, 1 Tessalonikerbrevet, 2 Tessalonikerbrevet, 1 Timoteusbrevet, 2 Timoteusbrevet, Titusbrevet, Filemonbrevet och Hebreerbrevet.

Severian (efter 408 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Nya testamentet. Han nämner specifikt vart och ett av de fyra evangelierna, Paulus brev till de sju församlingarna, Hebreerbrevet, Paulus brev till Timoteus, Titus och Filemon. Hieronymus diskuterar därefter Apostlagärningarna. Därefter diskuterar han de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Slutligen diskuterar han Uppenbarelseboken. Brev 53, kap. 9, s. 101–102.

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.) hänvisar till Hebreerbrevet 13:8 som ”av aposteln” i *Sju böcker*, bok 5.6, s. 584, och till Hebreerbrevet 12:22–23 som ”av aposteln” i *Den första konferensen med abboten Moses*, kap. 14, s. 302

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.)

Nilus (ca 430 e.Kr.)

Polychronius (ca 430 e.Kr.)

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.)

Kyrkomötet i Efesos mot nestorianerna (200 biskopar) (juni–september 431 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (biskop och historiker) (423–458 e.Kr.)

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (–450 e.Kr.) hänvisar till Hebreerbrevet 3:6

Varimadum (445/480 e.Kr.)

Proclus (412–485 e.Kr.)

Makarios/Symeon (400- eller 500-talet)

Dessa har vi fortfarande idag.

Som en sidokommentar kan nämnas att den muratoriska kanon (170–210 e.Kr.) inte inkluderade Jakobsbrevet, Hebreerbrevet, 1 och 2 Petrusbrevet eller Johannes tredje brev.

3. Bevis från kättare och andra författare.

Kättaren Priscillianus (385 e.Kr.) hänvisar till Hebreerbrevet 3:6

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.)

Nestorius’ *Bazaar of Heracleides* (451/452 e.Kr.) hänvisar till Hebreerbrevet 3:2

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) anspelar på Hebreerbrevet 7:11 som skrivet av den välsignade Paulus. Kommentar till Hosea kap. 24 s. 56 och Heb 9:13 som skrivet av Paulus i Kommentar till Jona, förord s. 187

4. De äldsta manuskripten vi har av Hebreerbrevet visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel. De fem manuskripten av Hebreerbrevet fram till det första konciliet i Nicea (325 e.Kr.) återger 93,4 % av Hebreerbrevet. Det är alla utom 20 verser av totalt 303 verser. Se för alla detaljer.

s. 12 (285–300 e.Kr.) Hebreerbrevet 1:1

Slutet av 300-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

Slutet av 300-talet – 1998 – Aland et al., fjärde reviderade upplagan

p13 (=papyrus Oxyrhynchus 657) innehåller Hebreerbrevet 2:14–5:5; 10:8–22; 10:29–11:13; 11:28b–12:17 (ca 225–250 e.Kr.). Ett fotografi av en del av detta finns i The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts, s. 74. På s. 75 står det att av 88 variationsenheter har p13 och p46 71 överensstämmelser och endast 17 avvikelser.

300-talet – 1902–1903 – Grenfell och Hunt enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 73. På s. 17 står det att Grenfell och Hunt tvekade att datera NÅGOT Nya testamentets manuskript till före 300-talet, även om de nämnde att handstilen tillhörde slutet av 100-talet eller 200-talet.

300-talet/400-talet, kanske första hälften av 400-talet – 1968 – *The Text of the New Testament* innehåller också 11:14–28a, men enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 74, saknas detta på grund av att en kolumn gått förlorad.

300-talet/400-talet – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan

300-talet/400-talet – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

200–250 e.Kr. – övriga

(225–250 e.Kr.) – 1999 – *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*, s. 73. Comfort och Barrett skriver på s. 73 att man, utifrån en handstil som är mycket lik den i Papyrus Oxyrhynchus 852 (175–225 e.Kr.), kan se många likheter med Papyrus Oxyrhynchus 2635 (ca 200 e.Kr.). Dateringen är dock inte tidigare än år 225 e.Kr., eftersom den är skriven på baksidan av Papyrus 657 (en del av Epitome of Livy’s History of Rome), och denna är daterad till 200-talet.

s. 17 Hebr 9:12–19 (slutet av 300-talet)

400-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

s. 46 Chester Beatty II ca 200 e.Kr. 300 av de 303 verserna (99 %) i Hebreerbrevet. Mer specifikt innehåller den Hebreerbrevet 1:1–9:16; 9:18–10:20; 10:22–30; 10:32–13:25 samt andra delar av Paulusbreven. I boken *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns ett fotografi av en del av p46 på s. 192. På s. 197–198 står det också att kvaliteten och de stichometriska markeringarna visar att detta skrevs av en professionell skrivare.

ca 200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

Cirka 200 e.Kr. – 1975 – Aland et al., tredje upplagan

Cirka 200 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

s. 114 (= papyrus Oxyrhynchus 4498) Hebreerbrevet 1:7–12 (3:e århundradet)

Efter första konciliet i Nicea (325 e.Kr.)

s. 89 Hebreerbrevet 6:7–9, 15–17 (400-talet)

Cyril av Jerusalem 386 e.Kr. Chrysostomos 407 e.Kr.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) innehåller hela Hebreerbrevet utom Hebreerbrevet 9:14–13:25 enligt Gospel Parallels.

Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Hebreerbrevet.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e

Fayyumisk koptiska [Fay] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet

Peshitta-syriska [Syr P] 375–400 e.Kr.

Efraemi Rescriptus [C] 5:e århundradet

Armeniska [Arm] från 5:e århundradet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Bezae Cantabrigiensis [D] 5:e eller 6:e århundradet

Washington 500-talet

Etiopiskt [Eth] från ca 500 e.Kr.

s. 116 (= papyrus Vindobonensis G 42417 (Wien)) Hebreerbrevet 2:9–11; 3:3–6 (600-talet)

Wolfenbüttel 500-talet

s. 79 Hebreerbrevet 10:10–12, 28–30 (700-talet)

Se för mer information om tidiga manuskript av Hebreerbrevet.