< Bibelfråga om Habackuk

Fråga: När skrevs Habackuk (Hab 1:1–17)?

S: Babylonierna erövrade Jerusalem år 597 f.Kr., så det var före den tiden. I Habakuk 2:20 står det: ”Herren är i sitt heliga tempel”, så templet stod fortfarande kvar då. Profetian om babylonierna skulle uppfyllas ”under era dagar” enligt Habackuk 1:5, så det kan inte ha varit några decennier före det. Först följer det som inte är svaret, och därefter två svarsalternativ.

Inte svaret: Manasses regeringstid (697–642 f.Kr.) Babylon var en mindre makt, under Assyriens kontroll, vilket skulle ha varit det mest troliga hotet. Detta skulle alltså göra Babylons uppgång till en överraskning. Den laglöshet som Habackuk beklagade skulle passa in på den tidiga delen av Manasses regeringstid, men inte på den senare delen. Det är dock svårt att se hur ett så tidigt datum skulle passa in på ”under din tid”.

Omkring 621 f.Kr., ett decennium innan Babylon och andra nationer störtade Nineve år 612 f.Kr., var Babylon redan en stormakt. Men det som chockade Habackuk var inte att Babylon skulle bli starkt, utan snarare att Gud skulle använda det onda Babylon för att erövra Jerusalem. Habackuk 1:6–11 säger redan att de skulle bli starka. År 621 f.Kr. inföll dock under den gode kungen Josias regeringstid (640–609 f.Kr.), och ”laglösheten” skulle inte stämma överens med den senare delen av hans regeringstid, såvida det inte syftade på många israeliter men inte på regeringen.

Troligtvis under den onde kungen Jojakim (609–597 f.Kr.). Babylonierna var vid den tiden kända för att vara starka, som det står i Habackuk 1:6–11; tiderna var laglösa, som det står i Habackuk 1:3–4; men många i Juda hyste fortfarande hopp om att templet återigen skulle skonas, vilket framgår av Jeremia 7.

Ett troligt datum är 606–604 f.Kr., ungefär vid den tidpunkt då Babylon besegrade den egyptiska armén i slaget vid Karkemish år 605 f.Kr. Båda de två sista tidsperioderna skulle göra Habackuk till en samtida med Jeremia.

Sammanfattningsvis är vi inte säkra på när Habackuks bok skrevs. Habackuks budskap är relevant för många tidsperioder, inklusive idag. Paulus citerar Habackuk 1:5 som en varning till judarna på sin tid i Apostlagärningarna 13:41.

F: Vad betyder namnet Habackuk i Hab 1:1?

S: Det kommer från det hebreiska ordet habaq, ”att omfamna”, vilket också kan betyda ”att brottas”, så Habackuk skulle kunna betyda ”brottaren”. Båda betydelserna passar här. Det fanns också en krukväxt som hette Hambaququ på assyriska, men det finns inget samband där.

F: Eftersom vi inte med säkerhet vet vem Habakuk var eller när Habakuk 1:1 skrevs, varför ska det då finnas med i vår Bibel?

S: Bland annat hör den hemma där eftersom Jesus bekräftade hela Gamla testamentet. Han accepterade utan tvekan judarnas Gamla testamente i Palestina, vilket framgår av Matteus 5:17; 7:12; 11:13; 22:40; Lukas 16:16, 29, 31; 18:31; 24:27.

F: Varför verkar det i Hab 1:2 och Ps 10:1 som om Gud inte alltid hör de rättfärdiga människornas böner?

S: Istället för att glädja sig över Gud lade Habackuk märke till hur dyster situationen såg ut, och därför frågade Habackuk Gud vad Han tänkte göra åt saken. Gud ger Habackuk svaret i Habackuk 1:5–11, och Gud fullbordade så småningom svaret genom babylonierna. I allmänhet måste vi ibland vänta på Guds svar, eftersom han gör saker i den takt han själv föredrar, inte enligt vår tidsplan. Men att vi måste vänta på Herren gör inte hans svar mindre spektakulärt när det väl kommer. 2 Petrus 3:9 visar att Gud inte är långsam, men han kan verka långsam eftersom han inte vill att någon ska gå förlorad.

Fråga: I Hab 1:4, på vilket sätt var lagen maktlös, och på vilket sätt kan den vara maktlös idag?

S: Det står bokstavligen: ”lagen var förlamad/förlamad”. Om härskare, domare och myndigheter i allmänhet ignorerade Guds lag, så blir lagen – även om dess ordalydelse inte har förändrats – meningslös, eller till och med något att håna i ett gudlöst samhälle.

Idag kan till och med sekulära lagar förlamas i händerna på korrupta tjänstemän. En gång sa en knarklangare i Irland, när han greps av en polis, självsäkert till polisen att han skulle vara ute inom en vecka. Inom en vecka var knarklangaren fri, och inga åtal väcktes någonsin. Detta berodde INTE på en korrupt domare. Det berodde på en korrupt åklagare. Om åklagaren medvetet begår ett avgörande misstag i åtalet, eller helt enkelt avstår från att väcka åtal, blir lagstiftarens lag meningslös. Om domare medvetet tolkar en lag i strid med vad lagstiftaren avsåg att lagen skulle innebära, blir lagen meningslös.

Fråga: Vad menas i Hab 1:6 med ett ”hårdhjärtat och häftigt folk” (BSB) eller ett ”bittert och hastigt folk” (KJV)?

S: Babylonierna hade våldsamma impulser och sökte till och med efter sätt att dra nytta av våld, precis som gängmedlemmarna i Ordspråksboken 1:11. De är både skoningslösa och snabba att slå till. Det hebreiska uttrycket här, hammar wehannimhar, är en snedrim. Habackuk 1:6–11 beskriver närmare hur de är hänsynslösa och häftiga.

Gud gav dem en chock. Gud skulle använda babylonierna, som var mycket ondare än Judas folk, för att straffa Juda.

Fråga: Ska vi i Hab 1:8 tolka detta bokstavligt, att dessa hästar var lika snabba som leoparder?

S: Detta är poesi, och Habackuk avsåg att det skulle förstås som sådan. När människor säger att de tolkar Bibeln ”bokstavligt”, menar de inte överdrivet bokstavligt, utan snarare att vi tolkar Bibeln så som författarna avsåg att den skulle tolkas.

Fråga: Vad betyder egentligen det hebreiska ordet för våld (hamas) i Hab 1:9; 2:8,17 och 1 Mos 16:5?

S: I 1 Mos 16:5 använde Sarai detta ord när hon klagade till Abraham om Hagar. Det finns inga belägg för någon fysisk våldsanvändning. Normalt betyder det dock våld, och i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 7, s. 383, står det att det ”betyder ett trots mot lagen från någon som är för stark för att ställas till svars”.

F: I Hab 1:11 står det att ”de är skyldiga”. Eftersom vi alla är skyldiga till synd, vad tror du då att det menas med ”de är skyldiga”?

S: Habackuk kallar dem skyldiga eftersom deras styrka i själva verket är deras enda gud. Ja, alla är skyldiga till ondska, oavsett om de inser det eller inte. Dessa män insåg dock att de var skyldiga till våld mot dem som inte kämpade mot dem, och de brydde sig inte om att de var skyldiga. Idag försöker vissa människor rationalisera bort sin ondska genom att hävda att den inte egentligen är ond, eller rättfärdiga att de är onda eftersom andra har varit onda mot dem. Men vissa bryr sig inte ens om det; de är våldsamma mot människor som inte har gjort dem något alls, och de bryr sig inte.

F: I Hab 1:12–13, vilken ton har Habakuks fråga?

S: Den har inte en utan två olika toner. För det första är den ytterst respektfull och undergiven gentemot Gud. Men för det andra är den nästan lika mycket en protest som en fråga. Det är helt i sin ordning att ställa en fråga till Gud som man grubblar över, men även då bör vi vara respektfulla.

F: Vad är egentligen moraliskt ont i Hab 1:13?

S: Skriften ger ingen kortfattad definition, men ger många beskrivningar. Här är några liknelser.

Det onda är som en falsk vågskål

Vikter var viktiga i den antika världen för att mäta upp säd, salt och andra handelsvaror. 5 Mosebok 25:15 och 3 Mosebok 19:36 anspelar på detta när de nämner en fullkomlig och rättvis vikt. Ordspråksboken 11:1 och Ordspråksboken 16:11 säger att en rättvis vikt är Herrens glädje. Ordspråksboken 20:10,23 och Mika 6:11 fördömer människor som använder olika och bedrägliga vikter.

För att förstå ondskan måste vi alltså förstå att Gud är god, i den meningen att Han, som en helig Skapare, har fastställt normen för att mäta godhet.

Det onda är som ett hål i godhetens fält

Människor kan ha illusioner om det onda, men det onda är ingen illusion. Människor kan ha illusioner om vad som helst, men en illusion tar inte bort verkligheten. Det onda är som ett hål i en bondes fält av godhet. Ett hål är inte en ”sak” utan en frånvaro av en sak. Det är dock ingen illusion, för människor kan trampa i ett hål som de inte ser och vrida fotleden. Om all godhet kommer från Gud, är ett ”hål av ondska” en ”sak” som inte kommer från Gud.

För att förstå ondskan måste vi alltså förstå att Gud är god, i den meningen att ingenting är helt och hållet gott utom Gud själv. Gud ger godhet, och ondskan är en brist på godhet.

Det onda är som en skugga

Gud skapade allt, eller hur? Om så är fallet, skapade Gud då även skuggorna? Om en skugga uppstår där ljuset blockeras eller dämpas av ett föremål, var det då ljuset eller föremålet som skapade skuggan?⎯ Utan föremål, ingen skugga. Men utan ljus, ingen skugga heller. Man kan kanske förväxla en skugga med en illusion, men illusioner påverkar dig inte, utom genom att du tror på dem. Växter som behöver solen dör i skuggorna,⎯ oavsett vad en person tror.

Skuggor existerar verkligen, men skuggor har ingen existens oberoende av ljuskällan och det föremål som blockerar ljuset. Det onda existerar verkligen, men det onda har ingen existens oberoende av Gud, som är ljuset och källan till all godhet, och varelser som har den fria viljan att kasta en skugga över Guds godhet.

Ingen, inte ens Gud, har direkt skapat ondskan, precis som ingen på jorden direkt skapar skuggor. Gud skapade ondskan indirekt, precis som ett ljus på jorden indirekt skapar skuggor.

För att förstå ondskan måste vi alltså förstå att Gud är god, i den meningen att Han är källan till all godhet.

Adamantius, som skrev omkring år 300 e.Kr., säger att ondskan är ”tillfällig”. Precis som saker som grammatik och retorik inte har någon egen substans, utan är biprodukter av att tala eller skriva ett språk, har ondskan inte heller någon egen substans utan är en biprodukt av att vända sig bort från det goda. En människa är inte ”ond” på grund av vad hon består av, utan det är hennes handlingar som gör att hon betecknas som ond. Vissa handlingar, såsom fortplantning, är inte i sig själva goda eller onda, utan beror på det sammanhang i vilket de utförs. (Dialog om den sanna tron, fjärde delen 9, s. 137)

Fråga: Varför är olika moderna definitioner av moraliskt ont otillräckliga i Hab 1:13?

S: Här är några otillräckliga definitioner.

1. ”Allt jag inte gillar.” Om allt som beskrivs av detta vore ont, hur skulle det då vara med tandläkarens borr, kirurgens skalpell eller barnet som skriker för att hon måste ta medicin som smakar illa? Hur är det med den motsägelsefulla situationen som uppstår när en förälder tillrättavisar ett barn?

Obehagliga saker kan tjäna goda syften för att:

Förfina vår tro. 1 Petrus 1:6–7

Hjälpa oss att dö bort från synden. 1 Petrus 4:1

Pröva vår tro och utveckla uthållighet. Jakob 1:2–4

Användas inte för vår egen skull, utan för andras. Kolosserbrevet 1:24

Vara ett tecken som hjälper icke-troende. Filipperbrevet 1:28

Det hör helt enkelt till att vara kristen. 2 Timoteusbrevet 3:12; Filipperbrevet 1:29

Ibland kan vi inte se någon annan anledning än att vår uthållighet förhärligar Gud. Se Job 1:8–12; 2:2–6.

2. ”Allt som inte är bra för mig.” Om så är fallet, hur är det då med de saker som ett barn anser inte vara bra för sig själv, till exempel grönsaker? Hur är det med brottslingen som fängslas för samhällets bästa, inte för sitt eget bästa?

Även med denna synvinkel finns det ett perspektivproblem. I 1 Korintierbrevet 15:12–19 säger Paulus att det han lider för och predikar om är meningslöst, och att vi skulle vara de mest beklagansvärda av människor om Kristus inte verkligen hade uppstått från de döda. Paulus insåg tydligt att det som var bäst för både hans åhörare och honom själv skulle se helt annorlunda ut om Jesus inte hade uppstått. I Matteus 10:39 och Markus 8:35 sade Jesus: ”Den som finner sitt liv skall förlora det, och den som förlorar sitt liv för min skull skall finna det.” Med andra ord: den som är villig att förlora sitt jordiska liv kommer att finna äkta liv i evigheten, och den som endast lever för detta liv kommer att ha förlorat för all evighet. Vad som är bäst för en människas liv beror alltså på om man uteslutande fokuserar på det kortsiktiga jordiska livet eller på det långsiktiga eviga livet.

3. ”Allt som inte medför det största goda för samhället.” I Johannes 11:49–52 sade översteprästen Kaifas om komplotten att döda Jesus: ”… det är bättre för er att en enda man dör för folket än att hela nationen går under.” På ett märkligt, oavsiktligt sätt hade han helt rätt. Det gjorde dock inte korsfästelsen av Jesus till något gott. Judas förräderi mot Jesus var en nödvändig del av Kristi död, som ledde till vår frälsning. Betyder det att Judas borde vara vår hjälte för att han var god? Självklart inte. I Apostlagärningarna 2:23 står det att Jesus överlämnades enligt Guds förutbestämda plan och förutvetenhet. Ändå står det i Markus 14:21 att det hade varit bättre för Judas om han aldrig hade fötts. Judas brott var avskyvärt, men Gud använde Judas onda val för att åstadkomma det största goda.

Fråga: Varför låter Gud människor synda, enligt Hab 1:13?

S: Gud besvarar denna fråga i två delar, med en bild av framtiden.

1. Habackuk 1:5–11 visar att deras lycka är kortvarig, ty ett ännu mer hänsynslöst folk kommer snart att erövra dem. Guds tolerans av synden på jorden är endast tillfällig. Om vi bara kunde ta Psalm 39:4–5 till hjärtat och fråga oss hur långt det jordiska livet kommer att kännas om miljoner år, skulle detta svar vara så tydligt för oss.

2. Habackuk 2:1–3:16 målar upp en bild med ord. Den första delen av svaret, Habackuk 2:2–20, beskriver i detalj förtryckarnas synder och deras öde i detta liv. Passande nog skriver Habackuk att de utvidgar sin aptit som dödsriket i Habackuk 2:5. Inte bara kommer de att gå under, utan när de förgäves utmattar sig för att underhålla elden i Habackuk 2:13, kommer deras förhoppningar och ansträngningar att leda till ingenting.

Den andra delen av svaret, i Habackuk 3:1–16, riktar fokus mot ”en bestämd tid” i Habackuk 2:3, ändens tid och den sista domen. Många ogudaktiga verkar leva ett gott liv under hela sin tid på jorden, och livet framstår inte som rättvist för oss om vi endast fokuserar på detta liv.

I Psalm 73 bad Asaf till Gud om sina egna bittra känslor gentemot de våldsamma och rika. När Asaf väl kom in i helgedomen i Psalm 73:17 såg han tydligt samma svar som Habackuk såg. Det är en säkerhet att Gud kommer att straffa deras synd hårt, men det är upp till Gud att straffa deras synder vid den tidpunkt Han väljer. Som 1 Timoteusbrevet 5:24–25 antyder kommer vissa konsekvenser av synden tidigare, medan andra dröjer till domedagen.

När Corrie ten Boom befann sig i ett nazistiskt koncentrationsläger frågade en judisk före detta violinist, vars fingrar var förvridna av nazisternas tortyr, hur Corries Gud kunde låta detta hända. Kvinnan var inte på humör för en teologisk diskussion. Corrie svarade att hon inte visste. Men hon visste att hennes Frälsare kom till jorden, och att även Han torterades orättvist, och att Han har upplevt det hon upplevde, och att Han förstår hennes smärta. Amen!

Fråga: Hur liknas människor vid fiskar i havet i Hab 1:14?

S: Habackuk säger att det verkar som om människor är som fiskar och kräldjur. De styrs inte, och de har inget annat syfte än att fångas och förtäras av andra. Det är vad babylonierna gör mot folken omkring sig, och skriften står på väggen; Judas tur kommer att komma. I vers 17 jämför Habackuk en fiskare som tömmer sitt nät med babylonierna som utplånar nationer utan barmhärtighet.

F: I Hab 1:16, hur offrade babylonierna till sitt nät, och hur gör människor det idag?

S: Babylonierna hade olika avgudar, men deras nationalgud var Marduk, som senare bara kallades ”Herren” eller Bel. Enligt Encyclopedia Britannica var hans ”stjärna” Jupiter, och han höll i ett spira, en båge, ett spjut, ett nät eller en blixt.

Precis som andra folk bad babylonierna till sin gud om seger. Men det var inte den personliga vädjan till Marduk som spelade någon roll, utan segern. Så om babylonierna bildligt talat fångade andra nationer i sitt nät, offrade de i själva verket till det som gav dem segern. Ett offer kan innebära att ge till det man är hängiven åt, och det kan också innebära att ge upp något som kostar en något. Båda fallen stämmer här. De var mycket patriotiska, hängivna sitt imperium, och de offrade sin moral och all oskuld för att uppnå sina mål.

Ingen dyrkar Marduk idag. Men många människor dyrkar i praktiken det de ser som sitt medel till framgång, vare sig det är deras karriär, pengar, politisk makt eller andra saker.

Fråga: Hur ska vi, enligt Hab 2:1, hantera det när vi plågas av frågor som vi har ställt till Gud men som Han ännu inte har besvarat?

S: Habackuk ”vaktade”. Det hebreiska ordet kan betyda både handlingen att vaka och att befinna sig på en plats där man vaktar. På samma sätt bör vi vara ”förväntansfullt tålmodiga” i väntan på ett svar. Habackuk höll fast vid livbojen som utgjordes av Guds karaktär mitt i den kaotiska stormen.

F: Vad betyder det i Hab 2:4, Rom 1:17 och Heb 10:38 att den rättfärdige skall leva av tro?

S: ”Genom tro” skiljer sig från att lita på vad man förtjänar, sin egen rättfärdighet, sin kunskap eller sig själv. ”Genom tro” innebär ett objekt: tro på Gud. De rättfärdiga, både i Gamla och Nya testamentet, lever genom att lita på och förlita sig på Gud.

Fråga: I Hab 2:5, vad är sambandet mellan stolthet och alkohol?

S: Detta svar följer den masoretiska hebreiska texten, där det här står ”vin”; BSB följer Döda havsrullarna och lyder ”rikedom förråder honom verkligen”. Denna vers säger inte att stolta människor är mer eller mindre benägna att dricka. Snarare

1. Som den första delen av versen visar, blir tungan mindre återhållsam när en person dricker alkohol, och andra kan tydligare höra vad som finns i den personens hjärta.

2. Som den sista delen av versen visar fungerar stolthet på ungefär samma sätt som en drog, och att skaffa sig saker som näring för stoltheten är berusande. Precis som en drog kan stolthet få människor att göra mycket dåraktiga saker.

Människor som är berusade av alkohol har ibland en överdriven uppfattning om sina förmågor eller sin betydelse, eller om de oförrätter som de har utsatts för. De är långsamma att berätta när de har blivit sårade. Detsamma gäller människor som är slavar under ambition eller maktbegär.

Fråga: Vad är en sammanfattning av de onda gärningar som människorna begick här i Hab 2:6–19?

S: Det finns fyra huvudpunkter.

1. De byggde upp sin rikedom genom utpressning, brott och blodsutgjutelse (Habackuk 2:6, 9, 12).

2. De fann nöje i att vanära andra (Habackuk 2:15).

3. Våld (Habackuk 2:17).

4. De förlitade sig på avgudar och sina egna skapelser (Habackuk 2:18–19).

F: I Hab 2:6–19, hur ser mönstret i denna dikt ut?

S: Varje avsnitt i huvudtexten består av tre delar:

1. Det onda som folket gjorde (Habackuk 2:6, 9, 12, 15)

2. Diagnos (Habackuk 2:7, 10, 13, 16)

3. Domen (Habackuk 2:8, 11, 14, 16–17)

Verserna 18–20 går rakt på sak:

1. På ett materiellt plan förlitade sig folket på avgudar som förkunnade lögner.

2. På ett mer allmänt plan förlitade de sig på sina egna skapelser och livlösa ting.

3. De sökte vägledning och andra saker att förlita sig på, istället för att vara tysta inför Herren.

Fråga: Vad var egentligen de fem ve-utropen i Hab 2:6–19?

S: I samtliga fall handlade det om en oändlig begär.

2:6–8 Plundring från erövringar

2:9–11 Begär efter ditt hus

2:12–14 Utvidgning genom våld

2:15–17 Förnedring av grannar

2:18–19 Begär efter andra gudar

Fråga: Vad har de tre första (av fem) ve-utropen i Hab 2:6, 9, 12 gemensamt?

S: Den som plundrar kommer själv att bli plundrad. I varje fall begick de ogudaktiga människorna onda gärningar för att samla rikedomar eller skydda sig själva. Men i själva verket kommer det de samlat ihop att vända sig mot dem och skada dem istället.

Fråga: Vem är fordringsägarna här i Hab 2:7?

S: Detta är en eufemism för alla de offer som de ”lånade” rikedomar från. Så småningom skulle de folk som babylonierna kämpade mot resa sig tillsammans mot dem.

F: Varför lät Gud ett så grymt folk lyckas i Hab 2:8?

S: I Hesekiel 7:24 står det att babylonierna hörde till de värsta av hedningarna. Att babylonierna fick ”lyckas” var inte nödvändigtvis något gott för dem. Man skulle faktiskt kunna säga att babylonierna upphöjdes för att bli dömda. Till skillnad från dem nådde arameerna, araberna, sabéerna och andra aldrig samma framgång som babylonierna, och de drabbades aldrig av samma förstörelse som babylonierna.

Fråga: Varför straffar Gud i Hab 2:8 kaldeerna för att de var redskap för Hans vilja och [påstås] gjorde vad Han bad dem att göra?

S: Gud beordrade aldrig kaldeerna att invadera Juda, och de erövrade inte landet på grund av en önskan att lyda Guds befallningar. Istället använde Gud, enligt vad som kallas läran om samverkan, deras onda önskan att erövra för sin goda plan. I Romarbrevet 8:28 står det att Gud kan låta allt samverka till det bästa för dem som älskar Honom. I Efesierbrevet 1:11 och Ordspråksboken 16:4 står det att Gud använder allt som en del av Sin plan.

F: Hur ropade stenarna och träet i Hab 2:11?

S: Habackuk 2 riktar sig visserligen allmänt till alla som gör ont, men talar främst mot babylonierna. Även om stenarna och träet ropade som en poetisk metafor, talade de bokstavligen till babylonierna i Daniel 5:5–6. Natten innan mederna och perserna och deras allierade plundrade Babylon höll kung Belsassar en stor bankett, där han använde de guld- och silverbägare som tagits från templet i Jerusalem. Fingrarna på en människohand uppenbarade sig och skrev orden ”Mene, Mene, Tekel, Parsin” på väggen. Daniel tolkade dessa ord, vilket du själv kan läsa om i Daniel 5:25–28.

Fråga: Skiljer sig kunskapen om Herrens härlighet i Hab 2:14 från kunskapen om Herren i Jes 11:9?

S: Ja. Jesaja 11:9 hänvisar till en framtida tid under tusenårsriket då hela jorden kommer att känna Herren. Uttrycket i Habackuk är kanske hämtat från Jesaja 11:9. Skillnaden mellan de två är att Jesaja fokuserade på Guds rikes väsen, medan Habackuk ställde frågor och fick svar om upprättandet av Guds rike. Som en sidokommentar hänvisar Psalm 72:19, 4 Mosebok 14:21 och Jesaja 6:3 till att Herrens härlighet fyller jorden.

I boken *1001 Bible Questions Answered*, s. 300, påpekas att även om allt fler människor får höra om Herren, så måste vi vänta till tusenårsriket för att verkligen förstå Herrens härlighet. Många ställen i Nya testamentet uppmanar oss att be och längta efter Kristi återkomst, och hans kommande rike bör vara så viktigt i våra böner idag att Jesus i Fader vår lärde alla sina lärjungar att säga: ”Låt ditt rike komma…”

Fråga: Vad är egentligen avgudadyrkan i Hab 2:19?

S: Det finns olika former av avgudadyrkan, men gemensamt för dem alla är att man tror på, förlitar sig på eller hängiver sig åt något eller någon i stället för Gud.

Tro: När du vill ha mer råd om livet, vart brukar du då vända dig? Om den senaste psykologiboken som är på modet står i strid med vad Bibeln säger, vad tror du då mest på?

Förtroende: När du känner dig orolig för din framtid, vänder du dig då till Bibeln och ber, eller tittar du på horoskop och spåkvinnor?

Kärlek och hängivenhet: När du har ledig tid, vart riktas då dina tankar? Riktas de mot att tillbe och dyrka Gud?

Även om pengar, romantik och andra saker kan bli implicita moderna avgudar för människor, är det mycket värre att uttryckligen tillbe en annan gud.

Fråga: I Hab 2:20 står det att hela jorden ska vara tyst inför Gud – varför sjunger då kristna till Honom?

S: Detta avser en tid i framtiden. Det kan vara samma sak som den korta tystnaden som nämns i Uppenbarelseboken 8:1. Det finns fem olika hebreiska ord för tystnad. Det ord som används här betyder också ”tystna”.

F: Finns det i Hab 3 några belägg för uppfattningen att detta skrevs av en senare författare än de två första kapitlen?

S: Inget, förutom att en kommentar till Habackuk bland Döda havsrullarna endast innehåller kapitel 1 och 2. Det är dock en kraftigt skadad kopia, så det är förståeligt att en del saknas. Alla kända kopior av Habackuk har det tredje kapitlet. Vissa kanske har dragit denna slutsats eftersom Habackuk i de två första kapitlen nästan drunknar andligt, medan han i det tredje kapitlet lär sig att glädja sig trots omständigheterna och den osäkra framtiden. Men det verkar som om den skarpa kontrasten är avsiktlig. De två första kapitlen låter nästan som en begravningssång. Men som H.A. Ironside skriver i *The Minor Prophets* (s. 202): ”Ack, att så många av våra hjärtan så ofta är ur stämning! Endast genom ständig självprövning och att noggrant vandra i Anden skall vi hållas i ett tillstånd som gör att vi kan bidra till sötman i den store sångledarens stora orkester!”

Fråga: Vad är en shigionoth i Hab 3:1?

S: Det är antingen ett musikinstrument eller möjligen en musikstil. Vi har idag inga ytterligare detaljer om instrumentet. Det verkar vara pluralformen av Shiggaion, som nämns i Psalm 7. Det kan betyda en sång med en vild rytm eller en vandrande melodi. Shigionoth kan också betyda att samma ord i sången sjöngs flera gånger, till en annan melodi varje gång. Det skulle vara ungefär som vårt liv, då vi som troende prisar Gud på samma sätt i olika situationer i livet.

F: Hur hänger vrede och barmhärtighet ihop i Hab 3:2?

S: Även om de verkar vara motsatser kan man inte fullt ut förstå Guds barmhärtighet utan att känna till Guds vrede. Man måste förstå att Gud är så helig att synden förintas i hans närvaro. Gud är vred på synden, men hans vrede grumlar inte hans omdöme. Även när han ser en fördärvad och syndig mänsklighet är hans stora kärlek till oss fortfarande överväldigande. Gud gläder sig åt att visa barmhärtighet, ty Gud önskar att ingen ska gå förlorad, enligt Hesekiel 18:23,32 och 2 Petrus 3:9.

Fråga: Hur kunde den allestädes närvarande Guden i Hab 3:3 komma från Teman?

S: Även om Gud är överallt kan Gud ändå ha en lokaliserad närvaro. Jesus befann sig ju på en plats vid en viss tidpunkt. Gud uppenbarade sig också för Mose i en brinnande buske, som befann sig på en plats. Att Gud kommer från Teman syftar troligen på en del av Kristi återkomst.

F: Var ligger Teman i Hab 3:3?

S: I Edom, precis på andra sidan Döda havet och lite söder om Juda. I Hesekiel 25:13, Amos 1:12 och Obadja 8–9 nämns Teman som en del av Edom. I Jeremia 49:7,20 används Teman poetiskt som en synonym för Edom. Teman namngavs efter en hövding i Edom och en sonson till Esau vid namn Teman (1 Mosebok 36:11, 15, 42 och 1 Krönikeboken 1:36, 53). Elifas i Job var en temanit, och 1 Krönikeboken 1:45 nämner också temaniterna. Se även nästa fråga.

Fråga: Kan Hab 3:3 vara en profetia om Muhammed, som vissa muslimer hävdar?

S: Endast ghulat-muslimer skulle kunna tro det, eftersom denna vers talar om ”Gud”, inte om ”Muhammed”. Vissa ghulat-muslimska sekter tror faktiskt att Muhammed är Gud, även om detta är kätteri i sunnimuslimernas öron. Men om några sunnimuslimer själva verkligen tog denna fråga på allvar, skulle de också vara tvungna att tro att Muhammed är Gud, eftersom ”Gud kom från Teman”.

Andra skäl till att detta inte kan syfta på Mohammed är att ”Hans lov” inte syftar på Mohammed, eftersom lovet är till Gud, och att berget Paran är där israeliterna slog läger, långt från Mecka.

Slutligen verkar vissa muslimer vara angelägna om att hitta mer sammanhang mellan Mohammed och Bibeln, precis som det finns ett sammanhang mellan Jesus och den utlovade Messias i Gamla testamentet. Vissa muslimer letar dock efter det på de mest osannolika ställena, Habackuk 3:3, eftersom de inte kan hitta något verkligt sammanhang någon annanstans.

F: Är berget Paran i Hab 3:3 och 5 Mos 1:1 verkligen Mecka, som vissa muslimer hävdar?

S: Nej, för Paran låg rakt öster om Sinaihalvön. Ismael bodde ursprungligen i Parans öken enligt 1 Mosebok 21:21, men hans ättlingar befann sig uppenbarligen inte längre där när israeliterna kom. I 5 Mosebok 1:1–2 står det att israeliterna slog läger på slätten nära Paran. Det var en elva dagars resa för dem från berget Horeb. De tillbringade mycket tid i Paran, vilket framgår av 4 Mosebok 10:12; 12:16; 13:3 och 5 Mosebok 33:2. 4 Mosebok 13:26 visar att Kades, som ligger längst söderut i Israel, ligger i Parans öken. David begav sig till Paran i 1 Samuelsboken 25:1. Hadad, edomiten, flydde från Edom till Egypten via Paran i 1 Kungaboken 11:18.

Sammanfattningsvis låg Paran elva dagars väg från berget Horeb, Kades låg i Paran, och Paran var den plats där israeliterna slog läger och sände ut spioner till Kanaan.

Fråga: Vilken tidsperiod handlar det om i Hab 3:3–15?

S: De flesta tolkar detta som en hänvisning till Kristi triumferande återkomst i Uppenbarelseboken 19:11–21 eller möjligen Uppenbarelseboken 20:7–9.

Fråga: Vad kommer ut ur Guds hand i Hab 3:4?

S: Moderna översättningar som BSB säger: ”strålar blixtrade från hans hand.” 2 Mosebok 34:29–30, 35 nämner också strålar som kom från Mose efter att han talat med Gud. Dessa strålar påminner om himlen strax före gryningen.

F: Hur kan ”plåga” föregå kärlekens Gud i Hab 3:5?

S: Gud har både vrede och kärlek. Med ”plåga” avses här en dödlig sjukdom eller pest. Det kan vara sjukdom, som det står i 5 Mosebok 32:24, eller det kan vara ”plågor” som i Egyptens plågor i 2 Mosebok 7–11.

F: I Hab 3:6, hur kan kullar eller berg vara eviga?

S: Det hebreiska ordet ’ad kan betyda uråldrig eller gammal, liksom evig.

Fråga: Varför hänvisar Habackuk till floder i Hab 3:8?

S: Det hebreiska är oklart, men betydelsen kan vara havsströmmar och inte sötvattensfloder. Gud är inte arg på naturen, utan använde naturen för att visa sin makt. Gud visade sin makt mot Nilen i 2 Mosebok 7:20–21; Röda havet i 2 Mosebok 14:15–28; 15:8–10; Psalm 78:13; och Jordanfloden i Josua 3:14–17.

Fråga: Vem är den Smorde i Hab 3:13?

S: Det är Messias. Även om det grammatiskt sett är singular, så besvarar inte det i sig frågan, eftersom ett ord i singular kan syfta på en grupp. I Gamla testamentet användes dock aldrig termen ”den Smorde” om Israels folk.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 7, s. 530–531, går man närmare in på detta. ”…och till hans ’smorde’ (masiah, ’Messias’). Den underliggande roten (msh) avser nästan alltid en enskild person; endast i ett tveksamt fall kan den hänvisa till folket som helhet (Ps 28:8–9). Oftast betecknar den en kung (t.ex. 1 Sam 2:10; 2 Sam 23:1; Ps 18:50; 89:38,51); men den kan också avse andra personer som utsetts till ledarskap, såsom översteprästen (t.ex. 2 Mos 40:13, 15; 3 Mos 4:3; 6:22) och patriarkerna (1 Krön 16:22; Ps 105:15). I det aktuella sammanhanget i 2 Mosebok tycks det syfta på Mose, som liksom kung David förenade de messianska funktionerna som herde (t.ex. 4 Mos 27:17; Ps 77:20), profet (t.ex. 5 Mos 18:15; 34:10), Guds tjänare (t.ex. 2 Mos 14:31; 4 Mos 12:7–8) och präst (2 Mos 6:16–26; 3 Mos 8).”

Fråga: Hur kunde Habackuk i Hab 3:16–19 glädja sig, när han visste att denna stora förstörelse skulle inträffa?

S: Han kunde glädja sig precis som de i himlen gläder sig över Babylons undergång i Uppenbarelseboken 19:1–8. Habackuk fann ingen glädje i själva förstörelsen, men kunde glädja sig över dessa sista tecken på Guds rike, liksom över att ondskans makt på jorden skulle brytas.

Fråga: I Hab 3:17–19, vilken sorts förtröstan kan de troende ha här?

S: Vi har inte förtröstan på att katastrofer och förstörelse inte kommer att inträffa, eller att vi personligen inte kommer att uppleva svåra tider, eller att vi inte kommer att drabbas av en nations svåra tider. Kristna är inte undantagna från krig, våld, sjukdom eller en till synes meningslös för tidig död. Vi har inte förtröstan på att vi alltid kommer att ha välstånd och god hälsa, eller att vi inte kommer att drabbas av olyckor eller förlora familjemedlemmar eller vänner. Så naturligtvis har vi inte någon förvissning om att vi inte kommer att behöva tålamod, uthållighet eller förmågan att stå emot prövningar, precis som Job.

Men trots allt detta har vi ändå två slags förtröstan. I slutändan har vi förtröstan på att vi till sist för evigt ska leva i glädje i himlen. Just nu, trots att vi behöver stå emot lidandet, har vi förtröstan på att Gud kommer att vara nära oss, trösta oss och förstå vår smärta, precis som Jesus själv tog på sig smärtan för våra synder på korset. Därför kan vi ha förtröstan på morgondagen; inte för att vi vet vad den kommer att föra med sig, utan för att vi vet att Gud kommer att vara där i vår morgondag, för evigt.

Se New International Bible Commentary, s. 949–950, för mer information. Där nämns psalmen ”Sometimes a Light Surprises” av William Cowper. Cowper kämpade med depression, gjorde några självmordsförsök och tillbringade en tid på ett mentalsjukhus. Här är de två första stroferna av det han skrev efter att ha tagit sig igenom dessa situationer.

1. Ibland överraskar ett ljus
den kristne medan han sjunger;
Det är Herren som stiger upp
Med helande i sina vingar:
När trösten avtar,
skänker Han själen åter
En tid av klart sken,
För att glädja den efter regnet.

2. I helig kontemplation
Följer vi då med glädje
Temat om Guds frälsning,
Och finner det ständigt nytt;
Befriade från nuvarande sorg,
kan vi glatt säga:
Låt den okända morgondagen
föra med sig vad den må.

http://hymnbook.igracemusic.com/hymns/sometimes-a-light-surprises

Fråga: I Hab 3:19 skulle jag vilja veta, ur ett vetenskapligt perspektiv, vilket specifikt djur författaren talar om. Jag vet att det kan vara en dovhjort, en rådjur eller en kronhjort, men det verkar nästan mer troligt att författaren talade om en stenbock eller en palestinsk bergsget. Finns det några ledtrådar till vad det egentligen kan vara?

S: Vi kan inte peka ut en viss art. BSB säger ”hjort”. Den grekiska Septuaginta säger ”mina fötter” och nämner inget djur. Det kan vara en hjort, en gasell eller vilket snabbt springande djur som helst.

Eftersom detta ord inte används någon annanstans i ett sammanhang där vi kan skilja på att det är det ena och inte det andra, råder osäkerhet om vad det är. En stenbock, som lever vilt på Arabiska halvön, är definitivt en möjlighet. En annan möjlighet är att det inte är en specifik art, utan ett hjortliknande djur i allmänhet.

Det är säkert inte meningen att vi genom denna liknelse ska lära oss något specifikt om hjortfötter, jämfört med gasellfötter eller stenbocksfötter, utan snarare att dessa djur kan springa orädda och säkert på höga, majestätiska platser dit andra inte kan ta sig.

F: Var citeras Habackuk i Nya testamentet?

S: Habackuk 1:5 citeras i Apostlagärningarna 13:40–41. Habackuk 2:4 citeras i Romarbrevet 1:17; Galaterbrevet 3:11; Hebreerbrevet 10:37–38. Det finns likheter med Habackuk 3:17–18 i Filipperbrevet 4, även om det inte är ett citat.

F: Vilka är några av de äldsta manuskripten från Habakuk som fortfarande finns kvar idag?

S: Döda havsrullarna (ca 1 e.Kr.) 4Q238 och möjligen 4Q82 (=4QXIIg)

4Q82 (=4QXIIg) Hab 2:4?; Hab 3:3–5

4Q238 innehåller Habackuk 3.

En kommentar till Habackuk från Döda havsrullarna, från det första århundradet f.Kr., kallas 1QpHab. Den hittades i grottan ”Ain Fashka”. Det är en ganska svårt skadad kommentar som innehåller hela Habackuk 1:2 till och med slutet av kapitel 2. Kapitel 3 är uppenbarligen förlorat. Författaren försökte koppla alla Habakuks profetior till sin egen tid. Den har 160 avvikelser från den masoretiska texten, varav de flesta är mindre avvikelser i grammatik, stavning eller arameiska uttryck.

Den grekiska rullen från Nahal Hever med de mindre profeterna (8 Hev XIIgr) innehåller Habackuk 1:5–11; 1:14–2:8; 2:13–20; 3:9–15. Den gömdes under Bar Kokhba-upproret mot Rom. Den skrevs mellan 50 f.Kr. och 50 e.Kr. Den är en revidering av Septuaginta, gjord i Judeen, och nästan identisk med den masoretiska texten.

Wadi Murabb’at-rullen med de mindre profeterna (Mur 88) är från ca 132 e.Kr. Den innehåller Habackuk 1:3–13,15; 2:2–3,5–11,18–3:19. Wadi Murabb’at innehåller också några skrifter av Bar Kokhba själv från 132 e.Kr.

Sammantaget finns följande verser ur Habackuk bevarade i Döda havsrullarna, Nahal Hever och Wadi Murabb’at: 1:3–17; 2:1–11, 13–20; 3:1–19. Med andra ord åtminstone en del av varje vers utom 1:1–2 och 2:12.

Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Gamla testamentet, inklusive Habackuk. Två av dessa är Vaticanus (325–350 e.Kr.) och Alexandrinus (ca 450 e.Kr.), där de tolv mindre profeternas böcker placerades före Jesaja. Habackuk är fullständig i både Vaticanus och Alexandrinus.

Även Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller hela Habackuks bok. Den börjar på samma sida som Nahum slutar. Den slutar på samma sida som Zefanja börjar.

Den grekiska Barberini-versionen av Habackuk 3 finns i sex handskrifter från 800- till 1300-talet. Det är en parafras som mest liknar de koptiska versionerna.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till Habackuk?

S: Författare från tiden före konciliet i Nicea som hänvisade till eller anspelade på verser i Habackuk är:

Klemens av Rom (96–98 e.Kr.)

Melito/Meleto av Sardis (170–177/180 e.Kr.)

Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) (underförstått) nämner ”Gamla testamentet” och räknar upp böckerna. Han räknar inte upp de tolv mindre profeterna var för sig, utan kallar dem ”De tolv”. Fragment 4 från Book of Extracts, vol. 8, s. 759

Teofilus av Antiochia (168–181/188 e.Kr.)

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar i *Mot kätterierna*, s. 442, Habackuk 3:2 som skriven av Habackuk.

Klemens av Alexandria (193–205 e.Kr.) ”Jeremia och Ambacum [Habackuk] profeterade fortfarande under Zedekias tid. Under det femte året av hans regeringstid profeterade Hesekiel i Babylon; efter honom Nahum, sedan Daniel. Efter honom profeterade återigen Haggai och Sakarja under Darius den förstes tid i två år; och sedan ängeln bland de tolv.” *Stromata*, bok 1, kap. 21, s. 328

Tertullianus (198–220 e.Kr.)

Origenes (225–254 e.Kr.)

Novatian (250/254–256/7 e.Kr.)

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar Habackuk 2:4 som hämtat från ”Habackuk” i Avhandling 12, tredje boken 42.

Efter Nicea (325 e.Kr.):

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) (Underförstått eftersom han nämner de tolv profeterna) ”Det finns alltså i Gamla testamentet tjugotvå böcker till antalet; … sedan profeterna, där de tolv räknas som en bok….” Athanasius påskbrev 39, kap. 4, s. 552.

Efraem den syriske (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378 e.Kr.) hänvisade till Habackuk.

Cyril av Jerusalem (ca 349–385 e.Kr.)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.)

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han behandlar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habakuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner Obadja, Nahum och Habackuk i *Guds stad*, bok 17, kap. 31, s. 377

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Semi-pelagianen Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (423–458 e.Kr.)

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i Habackuks bok?

S: Habackuks bok har 56 verser och cirka 638 ord på hebreiska. Den grekiska Septuaginta-översättningen av Habackuks bok har cirka 1 082 ord på grekiska. Septuaginta-översättningen av Habackuk är inte av lika hög kvalitet som Septuaginta-översättningen av Toran. Här är några av översättningsskillnaderna. Den första frasen är den hebreiska, och den andra är den grekiska.

Hab 1:3 ”visa mig ondskan och du ser på möda” jämfört med ”visa mig bekymmer och sorg att se på”

Hab 1:4 ”Rättvisan går inte ständigt fram.” jämfört med ”Domen går inte fram på ett verkningsfullt sätt”

Hab 1:5 ”Se/skåda bland folken och se/skåda” (masoretisk text) jämfört med ”Se/skåda, ni förrädare/föraktare, och se/skåda” (1QpHab, Septuaginta, syriska, Apg 13:41) (skillnad på en bokstav, ”o” istället för ”d”)

Hab 1:8 ”kväll” (masoretisk) jämfört med ”Arabien” (Septuaginta, Teodor av Mopsuestias kommentar till Habackuk kap. 1 s. 270)

Hab 1:8 ”de kommer alla med avsikt att utöva våld” (masoretisk text) jämfört med ”de är alla inställda på våld” (Septuaginta, 1QpHab)

Hab 1:17 ”dragnät” (masoretisk text) jämfört med ”svärd” (1QpHab, den palestinska versionen av Septuaginta) – skillnad på en bokstav. I boken The Dead Sea Scrolls & Modern Translations of the Old Testament, s. 136, sägs att ”dra sitt svärd ur skidan” passar bättre än ”tömma sitt nät”, och många forskare är överens om att svärd var det ursprungliga ordet.

Hab 1:17 ”?” (masoretisk text, Talmud, den palestinska versionen av Septuaginta) jämfört med [inget frågetecken] (1QpHab, Septuaginta, syriska)

Hab 1:17 ”och främja” (masoretisk text, Septuaginta, Vulgata) jämfört med ”främja” (1QpHab, Talmud, syriska) (”och” gör att meningen flyter bättre här)

Hab 2:1 ”vid posten” (masoretisk) jämfört med ”vid min post” (1QpHab) – en bokstavsskillnad.

Hab 2:1 ”Han [Herren] skall säga” (masoretisk) jämfört med ”han skall svara” (syrisk)

Hab 2:5 ”vin är förrädiskt” (hayyayin i den masoretiska texten, Targum, Vulgata) jämfört med ”rikedom (hwn) eller trotsig/inbilsk (hawwan)” (1QpHab)

Hab 2:11 ”gips” (masoretisk text) jämfört med ”skalbagge” (Septuaginta, Teodor av Mopsuestias kommentar till Habackuk kap. 2, s. 277–278) jämfört med ”pinne” (syriska)

Hab 2:15 ”deras nakenhet” (masoretisk text) jämfört med ”deras fastställda högtider” (1QpHab)

Hab 2:15–17 andra maskulina singularsuffixet (Masoretisk text) jämfört med tredje maskulina singularpronominalformen (1QpHab, Symmachus, Vulgata, bekräftat av Aquila, Theodotion och Quinta) jämfört med inget suffix (Septuaginta, syriska, Targum). Se The Expositor’s Bible Commentary vol. 3, s. 519 för mer information.

Hab 2:16 ”blir blottad/omskuren” (masoretisk text) jämfört med ”vacklar/snubblar” (Döda havsrullarna, Septuaginta, Pesher, Aquila (126 e.Kr.)) jämfört med ”somnar djupt” (syriska, Vulgata). På hebreiska är skillnaden [he’arel] jämfört med [hera’el], en omplacering av två konsonanter. I en Pesher-kommentar från Döda havet nämns dock berusning.

Hab 3:1 ”om de vilsefarande”, i Shigionoth [troligen ett musikaliskt begrepp] jämfört med ”och en sång” i Septuaginta.

”Hans fötter skall gå fram på slätterna” (gammalt latin/italiskt, Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 20, s. 450) jämfört med utelämnat (masoretisk text och Septuaginta)

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts, liksom Ante-Nicene Fathers vol. 1.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från The Holy Bible, Berean Standard Bible (BSB), som har överlåtits till allmänheten: https://berean.bible