< Bibelfråga från Filemon
Fråga: Vilket värde har den korta boken Filemon i Bibeln?
S: Eftersom detta är ett brev från aposteln Paulus och accepterades som Skrift av den tidiga kyrkan, bör vi värdesätta Filemonbrevet som Guds ord, även om vi (hypotetiskt sett) inte kunde se något värde alls i det.
Ändå kan vi se ett stort värde i denna korta bok. Medan många andra böcker behandlar läran och praktiken, ger Filemon oss ett bra exempel på ett sätt att förhålla sig till medkristna i känsliga frågor.
Paulus säger att denna slav, som tidigare hade varit värdelös för Filemon, sedan dess hade blivit till nytta både för Filemon och för Paulus. Den avgörande faktorn bakom denna förändring från värdelöshet till nytta var den andliga förvandling som hade skett när Onesimus tog emot Kristus som Frälsare.
Filemonbrevet visar också att även om Gud tolererade slaveri på den tiden, så var det inte Hans fullkomliga vilja.
Slutligen kan Filemon kallas förlåtelsens bok. Filemon led ekonomisk förlust genom att befria Onesimus, och Onesimus blev inte delvis eller villkorligt förlåten, utan fullständigt förlåten. Paulus uppmanade Filemon att förlåta, men beordrade det inte, eftersom förlåtelse måste vara frivillig.
F: Vad är en översikt över Filemonbrevet?
S: Här är ett sätt att se på Filemonbrevet
Filemon 1–3 Hälsningar från Paulus
Filemon 4–7 Tack och bön för Filemon
Filemon 8–17 Vädjan för den bortruna slaven
Filemon 18–22 Paulus förhållande till Onesimus
Filemon 23–25 Avslutande hälsningar och välsignelse
Fråga: Vad är det som är så ovanligt med Paulus hälsning i Filemonbrevet 1?
S: I sina andra brev nämner Paulus vanligtvis sin auktoritet, som apostel, Kristi tjänare osv., men Paulus säger inget av detta i detta personliga, men offentliga brev till Filemon. Istället säger Paulus helt enkelt att han är en fånge. Paulus vet hur det är att ha någon över sig.
Men vems fånge är Paulus? Han fängslades på grund av anklagelserna från de judiska ledarna. Han fördes till Rom av romerska soldater och sattes i ett romerskt fängelse. Men Paulus ser inte på det på det sättet. Paulus säger istället att han är en fånge hos Kristus Jesus. Den som är ansvarig för att fängsla honom och befria honom (eller inte) är Kristus Jesus, och Jesus ville medvetet att Paulus skulle lida som fånge för att vittna för andra. Och Paulus har inget emot det.
Fråga: Hur tog Herren Paulus till fånga i Filemon 1 och 2 Timoteus 1:8?
S: Paulus fängslades inte av Jesus; Paulus fängslades på grund av Jesus, vilket 2 Timoteus1:12 visar. De romare som bevakade honom såg säkert inte på det sättet. Men Paulus hade ett val. Eftersom den Helige Ande varnade honom för fängelsestraffet genom profeten Agabus, kunde Paulus ha flytt, men Paulus valde medvetet denna väg, som han visste skulle leda till fängelse.
F: Vad är det som är ovanligt med namnet Apphia i Filemon 2?
S: I den joniska grekiska kulturen i detta område är Apphia ett utpräglat icke-grekiskt namn, skrivet i frygiska inskriptioner.
Fråga: Varför vänder sig Paulus till Filemon på detta sätt i Filemonbrevet 4–5?
S: Paulus berömmer Filemon, inte för hans kärlek till de heliga (de som tror på Kristus), utan snarare för hans kärlek till alla de heliga, vilket Filemon kommer att upptäcka, och som nu även inkluderar Onesimus.
Filemon hade rykte om sig att vara en kärleksfull och gudfruktig man, och Paulus påminner honom först om detta och berömmer honom för det, innan han ber honom att leva upp till sitt rykte och göra Paulus en tjänst.
Fråga: Varför kallade Paulus i Filemonbrevet 10, 2 Timoteusbrevet 1:2, Titusbrevet 1:4 och 1 Korintierbrevet 4:17 Onesimus, Timoteus och Titus för sina söner, när Jesus i Matteusevangeliet 23:9 sa att man inte ska kalla någon för sin far?
S: Filipperbrevet2:22 visar att Paulus kallade Timoteus för sin son, inte på grund av ett biologiskt släktskap, utan för att Timoteus stod honom lika nära som en son i tjänsten för evangeliet.
Onesimus var lika användbar som en son och lika kär som en son för Paulus, medan Paulus var i Rom.
Det är ingen lögn att använda en metafor som inte är bokstavligt sann, när både den som talar och den som lyssnar inser att det är en metafor.
Fråga: Finns det i Filemonbrevet 10 några bevis för Onesimus utanför Bibeln?
S: Det kan faktiskt finnas det. I Eusebius ”Kyrkohistoria” 3:36 nämns ett brev från Ignatius till efesierna (kap. 1). Ignatius nämner Onesimus som församlingsföreståndare där. Det sägs dock inte uttryckligen att det var samma Onesimus.
F: Varför tolererar Paulus slaveri i Filemon 10–15?
S: Paulus talade om slaveri i 1 Korintierbrevet 7:20–23. Paulus uppmanar indirekt Filemon att befria Onesimus. När det gäller varför Paulus inte förbjöd slaveri helt och hållet, se diskussionen om Efesierbrevet 6:5–8 och Efesierbrevet 6:9.
F: Varför kallar Paulus Onesimus för ”tidigare oduglig” i Filemonbrevet 11?
S: På grekiska betyder namnet Onesimus ”användbar”. Paulus gör här en ordlek, eftersom Onesimus var Filemons förrymda slav. En slav som rymt är inte särskilt användbar.
F: Varför är Paulus i Filemonbrevet 12 så säker på Filemons lydnad, trots att han egentligen inte beordrade Filemon att göra någonting?
S: Paulus sa till Filemon att även om han som apostel hade rätten att beordra honom, så uppmanade Paulus istället bara Filemon att befria Onesimus. Det Paulus var övertygad om var alltså Filemons lydnad mot Gud. Om Filemon insåg att han borde ta emot, förlåta och befria sin kristne broder, var Paulus övertygad om att Filemon skulle göra det som behagade Gud. I Jak4:17 står det: ”Den som vet att göra det goda och inte gör det, för honom är det synd.”
Fråga: Vad säger Paulus i grunden i Filemonbrevet 12–15?
S: Det finns fyra saker.
1. Paulus ber Filemon om något, vilket han kommer att förklara i den fjärde punkten. (Filemon 8)
2. Onesimus blev Paulus son i tron, en kristen. (Filemon 10)
3. Paulus skickade Onesimus tillbaka till Filemon. (Filemon 12)
4. Paulus ber Filemon att befria Onesimus, den bortrunnna slaven som Paulus skickade tillbaka till Filemon.
Många gånger litar vi på Kristus när vi delar evangeliet, men vi behöver inte lita på att personen har tagit emot det. Vi delar med oss så gott vi kan och hoppas sedan på att den Helige Ande ska ge resultat, eftersom vi inte vet med säkerhet om någon verkligen följer Kristus eller inte. Men här var Paulus tvungen att lita på att Filemon verkligen var frälst, med tanke på hur han skulle behandla Onesimus. Det kan finnas tillfällen då vi måste fatta ett beslut om vi ska lita på att någon verkligen är kristen eller inte. Vi kan titta på deras gärningar, men vi kan inte alltid veta motivet bakom gärningarna. Förhoppningsvis kommer vi inte att fela när vi litar på någon eller inte, men om vi gör det är det bättre att fela på den sida där vi litar på än på den sida där vi är skeptiska.
S: De bokstavliga orden är ”i köttet”, som det står i Jay P. Greens bokstavliga översättning. ”I köttet” är vad ESV, KJV, NKJV,NASB 2020 och NRSV översätter. Det finns fyra tolkningar.
Personligen: ”personligen och i Herren” (BSB)
Vän: ”i köttet och i Herren” betyder att Onesimus skulle tjäna honom på ett fysiskt sätt och ge honom gemenskap som troende. Det är förmodligen därför som NIV översätter detta med ”som en människa”. (The Believer’s Bible Commentary s. 215) NET Bible säger: ”mänskligt sett”.
Kanske fortfarande en slav: ”i köttet” syftar på en relation mellan två människor, men det kan också innebära att förhållandet mellan herre och slav bibehålls. (The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 773)
Biologisk bror: Filemon och Onesimus var fysiskt sett bröder. Med andra ord hade Filemon gjort sin egen bror till slav. 1001 Bible Questions Answered, s. 314, företräder denna uppfattning, men den delas dock sällan.
Gemensamt för alla tolkningar är att det handlar om att återupprätta någon form av naturligt förhållande
Williams översättning har här omformulerat detta till: ”både som tjänare och som kristen”
Fråga: Vad är det som är betydelsefullt med ordet ”partner” här i Filemonbrevet 17?
S: Det betyder inte bara ”partner” i allmänhet, utan mer specifikt en affärspartner eller medarbetare.
Fråga: Är Filemon 17–18 ett exempel på läran om tillräknad rättfärdighet?
S: I boken ”1001 Bible Questions Answered”, s. 67–68, sägs det ja. Precis som våra synder skrevs upp på Kristi ”konto”, erbjöd sig Paulus att betala allt som Onesimus var skyldig Filemon.
Det finns två likheter mellan detta och Kristi försoning.
1. Det är inte orättvist av Paulus att betala Onesimus skulder. Paulus erbjöd sig frivilligt att göra det för honom, precis som Kristus frivilligt offrade sig för oss.
2. Det finns inga uppgifter om huruvida Paulus betalade detta, eller om Onesimus betalade det, eller om Filemon efterskänkte några skulder. På samma sätt gäller Kristi erbjudande alla, men betalningen genomförs inte för dem som inte vill ta emot Kristus.
Skillnader: De flesta analogier är inte perfekta, och det är inte heller denna. Det var upp till Filemon att avgöra om han skulle ta Paulus erbjudande i anspråk. Onesimus hade inte mycket att säga till om här. Däremot blir vi frälsta av nåd ”genom tro”, och som Hebreerbrevet 4:2 visar hade evangeliets budskap inget värde för vissa, eftersom det inte förenades med tro.
Fråga: Skulle inte Filemon eller andra kristna i Filemonbrevet 17–19 vara oroliga för att deras slavar skulle fråga Paulus när de kunde rymma till honom? Med andra ord, hur är det med den ”halta sluttningen” att uppmuntra andra slavar att rymma, och det prejudikat som skapas när herrarna inte straffar dem?
S: Man uppskattar att minst hälften av befolkningen i Romarriket var slavar. Tidigare hade romarna tvingats hantera ett par slavuppror, och de tog rymda slavar på största allvar. Trots detta skulle Filemon inte oroa sig för den ”halta sluttningen”; han skulle inte göra något fel bara för att undvika att skapa ett besvärligt prejudikat, och det ska inte vi heller. Detta skulle faktiskt skapa ett prejudikat, inte för slavarna, utan för kristna herrar att vara vänliga mot sina slavar och att det är en dygd att befria dem.
F: Vilken teologisk princip lärs ut i Filemonbrevet 18?
S: Det är principen om återbetalning. Om en person har stulit något eller gjort något fel, och blir förlåten, bör hen ändå betala tillbaka det hen har stulit. I den mån det är möjligt bör hen rätta till det fel hen har begått.
F: När ska vi, enligt Filemon 18, betala återställning för andra?
S: Om Onesimus hade stulit pengar, vare sig det var för att resa till Rom eller i övrigt, borde han betala tillbaka dem. Man skulle också kunna säga att Onesimus ”stal” motsvarande priset för en slav från Filemon. Men människor bör göra återbetalning, och Onesimus befann sig troligen inte i en situation där han kunde betala tillbaka. Därför erbjöd sig Paulus att betala tillbaka åt honom. Det kan finnas tillfällen idag när Gud vill att vi ska betala ersättning till eller för andra, även om vi inte har något juridiskt eller moraliskt ansvar att göra det. Eftersom Kristus dog för oss, när skulden var vår, kan vi överväga att betala en annans skuld.
Men det finns en balans här. Gud vill inte att vi ska vara ”medhjälpare” till människor som är missbrukare eller slösare. Paulus säger i 2 Tessalonikerbrevet 3:10: ”Ty redan när vi var hos er gav vi er detta bud: ’Den som inte vill arbeta, han ska inte heller äta.’” (BSB). Vi ska inte bara ge pengar, utan vi ska ge klokt. Naturligtvis kan vi undvika problemet med att inte ge klokt genom att helt enkelt aldrig ge alls. Men det är en alltför förenklad lösning, och Gud vill inte ha det så.
Vissa människor är fattiga, arbetar så hårt de kan, kanske till och med har tre jobb, och ändå räcker pengarna inte till. Andra är fattiga på grund av kostnader för hälsoproblem, antingen för sig själva eller för sin familj. Föreställ dig hur kränkande det är för dessa människor att säga: ”De är fattiga, de måste vara lata.” Vi måste vara kloka, men vi måste också vara generösa.
Ibland kan någon be oss att betala skadestånd eftersom de anser att vi är skyldiga att göra det, medan vi själva inte anser att vi bär ansvaret för det; vi anser inte att vi är skyldiga. Ska vi ändå betala skadestånd? Ibland är svaret ja; för att vara ett gott vittne och ett ljus i världen.
Fråga: I Filemonbrevet 19, hur mycket skulle en person förlora på att befria en slav?
S: På den tiden kostade en ung, frisk, outbildad manlig slav ungefär 500 denarer, och en denar motsvarade en vanlig arbetares dagslön. Med andra ord handlar det om ungefär ett och ett halvt års lön. Men vi vet inte vilken sorts slav Onesimus var. Många slavar var högt kvalificerade och arbetade som bokförare, lärare, privatlärare och statstjänstemän. Så Onesimus kan ha varit värd mer än så. Den romerske författaren Cicero nämner i Q. Rosc. 28 en slav som köpts för 3 000 denarer, hade utbildats och nu var värd 50 000 denarer. Dessutom vet vi inte om Onesimus stal från Filemon när han rymde; han måste ha fått pengarna för att resa till Rom från någonstans.
Fråga: Varför påminner Paulus Filemon i Filemonbrevet 19 om att han är skyldig Paulus sin egen själ?
S: För Onesimus skull är Paulus här ganska hårdhänt. Paulus säger i praktiken: ”Om du, Filemon, är tacksam mot mig för att jag har delat evangeliet med dig för att rädda din själ, visa då din tacksamhet genom att befria Onesimus från slaveri.”
Fråga: Var det fel av Paulus att vara så bestämd och hårdhänt i Filemonbrevet 19?
S: Nej. Paulus älskade både Filemon och Onesimus. Paulus visste att det var en ekonomisk uppoffring att befria en slav, och även om det var svårt borde Filemon göra det. Ibland bör kristna vara mer bestämda när det gäller goda saker, för andras skull.
Fråga: Varför är Paulus tillsammans med Demas i Filemonbrevet 24 och Kolosserbrevet 4:14, eftersom Demas vände sig bort på grund av att han älskade denna värld enligt 2 Timoteusbrevet 4:10?
S: Liksom andra hjälpte Demas först till i tjänsten och vände sig sedan bort. Kom Demas någonsin tillbaka och blev han frälst? Vi kan hoppas det, men vi har inga uppgifter om hur det gick.
F: Gjorde Filemon i Filemonbrevet det som Paulus bad honom om?
S: Det framgår inte av Filemonbrevet. Kanske lämnas det öppet eftersom det kommer att finnas tillfällen i våra liv då vi, precis som Filemon, vet att Gud vill att vi ska göra något som går direkt emot vår kultur eller våra naturliga impulser och önskningar.
Å andra sidan rev Filemon inte sönder brevet (eftersom det har bevarats), vilket tyder på att han gjorde som Paulus bad honom.
F: Känner vi till någon annan som skrev ett brev till förmån för en rymd slav?
S: Ja. Cirka 60 år senare skrev den hedniske guvernören Plinius den yngre ett brev till Sabinianus på en flyktig slavs vägnar som tillhörde Sabinianus. Detta nämns i The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 456.
Den romerske författaren Cicero nämner tre rymda slavar i sina skrifter. En satt fängslad. Ibland fick de ögonbindel och tvingades gå i cirklar hela dagen för att driva en kvarnsten, precis som djur brukar göra.
F: När skrevs Filemonbrevet?
S: Eftersom det skrevs när Paulus var fånge, och efter att Paulus hade rest genom området, finns det två troliga tidpunkter.
58–60 e.Kr., när Paulus satt fängslad i Rom
56 e.Kr., när Paulus satt fängslad i Efesos.
En mindre trolig möjlighet är när Paulus satt fängslad i Caesarea.
Liberala forskare från 1800-talet vid Tübingen-skolan, såsom F.C. Baur, ansåg att det skrevs av någon annan under 200-talet, men de försökte förneka det angivna författarskapet för delar av nästan varje bok i Nya testamentet, så det är ingen överraskning att de även skulle förneka att Paulus skrev Filemonbrevet.
De flesta kristna anser att det är det senare datumet, men Onesimus kunde ha sökt sin tillflykt både i Efesos och i Rom.
F: Vilka likheter finns mellan Filemonbrevet och Kolosserbrevet?
S: Forskarna är oeniga om huruvida de två böckerna skrevs samtidigt eller med några års mellanrum. Men den ena var ett brev till en församling, och den andra ett brev till en enskild person, liksom till en församling (Filemon 2). Hur som helst, här är likheterna.
1) Kolossai, tillsammans med Hierapolis och Laodikea, låg i Frygien, och Apphia var ett frygiskt namn.
2) ”Nåd och frid till er från Gud, vår Fader” Filemon 3 och Kolosserbrevet 1:2b
3) Båda sägs vara skrivna av Paulus och Timoteus, även om innehållet i Filemon uppenbarligen endast är av Paulus. Timoteus kan dock ha varit en skrivare åt Paulus.
4) Båda hänvisar till Archippus (Kol4:17 Filem 2)
5) ”tron på Kristus Jesus och den kärlek ni hyser till alla de heliga” (Kol 1:4) och ”tron på Herren Jesus och er kärlek till alla de heliga” (Filem 5)
6) ”Jag, Paulus, skriver denna hälsning med egen hand.” (Kol 4:18a) ”Jag, Paulus, skriver detta med egen hand.” (Filem 19)
7) De avslutas med ”Nåden vare med er” (Kol 4:18b) och ”Herren Jesu Kristi nåd vare med er ande” (Filemon 25)
Fråga: Vilka bevis har vi i Filemonbrevet för att denna bok hör hemma i Bibeln?
S: Ärligt talat, eftersom Filemonbrevet är en så kort bok, har vi inte lika många hänvisningar till den som till de andra böckerna. Här är tre skäl till varför vi vet att den hör hemma i Bibeln.
1. Paulus skrev den, och han var en apostel. Petrus intygade att Paulus ord var Skriften i 2 Petrus 3:15–16.
2. Paulus själv sa att han var apostel i 1 Timoteusbrevet 1:1; 2:7, Romarbrevet 1:1; 1 Korintierbrevet 1:1; 9:1, 2 Korintierbrevet 1:1, 11:5; Galaterbrevet 1:1, Efesierbrevet 1:1; Kolosserbrevet 1:1; 2 Timoteusbrevet 1:1; Titusbrevet 1:1.
3. Bevis från den tidiga kyrkan
Den muratoriska kanon (170–210 e.Kr.) (ANF vol. 5, s. 603) nämner att Paulus skrev till sju församlingar i sina brev: Korintierna (två brev), Efesierna, Filipperna, Kolosserna, Galaterna, Tessalonikerna (två brev) och Romarna. Paulus skrev också till Filemon, Titus och två brev till Timoteus.
Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner att Marcion inte lade ”förfalskande händer” på Filemonbrevet, även om han inte nämnde bokens namn. Tertullianus, Mot Marcion, bok 5, kap. 21, s. 473 (underförstått)
Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar Filemonbrevet 14: ”Paulus sade med insikt till Filemon i brevet till Filemon angående Onesimus: ’Så att din godhet inte sker av tvång, utan av fri vilja.’” Predikningar över Jeremia, predikan 28, kap. 2, s. 224
Efter Nicea
Eusebius av Caesarea (326–339–340 e.Kr.) hänvisar till ”medsoldater”, precis som i Filemonbrevet 2, men detta är den närmaste hänvisningen till Filemonbrevet som han har.
Hilarius av Poitiers (355–367/368) citerar den första halvan av Filemonbrevet 1: ”Läs apostlarna: Paulus, Kristi tjänare, skryter med sina bojor. Låt oss se om denne ’fånge i Jesus Kristus’...” Om treenigheten, bok 4, kap. 39, s. 83
Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) hänvisar inte till några specifika verser i Filemonbrevet, men han räknar upp Nya testamentets böcker i Festbrev 39, s. 552
”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus brev till Filemon som en del av Nya testamentet. Det citerar hela Filemonbrevet 1.
Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.)
Efraim den syriske (350–378 e.Kr.)
Cyril av Jerusalem (ca 348–386 e.Kr.) (underförstått)
Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.
Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.) hänvisar till Filemon 2, 6, 12, 25
Amphilochius, Iambi ad Seleucum (394 e.Kr.)
Johannes Chrysostomos (396 e.Kr.) skrev ner tre predikningar om Filemon. I predikan 1 säger han att Paulus skrev detta brev till Filemon, en beundransvärd man.
Den syriska katalogen från St. Catherine’s (ca 400 e.Kr.)
Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) (underförstått)
Påve Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.)
Rufinus (374–406 e.Kr.)
Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.) (underförstått)
Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Nya testamentet. Han nämner specifikt vart och ett av de fyra evangelierna, Paulus brev till de sju församlingarna, Hebreerbrevet samt Paulus brev till Timoteus, Titus och Filemon. Hieronymus diskuterar därefter Apostlagärningarna. Därefter diskuterar han de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Slutligen diskuterar han Uppenbarelseboken. Brev 53, kap. 9, s. 101–102.
Hieronymus (373–420 e.Kr.) hänvisar till Filemonbrevet 2:6, 12
Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.)
Johannes Cassianus (semi-pelagianismens fader) (419–430 e.Kr.)
Bevis från kättare och falska skrifter
Kättaren Marcion accepterade Filemonbrevet i sin kanon enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 453.
Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.) hänvisar till Filemonbrevet 2:6, 12
Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) hänvisar till Filemon 6,25
Vi har fortfarande alla dessa idag.
Fråga: Hur vet vi att Filemonbrevet idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?
S: Det finns åtminstone tre goda skäl.
1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.
2. Bevis från den tidiga kyrkan. Se föregående fråga för några av de författare som hänvisade till verser i Filemonbrevet.
3. De äldsta manuskripten vi har av Filemon visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.
p87 innehåller Filemonbrevet 13–15, 24 (delvis) och 25b med luckor (ca 125 e.Kr.). Handstilen är nästan identisk med p46.
I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts på s. 608 anges att de ursprungliga redaktörerna daterade p87 till ”tidigt 300-tal” eftersom handstilen är nästan identisk med p46, och p46 ansågs tidigare tillhöra 300-talet. Eftersom p46 nu vetligen är äldre har detta manuskript omdaterats till mitten till slutet av 200-talet. Ett andra bevis är att bokstäverna i både p46 och p87 är nästan identiska med Papyrus Oxyrhynchus 841 (andrahandskopia från 120–130 e.Kr.). Ett tredje bevis är att p87 uppvisar ”slående likheter” med p52, som dateras till början av 200-talet.
p61 Romarbrevet 16:23,25–27; 1 Korintierbrevet 1:1–2, 2–6; 5:1–3, 5–6, 9–13; Filipperbrevet 3:5–9, 12–16, Kolosserbrevet 1:3–7, 9–13, 1 Tessalonikerbrevet 1:2–3; Titusbrevet 3:1–5, 8–11, 14–15; Filemonbrevet 4–7. ca 700 e.Kr.
ca 700 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.
Cirka 700 e.Kr. – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan.
Cirka 700 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.
Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.
Filemon bevarades inte i Vaticanus [B]
Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr.
Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet
Sahidisk koptiska [Sah] 3:e/4:e århundradet
Ephraemi Rescriptus [C] 500-talet
I Washington D.C., 400-talet (Filemon 2, andra?)
Claromontanus [D] 500-talet/600-talet
I boken The Text of the New Testament, s. 167, skriven redan 1968, står det att det finns minst 10 uncialmanuskript (med fyra korrekturläsare) och 42 minuskulmanuskript.
Se www.BibleQuery.org/PhilemonManuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Filemonbrevet.