Bibelfråga ur evangelierna

F: Vem var den första som skrev en bok med svar på frågor om evangelierna?

S: Den tidigaste jag har hittat är Eusebius av Caesarea (313–339/340 e.Kr.), som skrev två verk. Det första heter ”Frågor och svar om evangelierna riktade till Stephanus”, vilket också har titeln ”Frågor och svar om vår Frälsares släktregister”, och det andra heter ”Frågor och svar om evangelierna riktade till Marinus”. De två verken kallas tillsammans ”Frågor och svar om evangelierna”. Dessutom skrev Eusebius en motbevisning av de påstådda motsägelserna som framfördes av Hierokles, en nyplatonisk filosof och romersk guvernör i Bithynien och senare i Egypten, som hårt förföljde de kristna under Domitianus. Redan innan dess hade många tidiga kristna författare också besvarat enskilda frågor.

Därefter skrev Ambrosiaster ”Frågor om Gamla och Nya testamentet” (på latin) omkring år 384 e.Kr.

Se ”Nicene and Post-Nicene Fathers, Second Series”, vol. 1, s. 32, 38–39 för mer information.

F: De stora mästarna i historien har vanligtvis lärjungar, och sedan utarbetar de en undervisningskurs eller en bok som innehåller deras idéer, tankar och instruktioner. Varför finner vi inte en sådan bok som är relaterad till Jesus Kristus, utan istället finner vi olika evangelier eller böcker skrivna av två av hans lärjungar och ytterligare två personer?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1) För det första är Jesus inte bara en ”stor mästare” som Aristoteles, Konfucius eller Buddha påstås ha varit. Jesus är Gud.

2) Andra hade skrivare. Jeremia hade en skrivare vid namn Baruch. Det var troligen en av Mose skrivare som skrev om Mose död och begravning i 5 Mosebok 34:5–6. Muslimer är alla överens om att inte heller Muhammed skrev ner något själv.

3) Jesus gav kyrkan apostlar, som hade den viktiga uppgiften att förmedla till kyrkan vad Jesus lärde och gjorde. Kom ihåg att de allra första kristna inte hade Nya testamentet; istället hade de apostlarna själva.

4) Jesus verkade vara mer upptagen av sin tjänst – att genom sina mäktiga under visa att han var Guds Son – än att ta tid från sin tjänst för att vara sin egen sekreterare.

De fyra evangelisterna var Matteus och Johannes, Jesu lärjungar, Markus, Petrus följeslagare och tolk, samt Lukas, historikern och Paulus reskamrat.

F: Om evangelierna hade varit tillräckliga för kyrkans eller de troendes behov, skulle den Helige Ande inte ha behövt inspirera Paulus att skriva de brev som behandlar läromässiga frågor och även problem i de lokala församlingarna. Vi kan alltså inte säga att Anden slutade att inspirera gudfruktiga män att förklara eller visa Guds åsikt eller inställning till olika aktuella frågor genom tiderna. Därför kan vi säga att den gudomliga inspirationen inte har upphört och inte kommer att upphöra förrän vid Jesu återkomst och tidens slut. Vad tycker du om det?

S: Jag håller inte med. Kom ihåg att de allra första kristna varken hade de nedskrivna evangelierna, Paulus’ skrifter eller några av skrifterna i Nya testamentet. Istället hade de apostlarna själva. Men när apostlarna dog, nedtecknade de sin lära i Nya testamentet. Kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund i Efesierbrevet 2:20; 3:5. Medan de hade profeter från Nya testamentet, såsom Agabus och Filippus döttrar, har vi idag inga profeter från Gamla testamentet som har skrivit skrifterna. På samma sätt har vi inte heller några andra apostlar från Nya testamentet fysiskt närvarande på denna jord.

F: Vilket av de kända evangelierna (Matteus, Markus, Lukas, Johannes) eller andra är det äldsta? Räknades de andra evangelierna med eller baserades de på det? Och i vilken utsträckning citerade de eller hämtade de ur det?

S: Vi vet inte med säkerhet, men många forskare anser att Markus var det äldsta. Lukas nämner i Lukas 1:1–3 att han hänvisade till äldre berättelser, vilket kan omfatta både skriftliga och muntliga källor. Man anser allmänt att Johannes skrevs sist.

Johannes hade en lärjunge vid namn Papias, och här är vad han sa. ”Markus, som var Petrus tolk, skrev noggrant ned allt han mindes, vare sig det gällde Kristi ord eller gärningar, men inte i kronologisk ordning. Han var nämligen varken en åhörare eller en följeslagare till Herren; men senare, som jag har sagt, följde han med Petrus, som anpassade sin undervisning efter behov, inte som om han sammanställde Herrens uttalanden. Markus gjorde alltså inget misstag när han skrev ner vissa saker så som han mindes dem; ty han koncentrerade sig enbart på detta – att inte utelämna något av det han hade hört, och inte heller att inkludera några falska utsagor bland dem” (hämtat från The New Bible Dictionary 1962, s. 782) Eusebius’ Kyrkohistoria, bok 3, kap. 39, s. 170–173. I synnerhet i Matteus 10:32 är ”att bekänna mig” konstigt på grekiska men naturligt endast på arameiska, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 256.

F: Vissa bibelforskare hävdar att miraklen i evangelierna liknar de helande mirakel som återfinns i de hellenistiska traditionerna, och att dessa mirakel inte utfördes av Jesus utan skapades av den första kristna gemenskapen. Det är därför de avvisar dem. Vad anser du?

S: Inga bibeltroende forskare säger det; skeptiska författare är förstås en annan historia. Men även bland dem tror jag inte att en majoritet ens hävdar att underverken lånades från hellenistiska (grekiska) traditioner. Därför tror jag inte att de flesta av dem förnekar underverken för att de härstammar från hellenistiska traditioner. Snarare tror de inte att några övernaturliga underverk överhuvudtaget är möjliga.

Vissa har dock sagt det, och låt oss gå tillbaka i historien och se var detta tycks ha börjat. Den romerske kejsaren Alexander Severus (205–235 e.Kr.) förföljde den kristna kyrkan hårt. Hans mor Julia gav den professionella talaren Flavius Philostratus ett exemplar av ”Damis memoarer” och bad Philostratus att skriva en biografi om Apollonius av Tyana. I denna biografi sägs det att Apollonius av Tyana väckte någon från de döda och steg upp till himlen. Du kan läsa mer om detta på www.biblequery.org/History/Legends/ApolloniusofTyana.html.

Som en sidokommentar kan nämnas att de tidigaste manuskripten som nämner Jesu underverk är:

p66 Bodmer II-papyri – 817 verser (92 %) av Johannesevangeliet (125–175 e.Kr.); p4 + p64 + p67 – 95 verser (ca 150–175 e.Kr.); p45 Chester Beatty I – 833 verser (de fyra evangelierna plus Apostlagärningarna) (200–225 e.Kr.); p75 (ca 175–225 e.Kr.); 0162 (Johannes 2:11–22) (ca 300 e.Kr.); p28 – Johannes 6:8–12, 17–22 (300-talet e.Kr.); Sinaitisk syriska (SyrS) (300-talet/400-talet)

Några av de tidigaste kristna författarna som nämner Jesu underverk är Quadratus av Aten (126 e.Kr.); Justinus Martyr (ca 150 e.Kr.); Melito av Sardes (170–177/180 e.Kr.); Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.); Tertullianus (207/208 e.Kr.) och andra efter dem.

F: Hur kunde Jesus tillhöra Juda stam, eftersom stamtillhörigheten endast går i arv via fadern (4 Mosebok 34:14, 4 Mosebok 1:18–24, 3 Mosebok 24:10)? Moderns stamtillhörighet ansågs irrelevant för barnens stamtillhörighet, och stamtillhörighet/släktlinje kunde inte ärvas via en styvfar; endast egendom kunde ärvas. Eftersom kristna tror att Jesus inte hade någon mänsklig far, skulle han inte ha haft någon stamtillhörighet och kan därför inte räknas som en ättling till Juda eller David, vilket innebär att han skulle uteslutas från att betraktas som Messias. Webbplatsen http://www.jewsforjudaism.org/faq-primary-211/birth-of-jesus-primary-360/59-whos-genealogy-is-given-by-luke framför följande påståenden angående Kristi släktregister: ”Att anta att Maria var av davidisk härkomst medför problemet att Maria inte kunde föra vidare det hon inte själv besatt: (1) Mödernas släktskap beaktas inte vid tronföljden till Davids tron, som endast överförs genom en oavbruten manlig linje: ’Det skall inte saknas en man från Davids släkt som sitter på Israels hus tron’ (Jeremia 33:17); (2) Enligt Bibeln överförs rätten till privilegier som härstammar från släktlinjen, det vill säga kungadömet och prästämbetet, uteslutande genom den manliga linjen. Händelsen rörande arvet efter Zelofhads döttrar (4 Mosebok, kapitel 27 och 36) är inte tillämplig här, eftersom den gäller överföring av materiell egendom och inte privilegier som härrör från släktlinjen.”
S: Först ett 5-sekunderssvar, sedan ett detaljerat svar. De flesta judar anser att man är jude genom modern, men låt oss svara på detta utan att ta hänsyn till det. I grund och botten gällde det att medan stamtillhörigheten normalt gick via fadern, gick den judiska stamtillhörigheten via modern, INTE fadern, för Jarhas familj (1 Krönikeboken 2:34–41) och prästernas söner (Esra 2:61; Nehemja 7:63). Hur mycket mer skulle då inte stamtillhörigheten gå via modern i fallet med den jungfrufödde!

När det gäller ett detaljerat svar: vem har sagt att tillhörigheten till en stam eller klan endast gick via fadern? – Ingen i Bibeln. 4 Mosebok 34:14 visar ingenting. 4 Mosebok 1:18–24 visar att sonen till en egyptisk far och en israelisk mor inte kallades israelit. Folk skulle ha betraktat honom som egyptier eller halv-israelit. 3 Mosebok 24:10 (och många andra ställen) anger endast att för vanliga israeliter skedde stamtillhörigheten faktiskt via fadern. Men detta är INGEN BEGRÄNSNING FÖR GUD. Fallen med två biologiska föräldrar har ingen betydelse för fallet med en enda biologisk förälder. Ändå finns det faktiskt exempel i Gamla testamentet på att stamtillhörigheten, även när det gäller två biologiska föräldrar, i själva verket skedde via modern.

Tre exempel på stamtillhörighet via modern.

I Judas stam hade Sheshan inga söner, bara döttrar. Därför gav han sin dotter till sin egyptiske tjänare Jarha, och de fick en son som hette Attai. Attais släktregister anges tillsammans med de andra israeliterna i 1 Krönikeboken 2:34–41. Inte bara betraktades sönerna som israeliter, utan de förtecknades också under Juda.

Ett andra exempel är Jair, vars farfar var Hezron från Juda stam och dotter till Makir, en manassit. I 1 Krönikeboken 2:21–23 styrde Jair över 23 städer i Gilead (i Manasses område). Men trots att Jairs farfar var från Juda kallas Jair ändå manassit, precis som hans mor i 4 Mosebok 32:41 och 5 Mosebok 3:14.

Ett tredje exempel är Esra 2:61 och Nehemja 7:63, där sönerna till en präst som gifte sig med en dotter till Barzillai kallades Barzillais söner.

Ett annat exempel som visar att släktskap inte enbart gick via den biologiske fadern är leviratäktenskapet. När en make dog innan de fick barn skulle makens bror gifta sig med änkan, och det första barnet som föddes skulle betraktas som det av den avlidne första maken, även om detta biologiskt sett inte var fallet.

Oavsett detta verkar frågan dock vara hårklyverier. Vilken etnisk bakgrund hade Jesu mänskliga DNA? 100 % judisk. Det fanns endast 12 judiska stammar (egentligen 11 stammar plus 2 halvstammar). Kom Jesu mänskliga DNA från någon av dessa stammar? Ja, från Juda. Om det faktum att han inte hade en judisk far skulle göra att han inte tillhörde någon av de 12 stammarna, vad skulle då vara Jesu etniska bakgrund?

Denna fråga verkar vara ett sätt att undvika en större fråga. Om Jesus föddes av en jungfru, utsänd av Gud för att undervisa oss, skulle du då följa honom eller inte? Om valet stod mellan att stanna kvar i frågeställarens judiska kultur eller att följa den ende sanne Guden, vilket skulle du välja? Om personen inte skulle säga att han eller hon skulle följa den ende sanne Guden oavsett vad, då handlar frågan inte om Jesu DNA, utan om att de flesta judar inte är villiga att följa den ende sanne Guden.

En andra fråga gäller tronföljden. Frågeställaren hade fel när han hävdade att Maria inte härstammade från Davids släkt; hennes släktregister i Lukas, liksom i Lukas 2, Romarbrevet 1:3 och 2 Timoteusbrevet 2:8, visar att Jesus (och hon) biologiskt sett härstammade från David. Frågeställaren har dock rätt i att Marias släktregister inte skulle ha någon betydelse för tronföljden. För detta var det viktigt att Jesus också var Josef den adopterade sonen, som i egenskap av man i Davids släktlinje skulle ha anspråk på tronen.

F: Vilken källa i evangelierna anger att Jesu biologiske far var en romersk soldat vid namn Panthera?

S: Såvitt vi vet framfördes denna falska anklagelse först av en romersk motståndare till kristendomen vid namn Celsus under 300-talet e.Kr. Detta ord, som inte är känt som något annat namn, liknar det grekiska ordet för jungfru: parthenos. Senare tog den judiska Talmud upp detta, liksom 1900-talets nazister. Se The Gospel of Matthew and Its Readers av Howard Clarke. Indiana University Press 2003, s. 5.

F: Johannes Chrysostomos säger att om de fyra evangelisterna hade varit överens om alla detaljer, skulle de ha anklagats för att ha konspirerat för att göra sina berättelser likartade. Därför kan vi betrakta variationerna i deras evangelier som ett bevis på att var och en var oberoende och arbetade separat från de andra, samt som ett bevis på att deras berättelser är äkta och sanna. Vad tycker du? Personligen anser jag dock att evangelisterna borde ha skrivit om samma händelser med olika ord, språk och stil. Vad tycker du om det?

A: Jag tycker att detta i stort sett stämmer. Jag håller med om att det stärker deras trovärdighet att det finns variationer i formuleringar, vilka händelser de har tagit med och till och med i deras betoning. Naturligtvis kan de synoptiska författarna ändå ha känt till varandra, och Johannes kände troligen till dem. Men å andra sidan har skeptiker genom tiderna ändå anklagat dem för alla möjliga saker, trots att det finns fyra olika berättelser.

Det finns inte bara variationer i formuleringar, utan också i betoning och vilka berättelser som återges. Till exempel skriver Matteus betydligt mer än de andra om hur Jesus uppfyllde profetiorna i Gamla testamentet. Markus skriver mindre om detta. (Förresten är Markus ett romerskt namn, inte ett hebreiskt.) Markus evangelium lägger större tonvikt på de handlingar som Jesus utförde. Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) skrev mycket om detta i Irenaeus mot kätterierna, bok 3, kap. 11.8, s. 428.

F: Berättelsen om Jesu dop av Johannes Döparen och hans frestelse av Satan finns i Matteus-, Markus- och Lukas-evangelierna, men inte i Johannesevangeliet. Detsamma gäller för förklaringen. Varför?

S: Johannes säger inte varför han, av allt det Jesus gjorde, inte tog med detta istället för något annat. Men vi kan spekulera i ett svar. Lägg märke till att det fanns många andra händelser som beskrevs i de tre synoptiska evangelierna men som inte heller fanns med i Johannesevangeliet. Man anser allmänt att Johannesevangeliet skrevs sist, och man tror att Johannes ville ta med saker som inte nämndes alls eller bara nämndes i förbigående i de andra evangelierna, för att ge en mer fullständig bild.

F: Endast Matt 2:1 nämner de vise männen i berättelsen om Jesu födelse. Varför nämns de inte i de andra evangelierna? Är det en allegorisk berättelse som syftar på den tidiga kyrkans förkunnelse, där man insåg att judarna avvisade Jesus och därför vände sig till hedningarna istället för dem, och därmed gjorde de vise männen till de första som tillbad Kristus – i motsats till de judiska ledarna, Herodes och andra, som försökte döda det lilla barnet Jesus?

S: Av alla händelser i Jesu liv valde de andra evangelisterna att inte ta med just dessa. Det kan också bero på att de inte kände till de vise männens besök. Även om det kan finnas symbolik här, finns det inget som tyder på att det enbart var allegoriskt.

När det gäller att tolka bibelställen allegoriskt i allmänhet: om Gud förmedlade något till sitt folk genom en allegori i Skriften, och ingen kristen genom historien någonsin uppfattade det, förmedlade Gud då verkligen detta – på ett framgångsrikt sätt? Ingen betraktade denna betydelse som enbart allegorisk, inte bokstavlig, åtminstone inte förrän skepticismens tidsålder inleddes på 1800-talet.

F: Varför finns det i evangelierna ett behov av evangelieharmonisering?

S: Harmonisering av evangelierna skulle inte vara ett problem om Gud endast hade bevarat ett evangelium, eller om Gud själv hade gett en fullständig harmonisering av evangelierna. Istället har vi fyra berättelser, där varje mänsklig författare nedtecknade det han ansåg vara viktigast av det som Gud genom sin försyn hade låtit honom minnas. Se frågan efter den nästa för att förstå varför vi har fyra evangelier.

F: Vilka var de första författarna i historien som sammanställde en harmonisering av evangelierna?

S: Tatian (ca 172 e.Kr.) sammanställde en harmonisering av evangelierna, kallad Diatessaron, vilket betyder ”genom [de] fyra”. Detta vittnar om att endast fyra evangelier var allmänt accepterade, och verket citerar ordagrant 79 % av evangeliernas verser. Tatian var dock en enkratitisk gnostiker, och han utelämnade selektivt alla verser som betonar Jesu mänsklighet, såsom släktregister. Men till och med denna kättare inkluderade alla verser som visar att Jesus är Gud.

Teofilos av Antiochia (168–181/188 e.Kr.) skrev en sammanställning/kommentar till evangelierna enligt Hieronymus, men den har gått förlorad. (ANF vol. 2, s. 87–88

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) (delvis) visade att evangelisterna inte ”var oeniga eller motsade varandra” och gav en bra och ganska fullständig harmonisering av evangelierna efter uppståndelsen i sitt brev 5 – till biskop Basilides, kanon 1, Ante-Nicene Fathers, vol. 6, s. 94–95.

Ammonius av Alexandria sammanställde en harmonisering av evangelierna i början av 200-talet. Han använde Matteus som norm och visade hur de andra evangelierna förhöll sig till detta. Se Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 38–39 och vol. 6, s. 69.

Juvencus (329 e.Kr.) författade ett episkt diktverk om evangelierna, där han harmoniserade stora delar av dem.

Eusebius av Caesarea (313–339/340 e.Kr.) skapade en harmonisering som var lättare att läsa, eftersom han placerade kolumnerna sida vid sida. I Nicene and Post-Nicene Fathers, Second Series, vol. 6, s. 69, sägs det dock att den hade brister i och med att han ofta använde parallellism där det inte fanns något behov av det. Se *Nicene and Post-Nicene Fathers Second Series*, vol. 1, s. 38–39.

Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.) skrev också ett verk med titeln ”Harmoni mellan evangelierna”. Detta återfinns i *Nicene and Post-Nicene Fathers Second Series*, vol. 6, s. 77–236.

Under reformationen hade följande personer harmonier av evangelierna: Osiander, Jansen, Robert Stephens, Jean Calvin, Du Moulin och Chemnitz, enligt *Nicene and Post-Nicene Fathers Second Series*, vol. 6, s. 69.

I modern tid finns en harmonisering av evangelierna i *The New Unger’s Bible Dictionary*, s. 495–498.

F: Om Markusevangeliet skrevs först, så kände de kristna säkert till det. Varför kopierade de då inte bara det, utan varför kom det istället någon som skrev ett andra, ett tredje och ett fjärde evangelium?

S: De kopierade faktiskt Markus, liksom de andra tre evangelierna, så jag tror att frågan egentligen är: varför finns det tre andra evangelier? Vi har rikedomen av inte bara en, utan fyra synvinklar på Jesus. Gud inspirerade inte bara en författare, utan fyra, och Gud gav dem olika perspektiv och personligheter.

F: Varför finns det fyra evangelier?

S: De fyra evangelierna har olika syften och något olika målgrupper.

Matteus: skrevs enligt Papias först på hebréernas språk (arameiska?). Det betonar Guds rike, till skillnad från Johannes, som betonar hur man blir frälst. Matteus räknar upp många profetior från Gamla testamentet och visar hur Kristi liv parallellerade Israels liv i Gamla testamentet. Många betraktar Matteusevangeliet som ett ”lejon” som betonar Kristus som kung. Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) säger i fragment 28 att Matteusevangeliet skrevs till judarna, med betoning på att Kristus härstammade från David.

Markus: Lägger tonvikten på Kristi gärningar. Många betraktar Markusevangeliet som en ”oxe”, som framhåller Kristus som tjänare.

Lukas: Det längsta evangeliet, skrivet av en läkare och reskamrat till Paulus. Lukas har kallats den antika världens största historiker. Många betraktar Lukasevangeliet som en ”människa”, som betonar Kristi mänsklighet.

Johannes: Kanske det mest djupsinniga evangeliet, som lägger mindre tonvikt på Kristi liv och mer på hans anspråk och undervisning. Många betraktar Johannesevangeliet som en ”örn”, som betonar Kristi gudomlighet.

I ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 1198, nämns att Messias i Gamla testamentet kallas ”Grenen” i fyra sammanhang: ”…för David en rättfärdig Gren, och han skall regera klokt som kung…” (Jeremia 23:5,6), ”Min tjänare, Grenen” (Sakarja 3:8), ”en man vars namn är Grenen” (Sakarja 6:12) och ”HERRENS Gren” (Jesaja 4:2).

Det fanns inga fler evangelier som de kristna allmänt accepterade. Irenaeus, som skrev omkring år 182–188 e.Kr., sade att det fanns exakt fyra evangelier (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kapitel 11.8, s. 428).

F: Är evangelierna ordnade i kronologisk ordning?

S: Nej. Här är vad fyra konservativa källor säger.

I NIV Study Bible, s. 1437, står det: ”(Det verkar dock inte som om den kronologiska ordningen har följts strikt i något av evangelierna.)”

I *The New Geneva Study Bible*, s. 1504, står det: ”Matteus och Lukas följer dock inte Markus i varje detalj när det gäller händelseförloppet i Jesu liv eller ordningen på hans läror.” På s. 1698 står det: ”Även om vissa svårigheter uppstår när det gäller att stämma av detaljerna, är de viktigaste elementen i fullständig harmoni.”

F.F. Bruce skriver i *Hard Sayings of the Bible*, s. 454–455: … ingen av evangelisterna gör anspråk på att ge en noggrann kronologi. … För den antika historikern var det långt viktigare att vi förstod historiens innebörd än att vi fick kronologin helt rätt. Därför grupperar Matteus Jesu uttalanden i fem stora ”böcker” efter ämne: … Lukas har ett annat sätt att gruppera sitt material. … I båda fallen får vi ämnesgrupperingar, som ger oss en välordnad redogörelse genom att de ordnar materialet så att vi bättre kan förstå det. I inget av fallen får vi nödvändigtvis den exakta situationen i vilken Jesus yttrade allt detta material.”

I den tidiga kyrkan återger Eusebius i sin *Kyrkohistoria* (318 e.Kr.), bok 3, kap. 39, s. 170–173, att Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, sade: ”Markus, som var Petrus tolk, skrev noggrant ned allt han mindes, vare sig det gällde Kristi ord eller gärningar, men inte i ordning. Han var nämligen varken en åhörare eller en följeslagare till Herren; men senare, som jag har sagt, följde han med Petrus, som anpassade sin undervisning efter behov, inte som om han sammanställde Herrens ord. Markus gjorde alltså inget misstag när han skrev ner vissa saker så som han mindes dem; ty han koncentrerade sig enbart på detta – att inte utelämna något av det han hade hört, och inte heller att inkludera några felaktiga utsagor bland dem” (hämtat från The New Bible Dictionary 1962, s. 782)

Författarna utgick från att läsarna skulle läsa hela boken flera gånger. I Johannes 11:2 nämns till exempel att det var Maria som smorde Jesus med doftande olja. Men berättelsen om hur Maria smorde Jesus med doftande olja återges först i Johannes 12:1–3. I Matteus 10:4 nämns ”Judas Iskariot, som förrådde Jesus”, och Judas hade ännu inte förrått Jesus.

F: Vad är de ”synoptiska evangelierna”? Vilka likheter och skillnader finns mellan dem? Finns det några bevis för att de citerade varandra?

S: ”De synoptiska evangelierna” är helt enkelt benämningen på Matteus, Markus och Lukas (inte Johannes). Om Markus var den tidigaste, skulle han inte ha citerat från de andra. Det är möjligt att Matteus och Lukas kan ha citerat från Markus och den ene från den andre, men å andra sidan kan det ha varit det de själva kom ihåg eller det de hört från andra. Johannes, som troligen skrevs sist, verkar fokusera på det som de andra inte nämnde.

Många forskare anser att Matteus medvetet använde Markus evangelium när han skrev; 93 % av Markus återfinns i Matteus och Lukas. Det finns 200 verser i Matteus och Lukas som inte finns i Markus. Många har spekulerat om ett hypotetiskt dokument, kallat Q, för dessa 200 verser. Det finns dock inga bevis för att Q någonsin har existerat, åtminstone inte i skriftlig form. Det som vissa ser som Q kan ha varit allmän muntlig undervisning inom kyrkan samt samtal med Matteus och Paulus följeslagare Lukas. Det finns också vissa likheter i betoning mellan Matteus och skrifterna av den betydande judiske fariséen Johanan ben Zakkai, som levde från 30 f.Kr. till 90 e.Kr. Johanan betonade barmhärtighet och att hjälpa andra mer än offer och renhet. Båda ansåg att hedningarna hade en plats i Guds rike och skrev om den framtida domen.

F: Varför är de tre synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) så lika varandra?

S: Det finns fyra synsätt, och de tre första kan komplettera varandra.

1. Likhet i syfte: De tre första evangelierna är i hög grad parallella och skrevs för att ge en ”sammanfattning” av Kristi liv. Johannes, som skrevs senare, utgick kanske från att läsarna redan kände till de andra evangelierna. Det sägs att Johannes skrevs för att människor skulle tro på Jesus och få liv i hans namn, som det står i Johannes 20:30–31.

2. Muntlig koppling: Markus var en följeslagare till Petrus, och Lukas reste med Paulus. Markus befann sig i Rom enligt 1 Petrusbrevet 5:13. Lukas och Markus var troligen i Rom samtidigt, och som någon uttryckte det: ”De tillbringade förmodligen inte all sin tid med att prata om vädret.” Även om vi inte vet vart Matteus reste, menar denna syn att likheterna beror på muntlig kommunikation mellan författarna. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 454, diskuteras också en gemensam koppling mellan Matteus och Lukas, och där sägs att denna koppling troligen var muntlig.

3. Skriftlig koppling till Markus: I *The New Geneva Study Bible* (s. 1504) står det: ”Evangelierna presenterar inte bara en tidsplan över Jesu aktiviteter. De är inte heller moderna, tekniska biografier som följer metoder som var okända på den tiden.”

4. ”Q”: En fjärde uppfattning, som många liberala forskare hyser, är att det fanns en numera försvunnen bok, som de kallar ”Q”, som innehöll det material som är gemensamt för Matteus och Lukas men inte för Markus.

F: Vad är ”Q”-källan? Var finns den idag? På vilket språk finns den?

S: ”Q” är namnet på de verser som finns gemensamma för Matteus och Lukas men inte i Markus eller Johannes. Vi har inga bevis för att den någonsin har existerat. Å andra sidan kan man betrakta detta ”Q” som att det inte nödvändigtvis behöver vara en enda skrift, utan flera källor. Och dessa källor var inte nödvändigtvis alla nedskrivna. Med andra ord, det som vissa kallar ”Q-dokumentet” (singular) kan i själva verket vara läror, inklusive muntliga, från apostlarna och andra följare.

F: Innehåller evangelierna exakt och verkligen det som Herren Jesus sa eller gjorde?

S: De sammanfattade och omformulerade. Till exempel i Bergspredikan i Matteus 5–7 hade Jesus förmodligen en längre tid på sig att predika. Ändå kan man läsa detta på mindre än femton minuter. Naturligtvis upprepade Jesus förmodligen saker i efterföljande predikningar, men en evangelieförfattare upprepade inte det varje gång. Men för kristna är det budskapet och innebörden som Jesus lärde ut som är viktigt, inte de faktiska stavelserna och orden.

F: Vilken är den ”samling av Jesu uttalanden” som evangelisterna sägs ha förlitat sig på när de skrev sina evangelier?

S: Nya testamentet nämner ingen ”samling uttalanden”. Kanske tänker du på det som Lukas skrev. Johannes skrev också två saker som kan anses vara marginellt relevanta.

Lukas 1:1–4 ”Många har tagit sig an att sammanställa en redogörelse för det som har fullbordats bland oss, precis som det har överlämnats till oss av de första ögonvittnena och ordets tjänare. Därför, efter att noggrant ha undersökt allt från början, tyckte även jag att det var lämpligt att skriva en välordnad redogörelse åt dig, högt ärade Teofilus, så att du kan känna visshet om det du har blivit undervisad om.”

Johannes 20:30–31 ”Jesus gjorde många andra tecken inför sina lärjungar, som inte är nedskrivna i denna bok. Men dessa är nedskrivna för att du skall tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att du genom att tro skall ha liv i hans namn.”

1 Johannes 1:1-4 ”Det som fanns från början, det som vi har hört, det som vi har sett med våra egna ögon, det som vi har betraktat och rört vid med våra egna händer – detta är livets Ord. Och detta är det liv som har uppenbarats; vi har sett det och vittnat om det, och vi förkunnar för er det eviga livet som var hos Fadern och som har uppenbarats för oss. Vi förkunnar för er vad vi har sett och hört, så att även ni kan ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Vi skriver detta för att vår glädje ska bli fullkomlig.”

F: Min professor låter mig hålla en 75-minuterspresentation om den ”historiske Jesus”. Under min forskning har jag stött på ett par argument som jag inte riktigt vet hur jag ska bemöta, och jag undrar om du kanske har några insikter!

1) Vi vet inte om de ursprungliga manuskripten skrevs på grekiska, eftersom de äldsta dokumenten [påstås] vara från ett par hundra år e.Kr. De kan ha översatts från något annat språk, vilket kan ha lett till fel.

2) Jesus kanske inte talade grekiska. Det skulle innebära att författarna (eller översättarna) av Nya testamentet var tvungna att tolka hans ord på sitt eget sätt och sedan översätta dem (inte nödvändigtvis korrekt).

Finns det någon information om helleniseringen av Palestina på Jesu tid som skulle kunna tyda på att författarna till Nya testamentet faktiskt skrev på grekiska? Jesus talade troligen arameiska, så hur skulle du förklara att det som han sägs ha sagt är felfritt? Om författarna skrev på arameiska eller något annat språk, hur kan vi då bevisa (eller åtminstone visa bortom rimligt tvivel) att det har översatts och förts vidare
korrekt genom århundradena?

Om du känner till några källor som du kan hänvisa mig till skulle det vara jättebra. Eller om du redan har funderat igenom detta skulle jag gärna höra dina slutsatser. Jag tror på Guds suveränitet och på hans förmåga att skydda sitt ord, men alla förklaringar till hur han har gjort detta skulle definitivt vara till hjälp!

S: Det verkar finnas fyra grundläggande frågor här:
1. Vad Jesus sa

2. Vad evangelierna skrevs i

3. Vittnesbörd om evangeliernas tillförlitlighet

4. Den felfria nedteckningen av Jesu lära

1. Vad Jesus sa

Vi vet att Jesus talade arameiska, eftersom han yttrade vissa fraser på arameiska. (Matteus 5:22 m.fl.) När Jesus på korset utropade: ”Eloi, Eloi, Lama Sabathchani”, trodde vissa att han ropade på Elia, eftersom de inte kunde arameiska, trots att alla romare borde ha kunnat grekiska och latin. I det område där Jesus växte upp talade många människor hebreiska, arameiska och grekiska. Till exempel var hela området strax norr och öster om Galileiska sjön grekisktalande. Det var därför Pilatus lät skriva skylten ovanför Jesu huvud på tre språk.

Dessutom hade ett antal judar vid denna tid både judiska och grekiska eller romerska namn. Förutom Simon Petrus fanns Josef Barsabbas och Judas Barsabbas i Apostlagärningarna 15:22; Jesus kallade Justus i Kolosserbrevet 4:11, Josef kallades Barnabas i Apostlagärningarna 4:36 och Johannes Markus i Apostlagärningarna 12:12.

2. På vilket språk evangelierna skrevs

När det gäller evangelierna har vi vittnesbördet från Papias, en lärjunge till aposteln Johannes. Enligt vad som bevarats av kyrkohistorikern Eusebius sade Papias att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebréernas språk (hebreiska eller arameiska). De tidiga kristna talade främst grekiska, även om konvertiter från judendomen också talade hebreiska och arameiska.

3. Vittnesbörd om evangeliernas tillförlitlighet

Jag har hört flera personer säga att det äldsta fullständiga (eller nästan fullständiga) Nya testamentet vi har är från omkring år 350 e.Kr. Men det är att missa poängen. Vi har den överväldigande majoriteten av alla verser i evangelierna bevarade från en mycket tidigare tid. Till exempel har vi, ända fram till år 200 e.Kr., bevarade manuskript som innehåller 71 % av verserna i Lukas (818 av 1 151 verser). Dessa är: Lukas 1:58–59; 1:52–2:1; 2:6–7; 3:8–4:2; 4:29–32; 4:34–5:10; 5:30–7:32; 7:35–39, 41–43; 7:46–9:2; 9:4–17:15; 17:19–18:18; 22:4–24:53.

När det gäller Johannesevangeliet är det äldsta manuskriptet vi har idag p52, som dateras till mellan år 100 och 150 e.Kr. Andra tidiga manuskript dateras fram till år 200 e.Kr. (p45, p66, p75, p90). Dessa manuskript innehåller tillsammans med p52 855 av de 878 verserna i Johannesevangeliet (97 %). De omfattar verserna 1:1–14:30; 15:2–26; 16:2–4, 6–7, 10–33; 17:1–20:20; 20:22, 23, 25–31; 21:1–9, 12, 17.

Glöm inte de tidiga kyrkliga skrifterna och andra texter. De tidigaste icke-bibliska kristna skrifterna som vi har är Första Klemensbrevet (till korintierna) från 96–98 e.Kr., som innehåller omfattande citat ur Hebreerbrevet samt ur andra böcker, och ”Hermas herde” från ca 115–155 e.Kr. Diatessaron är en ord-för-ord-sammanställning av cirka 79 % av evangeliernas verser, skriven av den enkratitisk-gnostiske Tatian omkring år 172 e.Kr.

4. Felfri återgivning av Jesu undervisning

Originaltexterna var endast omskrivningar av Jesu lära. När Jesus undervisade folkmassan i timmar, och vi kan läsa hans ord i fem stycken, var det uppenbarligen inte ord för ord. Den kristna läran om ofelbarhet består av fem grundläggande delar:
1. Bibeln i de ursprungliga manuskripten är korrekt i allt den säger.

2. Vi måste förstå sammanhanget; poesi är poesi, berättelse är berättelse, vi kan förstå metaforer och språkliga uttryck osv.
3. Gud var fri att ”använda sina egna pennor” när han skrev Bibeln, och pennorna var de människor som skrev orden. Därför har olika böcker av olika mänskliga författare olika stil, och det är okej; Guds sanning lyser igenom dem alla.

4. Det är innebörden som skrevs utan fel, inte nödvändigtvis varje ord.

5. De bibelmanuskript som bevarats till idag innehåller visserligen vissa variationer och fel, men Guds ord har bevarats utan väsentliga fel som förändrar den kristna läran, tron eller praktiken.
För mer information, se http://www.biblequery.org/NewTestamentManuscripts.html.

F: Fanns det många judar i Galiléen?

S: Regionen Galiléen är ungefär 70 gånger 40 miles, eller 113 gånger 64 kilometer. Under makkabéernas tid år 164 f.Kr. var befolkningen i Galiléen så liten att hela befolkningen kunde flyttas till Judeen för att få skydd. Vid Jesu tid var befolkningen betydligt större; Josefus skriver i *Livet* 235, 45 och i *Judarnas krig* bok 3, avsnitt 41–43, att Galiléen hade 204 städer och byar, med minst 15 000 invånare i var och en. Befolkningen omfattade dock många icke-judar som seleukiderna hade omplacerat till Galiléen samt grekisktalande icke-judar som valt att flytta dit.

F: Skeptikern Bart Ehrman skriver: ”Vi har viss information om vad det innebar att vara en bonde av lägre klass på landsbygden i Palestina under det första århundradet. En sak det innebar var att man nästan säkert var analfabet. Jesus själv var ett stort undantag, eftersom han uppenbarligen kunde läsa (Lukas 4:16–20), men det finns inget som tyder på att han kunde skriva… Hur många kunde läsa? Analfabetismen var utbredd i hela Romarriket. I bästa fall var kanske 10 procent av befolkningen någorlunda läskunniga. Och dessa 10 procent tillhörde de mer välbärgade klasserna … Ingenting i evangelierna eller Apostlagärningarna tyder på att Jesu följare kunde läsa, än mindre skriva. Faktum är att det finns en berättelse i Apostlagärningarna där Petrus och Johannes sägs vara ”olärda” (Apostlagärningarna 4:13) – det forntida ordet för analfabeter.” (Jesus, Interrupted, s. 105–106). Detta liknar också Ehrmans Lost Christianities, s. 203.

S: Andelen människor i Romarriket (Spanien, Britannien, Tyskland osv.) som inte kunde läsa är irrelevant; det är andelen utbildade människor bland judarna i Judeen och Galiléen som spelar roll. Judarna hade en betydligt högre utbildningsnivå än de flesta andra folk i Romarriket. Ingen tyckte att det var ovanligt att Sakarja, Johannes Döparens far, kunde skriva. Det faktum att Sanhedrin anklagade Petrus och Johannes för att vara outbildade betyder inte att så var fallet, eller att de inte kunde skriva alls.

I 5 Mosebok 6:9 befalls israeliterna att skriva lagarna på dörrposterna till sina hus och på sina portar. Tror skeptikerna att nästan ingen av judarna följde sin egen lag?

Som en sidokommentar kan nämnas att arkeologer i Deir ’Alla i Jordandalen har hittat en skolpojkes skrivövning där Bileam, son till Beor, nämns tre gånger. Denna har daterats med radiokarbonmetoden till 800/760 f.Kr.

F: Vad betyder det engelska ordet ”synoptisk”?

S: I Wycliffe Bible Dictionary, s. 723, står det: ”synoptic kommer från det grekiska syn (tillsammans med) och opsis (en syn, en vy)”, vilket även anges i The NIV Study Bible, s. 1437. På samma sätt står det i The New International Dictionary of the Bible, s. 399, att det grekiska ordet synoptikos betyder ”att se helheten tillsammans, att få en övergripande bild”.

I motsats till detta står det i den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 770, att ordet ”synoptisk” härstammar från det grekiska ordet som betyder ”enögd”, eftersom vart och ett av de tre synoptiska evangelierna berättar Jesu historia ur sin egen synvinkel. Kanske förväxlade han ”syn/sun” med ”mono”, som betyder ”en”.

I Strongs konkordans står det om ”sun” (4862): ”ett primärt preposition som betecknar förening; med eller tillsammans (men mycket närmare än 3326 eller 3844), dvs. genom samhörighet, sällskap, process, likhet, ägande, medverkan, tillägg etc.” – vid sidan av, med. I sammanhang har det liknande tillämpningar, inklusive fullständighet.”

F: Vilket av de fyra evangelierna skrevs först?

S: Den vanligaste uppfattningen bland kristna är Markus, även om det finns ansedda bibelforskare som tror att det var Matteus eller Lukas. I *The Bible Knowledge Commentary: New Testament*, s. 98, står det: ”Ett visst litterärt beroende verkar vara det enda sättet att på ett adekvat sätt förklara det nära förhållandet mellan de synoptiska evangelierna. Teorin om Markus som det första evangeliet, även om den inte är problemfri, ger den bästa förklaringen till händelsernas grundläggande upplägg och de detaljerade likheterna mellan de synoptiska evangelierna. Skillnaderna beror troligen på en kombination av muntliga och skriftliga traditioner som Matteus och Lukas använde oberoende av varandra utöver Markus.”

I den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 770, står det att Matteusevangeliet listades först eftersom man trodde att det var det första, men idag anser man allmänt att det var Markusevangeliet. (s. 770, s. 903) Asimov nämner dock också på s. 771 att Papias skrev att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebreiska [arameiska?]. Det är möjligt att Matteusevangeliet först skrevs på arameiska, att Markus använde det som primärkälla när han sammanställde sitt evangelium, och att Matteusevangeliet senare översattes ordagrant.

Som en sidokommentar kan nämnas att av de 661 verserna i Markus (det kortare slutet) liknar 600 verser i Matteus, 350 liknar verser i Lukas, och endast 31 förekommer ingen annanstans.

F: Vad är de apokryfiska evangelierna? Varför accepteras de inte, när vi vet att kyrkofäderna och kyrktraditionerna förlitade sig på dem och citerade ur dem, särskilt i samband med kyrkliga högtider och rituella praktiker?

S: Den sista delen av själva frågan är faktamässigt felaktig. Kyrkofäderna och kyrktraditionerna förlitade sig inte på dem, och de använde dem inte vid kyrkliga högtider och rituella praktiker, såvida inte frågan avser gnostiska religioner och inte kristendomen.

De enda positiva omnämnandena är att 2. Clemens och Clemens av Alexandria nämner ”Egyptiernas evangelium”, och att Clemens av Alexandria nämner ”Hebréernas evangelium”. Det finns inga andra kristna citat från tiden före konciliet i Nicäa som nämner några andra evangelier i positiv bemärkelse. Däremot nämnde och citerade kyrkofäderna följande och sade att de var falska. Irenaeus talar emot det falska Sannings-evangeliet. Hippolytus talar emot Egyptiernas evangelium och Tomas-evangeliet (samt andra verk). Det vore alltså orättvist att hävda att de tidiga kyrkofäderna ”förlitade sig på dem” när många av dem ännu inte hade skrivits, och de talade emot andra kätterska skrifter.

Slutligen varken godkändes eller förkastades många av de apokryfiska evangelierna av de tidiga kristna, eftersom dessa apokryfiska evangelier inte hade skrivits förrän flera århundraden senare. Till exempel skrevs Nikodemus-evangeliet omkring 405–439 e.Kr., och Evangeliet om Marias födelse skrevs efter 625 e.Kr.

F: Vad är ”Barndomsevangeliet”, ”Sannings-evangeliet”, ”Hebréernas evangelium”, ”Ebioniternas evangelium”, ”Tomas-evangeliet” och ”Petrus-evangeliet”?

S: Det här är apokryfiska evangelier som olika personer skrev långt efter att händelserna ägt rum.

Här är några av evangelierna och de år de skrevs.

Marias evangelium (200- eller 600-talet)

Petrusevangeliet (180–190 e.Kr.)

Tomas-evangeliet. Denna falska bok av gnostiska kättare skrevs troligen mellan 188 och 235 e.Kr. Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.), som uttömmande beskrev alla kända böcker och kätterier, känner inte till den, men hans lärjunge Hippolytus, som skrev mellan 222 och 235/236 e.Kr., nämner den.

Nikodemusevangeliet (405–439 e.Kr.)

Marias födelsens evangelium (efter år 625 e.Kr.)

I den muslimska världen fanns det över 200 000 hadither om Muhammed. Den stora majoriteten av dem anses av muslimska lärda vara förfalskningar eller i bästa fall opålitliga. Bukhari gick igenom dessa och valde endast ut 7 275 som tillförlitliga.

Precis som druserna, yezidierna, alawiterna och andra har sina egna böcker, hade även gnostikerna sina egna skrifter. Det fanns minst trettio grupper av gnostiker, så de hade många böcker som de betraktade som heliga skrifter. Sannings-evangeliet, Tomas-evangeliet och Petrus-evangeliet var några av dessa.

Det fanns ingen bok som hette ”Ebioniternas evangelium”. De kätterska ebioniterna, som hävdade att Jesus endast var Guds Son i titel och av respekt, hade ”Klemens homilier”, ”Klemens erkännanden” och några andra böcker.

F: Vilka är de messianska profetiorna i evangelierna?

S: Det är profetior som Gud gav så att Guds folk tydligt skulle kunna känna igen Messias. Här är några av dem.

Vem kommer Messias att vara?

Från Judas stam (1 Mosebok 49:10; Matteus 1:2; Lukas 3:23,33; Hebreerbrevet 7:14).

Från Isai (Jesaja 11:1; Matteus 1:6; Lukas 3:23, 32).

Från David (Jeremia 23:5; Lukas 3:31; Matteus 1:1; 9:27; Markus 10:47–48; Johannes 7:42; Apostlagärningarna 13:22–23; Uppenbarelseboken 22:16). Många judiska Talmud-texter säger att Messias kommer att härstamma från Davids släktlinje.

En präst efter Melkisedeks ordning (Psaltaren 110:4; Hebreerbrevet 5:6).

Guds Son (Psaltaren 2:7; Matteus 3:17; 16:16–17; 27:54; Markus 9:7; Lukas 9:35; Johannes 1:34; Apostlagärningarna 13:33; Hebreerbrevet 5:5).

Herren sade till min Herre (Psaltaren 110:1; Matteus 22:43–45; Markus 12:36–37; Lukas 2:11; 20:42–44). Midrash Tehillim, en kommentar till Psaltaren (200–500 e.Kr.), erkänner Psaltaren 110 som messiansk

Kallas ”Gud med oss” (Jesaja 7:14; Matteus 1:23; Lukas 7:16; ~Johannes 20:28).

Barnet kallas Mäktig Gud, Fredsfurste osv. (Jesaja 9:6). Detta är messianskt enligt den jemenitiska Midrashen 349–350 och Pereq Shalom s. 101

Kvinnans avkomma skall krossa Satans huvud (1 Mosebok 3:15). Detta är messianskt enligt Targum Pseudo-Jonathan

Född av en jungfru (dubbel uppfyllelse) (Jesaja 7:14; Matteus 1:18,25; Lukas 1:26–35). Jungfru enligt Septuaginta

Var kommer Messias att befinna sig?

Född i Betlehem i Juda (Mika 5:2; Matteus 2:1,5-8; Johannes 7:42; Lukas 2:4-7). Targum Jesaja säger att detta är messianskt.

Verksam i Galiléen (Jesaja 9:1–2; Matteus 4:12–16; Markus 1:14; Lukas 4:31; Johannes 4:43).

Går in i templet i Jerusalem (Malaki 3:1; Matteus 21:12; Markus 11:15)

När kommer Messias?

Scepteret skall inte vika (1 Mosebok 49:10; Lukas 3:23,33). Detta är messianskt enligt den babyloniska och den jerusalemitiska Talmud, Targum Jonathan, Targum Pseudo-Jonathan, Targum Onkelos, kommentaren till Döda havsrullarna och den arameiska Targum. Enligt den babyloniska Talmudens Sanhedrin, kapitel 4, förlorade judarna rätten att avrätta människor år 11 e.Kr.

Israel övergavs tills Messias kommer (Mika 5:3).

Innan templet förstörs (år 70 e.Kr.) (Malaki 3:1).

Efter en förelöpare (Jesaja 40:3; Matteus 3:1–3; 11:10; Lukas 1:17; Johannes 1:23).

Dödad år 32/33 e.Kr. (Daniel 9:20–27 + Nehemja 2:1–10 (445/444 f.Kr.)). Detta är messianskt enligt Maimonides i Igeret Teiman, rabbi Moses Abraham Levi i The Messiah of the Targums, Talmuds and Rabbinical Writers

Vad kommer Messias att göra?

En tjänst präglad av underverk (Jesaja 35:5,6a; Matteus 9:6-7,22,32-35; 11:4-6; 12:13; Johannes 5:5-9; 9:6-11, m.fl.)

Han bar våra sjukdomar (Jesaja 53:4; Matteus 8:17; Markus 2:10–12; Lukas 5:13; Johannes 5:5–9).

Undervisade i liknelser (Psaltaren 78:2; Matteus 13:34).

Rider in som en kung på en åsna (Sakarja 9:9; Markus 11:2–10; Lukas 19:35–37; Matteus 21:5–9; Johannes 12:15).

Från stötesten till hörnsten (Psaltaren 118:22–23; Jesaja 8:14–15; 28:16; Matteus 21:42; Markus 12:10–11; 1 Petrus 2:6–8; Apostlagärningarna 4:11).

Inte överlämnad till döden (Psaltaren 16:8–11; 30:3; Apostlagärningarna 2:31; 13:33; Markus 16:6; Matteus 28:6; Lukas 24:46).

Iver för sin Faders hus (Psaltaren 69:9; Johannes 2:17).

Herrens Ande skall vila över honom (Jesaja 11:2; Matteus 3:16; Markus 1:10–11; Lukas 4:15–21, 32; Johannes 1:32). Detta är messianskt enligt Targum Jesaja och den babyloniska Talmud

Mt visar att Kristi liv går hand i hand med det israeliska folkets (Jeremia 31:15 och Matteus 2:18, Hosea 11:1 och Matteus 2:15, Jesaja 9:1,2 och Matteus 4:15–16; m.fl.).

Folkets reaktioner

Hatad utan orsak (Psaltaren 35:19; 69:4; Jesaja 49:7; Johannes 15:25).

Vissa smidde planer för att förgöra Jesus (Psaltaren 38:12; Markus 11:18).

Förrådd av en vän (Psaltaren 41:9; Matteus 10:4; 26:48–50; Markus 14:43–44; Lukas 22:47–48; Johannes 18:3, 5).

Förkastad av sitt eget folk (Jesaja 53:3–4; Psalm 69:8; Johannes 1:11; 7:5; Matteus 21:42–44).

De gav honom galla att dricka (Psaltaren 69:21; Matteus 27:48).

Till och med vännerna höll sig på avstånd (Psaltaren 38:11; Matteus 27:55; Markus 15:40; Lukas 23:49).

Efter att herden slagit till skingrades fåren (Sakarja 13:7; Markus 14:27,50; Matteus 26:31).

Förkastad av makthavarna (Psaltaren 2:1–2; Apostlagärningarna 4:25–28).

Hur kommer Messias att dö?

Såld för 30 silvermynt (Sakarja 11:12–13; Matteus 26:15).

Kastade, inte lade, mynt i templet (Sakarja 11:13b; Matteus 27:5a).

Pengar till en krukmakare (Sakarja 11:13; Matteus 27:7).

Orättvist bortförd (Jesaja 53:7-8; Matteus 26:60; Markus 14:55; Lukas 23:4).

Falska vittnen (Psaltaren 35:11; Matteus 26:60).

Tyst inför sina anklagare (Psaltaren 38:13–14; Jesaja 53:7; Matteus 27:12).

Frågade varför Gud hade övergivit honom (Psaltaren 22:1; Matteus 27:46; Markus 15:34).

Hånad (Psaltaren 22:7,8; Matteus 27:31,39; Markus 15:31-32).

Ett hjärta som vax (Psaltaren 22:14b; Johannes 19:34).

Genomborrad för vår skull (Psaltaren 22:16; Jesaja 53:5; Sakarja 12:10; Matteus 27:26; Johannes 19:34).

Folk stirrade på honom (Psaltaren 22:17; Lukas 23:35).

De kastade lott om hans kläder (Psaltaren 22:18; Markus 15:24; Lukas 23:34; Johannes 19:23,24).

Inga ben bröts (Psaltaren 22:17; Psaltaren 34:20; Johannes 19:33).

Han blev slagen och spottad på (Jesaja 50:6; Mika 5:1; Matteus 26:67; Lukas 22:63).

Dödades tillsammans med brottslingar (Jesaja 53:12; Matteus 27:38; Markus 15:27).

Han förmedlade förbön för syndare (Jesaja 53:12b; Lukas 23:34).

Begravdes i en rik mans grav (Jesaja 53:9; Matteus 27:57–60).

Bar våra synder som ett skuldoffer (Jesaja 53:5,6,10-12; Johannes 1:29; 1 Korintierbrevet 15:3; 1 Johannesbrevet 2:2; 4:10).

Jesus dog med en psalm på läpparna (Psaltaren 31:5; Lukas 23:46).

F: Vad betyder namnet ”Betlehem” i Matt 2:1,5–8; Luk 2:4–7; Joh 7:42?

S: Betlehem betyder ”brödets hus” enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 225.

Betlehem i Judeen är en mycket gammal stad som fanns redan före israeliterna. I 1 Mosebok 35:19 står det: ”Så dog Rakel och begravdes på vägen till Efrat” (det vill säga Betlehem i Judeen). I 1 Mosebok 48:7 står det något liknande. Betlehem hette alltså ursprungligen Efrat, och det är därför som staden i Mika 5:2 kallas ”Betlehem Efrata”.

I Amarna-breven, som skrevs av kanaaniterna till Egypten strax efter 1400 f.Kr. under Josuas tid, nämns att ”Bit-Lahmi” hade gått över till ”Apiru-folket”, enligt Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology, s. 142, och Wycliffe Bible Dictionary, s. 225, som hänvisar till ANET, s. 489.

För övrigt finns det också en andra, nordligare stad som heter Betlehem, i Sebulons område enligt Josua 19:15.

F: En skeptiker, Bart Ehrman, hävdar: ”Det finns inget i Matteus och Lukas som tyder på att Jesus existerade före sin födelse.” (Jesus, Interrupted, s. 75; även i Jesus, Interrupted, s. 103)

S: Mika 5:2, som Matteus citerar i 2:6, säger att Messias ursprung ”är från forna tider” i den masoretiska texten, eller ”från begynnelsen, ja, från evigheten” i den grekiska Septuaginta-översättningen. I Matteus utelämnar skriftlärarna vissa delar, däribland den del som handlar om ”från forna tider”, men nästan vilken judisk rabbin som helst skulle känna igen resten av denna vers.

I Matteus 23:37 och Lukas 13:34 säger Jesus: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig, hur ofta har jag velat samla dina barn, såsom en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, men du ville inte!” Detta sades bara några dagar efter det triumfartade intåget, när Jerusalem kom ut för att välkomna Jesus. När under Jesu jordiska verksamhet, före denna tidpunkt, fick Jerusalem då ett val att samlas under Jesus? Svaret är förstås aldrig. Matteus och Lukas (och Jesus) måste ha tänkt på den tid då Jesus existerade innan han föddes, när de profeter som Jesus var delaktig i att sända till Jerusalem dödades.

F: Skeptikern Bart Ehrman säger: ”Det är dock slående att Jesus i Markusevangeliet aldrig hänvisar till sig själv som ett gudomligt väsen, som någon som existerade redan tidigare, som någon som i någon mening var jämställd med Gud. I Markus är han inte Gud och han hävdar inte att han är det.” Jesus, Interrupted, s. 79

S: Markus 2:5–12 (liksom Matteus 9:2–6 och Lukas 5:20–23) anger att endast Gud kan förlåta synder, men ändå förlät Jesus den förlamades synder. När Jesus anklagades för att göra något som endast Gud kan göra, sa han varken att han bara förkunnade Guds förlåtelse eller förnekade deras antagande. Istället sa och visade han att han själv hade makten att förlåta synder.

F: Om Matt 12:30 och Mark 9:40 skriver skeptikern Bart Ehrman: ”I Matteus förkunnar Jesus: ’Den som inte är med mig är mot mig.’ I Markus säger han: ’Den som inte är emot oss är för oss.’ Sa han båda sakerna? Kunde han mena båda sakerna? Hur kan båda vara sanna samtidigt? Eller är det möjligt att en av evangelisterna har blandat ihop saker och ting?” Jesus, Interrupted, s. 41

Svar: Ärligt talat förstår jag inte alls hur Ehrman kan se detta som en motsägelse. Självklart kan båda vara sanna. Självklart kan Jesus säga olika men kompletterande saker i olika situationer på olika dagar utan att motsäga sig själv. I Matteus 12:22–37 (motsvarande Markus 3:20–29) inträffar detta när en demonbesatt man förs fram till Jesus. Mycket senare, vid ett helt annat tillfälle, i Markus 9:38–41, får Jesus höra talas om någon annan som driver ut demoner. Kanske tyckte Ehrman på något sätt att det var motsägelsefullt att om någon var emot Jesus så kunde denne också vara emot hans efterföljare, eller tvärtom. Men Jesus förutsade i Johannes 16:3 att hans efterföljare skulle förföljas och dödas eftersom förföljarna inte känner Fadern eller Jesus. Jesus sade i Johannes 15:18–21: ”Om världen hatar er, så förstå att den hatade mig först. Om ni vore av världen, skulle den älska er som sina egna. Men världen hatar er, eftersom ni inte är av världen, utan jag har utvalt er ur världen. Kom ihåg det ord som jag talade till er: ’Ingen tjänare är större än sin herre.’ Om de förföljde mig, kommer de också att förfölja er; om de höll mitt ord, kommer de också att hålla ert. Men de kommer att behandla er så här på grund av mitt namn.” (BSB) Jesus identifierade sig starkt med sina efterföljare i Matteus 25:34–46 i liknelsen om fåren och getterna. I Johannes 15:1–8 säger Jesus att vi är i honom på samma sätt som grenarna är fästa vid vinstocken.

F: Varför säger Jesus i Joh 2:19: ”Riv ner detta tempel, så ska jag på tre dagar bygga upp det igen”, när det enligt den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 976) [påstås] vara felaktigt att Jesus sa detta, enligt Matt 26:61b och Mark 14:58?

S: Jesus sa faktiskt det i Joh 2:19, och varken Matt 26:61b eller Mark 14:58 säger att det var felaktigt att Jesus sa det. De berättar att Jesu anklagare kom ihåg detta och använde det för att anklaga Jesus. Men Asimov hittar bara på att de sa att det var felaktigt.

F: I Matt 17:1–9 och Mark 9:2–9 får vi intrycket att Jesus gick upp på det höga berget i syfte att bli förvandlad, medan vi i Lukas ser att Jesus gick upp på berget för att be, och förvandlingen sker medan han ber (Luk 9:28–36). Hur kan detta förklaras?

S: Två punkter att beakta i svaret.

a) Faktum är att inte bara Lukas, utan inte heller Matteus eller Markus, säger att Jesus gick upp på berget för att förvandlas. De är alla tysta även om huruvida Jesus i förväg visste att han skulle förvandlas eller inte.

b) För det andra är bön inte en ritual! Bön är kommunikation med Gud i himlen. Jesus bad till Gud Fadern, och jag kan inte föreställa mig att Jesus skulle förvandlas utan att säga något till Gud Fadern.

F: Hur uppfyllde Johannes Döparen profetian om Elia i Matt 17:12 och Mark 9:11–13? Var han Elia i en ny inkarnation?

S: Nej. Vid Jesu första ankomst hade Johannes Elia’s syfte och uppdrag. Naturligtvis uppenbarade sig Elia (inte Johannes) själv kortvarigt vid förklaringen. Många tror att Elia kommer att vara en av de två vittnena strax före den sjunde basunen i Uppenbarelseboken 11:3–12.

Den första författaren som är känd för att ha tagit upp denna vers är Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.), som noterade att begreppet att någon har en annans ande inte är unikt för Elia och Johannes Döparen. Gud lovade att Josua skulle få Mose ande. (Dialog med Tryfo den jude, kap. 49, s. 220) Även Elisa fick en dubbel portion av Elias ande i 2 Kungaboken 2:9–10.

F: Varför fruktade Jesus [enligt uppgift] döden i Joh 7:1, när han i Luk 12 uppmanade lärjungarna att inte frukta döden?

S: Jesus sa till lärjungarna att de inte skulle vara rädda för den fysiska döden, utan snarare för den andliga döden. Johannes 7:1 säger INTE att Jesus fruktade döden. Men man kan ändå vidta försiktighetsåtgärder utan att frukta döden. Jesus undvek att åka till Judeen eftersom judarna där ville döda honom. Detta var en försiktighetsåtgärd för hans tjänst, inte något som gjordes av rädsla, eftersom Jesus senare, när tiden var inne, ändå begav sig till Jerusalem, där judarna försökte döda honom och till och med lyckades.

F: I Luk 13:23 söker vissa att komma in men kan inte, och i Joh 7:34 söker de men kan inte finna – eller är det så att de som söker finner, som Matt 7:7; 1 Krön 28:9; Jes 55:6; Apg 10:35 visar?

S: Vissa som söker Gud finner Honom INTE nödvändigtvis. Gud säger ingenting om dem som inte flitigt söker Honom, eller som söker Honom endast delvis, på sina egna villkor och inte på Hans villkor.

F: I Matt 17:12 och Mark 9:11–13, tyder det faktum att Jesus talar med Mose och Elia [på något sätt] på att vi bör be till de döda, som vissa romersk-katoliker har hävdat?

S: Nej. Ingen talade med Mose och Elia vid förklaringen utom Jesus. De talade inte heller med någon annan än Jesus och varandra. Endast Gud bör vara föremålet för vår tillbedjan. Katoliker skulle hålla med om detta, men hävdar att precis som vi kan be om hjälp och böner från kristna som lever på jorden, kan vi på samma sätt be om detsamma från kristna som lever i himlen. I 2 Kor 11:3 står det att vi inte ska vara hängivna någon annan än Kristus. Även om att be till någon inte nödvändigtvis innebär att man är hängiven den personen, är många katolska böner böner av hängivenhet till Maria eller andra helgon. Det finns inget exempel i Skriften på att någon troende ber till någon annan än Gud.

F: I Markus 15:25, korsfästes Jesus vid den tredje timmen, eller stod han fortfarande inför Pilatus vid den tredje timmen enligt Johannes 19:14?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Ett faktum som inte ingår i svaret: Det grekiska sättet att skriva tre och sex skilde sig endast åt med ett streck, så en gissning är att det rörde sig om ett skrivfel. Det finns dock en enklare förklaring.

Svaret: Båda är sanna, eftersom judarna och romarna räknade timmarna på olika sätt. I Johannes 19:14 står det att han lämnade Pilatus vid den sjätte timmen, vilket skulle vara kl. 06.00, eftersom den romerska dagen började vid midnatt. I Markus 15:22,25 står det att han korsfästes vid den tredje timmen, vilket skulle vara kl. 09.00, eftersom den judiska dagen räknades från soluppgången (cirka kl. 06.00) och den judiska natten började vid solnedgången (cirka kl. 18.00). Johannes använder också det romerska/grekiska sättet att räkna tiden i Johannes 20:19, där den tidiga kvällen betraktades som en del av föregående dag, medan judarna betraktade tiden efter solnedgången som nästa dag.

Hur vet vi att romarna räknade dagen från midnatt till midnatt? De romerska författarna Plutarchos (Moralia: Romanica 84), Plinius den äldre (Naturhistoria ii.77 (188)), Aulus Gellius (iii.2) och Macrobius (Saturnalia, i.3) säger alla att den romerska dagen sträckte sig från midnatt till midnatt, enligt A.T. Robertson i *Harmony of the Gospels*, s. 285–286, och William Arndt i *Bible Difficulties & Seeming Contradictions*, s. 197–199. Plinius den äldre noterade också att andra kulturer hade andra sedvänjor, och att babylonierna räknade dagen från soluppgång till solnedgång.

F: Hur går det att förena Matteus 19:16–30, Markus 10:17–31 och Lukas 18:18–30?

S: De går mycket väl att förena när man förstår att evangelisterna parafraserade och inte nödvändigtvis återgav exakta citat. Till exempel säger Matteus: ”Mästare … uppnå evigt liv … Varför frågar du mig om vad som är gott? … Det finns bara en som är god”, medan Markus och Lukas säger: ”Gode Mästare … ärva evigt liv … Varför kallar du mig god? … Ingen är god utom Gud allena”, och så vidare. Se Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 329–332, för en utförlig diskussion.

F: I Matt 19:28 och Luk 22:28–30 hävdar skeptikern Bart Ehrman felaktigt att Jesus sa att de tolv lärjungarna skulle få tolv troner. Hur är det då med lärjungen Judas Iskariot? (Jesus, Interrupted, s. 159)

S: Nej, det finns ingen tron för Judas. För det första nämner Lukas 22:28–30 inte tolv troner, utan endast tolv stammar. I själva verket säger Matteus 19:28 INTE att de tolv lärjungarna ska sitta på tolv troner. Istället står det: ”… ni som har följt mig ska också sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” (BSB) Det står alltså att det kommer att finnas tolv troner, men det står inte att de tolv lärjungarna ska sitta på dem. Istället lovade Jesus detta endast till ”ni som har följt mig”. Judas fortsatte inte att följa Jesus och övergav sin plats som lärjunge efter att ha förrått Jesus, vilket Apostlagärningarna 1:20 säger.

F: I Matt 26:14 skriver skeptikern Bart Ehrman att Judas förrådde Jesus för pengarnas skull, medan det i Lukas 22:3 står att Judas gjorde det därför att Satan kom in i honom. I Johannes kallas Judas för en djävul, så uppenbarligen hade han en ond sida. (Jesus, Interrupted, s. 45–46)

S: Precis som ingen eld uppstår av en enda orsak, utan av tre (luft, bränsle, gnista), har många handlingar också flera samtidiga orsaker. Många händelser har tre orsaker: en potentiell orsak, såsom vatten bakom en damm, en omedelbar orsak, såsom en spricka i dammen, och en förebyggande orsak som undanröjdes, såsom att säkerhetsinspektionerna av dammen upphörde. Vilken av dem orsakade att dammen brast? – alla tre var inblandade. På samma sätt var Judas redan en tjuv innan detta, så han var djävulsk. Judas fick ett ytterligare självisk motiv, nämligen mutan från prästerna. Slutligen såg han tillfället efter den sista måltiden. Så, vad var anledningen till att Judas förrådde Jesus? – Alla tre orsakerna var inblandade.

F: Varför är brödet och vinet inte Kristi fysiska kropp i Matt 26:26–28, Mark 14:22 och Luk 22:19?

S: Vi kan se att Jesus menade att brödet och vinet symboliskt var hans kropp av två skäl.
För det första finns det inte ett spår av bevis för att människor tillbad brödet och vinet, varken i Bibeln eller i den tidiga kyrkan. Vi ska inte tillbe något eller någon annan än Gud. Vi tillber Jesus, men om brödet och vinet inte är Jesus, ska vi inte tillbe brödet och vinet.
För det andra, om man tolkade denna metafor som att brödet och vinet var eller blev Jesus, skulle vi för att vara konsekventa också behöva tolka andra metaforer om Jesu kropp som att de också är Jesus, till exempel i 1 Korintierbrevet 12:27. Vi (församlingen) är Kristi kropp. Tycker du att människor borde tillbe dig, eller tillbe den församling som du tillhör? Om varken det ena eller det andra, varför skulle du då inte tillbe en kristen, som är skapad till Guds avbild, mer än bröd och vin, som inte är skapade till Guds avbild?
Nu ska vi förstås aldrig tillbe andra kristna. Men skulle det vara värre att tillbe andra människor och rättfärdiga det med Kristi metafor, än att tillbe brödet och vinet och rättfärdiga det med Kristi metafor?

F: Varför blir Jesus i Matt 26:49–50 förrådd av Judas med en kyss, varefter Jesus grips, medan Jesus i Johannes 18:2–9 frivilligt träder fram och identifierar sig själv, och Judas inte ger någon kyss?

S: Att man inte nämner kyssens detaljer i Joh 18:2–9 bevisar inte att det inte förekom någon kyss. Judas kunde ha kysst Jesus, enligt Matt 26:49; därefter drog sig soldaterna tillbaka i Joh 18:2–9, och sedan grep de honom slutligen i Matt 26:50. Det enda som sägs ha hänt ”omedelbart” var Judas kyss i början.

F: Skeptikern Bart Ehrman hävdar att Jesus i Markus genomgick en snabb rättegång där han nästan inte sa någonting, men en lång, utdragen rättegång i Johannes där han förde utdragna samtal (Jesus, Interrupted, s. 43).

S: Detta är ganska löjligt, eftersom varken Markus eller Johannes specifikt anger hur lång dialogen var, och Jesus sa förmodligen mer än vad någon av dem har nedtecknat. Det var inte en utan två rättegångar (den judiska och den romerska). Markus återgav två meningar som Jesus yttrade under den judiska rättegången och en mening under den romerska rättegången. Johannes återgav fem meningar som Jesus yttrade under den judiska rättegången och nio meningar under den romerska rättegången. Men återigen hävdar ingen av evangelisterna att de har återgivit allt som Jesus sa.

F: Varför svarar Jesus inte på en enda anklagelse vid sin förhör inför landshövdingen Pilatus i Matt 27:11–14, eftersom Joh 18:33–37 [påstås] berätta att Jesus svarade på alla anklagelser vid sin förhör inför Pilatus?

S: Matteus 27:11 och Matteus 27:12 utspelar sig vid olika tidpunkter; 2:11 är inför Pilatus. I Matteus 27:11–14, när översteprästerna och de äldste var hos honom (i vers 12), svarade Jesus ingenting till dem. I Johannes 18:28 står det att judarna inte ville gå in i pretoriet, så i Johannes 18:29 gick Pilatus (förmodligen med Jesus i släptåg) ut till dem. I Johannes 18:33 står det att Pilatus därefter gick in i pretoriet och kallade på Jesus. Därefter, i Johannes 18:34–37, besvarade Jesus Pilatus frågor.

För övrigt står det INTE i Johannes 18:33–37 att Jesus besvarade alla Pilatus frågor eller anklagelser; det står endast att Pilatus sade: ”Jag finner ingen grund för en anklagelse mot honom.” Pilatus kan ha ställt många frågor till honom, och Johannes 18:33–38 räknar upp endast fyra, varav Jesus besvarade tre. I Matteus 27:14 står det att Jesus inte svarade ett ord när prästerna och de äldste anklagade honom och när Pilatus ställde en fråga till honom som inte nämns i Johannes 18:33–37. Jesus svarade alltså inte på något av det som prästerna och de äldste sa, inte ens när Pilatus frågade Jesus om han hörde dessa anklagelser. Därefter svarade Jesus på [åtminstone] tre frågor som Pilatus ställde.

F: Varför skulle profetiorna i Matt 28:1–8 bevisa att Jesus var Gud, om Jesus var en utomjording? (Jag hörde faktiskt detta från en universitetsstudent som var intresserad av Star Trek och Scientologikyrkan.)

S: Om Jesus vore en utomjording, skulle han behöva vara ett ytterst intelligent väsen för att kunna få alla dessa profetior att gå i uppfyllelse. I själva verket skulle han, jämfört med oss, framstå som allvetande. Jesus skulle också behöva vara en extremt mäktig utomjording för att kunna utföra alla de mirakel han gjorde, inklusive att uppstå från de döda. Vi skulle betrakta honom som allsmäktig. För att han skulle kunna förmedla den lära som Jesus förkunnade, skulle han behöva vara moraliskt mycket god, nästan perfekt. Så om du tror att Jesus kan vara ett allvetande, allsmäktigt och moraliskt perfekt väsen som inte är från denna värld, och som kom för att visa oss sanningen, så håller jag med!

F: I Matt 28:2, Mark 16:4 och Luk 24:2, ”rullades” stenen bara undan?

S: Nej. Det grekiska ordet översätts bättre med ”kastades” än med ”rullades”. Om stenen vägde några ton skulle det krävas en ängel för att kasta bort den.

F: Vem mer än Jesus har i evangelierna hävdat att han är antingen Messias eller Gud?

S: Följande personer har antingen gjort följande påståenden, eller så har andra gjort följande påståenden om dem.

F: Finns det någon annan än Jesus som utförde stora mirakel i Palestina?

S: Nej. Vissa hävdar dock att Onias, ”cirkelmakaren”, från det första århundradet f.Kr. utförde ett mirakel. Han kallas ”cirkelmakaren” eftersom han ritade en cirkel och sa till Gud att han inte skulle gå utanför den förrän det regnade, och sedan regnade det. Här är citatet från Taanith 3.8 i The New Testament Background, s. 170: ”En gång sade de till Onias, cirkelmakaren: ’Be om att det ska regna.’ Han svarade: ’Gå ut och hämta in påskugnarna så att de inte blir mjuka [dvs. av regnet].’ Han bad, men regnet föll inte. Vad gjorde han då? Han ritade en cirkel, ställde sig inuti den och sade inför Gud: ’O världens Herre, dina barn har vänt sina ansikten mot mig, ty jag är som en son i huset inför dig. Jag svär vid ditt stora namn att jag inte kommer att röra mig härifrån förrän du har förbarmat dig över dina barn.” Regnet började falla droppe för droppe. Han sade: ”Det är inte ett sådant regn jag har bett om, utan ett regn som fyller cisternerna, groparna och grottorna.” Det började regna våldsamt. Han sade: ”Det är inte ett sådant regn jag har bett om, utan ett regn av välvilja, välsignelse och nåd.” Då regnade det måttligt [och fortsatte] tills israeliterna på grund av regnet begav sig upp från Jerusalem till Tempelberget.” Till slut regnade det så mycket att de bad honom be om att regnet skulle upphöra. Josefus (ca 90 e.Kr.) nämner också kortfattat att Onias bad om att regnet skulle upphöra i ”Antiquities of the Jews”, bok 14, kap. 2.1, s. 290.

F: Vilka utombibliska hänvisningar till Jesus före år 200 e.Kr. finns i evangelierna?

S: Man kan förvänta sig att Jesu liv och kristendomen inte skulle gå obemärkt förbi, inte ens utanför Bibeln. Ett syfte med att återge dessa citat är att skingra tvivlen hos några skeptiska kritiker, såsom Bertrand Russell, om att Jesus någonsin existerade.

Cornelius Tacitus (ca 55–ca 117 e.Kr.) var en romersk historiker som skrev om händelser i Rom och Storbritannien mellan åren 15 och 70 e.Kr. Med tanke på hans föraktfulla ton var han sannerligen ingen vän till kristendomen. I *Annales* 15:44 skrev han: ”…Men varken alla mänskliga ansträngningar, kejsarens alla generösa gåvor eller offren till gudarna kunde skingra den olycksbådande tron att branden [branden i Rom] var resultatet av en order [från kejsaren]. För att bli av med ryktet lade Nero därför skulden på en grupp som var hatad för sina avskyvärdheter, och som av folket kallades kristna, och utsatte dem för de mest grymma tortyrmetoderna. Kristus, från vilken namnet härstammar, utsattes för det yttersta straffet under Tiberius regeringstid av en av våra prokuratorer, Pontius Pilatus, och en ytterst skadlig vidskepelse, som därmed tillfälligt hade hållits i schack, bröt åter ut inte bara i Judeen, ondskans ursprungliga källa, utan till och med i Rom, där allt avskyvärt och skamligt från världens alla hörn finner sin samlingspunkt och blir populärt. Följaktligen greps först alla som erkände sig skyldiga; därefter, på grundval av deras uppgifter, dömdes en enorm folkmassa, inte så mycket för brottet att ha satt staden i brand som för hat mot mänskligheten. Deras död åtföljdes av hån av alla slag. Täckta med djurskinn slets de sönder av hundar och omkom, eller spikades fast vid kors, eller dömdes till elden och brändes, för att tjäna som nattlig belysning när dagsljuset hade slocknat….”

Tacitus diskuterar i ”Histories”, bok 5, också i detalj hur olika romerska legioner – den 5:e, 10:e, 15:e, 12:e samt några män från den 18:e och 3:e – kväste upproret i Judeen och förstörde Jerusalem.

Citat av Tacitus är hämtade från *The Annals* och *The Histories* av P. Cornelius Tacitus, Encyclopedia Britannica, Inc. 1952.

Mara Bar-Serapion var en vanlig syrisk man som skrev ett brev till sin son, Serapion, någon gång efter år 73 e.Kr. Han uppmuntrar honom att ta efter historiens vise män som dog för det de trodde på, såsom Sokrates, Pythagoras och den vise kungen som judarna avrättade. Detta dokument finns i British Museum, och F.F. Bruce nämner detta i *The New Testament Documents: Are They Reliable?*

Josephus var en judisk lärd, född år 37/38 e.Kr., som skrev positivt om Kristus. Det finns två versioner av detta avsnitt: den kortare arabiska från 900-talet och den längre latinska. Den kortare arabiska versionen anses allmänt vara den mer korrekta. Men oavsett vilken version som är korrekt är detta ett vittnesbörd om Kristi existens och korsfästelse. Se nästa fråga för mer diskussion om detta.

Lucian av Samosata (även kallad Lucian den grekiske), en satiriker från 200-talet, skrev om Kristus: ”…den man som korsfästes i Palestina därför att han införde denna nya kult i världen… Dessutom övertygade deras första lagstiftare dem om att de alla var bröder till varandra, efter att de en gång för alla hade överträtt lagen genom att förneka de grekiska gudarna och genom att dyrka just den korsfäste sofisten själv och leva enligt hans lagar.” (”Peregrinus bortgång” – även kallad ”Peregrinus död” 11–13) (citerat ur ”Evidence That Demands a Verdict”, vol. 1, s. 82.)

Klemens av Rom var en kristen biskop som skrev till församlingen i Korint och i princip frågade dem varför de inte följde det som Paulus hade skrivit 50 år tidigare. Klemens brev skrevs år 96–98 e.Kr.

Plinius den yngre var landshövding i Bithynien och dödade många kristna på grund av deras tro. År 112 e.Kr. skrev han till kejsar Trajanus och frågade om han skulle fortsätta att döda män, kvinnor och barn enbart för att de inte tillbad en staty av kejsaren. Plinius säger om de kristna: ”de hävdade dock att hela deras skuld, eller deras fel, bestod i att de hade för vana att samlas en viss bestämd dag innan det blev ljust, då de i omväxlande verser sjöng en hymn till Kristus som till en gud och band sig vid en högtidlig ed, inte till några onda gärningar, utan att aldrig begå något bedrägeri, stöld eller äktenskapsbrott, aldrig bryta sitt ord och inte svika ett förtroende när de skulle uppmanas att fullgöra det. Breven 10:96. (citerat ur *Evidence that Demands a Verdict*, vol. 1, s. 83.) Utöver detta ger Plinius oss också information om esséerna.

Papias var en annan biskop som var lärjunge till aposteln Johannes. Han skrev många volymer någon gång mellan år 95 och 110 e.Kr. Tyvärr har hans skrifter gått förlorade, med undantag för en kort beskrivning av Eusebius av Caesarea (318 e.Kr.). Eusebius berättar bland annat att Papias hävdade att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebreiska, att Markus var Petrus tolk och att Papias undervisade om premillennialism. (Eusebius var amillennialist.)

Ignatius var en lärjunge till aposteln Johannes. Han skrev brev till många församlingar och dog antingen år 107 eller 116 e.Kr. under kejsar Trajanus.

Polykarp, biskop i Smyrna, var en kristen martyr och lärjunge till Ignatius som talade om Kristus. Han dog omkring år 163 e.Kr.

Irenaeus, biskop i Lyon (i Frankrike), var en lärjunge till Polykarp och en martyr som levde mellan 120/140 och 202 e.Kr. Han skrev ett omfattande verk mot tidens kätterier mellan åren 182 och 188 e.Kr.

Didache (eller De tolv apostlarnas lära) var en anonym kyrklig handbok från omkring år 60–120 e.Kr.

Justin Martyr var en grekisk filosof som föddes antingen år 110 eller 114 e.Kr. Han konverterade omkring år 138 och enligt honom själv skrevs hans Första försvarstal 150 år efter Kristi födelse. I sitt första och andra försvarstal, samt i sin Dialog med Trypho den jude, talar Justin om att Jesus är Gud. ”Chronicon Paschale” berättar att han led martyrdöden för sin tro år 165 e.Kr.

Suetonius, den romerske historikern och hovtjänstemannen som skrev omkring år 120 e.Kr., säger: ”Eftersom judarna ständigt orsakade oroligheter på uppmaning av Chrestus (en annan stavning av Christus, dvs. Kristus), förvisade han dem från Rom.” Claudius liv 25.4 (Citerat från *Evidence that Demands a Verdict*, volym 1, s. 83.) (Att byta ut i mot e var inte ovanligt vid översättning från grekiska till latin enligt *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 10, s. 3

Teofilus, biskop av Antiochia, var den första författare vi känner till som använde ett grekiskt begrepp för att beteckna treenigheten (triaden) i *To Autolycus*, bok 2, kap. 15, s. 101. Han skrev mellan åren 168 och 181/188 e.Kr.

Klemens av Alexandria, som inte ska förväxlas med den tidigare Klemens av Rom, levde mellan 193 och 217/220 e.Kr. Han skrev omfattande, bland annat en hymn till Kristus och ett större verk med titeln ”Miscellanies”.

Hippolytus var verksam mellan 225 och 235/6 e.Kr. och författade ”Motbevisningen av alla kätterier”. Hippolytus var en lärjunge till Irenaeus.

Tatian levde mellan åren 110–172 e.Kr. och författade en harmonisering av evangelierna, som innehöll cirka 79 % av verserna i evangelierna. Tyvärr avföll han senare från tron och anslöt sig till enkraterna, en gnostisk kätteri.

Judiska Talmud-texter hänvisar till Jesus på ett antal ställen. Se *Evidence That Demands a Verdict*, volym 1, s. 85–87 för citat ur den babyloniska Talmud, *Tol’doth Yeshu*, *Barailu*, *The Amoa ‘Ulla’*, *Yeb. IV 3* och *Baraita*. Se även traktaten *Sanhedrin*.

Flegon var en grekisk författare från Karien och en frigiven slav till kejsar Hadrianus. Han skrev strax efter år 137 e.Kr. att under det fjärde året av den 202:a olympiaden [år 33 e.Kr.] inträffade ”den största solförmörkelsen” och att ”det blev natt vid den sjätte timmen på dagen [kl. 12.00] så att till och med stjärnor syntes på himlen. Det inträffade en stor jordbävning i Bithynien, och många saker välte i Nicea.” (The Case for Christ, s. 111.) Hela citatet enligt The Baker Encyclopedia of Christian Apologetics, s. 384, lyder: ”Jesus kunde, medan han levde, inte hjälpa sig själv, men han uppstod efter döden och visade tecknen på sitt straff, och visade hur hans händer hade genomborrats av spikar” och senare ”solförmörkelsen under Tiberius Caesars tid, under vars regering Jesus tycks ha korsfästs, och den stora jordbävningen som då inträffade”, båda i Origenes *Mot Celsus*, bok 2, kap. 33, s. 455 i *Ante-Nicene Fathers*, volym 4, och Julius Africanus *Händelser i Persien*, kap. 18, s. 136. Se även Origenes, *Mot Celsus*, bok 2, kap. 59, s. 455.

Thallus var en samaritansk historiker som omnämns av Julius Africanus (verksam 232–245 e.Kr.). Julius säger om mörkret vid Kristi tid: ”Detta mörker kallar Thallus, i den tredje boken av sin Historia, – vilket enligt min mening är ogrundat – för en solförmörkelse.” (The Ante-Nicene Fathers, volym 6, fragment 18, s. 136.) Sammanhanget är att Julius diskuterar hur tiden från Artaxerxes dekret till Kristi korsfästelse uppfyllde Daniel 9.

Den samariske historikern Thallus, som inte ska förväxlas med den grekiske filosofen Thales, var ganska välkänd. Följande verk nämner Thallus.

Theophilus till Autolycus, kap. 29, s. 120, nämner Thallus, liksom den tidigare kaldeiske historikern Berosus på s. 121.

Pseudo-Justin Martyrs ”Uppmanande tal till grekerna”, kap. 9, s. 277, nämner Thallus, Filon, Josefus och andra.

Minucius Felix ”Octavius”, kap. 22, s. 186

Tertullianus ”Apologi”, kap. 19, s. 33, nämner Thallus och Josefus.

Julius Africanus, fragment 18, s. 136.

”Hermas herde” var ett anonymt kristet verk skrivet omkring 115–155 e.Kr.

Athenagoras skrev omkring år 177 e.Kr. ett försvar för kristendomen till den romerske kejsaren.

Det är också känt att Aristides av Aten och Quadratus skrev försvarstal till kristendomens försvar, men endast delar av deras skrifter har bevarats.

F: Vilken av de bevarade versionerna av Josefus ligger närmast det han ursprungligen skrev?

S: Det finns två avsnitt där han hänvisar till Jesus. I det första beskriver Josefus Jesu liv och verksamhet (”Judarnas historia”, bok 18, kap. 3.3), och i det andra identifierar han honom som Jakobs bror (”Judarnas historia”, bok 20, kap. 9.1). Det finns flera versioner av det första avsnittet, men vi ska kort diskutera den latinska och den arabiska versionen. Den latinska versionen, som visas här, och den arabiska från 900-talet är i stort sett identiska, förutom att den arabiska är kortare eftersom den saknar de understrukna delarna . . .” Den kortare versionen är troligen den mest korrekta. Först kommer vi att visa på skillnaderna, därefter bevisen för tre olika synsätt och slutligen olika forskares slutsatser.

Skillnaderna:

Den längre latinska versionen innehåller de understrukna delarna, medan den arabiska versionen från 900-talet inte gör det.

”Vid denna tid levde Jesus, en vis man, om det nu är tillåtet att kalla honom en människa, ty han utförde underbara gärningar – en lärare för sådana människor som med glädje tar emot sanningen. Han drog till sig både många av judarna och många av hedningarna. Han var Kristus; och när Pilatus, på inrådan av de främsta männen bland oss, hade dömt honom till korset, övergav inte de som från början älskade honom honom, ty han visade sig levande för dem igen på den tredje dagen, såsom de gudomliga profeterna hade förutsagt detta och dessutom tiotusen andra underbara saker angående honom; och den kristna skaran, som fått sitt namn efter honom, har inte utrotats än i dag.” (Antiquities of the Jews 18.3.3, skrivet omkring 93–94 e.Kr.) (Hämtat från Josephus: Complete Works. Kregel Publications 1960. Detta är en kombination av William Whistons översättning (1867) och Standard Edition utgiven av Porter och Coates, Philadelphia, Pennsylvania)

Bevis för de understrukna delarna:

Denna text, med de understrukna delarna, citeras i: Eusebius ”Kyrkohistoria”, bok 1, kap. 11 (318 e.Kr.).

Hieronymus (ca 400 e.Kr.) ”De berömda männens liv”

Isidor av Pelusium, bok 4, brev 225.

Makarios i *Actis Sanctorum*, band 5, s. 149, enligt Fabricius. Josef, s. 61 (okänd tidpunkt)

Cedrenus. *Compendium Historia*, s. 196 (ca 1060 e.Kr.)

Zonaras, Annal, band 1, s. 27 (ca 1120 e.Kr.)

Gotfridus Viterbiensis, Chronicale, s. 366 e Vers. Rufini (ca 1170 e.Kr.)

Platina, De Vitis Pontificum (ca 1480 e.Kr.)

Följande citerade inte Josefus men uppgav att Josefus öppet kallade Honom för Kristus.

Sozomen, Kyrkohistoria, bok 1, kapitel 1 (440 e.Kr.)

Cassiodorus i Sozomens tredelade historia (510 e.Kr.)

Chronicles of Alexandria s. 514, 526, 527, 584, 586 (640 e.Kr.)

Johan. Malelas krönikor, bok 10 (ca 850 e.Kr.)

Photius Codex, bok 48 I, Codex 238, Codex 33 (ca 860 e.Kr.)

Glycus Annal. s. 234 (ca 1120 e.Kr.)

Du kan läsa texten till dessa i Josephus: Complete Works, s. 640–643.

Dessutom verkar stilen i de understrukna delarna stämma överens med resten.

Bevis mot de understrukna delarna:

Det finns inget sådant i den arabiska texten från 900-talet, men däremot i den latinska versionen. Den latinska versionen säger så mycket om Kristus att man undrar varför Josefus inte var kristen. Faktum är att den tidiga kristne lärde Origenes säger att Josefus inte trodde att Jesus var Messias i Origenes ”Mot Celsus”, bok 1, kap. 47, s. 416; bok 2, kap. 13, s. 437. F.F. Bruce spekulerar i ”The New Testament Documents: Are They Reliable”, s. 108, att Josefus kanske faktiskt skrev detta, men att han var sarkastisk. Inget i den latinska versionen tyder dock på någon sarkasm. I *Josephus: Complete Works* står det i bilagan på s. 644 att Josefus kallar Jesus för Kristus [Messias] enbart därför att han var en av flera personer som presenterades som Messias, utan att detta innebär att Josefus själv trodde på det.

Var någon av dem korrekt?

För: Tertullianus nämner inte Josefus, och Clemens av Alexandria återger vad Josefus sade om vissa år, men ingenting som rör Kristus.

Kontra: Så många källor nämner åtminstone den grundläggande arabiska versionen att det vore osannolikt att alla dessa källor skulle ha fel. Även källor som Origenes, som hävdar att Josefus inte trodde att Jesus var Messias, antyder att Origenes läste i Josefus verk där han nämnde Jesus. Citatet från Origenes (såsom det återges i bilagan till Whistons översättning) lyder delvis: ”Ty Josefus vittnar i den artonde boken av sina Judiska antikviteter om att Johannes var Döparen och att han lovade renande till dem som döptes.” Samma Josefus, även om han inte trodde på Jesus som Kristus, när han undersökte orsaken till Jerusalems förstörelse och templets rivning – och borde ha sagt att deras intriger mot Jesus var orsaken till dessa ’eländigheter som drabbade folket, eftersom de hade dräpt den Kristus som profeterna hade förutsagt’ – säger han, om än så att säga motvilligt, men ändå som en som inte är långt ifrån sanningen, att dessa eländigheter drabbade judarna som hämnd för Jakob den Rättfärdige, som var bror till Jesus, den som kallades Kristus;”

Slutsats – Den arabiska texten är mer korrekt

Nya testamentets forskaren R. T. France säger följande på http://www.leaderu.com/truth/1truth21.html.

”Praktiskt taget alla forskare är överens om att den bevarade texten [den latinska översättningen] är en kristen omskrivning, men de flesta är beredda att acceptera att det i originaltexten fanns en kort redogörelse för Jesus, kanske i en mindre smickrande ton, på denna plats. Det är svårt att förklara Josefus’ korta omnämnande av ’Jesus, den så kallade Messias’ i Antiquities, bok 20, kap. 200, utan att det tidigare har funnits någon hänvisning till denne Jesus, särskilt eftersom Josefus på andra ställen inte nämner kristendomen och inte ens använder termen Christos om någon annan person. Den avvikande och mindre ”engagerade” versionen av Testimonium, som bevarats i ett arabiskt citat från Josefus från 900-talet, vittnar – även om det är osannolikt att den återger den ursprungliga texten – om förekomsten av en beskrivning av Jesus i Josefus verk som ligger till grund för den kristnade texten. Men en rekonstruktion av vad Josefus skrev är nödvändigtvis spekulativ.”

I *The Baker Encyclopedia of Christian Apologetics*, s. 382, står det: ”Äktheten hos detta avsnitt har ifrågasatts av forskare från alla trosinriktningar, eftersom det verkar tveksamt att en jude som levde och verkade utanför det kristna sammanhanget skulle ha sagt sådana saker om Jesus … Trots dessa farhågor finns det skäl att anse större delen av texten som äkta. … Även utan de delar som sannolikt är kristna tillägg är denna text ett enastående vittnesbörd om Jesu liv, död och inflytande.

Källor

För mer information, se *Baker Encyclopedia of Christian Apologetics*, s. 253–254, 382, samt avhandling I i bilagan till Whistons översättning av Josefus.

F: Varför går Lukasevangeliets släktregister tillbaka till Adam, medan Matteusevangeliets släktregister endast går tillbaka till Abraham?

S: Skriften säger inget om detta, men vi har en gissning. Lukas lade tonvikten på Jesus som Människosonen, medan Matteus lade tonvikten på Jesus som den utlovade judiske Messias. Lukas släktregister via Maria bevisar att Jesus var en biologisk ättling till David (men inte till Salomo). Matteus släktregister, där Josef härstammar från David och Salomo, bevisar att Jesus, som Josefs lagliga son, hade rätt till kungamakten.

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) trodde felaktigt i ”Stromata”, bok 1, kap. 21, s. 334, att Matteusevangeliet var Marias släktregister.

F: Varför skiljer sig Jesu släktregister i Matteus (Mt 1:1–17) från det i Lukas (Lk 3:23–38)? Och varför skiljer sig båda från texterna i Gamla testamentet? Var det bara en apologetisk uppfinning som syftade till att ge Jesus ett davidiskt ursprung? Å andra sidan, kastar inte dessa variationer och skillnader tvivel över sanningen att Jesus från Nasaret är den utlovade Messias?

S: Kort sagt beror det på att Jesus var Marias biologiske son och Josefs adoptivson. Matteus redogör för Josefs släktregister, och detta var viktigt eftersom rätten till kungamakten gick i arv via fadern. Lukas redogör för Marias släktregister, så Jesus härstammade biologiskt sett också från David.

Sedan finns frågan om Jekonja (Jehoichin). Han var en ond kung, och Gud sade att varken han eller hans far någonsin skulle få en ättling på Davids tron. Lukas släktregister över Maria visar att Jesus härstammade från David i den linjen, men inte via Salomo och Jekonja. Men Matteus släktregister över Josef visar att Josef härstammade från Jekonja. Som en historisk anmärkning kan nämnas att den första person vi känner till som skrev om och bemötte detta med de två släktregistren var Irenaeus av Lyon, i Irenaeus ”Mot kätterierna”, bok 3, kap. 21.9, s. 453–454, skriven 182–188 e.Kr.

F: Hur stämmer denna släktförteckning i Matt 1:1–17 överens med Luk 3:23–38?

S: Kungliga register redogjorde vanligtvis för en enda släktlinje, men Jesus hade två. Många har sett ett problem med släktlinjerna i Matteus och Lukas, där det efter David i grunden handlar om olika personer. Men låt oss ställa två egna frågor. Vilken rätt skulle Kristus ha att göra anspråk på Davids tron om han var en ättling till David? – Ingen, om han endast härstammade från sin mors sida. Därför var det viktigt att Jesus i Matteusevangeliet var Josefs lagliga, adopterade son; man gör inte anspråk på kungavärdighet utifrån modern. Å andra sidan, om Maria inte härstammade från David, vad skulle då bli av profetian om att Jesus skulle härstamma från David? Därför är den biologiska släktförteckningen i Lukas viktig. För att visa att Jesus uppfyllde rollen som Messias krävdes alltså båda släktförteckningarna.

Det problem som vissa människor har är att släktregistret i Lukas inte uttryckligen säger ”detta är av Maria”. Men det antyds när det står: ”Han [Jesus] ansågs vara son till Josef, son till Heli…” Forntida släktregister i allmänhet och judiska i synnerhet angav inte kvinnor.

Heli nämns som Jesu far eftersom, som Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.) skrev: ”på grund av Hans [Jesu] födelse av Jungfrun, som, som jag sade, tillhörde Davids, Jakobs, Isaks och Abrahams släkt; eller därför att Adam var far både till Honom själv och till dem som först har räknats upp och från vilka Maria härstammar. Vi vet nämligen att kvinnornas fäder är fäder [dvs. förfäder] även till de barn som deras döttrar föder.” Dialog med Tryfo den jude, kap. 100 (ANF vol. 1, s. 249.)

Julius Africanus (232–245 e.Kr.) gjorde i sitt Brev till Aristides (Ante-Nicene Fathers, vol. 6, s. 125–127) också skillnad mellan släktregister enligt lagen och enligt naturen. Han sade dock att den ena var en juridisk släktlinje för Josef och den andra den naturliga släktlinjen för Josef. Se även Eusebius Kyrkohistoria, bok 1, kapitel 7 och bok 6, kapitel 31.

En annan tidig kyrkofader som insåg att den ena släktlinjen gällde Josef och den andra Maria (även om han blandade ihop dem) var Clemens av Alexandria i *Stromata* (193–202 e.Kr.), bok 1, kap. 21 (ANF vol. 2, s. 334).

F: I Matt 1:12 och 1 Krön 3:15–17, var Shealtiels far Jekonja eller Neri enligt Luk 3:27?

S: Det fanns flera personer som hette Shealtiel och Zerubbabel.

I Matteus 1:12 lyder släktlinjen: Josia (farfar) –> Jekonja –> Shealtiel –> Zerubbabel –> Abiud –> Eliakim

I Lukas 3:26–27 lyder släktlinjen: Melki → Neri → Shealtiel → Zerubbabel → Resa → Joannas → Juda → Josef.

I 1 Krönikeboken 3:15–17 lyder släktregistret: Josia → Jojakim → Jekonja → Shealtiel och Pedaia. Shealtiel har inga barn som nämns, men nästa i den kungliga linjen är Pedaia son Zerubbabel.

Marias och Josefs släktregister var desamma fram till David, och därefter skilde de sig åt. Därefter finns det inga likheter varken vad gäller förfäder eller ättlingar. Kanske namngavs Shealtiel och Zerubbabel i Lukas till ära för de styresmän som nämns i 1 Krönikeboken 3:15–17 och Matteus 1:12. Notera också att Lukas 3:26–27 nämner Juda och Josef, men dessa var andra personer än Juda, Jakobs son, Josef, Jakobs son, och Josef, Marias make.

F: I Luk 1:26, tillkännagavs Kristi födelse för Maria, eller tillkännagavs den för Josef i Matt 1:20?

S: Båda. Det meddelades först till Maria, eftersom hon annars skulle undra varför hon var gravid. Senare överlämnade ängeln nyheten till Josef, så att Josef inte skulle skilja sig från Maria på grund av otrohet.

F: Vilka gemensamma drag har berättelserna om Jesu barndom i evangelierna?

A: Markus och Johannes ger inga detaljer om Jesu födelse. Här är sex gemensamma drag hos Matteus och Lukas:

1. Släktregister från Abraham till David (Mt 1:2–6; Luk 3:31–34)

2. Kung Herodes regerade (Mt 2:1; Luk 1:5)

3. En Herrens ängel besöker dem (Josef: Mt 1:20; Maria: Lk 1:26–38)

4. Jesus föddes i Betlehem i Judeen (Mt 2:1; Luk 2:4–7)

5. De tre återvände till Nasaret (Mt 2:19–22; Luk 2:39).

6. Jesus växte upp i Nasaret (Mt 2:23; Luk 2:40).

Generellt sett kompletterar de två evangelierna varandra på ett utmärkt sätt och ger en ganska fullständig bild av Jesu barndom. Matteus berättar om Josefs släktregister, de vise männen och flykten till Egypten. Lukas tar upp Gabriel, Johannes Döparens födelse, Marias släktregister, herdarna, Simeon och Anna. Även om vi inte vet vilket som skrevs först, nämner Lukas att andra har sammanställt berättelser om Jesus. Så kanske Lukas skrevs efter Matteus, och efter att ha läst Matteus valde Lukas att ta med detaljer som Matteus inte redan hade skrivit om. Johannes skrev troligen efter dem båda, och Johannes hade uppenbarligen inget att tillägga.

F: Trodde Jesus i evangelierna att Skriften var ofelbar (utan fel i originalmanuskripten)?

S: Detta svar är hämtat från den nedlagda webbsidan www.wam.umd.edu/~cbernard/Theology/inerrancy.html.

Jesus behandlar genomgående Gamla testamentets historiska berättelser som raka redogörelser för fakta. Han nämner:

Abel (Lukas 11:51)

Noa (Matteus 24:37–39; Lukas 17:26, 27)

Abraham (Johannes 8:56)

Omskärelsens institution (Johannes 7:22; jfr 1 Mosebok 17:10–12; 3 Mosebok 12:3)

Sodom och Gomorra (Matteus 10:15; 11:23,24; Lukas 10:12)

Lot (Lukas 17:28–32)

Isak och Jakob (Matteus 8:11; Lukas 13:28)

manna i öknen (Joh 6:31, 49, 58)

Ormen i öknen (Johannes 3:14)

David som äter det helgade brödet (Matteus 12:1–8; Markus 2:23–28; Lukas 6:1–5)

Jesus som Davids Herre (Matteus 22:43; Markus 12:36; Lukas 20:42)

Salomo (Matteus 6:29; 12:42; Lukas 11:31; 12:27)

Elisa (Lukas 4:27)

Jona (Matteus 12:39-41; Lukas 11:29, 30, 32)

Sakarja (Lukas 11:51)

Den sista texten lyfter fram Jesu uppfattning om historiens enhet från ”världens skapelse” till ”denna generation”. Han hänvisar upprepade gånger till Mose som lagens givare (Matteus 8:4; 19:8; Markus 1:44; 7:10; 10:5; 12:26; Lukas 5:14; 20:37; Johannes 5:46; 7:19). Han nämner ofta de sanna profeternas lidanden (Matteus 5:12; 13:57; 21:34–36; 23:29–37; Markus 6:4 [jfr Lukas 4:24; Johannes 4:44]; 12:2–5; Lukas 6:23; 11:47–51; 13:34; 20:10–12) och kommenterar de falska profeternas popularitet (Lukas 6:26). Han ger sitt godkännande till så betydelsefulla avsnitt som 1 Mosebok 1 och 2 (Matteus 19:4,5; Markus 10:6–8).[6]

Vissa kanske invänder här och hävdar att Jesus bara använde kulturens myter och berättelser för att illustrera sina poänger. Detta är visserligen möjligt när det gäller vissa avsnitt, men det verkar osannolikt. För det första får man intrycket när man läser evangelierna att Jesus betraktar berättelserna i Gamla testamentet som verklig historia. Andan i hans användning av Skriften tyder på att han trodde att berättelserna i Gamla testamentet är historiska. För det andra verkar det inte vara ett rimligt alternativ att hävda att Jesus bara använde myterna i sin kultur för att illustrera sina läror i avsnitt som Matteus 12:41; 24:37; 11:23,24; 5:12; 4:4.

För det tredje utgår Jesus från att Bibeln är inspirerad. Han använder uttrycken ”Skriften säger...” och ”Gud säger...” omväxlande och identifierar därmed Gamla testamentets text med Guds ord. När Jesus citerar 1 Mosebok 2:24 säger han: ”Har ni inte läst att Skaparen från början ’skapade dem till man och kvinna’ och sade: ’Därför ska en man lämna sin far och sin mor...’”. Observera att 1 Mosebok 2:24 inte är ett direkt citat av Gud i texten, utan en kommentar av textens författare eller berättare. Jesus betraktar orden i de bibliska texterna som Skaparens egna ord. Inspirationen av originaltexterna (autographa) förutsätter ofelbarhet. Om Jesus har rätt i att betrakta Gamla testamentet som Skaparens egna ord, är det att tillskriva Gamla testamentet felaktigheter detsamma som att tillskriva Gud själv felaktigheter.

För det fjärde trodde Jesus tydligt på Bibelns auktoritet. I sina diskussioner med fariséerna och sadducéerna hänvisar Jesus till Skriften som om den hade auktoriteten att avgöra tvisten. Han ser Skriften som det sista ordet (Joh 5:39–47; Matt 22:29, 31; Mark 12:24–26; Luk 20:37). När Skriften talar, talar Gud, och frågan är avgjord.

F: Vad är en harmonisering i evangelierna före Jesu verksamhet?

S: Det är viktigt att skilja mellan vad som sägs vara i ordning och vad som kan vara i ordning. För dessa 27 händelser avser siffrorna händelser som måste följa efter föregående siffror. Bokstäver som a, b, c avser händelser som kan inträffa i valfri ordning. Före Jesu verksamhet skrevs allt i evangelierna i kronologisk ordning, med undantag för de understrukna delarna. Markeringar av plats, tid och följd som finns i evangelierna är markerade med fetstil.

Före Jesu verksamhet: Mt 4:1–11; Mk 1:1–13; Lk 1:1–3:18; Lk 3:21–4:13; Joh 1:1–42

B1a. I begynnelsen fanns Jesus redan i himlen. Joh 1:1–5; Joh 17:5

B1b. Marias släktregister från Adam (med luckor). Luk 3:23–37

B1c. Josefs släktregister från Abraham (med luckor). Matt 1:1–17

B2. I Jerusalem, under Herodes regeringstid (37 f.Kr. till 4 f.Kr.), besöker Gabriel Sakarias; Elisabet kommer att bli gravid. Luk 1:1–25

B3. Under Elisabets sjätte månad besöker Gabriel Maria i Nasaret och meddelar henne att hon ska bli gravid. Luk 1:26–38

B4. Maria är gravid, men fortfarande jungfru. Matt 1:18–19

B5. Efter att Maria blivit gravid besöker Gabriel Josef. Matt 1:20–25

B6. Maria reser till Judeen och besöker Elisabet. Luk 1:39–56

B7. Johannes Döparen föds. Luk 1:57–80

B8. Under Herodes tid som kung (37–4 f.Kr.) föds Kristus i Betlehem i Judeen. Matt 2:1; Luk 2:1–7

B9. På fälten i närheten uppmanar änglar herdarna att besöka Jesus. Luk 2:8–20

B10a1. På den åttonde dagen omskärs Jesus. Luk 2:21

B10a2. Efter Marias reningsrit (33 dagar senare enligt 3 Mos 12:1–4) framställs Jesus inför Herren i templet i Jerusalem. Luk 2:22–38

B10b. I ett hus i Betlehem kommer de vise männen från öster för att tillbe Jesus. Matt 2:2–12

B11. Efter att de vise männen hade gett sig av följer flykten till Egypten. Matt 2:13–15

B12. Inom två år låter Herodes döda alla manliga spädbarn i Betlehem. Matt 2:16–18

B13. Efter Herodes död återvänder Josef, Maria och Jesus till Nasaret. Matt 2:19–22; Luk 2:40a

B14a. I Nasaret i Galiléen växer Jesus upp. Matt 2:23; Luk 2:40b

B14b. Varje år vid påsken reser Jesu föräldrar till Jerusalem. Luk 2:41

B15. När Jesus är 12 år gammal går han till templet i Jerusalem. Luk 2:42–52

B16. I Judéens öken predikar Johannes Döparen. Matt 3:1–12; Mark 1:1–8; Luk 3:1–18; Joh 1:6–28

B17a. När Jesus var omkring 30 år (troligen 33–34) döps han i Jordanfloden. Matt 3:13–17; Mark 1:9–11; Luk 3:21–23

B17b. Nästa dag [efter Johannes uttalande] kommer Jesus till Johannes Döparen. Johannes vittnar om att Jesus är Guds Lamm. Joh 1:29–34

B18a. Vid Jordanfloden kallar Jesus Petrus, Andreas och en annan. Joh 1:35–42

B18b1. Jesus beslutar sig för att återvända till Galiléen dagen efter att Johannes Döparen talat. Joh 1:43a

B18b2. Jesus kallar Filippos och Natanael. Joh 1:43b–51

B18c. Under 40 dagar i öknen frestar Satan Jesus. Matt 4:1–11; Mark 1:12–13; Luk 4:1–13

I denna lista är 1 händelse identisk i alla fyra evangelierna, 2 finns i de synoptiska evangelierna, 3 finns i Matteus och Lukas, 5 finns endast i Matteus, 5 finns endast i Johannes, 10 finns endast i Lukas och 0 finns endast i Markus. Markus återger här endast tre händelser, och dessa är gemensamma med Matteus och Lukas. Man kan lätt dra slutsatsen att ingen av dem var ögonvittnen till dessa tidiga händelser, utan att de främst hämtade sitt material från olika källor, även om Lukas har mest information om tiden före Jesu verksamhet och Markus har minst.

Förresten, The NIV Study Bible, s. 1636–1641 (i slutet av Johannesevangeliet), innehåller en omfattande jämförelse av evangelierna. Jag kände inte till det när jag gjorde dessa jämförelser av evangelierna, och jag har ännu inte jämfört mina resultat med deras.

F: Stämmer det att informationen om Jesu liv före hans offentliga verksamhet är ”knapp”?

S: Nej, inte jämfört med andra berömda personer från antiken. Denna uppfattning är inte ett resultat av objektiv forskning, utan av ”kristna kritikers” misstro. Fem punkter att beakta i svaret.

1. Som referens kan nämnas att vi, när det gäller Jesu offentliga verksamhet före hans död, har tillgång till minst 176 fakta om Jesu liv och lära.

2. Innan Jesus inledde sin verksamhet känner vi till minst 37 fakta om honom.

3. Vi får mer information om Jesus före hans offentliga verksamhet än vad historiker ger oss om de mest berömda kungarna i Babylon, Egypten, Medien, Persien, Grekland, Makedonien eller det tidiga Rom. Med andra ord vet vi mer om Jesus före hans första offentliga framträdande än vi vet om barndomen hos den babyloniske Nebukadnessar, egyptierna Akhenaton och Nefertiti, mederna Kyaxares och Astyges, perserna Kyros, Darius och Xerxes, grekerna Agamemnon och Perikles eller de mest berömda senatorerna i Rom. Den enda personen från antiken som vi vet lika mycket om före hans offentliga liv är Alexander av Makedonien.

4. Vi har faktiskt mindre information om vissa historiska personer från 1700- och 1800-talet, innan de trädde fram i offentligheten, än vi har om Jesus.

5. Om någon hävdar att informationen om Jesu liv före hans verksamhet är knapphändig, åtminstone jämfört med andra, bör denne antingen nämna ett antal historiska personer från antiken om vilka det finns mer information om deras liv innan de hamnade i offentligheten, eller också sluta sprida felaktig information.

Se även nästa fråga för minst trettio saker som vi får veta om Jesus före hans verksamhet.

F: I Matt 2:13–23, om Maria, Josef och Jesus flydde till Egypten, hur kunde de då återvända direkt till Nasaret enligt Luk 2:39?

S: I Luk 2:39 står det inte att Jesu familj omedelbart återvände till Nasaret. Det står bara att de fullgjorde vad lagen krävde [i Jerusalem] innan de återvände till Nasaret. Man skulle kunna dra slutsatsen att detta hände direkt därefter eftersom inget annat nämns. Kanske såg Lukas inget behov av att nämna resan till Egypten, eller kanske var Lukas inte medveten om resan till Egypten.

Hur som helst är det inte oförenligt med de andra evangelierna. Nästa fråga innehåller en detaljerad sammanställning. Bokstäverna a, b, c hänvisar till händelser som kan ha inträffat i valfri ordning.

F: Vad får vi egentligen veta om Jesus innan hans offentliga verksamhet inleddes?

S: Vi får veta minst 37 saker om Jesus före hans verksamhet. Den information vi får kan delas in i tre kategorier:

Jesus själv

1. Hans mor var Maria.

2. Född av en jungfru. (Även om en skeptiker förnekar detta måste skeptikern medge att påståendet gjordes att Jesus föddes av en jungfru)

3. Hans juridiske far var Josef.

4. Född under Herodes den store. (37–4 f.Kr.)

5. Född i Betlehem.

6. Omskuren på den åttonde dagen.

7. Framställd i templet. (Liksom många judiska spädbarn.)

8. Familjen reste till Egypten (Matteus 2:13–15).

9. Efter Herodes död återvände familjen till Nasaret i Galiléen (Matteus 2:19–23).

10a. Växte upp i Nasaret (Lukas 2:39–51), en liten stad som av andra ansågs obetydlig.

10b. Efter att Jesus hade varit i templet återvände han också till Nasaret (Lukas 2:51).

11a. När Jesus var 12 år gick han till templet.

11b. Varje år begav sig Jesu föräldrar till templet vid påsken (Lukas 2:41).

12. Vid 12 års ålder var han nyfiken och kände väl till Skrifterna (Lukas 2:41–46).

13. Jesus var syndfri och fullkomlig (Hebreerbrevet 4:15; 2 Korintierbrevet 5:21). Även om en skeptiker inte håller med om detta påstående, visar dessa verser, liksom Lukas 2:40, att Jesus åtminstone var ”en duktig pojke”.

14. Jesus talade arameiska. (Matteus 5:22 m.fl.)

15. Människor från Galiléen talade i allmänhet också grekiska. (Grekisktalande icke-israeliter bodde bara 15–20 miles, 24–32 kilometer, bort.)

16. Jesu religion var judendomen; närmare bestämt stod han närmare fariséerna och trodde på alla böckerna i Gamla testamentet. De tidiga kyrkoförfattarna skrev att sadducéerna endast accepterade Toran.

17. Jesus arbetade som snickare (Markus 6:3).

18. Vid omkring 30 års ålder döptes han av Johannes Döparen (Matteus 3:13; Markus 1:9–11).

19. Begav sig ut i öknen före sin offentliga verksamhet (Matteus 4:1–11; Markus 1:12–13).

Jesu familj

20. Josef var snickare. (Matt 13:55)

21. Maria var gravid innan hon gifte sig (Matteus 1:18).

22. Josef övervägde att skilja sig från Maria (Matteus 1:19).

23. Josefs släktregister. (räknas som endast 1 punkt) (Matteus 1:1–16)

24. Marias släktregister. (räknas som endast 1 punkt)

25. Hade fyra bröder som hette Jakob, Joses/Josef, Judas/Jude och Simon. (Matteus 13:55–56; Markus 6:3; Galaterbrevet 1:19; Judasbrevet 1, Eusebius Kyrkohistoria (318 e.Kr.) 2:23 och 3:20)

26. Trots sitt kungliga ursprung växte Jesus upp i en vanlig familj bland ett underkuvat folk, och de var troligen fattiga (Lukas 2:24 + 3 Mosebok 12:6-8).

27. Marias kusin var Elisabet, som var en ättling till prästen Aron (Lukas 1:5).

28. Elisabets make var prästen Sakarias, som tillhörde Abijas avdelning (Lukas 1:5).

29. Johannes Döparen, förstfödd och enda barn till Sakarias och Elisabet, var en släkting till Jesus.

30. Maria, Jakob och Judas levde fortfarande när Jesus korsfästes.

Reaktioner på Jesus och förväntningar på honom

31. Marias förväntningar på sin son.

32. Man ansåg att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna (Matteus 2:6).

33. Herdens tillbedjan (Lukas 2:15–20).

34. Gåvorna från kungarna (Matteus 2:10–11).

35. Herodes den stores paranoida reaktion.

36. Johannes Döparens vittnesbörd.

37. Anna och Simeon i templet. (Man skulle kunna hävda att detta är två punkter, men jag räknar det bara som en.)

Detta är inte alls lite jämfört med vad vi vet om andra offentliga personers liv före deras offentliga verksamhet. För en jämförelse, se nästa fråga.

F: Eftersom vi vet minst 37 saker om Jesus före hans offentliga verksamhet, vad vet vi då, för jämförelsens skull, om andra sekulära historiska personer före deras offentliga framträdande?

S: För jämförelsens skull vet vi bara några få saker om Pompeius, cirka 12 saker om Aristoteles och 27 saker om Alexander av Makedonien innan de trädde fram i offentligheten. (Mycket av detta är hämtat från Encyclopedia Britannica).

Pompeius

Gnaeus Pompeius var en berömd romersk general och politiker, född den 30 september 106 f.Kr.

Han var son till en militärbefälhavare.

3. När han var 17 år stred han tillsammans med sin far i det sociala kriget.

4. Liksom de flesta romare dyrkade han troligen de romerska gudarna.

5. Han talade latin och kanske även grekiska.

Det finns förmodligen fler punkter, men säkerligen inte mer än 20 stycken.

Aristoteles själv

1. Född omkring 384 f.Kr.

2. Född i Stagira, en grekisk stad på Egeiska havets nordvästra kust.

3. Talade grekiska.

4. Folk trodde allmänt på de grekiska gudarna.

5. Hans far var Nikomachos, en läkare som tillhörde skrået ”Aesculapius söner”.

6. Från 17 till 37 års ålder studerade han under Platon vid Akademin i Aten.

7. År 342 f.Kr. blev Aristoteles lärare åt Alexander av Makedonien under sju år.

8. I en grav nära Eretria på Euboia har man hittat en skalle och personliga föremål som kan ha tillhört Aristoteles. Han dog omkring 322 f.Kr.

Aristoteles familj

9. Hans far var hovläkare åt Amyntas II, far till Filip av Makedonien

10. Faderns släkt: av jonisk grekisk härkomst

11. Moderns släkt: jonisk från Chalkis på Euboea.

Reaktioner på Aristoteles och förväntningar på honom

12. Man hyste vissa akademiska förhoppningar på honom och skickade honom för att studera under Platon vid Akademin i Aten.

Vi har endast fem manuskript av hans skrifter, och det äldsta är från år 1100 e.Kr.

Från Indien till Spanien var den överlägset mest berömda personen före Jesus Alexander av Makedonien, ofta kallad Alexander den store. Låt oss se vad vi vet om hans tidiga liv.

Alexander själv

1. Hans far var Filip II av Makedonien.

2. Hans mor var Olympias, en molossisk prinsessa från Epirus.

3. Född omkring oktober år 356 f.Kr.

4. Född i Pella, Makedoniens huvudstad.

5. När Alexander var 14 år gammal (342 f.Kr.) blev Aristoteles hans lärare i sju år.

6. Alexander älskade att läsa Homeros.

7. Alexander talade en viss grekisk dialekt.

8. Alexander trodde på de grekiska gudarna.

9. Alexander var en skicklig ryttare och hade en vit häst som hette Bucephalus.

10. Vid 16 års ålder krossade Alexander ett uppror bland bergsstammarna medan hans far var bortrest.

11. Alexander ledde anfallet som besegrade den heliga skaran vid Chaeronea år 338 f.Kr.

12. Efter att Filip hade skilt sig från Olympias bodde Alexander hos sin mor i Epirus.

Alexanders familj

13. Olympias släkt. Hon var dotter till kung Neoptolemos av Epirus och systerdotter till Arybbas, båda söner till kung Alketus, den molossiske kungen av Epirus.

14. Alexanders far, Filip II, var den tredje sonen till kung Amyntas II av Makedonien. Vi är dock osäkra på släktlinjen längre tillbaka än så.

15. Hans farbror var Alexander I, kung av Epirus.

16. Alexander fick alltså en prinsuppfostran.

17. Vi har en staty och kistan efter Filip II av Makedonien (The Greek World, s. 174–175).

18. Filip var regent i Makedonien år 359 f.Kr., men övertog makten som kung år 356 f.Kr.

19. Filip skilde sig från Olympias för att gifta sig med Kleopatra, en makedonisk adelsdam.

20. Alexander I gifte sig med sin systerdotter Kleopatra/Cleopatra, Alexanders halvsyster, år 337 eller 336 f.Kr.

21. Alexander hade en liten halvbror som var son till Filip och Kleopatra, vilken Alexander lät döda när han blev kung.

22. Alexander hade en kusin vid namn Amyntas, som Alexander lät döda när han blev kung.

23. Alexander hade en bror vid namn Aridaeus Philippus, son till Filip och Philinna av Larissa. Efter Alexanders död regerade han över Makedonien i sju år tills han dödades. Detta enligt Eusebius i *Chronicon*, s. 49.

24. År 336 f.Kr. mördades Filip II med en keltisk kniv på morgonen samma dag som hans dotter Kleopatras bröllop.

25. Alexander skickade krigsbyte till sin mor år 335 f.Kr.

Reaktioner på Alexander och förväntningar på honom

26. Filip hade ursprungligen förberett honom som nästa kung

27. Han och Filip blev uppenbarligen osams efter att Filip skilde sig från Alexanders mor.

Många av de skrifter som handlar om Alexander har gått förlorade. Bland de bevarade antika skrifterna finns:

”Didot-utgåvan av Arrianus” av Karl Müller

Diodorus bok 17 (ca 20 f.Kr.)

Quintus Curtius (ca 42 e.Kr.)

Plutarchos (ca 45–125 e.Kr.) Alexanders liv

Arrians Anabasis och Indica (150 e.Kr.)

Justins sammanfattning av Trogus historia (ca 10 f.Kr.?)

Itinerarium Alexandri (324–361 e.Kr.)

Epitome Rerum Gestarum Alexandri Magni (4:e eller 5:e århundradet)

Den moderna biografen Mary Renault skriver i *The Nature of Alexander*, s. 30, om de tidiga biograferna av Alexander: ”Arrians *Historia* börjar vid hans [Alexanders] tillträde, troligen eftersom Ptolemaios’ verk gjorde det, vilket är synd, eftersom hans kunskap om de tidigare åren skulle ha varit ovärderlig.”

Om någon vill hävda att det vi får veta om Jesus före hans offentliga verksamhet är ”knapphändigt”, bör de vara ärliga och tillägga att de anser att det vi får veta om de flesta historiska personernas tidiga liv fram till romartiden är ännu mer knapphändigt än vad gäller Jesu liv.

Jag anser också att vi vet mer om Jesu tidiga liv än om andra berömda samtida judar som Josefus, Filon (20 f.Kr. till 50 e.Kr.) och Bar Kochba. Jag anser också att vi vet mer om Jesu liv före år 30 än vad vi vet om Moses och Buddhas tidiga liv. Kanske har vi mer bakgrundsinformation om Julius Caesar och Josefus, men jag känner inte till några andra.

Mose

Här är vad vi vet om Moses före hans offentliga liv.

1. Moses föddes omkring 1525 f.Kr. i norra Egypten.

2. Antingen hans föräldrar, eller mer troligt hans förfäder, hette Amram och Jochabed.

3. Han tillhörde det hebreiska folket, som hade varit förslavat i 320 år.

4. Han hade en äldre syster som hette Mirjam.

5. Han hade en bror som hette Aron.

6. Moses tillbringade sina första tre månader i sin fars hus (Apg 7:20).

7. När han var barn och farao beordrade att alla hebreiska pojkbarn skulle kastas i Nilen, lade hans mor honom i en korg.

8. Faraos dotter fann honom och tog hand om honom som sin egen son.

9. Han växte upp vid faraos hov, fick undervisning i all egyptisk visdom och var mäktig i tal och handling (Apg 7:21–22) samt hade egyptiernas kunskap och lärdom

10. Hans egen mor tjänade som hans amma.

11. Han brydde sig om hebréerna och dödade en egyptier som slog en hebré.

12. Redan vid 40 års ålder var Mose tillräckligt stark för att döda egyptiern.

13. Farao försökte döda Mose.

14. Mose flydde till Midjan, där han såg några kvinnor som hämtade vatten till sina hjordar.

15. När herdarna försökte jaga bort dem räddade Mose dem från herdarna.

16. Mose gifte sig med Zippora.

17. Moses svärfar hette Reuel, som också kallades Jethro.

18. Mose och Zippora fick en son som hette Gershom.

19. Moses var omkring 80 år när han såg den brinnande busken.

Gautama Buddha

För diskussionens skull antar vi att legenderna om den unge Buddha är sanna.

Son till en kung av Sakyas, ett folk tillhörande krigarkasten norr om Kosala

Tillbad troligen de hinduiska avgudarna som barn.

3. Han skulle avsäga sig världen om han såg en sjuk man, en gammal man och ett lik.

4. Han lämnade sitt hem när han var 29 år.

5. Han tillbringade sex år med att söka upplysning, som han påstod sig ha funnit under ett bodhi-träd.

6. Han dog antingen år 544 f.Kr. eller 483 f.Kr., när han var 80 år gammal.

Muhammed

Muhammed var inte en del av den antika historien, men eftersom han var en betydande religiös ledare ska vi se vad vi vet om hans tidiga liv, före början av hans verksamhet, för jämförelsens skull.

1. Mohammed föddes omkring år 567–569 e.Kr.

2. Son till Abdullah och hans hustru Aminah.

3. Han tillhörde Quraish-stammen, som kontrollerade Mecka.

4. Hans far dog innan han föddes.

5. Han uppfostrades först av sin farfar ‘Abd al-Mottalib/Muttalib.

6. Senare uppfostrades han av sin farbror, Abu Talib.

7. Hans familj var ganska fattig.

8. I sin ungdom ledde han troligen karavaner.

9. När han var omkring 25 år gifte han sig med Khadija, en förmögen 40-årig änka.

10. Därefter var han troligen delägare i en butik i Mecka som sålde livsmedel.

11. Han kunde troligen inte skriva, även om han senare i livet kunde läsa en del.

12. Han kände till de arabiska avgudarna, däribland de tre ”Allahs döttrar” Al-Lat, ‘Uzza och Manat.

13. Har viss kännedom om judendomen och kristendomen.

14. Muhammed var en vit person som senare färgade håret rött.

15. När Mohammed hade en vision, berättar haditherna att märkliga saker inträffade. Han upplevde ett ringande i öronen (Bukhari-haditherna, vol. 1, bok 1, kap. 1, nr 2, s. 2; vol. 4, bok 54, kap. 6, nr 438, s. 293). Hans hjärta slog snabbt (1:3), och hans ansikte blev rött (Bukhari-haditherna, vol. 2, nr 16; vol. 5, nr 618; vol. 6 nr 508, han skulle andas tungt (Bukhari Hadiths vol. 6 nr 508), han skulle falla till marken med båda ögonen öppna riktade mot himlen (Bukhari Hadiths vol. 5 nr 170; vol. 6 nr 448), han skulle svettas ymnigt (Bukhari Hadiths vol. 1 bok 1 kap. 1 nr 2 s. 9; vol. 2 nr 544; vol. 3 nr 829, och han såg och hörde saker som ingen annan gjorde – Bukhari Hadiths vol. 1, bok 1, kap. 1, nr 2, 3, s. 2–3; vol. 4 nr 458, 461; vol. 6 nr 447. Dessa saker kan ha verkat märkliga på den tiden, men andra människor har sedan dess upplevt några av dessa symtom när de har drabbats av ett epileptiskt anfall.

16. Muhammed sade att ängeln Gabriel uppenbarade sig för honom och vid ett tillfälle orsakade honom fysisk smärta.

Han undrade om de kom från Satan, men hans hustru övertygade honom om att de kom från Gud.

F: Är Kristi jungfrufödsel i Matt 1:18 och Luk 2:7 oförenlig med hans före-existens, som Rudolph Bultmann och Wolfgang Pannenberg ansåg?

S: Nej. Det verkar bara oförenligt för avfälliga teologer som tror på en gud som måste uppfylla deras begränsningar. Kristus existerade redan före sin födelse, men detta hindrade honom inte från att:

1. Tillfälligt och frivilligt välja att inte använda vissa av sina egenskaper och dölja en del av sin härlighet (Hebreerbrevet 2:9; Johannes 17:5; Filipperbrevet 2:7).

2. Framträda i vilken gestalt han än ville, inklusive som människa (Filipperbrevet 2:8)

3. Att faktiskt ta på sig mänsklig gestalt och bli en människa. (Hebreerbrevet 2:14–17)

4. Att från början komma till jorden som vuxen, barn, spädbarn eller embryo, eller på vilket sätt Han än önskade.

I själva verket begränsade inte Kristi förekomst som den Allsmäktige Guden Honom alls. De enda begränsningarna för den Allsmäktige Guden är de som Han själv ålagt sig. Gud kan inte ljuga (Hebreerbrevet 6:18; Titusbrevet 1:2), kan inte förneka sig själv (2 Timoteusbrevet 2:13) och kan inte frestas av det onda (Jakobsbrevet 1:13).

F: I Matt 1:18–21, ägde ”bebådelsen” rum efter att Maria blivit gravid, eller innan hon blev gravid, utifrån Luk 1:26–31?

S: Josef och Maria är två olika personer. Ängeln talade till MARIA i Lukas 1:26–31 innan hon blev gravid. Ängeln talade till JOSEF efter att Maria blivit gravid och Josef hade övervägt att skilja sig från henne i Matteus 1:18–21.

F: I Matt 1:18 och Luk 2:7, vilka var de ebionitiska kättarna, och vad trodde de?

S: Ebioniterna hade en ”låg” syn på Kristus och trodde att han härstammade från Gud Fadern, men inte var Gud Sonen. De ansåg att Jesus kunde kallas Gud i hedersbetydelse, men att han inte var gudomlig. Ebioniterna ansåg att judiska seder fortfarande borde följas. De förnekade Kristi jungfrufödsel och hävdade att han var född av Josef (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 21, s. 451), och de accepterade endast en förkortad version av Matteusevangeliet (Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 10.7, s. 428).

F: Vad var stjärnan över Betlehem när Kristus föddes, enligt Matt 2:2, 7, 9?

S: Även om Skriften inte uttryckligen säger det, var det troligen Guds shekinah-härlighet, eftersom ”stjärnan” kunde leda dem till en specifik by och till och med ett visst hus.

F: Vem mer nämnde i Matt 2:2,7 denna stjärna i öster som de vise männen såg?

S: Ett antal tidiga författare nämner detta.

Ignatius (ca 100–117 e.Kr.) Brev till efesierna, kap. 19, s. 57

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) ”Dialog med juden Tryfo”, kap. 88, s. 237

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) Irenaeus: Mot kätterierna, bok 3, kap. 9.2, s. 423

Tertullianus (198–220 e.Kr.) Om avgudadyrkan, kap. 9, s. 65

Hippolytus (222–234/5 e.Kr.) Mot alla kätterier, bok 7, kap. 15, s. 108

Origenes (225–249 e.Kr.) betraktade den som en ny stjärna, inte som en befintlig himlakropp, i Origenes: Mot Celsus, bok 1, kap. 48, s. 422.

Avhandling om omdop (ca 250–258 e.Kr.), kap. 8, s. 671

Petrus av Alexandria (306,285–311 e.Kr.) nämner i ”Kanoniska brev”, kap. 13, s. 277, de vise männen, men inte stjärnan.

Athanasius (318 e.Kr.) ”Vems födelse förebådades av en stjärna på himlen, för att tillkännage för världen den som var född? Ty när Mose föddes, gömdes han av sina föräldrar: … Men vid Kristi födelse var vittnet inte en människa, utan en stjärna på den himmel varifrån Han steg ned.” *Inkarnationen av Ordet*, kap. 38.5, s. 55.

F: I Matt 2:11 verkar det rimligt att tro att de vise männen som kom för att tillbe Jesus kände till Daniels messianska profetia, hade studerat den och insett att Messias ankomst var nära. Känner du till någon hänvisning i zoroastriernas eller andra persers (mellanösternbornas) skrifter till Daniels profetia om Messias?

S: Daniel bodde en tid i Persien och hade kontakt med de persiska vise männen och astrologerna. De vise männen var en stam av zoroastriska/mediska präster, liknande leviterna som var präster och tempeltjänare i Israel. Jag är inte bekant med zoroastrisk litteratur, men jag är inte säker på att många är det, eftersom muslimerna troligen har förstört en stor del av den. Zoroastrierna åtnjöt mindre skydd under muslimerna än ”bokens folk”, det vill säga kristna, judar och sabier. Muslimsk litteratur innehåller ofta hänvisningar till zoroastrierna, och såvitt jag vet finns det inga hänvisningar i muslimsk litteratur till zoroastriernas ankomst.

F: Varför gick de vise männen in i ett hus i Matt 2:11, när Jesus enligt Luk 2:7 föddes i en krubba?

S: Jesus föddes i en stall eftersom det inte fanns plats på värdshuset. Josef och Maria ville inte stanna i stallet längre än nödvändigt. De hade flyttat till ett hus när de vise männen kom.

Moderna västerländska julsånger framställer i allmänhet de vise männen som om de kom just den natten då Jesus föddes. I själva verket kom de en tid efter det. Ortodoxa kyrkor firar jul den 25 december, men firar de vise männens ankomst i mitten av januari.

F: En kommentator säger: ”Jesus kom, inte som den militära erövraren i Uppenbarelseboken 19, utan som den lidande tjänaren (Jes 53) och den ödmjuke ledaren (Sak 9:9). Guds rike inleds därför (Mt 3:2; 4:17; 10:7; 11:12; 12:28; Mark 1:15; Luk 9:9, 11; 11:20; 21:31–32), men inte fullbordat (Matt 6:10; 16:28; 26:64)”. Vad betyder detta? Finns riket i nutiden eller i framtiden? Eller inleddes det med inkarnationen i Betlehem och kommer det att fullbordas vid Kristi återkomst?

S: Jag vet inte vilken eller vilka kommentatorer du syftar på, men jag håller med dem. Vid Jesu första ankomst kom han som en lidande tjänare, inte som en militär erövrare, till zeloternas stora besvikelse. Guds rike uppenbarades när Jesus var på jorden, och det finns inom oss nu. Guds rike har dock inte kommit med kraft, och det kommer inte att komma förrän Jesus återvänder enligt Uppenbarelseboken.

F: I Luk 2:22–38, blev Jesus framburen i templet (i Jerusalem), eller tog Josef sin familj till Egypten efter att de vise männen kommit, som det står i Matt 2:13–18?

S: Båda delarna.

1. Jesus presenterades i templet i Jerusalem ungefär fyrtio dagar efter att han föddes. Därefter återvände de till Betlehem på väg till Egypten. När Maria var redo gav de sig iväg.

2. Till skillnad från vad som framställs i västerländska julsagor kom de vise männen inte just den natten då Maria var i förlossning. De kom några veckor senare. Som en sidokommentar kan nämnas att östortodoxa kristna i allmänhet inte ger julklappar vid jul. De ger julklappar i mitten av januari, då de tror att de vise männen kom.

F: I Matt 3:17, sa Gud: ”Detta är min älskade Son…”, eller sa Gud: ”Du är min älskade Son…”, som det står i Mark 1:11 och Luk 3:22?

S: Det kan vara på båda sätten av tre skäl.

1. Evangelisterna omformulerade ofta citat. Men oavsett vilket ser vi innebörden att Gud Fadern tillkännagav för folkmassorna att Han hade sin nåd över Jesus.

2. Gud Fadern kan ha sagt det på hebreiska och/eller arameiska, men de evangelier vi har är skrivna på grekiska.

3. Papias, lärjunge till aposteln Johannes, skriver att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebréernas språk (arameiska?), och det kan ha omformulerats när det översattes till grekiska.

F: I Matt 3:17, Mark 1:11 och Luk 3:22, talade Jesus då till sig själv?

S: Jesus talade inte till sig själv. Han talade till Gud Fadern, som kallade honom ”Min Son”.

F: I Matt 4:1 och Mark 1:12, skickades Jesus ut i öknen direkt efter sitt dop, eller dröjde han några dagar som det står i Joh 1:29, 35, 43 och begav sig sedan till Kana som Joh 2:1 antyder?

S: Även om Jesus begav sig till Galiléen någon tid efter att dessa frestelser hade upphört, säger varken Matt 4:11–12, Mark 1:13–14 eller Luk 4:13–14 var Jesus befann sig omedelbart när de 40 dagarna var över. Det finns alltså två olika möjligheter.

Dopet, sedan 40 dagar, sedan Galiléen: Det är troligt att Johannes döpte Jesus den dag som beskrivs i Johannes 1:29–34. Därefter stannade Jesus ytterligare en dag (Johannes 1:35) och beslutade dagen därpå att bege sig till Galiléen (Johannes 1:43).

Bröllopet i Kana ägde rum mycket senare, antingen på veckans tredje dag eller den tredje dagen efter ankomsten till Galiléen. Det kunde inte ha varit dagen efter Johannes 1:43 (vilket var efter Johannes 1:35), eftersom det då skulle ha varit fyra dagar, inte tre.

I Matteus 4:1 står det helt enkelt att Jesus begav sig ut i öknen efter att han hade döpts. I Markus 1:12 står det att Jesus begav sig ut i öknen ”omedelbart”, men det kan ändå betyda några dagar senare.

Dopet, sedan 40 dagar, sedan tillbaka till Johannes: I Johannes 1 sägs aldrig när Jesus döptes. Jesus kunde ha döpts av Johannes ungefär 40 dagar före Johannes 1:19. Efter Jesu frestelser återvände han till Johannes i Johannes 1:29.

F: Var ordningen på Jesu frestelser i Matt 4:1–11 bröd, stolthet och makt, eller var det bröd, makt och stolthet i Luk 4:1–12?

S: Det finns två svar, och båda kan vara sanna.

1. Lukas använder helt enkelt ordet ”och”, vilket inte nödvändigtvis innebär att han anger dem i ordning. Se Hard Sayings of the Bible, s. 454–457, för mer information om uppfattningen att Matteus anger dem i ordning medan Lukas inte gör det.

2. Dessutom framfördes dessa och andra frestelser sannolikt flera gånger i olika ordning under de fyrtio dagar som Jesus prövades.

F: Hur kan vi, i Matt 4:1–11, Mark 1:13 och Luk 4:1–13, föreställa oss att ”Gud” frestas av djävulen, som Ahmad Deedat hävdar?

S: Satan kan försöka göra vad som helst, men eftersom Satan frestade Jesus innebär Satans handlingar inte på något sätt att Jesus blir mindre.

Jesus var till 100 % Gud, men han var också till 100 % människa. Om Jesus som Gud endast hade uppenbarat sig som någon sorts spöke, skulle han inte ha kunnat frestas. Men eftersom Jesus var fullt mänsklig och fungerade som försoningsoffer för mänskligheten, var han tvungen att uppleva det som alla människor upplever.

F: I Matt 4:1–11, Mark 1:13 och Luk 4:1–13 – vems initiativ var det att Jesus skulle gå ut i öknen för att bli frestad, och varför?

​S: Det grekiska ordet för ”fresta”, peirazo, och ”frestelse”, peirasmos, kan betyda att locka till det onda, men i sekulär grekisk litteratur betyder det att pröva. Jesus blev inte bortförd av djävulen, som en muslim hävdade, eftersom Satan var tvungen att ge sig av när Jesus befallde honom att gå bort i Matteus 4:10. Det var snarare Gud som tog initiativet; den Helige Ande ledde Jesus ut i öknen för att möta djävulen. Djävulen förde Jesus till ett högt berg och till templets takkant, men både Satan och Jesus visste att Satan inte fick göra honom något. Så redan innan Jesu verksamhet ens hade börjat visades det att Satan inte skulle ha något grepp om Jesus eller kunna få honom att falla. Jesus kunde motstå fysiska begär för att tillgodose andliga behov.

F: Hur påminner Satans frestelser av Jesus i Matt 4:1–11 och Luk 4:1–13 om Satans frestelser av Eva i 1 Mos 3:6?

S: Även om de inte är identiska använder Satan ofta liknande taktik om och om igen, och det beror troligen på att de fortsätter att fungera väl för Satan. Men medan Adam och Eva föll i den frodiga trädgården, segrade Jesus i öknen. Medan Israel inte var troget i öknen under 40 år, var Jesus trogen i öknen under 40 dagar. När vi frestas är det en möjlighet för oss att visa att han som är i oss är större än han som är i världen, som det står i 1 Joh 4:4.

Eva såg att den förbjudna frukten var:

1. God att äta [fysisk aptit],

2. tilltalande för ögat [skönhet, ögonens begär],

3. Åtråvärd för att vinna visdom [ögonen skulle öppnas och man skulle, likt Gud, känna till gott och ont [gudalik makt efter att ha följt Satans befallning].

Jesus, som fastade, frestades med:

1. Att stenar skulle förvandlas till bröd [fysisk aptit],

2. Att kasta sig ner från templets tak [att visa upp sig],

3. makt över alla riken på jorden [gudalik makt under Satans befäl].

I 1 Johannes 2:16 nämns tre slags synder i världen: köttets begär, ögonens begär och livets stolthet.

Även om ordningen på frestelserna var annorlunda i Matteus och Lukas, är det troligt att Satan inte bara frestade Jesus tre gånger och sedan gav upp. Snarare frestade Satan förmodligen Jesus om och om igen.

F: I Matt 4:1–11, Mark 1:13 och Luk 4:1–13 – eftersom Jesus är Gud, kunde han då inte frestas och synda, eller kunde han som människa frestas och falla?

S: Detta är en paradox som ofta kallas Kristi ofelbarhet. Frestelserna var verkliga, inte påhittade. Men utgången var given: han skulle inte synda. Som det står i *Believer’s Bible Commentary* s. 1212: ”Trots att Jesus inte kunde synda var frestelsen mycket verklig. Det var möjligt för honom att ställas inför lockelserna att synda, men det var moraliskt omöjligt för honom att ge efter.” I stället för att vara oförmögen att synda var Jesus i stånd att inte synda. En grov analogi är frågan om en liten somalisk piratbåt skulle kunna attackera ett amerikanskt slagskepp. Piraterna trodde felaktigt att detta var ett handelsfartyg som kunde kapas. Det gick inte bra för piraterna. Deras huvudbåt sänktes snabbt av vad den amerikanska flottan kallar ”eld från handeldvapen” innan de hann komma nära slagskeppet.

F: Bart Ehrman skriver: ”I Matteusevangeliet vägrar Jesus att utföra under för att bevisa sin identitet; i Johannesevangeliet är det praktiskt taget det enda skälet till att han utför under.” *Jesus, Interrupted*, s. 103. I Matteusevangeliet, vid den andra frestelsen och på andra ställen, utför Jesus inga tecken för att bevisa sin identitet. *Jesus, Interrupted*, s. 84

S: Ehrman likställer att inte lyda Satans ord eller de skeptiska fariséernas krav med att utföra tecken för människor som söker svar eller behöver hjälp. Jesus sade i Matteus 4:7 att anledningen till att han inte kastade sig ner var att man inte ska sätta Gud på prov. Jesus var inte ”skyldig” någon att utföra ett enda tecken; och han utförde aldrig tecken för skeptiska människor som trodde att Jesus var skyldig dem det. Men Jesus utförde nådigt tecken för människor som hade tro och stärkte deras tro.

F: I Matt 4:12 och Mark 1:14, efter Jesu frestelse, sattes Johannes i fängelse före Jesu verksamhet i Nasaret och Kapernaum, eller efter att Jesus kom till Galiléen i Joh 1:43?

S: Bibeln säger följande:

I Joh 1:43 står det att Jesus beslutade sig för att återvända till Galiléen (inte att han återvände just den dagen) dagen efter att Johannes Döparen återigen hade sagt att Jesus var Guds Lamm. Johannes Döparen hade ännu inte arresterats.

I Matteus 4:12 står det att när Jesus fick höra att Johannes hade fängslats, återvände han till Galiléen.

I Markus 1:14 står det att efter att Johannes hade fängslats begav sig Jesus till Galiléen.

Händelseförlopp:

1. Johannes sade återigen att Jesus var Guds Lamm.

2. Redan nästa dag beslutade Jesus att han (förr eller senare) skulle återvända till Galiléen.

3. Antingen innan Jesus gav sig av till Galiléen, eller efter att han hade gett sig av men innan han anlände till Galiléen, fängslades Johannes.

4. Jesus kom till Galiléen.

F: Började Jesus sin verksamhet i Galiléen enligt Markus 1:14, eller i Judeen och Jerusalem som Johannes 1:35–42 [påstås] säga? Har detta någon bestämd innebörd eller betydelse?

S: Johannes 1:35–42 säger ingenting om att Jesus inledde sin verksamhet, utan handlar snarare om att han kallade lärjungarna Andreas och Petrus. Det var där Johannes Döparen befann sig, inte i Jerusalem. Nästa dag, enligt Johannes 1:43, begav sig Jesus till Galiléen och kallade Filippus och andra lärjungar. Markus 1:14 säger inte att Jesus inledde sin verksamhet i sig, men det står att efter att Johannes fängslats förkunnade Jesus Guds glada budskap i Galiléen.

F: I Markus 1:12–13, gick Jesus ut i öknen i 40 dagar efter sitt dop, eller gick han till bröllopsfesten i Kana på den tredje dagen, som det står i Johannes 2:1?

S: Båda. Den ”tredje dagen” var den tredje dagen efter ankomsten till Galiléen, inte den tredje dagen efter dopet, som det står i *Bible Difficulties & Seeming Contradictions* s. 196 och *Believer’s Bible Commentary* s. 1473. Ett annat svar är att ”den tredje dagen” var veckans tredje dag.

I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 9, s. 42, står det att den tredje dagen kan vara den tredje dagen efter att han lämnat Johannes Döparen. Även om det står ”nästa dag” i Joh 1:29–35, 43 och allt detta kan syfta på samma dag, är det osannolikt; denna tolkning skulle vara tydligare om ”nästa dag” inte användes flera gånger.

F: I Luk 3:22 om Jesu dop, borde det då stå: ”Du är min son, i dag har jag fött dig”, enligt Justinus Martyr, [påstått] Clemens av Alexandria, [påstått] Augustinus och andra, eller ”Du är min son, den älskade, i vilken jag har välbehag”? (Detta är den första halvan av en invändning som en muslim framförde.)

S: Låt oss först se på konsekvenserna av denna muslims argumentation, därefter tillämpa samma standard på islam, därefter detaljerna i denna manuskriptvariant och slutligen tillämpa detta på kristendomen i allmänhet.

A. Konsekvenserna av muslimens argument

Låt oss för ett ögonblick anta att muslimen har helt rätt. Versen löd ursprungligen som muslimen påstår. Eller alternativt, låt oss anta att vi bara kan vara säkra på det som var gemensamt i båda versionerna: ”DU ÄR MIN SON”. Grattis: Om Gud verkligen sa det, till vem som helst, har muslimens egna ord just motbevisat islam och bevisat att Koranen ljuger om Allah. Koranen säger att det är mycket fel att säga att Allah är en Fader, eller att Allah har söner (Sura 2:116; 4:171; 5:116,117; 6:100; etc.). Om Gud verkligen kallade Jesus ”min son”, då ljuger Koranen om Gud. (Jag antog att den muslimske frågeställaren var en ortodox muslim, även om jag kan ha fel i detta.)

B. Tillämpa samma måttstock på islam

Denna variant förändrar ingen kristen lära, eftersom båda uttrycken nämns på andra ställen. Bibelns ofelbarhet innebär att Bibeln var felfri i de ursprungliga manuskripten; variationer i manuskripten har smugit sig in, men inga som väsentligt förändrar tro eller praxis. I motsats till detta tror de flesta muslimer att den arabiska Koranen idag är en exakt kopia av originalet på jorden, vilket i sin tur var en exakt kopia av tavlorna i himlen (sura 85:20–22). Ändå har Koranen bevisligen också genomgått förändringar.

a) I Sahih Muslim 2:2286, s. 500–501, nämns en förlorad sura i Koranen. Där finns ett omfattande citat från denna sura, och den finns faktiskt inte med i dagens Koran.

b) En tidig koranredaktion (’Ubai) som överlevde ’Uthmans standardisering saknade den första och den sista suran. (De är inte bara rivna bort; de fanns aldrig där.) Den finns idag i Al-Azhar-museet i Kairo.

c) Abu Yunus, den frigivne slaven till ‘Aisha, avskrev en kopia av Koranen åt ‘Aisha. Den skilde sig något i sura 2:238. ”Abu Yunus, den frigivne slaven till ‘A’isha, sade: ’A’isha (må Allah vara nöjd med henne) beordrade mig att skriva av en kopia av Koranen åt henne och sade: När du kommer till denna vers: ’Håll bönerna och den mellersta bönen’ (2:238), så meddela mig; så när jag kom dit, meddelade jag henne och hon dikterade för mig (så här): Håll bönen och den mellersta bönen och eftermiddagsbönen, och stå upp i sann lydnad mot Allah. ’A’isha (må Allah vara nöjd med henne) sade: ”Så har jag hört från Allahs sändebud (fred och Allahs välsignelser vare med honom).” Sunan Nasa’i, vol. 1, nr 475, s. 340

d) ”Sedan uppenbarade Allah för oss en vers som senare kom att räknas bland de upphävda.” Bukhari, vol. 5, bok 59, kap. 27, nr 416, s. 288.

”Berättat av Anas bin Malik: … Det uppenbarades en vers i Koranen om dem som dödades vid Bi’r-Ma’una, som vi brukade recitera, men den upphävdes senare. Versen löd: ’Meddela vårt folk att vi har träffat vår Herre. Han är nöjd med oss och Han har gjort oss nöjda.’” Bukhari, vol. 4, bok 52, kap. 19, nr 69, s. 53. Se även al-Tabaris historia, vol. 7, s. 156.

Andra hänvisningar till upphävda verser är: Bukhari, vol. 4, bok 52, kap. 9, nr 57, s. 45, Bukhari, vol. 4, bok 52, kap. 184, nr 299, s. 191, Bukhari, vol. 5, bok 59, kap. 27, nr 416, s. 288, och Bukhari, vol. 5, bok 59, kap. 27, nr 421, s. 293 – alla upprepar samma sak om samma vers.

e) Haditherna i Bukhari säger att delar av Koranen saknades och/eller upphävdes i vol. 4, bok 51, kap. 12, nr 62, s. 48–49, vol. 4, bok 51, kap. 19, nr 69, s. 53; vol. 6, bok 61, kap. 3, nr 510, s. 479–480, vol. 6, bok 61, kap. 4, nr 511, s. 480.

f) Några av de andra ställena där det förekommer varianter (inte bara när det gäller vokaler) är:

Sura 11:46 Abu Dawud vol. 3 fotnot 3383 s. 1116

Sura 18:76 Abu Dawud vol. 3 fotnot 3384 s. 1116

Sura 18:86 Abu Dawud vol. 3 fotnot 3385 s. 1116

Sura 24:35 Abu Dawud vol. 3 fotnot 3387 s. 1116

Sura 34:23 på grund av vokaler, men i ett fall en konsonant. Abu Dawud vol. 3 fotnot 3392 s. 1117

Sura 39:59 Här används ett feminint pronomen för ”själ”, medan de välkända läsningarna har ett maskulint pronomen. Abu Dawud 3:3979 fotnot 3393 s. 1117

Sura 89:26 Abu Dawud, vol. 3, fotnot 3399, s. 1118

Sura 89:25–26 Abu Dawud, vol. 3, fotnot 3408, s. 1119

Sura 12:23 Abu Dawud vol. 3 fotnot 3411 s. 1120

Sura 2:58 Abu Dawud vol. 3 fotnot 3413 s. 1121

Sura 24:1 (saknas eller ett extra ”r”: Faradnaha (och som vi har föreskrivit) jämfört med majoritetens farradnaha (som vi har beskrivit i detalj) Abu Dawud vol. 3 fotnot 3414 s. 1121

g) En förklaring till förändringarna under Muhammeds livstid: Enligt sura 22:52 lägger Satan alltid in något i en profets ord, men Gud måste upphäva det. Detta kan vara en förklaring till varför fyra olika muslimska historiska källor rapporterar att sura 53:19–20 ursprungligen sa att man skulle hoppas på förbön (hjälp) från fyra avgudinnor.

Skulle den muslimske frågeställaren vara nöjd med Bibeln om kristna helt enkelt förstörde bevisen och brände alla manuskript utom en utvald version? Å ena sidan skulle man tro att så inte är fallet, men det är precis vad ’Uthman gjorde när han beordrade folk att lämna in sina exemplar av Koranen för att förstöras, och han gav ut andra exemplar. Dagens koraner är dock inte ens identiska med ’Uthmans text. Till exempel, variant: Sura 6:160a (6:159a i Yusuf ’Ali): ”…sekter, jag tillhör dem inte på något sätt;” (på ’Uthmans tid) jämfört med ”…sekter, du har inte den minsta del i dem:” al-Tabari vol. 15 s. 181 och fotnot 323.

C. Detaljer om denna variant i manuskriptet

”Du är min Son, den Älskade; i dig har jag funnit behag.” (s. 4 (3:e århundradet), Sinaiticus, Vaticanus, Alexandrinus, det bysantinska lektionariet, vissa italikiska handskrifter, sahidisk koptiska, etiopiska, georgiska, Augustinus). Augustinus hade den första läsningen enligt Aland m.fl. (4:e reviderade upplagan), så den muslimske frågeställaren hade fel när han placerade Augustinus i den andra kategorin.

”Du är min Son, i dag har jag fött dig” (Bezae Cantabrigiensis, vissa italikiska handskrifter, Justinus Martyr, Dialog med Trypho, kap. 88, s. 244 (skriven omkring 138–165 e.Kr.); Hilarius (355–367/368 e.Kr.), Methodius (270–311/312 e.Kr.), det apokryfiska Nikodemusevangeliet (grekisk version, kap. 2; Apokryfisk berättelse om Jesu barndom 54.)

”Du är min älskade Son, idag har jag fött dig” (Klemens av Alexandria, 193–217/220 e.Kr.). Detta liknar den andra läsningen, med undantag för aspekten ”älskad” i den första läsningen. Därför hade den muslimske frågeställaren fel när han placerade Klemens av Alexandria i den andra kategorin.

D. Tillämpning på kristendomen i allmänhet

Justinus kan ha citerat ur minnet, och även goda människor kan göra små minnesfel. Vi tror inte att Guds budskap är konsonanterna och vokalerna i Bibeln, utan Bibelns budskap, och budskapet är oföränderligt, även om man utgår från den andra läsningen, eftersom andra verser båda säger att a) Jesus var älskad, och b) idag har jag fött dig (Psaltaren 2). Det som kan vara ett ärligt misstag, ett felaktigt minne, bevisar inte förfalskning – det vill säga, såvida inte det faktum att A’isha, Muhammeds hustru, hade en vers i Koranen skriven med en annan innebörd, bevisar att även hon var en förfalskare.

F: I Luk 3:22, bevisar denna variation i manuskripten att en förfalskare var i färd med att ändra bibelversen för att ta bort att Jesus blev Guds son vid dopet, jämfört med vid födelsen eller tidigare? (Detta är den andra halvan av muslimens invändning)

S: Inte alls. Även om vi inte känner till alla detaljer finns det fyra möjligheter, varav vilken som helst ger ett tillfredsställande svar.

Flera uttalanden: Kanske gjorde Fadern flera uttalanden. Varför skulle Gud Fadern begränsa sig till att kalla Jesus sin Son endast en gång här?

Ett omfattande uttalande: Kanske sade Fadern bara en mening, och den löd ungefär så här: ”Du är min älskade son, i vilken jag har funnit behag; idag har jag fött dig.” Alla återgav delar av detta korrekt.

Minnesfel av Justinus Martyr: Justinus Martyr, som kanske citerade detta ur minnet, gjorde ett misstag, och senare författare som hade läst Justinus Martyr och skrifter av tidigare författare som hade läst Justinus Martyr, kopierade detta misstag.

Variant i Bibeln: Någon före Justinus Martyr kopierade felaktigt denna fras hit, och Justinus citerade korrekt vad som stod i hans Bibel.

För många muslimer gäller att om några förändringar i Koranen, även icke-teologiska, bevisar att den är en förfalskning, då borde varje exemplar av Koranen idag brännas eftersom den också är en förfalskning. Den har avvikelser från Uthmans version (sura 159a (eller 160a) är bara ett exempel). Och Uthmans standardiserade text skiljer sig från Ubais text, och båda dessa utelämnade den förlorade suran. Faktum är att Koranen medger att Satan (åtminstone tillfälligt) också smyger in en del av sin lära i profetens ord (sura 22:52). Som ett exempel på detta kan man betrakta den ursprungliga formuleringen i sura 53:19–20.

F: Hur gammal var Jesus i Luk 3:23 när han inledde sin verksamhet?

S: I Lukas 3:23 står det ”omkring trettio”, vilket kan innebära mellan 25 och 35 år. Jesus föddes under Herodes den stores regeringstid, som dog år 4 f.Kr., och Jesus inledde sin verksamhet efter att Johannes Döparen hade inlett sin. Johannes inledde sin verksamhet under Tiberius Caesars 15:e regeringsår, vilket var år 28 e.Kr. Om man alltså anser att de arkeologiska dateringarna är tillräckligt exakta, var Jesus omkring 33 till 35 år gammal. Dessutom var Pontius Pilatus endast prefekt i Judeen från år 26 e.Kr. till 36/37 e.Kr., så Jesus måste ha korsfästs före dess. Den bästa uppskattningen vi har är att Jesus inledde sin verksamhet omkring år 30 e.Kr. och dog troligen den 3 april år 33 e.Kr.

F: Hur blev Simon och Andreas lärjungar i Matt 4:12–13 när Jesus var tillsammans med Johannes Döparen, eftersom Jesus uppmanade dem att följa honom i Galiléen, såsom beskrivs i Matt 4:18–20, Mark 1:16–20 och Luk 5:1–11?

S: Först blev de ”lärjungar” när Jesus var tillsammans med Johannes Döparen. Det var först senare, i Galiléen, som de blev särskilda lärjungar och senare utsågs till apostlar. Kom ihåg att Jesus hade ett stort antal lärjungar, av vilka några lämnade honom enligt Johannes 6:66. Utöver dessa hade han särskilt utvalda lärjungar, 72 till antalet, enligt Lukas 10:1. Slutligen hade Jesus de tolv, som blev apostlar, enligt Markus 6:7 och Johannes 6:67.

F: I Joh 1:35–37, följde Andreas och den andre lärjungen Jesus dagen efter hans dop, eller väntade de i 40 dagar efter Jesu frestelser?

S: – Efteråt. Jesus döptes av Johannes (Matteus 3:13–17; Markus 1:9–11; Lukas 3:21–23), frestades i 40 dagar (Matteus 4:1–11; Markus 1:12–13; Lukas 4:1–12) och återvände till Johannes (Johannes 1:29–32)

F: Kan vi veta i vilken ordning händelserna ägde rum under Jesu verksamhet?

S: Vi kan bara känna till ordningen på vissa händelser. Många kan dock känna sig mycket förvirrade när det gäller evangeliernas ordning på grund av tre missuppfattningar, som behöver redas ut.

Inte alla händelser dokumenterades av evangelisterna; de hävdade dock aldrig att de skulle göra det heller. Till exempel är Johannes, som tidigare var en lärjunge till Johannes Döparen, förståeligt nog tyst mellan den tidpunkt då Jesus döptes och den tidpunkt då han anslöt sig till Jesus. I Johannes 21:25 står det uttryckligen att Jesus gjorde många andra saker som inte skrevs ner. Johannesevangeliet skrevs efter de andra evangelierna, och Johannes verkar lägga tonvikten på de delar som de andra inte nämnde.

Upprepning: Föreställ dig att Jesus reste genom de många städerna han besökte i Galiléen, Judeen och Dekapolis utan att någonsin upprepa ett enda bud eller en enda liknelse, och att han berättade något helt annat för varje stad. Det är inte särskilt troligt! Jesus berättade förmodligen dessa liknelser många fler gånger än vad som finns nedtecknat i varje evangelium, och människor talade om Jesus mer än vad som finns nedtecknat. Det är således till exempel en öppen fråga om Bergspredikan i Matteus och Predikan på slätten i Lukas var två händelser, där han upprepade vissa läror, eller en enda händelse, där Jesus talade på en platå.

Inte i kronologisk ordning: Evangelisterna nedtecknade inte alla händelser i kronologisk ordning, men de hävdade heller aldrig att de nedtecknade dem i kronologisk ordning. Faktum är att Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, uttryckligen säger att Markus inte nedtecknade händelserna i kronologisk ordning.

Inom varje övergripande period av Kristi verksamhet hävdade evangelisterna inte att något var i kronologisk ordning, med undantag för följande delar, där orden ”efter”, ”nästa dag” osv. användes. I frågorna om evangelieharmonin, se de fetmarkerade orden som anger tids-, ordnings- och platsmarkörer.

F: Vad är en harmonisering av Jesu tidiga verksamhet i evangelierna?

S: Den tidiga verksamheten sträcker sig fram till den tidpunkt då Johannes Döparen dödas. Innan man redogör för händelsernas ordning är det bra att känna till lite geografi.

Geografi: Galileiska sjön, sjön och Tiberiasjön är alla samma sötvattensjö. Galileen ligger väster om Galileiska sjön, och Dekapolis ligger sydöst om Galileiska sjön. Betsaida ligger vid Galileiska sjön rakt norrut, och väster om den ligger Kapernaum vid stranden, med Korazin rakt norr om Kapernaum. Magdala ligger vid stranden rakt väster om Galileiska sjön, och Kana ligger rakt väster om den. Nain ligger sydväst om Galileiska sjön, cirka 10 miles (16 kilometer) från stranden. Gerasenernas land, Gennesaret eller Gadarenerna är antingen samma plats eller platser som ligger mycket nära varandra öster och sydöst om Galileiska sjön. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 373, står det att Gerasa låg 30 miles (48 kilometer) sydöst om Galileiska sjön och att dess landområden inte sträckte sig ända fram till sjön. Gadara låg fem miles (8 kilometer) sydöst om Galileiska sjön och dess landområden sträckte sig faktiskt ända fram till sjön, vilket bevisas av att Josefus nämner detta och av ett mynt från Gadara som visar ett skepp.

Ordning: Det är viktigt att skilja mellan vad som sägs vara i ordning och vad som kan vara i ordning. För dessa 65 händelser avser siffrorna händelser som måste följa de föregående siffrorna i ordning. Bokstäver som a, b, c avser händelser som kan vara i ordning, men som kan inträffa i valfri ordning. De fetmarkerade orden anger tids-, ordnings- och platsmarkörer. De understrukna verserna visar avsnitt som sannolikt inte är i kronologisk ordning i evangeliet.

Tidiga verksamheten: Mt 4:12–14:12, Mk 1:14–6:29, Lk 3:19–20; 4:14–9:9, Joh 1:43–5:47

E1a1. I Kana på den tredje dagen (den tredje dagen efter återkomsten till Galiléen, efter att Johannes talat, eller den tredje dagen i veckan?) förvandlar Jesus vatten till vin. Det första underverket i Galiléen, även om hans tid ännu inte är kommen. Joh 2:1–11

E1a2a. Under påsken (den 14:e dagen i den första månaden) i Jerusalem driver Jesus ut växlarna. Joh 2:12–25

E1a2b. Jesus undervisar Nikodemus om att födas på nytt. Joh 3:1–21

E1a3. På landsbygden i Judeen vittnar Johannes om Jesus. Joh 3:23–35

E1a4a. I Sykar i Samarien, på väg till Galiléen, talar Jesus med en samarisk kvinna. Joh 4:1–42

E1b1. Johannes tillrättavisar Herodes Tetrarken. Matt 14:3; Luk 3:19–20

E1b2a. När Jesus får höra att Johannes har fängslats, återvänder han till Galiléen och börjar predika: ”Guds rike är nära.” Matt 4:12–17, Mark 1:14–15; Joh 4:43–45

E1b2b. Från Kana botar Jesus en adelsmans son i Kapernaum som sitt andra under. Joh 4:46–54

E1b2c1. I Galiléen och Nasaret läser Jesus ur en bokrulle. Luk 4:14–15

E1b2c2. Jesus förklarar profetian, och judarna försöker döda honom. Luk 4:16–31

E1b2d1. Vid Galileiska sjön kallar Jesus Simon Petrus och Andreas. Matt 4:18–20; Mark 1:16–18; Luk 5:1–10

E1b2d2. I Kapernaum driver Jesus ut en demon. Mk 1:21–28; Luk 4:31–37

E1b2e. Jesus kallar Jakob och Johannes. Matt 4:21–22; Mark 1:19–20; Luk 5:6–11

E1b2f. I Galiléen botar Jesus de sjuka. Matt 4:23–25; Luk 4:40–44

E2a. Bergspredikan, inklusive Herrens bön. Matt 5:1–7:29

E2b. På kvällen botar han Simons svärmor och andra. Matt 8:14–17; Mark 1:29–34; Luk 4:38–39

E2c. Jesus ber ensam. Mk 1:35–38; Luk 4:42–44

E2d. Resa genom Galiléen. Mk 1:39

E2e. Han botar en skvallrig spetälsk. Mt 8:1-4; Mk 1:40-45; Lk 5:12-15

E2f. Jesus drog sig ofta tillbaka till ensliga platser för att be. Luk 5:16

E2g1. I Kapernaum botar Jesus en förlamad man. Mk 2:1-12; Luk 5:17-26

E2g2. Kallar Matteus/Levi. Matt 9:9-13; Mark 2:13-17; Luk 5:27-32

E3c1. I Galiléen vid sjön, priset för att följa Jesus. Matt 8:18–22

E3c2. I Nasaret botar Jesus den förlamade. Matt 9:1-8

E3c3. Johannes lärjungar frågar om fastan. Matt 9:14–17; Mark 2:18–22; Luk 5:33–39

E2h1. En sabbat befann sig Jesus på ett fält; hänvisning till David. Matt 12:1–8; Mark 2:23–27; Luk 6:1–11

E2h2. I synagogan botar Jesus en förtvinad hand. Matt 12:9-14; Mark 3:1-6; Luk 6:6-11

E2h3. Folkmassor följer Jesus. Mk 3:7-12

E2i1. På en bergssluttning ber Jesus hela natten till Gud. Luk 6:12

E2i2. Jesus utser de tolv lärjungarna. Mk 3:13-19; Luk 6:13-16

E2j1. Bergspredikan. Luk 6:17–49. Om den vore densamma som i Matteus, borde den kallas Predikan på platån.

E2j2. I Kapernaum botar Jesus centurionens tjänare. Matt 8:5–13; Luk 7:1–10

E3a. En tid senare i Jerusalem, under en högtid [troligen i den sjunde månaden], vid dammen botar Jesus en man som varit sjuk i 38 år. Joh 5:1–15

E3b. Liv genom Jesus. Joh 5:16–47

E3c. I Nain botar Jesus änkans son. Luk 7:11–17

E4. På väg till gadarénernas/gerasenernas land stillar Jesus stormen inifrån båten. Matt 8:23–27; Mark 4:35–41; Luk 8:22–26 (Anm.: stormar är vanligare på hösten och vintern)

E5a. I Gennesaret botar han två besatta män; demonerna går in i svinen. Matt 8:28–34

E5b. Helande av den besatte i Gerasen [Gennesaret]. Mk 5:1-20; Luk 8:26-39 (Anm.: Gadarenerna, Gennesaret och Gerasen avser troligen samma plats.)

E6. Uppväckandet av Jairus dotter och kvinnan med blödningen. Matt 9:18–26; Mark 5:21–43; Luk 8:40–56

E7. På vägen därifrån botar Jesus två skvallrande blinda män. Matt 9:27–31

E8. När de var på väg ut botar Jesus en stum besatt. Fariséerna anklagar Jesus för att driva ut demoner med Beelsebubs hjälp. Det nämns inte att Jesus svarar på denna anklagelse vid detta tillfälle.) Matt 9:32–34

E9a. Jesus besöker många städer och byar. Matt 9:35–38; Mark 6:6

E9b. Jesus sänder ut de tolv. Matt 10:1–42; Mark 6:7–13; Luk 9:1–9

E9c. Jesus predikar i Galiléen. Matt 11:1

E9d. Johannes Döparen sänder ett bud från fängelset och Jesus berättar liknelsen om barnen på marknaden. Matt 11:2–19; Luk 7:18–35

E9e. Vid ett måltidssällskap i fariséen Simons hus smörjer en syndig kvinna med en alabasterflaska Jesu fötter med olja. Jesus talar om att älska mer och att älska mindre. Luk 7:36-50

E10. Omedelbart drar sig Jesus tillbaka till ett berg. Mk 6:45–46

E11. Därefter, vid Gennesaret, botar Jesus många. Mk 6:53–56

E12a. Han tillrättavisar städerna i Galiléen. Matt 11:20–24

E12b. Vid den tiden undervisade Jesus om vila för de trötta. Matt 11:25–30

E13. Jesus drar sig tillbaka från den platsen. Matt 12:15–21

E14. I ett hus där det var för trångt för att äta, tror Jesu familj att han har förlorat förståndet. Mk 3:20–21

E15. Jesus botar en blind man som är besatt av en demon. Matt 12:22–23

E16. Jesus talar om de starka männen i huset och hädelse mot den Helige Ande. Matt 12:24–37; Mark 3:22–30

E17. Jesu mor och bröder. Matt 12:46–50; Mark 3:31–35; Luk 8:19–21

E18. Första kravet på ett tecken och profetian om tre dagar och nätter. Matt 12:38–45

E19. I Galiléen från båten: liknelsen om såningsmannen. Matt 13:1–23; Mark 4:1–20; Luk 8:1–15

E20. Liknelsen om ogräset. Matt 13:24–30

E21. Liknelsen om lampan på stativet. Mk 4:21–25; Luk 8:16–18

E22. Liknelsen om det växande fröet. Mk 4:26–29

E23. Liknelsen om senapsfröet. Matt 13:31–35; Mark 4:30–34

E24. I huset förklarar han liknelsen om ogräset. Matt 13:36-43

E25. Liknelserna om den gömda skatten, pärlan och nätet. Matt 13:44–53

E26. Jesus återvänder till Nasaret; profeten utan ära. Matt 13:53-58; Mark 6:1-6 (Augustinus och vissa andra anser att även Luk 4:16-30 hör hit.)

E27. Hur Johannes Döparen dödades. Mt 14:1-12; Mk 6:14-29; Lk 9:7-9

I denna lista med 65 händelser fanns 0 händelser som var gemensamma för alla fyra evangelierna, 13 händelser som var gemensamma för de tre synoptiska evangelierna, 1 händelse var gemensam för Matteus och Lukas, 4 händelser var gemensamma för Matteus och Markus, 4 händelser var gemensamma för Matteus och Lukas, 4 händelser var gemensamma för Markus och Lukas, 15 händelser fanns endast i Matteus, 7 händelser fanns endast i Markus, 7 händelser fanns endast i Lukas och 8 händelser fanns endast i Johannes.

F: Vilka var de viktigaste antagandena i evangelierna om Jesu tidiga verksamhet?

S: Allt bygger på antaganden, och här är de antaganden jag har använt.

a) Vissa av Johannes passager placerades i den mellersta perioden när de passade in även där. Evangelieharmonin i The NIV Study Bible placerar Johannes passager på ett annat sätt.

b) Evangelierna var i kronologisk ordning, förutom där de är understrukna, vilket förekommer på mer än 10 ställen.

F: I Joh 1:43–50, kallade Jesus dessa lärjungar att följa honom vid denna tidpunkt, eller utnämnde han dem till apostlar senare, såsom det framgår av Matt 4:18–22, Mark 1:14–20 och Luk 5:1–11?

S: Båda delarna. Jesus kallade dem att följa honom redan då, men utsåg dem först senare till de tolv. I boken *When Critics Ask*, s. 405, görs en åtskillnad mellan deras första möte och deras bestående kallelse. Där påpekas att de, enligt Johannes 1:39, endast stannade hos Jesus den dagen.

Idag kallar Gud oss först till att vara hans barn. Många människor kallar han senare till större tjänst, och vissa kallar han senare till ännu större tjänstgöring.

F: Är Guds rike och himmelriket identiska i Matt 4:17; 10:7; Mark 1:15; Luk 8:10; Joh 3:5, eller finns det en liten skillnad mellan de två?

S: Många har betraktat dem som identiska; man kan inte vara en del av det ena utan att också vara en del av det andra. Matteus använder båda termerna, medan Markus, Lukas och Johannes endast använder ”Guds rike”. Jesus använder båda begreppen i intilliggande verser i Matteus 19:23–24. I *The New International Bible Commentary*, s. 1123, står det att judarna på den tiden inte bara var ovilliga att uttala Guds egennamn (Jahve), utan även ordet *Elohim*. Därför använde de *ha-shem* (Namnet), *maqom* (plats) och *shamayim* (himlen) som synonymer. I stället för att säga ”Guds rike” kunde vissa judar alltså säga ”himmelriket”.

Andra ser en liten skillnad: himmelriket är dit alla troende kommer när vi dör, medan Guds rike är det vi tillhör redan nu när vi är frälsta.

Oavsett de enskilda orden kan vi alla vara överens om att vår frälsning har både en nuvarande aspekt på jorden och en framtida aspekt i himlen (1 Kor 13:12; Fil 1:21–24) som inte kommer att förverkligas förrän vi når himlen. I Johannes 3:5 tror vissa att vatten syftar på fostervatten när ett barn föds, men andra tror att det syftar på dopet. Det kan inte betyda dopet om inte tjuven på korset var frälst! Men det kan betyda att en person inte är en synlig del av Guds rike på jorden förrän hen är döpt. På samma sätt vill många församlingar inte att någon ska ta del av nattvarden förrän hen är döpt.

F: Varför var Jesus i Joh 4:26 så snabb att säga till den samariska kvinnan att han var Messias, när han annars verkade tveksam till att göra det, till exempel i Matt 16:13–20?

S: Det finns två kompletterande svar: tidpunkt och målgrupp.

Tidpunkten: I början av sin verksamhet betonade Jesus inte offentligt inför judarna att han var Gud och Messias. Många judiska ledare hade svårt att acceptera att Messias inte skulle komma med makt redan första gången. Jesus verkade vilja att hans underverk och undervisning först skulle tala för honom, och sedan senare under sin verksamhet betona att han var livets bröd, den store ”Jag är”, vägen, sanningen och livet, och Messias. Men när Jesus talade till den samariska kvinnan var det mycket tidigt i hans verksamhet.

Målgrupp: Samariterna skulle inte ha samma svårigheter att acceptera Jesus som Messias. Därför talade han öppet till den samariska kvinnan. Dessutom var risken liten att samariterna skulle berätta detta för många judar.

F: Varför låter Luk 6:12–49 och Luk 12:3–38 så likt Bergspredikan i Matt 5:1–7:29?

S: Det finns tre olika svar.

a. Jesus höll troligen ett liknande tal minst två gånger. Jesus talade till många olika folkmassor och han hade troligen ett liknande budskap vid flera tillfällen. Alla kunde inte ha hört talet första gången.

b. Kanske var det samma predikan, och varje författare skrev ner en omskrivning av det han mindes. En ”slätt” på toppen av ett berg är helt enkelt vad vi kallar en platå eller mesa. Det finns dock inget annat än likheter i innehållet som tyder på att det var samma predikan.

c. I boken *When Critics Ask*, s. 387, påpekas att det endast står att Jesus stod på en plan plats, inte att folkmassorna gjorde det. Att Jesus stod på en plan plats för att predika för en folkmassa som satt på en bergssluttning skulle skapa en naturlig amfiteater.

Oavsett vilket är Jesu lära tidlös och sann, oavsett hur många gånger han sa den.

F: Varför finns inte det som beskrivs i Luk 6:12–19, Luk 12:3–38 och Matt 5:1–7:29 i Markus eller Johannes?

S: Olika evangelister har återgivit olika detaljer. Dessutom skrevs Johannesevangeliet troligen sist, och det verkar ge en ytterligare djup som de andra inte har, samt hoppa över saker som redan nämnts av de andra evangelisterna.

F: I Luk 6:17, stod Jesus på en plan yta för att undervisa dem, eller satt Jesus som det står i Matt 5:1?

S: Det finns två svar, och båda är troligen sanna.

Predikningarna i Matteus och Lukas ägde troligen rum vid två olika tillfällen. Dessutom kan det hända att Jesus, även när han stod, ville sätta sig efter att ha talat tillräckligt länge. Kom ihåg att en predikan kunde pågå i flera timmar, och det vi har i både Matteus och Lukas är bara sammanfattningar.

F: Nämnde Jesus i Matt 5:3 de ”fattiga i anden”, eller bara de fattiga i Luk 6:20?

S: Jesus kan ha sagt båda delarna. Både Matteus och Lukas återger i egna ord vad Jesus lärde. Dessa två predikningar kan ha hållits vid olika tillfällen, och Jesus kan ha sagt båda delarna. Å andra sidan kan dessa två predikningar ha varit samma. Den ena hölls på ett berg och den andra på en slätt. De kan ha utgjort en enda predikan på en platå, vilket är en plan yta på toppen av vissa berg.

Oavsett vilket förstår vi att Jesus syftade på dem som var behövande och erkände att de var behövande.

F: I Matt 8:2 läser vi om en spetälsk som kom till Jesus, tillbad honom, bad honom att hela honom, och Jesus renade honom. Men i Luk 17:12– läser vi om tio spetälska män som Jesus mötte i en by. De stod på avstånd, höjde sina röster och sade: ”Jesus, Mästare, förbarma dig över oss.” Och när Jesus såg dem behövde han inte röra vid dem, utan sade till dem: ”Gå och visa er för prästerna.” Och det hände sig att medan de gick blev de renade. Var de tio spetälska eller bara en? Om det vore samma berättelse, varför finns det då olika detaljer mellan de två evangelierna?

S: För det första kan vi vara säkra på att det fanns fler än elva spetälska i Israel vid denna tid. De två händelserna har helt olika detaljer eftersom Jesus helade spetälska vid flera tillfällen. Jesus helade en spetälsk (som senare skvallrade) i Matteus 8:1–4, Markus 1:40–45 och Lukas 5:12–15. Mycket senare, i Lukas 17:11–19, helade Jesus tio spetälska.

F: Vissa hävdar att de skriftlärda brukade ändra vissa ord eller fraser när de kopierade skrifternas manuskript, för att förtydliga eller förenkla budskapet för läsarna.

I evangelierna ser vi till exempel att Markus i (Mk 2:4) berättar att de fyra männen som bar den förlamade och förde honom till Jesus för att han skulle bota honom, ”tog av taket där han befann sig; och när de hade brutit upp det, sänkte de ner sängen där den förlamade låg”. Men Lukas säger i (Luk 5:19) att ”de gick upp på hustaket och sänkte ner honom genom takpannorna med hans bädd mitt framför Jesus”. Detsamma hände med Paulus’ brev. Till exempel frasen ”Kristi ord” i (Kolosserbrevet 3:16) – vi ser att skrivare i andra manuskript har ersatt den med ”Guds ord”, ”Herrens ord” och så vidare. Är det rätt? Påverkar detta innebörden eller läran?

S: Jag ser ingen väsentlig skillnad mellan Markus 2:4 och Lukas 5:19. Båda är helt sanna. De skrev samma sak på olika sätt eftersom de hade olika personligheter, perspektiv och skrivstilar. Vi har inte evangelierna i enbart ”mono”-röst utan snarare i ”fyrkanaligt ljud”.

Ibland ändrade skrivarna vissa ord något, vilket verkar ha gjorts för att göra texten lättare att förstå. Vi vet detta eftersom vi har så många manuskript från Nya testamentet och kan se vad som har ändrats. I de allra flesta av dessa har dock ingen förändring skett i betydelsen. Till exempel står det på många ställen i Filipperbrevet ”Kristus Jesus” i vissa manuskript, medan det i många andra står ”Jesus Kristus”. På de flesta av dessa ställen är vi inte säkra på den ursprungliga ordningen, men det spelar egentligen ingen roll.

Inget av detta påverkar några kristna läror eller praktiker, och ingen viktig lära bygger på en enda vers. Om något är viktigt i Skriften upprepar Gud det, oftast på ett något annorlunda sätt så att vi bättre kan se betydelsens omfattning.

F: I Matt 8:5–13; 9:9–13: helade Jesus den romerske centurionens tjänare innan han kallade Matteus (Levi), eller efteråt, som Luk 5:27–32; 7:1–10 antyder?

S: Det kan vara hur som helst, eftersom inget av evangelierna anger ordningen, och det sägs inte heller att evangelierna är i kronologisk ordning. Båda säger dock att Matteus/Levi kallades efter att den lame hade botats.

F: I Matt 8:5–10, såg centurionen Jesus direkt, eller såg centurionen inte Jesus utan sände vänner, enligt Luk 7:6?

S: Det finns två möjliga svar.

1. Hundraföraren vände sig till Jesus via vänner, inte direkt. Matteus utelämnar denna detalj och säger bara att hundraföraren kom till Jesus med sin begäran, utan att specificera att det skedde via vänner. Kanske ville Matteus inte dölja det faktum att Jesus hjälpte en icke-jude, enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 8, s. 200. NIV Study Bible, s. 1453, tillägger att på samma sätt, när Pilatus piskade Jesus i Matteus 27:26, säger Matteus INTE att Pilatus personligen piskade Jesus, utan att han lät piska Jesus.

2. Inledningsvis använde centurionen vänner. En trolig anledning är att det på så sätt inte skulle bli alltför pinsamt om Jesus avslog denna begäran från en icke-jude. Därefter kom centurionen själv. Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 321–322, stöder denna uppfattning.

F: I Matt 9:18–25, Mark 5:23–43, Luk 7:11–17, 8:41–56 och Joh 11:1–44, under sin jordiska verksamhet, vilka var det som Jesus uppväckte från de döda och varför?

S: Alla tre underverk förhärligade Gud och visade att Jesus var Guds Son.

Änkans son i Luk 7:11–17. Kanske återuppväcktes den döde sonen inte så mycket för sin egen skull, utan för sin mors skull.

Jairus dotter i Matteus 9:18–25; Markus 5:23, 35–43; Lukas 8:41–42, 49–56. I detta fall var flickan döende, och Jesus blev försenad eftersom han tjänade en annan kvinna. Gud kanske inte ofta kommer i förväg, men han är aldrig för sen för att ingripa.

Lazarus i Johannes 11:1–44. Märkligt nog, trots att Jesus särskilt älskade Lazarus enligt Johannes 11:3, dröjde Jesus ytterligare två dagar enligt Johannes 11:7, medan Lazarus var sjuk, tills han hade dött. Detta kan inledningsvis ha krossat Marias och Martas tro, men ibland prövar Gud medvetet vår tro för sin ära och för att göra oss starkare i tron.

F: I Matt 9:18, var Jairus dotter död, eller var hon döende som i Mark 5:22 och Luk 8:42?

S: Först lite grekiska, två saker som troligen inte är svaret, och sedan det troliga svaret.

Grekiska

I Matteus 9:18 betyder den grekiska frasen arti eteleutesen ”just nu död” enligt Greens bokstavliga översättning, eller ”har just dött” men inte ”är nu döende” enligt The Expositor’s Bible Commentary vol. 8 s. 230.

I Markus 5:22 betyder den grekiska frasen eschatus exei ”i sista stund”. Vårt ord eskatologi kommer från det första ordet.

I Lukas 8:42 betyder det grekiska ordet apethnesken ”döende”.

Inte svaret: koma är som döden

Andningen hos en person i koma är mycket ytlig, och det är svårt att avgöra när personen har avlidit. Detta är dock troligen inte det rätta svaret, eftersom Jairus hade gått därifrån för en stund sedan, och en person i koma skulle fortfarande vara något varm. Slutligen talar det faktum att Jairus vänner senare berättade för honom att hans dotter till slut hade avlidit emot detta.

Troligen inte svaret: Jairus sa alla tre

Jairus själv var inte säker på om hans dotter fortfarande levde när han talade med Jesus, eller om hon redan hade avlidit medan han var på väg till Jesus. Så Jairus kan vid ett tillfälle ha sagt att hon hade dött, vid ett annat tillfälle att hon var på sin sista väg, och vid ett tredje tillfälle att hon höll på att dö. I alla tre evangelierna sa dock Jairus de aktuella orden till Jesus, och även om han kan ha upprepat sin begäran till Jesus tre gånger med tre olika formuleringar, är nästa svar mer troligt.

Svaret: Evangelisterna parafraserade

På andra ställen i evangelierna är dialogerna omskrivningar, inte exakta citat, och fokuserar på huvudpunkterna medan detaljerna utelämnas. Till exempel, när människor kom hela dagen för att lyssna på Jesu undervisning, men vi ändå kan läsa berättelsen på bara fem minuter – vad gjorde de då resten av tiden? Som det står i Johannes 21:25: ”Det finns många fler saker som Jesus gjorde. Om alla dessa skulle skrivas ner, tror jag inte ens att världen skulle ha plats för de böcker som skulle skrivas.” (BSB)

Tänk på detta: det tar bara ungefär tre sekunder att läsa vad Jairus sa i varje enskild berättelse. När Jairus kom, talade han då bara i tre sekunder till Jesus och var sedan tyst? – det tror vi förstås inte. Men det innebär att varje evangelieförfattare valde att utelämna många ovidkommande detaljer och helt enkelt ville återge det viktigaste som Jairus hade att säga. Oavsett vilken fras Jairus använde – och han kan ha använt mer än en – var hans älskade dotter på väg att lämna detta liv.

F: Varför sa Jesus i Matt 9:24, Mark 5:39 och Luk 8:52 att hon bara sov?

S: Först det som förmodligen inte är svaret, och sedan svaret.

Det som troligen inte är svaret – vegetativt tillstånd liknar döden

Även om sömn ofta används som en liknelse för döden, kan det handla om koma eller vegetativt tillstånd. Jesus sa: ”Barnet är inte dött, utan sover” i Markus 5:39. Men i Markus 5:35, när Jairus vänner sa till honom att han inte skulle besvära Jesus eftersom hans dotter hade dött, var hon helt död såvitt de kunde bedöma.

Svaret:

Jesus ville betona att döden för honom inte är något annat än att den fysiska kroppen sover.

F: I Matt 9:22, 28, 29 – Kan du förklara skillnaden mellan den tro som helar och den frälsande tron? Till exempel säger Jesus i Matt 9:22: ”Min dotter, var vid gott mod, din tro har gjort dig frisk”, och i Matt 9:29: ”Jesus rörde vid deras ögon och sade: ’Det skall ske er enligt er tro.’” Och i Matt 15:28 ”Då sade Jesus till henne: ’O kvinna, din tro är stor, det skall ske för dig som du önskar.’” Och hennes dotter blev omedelbart helad. Är tro något naturligt? Var den tro som visades i de helande som Jesus utförde något som kom från de människor som blev helade, eller gav Gud dem genom den Helige Ande den tro som var nödvändig för helandet, så att Gud kunde förhärligas? I Ef 2:8 står det: ”Ty av nåd är ni frälsta genom tro, och det kommer inte av er själva, det är Guds gåva.” Jag tolkar detta som att tron är Guds gåva.

S: Du ställde en djupgående fråga. Det korta svaret är att det bara finns en tro: tro på Gud. Men den tron kan ta sig uttryck i fysisk helande och ett heligt liv, och den tron kan också förvirras eller ryckas bort.

För ett mer utförligt svar: Låt oss först titta på tro i allmänhet och sedan på olika aspekter av tro. Även om tro innefattar intellektuell övertygelse visar Jakob 2:19 att den är mycket mer än så; den handlar om att lita på. Det finns en berömd historia om att en känd lindansare vid namn Charles Blondin på 1800-talet gick över Niagarafallen på en lina medan han skjutsade en skottkärra. Någon sa till honom att de hade tro på att han skulle klara det. Han svarade att om de verkligen gjorde det, så skulle de sätta sig i skottkärran. Tro handlar inte bara om att säga ”jag tror”, utan om att vara villig att sätta sig i skottkärran. Litar vi på Gud i den utsträckning att vi skulle vara beredda att framstå som löjliga om Gud inte infriade sitt löfte? Tro är något lovvärt, och Hebreerbrevet 11 ger många exempel på att inte bara tro intellektuellt, utan att leva i tro.
Tron måste ha rätt föremål; att uppriktigt tro på en avgud leder ingenstans, eller åtminstone inte någonstans som är bra. Om en person tror på och utövar många goda gärningar, men inte tror att Jesus dog för våra synder och uppstod från de döda, är hans tro förgäves enligt 1 Korintierbrevet 15:1–8. De blev inte helade genom att tro på helande, tro på sig själva, tro på någon helgon eller ens tro på tron; de blev helade genom att tro på Jesus. Det är intressant att strax före detta avsnitt, i Matteus 9:1–8, helade Jesus en förlamad man, och där nämns varken hans tro eller egentligen någonting alls om honom. Vi kan lätt dra slutsatsen att hans vänner hade tillräcklig tro för att ta sig besväret att bära honom till Jesus; och även om han kanske hade tro, nämns det inte. Så även om vi inte kan ha en frälsande tro för någon annan än oss själva, kan vår tro vara ett verkningsfullt verktyg som Gud använder i andras liv. Å andra sidan valde Jesus att inte utföra många underverk i Nasaret på grund av deras brist på tro, enligt Matteus 13:57–58.
Tyvärr kan vår tro vara ofullständig och bristfällig när det gäller tid, uppriktighet och omfattning.

Tro endast för en tid: Judas Iskariot trodde på Jesus tillräckligt för att lämna sitt tidigare liv och följa Jesus – åtminstone för en tid. Men redan innan Judas förrådde Jesus stal han ur pengapåsen i Johannes 12:6. Judas följde till och med med de övriga elva lärjungarna ut på landsbygden för att predika, enligt Matteus 10:4–16, men trots att många människors tro kunde ha stärkts genom att se de stora underverken, hade han inte (eller kanske är det bättre att säga ville inte ha) den tro att Gud skulle tillgodose hans ekonomiska behov och att han inte behövde stjäla från Jesus och lärjungarna. Så, trots att jag tror att de som verkligen är frälsta aldrig kan bli ”avvalda”, tror jag också på Bibelns varningar om att vissa som har blivit upplysta och smakat (men det står inte att de svalt) den himmelska gåvan, kan falla bort till evig fördömelse (Hebreerbrevet 6:4–6).

Ouppriktighet och tro: Vissa människor är som det frö som sås på grunda jordar; de har tro ett tag, men fastnar sedan i svårigheter. De kan vara ärliga och säga att de inte längre har någon tro, eller vara oärliga och hävda att de har tro men samtidigt vara hycklare. En person kan ha en uppriktig tro blandad med oärlighet men ändå vara ärlig om det. När Jesus frågade fadern till en pojke som var besatt av en demon om han trodde, svarade han: ”Jag tror; hjälp min otro!” i Markus 9:24. Andra har ingen uppriktig tro, bara oärlig tro, såsom trollkarlen Simon i Apostlagärningarna 8:18–22.

Tron omfattning: Vissa människor kan tro på Gud i de stora frågorna där det inte finns något annat alternativ, men inte tro på Gud i de små frågorna. Vissa, som Gideon, kan ha en enorm tro på att Gud ska rädda dem i strid med bara ett fåtal soldater, men sedan inte tro att Guds väg är den bästa vägen, utan istället tjäna pengar på en avgud, som Gideon skamligt nog gjorde i Domarboken 8:24–27. Simson var likadan.
Jag tror inte att det finns två sorters tro, en frälsande tro och en helande tro; det finns bara en tro (Efesierbrevet 4:5). Men denna tro hos en person, som svarar på Guds ord, likt ett frö i Matteus 13:12–23, kan växa (antingen mycket eller bara lite), föröka sig i andra, men den kan också vissna och dö och personen kan falla bort (Matteus 13:20–21). Som en varning till oss, låt oss titta på fyra exempel på tro som dog:

Jesus lärde i Matteus 7:21–23 att det kommer att finnas människor som predikar evangeliet (förmodligen det sanna evangeliet) och till och med utför underverk i Jesu namn, vilket jag är säker på att ni håller med om kräver stor tro. Ändå kommer dessa människor i slutändan att hamna i helvetet eftersom de var gärningsmän. Det är betydelsefullt att Jesus inte sa: ”Jag glömde er”, ”Jag förlorade er” eller ”Ni förlorade er frälsning”. Istället sa Jesus till dessa gärningsmän med stor tro: ”Jag har aldrig känt er.”

Kan en person som är på väg till helvetet hjälpas genom tro? Ja, åtminstone under en kort tid. I 2 Petrus 2:20–22 står det: ”Om de verkligen har undkommit världens fördärv genom kunskapen om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, bara för att återigen fastna i det och övermannas av det, är deras slutliga tillstånd värre än det var från början. Det hade varit bättre för dem att inte ha känt till rättfärdighetens väg än att ha känt till den och sedan vända sig bort från det heliga budet som förmedlats till dem. Om dem gäller ordspråken: ’En hund återvänder till sitt spyor’, och ’En tvättad sugga återvänder till att vältra sig i leran.’” (BSB) Personen blev aldrig frälst; hen var alltid en hund eller en sugga. Ändå ”kände” den personen i viss mening vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Deras kunskap räckte till och med för att lyfta dem från ett syndigt liv till ett gudfruktigt, men bara för en stund.

Många människor får hjälp av Jesus precis som de nio spetälska i Lukas 17:11–19. Jesus helade tio spetälska, men ändå var det bara en, en samarier, som kom tillbaka och tackade Jesus. ”’Blev inte alla tio renade?’ frågade Jesus. ’Var är då de övriga nio? Fanns det ingen annan än denne främling som kom tillbaka för att prisa Gud?’ Då sade Jesus till honom: ’Stå upp och gå; din tro har gjort dig frisk!’” (BSB) De övriga nio fick verkligen hjälp fysiskt, och ingenting tyder på att deras fysiska helande togs ifrån dem. Men den fysiska helandet var allt de fick; endast samariten kom till Kristus och prisade Gud. Om jag hade ett fysiskt problem och var tvungen att välja mellan en tro som helade och en tro som frälste, skulle jag vilja ha den tro som frälste och helade andligt mer än den tro som endast helade fysiskt. Gud ger en tro som kan göra båda delarna, men se till att du lägger tonvikten på Givaren, inte bara på gåvan.

Vår tro måste vara stark, som Jakob 1:12 lär oss; den måste kunna hålla ut även under svåra förhållanden; ändå varar vissa människors tro bara en kort stund och dör sedan. Jag tror att hela skillnaden ligger i om en tro sköts av Trädgårdsmästaren (Joh 15:1b) och om din tro är förbunden med Vinstocken eller inte (Joh 15:1–8). Att ha tro, till och med stor tro, kommer inte att bestå om den inte ständigt vårdas av Gud. Så även om tro är viktigt, är det ännu viktigare att närma sig Gud. ”Och nu återstår dessa tre: tro, hopp och kärlek; men den största av dem är kärleken.” (1 Korintierbrevet 13:13 BSB)

Men vilken roll spelar den frälsande tron?

Frälsningen är en gåva från Gud; den kommer inte från oss själva och vi blir inte frälsta genom vår tro. Vi blir snarare frälsta genom Guds nåd, genom vår tro, inte genom gärningar, som det står i Efesierbrevet 2:8–9. Dessa tre saker säger detta korta men komplexa verspar:

Det sker genom nåd. Vi kan inte ”förtjäna” vår frälsning, annars skulle det inte vara nåd.

Det sker genom tro. Tron har en annan roll än nåden. Tron är vårt svar på Guds initiativ.

Det är inte genom gärningar. Gärningar har inte samma roll som nåd; de bidrar inte på något sätt till att vi förtjänar vår frälsning.

Gärningar har en annan roll än tro; vi blir inte frälsta genom gärningar, utan genom tro.

Man kan alltså undra om gärningar överhuvudtaget har något med frälsningen att göra. Paulus förutser denna fråga och besvarar den i Efesierbrevet 2:10. Gärningar har visserligen en roll i frälsningen, men inte den roll som vissa människor och många katoliker lär ut. Gärningar är ett resultat av vår frälsning, inte en förutsättning för den. Vi blir inte frälsta genom att tjäna, utan snarare frälsta för att tjäna. Om de två inte går hand i hand hos en troende kan man ifrågasätta om personen verkligen är en troende, precis som i Jakob 2:14–25, men de har olika roller.

Men eftersom det är fel att säga att gärningar har samma roll som tron i vår frälsning, som vissa katoliker hävdar, är det också fel att säga att tron har samma roll som gärningarna i vår frälsning, som vissa kalvinister lär ut. I Hebreerbrevet 4:2 står det: ”Ty även vi har fått det glada budskapet precis som de gjorde; men det budskap de hörde var till ingen nytta för dem, eftersom de inte delade den tro som de hade som förstod det.” (BSB)

När det gäller frågan om denna bestående tro är en gåva från Gud eller vårt eget ansvar, så är den båda delarna. Gud ger oss tro som en gåva, och vi kan och bör be om tro. Ändå har vi ett ansvar att tro och ett ansvar att springa med uthållighet (Hebreerbrevet 12:1). Vi har ett ansvar att pröva och granska både oss själva och våra lärare (2 Korintierbrevet 13:5–6). Ändå kan vi lita på att Gud förseglar alla som är frälsta med sin Helige Ande, ”som är pant på vårt arv tills de som tillhör Gud blir friköpta…” (Efesierbrevet 1:14 BSB). Se www.BibleQuery.org i menyn till vänster under ”Lära” och sedan under ”Förutbestämmelse” för mer information.

F: Fick Jairus i Markus 5:35 och Lukas 8:49 ny information om att hans dotter var död?

S: Även om det kan vara på båda sätten är det första alternativet mer troligt.

a) Det kan vara så att Jairus visste att hans dotter var på väg att dö när han gav sig iväg för att träffa Jesus, och när han var på väg tillbaka berättade de för honom att hans dotter just hade avlidit.

b) Mer troligt är att Jairus redan visste att hans dotter var död, eller så gott som död, när han gav sig iväg för att träffa Jesus, och när han var på väg tillbaka fick han i praktiken höra: ”Stör inte Jesus längre, du visste redan att din dotter var död.”

Hur det än var, så var budskapet till Jairus: ”Stör inte Jesus, för inte ens han kan göra något åt detta.” Jag hoppas att vi aldrig intar den inställningen, precis som Jairus valde att ha tro och avvisade den inställningen.

F: I Matt 10:2–5, Mark 3:16–18, Luk 6:13–16, Joh 1:45–47; 21:2 och Apg 1:13 – skiljer sig listan över de tolv lärjungarna åt, som Asimovs Guide to the Bible på s. 998 antyder?

S: Nej. Även om ordningen är något annorlunda är listorna desamma så länge man har följande förståelse.

Simon Barjona är samma person som Petrus. Barjona betyder ”bar” (son till) Jona. Simon är ett hebreiskt namn, och Petrus är ett grekiskt namn.

Matteus, tullindrivaren = Levi, son till Alfeus, tullindrivaren i Markus 2:13–17. Levi är ett hebreiskt namn. Matteus är också ett hebreiskt namn, en förkortad form av Matthias. Kanske ville han ha ett alias i sin roll som tullindrivare.

Jakob, son till Alfeus, är samma person som Jakob den yngre i Markus 15:40. Enligt Strongs konkordans är Jakob en grekiserad form av det hebreiska namnet Jakob.

Bartholomeus (i alla förteckningar) är samma person som Natanael i Johannes 1:45–47; 21:2. Det arameiska namnet Bartholomeus var kanske inte hans förnamn, utan hans efternamn, eftersom det betyder ”Bar” (son till) Talmai/Tolmai/Talmar. Natanael är också arameiskt och betyder ”Guds gåva”.

Taddeus är samma person som Judas, Jakobs son, i Lukas 6:16 och Apostlagärningarna 1:13, på samma sätt som Petrus och Simon är samma person. Kanske ville Thaddaeus efter korsfästelsen inte kallas Judas, på grund av risken för förväxling med Judas Iskariot. Judas är ett hebreiskt namn. Vissa grekiska manuskript anger Thaddaeus, vissa anger ”Lebbaeus”, och vissa anger ”Lebbaeus, kallad/med efternamnet Thaddaeus”. ”Lebbaeus” är den grekiska formen av ”Levi”.

Judas Iskariot saknas i Apostlagärningarna 1:13 av uppenbara skäl.

När det gäller de övriga – Andreas, Jakob, Sebedeus son, Johannes, Filippus, Tomas och Simon Zeloten – nämns endast ett namn.

Man skulle kunna tänka sig att Natanael i Johannes 1:43–45; 21:2 inte var samma person som Bartolomeus. Denna uppfattning skulle inte innebära något fel i Bibeln, utan endast att Natanael var en lärjunge men inte en av de tolv lärjungarna.

F: Hur kunde lärjungarna i Matt 10:9–10 undvika att skaffa sig stavar och i Luk 9:3 undvika att ta med sig en stav, när de enligt Mark 6:8–9 endast skulle ta med sig en stav?

S: Kristna ger tre olika svar, men det tredje svaret är det mest troliga.

Flera resor: De kunde ha gjort flera resor. Den enda anledningen att föreslå flera resor är dock att förklara skillnaden mellan att ta med en stav och att inte ta med en stav.

Olika grekiska ord: ”skaffa” i Matteus skiljer sig från ”innehava” i Markus. De kunde ta med sig den stav de redan hade, men inte ta med sig en extra, eller något annat för den delen. Det grekiska ordet för ”ta/skaffa” i Matteus 10:9 kan betyda att skaffa i betydelsen att inte köpa eller samla på sig dessa saker. Det grekiska ordet i Markus 6:8 betyder att äga. Svårigheten med denna tolkning är att det grekiska ordet i Lukas 9:3 helt enkelt är en annan böjning av samma grekiska ord som i Markus 6:8.

Skrivfel: Kanske har man i de kopior av Markus som vi har ersatt ”inte” med ”endast”. Även om alla kopior vi har säger ”inte”, är skillnaden mellan ”endast” och ”inte” på grekiska tillägget av det tvåbokstaviga grekiska ordet ei. I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 422–424, nämns ett skrivfel av ett annat slag, där Matteus vanligtvis var mycket väl förtrogen med Markus, men här följde han Lukas. Med andra ord bör alltså ”endast/utom en stav” i Markus troligen vara ”inte en stav”, precis som i Matteus och Lukas.

F: I Matt 10:9–10, skulle lärjungarna inte skaffa sig skor/sandaler, eller skulle de ta med sig sandaler som det står i Mark 6:8–9?

S: Det grekiska ordet i Matteus kan betyda ”skor”, medan det grekiska ordet i Markus inte kan betyda skor. Greens bokstavliga översättning återger ordet i Markus 6:9 som ”sandaler som knyts under foten”. Lukas 9:3 nämner ingenting om skor eller sandaler.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att de förmodligen fick ta med sig sandaler, men inte skor, vilket skulle ha varit bättre för långa resor. Detta stämmer överens med att de inte heller fick ta med sig stavar.

F: I Matt 10:22; 24:13 och Mark 13:13, vad är det egentligen som Jesus menade med att ”hålla ut till slutet”?

S: Det är slutet på den stora vedermödan.

F: I Mk 1:15 står det: ”Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära”, där det grekiska verbet eggizo används i preteritum, vilket indikerar att Guds rike närmade sig men ännu inte hade segrat. Men i Matt 11:4–5 avslöjar Jesus att Guds rike är närvarande i tiden och knutet till hans person, eftersom Matteus varken använde uttrycket ”Guds rike” eller verbet eggizo. Varför finns denna skillnad mellan de två evangelierna när det gäller begreppet Guds rike?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1) I Markus 1:15, i början av sin verksamhet, innan Jesus tillkännagav vem han var, sade han att tiden var fullbordad (imperfekt), ty Guds rike är [nu] nära. Det är tiden som är fullbordad, inte Guds rike som är fullbordat.

2) Matteus 11:4–5 talar inte alls om Guds rike, än mindre om det är i förfluten eller nuvarande tid. Jesus talade istället om det glada budskapet som förkunnades för de fattiga.

3) För oss är Guds rike nära, eftersom det finns inom oss. Den fullständiga fullbordningen av Guds rike kommer dock först i framtiden.

F: Hur är Johannes i Matt 11:14 och Joh 1:21 den Elia som skall komma?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Elia själv uppenbarade sig vid förklaringen, och Elia kommer troligen bokstavligen att uppenbara sig före Jesu återkomst, men Johannes Döparen är en annan person än Elia.

2. Johannes uppfyllde rollen som Elia i Malaki 4:5 inför Kristi första ankomst, men Elia själv kommer att framträda inför Kristi återkomst.

3. Som Arndt påpekar i *Bible Difficulties and Seeming Contradictions*, s. 127, sa Jesus inte att Johannes var den gamle Elia som återvänt. Istället sa Jesus att Johannes var den Elia som skall komma.

4. Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.) påpekar i sitt verk ”Dialog med juden Tryfo”, kapitel 49, att uttrycket att en person ”har en annans ande” användes på andra ställen i Bibeln, när Gud tog den ande som vilade över Mose och lade den på Josua, och när Elisa fick en dubbel portion av Elias ande. Ingen skulle tolka dessa två exempel som vare sig reinkarnation eller att de var samma person, eftersom både den äldre och den yngre levde samtidigt i båda fallen.

F: Stöder Matteus 11:14 och Johannes 1:21 tanken på att Elia skulle ha återfötts?

S: Nej. Den felaktiga läran om reinkarnation innebär att en person dör, för alltid lämnar sin gamla kropp och återvänder i en ny kropp. Elia dog aldrig, och det var han (inte Johannes Döparen) som uppenbarade sig för Jesus vid förklaringen. Elia kommer att återvända i sin egen kropp i ändens tid. Tertullianus (198–220 e.Kr.) besvarar denna fråga väl i *En avhandling om själen*, kap. 35, s. 217–218. Han tillägger att ”anden och kraften” skänktes som yttre gåvor genom Guds nåd.

F: Vad är en harmonisering av Jesu verksamhet under den mellersta perioden i evangelierna?

S: Den mellersta perioden med 24 händelser omfattar de två matningarna och sträcker sig från när Johannes Döparen dödades och Jesus lämnade Galiléen till tiden vid Caesarea Filippi. Siffror hänvisar till händelser som måste följa efter föregående siffror. Bokstäver som a, b, c hänvisar till händelser som kan inträffa i valfri ordning. De fetmarkerade orden anger markörer för tid, ordning och plats. De understrukna verserna visar avsnitt som sannolikt inte är i kronologisk ordning.

Mellanperioden: Mt 14:13–16:28, Mk 6:30–9:1, Lk 9:11–27, Joh 6:1–7:9

M1. Jesus och lärjungarna lämnar Galiléen och drar sig tillbaka till Betsaida. Luk 9:10

M2a. Folkmassorna hittar Jesus. Luk 9:11

M2b. På stranden mittemot Kapernaum predikar Jesus för folkmassorna och utför helande. Matt 14:13–14; Joh 6:1–4

M3. På gräset (inte i Gennesaret) sker Jesu första matutdelning: 5 000 män plus kvinnor och barn, med 5 bröd och 2 fiskar. Det var judar som hade varit med Jesus under en dag. 12 korgar blev över. Mt 14:15–21; Mk 6:30–44; Lk 9:12–17; Joh 6:1–14

M4. På väg till Gennesaret, under nattens fjärde vakt, går Jesus och Petrus på vattnet. Mt 14:22-36; Mk 6:45-52

M5a. I Gennesaret botar Jesus män. Mt 14:34-36; Mk 6:53-56

M5b. Jesus drar sig tillbaka till ett berg. Joh 6:15

M6a1. På väg till Kapernaum, efter att ha rodit 3 eller 3 1/2 miles (4,8 eller 5,6 kilometer), ser lärjungarna Jesus gå på vattnet. Joh 6:16–24a

M6a2. Omedelbart anländer båten. Joh 6:24b

M6a3. Vid sjön nära Kapernaum är Jesus livets bröd. Joh 6:25–71

M6a4. Fram till lövhyddohögtiden stannar Jesus i Galiléen. Joh 7:1–9

M6b. Fariséerna kritiserar Jesu lärjungar; rent och orent. Matt 15:1–20; Mark 7:1–23

M7. I Tyros och Sidon botar Jesus en kvinnas dotter. Matt 15:21–28; Mark 7:24–30

M8. I Dekapolis botar Jesus den döve och stumme mannen. Mk 7:31-37

M9. I Galiléen botar och undervisar Jesus folkmassorna. Matt 15:29–31; Mark 8:1

M10. Vid Galileiska sjön mättar Jesus för andra gången en stor folkmassa: 4 000 män plus kvinnor och barn med sju bröd och några små fiskar. De var hedningar som hade följt Jesus i tre dagar. Det blev sju korgar över. Matt 15:32–38; Mark 8:2–9

M11. Jesus åker med båt till Magadan/Dalmanutha. Matt 15:39; Mark 8:10

M12a. Fariséerna ställer sitt andra krav på ett tecken från himlen. Matt 16:1–4; Mark 8:11–13

M12b. Jesus talar om jäst och de två matningarna. Matt 16:5–12; Mark 8:14–21

M12c. I Betsaida botar Jesus en blind man. Mk 8:22–26

M12d. Nära Caesarea Filippi (där det fanns en stor sten) bekänner Petrus att Jesus är Kristus. Matt 16:13–20; Mark 8:27–30; Luk 9:18–20

M13. Jesus förutsäger sin död. Matt 16:21–22; Mark 8:31; Luk 9:21–22

M14. Jesus säger till Petrus: ”Gå bakom mig, Satan.” Matt 16:23; Mark 8:32–33

M15. Priset för att följa Jesus. Matt 16:24–28; Mark 8:34–9:1; Luk 9:23–27

F: Vilka var de viktigaste antagandena i evangelierna för att skapa en harmonisk bild av den mellersta perioden av Jesu verksamhet?

S: Här är de antaganden jag utgick ifrån för att skapa denna händelseföljd.

a) Evangelierna är i kronologisk ordning när det gäller den mellersta delen av Jesu verksamhet. Även om vissa händelser skulle kunna vara i fel ordning finns det ingen anledning att misstänka detta.

b) Vissa avsnitt i Lukas, som jag placerade i den senare delen av Jesu verksamhet, skulle också passa in i detta avsnitt.

F: I Mt 12:30 frågar Bart Ehrman: ”Vissa av Jesu uttalanden återges på liknande men ändå avvikande sätt. Ett av mina favoritexempel på detta fenomen är de två uttalandena som återges i Matteus 12:30 och Markus 9:40. I Matteus förklarar Jesus: ’Den som inte är med mig är mot mig.’ I Markus säger han: ’Den som inte är emot oss är för oss.’ Sa han båda sakerna? Kunde han mena båda sakerna? Hur kan båda vara sanna samtidigt? Eller är det möjligt att en av evangelisterna har blandat ihop saker och ting?” Jesus, Interrupted, s. 41

S: Ärligt talat förstår jag inte alls hur Ehrman kunde se detta som en motsägelse. I Matteus 12:22–37 (motsvarande Markus 3:20–29) inträffar detta när en demonbesatt man förs fram till Jesus. Mycket senare, vid ett helt annat tillfälle, i Markus 9:38–41, får Jesus höra talas om någon annan som driver ut demoner. Så självklart kunde Jesus säga olika saker vid olika tillfällen. Kanske tyckte Ehrman på något sätt att det var motsägelsefullt att om någon var emot Jesus så kunde denne också vara emot hans efterföljare, eller tvärtom. Men Jesus förutsade i Johannes 16:3 att hans efterföljare skulle förföljas och dödas eftersom förföljarna inte känner Fadern eller Jesus. Jesus sade i Johannes 15:18–21: ”Om världen hatar er, så förstå att den hatade mig först. Om ni vore av världen, skulle den älska er som sina egna. Men världen hatar er, eftersom ni inte är av världen, utan jag har utvalt er ur världen. Kom ihåg det ord som jag talade till er: ’Ingen tjänare är större än sin herre.’ Om de förföljde mig, kommer de också att förfölja er; om de höll mitt ord, kommer de också att hålla ert. Men de kommer att behandla er så här på grund av mitt namn.” Jesus identifierade sig starkt med sina efterföljare i Matteus 25:34–46 i liknelsen om fåren och getterna. I Johannes 15:1–8 säger Jesus att vi är i honom såsom grenarna är fästa vid vinstocken.

F: Hur kan man jämföra ”den som inte är emot oss är för oss” i Markus 9:40 och ”Låt honom inte hindras” i Lukas 9:50 med Lukas 11:23: ”Den som inte är med mig är emot mig”?

S: Det finns två olika svar.

Kopieringsfel: I boken *Hard Sayings of the Bible*, s. 466–467, står det att praktiskt taget alla grekiska manuskript äldre än 700-talet i Lukas 11:23 lyder ”mot er … för er” istället för ”mot oss … för oss”. ”When Critics Ask”, s. 390, påpekar också detta och säger att KJV har fel här – de använde helt enkelt de senare manuskripten. Oavsett detta finns det dock ingen anledning till att dessa uttalanden måste vara identiska, eftersom de yttrades vid olika tillfällen.

Olika typer av människor: Personen i Markus 9:40 och Lukas 9:50 var någon som inte bara försökte driva ut demoner, utan som framgångsrikt drev ut demoner i Jesu namn. Däremot tillrättavisar Jesus vid ett annat tillfälle i Lukas 11:23 människor som hävdade att Jesus drev ut demoner genom Beelsebub.

Oavsett vilket var mannen som drev ut demoner i Jesu namn med Jesus, eftersom han trodde på Jesus, även om han befann sig på en annan plats. Idag kan det vara lätt att tro att någon är annorlunda bara för att de befinner sig på en annan plats, i en annan kristen församling eller i en annan kultur och gör saker på ett annat sätt. Men om de är äkta bröder och systrar i Herren, då är de med Jesus. Glöm inte heller att människor från vår egen kultur, kanske i vår egen församling, som förnekar kristendomens grundläggande sanningar, är emot Jesus, oavsett vilka kulturella sympatier vi måtte hysa för dem.

F: I Matt 14:15–21; Mark 6:30–44; Luk 9:12–17; Joh 6:1–14: gav Jesus mat åt 5 000 eller 4 000, som det står i Matt 15:32–38 och Mark 8:2–9? Är det en allegorisk berättelse, och är det därför han upprepade den? Eller inträffade händelsen två gånger i verkligheten, med olika detaljer?

S: Det är inte samma berättelse, och båda är bokstavligt sanna.

De 5 000 männen plus kvinnor och barn (Matteus 14:21; Markus 6:34–44; Lukas 9:12–17) var judar (Johannes 6:14–15) som hade varit tillsammans med Jesus en dag (Johannes 6:35) och satt på gräset på den västra (judiska) sidan av Galileiska sjön. Fem bröd och två fiskar användes (Matteus 14:17; Markus 8:19). Resterna fyllde tolv korgar (Matteus 14:20). Måltiden för de 5 000 är det enda miraklet som återges i alla fyra evangelierna.

De 4 000 männen plus kvinnor och barn (Matteus 15:38) var troligen hedningar, som hade varit med Jesus i tre dagar (Markus 8:2) och satt på torr mark på den östra (icke-judiska) sidan av Galileiska sjön. Sju bröd och några små fiskar användes (Markus 8:5,7). Resterna fyllde sju korgar (Markus 8:8).

Båda nämns i Matteus 16:7–11, liksom i Markus 6:52. Jesus är villig och kapabel att ta hand om judarna, och Jesus är villig och kapabel att ta hand om hedningarna.

Oavsett om vi fokuserar på att Jesus mättade 5 000 judar i Johannes 6:14–35, eller ser att Jesus mättade 4 000 troliga icke-judar, eller båda delarna som Matteus 15:38; 16:7–11 och Markus 6:52, 8:2–8 lär oss, måste vi bestämma oss för om vi väljer att lita på att evangeliernas Jesus för evigt också kommer att mätta oss.

F: I Matt 14:15–21; Mark 6:30–44; Luk 9:12–17 och Joh 6:1–14, var det endast män som var närvarande vid miraklet med att mata 5 000 med fisk och bröd enligt Mark 6:44 och Johannes 6:10?

S: Nej, det var inte bara män. Det grekiska ordet andres (andros i singular) är detsamma i Mk 6:44, Luk 9:14 och Matt 14:21 och betyder i grunden ”man”. Men i Matt 14:19–21 står det att det fanns omkring 5 000 män, förutom kvinnorna och barnen.

I denna blandade folkmassa finns alltså två möjligheter:

a) Det fanns ungefär lika många män som kvinnor, och de satt i familjegrupper.

b) Det fanns betydligt fler män än kvinnor och barn närvarande. Så kanske de flesta kvinnorna stannade hemma.

F: De fyra evangelierna berättar historien om hur Jesus mättade folket med samma detaljer: (5 bröd, 2 fiskar, 5 000 människor som åt, 12 korgar blev över). (Mt 14:15- ); (Mk 6:38-); (Luk 9:12- ); (Joh 6:3-). Frågan är: I vilken utsträckning är denna händelse viktig, så att de fyra evangelierna återger den med samma detaljer? Vilka teologiska sanningar finns i den, och vilken betydelse har den?

S: Denna händelse inträffade faktiskt, även om det också fanns en avsiktlig andlig symbolik här. Precis som Jesus kunde utföra ett mirakel och fysiskt mätta 5 000 judiska män samt kvinnor och barn, kan du lita på att Jesus också mättar dig andligt.

F: Avvisade samariterna Kristus och tog inte emot honom i Luk 9:52–53, eller mötte en stor skara samariter Kristus i Joh 4:39–40?

A: Båda påståendena är sanna på tre olika sätt.

a) Dessa två händelser inträffade vid olika tidpunkter under Jesu verksamhet. Mottagandet skedde tidigt i Jesu verksamhet, och avvisandet skedde sent i hans verksamhet när de visste att Jesus var på väg till Jerusalem.

b) Dessa händelser inträffade på olika platser; när en grupp människor, till exempel en grupp afrikaner, tar emot något, innebär det inte att alla afrikaner överallt måste ta emot samma sak på samma sätt.

c) Men även bland judarna fanns det vissa som följde Jesus en tid och sedan vände sig bort. I Johannes 6:66 står det att några av Jesu lärjungar vände om och inte längre följde honom. Bland dessa kan det ha funnits både samariter och judar.

Se ”When Critics Ask”, s. 390, för ett kompletterande svar.

F: Vad hade samariterna emot judarna i Luk 9:52–53?

S: De och judarna hade historiska, teologiska, religiösa, militära och politiska meningsskiljaktigheter.

Historiskt sett utgjorde samariterna huvudstadsområdet i det norra kungariket. Efter Salomos tid övergav de den sanna gudsdyrkan och dyrkade två guldkalvar. Under exilen utgjordes de av en blandning av människor som stannat kvar i landet och icke-israelitiska bosättare som assyrierna fört in.

Nehemja vägrade att låta dem delta i uppbyggnaden av staden Jerusalem, och de var motståndare till att den skulle återuppbyggas. I den apokryfiska boken Ecclesiasticus 50:25–26 nämns samariterna, idumeerna [edomiterna] och filistéerna som Israels tre avskydda folk.

Teologiskt sett trodde samariterna på Jesu tid att endast de fem första böckerna i Gamla testamentet var helig skrift, och att Guds hus skulle byggas på berget Gerizim (i Samarien), inte i Jerusalem.

Religiöst sett skulle tillbedjan av Gud i templet i Jerusalem utföras av präster som var ättlingar till Aron, biträdda av ättlingar till Levi. Samariterna hade sina egna präster och tempeltjänare.

Militärt sett, när seleukiderna försökte tvinga judarna att offra till grekiska gudar, hjälpte samariterna seleukiderna att förfölja dem som ville följa Gud och inte tillbe avgudar. När makkabén Johannes Hyrkanos I kom till makten brände han ner det samaritanska templet på berget Gerizim och förstörde staden Samaria år 127 f.Kr.

Politiskt samlade Herodes den store in medel för att återuppbygga det samaritanska templet på berget Gerizim. Men när samariterna fick höra att Herodes också skulle återuppbygga templet i Jerusalem vägrade de att ta emot medlen.

F: I Matt 16:4 och Mark 8:12, skulle inget tecken ges till folket, eller skulle inget annat tecken ges än Jonas tecken enligt Luk 11:29–30?

S: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Även om Jona upplevde ett mirakel såg inte folket i Nineve det. Jona gav inte folket i Nineve något mirakulöst tecken som uppmanade dem att omvända sig; de hade bara Jona och hans budskap. Det enda ”tecknet” de hade var inte ett mirakel som de kunde observera, utan en människa. Jona, som predikade för niniviterna, var allt de hade att se. Man skulle kunna säga att Jonas budskap bekräftades av miraklet att han sväljdes av en stor fisk och överlevde. Men niniviterna kunde bara höra talas om miraklet; de såg det inte själva.

2. Detta står i kontrast till uttåget ur Egypten, där alla israeliterna kunde se det mirakulösa molnet om dagen och eldstoden om natten.

3. Jesus kom ”i Jonas anda”, inte i Andra Mosebokens anda. Jesus kom inte i himmelsk härlighet, och även om han utförde mirakel som bekräftade hans budskap såg de flesta inte miraklen, utan hörde bara talas om dem.

Sammanfattning: Jesu plötsliga ankomst liknade Jonas ankomst till Nineve. Ibland vill människor bara acceptera något om bevisen framträder i den form de föredrar att se. Både för dem som lyssnade till Jona och för dem som lyssnade till Jesus gällde det att ta till sig budskapet och inte blunda för saker de inte hade förväntat sig.

F: Varför skulle inga tecken ges till folket i Matt 16:4, Mark 8:12 och Luk 11:29–30, eftersom Jesus utförde många underverk?

S: Även om alla hade hört talas om de under som Jesus utförde, såg de flesta människorna inte något av Jesu under. Den största publiken vid underverken – när han mättade de 5 000 på gräsmarken och de 4 000 på den torra marken – utgjorde ändå bara en liten minoritet av de människor som bodde i Palestina vid den tiden.

Både då och senare tjänar under till att stärka tron, men under i sig lyckas sällan omvända en person från otro till tro, särskilt om personen inte vill tro. Kom ihåg att vissa av fariséerna faktiskt såg den förtvinade mannens hand bli återställd framför deras ögon, och ändå ville de inte följa Jesus.

F: Vilka var Jesu exakta ord i Matt 16:16, Mark 8:29 och Luk 9:20? I Matteus 16:16 står det: ”Du är Kristus, den levande Gudens Son.” I Markus 8:29 står det: ”Du är Kristus.” I Lukas 9:20 står det: ”Guds Kristus.” Hur löd hans bekännelse egentligen? Och varför finns det denna variation i Petrus svar?

S: Detta visar oss att evangelisterna parafraserade och inte tog med varje detalj. Naturligtvis är ”Du är Guds Kristus” helt enkelt en mer detaljerad formulering av ”Du är Kristus”. Matteus ger den mest detaljerade beskrivningen. Dessutom vet vi inte om detta sades på grekiska eller arameiska. Papias säger att Matteus ursprungligen skrev på ”hebréernas språk” (arameiska), medan de andra tre evangelisterna skrev på grekiska. Så även om vi känner till innebörden av vad Petrus förkunnade, känner vi inte till de exakta orden.

F: I Luk 18:7, ska våra böner vara oavbrutna (ständiga), eller var Jesus emot dem som trodde att deras böner skulle höras på grund av deras många ord i Matt 6:7?

S: Båda påståendena är sanna. Gud ser till kraften i vår bön, inte längden på den. Vi ska be utan upphörande (1 Tessalonikerbrevet 5:17), men vi ska inte tro att det är de oavbrutna orden som spelar roll, utan snarare vårt hjärta. På samma sätt skulle de på Nehemias tid bygga muren för sitt försvar, men de skulle inte förlita sig på muren för sitt försvar, utan på Gud.

F: Vad är en harmonisering av Jesu senare verksamhet i evangelierna?

S: Det är viktigt att skilja mellan vad som sägs vara i ordning och vad som kan vara i ordning. För dessa 67 händelser hänvisar siffrorna till händelser som måste följa efter föregående siffror. Bokstäver som a, b, c hänvisar till händelser som kan inträffa i valfri ordning. De fetmarkerade orden anger tids-, ordnings- och platsmarkörer. Om någon skulle tro att evangelierna alla är i kronologisk ordning för denna del av Jesu verksamhet, skulle de inte se några problem.

Senare verksamhet: Mt 17:1–20:34, Mk 9:2–10:52, Lk 9:28–19:28, Joh 7:10–11:57

L1. Efter ungefär åtta dagar (eller sex dagar) tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes till Förklaringsberget (troligen Taborberget). Matt 17:1–8; Mark 9:2–8; Luk 9:28–35

L2. Berätta inte detta förrän efter uppståndelsen. Matt 17:9; Mark 9:9–10; Luk 9:36

L3. Jesus talar om Elia. Matt 17:10–13; Mark 9:11–13

L4. Nästa dag botar Jesus en pojke med epilepsi som lärjungarna inte kunde hjälpa. Matt 17:14–21; Mark 9:14–29; Luk 9:37–45

L5. I Galiléen förutsäger Jesus återigen sin död. Matt 17:22–23; Mark 9:30–32

L6a. I Kapernaum (vid Galileiska sjöns norra strand) betalar Jesus tempelskatten med mynt som han hittar i en fisks mun. Matt 17:24–27

L6b. Vid den tiden grälar lärjungarna om vem som är störst (kan ha inträffat flera gånger). Matt 18:1–9; Mark 9:33–37; Luk 9:46–48

L6c. Johannes och lärjungarna säger till en annan att han ska sluta driva ut onda andar i Jesu namn. Mk 9:38–41; Luk 9:49–50

L6d1. På vägen till Jerusalem kommer samariterna inte att ta emot Jesus. Luk 9:51–56

L6d2. Under vandringen längs vägen: en lärjunges hängivenhet – rävar, döda, familj. Luk 9:57–62

L6d3. Jesus sänder ut de sjuttiotvå. Luk 10:1-24

L7a1. I Jerusalem under lövhyddohögtiden (den 5:e dagen i den 7:e månaden) anländer Jesus. Joh 7:10-52

L7a2. I Jerusalem: en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott. Joh 8:1–11

L7a3. Jesu vittnesbörd är giltigt. Joh 8:12–59

L7b. Jesus botar en blind man, som går till fariséerna. Joh 9:1-41

L7c1. Jesus undervisar om herden. Joh 10:1–21

L7c2. Vid tempelinvigningshögtiden [vinter] i tempelområdet i Jerusalem säger Jesus: ”Jag och Fadern är ett”. Joh 10:22–39

L7c3. Jesus beger sig till den plats där Johannes Döparen hade döpt. Joh 10:40–42

L7d1. Den skriftlärdes fråga om vem som är min nästa. Luk 10:25–28

L7d2. Liknelsen om den barmhärtige samariten. Luk 10:29–37

L7d3. [Troligen i Betania i Judeen], den hängivna Maria och den flitiga Marta. Luk 10:38–42

L7e. I Betania i Judeen uppväcker Jesus Lasarus från de döda. Joh 11:1-44

L7f. En dag lärde Jesus sina lärjungar hur man ber, med hjälp av Herrens bön (troligen för andra gången). Luk 11:1-13

L7g1. Jesus driver ut en stum demon, som anklagas för att stå i förbund med Beelsebub. Luk 11:14–26

L7g2. En kvinna välsignar Jesu mor; Jesus håller inte med henne. Luk 11:27–28

L7h. När folkmassorna växte sa Jesus att de bara skulle få Jona som tecken. Luk 11:29–32

L7i1. Kroppens lampa. Luk 11:33–36

L7i2. I fariséens hus uttalar han sex ve-rop. Luk 11:37–53

L7i3a1. Under tiden undervisar han om att avslöja saker i ljuset. Luk 12:1-7

L7i3a2. Att bekänna Jesus inför människor och hädelse mot den Helige Ande. Luk 12:8–12

L7i3b. Liknelsen om den rike dåren. Luk 12:13–21

L7i3c. Liknelsen om att vara vaksam inför herrens återkomst. Luk 12:35–48

L7i3d. Profetian om splittring inom familjerna. Luk 12:49–53

L7i3e. Att tolka tidens tecken. Luk 12:54–59

L7i3f Jesus nämner galiléerna som omkom när Siloams torn störtade. Luk 13:1–9

L7j På en sabbat botar Jesus en förlamad kvinna. Luk 13:10-17

L6k. Liknelserna om senapsfröet och jästen. Luk 13:18–21

L6l1. Under vandringen genom städerna och byarna: liknelserna om den trånga porten och sorgen över Jerusalem. Luk 13:22–30

L6l2. Vid den tiden: Jesu sorg över Jerusalem. Luk 13:31–35

L6m. En sabbat i en framstående fariséers hus: Jesus botar en man med vattusot och berättar liknelsen om den stora festmåltiden. Luk 14:1–24

L6n. När stora folkmassor var samlade kring Jesus talade han för andra gången om vad det kostar att vara en lärjunge: föräldrar, liknelserna om tornet, kungen och saltet. Luk 14:25–35

L6o. Undervisning om små barn. Matt 18:10–11

L6p. Liknelsen om det förlorade fåret. Matt 18:12–14; Luk 15:1–7

L6q1. Liknelsen om den förlorade mynten. Luk 15:8-10

L6q2. Jesus fortsatte med liknelsen om den förlorade sonen. Luk 15:11-32

L6r. Liknelsen om den kloke förvaltaren. Luk 16:1–15

L6s. Undervisning om förlåtelse och den obarmhärtige tjänaren. Matt 18:15-35

L6t. Undervisning om Johannes och lagen. Luk 16:16–17

L6u. Resan från Galiléen till Transjordanien. Matt 19:1–2; Mark 10:1

L6v. Undervisning om skilsmässa. Matt 19:3–12; Mark 10:2–12; Luk 16:18

L6w. Liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Luk 16:19–31

L6x. Till sina lärjungar undervisar Jesus om synd, liknelsen om trädet som planterats i havet och liknelsen om en tjänares plikt. Luk 17:1-10

L6y. Mellan Galiléen och Samarien på väg till Jerusalem botade Jesus tio spetälska (…var är de övriga nio?). Luk 17:11-19

L6z. Fariséerna frågar hur Guds rike kommer. Luk 17:20–37

L7a. Liknelsen om den ihärdiga änkan. Luk 18:1–8

L7b. Liknelsen om fariséen och tullindrivaren. Luk 18:9–14

L7c. Folk förde små barn till Jesus för att han skulle välsigna dem; lärjungarna tillrättavisade dem. Matt 19:13–15; Mark 10:13–16; Luk 18:15–17

L7d. Den rike unge mannen ställer en fråga: … nålsögat. Matt 19:16–30; Mark 10:17–31; Luk 18:18–30

L8. Liknelsen om arbetarna i vingården. Matt 20:1-16

L9. På väg till Jerusalem förutsäger Jesus sin död och uppståndelse. Matt 20:17–19; Mark 10:32–34; Luk 18:31–34

L10a. Jakob och Johannes mor följer med dem för att framföra en begäran till Jesus. Matt 20:20–28; Mark 10:35–45

L10b. När Jesus lämnar Jeriko (troligen det gamla Jeriko) botar han två blinda män som ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!” (BSB) Matt 20:29–34

L10c. När Jesus kommer in i Jeriko (troligen det nya Jeriko) botar han en blind man, Bartimeus, som ropar: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” (BSB) Mk 10:46–52; Luk 18:35–43

L11a. I Jeriko möter Jesus Sakkeus. Luk 19:1–10

L11b. Nära Jerusalem (de två Jeriko-städerna låg 15–17 miles, 24–27 kilometer, nordost om Jerusalem) berättar Jesus liknelsen om de tio tjänarna och de tio minerna. Luk 19:11–28

L12. Kaifas och Sanhedrin smider en plan för att döda Jesus. Joh 11:45–53

L13. Därför drar sig Jesus tillbaka till byn Efraim. Joh 11:54

F: Vilka var de viktigaste antagandena i evangelierna för att skapa en harmoni kring Jesu senare verksamhet?

S: Allt bygger på antaganden, och om någon annan använde samma antaganden skulle de komma fram till en mycket liknande lista. Här är antagandena för den föregående sekvensen.

a) Alla evangelierna är i kronologisk ordning när det gäller Jesu senare verksamhet. Även om de skulle kunna vara i fel ordning finns det ingen anledning att misstänka att så är fallet.

b) Vissa av de avsnitt ur Johannesevangeliet som placeras här kan ha ägt rum under Jesu mellersta verksamhetsperiod.

c) Följande händelser inträffade endast en gång: förklaringen, liknelsen om det förlorade fåret och den rike unge mannen.

d) Uppväckandet av Lasarus, Maria och Martas bror, ägde rum ungefär samtidigt som Jesus var i deras hus.

F: Bevisar Matt 19:16–17, Mark 10:18 och Luk 18:19 att Jesus inte är Gud? (Muslimer har tagit upp detta.)

S: Nej, men det är bra att vi här inser att Jesus kopplar samman mannen som kallade honom god med påståendet att Jesus är Gud. Antingen:

a) var Jesus Gud, och han frågade mannen varför han kallade Jesus ”god”, om han inte erkände att Jesus var Gud, eller

b) Jesus förnekade att han var Gud, vilket framgår av att Jesus inte var fullkomligt god.

Det kan inte vara båda delarna. Håller du med?

Så, vilket av alternativen stämmer? Var Jesus fullkomligt god (och Gud) eller inte?

Håller du alltså med om att Jesus var fri från synd?

I Bibeln står det i 2 Korintierbrevet 5:21, Hebreerbrevet 4:15 och 1 Petrusbrevet 1:18–19 att Jesus var utan synd.

Jesus frågade till och med i Johannes 8:46a: ”Vem av er kan bevisa att jag har syndat?”

Jesus var noga med att inte använda ordet ”god” lättvindigt, men ändå kallade Jesus sig uttryckligen den gode herden i Johannes 10:11.

För muslimer säger Koranen i sura 3:45 att Jesus var ren. De muslimska haditherna säger att Jesus var orörd av synd i Sahih Muslim vol. 4 nr 5837 (s. 1261), Bukhari vol. 4 bok 55 kap. 38 nr 641 s. 426 och Bukhari vol. 4 bok 54 kap. 10 nr 506 s. 324.

F: I Matt 19:16–30; Mark 10:17–31; Luk 18:18–30, vad är det exakt som Jesus säger är omöjligt för människan men att allt (inklusive detta) är möjligt med Gud?

S: Att komma in i himmelriket (frälsning) är både svårt och omöjligt utan Gud. Låt oss först titta på just den rike unge mannen och sedan på allmänna fall för att se två tillämpningar.

Den rike unge mannen verkade till en början ganska bra, med sin förståelse av Guds lag. Ändå nådde han inte upp till den rättfärdighet han behövde för att komma till himlen, eftersom han visade att om han var tvungen att välja mellan sina rikedomar och att följa Jesus, kunde han inte ge upp sina rikedomar.

Den första tillämpningen är att det ofta är svårare för rika människor än för andra att vara rättfärdiga nog för att komma till himlen, eftersom det är så svårt för dem att lita på Gud om det innebär att de måste ge upp sina rikedomar. Abraham var mycket rik, och han kom till himlen, så det är inte rikedomarna i sig som är problemet. Det är kärleken till pengar som är roten till allt ont.

Men om man generaliserar ännu mer har även icke-rika människor problem. Människor kan lita på sina egna förmågor, eller längta efter sina syndiga vanor, mindre kärlekar och till och med hat på ett sådant sätt att om Jesus skulle kalla dem att lämna dessa och följa honom, skulle de inte göra det.

Faktum är att en andra tillämpning är att 100 % av alla människor som någonsin levt, med undantag för Jesus, inte når upp till den rättfärdighet som krävs för att komma till himlen. Även om Gud förlät alla våra tidigare synder och sa: ”Synda bara inte från och med nu, så kommer ni till himlen”, skulle vi inte klara det ens då. Våra hjärtan är inte fullkomliga; vi har en syndig natur och behöver renas.

På grund av våra hjärtan är det alltså omöjligt för människor att komma till himlen; och om det vore slutet på historien, skulle himlen vara tom på människor. Men det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Även om våra hjärtan inte är fullkomliga, vi har syndat i det förflutna och vi kommer fortfarande att synda i framtiden, har Gud, för vilken allt är möjligt, banat väg för den syndiga människan att komma till himlen. Den vägen är Jesus Kristus. Det är ungefär som mannen som kom till Jesus för att få sin son helad, och Jesus frågade om han trodde. Mannen svarade: ”Jag tror; hjälp min otro!” Vi bör vara uppriktiga och ärliga inför Gud, men en del av att vara ärlig inför Gud är att bekänna för honom när vi är oärliga och hycklare.

Den rike unge mannen kunde ha sagt: ”Jesus, jag är ledsen, men jag kan helt enkelt inte ge upp mina rikedomar just nu; jag är slav under dem. Ha förbarmande med mig, befria mig från mitt slaveri under synden och ta över mitt liv, sådant det är, så att jag kan följa dig.” Men istället vände den rike mannen sig bort. Corrie ten Boom var en kristen som överlevde nazisternas koncentrationsläger i Bergen-Belsen. En gång efter kriget, när hon talade om Guds kärlek, kom en man fram efteråt för att skaka hand med henne. Hon kände igen honom som en av de grymma koncentrationslägervakterna. Efter kriget hade han funnit Kristus, men Corrie kunde, trots de ord hon just hade sagt till alla, inte förmå sig att skaka hand med honom. Hon bad tyst: ”Jesus, jag kan inte förlåta honom. Ge mig din förlåtelse.” Då sträckte hon, otroligt nog, fram handen och kunde skaka hand med honom. (The Hiding Place, s. 238)

I vårt välmående samhälle kan vi som kristna ibland lätt glömma bort det viktiga begreppet att vi är djupt beroende av Gud. Om du tror att du kan åstadkomma allt du behöver göra utan Gud, då siktar du för lågt i de mål du strävar efter. En fördel för fattiga människor – definierade som de som inte vet hur de ska få mat om två dagar – är att de inser att verklig självförsörjning för dem inte är något annat än en illusion. I själva verket är självförsörjning dock en illusion för alla.

F: Var det Jakobs och Johannes mor som framförde denna begäran till Jesus i Matt 20:20, eller var det Jakob och Johannes som framförde den, som det står i Markus 10:35?

S: Både modern och sönerna kom till Jesus. I Matteus 20:22 frågar Jesus omedelbart om ni (dvs. han vänder sig till Jakob och Johannes) är i stånd att dricka den kalk som Jesus ska dricka. De (sönerna) svarade att de var det.

F: Varför gick Jesus i Joh 14:2 för att bereda en plats åt dem, eftersom himlen redan var beredd för dem från världens grundläggning enligt Matt 25:34?

S: Gud finns både i tiden och bortom tiden. Redan innan tiden ens började visste Gud vem som skulle komma till himlen, vilket förutsätter att Gud visste att han skulle förbereda en plats åt dem. Jesu död var nödvändig för att öppna himlen för alla som skulle komma dit.

En enkel analogi: när ett par adopterar ett barn måste de förbereda hemmet för barnet. Huset är redan byggt, men paret kanske köper en spjälsäng eller en säng, mat och kanske dekorationer för att fira.

Dessutom visar 1 Korintierbrevet 3:11–15 att olika människor får olika belöningar i himlen.

F: I Matt 20:29–34, helade Jesus två blinda män när han lämnade Jeriko, eller en blind man när han lämnade Jeriko, som det står i Mark 10:46–52?

S: Det finns två möjligheter.

Två händelser: Jesus kan ha helat den blinde Bartimeus och även helat två andra blinda män, antingen före eller efter Bartimeus. När Jesus väl hade helat åtminstone en blind man skulle det verkligen vara märkligt om stadsborna kände till detta, utan att en enda ytterligare blind person sökte sig till Jesus för att bli helad. Det är troligt att Jesus helade ännu fler människor i Jeriko än vad evangelisterna har dokumenterat. I boken *When Critics Ask*, s. 353, står det att om Jesus helade en blind man när han kom in i Jeriko, och någon såg det och berättade det för andra, kan man vara säker på att det skulle finnas andra blinda män som väntade på Jesus när han lämnade Jeriko.

En händelse: I Markus 10:46–52 nämns endast en av de blinda männen vid namn (Bartimeus). Kanske var Markus inte medveten om att det fanns två blinda män. Om det fanns två blinda män, varav en hette Bartimeus, är det förstås korrekt men oprecist att säga att det fanns en blind man.

Se även nästa fråga för mer information om de två städerna som heter Jeriko.

F: I Matt 20:29–34 och Mark 10:34–52, helade Jesus de blinda när han lämnade Jeriko, eller när han gick in i staden, som det står i Luk 18:35?

S: Detta var troligen bara en händelse som inträffade medan Jesus färdades mellan de två städerna som heter Jeriko.

Det gamla Jeriko (Tell es-Sultan) ligger nordväst om det moderna Jeriko (er-Riha). Det förstördes av Josua, men återuppbyggdes enligt 1 Kungaboken 16:34. Under Jesu tid bodde främst judar där.

Det nytestamentliga Jeriko (vid Tulul Abu el-’Alayiq) var i första hand en icke-judisk stad som byggdes upp kring Herodes den stores vinterpalats, som dog där omkring år 4 f.Kr. Platsen ligger cirka 3/4 till 1 mile (1,2 till 1,6 kilometer) söder eller sydväst om det gamla Jeriko. Vinterpalatset hade två bassänger, ett stort romerskt bad och sex privata mikvor, som var platser för judisk rituell tvagning. En karta som visar palatset och bassängerna i det nya Jeriko finns i New International Dictionary of the Bible, s. 511–512.

F: Vad är en ”harmoni” för Passionsveckan, den sista veckan före uppståndelsen, i evangelierna?

S: Det är viktigt att skilja mellan vad som sägs vara i ordning och vad som kan vara i ordning. För dessa 104 händelser hänvisar siffrorna till händelser som måste följa efter föregående siffror. Bokstäver som a, b, c hänvisar till händelser som kan inträffa i valfri ordning. De fetmarkerade orden anger tids-, ordnings- och platsmarkörer. Om någon skulle tro att evangelierna alla var i kronologisk ordning i detta avsnitt, skulle de inte se några problem.

Passionsveckan: Mt 21:1–27:66, Mk 11:14–15:47, Lk 19:29–23:56, Joh 12:11–19:42

P1. I Betania, sex dagar före påskhögtiden, dagen före det triumfartade intåget, deltar Jesus i en fest till hans ära i Simon den spetälskes hus, där Maria serverade. Lasarus ligger också till bords där. Jesus smörjs, för andra gången, av Maria med en pint nardusolja, värd ett års lön, ur en alabasterkruka. (Observera att detta är staden där Lasarus bodde, inte huset.) Judas Iskariot och lärjungarna klagar. Joh 12:1–12a; Matt 26:6–13; Mark 14:3–9

P2. Jesus i Betfage vid Olivberget. Matt 21:1; Mark 11:1–6; Luk 19:29–34

P3. Jesus säger åt dem att hämta en ung åsna och dess mor. Matt 21:2–6; Mark 11:2–6; Luk 19:29–34

P4. Lärjungarna återvänder med åsnan och fölungen. Matt 21:7a; Mark 11:7–10; Luk 19:35; Joh 12:14–15

P5. På palmsöndagen sker det triumfartade intåget. Matt 21:7b-11; Mark 11:7-11a; Luk 19:35-44; Joh 12:12b-19

P6a. Jesus förutsäger sin död, och Fadern talar från himlen. Joh 12:20-50

P6b. Jesus tillbringar natten i Betania. Mk 11:11b

P6c. [Söndag eller måndag eller båda] Jesus driver ut växlarna ur templet för andra gången. Matt 21:12–13; Luk 19:45–48

P6d1. I templet botar Jesus blinda och lama. Matt 21:14–16

P6d2. Jesus tillbringar natten i Betania. Matt 21:17

P7. Tidigt på morgonen nästa dag [måndag eller tisdag], när han återvänder till Jerusalem, förbannar Jesus ett fikonträd. Mk 11:12–14. Observera att detta är Jesu andra besök i templet.

P8. Tidigt på morgonen [tisdag eller onsdag] förbannar Jesus ett fikonträd en andra gång. Matt 21:18–19a

P9a. Omedelbart vissnar fikonträdet. Matt 21:19b-22

P9b. Fikonträdet vissnar. Mk 11:20–25

P10. Jesus går in i templet, diskuterar auktoritet (Mt 21:23–32) och driver ut växlarna för tredje gången. Mk 11:15–18 (Obs: det vore märkligt om Jesus drev ut dem ena dagen och tillät dem att vara kvar nästa.)

P11. På kvällen lämnar de staden. Mk 11:19

P12. En dag [tisdag eller onsdag] i templet blir Jesus tillfrågad om sin auktoritet. Mk 11:27–33; Luk 20:1–8

P13. Liknelsen om vingårdsarbetarna. Matt 21:33–46; Mark 12:1–12; Luk 20:9–19

P14. Jesus berättar liknelsen om bröllopsfesten. Matt 22:1-14

P15a. Fariséerna och herodianerna frågar om att betala skatt till kejsaren. Matt 22:15–22; Mark 12:13–17; Luk 20:20–26

P15b. Saddukéerna frågar Jesus om uppståndelsen. Matt 22:23–33; Mark 12:23–27; Luk 20:27–39

P16. Efter saddukéerna frågar en farisé om det största budet. Matt 22:34–40; Mark 12:28–33

P17a. Ingen ställde fler frågor till Jesus. Matt 22:46; Mark 12:34; Luk 20:40

P17b. Medan fariséerna var samlade ställer Jesus en fråga om Psalm 110:1. Matt 22:41–45; Mark 12:35–37; Luk 20:41–44

P18a. Jesus tillrättavisar de skriftlärda och fariséerna. Matt 23; Mark 12:38–40; Luk 20:45–47

P18b. Jesus lägger märke till änkans offergåva. Mk 12:41–44; Luk 21:1–4

P19. När Jesus lämnar templet profeterar han om dess undergång. Matt 24:1-2; Mark 13:1-2; Luk 21:5-6

P20. På Olivberget undervisar Jesus om ändens tid. Matt 24:3–44; Mark 13:3–37; Luk 21:7–36

P21. Varje dag undervisar Jesus i templet och tillbringar natten på Olivberget. Luk 21:37–38

P22. Tre liknelser om Mästarens återkomst. Matt 24:45–25:30

P23a. Läran om domen över fåren och getterna vid Jesu tron. Matt 25:31–46

P23b. Två dagar före påsken smider översteprästerna och de äldste en plan för att gripa Jesus. Matt 26:1-5; Mark 14:1-2; Luk 22:1-2

P24. Judas för i hemlighet samtal med prästerna för att förråda Jesus. Matt 26:14–16; Mark 14:10–11; Luk 22:2–6

P25. På den första dagen av det osyrade brödets högtid förbereder de den sista måltiden. Mt 26:17–19; Mk 14:12–16; Lk 22:7–13

P26. Jesus tvättar sina lärjungars fötter. Joh 13:1-18

P27. I en stor övre sal (Mark 14:15) äter de nattvarden. Matt 26:20–29; Mark 14:17–25; Luk 22:14–23; 1 Kor 11:23–26

P28. Jesus säger att Judas kommer att förråda honom. Joh 13:18–28a

P29. Jesu nya bud att älska varandra. Joh 13:31–35

P30. Mitt under den sista måltiden går Judas därifrån. Joh 13:28b–30

P31. Antingen under den sista måltiden eller strax därefter uppstår ännu en diskussion om vem som är störst. Luk 22:24–30

P32a1. Efter att Judas gått, på väg till Olivberget, förutsäger Jesus att Petrus kommer att förneka honom tre gånger. Matt 26:30–35; Mark 14:26–31; Luk 22:31–38; Joh 13:36–38

P32a2. I Getsemane-trädgården på Olivberget. Matt 26:36–46; Mark 14:32–43a; Luk 22:39–46

P32b. Från den sista måltiden till Olivberget talar Jesus. Joh 14:1–16:33

P33. Jesu bön före gripandet. Joh 17:1–26

P34. När Jesus har avslutat sin bön korsar de Kidrondalen och går in i en olivlund. Joh 18:1

P35. Jesus grips. Matt 26:47–56; Mark 14:43b–52; Luk 22:47–53; Joh 18:2–11

P36. De beger sig till huset hos Annas, svärfar till översteprästen Kaifas. Luk 22:54; Joh 18:12–13.

P37. Jesus fördes till Kaifas hus. Joh 18:24. Matt 26:56–57 och Mark 14:51–53 utelämnar det föregående och nämner endast detta.

P38a1. I eller nära översteprästens innergård ställs Jesus inför rätta av Sanhedrin. Matt 26:57–68; Mark 14:53–65; Luk 22:66–71; Joh 18:12–14; Joh 18:19–23

P38b1. Eftersom ”denna lärjunge” [Johannes] var känd av översteprästen, gick han in på gården. Sedan gick han ut igen och talade med flickan/tjänsteflickan/tjänaren som hade vakt och förde in Petrus genom dörren. Joh 18:15–16

P38b2. Första anklagelsen: På gården kom en flicka/tjänsteflicka/tjänare tillhörande översteprästen, som stod vid dörren, fram till honom (Mt), gick förbi (Mk) och såg på Petrus i skenet från elden och sade till Petrus att han hade varit med Jesus. Petrus värmde sig på gården. Mt 26:69; Mk 14:66–67; Luk 22:54–56; Joh 18:17a

P38b3. Första förnekandet: Petrus förnekade Jesus och sade: ”Kvinna, jag känner inte honom” (Luk), ”Jag vet inte vad du talar om” (Mt) eller ”Jag vet inte och förstår inte ens vad du talar om” (Mk) inför dem alla (Mt). Mt 26:70; Mk 14:68; Luk 22:57; Joh 18:17

P38b4. Den andra omgången av anklagelser: Då gick Petrus ut till porten (Mt), och en annan flicka [allu] sade till folkmassan: ”Den här mannen var med Jesus från Nasaret.” (Mt). Petrus anklagades: ”Du är också en av dem.” (Luk) Tjänsteflickan (Mark) såg Petrus igen och sade till folkmassan: ”Den här mannen är en av dem.” (Mark) Petrus tillfrågades: ”Är inte du också en av hans lärjungar?” (Joh) Matt 26:71; Mark 14:69; Luk 22:58a; Joh 18:25a

P38b5. Andra förnekandet: Petrus sade under ed: ”Det är jag inte” (Joh), ”Människa [anthrope], det är jag inte.” (Luk) ”Jag känner inte den mannen!” (Mt), och förnekade Jesus för andra gången. Mt 26:72; Mk 14:70a; Lk 22:58b; Joh 18:25b

P38b6a. Tredje omgången av anklagelser: Ungefär en timme senare (Luk) sade de som stod där [en liten folkmassa?] att Petrus var en av dem och nämnde hans galileiska dialekt. Matt 26:73; Mark 14:70b; Luk 22:59

P38b6b En av översteprästens tjänare, en släkting till den man vars öra Petrus hade huggit av, anklagade Petrus för att han hade sett honom i olivlunden. Joh 18:26

P38b7. Tredje förnekandet: Petrus svor och sade: ”Människa, jag vet inte vad du talar om” (Luk), ”Jag känner inte den mannen!” (Matt) eller ”Jag känner inte den här mannen som du talar om!” (Mark, Joh), och förnekade Jesus för tredje gången. Omedelbart, medan de fortfarande befann sig i huset, gol tuppen. Jesus såg på Petrus (Mt 26:74–75; Mk 14:71–72; Luk 22:60–62; Joh 18:27).

P38c. Judas hänger sig. (Repet brast antingen före eller efter att han dog.) Kroppen faller ner och slits itu. Översteprästerna köper åkern där Judas kropp ligger. Åkern kallades Akeldama. Mt 27:1–10; Apg 1:18–19

P38a2. Soldaterna hånar, slår och sätter ögonbindel på Jesus. Luk 22:63–65

P39. Vid dagbräckningen frågade det judiska rådet Jesus (eller frågade honom igen): ”Om du är Kristus, säg det då för oss.” Och de fattade ett beslut. Matt 27:1; Mark 15:1; Luk 22:66–71

P40a. Nu var det tidig morgon, och Jesus lämnade, åtföljd av prästerna, Kaifas hus och begav sig till rättegången mot Jesus inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Matt 27:2; Mark 15:1; Luk 23:1; Joh 18:28–38.

P40b. Natten före rättegången inför Pilatus hade hans hustru en dröm om att hon inte ville ha något att göra med att döma Jesus. Matt 27:19

P41. Jesu rättegång inför Pilatus. Matt 27:11–14; Mark 15:1–15; Luk 23:1–6; Joh 18:28–37

P42. Pilatus skickar Jesus till Herodes. Luk 23:7–11a

P43a. Herodes skickar tillbaka Jesus till Pilatus. Luk 23:11b–12

P44. Jesus återlämnas till Pilatus. Luk 23:13–16

P45. Pilatus säger att han är oskyldig till hans blod, vänder sig till folkmassan och friger Barabbas. Matt 27:15–26; Luk 23:17–25; Joh 18:38–40

P46. Romerska soldater piskar och hånar Jesus och klär honom i en purpurröd mantel och en törnekrona. Matt 27:27-31a; Mark 15:16-20a; Joh 19:1-3

P47. Pilatus går ut till judarna igen. Joh 19:4–15

P48. Jesus förs bort för att korsfästas. Matt 27:31b; Mark 15:20b; Luk 23:26a; Joh 19:16

P49. Jesus bar [till en början] sitt eget kors. Joh 19:17a

P50. Simon från Kyrene tvingas [därefter] att bära Jesu kors. Matt 27:32; Mark 15:21; Luk 23:26b

P51. Jesus säger: ”Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, utan gråt över er själva och över era barn…” Luk 23:28–31

P52a. På Golgata vid den tredje timmen [kl. 09.00] korsfästs Jesus. Matt 27:33; Mark 15:22,25; Luk 23:33; Joh 19:16b-22

P52b. Skrev den trespråkiga skylten ovanför Jesu huvud. Matt 27:37; Mark 15:26; Luk 23:38

P52c. Två brottslingar korsfästs vid sidan av Jesus. Matt 27:38; Mark 15:27; Luk 23:32–33

P53a. Jesus säger: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” Luk 23:34a

P53b. Några erbjuder Jesus något att dricka, men han avböjer. Matt 27:34; Mark 15:23

P53c. De kastar lott om kläderna. Matt 27:35–36; Mark 15:24; Luk 23:34b; Joh 19:23–24

P54a. Jesus sade: ”Kvinna, här är din son … Här är din mor.” Joh 19:25–27

P54b. Andra säger: ”Han har räddat andra; låt honom rädda sig själv …”. Matt 27:40–43; Mark 15:29–30; Luk 23:35a

P54c. Även prästerna hånar Jesus. Mk 15:31-32; Luk 23:35b

P54d. Soldaterna hånar Jesus på korset. Luk 23:36–37

P54e.1 Tjuven till vänster förolämpar Jesus. Matt 27:44; Luk 23:39

P54.e.2 Tjuven till höger försvarar Jesus. Luk 23:40–43a

P54.e.3 Jesus säger: ”… i dag ska du vara med mig i paradiset”. Luk 23:43b

P54.f. Jesus säger: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”. Matt 27:45–47; Mark 34–36

P54.g. Jesus säger: ”Jag är törstig.” Joh 19:28–29. För andra gången erbjuds han dryck från en svamp. Matt 27:48

P54.h Vissa väntar på att se om Elia kommer. Matt 27:49

P54.i. Mörker från omkring den sjätte timmen till den nionde timmen. Mk 15:33; Luk 23:44–45a

P55a. Jesus säger: ”Det är fullbordat.” Joh 19:30

P55b. Strax innan han dör säger Jesus: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Luk 23:46a

P56a. Jesus dör. Matt 27:50; Mark 15:37; Luk 23:46b

P56b. I det ögonblicket revs förlåten i templet itu. Matt 27:51a; Mark 15:38-39, Luk 23:45b (även Thallus 52 e.Kr.)

P56c. En jordbävning inträffade, gravarna bröts upp och döda människor visade sig. Matt 27:51b-53.

P57a. Soldaterna bröt benen på tjuvarna, men inte på Jesus. Joh 19:31-37

P57b. Centurionen säger att detta säkert var en rättfärdig man. Luk 23:47–49

P57c. Centurionen säger: ”Detta var Guds Son!” Matt 27:54; Mark 15:39

P57d. Många kvinnor stod och såg på. Matt 27:55–56

P58. När kvällen kom bad Josef från Arimatea Pilatus om Jesu kropp. Matt 27:57–58; Joh 19:38

P59a. I Josef från Arimateas grav begravde Josef och Nikodemus Kristi kropp, och en sten rullades framför graven. Matt 27:59–61; Mark 15:42–47; Luk 23:50–54; Joh 19:39–42

P59b. Innan sabbaten hämtar kvinnorna kryddor. Luk 23:55–56

P59c. Pilatus går med på att sätta en vaktstyrka av soldater vid graven. Matt 27:62–65

P60. De förseglade graven och satte upp en vakt. Matt 27:66

F: Vilka var de viktigaste antagandena i evangelierna för att skapa en harmonisk bild av passionsveckan?

S: Om man utgår från dessa antaganden bör man kunna skapa en mycket likartad sammanställning av Jesu passionsvecka.

a) Jesus lämnade Jerusalem mer än en natt.

b) Jesus drev ut växlarna minst två gånger.

c) Jesus förbannade fikonträdet dagen innan det vissnade, och även dagen därpå.

d) Allt i evangelierna är i kronologisk ordning när det gäller Passionsveckan, med undantag för Matteus 26:6–13; Markus 14:3–9; Lukas 22:46; Lukas 22:54–62 och Lukas 23:38.

F: I Matt 21:1–3, Mark 11:4–7, Luk 19:30 och Joh 12:13–15, red Jesus på en föl eller en åsna?

S: Det är inte svaret: Vissa har undrat om det var ett eller två djur, eftersom det grekiska ordet kai kan betyda ”och” eller ”till och med/nämligen”. Det hebreiska ordet i Sakarja 9:9 betyder också antingen ”och” eller ”eller”. Se Arndt i *Bible Difficulties and Seeming Contradictions*, s. 180, för mer information om detta. Men som nästa del visar var det faktiskt två djur.

Svaret: Det var två djur, eftersom det i berättelsen om det triumfartade intåget i Matteus 21:4–7 står att både modern och föl var där. Fölungen måste ha varit ganska ung eftersom den aldrig tidigare hade ridits. De skilde tydligen inte modern från fölungen, utan tog med sig modern också. Ur ett naturligt perspektiv skulle man göra så för att lugna det unga djuret. Om fölungen var tillsammans med sin mor, och modern inte var orolig över att fölungen reds, då skulle inte fölungen heller vara orolig. Finns det något bättre sätt att vägleda ett ungt, nervöst djur än att låta det följa sin mor?

Utanför Bibeln nämner även Justinus Martyr (som skrev omkring 138–165 e.Kr.) att man tog med sig åsnemamman tillsammans med fölet i sin ”Dialog med Tryfo, juden”, kap. 53 (ANF vol. 1, s. 222).

F: I Matt 21:12–13, Mark 11:11–17 och Luk 19:37–46, drev Jesus ut växlarna på en söndag eller en måndag?

S: Matteus 21:12–13 och Lukas 19:37–46 anger inte om Jesus drev ut växlarna samma dag som triumfintåget (söndag) eller dagen därpå. Markus 11:11–17 visar dock att det var dagen därpå.

F: I Matt 21:12–13, Mark 11:12–19 och Luk 19:43–48, när Jesus rensade templet, hur kunde Jesus då välta växlarnas bord här, eftersom han redan hade gjort det i början av sin verksamhet i Joh 2:13–19?

S: Eftersom det skedde två rensningar av templet. Jesus gjorde detta två gånger eftersom hans inställning till denna handel i templet inte förändrades. Föreställ dig att Jesus i början av sin verksamhet välte bord, tillverkade en piska och drev ut växlarna. Föreställ dig sedan att Jesus i slutet av sin verksamhet ställdes inför samma situation och sa ”det är okej” eller tyst gick förbi det som han tidigare aktivt motsatt sig. Nej, mot slutet av sin verksamhet reagerade Jesus på ungefär samma sätt på i princip samma situation som i början av sin verksamhet.

Det var faktiskt inte bara en utan tre saker som var fel med penningväxlarna i templet.

1. De var inte Guds tjänare, men ändå tjänade de pengar inne i Guds tempel.

2. Även om folket kanske hade kommit med en inställning av tillbedjan, tvingades de börja tänka på byteshandel och andra ekonomiska bekymmer kring att ”betala för att tillbe Gud”.

3. Dessutom utnyttjade de folket genom att ta ut mycket höga priser. De lät till exempel inte folket använda vanliga pengar för att köpa dessa djur. De var tvungna att växla in sina pengar mot särskilda tempelmynt som användes för att köpa djuren.

F: I Matt 21:12–19, förbannade Jesus fikonträdet dagen efter att han hade rensat templet, eller före, som Markus 11:12–14, 20–24 tycks antyda?

S: Jesus förbannade fikonträdet efter att han hade drivit ut växlarna, precis som Matteus berättar. Markus ger inte lika många detaljer, men även Markus säger ”nästa dag” för att visa att det var efteråt.

F: I Matt 22:37 och Mark 12:29–30, leder lydnad mot det största budet till enighet mellan världsreligionerna, som vissa New Age-anhängare hävdar?

S: Nej. För det första handlar det om två bud, inte ett. För det andra är det första budet, att älska Gud av hela sitt hjärta, större än det andra budet, att älska sin nästa som sig själv. Till skillnad från vad New Age-anhängare tror leder INTE alla religioner till Gud. Vid den yttersta domen kommer Jesus att säga till dem som påstod sig följa honom men inte gjorde det: ”Jag har aldrig känt er; gå bort från mig, ni som utövar laglöshet!” Du vill säkert inte att Jesus ska säga till dig: ”Gå bort från mig.”

F: I Matt 24–25 och Mark 13:5–30, när kommer dessa saker att uppfyllas?

S: Dessa uppfylls under en längre tidsperiod. I Matt 24:2 förstördes templet år 70 e.Kr. Andra delar väntar på Jesu återkomst. Händelserna i ändens tid är ”förestående”, vilket innebär att det inte finns något som säger att de skulle inträffa i en nära framtid, men de kan inträffa när som helst.

F: I Matt 24:6 och Mark 13:7; Justinus Martyr i ”Dialog med Trypho, en jude” 35:3 skriver att det finns ett uttalande till Jesus om att ”det kommer att bli upplopp och konflikter”, vilket inte finns i evangelierna, men det står skrivet i den syriska texten av ”Didache” (6, 5) och i Klemenss predikningar (2, 17 och 16, 21), samt även i det koptiska Tomas-evangeliet (16). Och dessa källor är åtskilda och står inte i samband med varandra. Hur kan vi förklara detta?

S: Jesus sade att det skulle bli krig och rykten om krig i Matteus 24:6; Markus 13:7; krig och revolutioner i Lukas 21:9. Didache är en tidig kristen skrift som antingen parafraserade detta, eller innehöll en fras som Jesus yttrade men som inte finns i de fyra evangelierna (Johannes 20:30–31; 21:25). Klementinska predikningarna är ebionitiska, inte kristna. Ebioniterna läste dock evangelierna och troligen även Didache, så de kan ha hämtat det därifrån. Det gnostiska Tomas-evangeliet var inte känt innan Hippolytus skrev mot det år 222–235/236 e.Kr., och det innehåller alla möjliga påhittade uttalanden.

Sammanfattningsvis lägger jag alltså ingen vikt vid ”förfalskningar” av de klementinska predikningarna eller Thomasevangeliet. Johannes berättar dock också att Jesus gjorde och sade saker som inte finns nedtecknade i de fyra evangelierna. Kanske finns något av detta i Didakén och ”Dialogen med Tryfo, en jude”, eller så parafraserade Didakén bara det som också fanns i de fyra evangelierna.

F: Varför kommer det att bli så svårt för gravida kvinnor och ammande mödrar i Matt 24:19 och Mark 13:17?

S: Det kan finnas två skäl. För det första är en brådskande flykt på en besvärlig resa särskilt svår för gravida kvinnor och de som har spädbarn. Under vintern i Palestina är vädret kallare men inte extremt kallt. Däremot svämmar floderna över och är svåra att korsa.

För det andra kan det vara fruktansvärt för mödrar som fastnar, med tanke på vad som skulle hända med de små barnen eller de ofödda barnen.

F: I Matt 24:24 och Mark 13:22, hur kan till och med de utvalda bli vilseledda?

S: De utvalda är inte troende. De utvalda är snarare alla de som kommer att bli troende. Om ett spädbarn dör och kommer till himlen kommer förstås även han eller hon att vara en troende i himlen.

Dessa verser säger att de utvalda kan förledas, men det står inte att de förleds permanent. Jag kände personligen någon som jag trodde var en äkta kristen, som sedan anslöt sig till mormonkyrkan, och kort därefter lämnade mormonismen och återvände till kristendomen.

F: Talade Jesus i Matt 24:28 om en ”död kropp”, eller var det bara en kropp, levande eller död, som det grekiska uttrycket i Luk 17:37 anger?

S: Det finns inga belägg för att någon av författarna exakt citerade allt som Jesus sade; de parafraserade ofta. Kanske använde Jesus inte något av de grekiska orden, om han – vilket är troligt – talade detta på arameiska.

F: Kommer Jesus i Matt 24:29 att komma omedelbart efter den stora vedermödan, eller kommer det att finnas en ”hedningarnas tid”, som det står i Luk 21:24,27?

S: Båda delarna. Den stora vedermödan avslutar hedningarnas tid.

F: I Matt 24:30–31 och Mark 13:26–27, samlas de utvalda innan Kristus återvänder i molnen med stor härlighet, eller efteråt?

S: Även om Kristi återkomst nämns först i båda avsnitten, specificerar inget av dem ordningen.

F: Vad skulle hända innan denna generation går bort, enligt Matt 24:34 och Mark 13:30?

S: Först vad som inte är svaret, och sedan svaret.

Inte svaret: Jesus uttalade detta omkring år 33 e.Kr. I hebreisk tankegång betraktades en generation som 40 år. Kristi korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd skulle ske mycket snart, och templets förstörelse skulle ske år 70 e.Kr., vilket låg precis inom 40 år. Kristna som tillhör den så kallade partiella preterismen hyser denna uppfattning. En svårighet är dock att Jesus sade ”alla dessa saker”, vilket även innefattar profetiorna om hans återkomst.

Svaret: Detta var troligen ett skrivfel, eftersom de grekiska orden för ”folk” och ”generation” skiljer sig åt med endast en konsonant. Jesus menade att det judiska folket inte skulle försvinna förrän vid Kristi återkomst.

F: När ska kristna, enligt Matt 24:42 och Mark 13:35–37, börja hålla utkik efter tecknen på Kristi återkomst?

S: Jesus befallde dem att hålla utkik omedelbart. Därför borde kyrkan ha hållit utkik i 2 000 år. Detta begrepp, kallat ”Kristi nära förestående återkomst”, att vi alltid ska hålla utkik eftersom vi inte känner till dagen eller timmen, gav Gud oss för att vi skulle vara flitiga i Herrens ord.

F: Varför skiljer sig Matt 26:6–13, Mark 14:1–11 och Joh 12:1–11 så avsevärt från Luk 7:36–50 när det gäller att Jesus smordes med olja?

S: Lukas 7:36–50 beskriver en annan händelse. Närmare bestämt beskriver Lukas hur en syndig kvinna smorde Jesu fötter i en fariséers hus strax efter att Johannes Döparens lärjungar hade frågat när Jesus skulle uppenbara att han var Messias. De övriga tre avsnitten beskriver hur Maria Magdalena smorde honom i huset hos en helad spetälsk, i närvaro av Lasarus, strax före påsken.

En av de första som besvarade denna fråga var Augustinus av Hippo (354–430 e.Kr.) i sin bok *Harmoni mellan evangelierna*, bok 2, kap. 79:154 (NPNF1 vol. 6, s. 173–164).

F: Vem var egentligen den kvinna som hällde salvan över Jesus? Matteus skriver nämligen (Mt 26:7–): ”Då kom en kvinna till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar salva och hällde den över hans huvud, medan han satt till bords”, medan Lukas (Lk 7:37) skriver: ”Och se, en kvinna i staden, som var en synderska, när hon fick veta att Jesus satt till bords i fariséens hus, tog med sig en alabasterflaska med salva”, och Johannes säger: ”(Det var den Maria som smorde Herren med salva och torkade hans fötter med sitt hår, vars bror Lasarus var sjuk.)” (Joh 11:2), ”Då tog Maria ett pund nardusolja, mycket dyrbar, och smorde Jesu fötter och torkade hans fötter med sitt hår” (Joh 12:3).

S: Alla dessa berättelser handlar om en Maria; Maria, Martas syster, är troligen samma person som Maria Magdalena, även om det inte är säkert.

F: Varför står det i Matt 26:6–13 att Jesu huvud smordes, medan det i Johannes 12:1–11 står att det var fötterna?

S: Maria Magdalena smorde först det ena och sedan det andra.

F: I Markus 14:1, smorde Maria Jesus två dagar före påsken, eller sex dagar före enligt Johannes 12:1?

S: Båda. Denna händelse inträffade uppenbarligen den 8:e dagen i Nisan, vilket är två dagar före början av den fyra dagar långa påskhögtiden, som avslutades med påskmåltiden, vilket framgår av 2 Mos 12:1–11.

F: När händelsen vid den sista måltiden beskrivs i Lukas, och även i Paulus brev till korintierna 11:24, säger Jesus: ”Gör detta till minne av mig”. Men samma fras förekommer inte i Markus (Mark 14:22) eller Matteus (Matt 26:26), utan där står det bara: ”Ta och ät: detta är min kropp”. Varför?

S: Evangelisterna skrev inte ner alla detaljer; de var inte heller skyldiga att göra det.

F: Varför finns det fyra olika berättelser om nattvarden i evangelierna? Beror det på kyrkans andakter och liturgiska liv?

S: Nej. Den sista måltiden var en central del av Jesu liv och tjänst bland lärjungarna. Det vore ganska förvånande om ingen av de fyra författarna hade nämnt den. Jag är inte säker på vad kyrkans andakter skulle ha med något av detta att göra. Kyrkans liturgiska liv, det vill säga officiella liturgier, klosterordnar osv., uppstod först flera århundraden efter evangelierna och våra bevarade manuskript av dem.

När uppstod munkar och eremiter?

Även om juden Filon säger att det fanns hedniska eremiter i Egypten på hans tid (före år 50 e.Kr.) var de första kristna eremiterna Paulus Eremiten och andra som flydde ut i vildmarken under Decius förföljelse år 250–251 e.Kr. Antonius var en berömd eremit som levde mellan år 270 och 356 e.Kr. Senare bidrog läran från Athanasius, Hilarius, Ambrosius av Milano, Johannes Cassianus och andra till att sprida kloster (för män) och abbedier (för kvinnor).

När kopierades de äldsta bevarade evangeliehandskrifterna?

p52 är en lapp med Johannes 18:31–33 på ena sidan och Johannes 18:37f–38 på den andra sidan. Den skrevs före omkring år 138 e.Kr.

s. 66 (ca 125–175 e.Kr.) innehåller 92 % av Johannesevangeliet

p75 (175–225 e.Kr.) innehåller 1 166 verser ur Lukas- och Johannesevangeliet

s. 45 (200–225 e.Kr.) innehåller 833 verser ur de fyra evangelierna samt Apostlagärningarna.

Förutom bibelmanuskripten citerade de tidiga kristna skrifterna själva 87 % av verserna i evangelierna före år 325 e.Kr.

Vilka tidiga kristna skrev om nattvarden före år 250 e.Kr.?

Före Decius förföljelse skrev följande tidiga kristna om nattvarden.

Ignatius av Antiochia (-107/116 e.Kr.) ”Se därför till att ni har endast en eukaristi. Ty det finns ett kött av vår Herre Jesus Kristus och en kalk för att [förkunna] enheten i hans blod; ett altare; liksom det finns en biskop, tillsammans med presbyteriet och diakonerna, mina medtjänare; så att ni, vad ni än gör, må göra det enligt [Guds vilja].” Ignatius brev till filadelfierna [grekiska] kap. 4 s. 81

Didache (=De tolv apostlarnas lära) (ca 60–120 e.Kr.) vol. 7, kap. 9–10, s. 379–380 behandlar nattvarden. Han kallar den dock ”tacksägelse” på två ställen, men kallar den aldrig eukaristin.

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.) förklarar hur de tar del av Herrens måltid i Första apologin av Justin Martyr, kap. 65, s. 185.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) säger i fragment 37, s. 574: ”…så att Han må framställa detta offer, både brödet som Kristi kropp och kalken som Kristi blod, för att de som tar emot dessa antityper [antitopon] må erhålla syndernas förlåtelse och evigt liv.”

Klemens av Alexandria (193–202 e.Kr.) beskriver hur Jesus firade den sista måltiden. *Stromata*, bok 1, kap. 10, s. 310. (och på andra ställen)

Tertullianus (198–220 e.Kr.): ”Detta beseglar hon [kyrkan] med vattnet (eller dopet), klär i den Helige Ande, ger näring med nattvarden, uppmuntrar med martyrskapet, och mot en sådan (upprätthållen) disciplin tillåter hon inga motståndare.” Prescription Against Heretics, kap. 36, s. 261 (och på andra ställen)

Hippolytus av Portus (222–235/236 e.Kr.) nämner den sakramentala maten i Kommentar till Första Moseboken 49:12–15, s. 168.

Origenes (225–253/254 e.Kr.) anser att nattvardens bröd är en symbol för tacksamhet till Gud. Origenes, ”Mot Celsus”, bok 8, kap. 58, s. 661

F: I Matt 26:17, Mark 14:12, Luk 22:1 och Joh 13:1–2 – var den sista måltiden på fredagskvällen eller torsdagskvällen?

S: Det var på torsdagskvällen.

Det hölls en veckolång högtid för de osyrade bröden (4 Mos 28:17; 5 Mos 16:3)

Påskhögtiden inföll på fredagskvällen efter solnedgången. Den inföll den fjortonde dagen i den första månaden enligt 2 Mosebok 12:1, 6–8; 3 Mosebok 23:5; 4 Mosebok 9:5; 28:16. Detta innebär från solnedgången på fredagskvällen till solnedgången på lördagskvällen.

Judarna (och även lärjungarna) förberedde sig för påsken och slaktade påsklammet den första dagen av det osyrade brödets högtid, vilket var en torsdag (Matteus 26:17; Markus 14:12; Lukas 22:7).

Eftersom Jesus korsfästes på fredagen under dagen, var detta anledningen till att judarna ville att hans kropp skulle tas ner innan sabbaten började.

I Johannes 19:14 står det om korsfästelsen: ”Det var nu förberedelsedagen (paraskeue) inför påsken.” Förberedelsedagen inför påsken sträcker sig från solnedgången på torsdagskvällen till solnedgången på fredagskvällen, dvs. den omfattar större delen av fredagen. Som en sidokommentar kan nämnas att det moderna grekiska ordet för fredag är paraskeue. Tertullianus (198–220 e.Kr.) diskuterade i *De Corona*, kap. 3, s. 94, hur de tidiga kristna firade nattvarden.

Se *When Critics Ask*, s. 343–344, 375, *Hard Sayings of the Bible*, s. 448–449, och *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 375–376 för mer information om varför Jesus korsfästes på en fredag.

Om att påskmåltiden ägde rum en dag tidigare än vanligt, nämligen på en torsdagskväll, se *Hard Sayings of the Bible*, s. 448–449

F: De fyra evangelierna är överens om att den sista måltiden ägde rum på torsdagskvällen och att Jesus korsfästes på fredagen. Men de är inte överens om huruvida den sista måltiden var en påskmåltid. Vad anser du? Var det en påskmåltid eller en vanlig måltid?

S: Med tanke på diskussionens karaktär var detta ingen vanlig middag. Det var påskmåltiden, som firades en dag tidigare. Först lite bakgrund, och sedan anledningen.

Det hölls en veckolång högtid för de osyrade bröden (4 Mosebok 28:17; 5 Mosebok 16:3)

Påskhögtiden inföll på fredagskvällen efter solnedgången. Den inföll den fjortonde dagen i den första månaden enligt 2 Mosebok 12:1, 6–8; 3 Mosebok 23:5; 4 Mosebok 9:5; 28:16. Detta innebär från solnedgången på fredagskvällen till solnedgången på lördagskvällen. Vissa, till exempel esséerna, firade den dock på torsdagskvällen. Jesus ville verkligen fira påskhögtiden med sina lärjungar innan han skulle lida (Lukas 22:15). De firade den inte vid den vanliga tidpunkten eftersom Jesus annars skulle vara upptagen med annat.

F: I evangelierna, korsfästes Jesus på torsdagen, fredagen eller lördagen?

S: Spekulationerna har sträckt sig från onsdag till lördag. Sammanfattningsvis skulle varken onsdag eller lördag stämma. Fredag stämmer överens med resten av tidsföljden, men torsdag skulle också kunna stämma. De tidiga kristna hävdar dock att det var fredag, med undantag för Origenes, som menade att det antingen var den dagen eller dagen före.

Justin Martyr (151–155 e.Kr.): Jesus korsfästes dagen före lördagen [fredagen] och uppstod dagen efter lördagen [söndagen]. Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 67, s. 186

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) ”På den sjätte dagen [dvs. fredagen], … På denna dag, också på grund av Herrens Jesus Kristi lidande, ägnar vi oss antingen åt bön till Gud eller åt fasta. På den sjunde dagen…” Om världens skapelse, s. 341

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) diskuterar den fjärde dagen och att Jesus led för vår skull på den sjätte dagen [fredagen]. Därefter säger han: ”Men Herrens dag firar vi som en glädjedag, eftersom Han på den dagen uppstod igen, och det har blivit en sed hos oss att inte ens böja knä den dagen.” De kanoniska breven, kanon 15, s. 278

Origenes (225–254 e.Kr.): ”Den som profeterna talade om, men också till de andra hedniska folken, att Han som korsfästes igår eller i förrgår frivilligt underkastade sig denna död för mänsklighetens skull”, Origenes, Mot Celsus, bok 1, kap. 31, s. 409.

Av de cirka 80 författarna efter Bibeln och före Nicea är det dock inte särskilt många – endast tre författare – som delar samma åsikt. Se föregående fråga för diskussionen.

F: I Matt 12:40, låg Jesus i graven i tre dagar och tre nätter, eller uppstod han på den tredje dagen enligt Mark 8:31, eller under tre dagar enligt Mark 14:58, eller på tre dagar enligt Joh 2:19, eller infaller den tredje dagen idag enligt Luk 24:21?

S: ”Efter tre dagar” var ett känt hebreiskt uttryck i Bibeln som betydde en del av eller hela tre dagar.

Dag och natt räknas även om det bara är en del av dem. Rabbi Eleazar ben Azariah (1:a århundradet e.Kr. eller ca 100 e.Kr.) säger: ”En dag och en natt är en onah [en tidsenhet], och en del av en onah räknas som hela onahen” (Mishnah, Jerusalem Talmud: Shabbath, kapitel IX, paragraf 3, Babyloniska Talmud: Pesahim 4a)

En del av en dag räknas som en hel dag. Förutom det tidigare citatet diskuterade även rabbi Simeon ben Gamaliel detta med andra. ”Och hur lång är en hel ’onah’? – Rabbi Simeon ben Gamaliel förklarade: En natt och en halv dag. Men kräver vi att en ’onah’ ska vara så lång? Är inte [ett sådant krav] snarare oförenligt med följande: Om en persons vinpressar eller oljepressar var orena och han önskade framställa sitt vin respektive sin olja under rena förhållanden, hur ska han då gå tillväga? Han sköljer brädorna, kvistarna och trågen;” Babyloniska Talmud, traktaten Niddah, folio 65a

Vissa har försökt hävda att en ”onah” endast avsåg en kvinnas orena dagar, men det föregående citatet visar att en ”onah” är en allmän tidsperiod.

Idag använder vi ibland inkluderande tidsräkning. http://www.apologeticspress.org/apcontent.aspx?category=6&article=756 nämner att även idag, om någon checkar in på ett hotell på kvällen och inte checkar ut före utcheckningstiden, debiteras personen för två hela dagar.

Ett bibliskt exempel är tillämpningen av 3 Mosebok 12:2–3. Där står det att judiska pojkar skulle omskäras på den åttonde dagen. Så, om en judisk pojke föddes på en måndag, när skulle han då omskäras? Han skulle omskäras på måndagen en vecka senare. Vad händer om han föddes på måndagen kl. 23.59? Han skulle ändå omskäras på måndagen en vecka senare. Det är inkluderande tidsräkning.

Här är nio andra exempel på inkluderande tidsräkning från Bibeln.

1. I 1 Mosebok 42:17 fängslade Josef sina bröder i tre dagar. Men i vers 18 släppte han tio av dem den tredje dagen.

2. Rehabeam sade i 2 Krönikeboken 10:5 till folket: ”Kom tillbaka till mig om tre dagar.” Men i 2 Krönikeboken 10:12 återvände folket ”Kom tillbaka till mig på den tredje dagen.”

3. I 1 Samuelsboken 30:12 berättade en sjuk egyptisk slav för David att han inte hade ätit någon mat eller druckit något vatten på tre dagar och tre nätter. Men en människa kan inte överleva ute i öknen utan vatten alls i 72 timmar. Utan tvekan menade slaven en del av tre dagar.

4. I Ester 4:16 uppmanar Ester att fasta för hennes skull ”i tre dagar, natt och dag”, och att hon själv skulle göra detsamma. Men i Ester 5:1 står det att det hände ”på den tredje dagen” att Ester höll en bankett, så detta är en motsvarande tidsperiod.

5. Matteus 27:62b–63a: ”och sade: ’Herre, vi har kommit ihåg att den där bedragaren sade medan han levde: ’Efter tre dagar skall jag uppstå.’ Beordra därför att graven bevakas fram till den tredje dagen.’”

6. När det gäller Kristi död och uppståndelse säger Jesus själv i Matteus 12:40: ”tre dagar och tre nätter”, i Markus 8:31: ”på den tredje dagen skall han uppstå”, i Markus 14:58: ”i tre dagar”, i Johannes 2:19: ”om tre dagar” och i Lukas 24:21: ”Den tredje dagen infaller i dag”.

7. Således motsvarar ”tre dagar och tre nätter” i Matt 12:40 (och förmodligen Jona 1:17) ”på den tredje dagen” i Matteus 16:21; 17:23; 20:19 och Luk 13:32. Det motsvarar ”Är det den tredje dagen?” i Lukas 24:21.

8. Men det finns inget speciellt med siffran tre här. Uttrycken ”sju dagar” och ”på den sjunde dagen” är också utbytbara. I 1 Kungaboken 20:29a står det: ”I sju dagar låg arméerna i läger mittemot varandra, och på den sjunde dagen utbröt striden.”

9. Uttrycket ”fyra dagar” i Apg 10:30 avser delar av fyra dagar i Apg 10:3, 9, 23, 24.

F: I Luk 22:3–4,7, var det då Satan trädde in i Judas när han gick till översteprästerna för att förråda Jesus, eller var det vid den sista måltiden när Jesus gav honom brödet i Joh 13:27?

S: Båda händelserna inträffade. Satan tog besittning av Judas när denne beslutade sig för att ta initiativet och tala med översteprästerna om att förråda Jesus, och Satan tog återigen besittning av Judas när denne återvände till översteprästerna för att berätta var Jesus skulle befinna sig.

F: I Matt 26:34, Mark 14:30–71 och Luk 22:34, hur många gånger förnekade Petrus Kristus och hur många gånger gol tuppen?

S: I Matteus 26:34, Lukas 22:34 och Johannes 13:38 står det att innan tuppen gol (ett obestämt antal gånger) skulle Petrus förneka Jesus tre gånger. I Markus 14:30 står det att innan tuppen gol två gånger skulle Petrus förneka Jesus tre gånger.

1. Det första förnekandet finns i Matteus 26:70, Markus 14:68 och Lukas 22:57.

2. Det andra förnekandet finns i Matteus 26:72, Markus 14:70 och Lukas 22:58

3. Det tredje förnekandet finns i Matteus 26:74, Markus 14:71 och Lukas 22:60.

Tuppen gol en andra gång i Matteus 26:75, Markus 14:72 och Lukas 22:60. Skriften anger inte om tuppen gol båda gångerna efter att Petrus förnekat Jesus för tredje gången, eller om tuppen gol en gång tidigare och den andra gången efter Petrus tredje förnekande. I vilket fall som helst spelar det egentligen ingen roll.

F: Varför sov lärjungarna i Matt 26:40, 42, 44 och Mark 14:27, 40, 41, trots att Jesus uttryckligen hade bett dem att inte göra det, utan att hålla sig vakna och be för honom?

S: De borde inte ha sovit. Lärjungarna var förmodligen mycket trötta efter den påfrestning det innebar att befinna sig på en plats där de visste att ledarna ville gripa Jesus. De trodde förmodligen att trädgården var en säker plats, och i den fridfulla miljön blev de trötta.

Jesus fick inte ens hjälp av deras oro och böner, utan bara av deras snarkningar.

F: I Matt 26:69–75, Mark 14:66–72, Luk 22:54–62 och Joh 18:15–18, 25–27 – hur förenar man dessa fyra berättelser, särskilt den andra förnekelsen?

S: Det är inget problem om man tänker på att folkmassor vanligtvis inte är tysta. Låt oss först titta på händelseförloppet, sedan utesluta det som inte är svaret och slutligen ge svaret.

Händelseförlopp:

1. Eftersom ”denna lärjunge” [Johannes] var känd av översteprästen, gick han in på gården. Sedan gick han ut igen och talade med flickan/tjänsteflickan/tjänaren som var i tjänst och förde in Petrus genom dörren. Joh 18:15–16

2. Första anklagelsen: I förgården kom en flicka/tjänarinna/tjänsteflicka tillhörande översteprästen, som stod vid dörren, fram till honom (Mt), gick förbi (Mk), tittade på Petrus i skenet från elden och sa till Petrus att han hade varit med Jesus. Petrus värmde sig i förgården. Mt 26:69; Mk 14:66–67; Luk 22:54–56; Joh 18:17a

3. Första förnekandet: Petrus förnekade Jesus och sade: ”Kvinna, jag känner inte honom” (Luk), ”Jag vet inte vad du talar om” (Mt) eller ”Jag vet inte och förstår inte ens vad du talar om” (Mk) inför dem alla (Mt). Mt 26:70; Mk 14:68; Luk 22:57; Joh 18:17

4. Andra omgången av anklagelser: Därefter gick Petrus till porten (Mt), och en annan flicka [allu] sade till folkmassan: ”Den här mannen var tillsammans med Jesus från Nasaret.” (Mt). Petrus anklagades: ”Du är också en av dem.” (Luk) Tjänsteflickan (Mark) såg Petrus igen och sade till folkmassan: ”Den här mannen är en av dem.” (Mark) Petrus tillfrågades: ”Är inte du också en av hans lärjungar?” (Joh) Matt 26:71; Mark 14:69; Luk 22:58a; Joh 18:25a

5. Andra förnekandet: Petrus sade under ed: ”Det är jag inte” (Joh), ”Människa [anthrope], det är jag inte.” (Luk) ”Jag känner inte den mannen!” (Mt), och förnekade Jesus för andra gången. Mt 26:72; Mk 14:70a; Luk 22:58b; Joh 18:25b

6a. Tredje omgången av anklagelser: Ungefär en timme senare (Luk) sade de som stod där [en liten folkmassa?] att Petrus var en av dem och nämnde hans galileiska dialekt. Matt 26:73; Mark 14:70b; Luk 22:59

6b Antingen före eller efter 6a konfronterade en av översteprästens tjänare, en släkting till den man vars öra Petrus hade huggit av, Petrus och hävdade att han hade sett Petrus i olivlunden. Joh 18:26

7. Tredje förnekelsen: Petrus svor och sade: ”Människa, jag vet inte vad du talar om” (Luk), ”Jag känner inte den mannen!” (Mt) eller ”Jag känner inte den här mannen som du talar om!” (Mk, Joh), och förnekade Jesus för tredje gången. Omedelbart därefter, medan de fortfarande befann sig i huset, gol tuppen. Jesus såg på Petrus (Mt 26:74–75; Mk 14:71–72; Luk 22:60–62; Joh 18:27).

Vad som inte är svaret:

En annan ordning är inte svaret, eftersom evangelierna använder ord som ”senare”, ”efter” och ”ungefär en timme senare”.

Att det skulle ha varit fler än tre förnekanden är en avlägsen möjlighet, som en person föreslog, men det finns ingen övertygande anledning till varför Jesus skulle ha sagt att Petrus skulle förneka honom tre gånger och att det sedan blev fler än tre gånger.

Svaret: (Folkmassorna är inte tysta)

Efter Petrus första förnekande talade en andra flicka lite senare till folkmassan om Petrus. Gården låg inne i ett hus och var förmodligen inte särskilt stor. Skulle man förvänta sig att den första flickan skulle förbli tyst? – nästan säkert inte. Hon skulle upprepa vad hon hade sagt till Petrus. Skulle man förvänta sig att folkmassan skulle tiga inför denna allvarliga anklagelse? – mycket osannolikt. Det var inte en man som anklagade Petrus, utan han frågade honom om han tillhörde Jesus. Det är därför som Petrus, trots att kvinnorna anklagade honom, svarade mannen.

På samma sätt, vid den tredje förnekelsen, skulle du förvänta dig att någon talade till folkmassan och att ingen i folkmassan sa något? Förutom dessa två saker som sades, sades det förmodligen fler saker också.

F: I Markus 14:1, hur kunde kvinnan (Maria Magdalena) smörja Jesus två dagar före påskhögtiden, eftersom detta hände sex dagar före påskmåltiden?

S: Orden ”högtiden” i King James-översättningen finns varken i det ursprungliga grekiska originalet eller i modernare översättningar.

F: I Markus 15:25, korsfästes Jesus vid den tredje timmen, eller hölls rättegången vid den sjätte timmen, som det står i Johannes 19:14?

S: Först ett faktum som inte ingår i svaret, och sedan svaret.

Fakta som inte ingår i svaret: Som Eusebius och andra påpekade skilde sig det grekiska sättet att skriva tre och sex endast åt med ett streck, så det kan ha varit ett skrivfel. Detta är inte svaret, eftersom nästa del visar varför de två tidpunkterna bör vara olika.

Svaret:

Markus använde den judiska dagsräkningen, som började kl. 06.00, så Jesus korsfästes omkring kl. 09.00. Johannes, som främst skrev till icke-judiska läsare, använde den romerska dagsräkningen (Joh 1:39; 4:6; 19:14), som började vid midnatt, så rättegången inleddes omkring kl. 06.00.

Som en historisk anmärkning kan nämnas att romarna och grekerna lät dagen börja vid midnatt. Den berömde astronomen Claudius Ptolemaios (200-talet e.Kr.) lät varje halvdag börja vid midnatt och vid middagstid, och det är uppenbarligen så vi fick begreppen A.M. och P.M., enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 619.

F: Skeptikern Bart Ehrman säger att Jesus var apokalyptisk (fokuserade på ändens tid) i Markus, men inte i Johannes (Jesus, Interrupted, s. 81)

S: Jesus var apokalyptisk (talade om ändens tid) i tre evangelier: Matteus 24–25, Markus 13 och Lukas 17:20–37. Det är allmänt erkänt att Johannesevangeliet skrevs senare än de andra evangelierna. Johannesevangeliet är ungefär lika långt som de andra evangelierna. Han ger många detaljer om de tal som inte finns i de andra evangelierna, men han såg uppenbarligen inget behov av att upprepa det som de andra evangelierna redan hade redogjort för ganska tydligt. Naturligtvis är den bok i Bibeln som innehåller mest apokalyptiskt material inte ett evangelium, utan Uppenbarelseboken, som skrevs ned av Johannes.

F: I Matt 26:14–16; Mark 14:43–45; Luk 22:1–6 och Joh 18:2 anser Ehrman att det inte var särskilt betydelsefullt att Judas berättade för judarna var Jesus befann sig; snarare berättade Judas för judarna att Jesus ansåg sig vara judarnas kung, och att de kunde använda detta för att få romarna att avrätta honom. Han medger att detta ”är en mer ovanlig tolkning”. [Hur är det då med det triumfartade intåget?] (Jesus, Interrupted, s. 170–171)

S: Han är den enda person jag har hört talas om som har denna originella tolkning. Ehrman menar att de judiska ledarna kunde ha följt efter Jesus och gripit honom, men att de inte hade tillräckligt starka anklagelser för att romarna skulle kunna döma honom. Ehrman säger alltså i grunden att det var viktigt för de judiska ledarna att: a) bevisa att han hävdade sig vara kung, och b) kunna gripa Jesus när folkmassorna inte kunde skydda honom. Och hur skulle Judas, som hävdade att Jesus hade sagt just detta, kunna vara ett trovärdigt vittne?

Hur var det med palmkvistarna och triumfintåget? Det skulle redan ge dem anledning till en anklagelse som de kunde framföra. När det gäller att följa Jesus när han försvann varje natt bland sina anhängare skulle de behöva en spion, någon som kunde smyga sig in bland anhängarna och rapportera tillbaka till dem. De judiska ledarna hade en spion: Judas.

F: I Matt 26:26–29 och Mark 14:22–23, åt Jesus själv faktiskt brödet och drack ur kalken vid den sista måltiden?

A: Ja, enligt Lukas 22:15–16 åt Jesus tillsammans med dem. Det skulle ha verkat mycket märkligt för lärjungarna om de åt en fullständig måltid medan Jesus inte åt någonting.

F: I Matt 26:26–29, Mark 14:17–26, Luk 22:15–38, Joh 13:3–29 och 1 Kor 11:24–25, vad sa Jesus egentligen under den sista måltiden?

S: Ingen av berättelserna gör anspråk på att vara en ordagrann återgivning.

Här är vad vi kan se.

Före måltiden

tvättade Jesus sina lärjungars fötter och talade om tjänande (Joh 13:3–20).

Första uttalandet

”Jag har längtat efter att äta detta påskmåltid med er innan mitt lidande. Ty jag säger er att jag inte kommer att äta det igen förrän det fullbordas i Guds rike.” (Lukas 22:15–16) Detta kan också ha sagts strax före eller efter det femte uttalandet.

Andra uttalandet

”Sannerligen säger jag er: En av er kommer att förråda mig.” (Matteus 26:21)

”Sannerligen säger jag er: En av er som äter med mig kommer att förråda mig.” (Markus 14:18b)

”Sannerligen, sannerligen säger jag er: En av er kommer att förråda mig.” (Johannes 13:21b)

Tredje uttalandet

”Den som har doppat sin hand i skålen tillsammans med mig kommer att förråda mig…” (Matteus 26:23–24)

”Det är en av de tolv – den som doppar sin hand i skålen tillsammans med mig. Människosonen skall gå bort precis som det står skrivet om honom, men ve den man genom vilken han förråds! Det vore bättre för honom om han aldrig hade fötts.” (Markus 14:20b–21)

Jesus svarade: ”Det är den som jag ger denna bit till efter att jag har doppat den.” (Johannes 13:26a)

Fjärde uttalandet

”Du har själv sagt det.” (Matteus 26:25)

Femte uttalandet

”Det du ska göra, gör det snabbt.” (Johannes 13:27f)

Sjätte uttalandet

”Ta detta och dela det mellan er. Ty jag säger er att jag inte kommer att dricka av vinets frukt från och med nu tills Guds rike kommer.” (Lukas 22:17b–18)

Sjunde uttalandet

”Ta och ät; detta är min kropp.” (Matteus 26:26)

”Ta detta; detta är min kropp” (Markus 14:22).

”Detta är min kropp, som ges för er; gör detta till minne av mig.” (Lukas 22:19b)

”Detta är min kropp, som är till för er; gör detta till minne av mig.” (1 Kor 11:24)

En bön

Tackade för kalken (Matteus 26:27)

Åttonde uttalandet

”Drick alla av den. Detta är mitt förbunds blod, som utgjuts för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: Från och med nu skall jag inte dricka av denna vinstockens frukt förrän den dag då jag dricker den på nytt med er i min Faders rike.” (Matteus 26:27b–29)

”Detta är mitt förbunds blod, som utgjuts för många. Sannerligen säger jag er: Jag skall inte längre dricka av vinrankans frukt förrän den dag då jag dricker den på nytt i Guds rike.” (Markus 14:24b–25)

”Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er. Se, min förrädares hand ligger tillsammans med min på bordet. Människosonen skall visserligen gå den väg som är bestämd för honom, men ve den man som förråder honom.” (Lukas 22:20b–22)

”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod; gör detta, så ofta ni dricker det, till minne av mig.” (1 Korintierbrevet 11:25b)

Tvist om vem som var den störste (Lukas 22:25–31)

Förutsägelsen till Petrus att hanen skall gala när Petrus förnekar honom tre gånger (Lukas 22:34)

Diskussion om penningpungen och svärden (Lukas 22:35–38)

Sång av en psalm (Matteus 26:30; Markus 14:26)

Bibelcitat är hämtade från BSB.

F: I Matt 26:26–28; Mark 14:22–24; Luk 22:19–21; 1 Kor 11:23–26 hävdade en skeptiker att den sista måltiden, såsom den beskrivs i Bibeln, var helt påhittad, eftersom judarna avskydde tanken på att ta del av ”kropp och blod”. Därför skulle inte bara Jesus ha vetat detta, utan även hans lärjungar och andra judar skulle ha blivit upprörda över denna instiftelse och förkastat hans lära. Finns det någon sanning i detta påstående?

S: Nej, jag har aldrig hört påståendet att den sista måltiden var påhittad. Men låt oss ändå titta på detta.

Om alla judar skulle ha känt avsky, hur skulle det då ha varit med Paulus, den före detta fariséen? För det första kände han ingen avsky som kristen, och han undervisade fortfarande andra om detta, inklusive judar.

Vid påsken strök man lammets blod på dörrposterna, så judarna var väl förtrogna med blodsoffer och lammsoffer.

Johannes Döparen kallade faktiskt Jesus för Guds Lamm som tar bort världens synd i Johannes 1:29.

Detta låter som en nyskapande anklagelse från 1900-talet utan historiskt sammanhang. De borde först hitta i Talmud, senare judiska skrifter, tidiga och senare kristna skrifter, romerska skrifter eller någon annanstans åtminstone några bevis på att judarna förkastade detta, att kristna inte praktiserade detta osv. Man skulle kunna hävda att Jesus egentligen kom från Nya Zeeland, men skulle folk tro på det utan att några faktiska bevis lades fram?

Hur som helst, här finns bevis utanför Bibeln på att den sista måltiden verkligen praktiserades. Tusentals tidiga kristna dog för sin tro. De anklagades för att vara ateister (eftersom de inte trodde på romarnas gudar) och för att vara kannibaler (en förvrängning eftersom de åt och drack Kristi kropp och blod under nattvarden). Varför skulle de då felaktigt anklagas för att vara kannibaler om de inte deltog i nattvarden?

Ignatius, lärjunge till aposteln Johannes som dog före år 116 e.Kr., nämner nattvarden i sitt Brev till romarna, kapitel 7, s. 77. ”Jag längtar efter Guds bröd, det himmelska brödet, livets bröd, som är Jesu Kristi, Guds Sons, kött, han som senare blev av Davids och Abrahams säd; och jag längtar efter Guds dryck, nämligen hans blod, som är oförgänglig kärlek och evigt liv.”

”Se därför till att ni har endast en eukaristi. Ty det finns ett kött av vår Herre Jesus Kristus och en kalk för att [förkunna] enheten i hans blod;” Ignatius’ brev till filadelfierna, kapitel 4, s. 81.

Justin Martyr i sin Första försvarstal (147–151 e.Kr.), kap. 66, s. 185 ”Och denna föda kallas bland oss eukaristi [nattvarden], av vilken ingen får ta del utom den som tror att det vi lär är sant, och som har blivit renad genom den tvagning som är till syndernas förlåtelse och till pånyfödelse, och som lever så som Kristus har föreskrivit. Ty vi tar inte emot dessa som vanligt bröd och vanlig dryck; utan på samma sätt som Jesus Kristus, vår Frälsare, som blev kött genom Guds Ord, hade både kött och blod för vår frälsning, så har vi också lärt oss att den föda som välsignas genom bönen i Hans ord, och av vilken vårt blod och kött genom förvandling får näring, är köttet och blodet av den Jesus som blev kött.”

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) skrev i sitt verk Mot kätterierna, bok 5, kapitel 2, s. 528: ”Men om detta [kött] verkligen inte uppnår frälsning, då har inte heller Herren förlöst oss med sitt blod, och då är inte nattvardens kalk gemenskap med hans blod, och inte heller är det bröd som vi bryter gemenskap med hans kropp.”

Så antingen

a) Jesus höll verkligen den sista måltiden, eller

b) Matteus, Markus, Lukas, Paulus, Ignatius, Justinus Martyr, Irenaeus och alla andra tidiga kyrkoförfattare hade helt fel.

c) De skrev inte detta; genom århundradena har detta systematiskt lagts till i deras skrifter.

För att bemöta invändning c) måste vi känna till dateringen av de äldsta manuskripten som innehåller de aktuella verserna. Här är de specifika verserna som under den sista måltiden uttryckligen nämner Jesu kropp och blod.

Matteus 26:26–28

p45 Chester Beatty I (alla fyra evangelierna och Apostlagärningarna) (100–150 e.Kr.) (tidigare ansedd att vara från slutet av 200-talet eller början av 300-talet e.Kr.) (Mt 20:24–32; 21:13–19; 25:41–26:39

s. 37 (=Ann Arbor 1570) Mt 26:19–52 (mitten av 300-talet)

Vaticanus (325–350 e.Kr.) och Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller hela Matteusevangeliet. Ett fotografi av en sida ur Matteusevangeliet från Codex Sinaiticus finns i New International Dictionary of the Bible, s. 2004.

Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) har endast bevarat Matteus 25:7 till slutet.

Markus 14:22–24

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Markusevangeliet.

Lukas 22:19–21

p75 Bodmer 14/15 Papyri (större delen av Lukas och Johannes) Innehåller Lukas 3:18–22; 3:33–4:2; 4:34–5:10; 5:37–6:4; 6:10–7:32; 7:35–39, 41–43; 7:46–9:2; 9:4–17:15; 17:19–18:18; 22:4–24:53. Dateras vanligtvis till 175–200 e.Kr. eller 175–225 e.Kr. Handstilen liknar dock i hög grad ett annat dokument, Papyrus Fuad XIX, som man vet har skrivits 145–146 e.Kr.

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela Lukasevangeliet.

1 Kor 11:23–26

p46 Chester Beatty II 100–150 e.Kr. 1 Kor 1:1–9:2; 9:4–14:14; 14:16–15:15; 15:17–16:22

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.), Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela 1 Korintierbrevet.

F: I Matt 26:27b–29, Mark 14:24b–25, Luk 22:20b–22 och 1 Kor 11:25b, tog de då kalken efter brödet eller före brödet, såsom Luk 22:17b–18 tydligt visar?

S: Både och. Under den judiska påskhögtiden intogs fyra bägare vid olika tillfällen under måltiden. Det var vid den sista bägaren, efter måltiden, som Jesus sade: ”Detta är det nya förbundets blod…” Även om man inte kände till de judiska sedvänjorna kunde man ändå se svaret, eftersom Lukas 22 nämner både bägaren före brödet och bägaren efter brödet.

Observera att Jesus i Matteusevangeliet befaller dem alla att dricka ur bägaren. Detta strider mot den tidigare romersk-katolska praxisen att endast icke-präster fick ta emot brödet.

Dessutom säger F.L. Godet i sin kommentar till 1 Korintierbrevet, s. 63, att nattvarden är ”länken mellan Hans två ankomster: minnesmärket för den ena, löftet om den andra”.

F: Sa Jesus i Luk 22:31,34 att Petrus skulle förneka honom under påskhögtiden, eller efter att de hade gått därifrån, som det står i Matt 26:34, Mark 14:30 och Joh 13:38?

S: Detta uttalande skulle ha förvånat Petrus så mycket att han förmodligen skulle ha trott att han inte hört rätt, om Jesus inte hade upprepat det efter påskmåltiden. För övrigt säger Skriften inte heller att Jesus hade sagt detta endast två gånger.

F: I Matt 26:57–68 och Mark 14:53–65, ägde Jesu rättegång rum på natten, eller var det på morgonen, som det står i Luk 22:54–71 och Matt 27:1, 2, 11–26?

S: Både och, eftersom det fanns en rättegång inför det judiska Sanhedrin och en rättegång inför Pilatus.

Rättegången inför det judiska Sanhedrin i Matteus 26:57–68 och Markus 14:53–65 inleddes mitt i natten och avslutades vid dagbräckningen. För övrigt strider det mot judisk lag att hålla en rättegång på natten.

Lukas berättar inte om rättegången, förutom ur Petrus perspektiv som stod utanför. Jesus gick in i översteprästens hus, och sedan kom han och prästerna ut ur huset.

Tuppen gol strax före dagbräckningen i Matteus 26:74–75, Markus 14:72 och Lukas 22:60–62.

Sedan bröt dagen fram i Matteus 27:1; Markus 15:1 och Lukas 22:66.

Jesus ställdes sedan inför rätta inför den romerske ståthållaren Pontius Pilatus i Matteus 27:1–2, 11–26; Markus 15:1–5 och Lukas 23:1–5. Se även nästa fråga.

F: I Matt 26:57–68, Mark 14:53–65 och Lukas 22:60–62, hur såg händelseförloppet ut före rättegången inför Sanhedrin?

S: Här är händelseförloppet.

1. De begav sig först till Annas hus, svärfar till översteprästen Kaifas, strax efter att Jesus hade gripits i Getsemane (Lukas 22:54; Johannes 18:12–13).

2. Antingen i Johannes 18:24 eller tidigare skickades Jesus till Kaifas hus. Matteus 26:56–57 och Markus 14:51–53 hoppar över den tidigare detaljen och nämner bara att de begav sig till Kaifas hus.

3. Petrus förnekade Jesus en gång (Matteus 26:70; Markus 14:68; Lukas 22:57; Johannes 18:17).

4. Lite senare förnekade Petrus Jesus en andra gång (Matteus 26:71; Markus 14:69; Lukas 22:58; Johannes 18:25).

5. Ungefär en timme senare förnekade Petrus Jesus en tredje gång. De befann sig fortfarande i huset när tuppen gol (Matteus 26:74; Markus 14:71–72; Lukas 22:59–62; Johannes 18:27).

6. Vid dagbräckningen frågade det judiska rådet Jesus (eller frågade honom igen): ”Om du är Kristus, säg det då för oss.” Och de fattade ett beslut (Matteus 27:1; Markus 15:1; Lukas 22:66–71).

7. Vid det här laget var det tidig morgon, och Jesus lämnade, åtföljd av prästerna, Kaifas hus och begav sig till rättegången mot Jesus inför den romerske ståthållaren Pilatus (Matteus 27:2; Markus 15:1; Lukas 23:1; Johannes 18:28–38).

8. Pilatus sände Jesus till Herodes i Lukas 23:7–11a.

9. Herodes skickade tillbaka Jesus till Pilatus i Lukas 23:11b–12.

10. Natten före hade Pilatus hustru en dröm om att hon inte ville ha något att göra med att döma Jesus. Matteus 27:19

11. Pilatus frågade dem om de ville att Barabbas eller Jesus skulle friges (Matteus 27:15–27; Lukas 23:18–25; Johannes 18:39–40).

F: Varför kallas Pontius Pilatus för ”guvernör” i Matt 27:2, när han i själva verket var prefekt?

S: En prefekt (praefectus) var en mer specifik benämning för en guvernör i ett litet, svårstyrt område.

F: I Matt 27:2, 11–26 framställs Pilatus i evangelierna som svag och mycket mån om att framstå som rättvis, trots att han utanför Bibeln var känd som en grym och orättvis härskare. Varför är det så?

S: Det finns två kompletterande förklaringar.

Osäker ställning: Kanske hade Pilatus beteende förändrats år 33 e.Kr., eftersom han vid denna tid insåg att han befann sig i en mycket osäker ställning gentemot kejsaren. Pilatus beordrade att sköldar med kejsarens namn på skulle placeras i Herodes palats i Jerusalem. Judarna vände sig till den romerske kejsaren, och Tiberius beordrade själv direkt Pilatus att ta bort sköldarna.

En andra osäkerhetsfaktor var att Pilatus hade fått sin befattning tack vare inflytandet från sin mentor, den antisemitiske Sejanus. Sejanus avrättades av Tiberius den 18 oktober år 31 e.Kr., och Pilatus hade troligen hört nyheten senast år 33 e.Kr. Innan dess hade Tiberius inte tvekat att straffa sina romerska medborgare för utpressning och förräderi. Pilatus själv avsattes från sitt ämbete år 36/37 e.Kr.

Två sidor: Dessutom nämner The Expositor’s Bible Commentary, volym 8, s. 559–560, även en andra faktor. ”Psykologiskt sett kan en person som i grunden är svag, osäker och självisk, när han placeras i en maktposition, bli despotisk och okänslig. Med andra ord förändrades inte Pilatus karaktär, utan han visade bara en annan sida av sig själv. Pilatus beteende, även om det kunde verka något ’pro-Jesus’, var i själva verket inte det, vilket Jesu tortyr och korsfästelse visar. I stället för att vara ’pro-Jesus’ var Pilatus i själva verket ’anti-Sanhedrin’”.

Pontius Pilatus var ingen trygg man. Efter att Tiberius avsatte Pilatus från ämbetet år 36/37 e.Kr. begick Pilatus självmord enligt Eusebius.

F: I Matt 27:2–14, Mark 15:2–15, Luk 23:1–24 och Joh 19:1–15 – vilka bevis finns det utanför Bibeln för att Pontius Pilatus existerade?

S: Det finns sex oberoende bevis utanför Bibeln.

1. Den icke-kristne romerske historikern Tacitus (100 e.Kr.) skriver i Annales 15:44: ”Christus, från vilken [de kristna] har fått sitt namn, hade avrättats enligt en dom av prokuratorn Pontius Pilatus när Tiberius var kejsare;”

2. I boken *The Bible As History*, s. 373, finns en bild av fram- och baksidan av ett mynt som präfekten Pontius Pilatus lät prägla.

3. En inskription som nämner Pontius Pilatus hittades vid den romerska teatern i hamnen i Caesarea år 1961. Ett fotografi av den finns i *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 1343, *Wycliffe Dictionary of Biblical Archaeology*, s. 456, och *The Archaeology of the New Testament* (Finnegan), s. 138–139. De bevarade delarna lyder:

Till folket i Caesarea

Tiberieum

Pontius Pilatus

Prefekt i Judeen

Detta nämns även i *The Dictionary of New Testament Background*, s. 534, och i *The Archaeology of the New Testament* (Blaiklock), s. 58.

4. Även juden Filon berättar att Pontius Pilatus hade tagit med sig guldsköldar med kejsar Tiberius namn på och hängt upp dem i Herodes palats. Judarna ansåg detta kränkande och vände sig till Tiberius, som beordrade Pilatus att ta bort sköldarna, vilket förmodligen fick Pilatus att förlora ansiktet. (On the Embassy to Gaius 38–39 (299–306), s. 784–785.

5. Josefus nämner i *Antiquities of the Jews* 18.3.1 (skriven omkring 93–94 e.Kr.) och *Wars of the Jews* 2.9.2 också Pontius Pilatus som landshövding.

6. Tidiga kristna författare.

Ignatius (död 107/116 e.Kr.) nämner Pontius Pilatus i ”Brevet till magnesierna”, kap. 11–12, s. 64

Jesus blev verkligen förföljd under Pontius Pilatus, verkligen korsfäst, dog och uppstod från de döda. Ignatius ”Brev till trallierna”, kap. 9, s. 70

Justin Martyr (ca 150 e.Kr.) Jesus Kristus korsfäst under Pontius Pilatus. ”… och vi dyrkar Honom med rätta, eftersom vi har lärt oss att Han är den sanne Gudens Son själv, och vi sätter Honom på andra plats och den profetiska Anden på tredje, och vi kommer att bevisa detta.” Justin Martyrs Första försvarstal, kap. 13, s. 166–167

Korsfäst under Pontius Pilatus. Justinus Martyrens första försvarstal, kap. 61, s. 183

Melito av Sardis (170–180 e.Kr.) i *Ante-Nicene Fathers*, vol. 8, kap. 4, s. 757, säger att Jesus dömdes av Pilatus.

Irenaeus, *Mot kätterierna* (182–188 e.Kr.), bok 3, kap. 4.2, s. 417, säger att Jesus, som ”förenade människan med Gud genom sig själv”, led under Pontius Pilatus och uppstod igen. Jesus är domaren över dem som döms.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar 1 Timoteusbrevet 6:13 och nämner Pontius Pilatus. Fragment 4, s. 579 (Eusebius’ Kyrkohistoria, bok 6, kap. 14)

Tertullianus (198–220 e.Kr.) nämner Pontius Pilatus i Tertullianus ”Apologi”, kap. 21, s. 35

Hippolytus, biskop av Portus (222–235/6 e.Kr.), nämner Kaifas, Herodes och att Jesus piskades av Pilatus. Mot Noetus-kätteriet, kap. 18, s. 230

Origenes (225–254 e.Kr.) säger att folkmassorna skulle ha påverkat Pilatus att döma Jesus. Han nämner också sin fientlighet mot Herodes och deras uppenbara vänskap. Origenes ”Kommentar till Matteusevangeliet”, bok 12, kap. 1, s. 449–450.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) ”greppade till slut Honom [Jesus] och överlämnade Honom till Pontius Pilatus, som då var romarnas prokurator i Syrien, och krävde med våldsam och envis insisterande att Han skulle korsfästas och dö.” Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 7, kap. 13, s. 468

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) nämner att Jesus överlämnades till Pilatus. De kanoniska breven, kanon 9, s. 273

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) nämner att judarna, efter att Judas hade förrått Jesus, förde Jesus inför Pontius Pilatus. *De Divini Institutio*, bok 4, kap. 18, s. 119. Han nämner Herodes i kap. 18, s. 120.

Athanasius (331 e.Kr.) nämner att Pilatus tvättade sina händer vid Kristi rättegång. *History of the Arians*, kap. 68, s. 295

Den kristne kyrkohistorikern Eusebius (318 e.Kr.) nämner Pontius Pilatus och säger att han begick självmord efter att ha avsatts från sitt ämbete.

Pontius Pilatus var landshövding i Judeen, som efterträdare till Gratus, från år 26 till 36/37 e.Kr.

F: I Matt 27:2–14, Mark 15:2–15, Luk 23:1–24 och Joh 19:1–15 – vad vet vi, förutom det som står i Bibeln, om Pontius Pilatus?

S: ”Pontius” var en romersk släkt. ”Pilatus” betyder ”den som är beväpnad med ett pilum”, det vill säga ett spjut. Det mesta av vad vi vet om Pontius Pilatus kommer från Josefus. Kejsaren Tiberius Caesar hade en vän vid namn Sejanus, som ville utrota alla judar, och Pontius Pilatus och hans samtida Flaccus var troligen Sejanus skyddslingar. När Pontius Pilatus blev ståthållare (eller prokurator) över judarna år 26 e.Kr. var han den förste som förde in Caesars bildstandarer till Jerusalem. När judarna senare bad om att de skulle tas bort omringade Pilatus dem med soldater och hotade att döda dem. Josefus berättar att judarna kastade sig på marken för att visa att de hellre skulle dö än bryta mot sin lag. Pilatus förde bort standarna till Caesarea.

Pilatus tog sedan pengar från tempelskatten för att bygga en akvedukt som skulle leda vatten till Jerusalem. När judarna protesterade lät Pilatus soldater klädda som civila smyga in bland folkmassan, och dessa dödade många i folkmassan. I Lukas 13:1 berättas också att Pilatus dödade några galiléer, vars blod han blandade med deras offer.

När några samariter samlades på ett berg för att beskåda de heliga kärlen som Mose enligt sägnen hade placerat där, sände Pilatus trupper för att överraska dem i ett bakhåll och döda dem. Samariterna vände sig till Vitellius, legaten i Syrien, som sände Marcellus för att tillfälligt ta över ledningen av Judeen och beordrade Pilatus att i vanära bege sig till Rom år 36/37 e.Kr. för att redogöra för sina handlingar inför kejsaren. Sejanus hade avrättats den 18 oktober år 31 e.Kr., och Tiberius försökte vända den antisemitiska politiken. Tiberius Caesar dog den 16 mars år 37 e.Kr., medan Pilatus var på väg till Rom. Pilatus återvände aldrig till Judeen. Enligt traditionen begick han självmord genom att dränka sig i det som idag är Österrike eller Schweiz.

Den judiske filosofen Filon säger att Herodes Agrippa I beskrev Pilatus som ”av naturen oböjlig, en blandning av egenvilja och obeveklighet”.

I dagens ”Handbook for Solving Bible Difficulties”, s. 60, spekuleras det i att Pilatus ställning hos kejsaren var särskilt prekär. Medan kejsaren (Caesar) ville ha stabilitet hade Pilatus nästan orsakat uppror tre gånger. Kejsare Tiberius hade nyligen låtit avrätta ett antal tjänstemän för förräderi. Om Pilatus skulle ses tolerera någon som påstod sig vara kung, eller som inte betalade skatt, eller som ville ha sitt eget rike, skulle Pilatus bli bara en av de många andra som Tiberius hade avrättat. Denna punkt gick inte judarna förbi, och de sa djärvt till Pilatus att om du släpper denna kung, är du ingen vän till Caesar.

F: I Matt 27:19–26, Mark 15:7–15, Luk 23:23–25 och Joh 18:38–40, hur många människor fanns det i folkmassan framför Pilatus, Jesus och Barabbas?

S: Arkeologer har grävt ut området framför Pilatus domstol och konstaterat att högst 150 personer kunde rymmas där, enligt The Olive Tree Connection, s. 48. Under påsken kunde det finnas ett par hundra tusen människor i Jerusalem, men endast 150 kunde befinna sig framför Pilatus. Det skulle vara enkelt för prästerna att handplocka de personer de ville ha framför Pilatus när han erbjöd sig att frige en fånge.

F: I Matt 27:26; Mark 15:15; Luk 23:20–25; Joh 19:16; Apg 2:23; Hebr 12:2 – vad vet vi om korsfästelse före Kristus?

S: Korsfästelse var en grym men vanlig avrättningsmetod bland många folk.

Vem och när: Den tillämpades av fenicierna, kartagerna och egyptierna. Herodotos nämner i sin Historia 3.125 att perserna använde korsfästelse av levande människor. I sin Historia 3.159 säger Herodotos också att Darius (512–485 f.Kr.) korsfäste 3 000 framstående medborgare i Babylon. I ”Anchor Bible Dictionary”, volym 1, s. 1207, nämns också att andra antika källor, som inte nödvändigtvis är tillförlitliga, uppger att korsfästelse användes av folken i Indien, av assyrierna, skyterna, taurierna, thrakerna, kelterna, germanerna och britterna. Julius Caesar rapporterade att numidierna använde korsfästelse. När Alexander den store slutligen erövrade den feniciska staden Tyros år 332 f.Kr. dödade han omedelbart 6 000–8 000 människor och korsfäste 2 000 senare.

Judar korsfästes av den seleukidiske Antiochus IV (167 f.Kr.) enligt Josefus i *Antiquities of the Jews*, bok 12, kap. 5, s. 257. I *Antiquities of the Jews*, bok 13, kap. 14.2, s. 285, berättar Josefus också att den saddukeiske härskaren Alexander Jannaeus (103–76 f.Kr.) korsfäste 800 fariséer i Jerusalem, efter att ha dödat deras hustrur och barn inför deras ögon.

Bland romarna var Plautus (död 184 f.Kr.) den första författaren som lämnade vittnesbörd om romersk korsfästelse, och dessa gällde människor som korsfästs före hans tid. Till exempel korsfästes 25 manliga slavkonspiratörer i Rom år 217 f.Kr. Josefus uppgav att det fanns tre huvudsakliga former av romersk avrättning: halshuggning/att kastas till vilddjuren, bränning och korsfästelse. Han uppgav också att att brännas till döds ansågs vara en mildare straffform än korsfästelse.

Varifrån romarna lärde sig det: Både grekerna och romarna lånade korsfästelsen från fenicierna. (Kartagerna kan betraktas som ”västra fenicier”). Många källor vittnar om kartagisk korsfästelse, och att romarna kan ha övertagit denna sed från dem.

Arkeologiska fynd: Även om korsfästelse ofta omnämndes och praktiserades har vi enligt boken *The Resurrection of Christ*, s. 36, fotnot 28, endast ett enda arkeologiskt fynd av en korsfästelse. Det enda fyndet består av benen efter en man vid namn Yehohanan Ben Hagko. En av spikarna satt fortfarande fast i hans fotled, eftersom de som begravde honom uppenbarligen inte kunde ta bort den. Denna är katalogiserad hos Israels antikvitetsmyndighet, 95-2067/5. Korsfästelse

Som kristen symbol: Det finns några mycket intressanta arkeologiska upptäckter om användningen av korset som symbol. Naturligtvis ”förkunnade Paulus (omkring år 52 e.Kr.) den korsfäste Jesus” i 1 Korintierbrevet 2:2, ”stoltsade med korset” i Galaterbrevet 6:14 och blev förföljd för korsets skull i Galaterbrevet 5:11; 6:12. Men hur kan vi med säkerhet veta hur korset såg ut?

När Herculaneum förstördes av vulkanutbrottet på Vesuvius år 79 e.Kr. visar ett utgrävt hus ett kors (ett latinskt kors som liknar ett gemet t).

I Talpioth, en förort till Jerusalem, hittades benkistor (där ben förvarades) från före år 70 e.Kr. som visade fyra sidor märkta med ett kors som liknade ett plustecken.

Enligt Justinus Martyr (ca 138–165 e.Kr.) jämförde han korset med den grekiska bokstaven Chi (som ett X) i sin Första apologin, kapitel 60.

Korset liknade den grekiska bokstaven tau enligt Tertullianus ”Fem böcker som svar på Marcion”, bok 3, vers 120, s. 153.

Athanasius (323–326 e.Kr.) sade i *Incarnation* 25:3 att det är endast på korset som en människa dör med utsträckta händer.

Dessutom har man i Rom på Palatinen hittat romerska graffititeckningar som förlöjligar de kristna. De föreställer ett kors med utsträckta armar, enligt boken *The Archaeology of the New Testament* (Blaiklock), s. 99.

F: Varför övervägdes Jesus, som ännu inte hade förklarats skyldig, för ”programmet för barmhärtig frigivning” i Matt 27:15–19, Mark 15:6–7, Luk 23:16–18 och Joh 18:39–40?

S: Ingen har påstått att den romerska rättvisan alltid var rättvis. Eftersom Jesu dom uppenbarligen var så gott som avgjord, antar jag att det var logiskt för Pilatus att gå vidare och föreslå benådning för en man som ännu inte hade förklarats skyldig. Ibland kan till och med barmhärtighetshandlingar utnyttjas för orättvisa syften.

F: Varför befann sig Pilatus hustru i Jerusalem enligt Matt 27:19?

S: Hustrur följde ofta med romerska landshövdingar. Innan denna tid nämner Tacitus i Annales 3:34–35 att senaten debatterade ett förslag från Severus Caecina om att förbjuda hustrur att följa med magistrater, men förslaget röstades ned.

F: I Matt 27:34 och Mark 15:23, var det så att andra erbjöd Jesus något att dricka och han vägrade, eller sa Jesus: ”Jag är törstig” och tog emot drycken, som Joh 19:28–29 antyder?

S: Människor som korsfästes blev extremt törstiga, och Jesus var uppenbarligen inget undantag här, eftersom han sa att han var törstig. De erbjöd honom en svamp indränkt i vinäger. Drycken innehöll troligen galla, vilket skulle dämpa smärtan. Jesus tog först emot svampen och smakade på drycken, men vägrade sedan att dricka mer. Jesus ville inte använda ett smärtstillande medel när han led för våra synder.

F: I Matt 27:35–36; Mark 15:24; Luk 23:34b; Joh 10:23–24 vill min fru åka till ett kasino i Louisiana för att fira vårt 10-årsjubileum. (Som kristen känner jag mig obekväm med det, men har gett efter för hennes önskemål.) Vi har kommit överens om att inte spendera mer än 200,00 dollar på spel. Det här är bara andra gången på tio år som vi besöker ett kasino. (Förra gången vi var på ett kasino spenderade vi kanske högst 100,00 dollar, och det var för tre år sedan.) Begår vi en synd enligt Guds ord?
Personligen kan jag inte hitta någonstans i Skriften där spelande tas upp direkt. Och jag håller med om att spelbranschen får människor att bli beroende och är en bransch som Amerika skulle klara sig utan. Ändå tvivlar jag på att jag verkligen begår en synd om jag spelar för en så liten summa pengar och bara har besökt två kasinon på tio år. Jag sa till och med till min fru att vad vi än vinner ska vi skänka till välgörenhet. Jag tar till och med med mig evangelietraktater för att lägga ut på kasinot. Jag tänker att det kan komma något gott ur den här resan. (1 Mos 50:20) =) (Men det får mig inte att känna mig bättre till mods inför resan.)

Men… här är ett motsvarande exempel: Bör alla kristna sluta köpa och dricka vin (vid speciella tillfällen/bröllop) eftersom alkoholindustrin gör att miljoner människor blir beroende av denna dryck?

Men då, vilken sorts förebild ger jag mina barn? Tänk om min son växer upp och tror att det är okej att besöka kasinon, och sedan blir spelberoende? Å andra sidan, min son skulle kunna bli beroende av vin – men är hans beroende mitt fel eftersom jag dricker vin eller öl vid sällsynta tillfällen? (Och jag är inte beroende.)

S: I Bibeln finns det ingen direkt vers som förbjuder troende att spela, och det finns inget som säger att det är okej heller. (Det finns både verser i Gamla testamentet och Nya testamentet som säger att det är okej att dricka vin med måtta.)

Som kristna ska vi naturligtvis inte läsa buden i Bibeln och försöka avvika så långt som möjligt utan att faktiskt bryta mot något bud. Vi ska snarare vilja känna till kärnan i Guds vilja för oss och hålla oss där. Spel är ett område där vi ska lyda Gud utifrån vårt samvete och vår förståelse av vad som behagar honom.

Saker som tyder på att viss spelverksamhet kan vara okej

Andra fritidsaktiviteter är okej: Du sa att du inte är beroende och inte kommer att spendera mer än 200 dollar. Man kan spendera 200 dollar på en nöjespark (som Disneyland) och det är inte nödvändigtvis en synd.

Kristet vittnesbörd. Eftersom du nämnde att du tar med Chick-traktater för folk att läsa, kan du kolla om Chick har en särskilt lämplig traktat om människor som förlorar alla sina pengar på spel.

Gör din fru glad: Om det är detta din fru vill göra, och det inte är förbjudet, bör du göra något som ni båda tycker om tillsammans.

Saker som tyder på att ditt spelande kanske inte behagar Gud

Förebild för barnen: Kommer din son (och eventuella framtida barn) att bli spelberoende, eller kommer de kanske till och med att spela en enda gång och då dumt nog förlora stora summor pengar? För att se om detta är ett problem eller inte, varför inte du och din fru i enrum ”öva” på att förklara ditt spelande för er son, eftersom ni ändå kommer att behöva göra det senare. Se hur det låter i hans öron.

Oundviklig omoral: Kommer det att finnas några oanständiga föreställningar som du kommer att se på den plats där du spelar? Om så är fallet bör du inte spela, eller göra något annat, på den platsen.

Vad du annars kan göra: Om du inte spelar finns det andra turer och sevärdheter (och några mycket utmärkta restauranger) som du kan besöka istället.

Övertygelse: Tror du att din oro beror på att den Helige Ande övertygar dig, eller är det något annat?

Kanske kan du komma på fler ”nackdelar”.

Sträva efter att följa Gud: Be om vad Gud skulle önska för dig i denna situation. Jag har inget direkt bud eller tillstånd att visa dig, men jag ber att du ska fatta det bästa beslutet.

F: I Matt 27:38, Mark 15:32 och Luk 23:39, hånade tjuvarna Jesus, eller ångrade sig den ene tjuven och vände sig till Jesus i Luk 23:40–43?

S: Båda tjuvarna hånade Jesus till en början. Men tjuven till höger om Jesus ändrade sig senare och trodde på Jesus. Jesus sa till honom att han redan samma dag skulle vara med Jesus i paradiset.

F: I Matt 27:44 och Mark 15:31–32 – exakt när hånade rövare Jesus?

S: Skriften anger inte exakt. Både Matteus och Markus nämner tre grupper av människor som hånade Jesus: förbipasserande, präster och rövare. Dessa verser specificerar dock varken i vilken ordning de sa detta – om de nu sa det bara en gång – eller hur många gånger. I allmänhet är det inte vanligt att någon säger bara en elak mening och sedan slutar där.

Idag kan kristna bli hånade för sin tro av brottslingar, helt okända människor och till och med falska religiösa ledare.

F: Undervisade Jesus i Luk 21:7 om de sista tiderna i templet, eller på Olivberget som det framgår av Matt 24:3–44 och Mark 13:3–37?

S: Jesus undervisade om detta på Olivberget, och möjligen medan de var på väg dit. Lukas 21 säger aldrig att Jesus befann sig i templet när han undervisade om detta.

F: I Matt 27:32, Mark 15:21 och Luk 23:26, var det Simon från Kyrene som bar Jesu kors, eller var det Jesus själv, som det framgår av Joh 19:17?

S: Båda. Det var i allmänhet sed att den dömde mannen bar sitt eget kors, som det står i Joh 19:17. Jesus var dock så svag efter piskningarna och misshandeln att han inte kunde bära sitt kors hela vägen. Därför tvingade romarna en förbipasserande, Simon från Kyrene, att bära det resten av vägen.

F: Finns det i Matt 27:32, Mark 15:21 och Luk 23:26 några bevis utanför Bibeln för Simon från Kyrene?

S: Det är mycket troligt att vi har det. En benkista från före år 70 e.Kr. från Kidrondalen i Jerusalem har hittats med inskriptionen ”Alexander (son) till Simon”, ”Alexander från Kyrene”. För mer information, se:

E. L. Sukenik, BASOR 88 (1942): 38. Inskriptionerna publicerades inte förrän 1962: N. Avigad, ”A Depository of Inscribed Ossuaries in the Kidron Valley”, IEJ 12 (1962): 1–12 + pl. 1–4.

Publicerades inte i ett populärt format förrän 2002–03: ”Treasures in the Storeroom: Family Tomb of Simon of Cyrene”, Biblical Archaeology Review, juli–augusti 2003.

P. W. van der Horst, Ancient Jewish Epitaphs: An Introductory Survey of a Millennium of Jewish Funerary Epigraphy (300 f.Kr.–700 e.Kr.) (Kampen: Kok Pharos, 1991). 140–41.
Biblical Archaeology Review, juli–augusti 2003, s. 51. Jfr http://israelpalestineguide.files.wordpress.com/2010/06/alexander-simon-ossuary-a-second-look-from-bar.pdf

F: I Matt 27:48, Mark 15:23, Luk 23:36 och Joh 19:29 – vad var det egentligen som Jesus fick att dricka på korset?

A: I Matteus 27:48 står det ”surt vin / vinäger”, i Markus 15:23 står det ”vin blandat med myrra”, i Lukas 23:36 står det ”vinäger” och i Johannes 19:29 står det ”vinäger”. ”Galla / vinäger” är dock inte en substans utan en beskrivning av något bittert, och myrra var bittert.

F: I Matt 27:37, Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19, vad stod det exakt på skylten ovanför Jesu huvud?

S: Först fem fakta som rör svaret, och sedan två svar.

1. För det första fanns det inte ett enda budskap, utan tre budskap, eftersom det i Joh 19:20 står att skylten var skriven på arameiska, latin och grekiska.

2. Här är vad evangelisterna skriver.

I Matteus 27:37 står det: ”Detta är Jesus, judarnas konung.”

Markus 15:26: ”Judarnas konung.”

Lukas 23:38: ”Detta är judarnas konung.”

Johannes 19:19: ”Jesus från Nasaret, judarnas konung.”

3. Författare i antiken parafraserade ofta sina ord. Det vi har här är korrekt, men inte exakt. Om till exempel en författare skrev: ”Detta är Jesus, judarnas konung” och en annan skrev: ”judarnas konung”, kan båda ha återgivit samma uttalande. Den första författaren återgav helt enkelt mer av uttalandet än den andra.

4. Papias, en lärjunge till aposteln Johannes, skriver att Matteusevangeliet ursprungligen skrevs på hebreernas språk (arameiska?) och sedan översattes till grekiska. De andra författarna skrev på grekiska. Det finns alltså en översättning mellan uttalandena och det som evangelieförfattarna skrev.

5. Oavsett skillnaderna mellan de tre redogörelserna verkar Markus helt enkelt återge det som är gemensamt för dem alla.

Första svaret: De tre budskapen på tre olika språk återges i Matteus, Lukas och Johannes. Markus återger det som är gemensamt mellan dem. Pilatus kunde troligen inte arameiska, så det skrevs på latin och översattes till grekiska och arameiska så att alla kunde läsa det.

Andra svaret: Eftersom evangelisterna återger översatta ord, och vissa saker som ”Detta är” kontra ”Den” ofta slås ihop i en översättning, är vi säkra på budskapet i skyltarna, men vi är inte säkra på de exakta orden. Det är dock budskapet som är viktigt här, inte de exakta orden.

F: Vilka var exakt de sju sakerna som Kristus sade på korset, i ordning?

S: Även om den ordning som anges i evangeliet inte nödvändigtvis är den ordning i vilken de yttrades, är det enklast att anta att de var i kronologisk ordning, vilket är:

1. Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. Lukas 23:34a

2. »Kvinna, här är din son … Här är din mor.« Johannes 19:25–27

3. Sannerligen säger jag dig: I dag skall du vara med mig i paradiset. Lukas 23:43b

4. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Matteus 27:46; Markus 15:34

5. Jag är törstig. Matteus 27:48; Johannes 19:28–29

6. Det är fullbordat. Johannes 19:30

7. Strax innan han dog sade Jesus: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.” Lukas 23:46a

Naturligtvis kunde Jesus ha sagt andra ord också.

F: Dog Jesus verkligen på korset enligt evangelierna, eller satte Gud på ett mirakulöst och omärkligt sätt in någon annan i hans ställe, som den muslimska Koranen hävdar?

S: De olika synsätten hos kristna och muslimer utgör en grundläggande skillnad mellan de två religionerna.

Kristna säger att det verkligen var Jesus, eftersom alla kristna såväl som icke-kristna berättelser säger att det var Jesus. Muslimernas Allah skiljer sig från Bibelns Gud, och Allah har lurat och vilselett hela sitt folk att tro att Allah bytte ut honom mot en annan.

Muslimer hävdar att Allah är densamma som Bibelns Gud. Att Allah skulle ha bytt ut Jesus skulle inte kunna upptäckas av någon, och därför skulle det inte finnas några historiska bevis för bytet.

Båda sidor kan enas om två saker: 1) Det såg åtminstone ut som om Jesus dog på korset. 2) Vid någon tidpunkt lurade islams gud fullständigt och bedrog medvetet Allahs eget folk.

F: I Matt 27:45, Mark 15:33 och Luk 23:44–45, vilka bevis utanför Bibeln finns det för att ”mörker sänkte sig över landet” under Jesu korsfästelse?

S: Det är inte rimligt att förvänta sig att varje kultur skulle ha dokumenterat ett mörker. Man har till exempel beräknat att en solförmörkelse mörknade Egypten den 12 december 504 f.Kr., men det finns inga historiska uppgifter om detta, varken hos de högt civiliserade egyptierna eller hos någon annan. Se http://www.informationblast.com/500s_BC.html för mer information. Detta inträffade under påsken (dvs. vid fullmåne), så det kunde inte ha varit en vanlig solförmörkelse; detta var ett ovanligt mörker. Dessutom varade mörkret från den sjätte till den nionde timmen. Naturliga solförmörkelser varar inte i tre timmar. Den längsta tid en solförmörkelse teoretiskt sett kan pågå är upp till sju minuter enligt https://www.wku.edu/eclipse/duration.php.

Trots detta skrev den icke-kristne samariske historikern Thallus år 52 e.Kr., mindre än 20 år efter korsfästelsen. Han skrev att mörker åtföljde Jesu korsfästelse.

Den samaritanske historikern Thallus, som inte ska förväxlas med den grekiske filosofen Thales, var ganska välkänd.

I Pseudo-Justin Martyrs ”Uppmaning till grekerna” (efter år 165 e.Kr.), kap. 9, s. 277, nämns Thallus, Philo, Josefus och andra.

I ”Theophilus till Autolycus”, kap. 29, s. 120, nämns Thallus, liksom den tidigare kaldeiske historikern Berosus på s. 121.

I ”Octavius” av Minucius Felix, kap. 22, s. 186, nämns historikern Thallus.

I Tertullianus ”Apologi”, kap. 19, s. 33, nämns Thallus och Josefus.

Julius Africanus, fragment 18, s. 136.

Flegon var en karisk grekisk författare som skrev strax efter år 137 e.Kr. Han skrev att under det fjärde året av den 202:a olympiaden [år 33 e.Kr.] inträffade ”den största solförmörkelsen” och att ”det blev natt vid den sjätte timmen på dagen [kl. 12.00] så att till och med stjärnor syntes på himlen. Det inträffade en stor jordbävning i Bithynien, och många saker välte i Nicea.” (The Case for Christ, s. 111.) Origenes (225–254 e.Kr.) nämner också att Flegon skrev om mörkret i den 13:e eller 14:e boken av författaren Flegon. Origenes, *Mot Celsus*, bok 2, kap. 14, s. 437; bok 2, kap. 33, s. 445; bok 2, kap. 59, s. 455.

I Tatianus *Diatessaron* (ca 172 e.Kr.), avsnitt 51, s. 123, står det att det var mörkt när Jesus korsfästes från den sjätte till den nionde timmen. I Tatianus *Diatessaron*, avsnitt 52, s. 123, står det att det inträffade en jordbävning när Jesus dog.

Melito av Sardis (170–177 e.Kr.) säger att jorden skakade, solen försvann och dagen förändrades, eftersom de inte kunde uthärda att se sin Herre hänga på ett träd. Ur ”Diskursen om själen och kroppen”, kap. 2, Ante-Nicene Fathers, vol. 8, s. 756

Irenaeus skriver i ”Mot kätterierna” (182–188 e.Kr.), bok 4, kap. 34, s. 512: ”Och de händelser som var förknippade med Herrens lidande, och som hade förutsagts, förverkligades i inget annat fall. För vid ingen människas död bland de forna hände det sig att solen gick ner mitt på dagen, inte heller revs templets förlåt, inte heller skakade jorden, inte heller sprack klipporna, inte heller uppstod de döda, och ingen av dessa män [från forna tider] uppväcktes på den tredje dagen eller togs upp till himlen… Därför talade profeterna inte om någon annan än Herren, i vilken alla dessa ovannämnda tecken sammanföll.”

Tertullianus (ca 200 e.Kr.) nämner i *Om fastan*, kap. 10, vol. 4, s. 109, också mörkret som åtföljde Jesu korsfästelse. Han nämner det även i *Ett svar till judarna*, kap. 12, s. 170.

Hippolytus var biskop i Portus (222–235/6 e.Kr.). Han nämner att för Jesu skull ”förmörkas solen, dagen saknar ljus, klipporna splittras, förlåten slits itu, jordens grundvalar skakas, gravarna öppnas och de döda uppväcks.” I ”Mot Noetus’ kätteri”, kap. 17, s. 230

I den ebionitiska skriften *Clemens erkännanden* (ca 211–250 e.Kr.), bok 1, kap. 42, s. 88, står det att Jesus led för vår skull, att solen förmörkades och att bergen splittrades när han gick till korset. Han uppstod igen.

Origenes (verkade 225–254 e.Kr.) nämner mörkret över landet och att gravarna sprack upp i ”Mot Celsus”, bok 2, kapitel 33, s. 445.

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.): ”Guds Ord förs tyst till slakt. Och när stjärnorna förvirras vid Herrens kors, elementen rubbas, jorden skälver, natten förmörkar dagen, solen, …” *Cyprianus av Kartagos avhandlingar*, avhandling 9, kap. 7, s. 486

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) nämner jordbävningen i Matteusevangeliet. Brev till biskopen Basilides, kanon 1, s. 94.

Arnobius (297–303 e.Kr.) nämner i ”Mot hedningarna”, bok 1, kap. 53, s. 428, mörkret under Jesu död.

Athanasius (318 e.Kr.) (underförstått) säger att solen förmörkades och jorden skakades när Frälsaren dog. *Ordet blivit människa*, kap. 49.4, s. 63

Lactantius (260–325 e.Kr.) beskriver en jordbävning samma timme som Jesus dog, och att solen plötsligt drog tillbaka sitt ljus och det blev mörkt från den sjätte till den nionde timmen. *De Divina Institutio*, bok 4, kap. 19, s. 122.

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) nämner hur gravarna sprängdes upp, jorden skakade och ljusen förskräcktes och solen och månen försvann, stjärnorna drog tillbaka sitt sken när Jesus led på korset. Epistles on the Arian Heresy, brev 5.6, s. 301

Efter Nicea (325 e.Kr.)

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.) (utdrag): ”Skapelsen befrias genom detta syndoffers förmedling; till och med klipporna förlorar sin fasthet och styrka.” *Om treenigheten*, bok 3, kap. 11, s. 65

Athanasius (ca 371 e.Kr.) säger: ”Solen drog tillbaka sina strålar och jorden darrade och klipporna sprack, …” Personligt brev 61 (Till Maximus), kap. 2, s. 578

Athanasius (356–360 e.Kr.) nämner att förlåten revs itu, solen gömde sig, klipporna sprack sönder och de döda i gravarna stod upp. Fyra tal mot arianerna, tal 3, kap. 29, s. 424

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.) säger att det blev mörkt och att det inträffade en jordbävning när Jesus dog. Födelseshymner, hymn 3, s. 273.

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) nämnde att solen rörde sig baklänges på Hiskias tid och att solen förmörkades för Kristi skull. (Första kateketiska föreläsningen 2, Nicene & Post-Nicene Fathers, s. 12)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) säger att solen förmörkades under korsfästelsen. Första kateketiska föreläsningen 4, kap. 10, Nicene & Post-Nicene Fathers, s. 21, och att klipporna sprack. Föreläsning 4, kap. 11, s. 22

Gregorius av Nazianzus (330–391) säger i sin diskussion om Jesu korsfästelse: ”Han höljde den synliga världen i mörker” och ”… ty himlens mystiska portar är öppnade; klipporna har spruckit, de döda uppstår. Han dör, men han ger liv, och genom sin död förgör han döden.” Om Sonen – Tredje teologiska talet, kap. 20, s. 309

Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) säger att solen och månen faktiskt förmörkades på Kristi tid. Han nämner också ”Herrens Kristi frälsande blod”. Kommentar till Joel, kap. 2, s. 119

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner det mörker som inträffade när Jesus korsfästes. Guds stad, bok 3, kap. 15, s. 51.

F: Är omnämnandet i evangelierna av mörkret, jordbävningen och den sönderrivna förlåten när Kristus korsfästes endast bildligt och inträffade inte i verkligheten, eftersom de inte finns nedtecknade någon annanstans, såsom det anges i *Some Answered Questions*, s. 37–38?

S: Nej. Se föregående fråga för bevisen för mörkret, och frågan om Matt 27:51 för bevisen för jordbävningen.

F: I Luk 23:45–46 hävdar skeptikern Bart Ehrman att förlåten i templet revs sönder medan Jesus fortfarande levde, men att den i Markusevangeliet revs sönder först efter hans död. (Jesus, Interrupted, s. 68) Därefter frågar han om den sönderslitna förlåten symboliserar att Gud förkastade det judiska gudsdyrkningssystemet, eller om den symboliserar att Jesus sonade våra synder. (även i Jesus, Interrupted, s. 52)

S: Det finns två punkter att beakta i svaret. 1) Naturligtvis kan den sönderrivna förlåten symbolisera mer än en sak, särskilt när de två sakerna är nära förknippade med varandra. Den symboliserar dock inte egentligen att Gud förkastade det judiska gudsdyrkningssystemet, utan snarare att det judiska gudsdyrkningssystemet nu var över, eftersom Jesus hade sonat synderna. (Tempelbyggnaden skulle faktiskt förstöras inom 40 år.)

2) Lukas anger inte exakt när förlåten revs itu. I Lukas 23:44–46 står det att det blev mörkt från den sjätte till den nionde timmen, att tempelförlåten revs itu och att Jesus ropade innan han dog. Ordningen anges inte.

F: I Lukas säger skeptikern Bart Ehrman i boken *Jesus, Interrupted*, s. 46–47: ”Jesu död är viktig för både Markus och Lukas.” Men för Markus är hans död en försoning; för Lukas är den anledningen till att människor insåg att de är syndiga och behöver vända sig till Gud för att få förlåtelse. Anledningen till Jesu död är alltså ganska olika, beroende på vilken författare man läser.” (även i *Jesus, Interrupted*, s. 94)

Svar: Ehrman försöker hitta en skillnad i tro mellan Markus och Lukas när det inte finns någon. Till och med Ehrman skulle erkänna att Lukas och Apostlagärningarna är skrivna av samma författare. Ett av de tydligaste uttalandena om försoningen som Lukas gör finns troligen i Apostlagärningarna 5:30–31: ”Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hade dödat genom att hänga honom på ett träd. Gud upphöjde honom till sin högra sida som Furste och Frälsare, för att skänka Israel omvändelse och syndernas förlåtelse.” (Understrykningen har lagts till för att visa var Ehrman har fel.)

F: I Matt 27:54 och Mark 15:39, sade centurionen ”detta var Guds Son” eller ”detta var en rättfärdig man”, som det står i Luk 23:47?

S: Båda. Centurionen var inte begränsad till att yttra endast en mening. Evangelierna citerade ofta inte ordagrant, och de inkluderade inte varje ord, så centurionen sa sannolikt ytterligare saker också.

De flesta skulle nog hålla med om att centurionen under hela tiden – från det att Jesus dog till dess att man ville försäkra sig om att han var död och sedan tog ner hans kropp från korset – hade gott om tid att säga mer än en mening. Det vore ganska märkligt om centurionen hade varit helt tyst förutom den enda meningen.

F: Vad är en harmonisering av evangelierna efter uppståndelsen?

S: Först och främst bör jag erkänna att jag här bara har ”uppfunnit hjulet på nytt”. Redan långt tillbaka i tiden, mellan år 246 och 265 e.Kr., visade Dionysius, biskop i Alexandria, att evangelisterna inte ”var oeniga eller motsade varandra” och gav en bra och ganska fullständig harmonisering av evangelierna efter uppståndelsen i sitt Brev 5 – till biskop Basilides, kanon 1, Ante-Nicene Fathers vol. 6, s. 94–95. Hur som helst, här är en sammanställning av dessa 29 händelser, och den stämmer överens med hans.

Siffror avser händelser som måste inträffa i en viss ordning, medan bokstäver som a, b, c avser händelser som kan inträffa i valfri ordning. De fetmarkerade orden anger tid, ordning och plats. De understrukna verserna visar var det finns avsnitt som inte är i kronologisk ordning.

Efter att Jesus uppstått från de döda: Mt 28, Mk 16, Lk 24, Joh 20–21

R1a. När sabbaten var över begav sig Maria Magdalena, den andra Maria [Jakobs mor], Salome och kvinnorna till graven. Mt 28:1b; Mk 16:1–3; Lk 24:1; Joh 20:1

R2a. Det inträffade en jordbävning när ängeln kastade bort stenen. Vakterna blev som döda. Matt 28:2–4

R2b. Ängeln kastade bort stenen. Mk 16:4; Luk 24:2

R1b. Ingen kropp hittades, och två ”män” talade till kvinnorna. Luk 24:3–8; Joh 20:2

R3. På morgonen då Jesus uppstod uppenbarade sig en ängel för kvinnorna och sade åt dem att beordra lärjungarna att bege sig till Galiléen. Matt 28:5–7; Mark 16:5–8

R4a. Medan kvinnorna skyndade tillbaka uppenbarade sig även Jesus för dem och sade åt dem att säga till lärjungarna att de skulle bege sig till Galiléen. Matt 28:8–10

R4b1. När kvinnorna återvände från graven trodde lärjungarna inte på dem. Luk 24:9–11

R4b2. Petrus och Johannes springer till graven; Johannes kommer dit först. Luk 24:12; Joh 20:3–9

R4b3. Därefter återvänder lärjungarna till sina hem [i Jerusalem]. Joh 20:10

R4c. Vakterna berättar för prästerna; prästerna mutar sedan vakterna. Matt 28:11–15

R4d. Medan Maria grät uppenbarade sig två män, och sedan Jesus, för Maria Magdalena. Mk 16:9–11; Joh 20:11–18

R5. Samma dag på vägen till Emmaus uppenbarar sig Jesus för två lärjungar (inte bland de elva lärjungarna). Han stannar hos dem till kvällen. Mk 16:12; Luk 24:13–29

R6. Omedelbart skyndade de två lärjungarna tillbaka till Jerusalem (7 miles, 11 kilometer bort) och berättade för de elva lärjungarna. Mk 16:13; Luk 24:33–35

R7. I Jerusalem, på kvällen samma dag som Jesus uppstod, medan de två talar med lärjungarna, visar sig Jesus för första gången för tio lärjungar. Joh 20:19–23

R8. Andra lärjungar berättar för Tomas att de har sett Jesus. Joh 20:25

R9. Åtta dagar senare visar sig Jesus för andra gången för de elva lärjungarna, inklusive Tomas. Mk 16:14; Joh 20:19,26–31

R10. Jesus visar sig för dem (för tredje gången) vid Tiberiasjön [Galiléen]. De fångade 153 fiskar. Matt 28:19–20; Joh 21:1–14

R11a. Tre gånger frågar Jesus Petrus om Petrus älskar honom. Joh 21:15–23

R11b1. Jesus uppenbarar sig för mer än 500 lärjungar. 1 Kor 15:6

R11b2. Jesus uppenbarar sig för sin bror Jakob. 1 Kor 15:7

R12. I Galiléen uppenbarar sig Jesus för lärjungarna och ger dem det stora uppdraget. Matt 28:16–20; Mark 16:15–18

R13. De återvänder till Jerusalem och stannar antingen där eller i Betania, en förort.

R14. Medan de äter befaller Jesus dem att stanna kvar i Jerusalem tills de fått kraft från höjden (Luk 24:49; Apg 1:4). De lyder denna befallning. Luk 24:52

R15. Jesus leder dem till Betania, en förort till Jerusalem på sluttningen av Olivberget. Luk 24:50

R16. Fyrtio dagar efter uppståndelsen (Apg 1:3) stiger Jesus upp till himlen i molnen vid Betania, på sluttningen av Olivberget. Mk 16:19; Luk 24:50–51; Apg 1:9–11

R17a1. När apostlarna återvänder till Jerusalem stannar de kvar i templet. Luk 24:52–53

R17b. De elva apostlarna väljer Matthias att ersätta Judas. Apg 1:15–26

R18. I Jerusalem på pingstdagen (50 dagar efter påsken) fylls apostlarna av den Helige Ande. Apg 2

R19. Därefter reser apostlarna fritt. Mk 16:20

F: I Matt 28:1, Mark 16:2 och Luk 24:1, var Maria vid graven strax efter soluppgången, eller begav hon sig till graven medan det fortfarande var mörkt, som det står i Joh 20:1?

S: Båda påståendena är sanna. I Joh 20:1 står det att de gick till graven medan det fortfarande var mörkt, men Mk 16:2 visar att de anlände till graven när solen hade gått upp. Om de hade stannat kvar i Betania, och graven låg strax utanför Jerusalem, skulle det ha tagit en stund att ta sig från Jerusalems förort till själva staden.

F: Varför gick kvinnorna till graven i Matt 28:1; Mark 16:1–2, Luk 24:1 och Joh 20:1, eftersom det fanns ett romerskt sigill över den enligt Matt 27:62–66?

S: Det finns två möjliga svar, men det andra är mer troligt.

Kvinnorna trodde att de skulle få tillstånd: Det var inte vanligt att sätta ett sigill och placera en vaktstyrka av romerska soldater vid en grav. Översteprästerna och fariséerna bad Pilatus särskilt om detta ”för att graven skulle hållas säker till den tredje dagen” i Matteus 27:64. Myndigheterna ville inte förbjuda begravningssedvänjor, utan bara se till att ingen stal kroppen, så man kunde förvänta sig att kvinnorna skulle få lov att göra detta.

Kvinnorna kände inte till sigillet och vakten: Att bevaka en brottslingars grav och sätta ett romerskt sigill samt placera en vaktstyrka av romerska soldater runt den var högst ovanligt. I Lukas 23:55–56 står det att kvinnorna följde Josef för att se var Jesu kropp lades, och sedan gick de hem för att förbereda kryddor och salvor. Med andra ord stannade de inte kvar för att bevaka graven. Begäran om sigillet och vakterna kom först nästa dag enligt Matteus 27:62. Så kvinnorna var troligen inte medvetna om något sigill eller några vakter.

F: Varför gick kvinnorna till graven för att svepa in kroppen i Matt 28:1; Mark 16:1–2, Luk 24:1 och Joh 20:1, när Josef från Arimatea och Nikodemus redan hade svept in kroppen i Joh 19:39?

S: Jesus dog omkring kl. 15.00, och det skulle ha gått en viss tid mellan att Josef från Arimatea bad om kroppen, att Pilatus kontrollerade att Jesus verkligen var död, och att de tog ner kroppen och sedan bar den till graven. De skulle inte ha haft tillräckligt med tid före mörkrets inbrott för en ordentlig begravning (tänk på egyptiska mumier) före mörkrets inbrott. Så Josef och Nikodemus i Johannes 19:38–39 utförde den första delen, inklusive att lägga till vissa kryddor för att förhindra att kroppen började ruttna under några dagar, och sedan skulle de återvända och svepa in honom ordentligt, det vill säga svepa tygremsor runt hans armar, ben, överkropp och huvud i dagsljuset på söndagen. Det kan verka som en ganska gruvlig uppgift, men det var en vanlig sed vid den tiden.

Dessutom, även om vi inte vet så mycket om judiska begravningssedvänjor från den tiden, så skedde enligt egyptiska begravningssedvänjor en del av förberedelserna av kroppen ändå inte förrän några dagar senare.

F: I Mk 16:1–8, Mt 28:1–8, Lk 24:1–11 och Joh 20:1–12 – vilken betydelse har det att kvinnorna ser den tomma graven?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

a) Även om judarna inte balsamerade sina döda, använde de ändå kryddor när de begravde dem. Detta var INTE alls ett vittnesbörd om att kvinnorna trodde att Jesus skulle uppstå från de döda. Snarare handlade det om att kvinnorna med liv och lust kom för att fullgöra sin plikt med en blandning av kärlek och besvikelse. Skulle du fortfarande tjäna Gud troget om du mötte besvikelse?

b) I den grekiska och latinska kulturen ansågs kvinnor vara mindre värda än män. Om någon hade velat ändra berättelsen för att göra den mer tilltalande för läsarna, kunde de helt enkelt ha utelämnat denna del, eller annars sagt att männen såg graven först istället för kvinnorna. Detta tyder på att de helt enkelt redogjorde för vad som hände.

c) På samma sätt ansågs kvinnor i den judiska kulturen visserligen vara viktiga, men deras vittnesbörd ansågs värdelöst enligt den judiska Mishnah Rosh Ha-Shanah 1.8.

d) Gud kunde ha gett äran att vara den första att se den uppståndne Jesus till vem som helst, men han valde att ge den till kvinnorna. Kanske är detta ett tecken för alla kulturer, inklusive vår egen, på att vi i allmänhet bör hedra, tro på och lita på kvinnor lika mycket som på män.

F: I Mk 15:47, såg Maria Magdalena och Maria, Joses mor, var Jesus lades, eller var det de kvinnor som hade följt med Jesus från Galiléen, som det står i Luk 23:55?

S: Båda. Å ena sidan kan ”kvinnor från Galiléen” syfta på kvinnor som reste med Jesus från Galiléen, inte nödvändigtvis födda i Galiléen. Å andra sidan var Magdala en stad i Galiléen, vid den västra stranden av Galiléiska sjön.

F: I Matt 28:1, var graven stängd, eller var stenen bortrullad, som det står i Luk 24:2?

S: I Luk 24:2 står det att stenen redan hade rullats bort när de kom dit. Matteus 28:2 nämner också att stenen hade rullats bort, som en förklaring till Matteus 28:1. Ingenting tyder på att kvinnorna var närvarande när stenen rullades bort.

F: I Markus 16:4 frågar skeptikern Bart Ehrman om stenen redan hade rullats bort, eller om den rullades bort av en ängel [påstås] när kvinnorna var där (Matt 28:2)?

S: I båda evangelierna hade stenen rullats bort innan ängeln talade med kvinnorna. Matteus 28:2 säger inte att kvinnorna var närvarande när stenen rullades bort.

F: Vad hände när Jesus uppstod, enligt Matt 28:1–8, Mark 16:1–8, Luk 24:1–10 och Joh 20:1–8?

S: Jesus levde återigen i sin fysiska kropp. Hans verkliga, ärrade, fysiska kropp kunde fortfarande beröras (Joh 20:27; Matt 28:9; Luk 24:39) och äta (Luk 24:41–43). Jesus sade i Luk 24:39 att hans kropp efter uppståndelsen bestod av kött och ben, och jag tror att du håller med om att Jesus borde veta bättre än någon annan! Men Jesu kropp var en förhärligad fysisk kropp som kunde gå igenom väggar (Joh 20:19–20) och försvinna (Luk 24:31).

Tertullianus (198–220/240 e.Kr.) Kristus dog för våra synder och uppstod i sitt kött. Det är själva grunden för evangeliet, vår frälsning. Fem böcker mot Marcion, bok 3, kap. 8, s. 328

Novatian (250/254–256/7 e.Kr.) Att han [Jesus] uppstod igen i samma kroppsliga substans som han dog i, bevisas av såren på just den kroppen, och därmed visar han lagarna för vår uppståndelse i sitt kött, genom att han vid sin uppståndelse återställde samma kropp som han hade fått från oss.” Avhandling om treenigheten, kap. 10, s. 620.

Adamantius (ca 300 e.Kr.) diskuterar vad som skulle hända om Jesus endast led till synes. ”Om han led till synes och inte i verkligheten, så dömde Herodes endast till synes; till synes tvättade Pilatus sina händer av honom, och till synes förrådde Judas honom. Kaifas överlämnade honom likaså till synes; judarna grep honom till synes, och apostlarna… Till och med hans blod utgjöts endast till synes; evangelisterna predikade evangeliet endast till synes; Kristus kom från himlen endast till synes, och han steg upp till himlen endast till synes. Mänsklighetens frälsning var också endast till synes, och inte i sanning. Varför säger då Kristus: ’Jag är sanningen?’” Dialog om den sanna tron, femte delen, kap. 851a, s. 149

F: I Joh 20:1, kom Maria Magdalena ensam till graven, eller kom Maria Magdalena och den andra Maria (Matt 28:1), eller kom Magdalena, Maria, Jakobs mor, och Salome enligt Markus 16:1, eller kom Magdalena, Johanna, Maria, Jakobs mor, och andra kvinnor enligt Lukas 24:10?

S: Maria Magdalena, Johanna, Maria, Jakobs mor, och de andra kvinnorna kom alla. Johannes 20:1 säger INTE att Maria kom ensam. Om ett antal kvinnor kom är det fortfarande korrekt, om än inte lika precist, att nämna en, två eller tre av dem. Om vissa kom tidigare och andra strax därefter är det fortfarande korrekt att en berättelse säger att vissa kom, och att en annan berättelse nämner hela gruppen.

F: I Matt 28:2–5 och Mark 16:5, fanns det bara en ängel, eller fanns det två änglar som i Luk 24:4 och Joh 20:12?

S: Om det fanns två eller fler änglar, är det också korrekt att det fanns en ängel. Detta är ett av många exempel där evangeliernas berättelser är korrekta, men inte exakta.

F: I Matt 28:8, berättade kvinnorna för lärjungarna, eller berättade de inte för någon, som det står i Mark 16:8? (Jesus, Interrupted, s. 48)

A: Mark menade uppenbarligen inte att kvinnorna inte berättade för någon under resten av sina liv. De berättade visserligen inte för någon de mötte när de flydde från graven. Om man läser hela Matteus 28:8–10 ser man att kvinnorna sprang iväg utan att ha berättat för någon ännu, och sedan mötte Jesus dem. Jesus sa åt dem att berätta för mina bröder (dvs. lärjungarna). Om man vill vara petig så står det strängt taget inte i Matteus 28 att kvinnorna lydde och berättade för någon. Men lärjungarnas handlingar tyder starkt på att kvinnorna berättade för lärjungarna.

F: I Matt 28:9, kände Maria Magdalena igen Jesus när han först visade sig för henne, eller gjorde hon inte det, som det står i Johannes 20:14?

S: Matteus 28:9 säger inte hur snabbt Maria kände igen Jesus; det står bara att de tillfälligt kände igen honom. I Johannes 20:14 visste Maria inte först att det var Jesus. Men Johannes 20:15–17 visar också att hon sedan faktiskt kände igen Jesus.

F: Är det de som tror utan att se som är välsignade i Joh 20:29, eller är det de som ser som är välsignade i Luk 10:23?

S: Jesus säger två olika saker i olika sammanhang, och båda är välsignade, men på olika sätt.

I Johannes 20:29 sa Jesus INTE att de som personligen såg en uppenbarelse efter uppståndelsen inte var välsignade. Istället sa Jesus till den tvivlande Tomas: ”Eftersom du har sett mig [nu], har du trott; välsignade är de som inte har sett och ändå har trott.” (BSB) Tomas gjorde Jesu uppenbarelse efter uppståndelsen till grunden för sin tro. Jesus menade att de är mer välsignade (högt prisade) som, trots att de har mirakel som stöd för sin tro, inte gör mirakel till grunden för sin tro, såsom Tomas gjorde.

I Lukas 10:23 säger Jesus till lärjungarna (inklusive Tomas) att de var välsignade (visade sig vara högt gynnade) för att de med egna ögon fick se det de såg.

Vad är grunden för din tro på Kristus? Om det bara är mirakel, vad händer då om Satan utför ett falskt mirakel? Om det bara är apologetik, vad händer då om du möter en icke-kristen som är en bättre debattör? Om det bara handlar om att ha ett svar på varje invändning mot Bibeln, vad händer då om någon kommer med en ny invändning mot Bibeln som du inte har något svar på? Grunden för vår tro bör vara vår relation till Kristus; dessa andra saker är alla bra för att stödja vår tro, men de bör inte vara grunden för vår tro.

F: Delade judarna i Luk 24:44 upp Bibeln i tre delar, eller bara i två delar som det framgår av Matt 5:17?

S: Judarna hänvisade till den på båda sätten, precis som Jesus gjorde.

Lagen och profeterna: Judarna kallade Gamla testamentet för Lagen och profeterna enligt Matteus 5:17–18; Lukas 24:27 (Mose och profeterna); Sakarja 7:12 (Lagen eller de tidigare profeterna); 2 Makkabéerboken 15:9; Qumran-handboken om disciplin 9.11.

Tredelad indelning (Lagen, Profeterna, Skrifterna) Prologen till Ecclesiasticus (ca 132 f.Kr.), Filon av Alexandria (ca 40 e.Kr.) ”…där de studerade Guds lagar och de heliga profeternas uttalanden, liksom hymner, psalmer och alla slags andra saker…” ”Det kontemplativa livet” 25, s. 700, Josefus (37–100 e.Kr.) ”Mot Apion” 1.8, och den babyloniska Talmud (400-talet e.Kr.). Prologen till Sirach nämner ”lagen, profeterna och de andra böckerna av fäderna”. Sirach 39:1 säger: ”lagen, visdomen, profetian”. Det halachiska brevet från Qumran nämner ”Mose bok, profeterna, David och generationens historia” (4QMMT).

Jesus var uppenbarligen inte alltför bekymrad över den exakta indelningen, så länge läsarna förstod vad han menade, då han hänvisade till lagen, profeterna och psalmerna i Lukas 24:44.

F: Skulle lärjungarna enligt Luk 24:49 stanna i Jerusalem, eller begav de sig till Galiléen enligt Matt 28:10,16?

S: Först blev de tillsagda att bege sig till Galiléen, vilket de gjorde efter en fördröjning på åtta dagar. Därefter återvände de till Jerusalem, och Jesus sade åt dem att stanna där tills de mottog kraften från höjden. Här är händelseförloppet för de 40 dagarna som Jesus tillbringade på jorden, efter sin uppståndelse och före sin himmelsfärd.

R2. ”Gå till Galiléen”, sa en ängel till dem på morgonen då Jesus uppstod (Markus 16:7). Jesus visade sig också för kvinnorna och sa åt dem att beordra lärjungarna att gå till Galiléen (Matteus 28:9–10).

R7. I Jerusalem, på kvällen samma dag som Jesus uppstod, medan de två talade med de elva, uppenbarade sig Jesus för tio lärjungar (Johannes 20:19–23).

R9. Åtta dagar senare visade sig Jesus återigen för alla lärjungarna, inklusive Tomas (Johannes 20:19, 24–29).

R10. De begav sig till Galiléen, vid Tiberiasjön [Galiléen] (Matteus 28:19–20; Johannes 21:1–24).

R14. De återvände till Jerusalem och stannade antingen där eller i Betania, en förort. (underförstått)

R15. Medan de åt beordrade Jesus dem att stanna kvar i Jerusalem tills de fick kraft från höjden (Lukas 24:49; Apostlagärningarna 1:4). De lydde denna befallning (Lukas 24:52).

R16. Jesus förde dem till Betania, en förort till Jerusalem på sluttningen av Olivberget (Lukas 24:50).

R17. Fyrtio dagar efter uppståndelsen (Apg 1:3) steg Jesus upp till himlen i molnen (Mark 16:19; Luk 24:50–51; Apg 1:9–11).

R19. De fylldes av den Helige Andens kraft på pingstdagen, som inföll 50 dagar efter påsken (Apostlagärningarna 2).

R20. Därefter rörde de sig fritt mellan Jerusalem och andra städer.

Se frågan om händelseförloppet efter uppståndelsen för en fullständig beskrivning av händelseförloppet.

F: Är ”Testimonium Flavianum” av Josefus i ”Antiquities of the Jews” 18:63–64 historiskt tillförlitligt?

S: Först vad det står på grekiska, och sedan en diskussion. Det står: ”Vid denna tid levde Jesus, en vis man, om man nu verkligen bör kalla honom en människa. Ty han var en som utförde förvånande gärningar och var en lärare för sådana människor som gärna tar emot sanningen. Han vann över många judar och många greker. Han var Kristus. När Pilatus, efter att ha hört honom anklagas av de mest ansedda männen bland oss, hade dömt honom till korsfästelse, gav de som från början hade kommit att älska honom inte upp sin tillgivenhet för honom. På den tredje dagen uppenbarade han sig för dem återuppväckt till liv, ty Guds profeter hade profeterat om detta och otaliga andra underbara saker om honom. Och den skara av kristna, som fått sitt namn efter honom, har än i dag inte försvunnit.”

Michael J. Wilkins och J.P. Moreland skriver i *Jesus Under Fire: Modern Scholarship Reinvents the Historical Jesus*, s. 212–213: ”Den vetenskapliga uppfattningen om detta avsnitt kan delas in i tre läger: (1) de som försvarar avsnittets väsentliga äkthet; (2) de som avvisar hela avsnittet; (3) de som anser att avsnittet har en äkta kärna men också innehåller kristna tillägg. Den senaste forskningen har lutat åt den sista åsikten.” Den arabiska versionen, av Agapius, den melkitiske biskopen av Hierapolis i Syrien från 900-talet, säger ”gott uppförande” istället för ”underverk”, efter tre dagar står ordet ”rapport”, och ”kanske” är infogat före ”han var Messias”. Eusebius av Caesarea (verksam omkring 325 e.Kr.) citerar detta avsnitt, men Origenes (225–254 e.Kr.) påpekar att Josefus talade om Jakob, men INTE om Kristus, i Origenes’ verk *Mot Celsus*, bok 1, kap. 47, s. 416; bok 2, kap. 13, s. 437.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till evangelierna som just evangelierna?

S: Här är listan.

Till Diognetus (ca 130–200 e.Kr.) kap. 11, s. 29: ”…evangeliernas tro är fastställd, och apostlarnas tradition är bevarad…”

Justin Martyr (151–155 e.Kr.) ”Ty apostlarna har i de memoarer som de själva författat, och som kallas evangelierna, på detta sätt förmedlat till oss det som ålagts dem;” Justins första försvarstal, kap. 66, s. 185

Teofilus till Autolykos (168–181/188 e.Kr.), bok 3, kap. 12, s. 114, säger: ”finns både hos profeterna och i evangelierna, eftersom de alla talade inspirerade av en och samma Guds Ande.”

Hegesippus (ca 170 e.Kr.) nämner evangeliernas Skrift i ”Fem böcker med kommentarer till kyrkans gärningar”, kap. 3, vol. 8, s. 764.

Claudius Apollinaris (160–180 e.Kr.) nämner Matteus, evangelierna och lagen. Ante-Nicene Fathers, vol. 8, kap. 772

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.): ”Det är inte möjligt att evangelierna kan vara fler eller färre till antalet än de är. … Kyrkans ’pelare och grund’ är evangeliet och livets ande; det är lämpligt att hon har fyra pelare, som andas ut odödlighet åt alla håll.” Irenaeus, Mot kätterierna, bok 3, kap. 11.8

Irenaeus nämner ”att granska evangelierna” i Irenaeus, Mot kätterierna, bok 2, kap. 22.3, s. 390.

Muratoriska kanon (ca 190–217 e.Kr.). Den tredje boken bland evangelierna är Lukas. Muratoriska kanon 1. (Därmed räknas de namnlösa Matteus och Markus som två.)

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) nämner profetiorna, evangelierna och de apostoliska orden i *Vem är den rike som skall bli frälst*, kap. 42, s. 604

Tertullianus (198–220 e.Kr.) säger att Marcion ”anstränger sig mycket för att förstöra ryktet hos de evangelier som publiceras som äkta och under apostlarnas namn, i syfte att, sannerligen, säkra för sitt eget evangelium den trovärdighet som han tar ifrån dem.” Tertullianus ”Fem böcker mot Marcion”, bok 4, kap. 3, s. 348. Se även bok 5, kap. 2, s. 432 och ”Om köttets uppståndelse”, kap. 33, s. 568

Tertullianus (ca 213 e.Kr.) ”Eller kanske anklagade han trots allt bara evangelierna för lögn och sade i själva verket: ’Bort med Matteus; bort med Lukas!’” Mot Praxeas, kap. 1, s. 597

Hippolytus (225–235/6 e.Kr.) nämner evangelierna i *Mot alla kätterier*, bok 6, kap. 24, s. 85.

Origenes (225–254 e.Kr.) ägnar två hela kapitel åt varför just evangelierna och inga andra böcker kallas just så i ”Kommentar till Johannes”, bok 1, kap. 7–8, s. 300–301

Origenes (225–254 e.Kr.) talade om Nya testamentet och sade att det endast fanns fyra evangelier. Origenes ”Kommentar till Johannesevangeliet” (225–231 e.Kr.), bok 1, kap. 1, s. 299.

Novatian (250–257 e.Kr.): ”Ty såväl de gamla profetiorna som evangelierna vittnar om att han är Abrahams son och Davids son.” Avhandling om treenigheten, kap. 9, s. 618

Avhandling om omdop, kap. 17, s. 677 (250–258 e.Kr.) ”Ty vad gäller detta äktenskapsbrytande, ja, mordiska dop, om det finns någon annan författare, så är det säkerligen en bok som utarbetats av just dessa kättare till stöd för just detta villfarelse, vilken bär titeln Paulus predikan; i vilken bok, i strid med hela Skriften, skall du finna både Kristus bekänna sin egen synd – fastän Han ensam inte begick någon synd alls – och nästan tvingas av sin moder Maria mot sin vilja att ta emot Johannes dop. Dessutom att när han döptes sågs eld över vattnet, vilket inte står skrivet i något av evangelierna.”

Cyprianus av Kartago (246–258 e.Kr.) nämner evangelierna i Brev 72, kap. 17, s. 383

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) nämner de fyra ”evangelisterna” vid namn. Brev till biskop Basilides, kanon 1, s. 94

Adamantius (ca 300 e.Kr.) nämner fyra som predikade evangeliet, men de predikade samma sak, så de fyra evangelierna är ett enda evangelium. ”Dialog om den sanna tron”, första delen, kap. 6, s. 43.

Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.) säger att världen består av fyra element, precis som det finns fyra evangelier, fyra generationer från Adam till Noa, från Abraham till Mose, fyra floder i paradiset, fyra soldater vid korsfästelsen, fyra levande varelser och fyra årstider. Om världens skapelse, s. 341

Methodius (280–312 e.Kr.): ”Av samma skäl har också fyra evangelier givits, eftersom Gud fyra gånger har gett evangeliet till mänskligheten”, ”De tio jungfrurnas festmåltid”, diskurs 10, kap. 2, s. 348

Athanasius (318 e.Kr.) citerar Lukas 19:10: ”som Han [Jesus] själv säger i evangelierna: ’Jag har kommit för att söka och frälsa det förlorade.’ Ordets inkarnation, kap. 14, s. 43

Athanasius (318 e.Kr.) citerar Lukas 19:10: ”Han [Jesus] säger själv i evangelierna: ’Jag har kommit för att söka och frälsa det förlorade.’” *Ordet som blivit kött*, kap. 14, s. 43

Alexander av Alexandria (313–326 e.Kr.) nämner Gud som gav oss lagen, profeterna och evangelierna. Brev om den arianska kätterin, brev 1, kap. 12, s. 295

Efter Nicea

Eusebius *Kyrkohistoria* (318 e.Kr.), bok 3, kap. 24, s. 152, behandlar de fyra evangelierna: Matteus, Markus, Lukas och Johannes. *Nicene and Post-Nicene Fathers*, andra serien, vol. 1, s. 152

Juvencus (329 e.Kr.) (utdrag) skrev ett episk diktverk med utgångspunkt i de fyra evangelierna, men han kallade dem inte för evangelier.

Hegemonius (300-talet) nämner ”evangelierna” i *Disputation with Manes*, kap. 5, s. 182

Diodorus (262–278 e.Kr.) hänvisar till ”aposteln Paulus och evangelierna” i Disputation with Manes, kap. 45, s. 221

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.): ”Återigen kompletterar evangelierna det som saknas i varandra: vi lär oss vissa saker från det ena, vissa från det andra, och så vidare, eftersom alla är förkunnelsen av samma ande.” *Treenigheten*, bok 10, kap. 42, s. 193

Athanasius (367 e.Kr.) ”Återigen är det inte tråkigt att tala om [böckerna] i Nya testamentet. Dessa är de fyra evangelierna, enligt Matteus, Markus, Lukas och Johannes.” (Athanasius’ Festbrev 39, kap. 5, s. 552)

Synopsis Scripturae Sacrae (350–370 e.Kr. eller 400-talet)

Cheltenham-kanon (= Mommsen-katalogen) (ca 360–370 e.Kr.) nämner evangelierna.

Efraim/Ephrem, syrisk psalmförfattare (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.)

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) säger i föreläsning 4:36, s. 27, att det endast fanns fyra evangelier

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Pacianus av Barcelona (342–379/392 e.Kr.)

Amphilochius Iambi ad Seleucum (före 394 e.Kr.)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) nämner evangelierna i ”Mot Eunomius”, bok 2, kap. 4, s. 104, och i ”Om spädbarns tidiga död”, s. 378

Den syriska katalogen från St. Catherine’s (ca 400 e.Kr.) nämner evangelierna.

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) nämner de fyra evangelierna, 14 brev av Paulus, Jakob, Petrus, Johannes, Judas, Apostlagärningarna, Uppenbarelseboken, Salomos visdom och Sirach (= Ecclesiasticus).

Påven Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.) nämner de fyra evangelierna.

Rufinus kommentar till apostoliska trosbekännelsen (374–406 e.Kr.) nämner de fyra evangelierna.

Johannes Chrysostomos (martyrdöd 406 e.Kr.) diskuterar i ”Matteusevangeliet, predikan 1.6, s. 3” (vol. 10) att det finns fyra evangelier, inte bara ett.

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) nämner evangelierna. ”Försvar mot pelagianerna”, kap. 7, s. 123

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Sulpicius/Sulpitius Severus (363–420 e.Kr.) nämner evangelierna i Sulpitius Severus ”Dialog 1”, kap. 26, s. 37, och ”Dialog 2”, kap. 13, s. 45

Hieronymus (417–420 e.Kr.) nämner vart och ett av de fyra evangelierna vid namn som Herrens fyrklöver i brev 53.9, s. 101.

Sozomen (370–380/425 e.Kr.) nämner evangelierna i Sozomens Kyrkohistoria, bok 2, kap. 14, s. 267.

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) nämner Paulusbreven och därefter de fyra evangelierna. I *Om nyttan av att tro*, kap. 7, s. 350

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Vincent av Lerins (ca 434 e.Kr.)

I Sokrates ”Kyrkohistoria” (ca 400–439 e.Kr.), bok 3, kap. 16, s. 87, står det att Apollinaris förklarade evangelierna.

I Sokrates ”Kyrkohistoria” (ca 400–439 e.Kr.), bok 3, kap. 20, s. 89, nämns judarna och Mose lag samt Kristus i de heliga evangelierna.

Bevis på kättare och förfalskade böcker

Den enkratitiske kättaren Tatian (ca 172 e.Kr.) skrev en sammanställning av de fyra evangelierna som kallades Diatessaron, vilket betyder ”genom [de] fyra”.

X Megethius (ca 300 e.Kr.), som själv betecknade sig som en anhängare av Marcion, säger i sin debatt med Adamantius att han förkastar de fyra evangelierna. *Dialog om den sanna tron*, första delen, kap. 1, s. 36

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) citerar Matteus 5:23–24 som något som Herren sagt i evangelierna. Kommentar till Malaki, kap. 2, s. 410

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) citerar Markus 10:2–9 som ”av Herren i evangelierna”. Kommentar till Malaki, kap. 2, s. 412

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) hänvisar till Lukas 11:42 som ”i evangelierna”. Kommentar till Hosea, kap. 5, s. 63