< Bibelfråga ur Efesierbrevet

Fråga: När skrevs Efesierbrevet, enligt Ef 1:1?

S: Enligt Efesierbrevet 3:1, 4:1 och 6:20 var Paulus fånge när han skrev brevet. Paulus kan ha skrivit det medan han satt fängslad i Caesarea år 57–59 e.Kr., eller medan han satt fängslad i Rom år 60–62 e.Kr.

Fråga: I Ef 1:1, var brevet till efesierna verkligen skrivet till efesierna?

S: Det var säkerligen riktat till församlingarna i området, men vissa tidiga manuskript saknar orden ”i Efesos”.

Bevis för att ”i Efesos” lades till senare:

1. p46 Chester Beatty II från 100–150 e.Kr. har inga luckor och inget utrymme för dessa två ord. Detta manuskript innehåller även Galaterbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1 Tessalonikerbrevet samt 1 och 2 Korintierbrevet, och i vart och ett av fallen anges staden där den ska stå. (Även om det innehåller delar av Romarbrevet, saknades Romarbrevet 1–4.)

2. De alexandrinska manuskripten Vaticanus 325–350 e.Kr. och Sinaiticus 340–350 e.Kr. saknade båda denna formulering. I båda fallen skrevs den in senare av en korrekturläsare.

3. Tidiga författare som inte nämner ”i Efesos” är Tertullianus (skrev 207 e.Kr.) och Origenes (225–253/254 e.Kr.).

4. I dagens Handbook for Solving Bible Difficulties, s. 294, nämns att om Paulus hade skrivit brevet enbart till efesierna, skulle man ha förväntat sig personliga hälsningar till de människor han hade levt tillsammans med i tre år, men sådana finns inte.

5. På samma sätt verkar det i Efesierbrevet 1:15 som om Paulus talar om en region, inte bara den stad där han hade bott i tre år.

6. Origenes och Hieronymus sade att ”i Efesos” inte fanns med i de bästa manuskripten de hade, även om Hieronymus, när han listade kyrkans skrifter, sade att Paulus skrev ett brev till efesierna (Hieronymus och Gennadius (ca 485–492 e.Kr.), kapitel 5). Tertullianus sade också att Marcioniterna ansåg att detta brev var riktat till laodiceerna.

Några som anslöt sig till cirkelteorin var Théodore Beza och ärkebiskop James Ussher.

Bevis för att ”i Efesos” var det ursprungliga:

1. Den tidiga författaren Ignatius skriver i sitt brev till efesierna från 110–117 e.Kr., i kapitel 12, att Paulus nämner efesierna i sitt brev.

2. När det gäller orden ”i Efesos” har både Sinaiticus och Vaticanus fått dessa ord tillagda i manuskriptet av en annan hand.

3. Alexandrinus (ca 450 e.Kr.), Claromontanus (5:e/6:e århundradet) och den bysantinska lektionären har ”i Efesos”.

4. Kyrkofadern Johannes Chrysostomos (392–407 e.Kr.) har det i sin kommentar. Chrysostomos kommentarer innehåller direkta citat ur Skriften.

5. Ett cirkulärbrev verkar strida mot Tykikus uppdrag att föra brevet till Efesos i Efesierbrevet 6:21–22. Tykikus förde också ett annat brev till kolosserna i Kolosserbrevet 4:7–9.

6. Det finns inga andra cirkulärbrev som vi känner till från den tidiga kyrkan utan namnet på staden eller personen.

7. Detta skulle ha varit det enda kända cirkuläret som Paulus skulle ha skrivit.

Slutsats: antingen togs ”i Efesos” bort från vissa manuskript, såsom Chester Beatty II före år 100–150 e.Kr., eller så lades det till i vissa manuskript före omkring år 117 e.Kr. Detta är ett exempel på en mycket tidig variant i Skriften där vi inte kan vara säkra på något av alternativen.

Fråga: Vad är en översikt över Efesierbrevet i Ef 1:1?

S: Nästan alla är överens om att boken är uppdelad i två delar: kapitel 1–3 och 4–6. Utöver det råder stor oenighet. Här är en översikt.

Ef 1–3 Vår ställning i Jesus Kristus

- Ef 1: Guds viljas mysterium

- - Ef 1:1–2 Hälsningar

- - Ef 1:3–14 Vår ställning i himlen

- - Ef 1:15–23 Du måste veta hur allt har förändrats för dig

- Ef 2 Hemligheten med att leva i Kristus

- Ef 3 Hemligheten med att judar och hedningar är förenade i Kristus

Ef 4–6 Vårt liv i Jesus Kristus

- Ef 4 Lev på ett sätt som är värdigt er kallelse

- Ef 5:1-20 Var Guds efterföljare

- Ef 5:21–6:9 Underordna er varandra

- Ef 6:10–20 Kläd er i Guds rustning

Ef 6:21–24 Budbäraren Tykikus och avsked

Fråga: I Ef 1:3, 17 och 1 Pet 1:3, är Fadern Jesu Gud?

S: Inom Treenigheten, ja. Hebreerbrevet 1:9 visar flera betydelser av ordet ”Gud” när det står: ”Därför har Gud, din Gud, smort dig” (BSB). Man måste skilja mellan väsen och roll. Alla tre är Gud i Treenigheten, men inom Treenigheten har Fadern den framträdande rollen, som Gud för Jesus. Sonen är inte underordnad Fadern, men hans roll är underordnad Fadern.

Fråga: Eftersom Bart Ehrman hävdar att Efesierbrevet 1:3–14 utgör en enda mening på grekiska, liksom Kolosserbrevet 1:3–8, tyder då meningslängden på att dessa inte skrevs av Paulus, som i allmänhet skrev korta meningar? (Bart Ehrman hävdade detta i Jesus, Interrupted, s. 126)

S: Nej. Inte bara går Ehrman emot den allmänna uppfattningen om var meningsavbrotten ska placeras, utan meningarna är inte mycket längre än de meningar som Ehrman själv anser med största sannolikhet ha skrivits av Paulus. Det finns fyra punkter som talar emot detta påstående.

1) Tidiga grekiska manuskript saknade skiljetecken, så man kan endast dra slutsatser om vad som var en punkt jämfört med ett semikolon eller ett komma.

2) Även om Gud skulle uppenbara ”gudomligt inspirerad skiljeteckenanvändning” för oss, skulle det ändå vara en missvisande statistik, eftersom den längsta meningen inte bara beror på bokens längd utan också på ämnet. Skrev Paulus till exempel mer djupgående teologi i början av sina böcker och fler korta hälsningar i slutet, och skilde sig förhållandet mellan teologi i början, tillämpning i mitten och hälsningar i slutet åt mellan olika böcker?

3) Ef 1:3–6, 1:7–10, 1:11–12 och 1:13–14 utgör inte en utan fyra meningar, enligt Aland et al.s The Greek New Testament, 4:e reviderade upplagan (1998). Nestle-Alands *Novum Testamentum Graece* (1993) säger samma sak. Ehrman angav aldrig källan till varför han ansåg att det endast var en mening. Men 23 år tidigare, i den tredje upplagan från 1975 av Aland m.fl.s *The Greek New Testament*, visades de som en enda mening, så jag misstänker att han använde den betydligt äldre versionen. Återigen hade dock det ursprungliga grekiska språket inga skiljetecken, så att bygga ett resonemang på var människor i slutet av 1900-talet ansåg att punkterna skulle placeras – innan de ändrade sig – är i bästa fall ett bristfälligt resonemang.

4) Till skillnad från den tredje punkten är Ehrman, Aland m.fl. (4:e reviderade upplagan), Aland m.fl. (3:e upplagan) och Nestle-Aland alla överens om att Kolosserbrevet 1:3–8 utgör en enda mening. Den består av 156 ord. Ehrman skriver: ”Kolosserbrevet 1:3–8 är en enda mening på grekiska; det är en riktig jätte, och ganska olik den typ av meningar som Paulus vanligtvis skrev. Efesierbrevet 1:3–14 är ännu längre, tolv verser – inte alls likt Paulus.” (Jesus, Interrupted, s. 126). Ehrman ger ingen grund för jämförelse, men jag har tagit fram en nedan.

Ehrman håller med om att de böcker som är skrivna med kursiv stil troligen är författade av Paulus. Den ”jättelånga” meningen på 102 ord i Kolosserbrevet 1:3–8 är inte bara kortare än andra meningar i Kolosserbrevet, utan också kortare än många andra meningar i böcker som Ehrman anser att Paulus har skrivit. Vilken mening som är den längsta i varje bok och vilka böcker han anser vara författade av Paulus verkar vara slumpmässigt valt.

Fråga: Hur blir vi utvalda av Gud i Ef 1:4?

S: Vissa anser att Gud förutkände allt innan Han fattade några beslut eller förutbestämde någonting. Andra tror att Gud förutbestämde allt innan Han utnyttjade Sin förutvetenhet. Det finns endast två verser där Guds förutvetenhet och förutbestämmelse/utvalda av oss förekommer i samma vers.

Romarbrevet 8:29 ”De som Gud förutkände, dem har han också förutbestämt” (BSB)

1 Petrus 1:2 ”utvalda enligt Gud Faderns förutvetenhet” (BSB)

I dessa verser kommer förutvetenheten före förutbestämmelsen/utväljelsen.

I samband med Jesu korsfästelse är ordningen den omvända.

Apostlagärningarna 2:23 ”Han [Jesus] överlämnades enligt Guds bestämda plan och förutvetenhet” (BSB)

Ingen vers i Bibeln säger dock att Gud var tvungen att ha det ena fullständigt innan Han hade det andra.

Sammanfattningsvis kan Gud välja oss på vilket sätt Han vill. Vi vet att Gud har uppenbarat att Han är rättvis, generös och inte gör någonting utan någon som helst anledning. Men Gud verkar inte känna sig skyldig att berätta alla Sina skäl för oss.

Fråga: Är allt i Ef 1:4–5 förutbestämt?

S: Allt som existerar är förutbestämt, till och med det faktum att Gud ger oss friheten att fatta beslut utan att Han har fullständig kontroll. Ingenting händer utom det som Gud vet, tillåter och som ingår i Hans plan. Men Gud tillåter människor att göra saker som Han uttryckligen inte önskade (se de onda handlingarna som nämns i Jeremia 5:28; 8:19; 12:8; Hesekiel 8:6).

Som Francis Schaeffer sa i *The Church at the End of the Twentieth Century*: ”Vi kan ära Gud, och både Gamla och Nya testamentet säger att vi till och med kan göra Gud ledsen. Det är fantastiskt.” (Hymns for the People of God nr 364) Se även nästa fråga för mer information.

Fråga: Bör kristna, enligt Ef 1:4–5, tro på predestination?

S: En ganska mogen kristen sa en gång till mig att han inte trodde på predestination. Jag visste att han läste sin Bibel regelbundet, även om jag måste erkänna att jag hade mina tvivel efter att han hade gjort det där dumma uttalandet.

Efesierbrevet 1:5 och andra verser visar att att tro på förutbestämmelsen inte är något val för en kristen, precis som att tro att Gud är helig inte är något val. Nu kan människor tro på olika sanningar och villfarelser om förutbestämmelsen, men själva ordet är tydligt i Bibeln. Gud vet inte bara allt om alla innan vi föddes, utan Gud bestämde också vårt öde innan någon föddes. Förutbestämmelsen är inte en ”kalvinistisk” lära. Det är snarare en biblisk lära. Oavsett om en kristen kallar sig kalvinist, icke-kalvinist eller arminian, bör tron på att en allvetande Gud utvalde oss innan vi föddes vara en del av din teologi.

Fråga: Hur passar Guds förutbestämmelse in i Ef 1:4–5?

S: Här är några saker som Skriften har uppenbarat.

1. Gud kan göra som Han vill. Han är suverän över varje detalj, i den meningen att ingenting händer utöver vad Gud tillåter (Job 1:12; Jakob 4:15).

2. Gud kan göra som Han vill. Han styr direkt och uttryckligen varje händelse som Han önskar (Jesaja 14:24,27; 43:13; 55:11; Johannes 10:26; Hebreerbrevet 6:17).

3. Gud kan göra som Han vill. Han har inte valt att direkt och uttryckligen styra vissa händelser (Jeremia 5:29; 8:19; 12:8; Hesekiel 8:6).

4. Gud kan göra som Han vill. Varje händelse, även de som tillåts och inte styrs, är invävd i Hans yttersta syfte (Efesierbrevet 1:11; Ordspråksboken 16:4, 33; Romarbrevet 11:36; 1 Korintierbrevet 8:6; Uppenbarelseboken 4:11).

Fråga: Vilka är några missuppfattningar om förutbestämmelsen i Efesierbrevet 1:4–5?

S: När det i Efesierbrevet 1:4–5 står att Gud förutbestämde oss, måste vi – om vi tror på Skriftens auktoritet – tro att Gud förutbestämde oss. Vi har också fri vilja, rätt definierad. Kanske har du dock svårt att förhålla dig till förutbestämmelsen, eftersom det finns vissa missuppfattningar som lärs ut om den. Låt mig ta upp fyra punkter som kan vara till hjälp.

Gud vet med säkerhet allt om framtiden, men hans kunskap begränsar inte vår fria vilja eller minskar vår kunskap. Vi kan inte säga: ”Gud visste att jag skulle göra det, så jag hade inget val, jag var tvungen att göra det.” I Apostlagärningarna 2:23 överlämnades Jesus Kristus till judarna enligt Guds förutbestämda avsikt och förutvetenhet, men ändå var de som korsfäste Jesus skyldiga till synd (Joh 19:11). Här är ett exempel. Vi kan läsa en bok om hur George Washington korsade Delawarefloden för över 200 år sedan. Vår nästan säkra kunskap från boken tvingade inte George Washington att göra detta. Anta att vi kunde åka tillbaka i en tidsmaskin till för 400 år sedan och ta med oss boken. Vi har fortfarande inte gjort något som tvingade George Washington att göra någonting. Gud existerar både utanför tiden (Titus 1:2) och inom den, och hans förutvetenhet tvingade oss inte att göra någonting.

Guds förutvetenhet om oss föregår Hans förutbestämmelse/utvalning i de två verserna som nämner båda tillsammans (Romarbrevet 8:29; 1 Petrus 1:2). Kalvinister tenderar att placera dessa i omvänd ordning. Gud väljer alla som Han väljer, och sedan förutser Han. Arminianer brukar säga att Gud valde före tidens början utifrån Sin förutvetenhet. Men om Gud verkligen befinner sig utanför tiden, så skulle båda kunna ske samtidigt.

Den Allsmäktige Gudens suveränitet förnekar inte vår fria vilja, även om kalvinister ofta hävdar motsatsen. Vissa händelser inträffade som ”inte fanns i Guds sinne”, såsom spädbarnsoffren i Jeremia 32:35, och människor dog som inte borde ha gjort det i Hesekiel 13:19. Vissa händelser inträffar som gör Gud bedrövad. Å andra sidan verkar allt tillsammans enligt Guds plan (Efesierbrevet 1:11). Hur förenar man dessa två idéer? Genom begreppet ”delegerad suveränitet”. Gud kunde ha haft total kontroll över allt, på ett sådant sätt att ingenting kunde misshaga Honom och att vi alla vore robotar. Men Gud, som kan göra vad som helst, valde uppenbarligen att delegera sin suveränitet, för en tid och inom vissa gränser, så att vi har förmågan att välja att lyda eller inte lyda Gud. Gud värderade uppenbarligen människan, skapad till hans avbild, så högt att han skapade människor så att de fritt kunde välja att älska Gud. Gud värderar detta så högt att han tillåter människor att avvisa honom och lida konsekvenserna av sitt val.

Vad är fri vilja? Martin Luther skrev en hel bok, *Om viljans slaveri*, där han hävdade att fri vilja var en falsk lära. Här missade Luther målet, eftersom han drev saker till obibliska ytterligheter. Vi föds med en vilja som är förslavad av synden (vilket Luther skulle hålla med om), men vi har fri hand att ändå ropa på hjälp. Vi har fri vilja, och en narkoman har också fri vilja. Narkomanen kanske inte har kraften att bryta sig fri från sitt missbruk, men han kan snubbla in på en rehabiliteringsklinik, falla till marken och säga: ”Hjälp mig”. Vissa människor skulle göra åtskillnad mellan en moraliskt neutral, obunden fri vilja (vilket är obibliskt) och det vi har, och kalla det senare för handlingsfrihet. Andra, särskilt kristna i den tidiga kyrkan, använde termen fri vilja för att hänvisa till det bibliska begreppet.

Sammanfattningsvis förutbestämmer Gud oss, och vi har också fri vilja, rätt förstått. Innan tiden började var Guds val av vem som skulle komma till himlen varken slumpmässigt eller nyckfullt, utan varje enskild dag i våra liv var nedskriven i Guds bok (Psaltaren 139:16) när Han valde ut oss.

Fråga: I Ef 1:4–5 står det att vi är förutbestämda till frälsning enligt Guds välbehag och vilja. Hur förhåller sig då Guds välbehag och vilja till dem som är förutbestämda till helvetet?

S: Situationen liknar den gången då George Washingtons vän dömdes till hängning för förräderi. Washington älskade sin vän och ville inte se honom dö. Ändå ville George Washington också se rättvisa skipas. Washington gjorde inga försök att ingripa mot den rättvisa domen mot den mannen för hans val.

F: I Ef 1:4–13 förutkände Gud, innan tiden började, vilka som skulle bli frälsta och vilka som inte skulle bli det. Varför behöver han då förutbestämma oss att bli ”adopterade som hans söner genom Jesus Kristus”, vilket verkar lite överflödigt? Vad jag menar är att eftersom han vet att det kommer att hända (eftersom han existerar utanför tiden), finns det inget behov av att förutbestämma det. Skulle inte situationerna ha inträffat ändå om han inte hade förutbestämt det? Varför räcker inte förutvetenheten? Kanske kommer min förvirring från min förståelse av ordet förutbestämmelse. Förhoppningsvis kan du förstå var jag har svårt att förstå detta begrepp.

S: Att Gud förutbestämmer oss har minst tre aspekter.

1. I slutändan är det Gud, inte vi, som bestämmer vem som blir frälst.

2. Gud låter allt samverka till det bästa för de förutbestämda (se Romarbrevet 8:28). Med andra ord är våra liv en ”förberedelseprocess” inför himlen.

3. Gud förbereder också en plats åt oss i himlen. Jesus sa att det finns många rum i sin Faders hus. Det kommer inte att finnas några tomma rum i himlen, och ingen i himlen kommer att sakna en plats som Gud har förberett åt dem.

Någon gav följande liknelse. Kanske har himmelens portar två inskriptioner. På utsidan står det: ”Den som vill”, och på insidan står det: ”Välkomna, ni som har blivit utvalda sedan världens grundläggning.”

Så å ena sidan, var inte som många kalvinister som säger att eftersom Gud fattar beslutet är vår roll helt passiv, som en marionett. Å andra sidan, var inte som vissa arminianer och tro att eftersom vi fattar beslutet är Guds roll endast en passiv domare. Den Helige Ande verkar aktivt i människors liv, och Fadern drar människor till sig, annars skulle ingen någonsin bli frälst.

Det finns ett teologiskt begrepp för när människors vilja väljer något, men Gud ändå väljer att använda deras val. Det kallas ”samverkan”. Man kan diskutera om Gud förutvetar allt och endast förutbestämmer utifrån denna förutvetenhet, eller om Gud först förutbestämmer allt och förutvetar därefter. I de två sammanhang där båda orden används om människor kommer förutvetenheten först. Det finns dock ingen anledning att säga att Gud är begränsad till att göra det ena före det andra; båda kunde ha skett vid samma ”tidpunkt”, ur en tidlös Guds perspektiv.

Fråga: Vilka är några användbara kalvinistiska insikter om den fria viljan i Ef 1:4–5?

S: Även om jag inte är kalvinist kan jag uppskatta vissa av de begrepp som vissa kalvinister har lyft fram. Det bör dock nämnas att andra kalvinister kanske inte håller med om dessa.

Mysterium: Loraine Boettner förklarar: Vi har handlingsfrihet (men inte fri vilja), precis som guldfiskar kan simma fritt i en skål. ”Förutbestämmelse och handlingsfrihet är de två pelarna i ett stort tempel, och de möts ovanför molnen där den mänskliga blicken inte kan tränga igenom. Eller återigen, vi kan säga att förutbestämmelse och handlingsfrihet är parallella linjer; och medan kalvinisten kanske inte kan få dem att förenas, kan arminianen inte få dem att korsa varandra.” (s. 222)

Tillåtande förordnanden: Charles Hodge vid Princeton Theological Seminary sade: ”Gud förordnar aldrig att göra, eller att få andra att göra, det som Han förbjuder. Han kan, som vi ser att Han gör, förordna att tillåta det som Han förbjuder. Han tillåter människor att synda, även om synd är förbjudet.” (Curt Daniels avhandling, s. 230). I *Chosen by God*, s. 97, skriver R.C. Sproul: ”[Gud] förordnade syndafallet i den meningen att han valde att tillåta det, men inte i den meningen att han valde att tvinga fram det.”

Samverkan: Louis Berkhof säger: ”Samverkan kan definieras som samverkan mellan den gudomliga kraften och alla underordnade krafter, i enlighet med de förutbestämda verkningslagarna, vilket får dem att agera och att agera precis som de gör.” Curt Daniel (s. 201) tillägger: ”Han verkar i, med och under naturens fenomen.”

Beroende beslut: Gud har inte uttryckligen beslutat allt oberoende av varandra. Som W. D. Smith och Charles Hodge nämner: även om det goda som sker kan leda till onda reaktioner från onda människor, kan dessa onda reaktioner inte tillräknas Gud, även om Gud i sin plan tar hänsyn till dem också. Liksom en kosmisk filmskapare har Gud uttryckligen beslutat om ett antal specifika händelser och låtit filmen rulla. Efter att ha förhandsgranskat ett antal ”tagningar” förutbestämde Han den tagning som behagade Honom mest. Om vi kan radera och redigera videoband som vi vill, kan inte Gud göra detsamma?

Interaktion: Genom att kombinera ovanstående förklaringar framkommer följande icke-kalvinistiska lösning på frågan om suveränitet och frihet. Vi kan inte hoppas på att veta allt om Guds verk (likt Boettners mysterium), men vi kan lära oss vad som avslöjas i den övergripande innebörden av Skriften utan att förneka detaljerna i någon vers. Gud hade en förutbestämd vilja (likt Pinks förutbestämmelser), en tillåtande vilja (likt Hodges förutbestämmelser) och en befallande vilja (dvs. att alla ska lyda Gud). Guds vilja samverkar i många frågor med vår vilja (likt Berkhofs samverkan) i den utsträckning som Gud önskar. Kanske är det mest förunderliga av Guds förordnanden en grad av frihet, med motsvarande ansvar. Även om Gud inte direkt önskar, förordnar eller vill det onda, tillåter Han det onda (likt de beroende förordnandena) som en ”existentiell parasit”, en del av Hans plan för att fullborda Sina syften, vilka inkluderar människor som fritt väljer att älska Honom.

Alla kalvinister bör ta till sig vad kalvinisten Francis Schaeffer sade i *The Church at the End of the Twentieth Century*: ”Vi kan förhärliga Gud, och både Gamla och Nya testamentet säger att vi till och med kan göra Gud bedrövad. Det är något oerhört.” (Hymns for the People of God nr 364.)

Som Jesus sade i Matteus 23:37: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som är sända till dig, hur ofta har jag inte velat samla dina barn, såsom en höna samlar sina kycklingar under sina vingar, men du ville inte!” (BSB) Gud kan göras bedrövad av vår vilja.

Fråga: Varför lägger Bibeln så stor vikt vid blodet i Efesierbrevet 1:7?

S: Eftersom Jesu blod är så viktigt. Hans blod är så dyrbart för oss, eftersom Jesus genom att utgjuta sitt röda blod på korset för våra synder banade väg för människor att komma till himlen.

Fråga: Hur samverkar alla ting i enlighet med Guds viljas syfte i Ef 1:11 och Ords 16:4,33?

S: Även om alla kan se hur Gud kan använda goda saker till sin ära, ber Gud inte om ursäkt för att han använder onda saker också. Se svaret i 1 Mos 45:8 för mer information om detta. Här är några exempel på hur Gud kan använda det onda.

1. För att fullborda en specifik, yttre uppgift (1 Mos 45:8; Apg 2:23)

2. För att åstadkomma en inre förändring i hjärtat (Domarboken 3:7–8 m.fl.)

3. Som en varning till andra (Lukas 13:1–5)

4. Som ett medel för att utrota annat ont (Habackuk 1)

5. För att rena vår tro (1 Petrus 1:6–7)

6. För att hjälpa oss att dö bort från synden (1 Petrus 4:1)

7. För att pröva vår tro och utveckla uthållighet (Jakob 1:2-4)

8. Inte för vår skull, utan för andras (Kolosserbrevet 1:24)

9. För att vara ett tecken för icke-troende (Filipperbrevet 1:28; Johannes 9:1)

10. Det hör helt enkelt till att vara kristen (2 Timoteusbrevet 3:12; Filipperbrevet 1:29)

11. För att visa Satan och andra hur vi lever våra liv (Job)

12. Ibland kan vi inte se några andra skäl än att vår uthållighet förhärligar Gud (se Job 1:8–12; 2:2–6).

Fråga: I Ef 1:13 står det att vi blev en del av Kristus när vi hörde evangeliet. Hur kunde vi då redan vara en del av honom före tidens början, som Ef 1:4 lär oss, och i framtiden, som Ef 1:14 och Heb 9:28 visar?

S: Bibeln antyder att Gud är både tidlös och inom tiden. För en tidlös Gud är svaret alla tre: dåtid, nutid och framtid.

Chuck Swindoll har skrivit en utmärkt bibelstudiebroschyr om frälsning där dessa aspekter diskuteras.

Aspekter av förutvetenhet och förutbestämmelse i det förflutna: Innan tiden började kände Gud slutet från början och alla våra dagar (Psaltaren 139:16; Jesaja 44:7; Efesierbrevet 1:4; Titusbrevet 1:2).

Nuvarande händelser: När vi hörde sanningens ord och åkallade Herren (Romarbrevet 10:9–10) blev vi en ny skapelse (2 Korintierbrevet 5:17). Hebreerbrevet 4:2 och Apostlagärningarna 10:44 visar också de nuvarande aspekterna.

Nuvarande, fortlöpande aspekter: När vi i våra liv förverkligar den frälsning som finns i oss, är Gud i färd med att förvandla våra liv (Filipperbrevet 2:12–13; 1 Petrusbrevet 2:2; Hebreerbrevet 3:14; 4:11; 6:11).

Framtida hoppaspekter: Vi längtar efter fullbordandet av vår frälsning (Hebreerbrevet 9:15,28; Romarbrevet 8:23-25; 1 Petrusbrevet 1:4-5,9,13; 1 Korintierbrevet 15:50-53; 2 Korintierbrevet 5:5).

Fråga: Eftersom vi enligt Ef 1:14 och 2 Kor 1:22 är garanterade och beseglade med den Helige Ande, varför faller då vissa människor bort?

S: Det är inte lätt att vara kristen. Det finns flera skäl till varför människor kan falla bort.

1. Vissa var aldrig riktiga kristna från början (1 Johannes 2:18–19; Apg 8:19–23).

1a. De kan lura andra (Matteus 7:15; 24:11).

1b. De kan till och med lura sig själva med en falsk omvändelse (Matteus 7:21–23; Hebreerbrevet 3:10–12).

2. Vissa äkta kristna faller bort, men kommer tillbaka. Sanna kristna kommer att hålla ut.

3. Äkta kristna är oeniga om huruvida en äkta kristen kan falla bort, aldrig återvända och förgås i helvetet för evigt. Verser som vissa använder för att visa att kristna kan falla bort är bland annat Hebreerbrevet 6:4–9; 10:26–32; 2 Petrusbrevet 2:17–22. Verser som vissa troende använder för att visa att äkta kristna alltid kommer att hålla ut och aldrig förlora sin frälsning är 1 Johannesbrevet 5:13–14; Romarbrevet 8:29–39; Johannes 10:28–29.

Fråga: I Efesierbrevet 1:14, avser ”den förvärvade egendomen” här främst vår äganderätt till frälsningen, eller Guds äganderätt till oss?

S: Kristna kan ha olika åsikter om detta, så låt oss titta på sammanhanget för att se styrkan i båda sidor.

Vår ägo: Efesierbrevet 1 talar om vår ställning i Kristus, och Efesierbrevet 1:11,14 talar om vårt arv av förlossning. 1 Petrus 1:3–4 hänvisar till vårt levande hopp och det arv som är förbehållet oss i himlen. Även om vi ser Guds folk/egendom även i 1 Petrusbrevet 2:9–10, betonar resten av Efesierbrevet 1 vad vi har i Kristus, så det räknar upp våra ägodelar.

Hans egendom: Man skulle faktiskt kunna säga att Efesierbrevet 1 inte bara betonar vad vi har i Kristus, utan snarare vem vi är i Kristus. Även om man kan säga att vi ”äger” vår frälsning i himlen genom förtjänsterna av det som Kristus har gjort för oss, är det mer tröstande att veta att vi ”tillhör” Gud som Hans förvärvade egendom, och att Gud tar hand om det som tillhör Honom. John R.W. Stott framhåller denna syn i sin bok *The Message of Ephesians*, s. 46–47.

Fråga: Vad är en ”pant/garanti” i Ef 1:14?

S: Det grekiska ordet för ”pant/garanti”, arrabon, härstammar troligen ursprungligen från feniciska handelsmän och betecknade ett avtal, en deposition eller en handpenning. Termen användes också för en förlovningsring. Man kan tänka sig den Helige Ande i oss som vår ”förlovningsring” som lovar vår slutgiltiga frälsning och Lammets bröllopsmåltid.

Fråga: Hur skulle en kristens liv se ut, enligt Ef 1:15, om denne hade stor tro men liten kärlek?

A: Hen skulle kanske tala sanning, men på ett sätt som inte är till hjälp eller till och med är destruktivt. Utan kärlek skulle det vara som att tala sanning utan att bry sig. Ibland kan tillrättavisning misstas för just det, men vid en riktig tillrättavisning bryr du dig om att personen ska omvända sig och du uttrycker det. Kärlek kan vara mild och medkännande; kärlek kan också vara tuff kärlek. Men en sak som kärlek inte är, är likgiltighet. Jona talade sanningen utan kärlek, och Gud visade honom att Jona till och med älskade en växt mer än han brydde sig om alla dessa människor.

Fråga: I Ef 1:15, hur skulle en kristens liv se ut om hen hade stor kärlek men antingen liten tro eller bara visste lite om tron?

S: Hen skulle känna empati och medkänsla, men i slutändan ha lite att erbjuda i form av goda råd eller vägledning.

Fråga: I Ef 1:16–18, ber Paulus främst om något som hans läsare redan har, eller om en ny välsignelse?

S: På sätt och vis båda delarna, men inte helt någon av dem. Paulus läsare är troende, så de har redan viss kunskap om Gud och upplyst förståelse. Men Paulus ber ändå om något nytt. Paulus ber om att deras kunskap och förståelse ska fördjupas, långt utöver vad de redan har.

Fråga: Varför behövde efesierna i Ef 1:17 få visdomens och uppenbarelsens Ande, eftersom alla troende redan har Anden inom sig enligt Rom 8:9–11?

S: Alla äkta kristna har den Helige Ande, men Gud befaller ändå äkta kristna att bli fyllda av den Helige Ande. En del av detta innebär att bli fyllda av visdom och uppenbarelse.

Fråga: I Ef 1:18, avser arvet här vårt arv i Kristus, eller de heliga som Guds arv?

S: Även om båda är sanna, visar en jämförelse av denna vers med Efesierbrevet 1:11,14 att vårt arv är den primära betydelsen här. Bibeln nämner på många ställen våra välsignelser som vårt ”arv” som Guds söner. Men vi är Guds folk, utvalda ur världen. Föreställ dig ett barn i en mycket förmögen familj, som kanske fortfarande behöver lära sig att spara sina småpengar för tillfället, men som vet att när han blir myndig kommer han att ärva en stor förmögenhet. Du är det barnet! Men ditt arv är inte bara några papperslappar, sällskapsstenar eller metallbitar, utan sanna rikedomar i himlen.

Ett sätt för en troende att se på detta är att hon eller han har den Helige Ande. Men ett annat sätt att se på detta är att den Helige Ande har dem.

Fråga: Vad tycker du om teologen Rudolf Bultmanns uttalande i Ef 1:20 att ”Kristus har uppstått i kerygman”, dvs. endast i sina lärjungars tro och förkunnelse?

S: Rudolf Bultmann var en kättare på väg till helvetet, och inte ens särskilt bra på att dölja det. 1 Kor 15:1–8 visar att om någon inte tror att Kristus uppstod från de döda, på ett synligt sätt, så är det de tror förgäves. Paulus säger alltså att en person som tror på detta sätt har en tro som är förgäves, dvs. den kommer inte att göra dem någon nytta.

Fråga: I Ef 1:20, Heb 8:1; 10:12; Apg 2:25; 7:56 och så vidare, hur kan Jesus då befinna sig vid Guds högra sida?

S: ”Till höger” var ett uttryck som betecknade platsen för den högst ärade gästen, vilket Psalm 110:1 visar.

Fråga: Eftersom Kristus i Ef 1:21–22 är över allt, är Kristus då också över Gud Fadern?

S: 1 Kor 15:26–28 besvarar detta genom att betona att Kristus är över allt, men ”allt” inkluderar uppenbarligen inte Gud själv.

F: Vad betyder ”fullhet” här i Ef 1:23?

S: Det grekiska ordet för ”fullhet”, pleroma, var ett vanligt ord som kunde användas för att beskriva en skål full av vatten, ett skepp fyllt med sin last eller ett skepp med full besättning. Det är ungefär som att ett hus inte är ”fullt” om inte alla barnen är hemma. I detta sammanhang kan det vara aktivt, i den meningen att vi fyller Kristi äganderätt i himlen, eller passivt, dvs. att Kristus fyller kyrkan. Eftersom det finns en grammatisk tvetydighet här, kan det vara båda delarna.

Fråga: I Ef 1:23 står det att kyrkan är Kristi kropp och Kristi fullhet. Bör kristna därför vördas på samma sätt som man i den katolska mässan vördar nattvardens element?

S: Nej. Vanliga människor ska inte tillbedjas, precis som bröd och vin inte ska tillbedjas. Tillbed endast Gud.

Fråga: I Ef 2:1, vad är skillnaden här mellan överträdelser och synder?

S: Dessa är synonymer för samma sak: överträdelser mot Gud. Men de två grekiska orden här betonar olika aspekter. En överträdelse (paraptoma) kan vara ett snubblande, ett felsteg som överskrider en gräns eller att avvika från den rätta vägen. Det grekiska ordet för överträdelse förekommer också framträdande i Kolosserbrevet 2:13. En synd (hamartia) innebär att man missar målet eller inte når upp till kraven, precis som en pil som missar målet.

F: Hur är vi ”döda” i överträdelser i Ef 2:1,5?

S: Dessa verser är som en sorts obduktionsrapport. Men precis som glänsande diamanter framträder bäst mot en mörk sammetbakgrund, så lyser Guds nåd starkare när den kontrasteras mot vårt tidigare, döda tillstånd. Alla var döda på åtminstone tre sätt: juridiskt, andligt och, i mindre utsträckning, genom fysiskt förfall.

Rättsligt: Vi är redan döda på samma sätt som en dömd brottsling, som ska avrättas nästa dag, är så gott som död. Se även frågan om Kolosserbrevet 2:13.

Andligt: Även om icke-troende fortfarande kan göra vissa relativt goda gärningar (Matteus 7:10–11; Lukas 6:32–34), är vår andliga död så fullständig att ingen ens kan komma till Gud om inte Fadern drar honom till sig (Johannes 6:44) och den Helige Ande verkar i den icke-troendes liv (Johannes 16:8–11). De har ingen syn att skåda Kristi härlighet med. Precis som de döda inte kan tala med de levande, har de andligt döda ingen kommunikation med Gud. Dessutom krävs det, som kristna, fortfarande att Kristus upprätthåller vår frälsning (Judas 24; Romarbrevet 8:29–39). Prisa Gud för hans ständiga verk!

Fysiskt förfall: I Haley’s Alleged Discrepancies of the Bible, s. 393, nämns ett tredje sätt. Vi har alla dödlighetens ”sjukdom”, och varje gång vår kropp blir frisk efter en sjukdom är det bara en uppskjutning av döden.

Det betyder dock inte att vi saknar känslor eller vilja. I Efesierbrevet 2:2 är det grekiska ordet för ”leva/vandra” peripateo, vilket bokstavligen betyder ”att vandra omkring”.

Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 34; When Critics Ask, s. 475–476; The Tony Evans Bible Commentary, s. 1221; John R. W. Stotts The Message of Ephesians, s. 72; The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 622; och The Expositor’s Greek Testament, vol. 3, s. 283 för mer information.

Fråga: Vem är luftens härskare i Ef 2:2, och varför härskar han?

A: Den som härskar över luften är Satan. Sedan människans fall är Satan denna världs furste (Joh 16:11). Han är dock inte kungen. Satan är denna tidsålders gud (2 Kor 4:4) och den som härskar över luften. Hela världen ligger under den ondes makt (1 Joh 5:19). Som det står i Barnabasbrevet (100 e.Kr.): ”[Gud] är visserligen Herre i evigheters evigheter, men [Satan] är fursten under orättfärdighetens tid.” (kapitel 18).

Fråga: Varför var vi alla föremål för Guds vrede i Ef 2:3?

S: Först två skäl till varför vi alla var föremål för Guds vrede, och sedan två förbehåll.

De två skälen är vad vi gjorde och vad vi är.

Vad vi gjorde: Romarbrevet 3:23 säger att alla har syndat och kommit till korta inför Guds härlighet.

Vad vi är: Romarbrevet 3:10–20 säger att alla har vänt sig bort och att alla är värdelösa. Utan Gud gör ingen något gott.

Det finns också två saker som inte medför ytterligare vrede över de icke-troende.

Förfädernas synd: Barn är inte skyldiga till föräldrarnas (eller förfädernas) synd enligt Hesekiel 18 och 5 Mosebok 24:16. Barn kan fortfarande drabbas av förbannelser och dåliga konsekvenser, men ingen som lider i helvetet kommer att kunna säga: ”En del av detta är inte mitt fel: jag blev oskyldigt anklagad.”

Tyvärr finns det en teologisk åsikt som kallas traducianism och som hävdar att en person bär skulden för sina föräldrars synder, sina far- och morföräldrars synder och alla sina förfäders synder. Två grupper som tror på traducianismen är lutheraner och östortodoxa. I Hitlers Tyskland anklagades judarna för att vara ”Kristusmördare”. Alla vet att det judiska folket som levde då inte dödade Kristus, men underförstått var att eftersom deras förfäder överlämnade Jesus till romarna, var de också skyldiga. (Men det är märkligt att de bara anklagade judarna för att vara Kristusmördare, och inte italienarna också!)

Oavsiktlig synd: Synd räknas inte där det inte finns någon lag (Romarbrevet 4:15; 5:13). Okunnighet om lagen gör oss dock inte alltid oskyldiga. Tvärtom, när vi upptäcker att vi oavsiktligt har brutit mot lagen och inte ångrar det, bevisar vi att vi skulle ha brutit mot Guds lag medvetet om vi hade vetat om den.

Icke-augustinska kristna tror INTE att Gud är extremt vred på varje barn som någonsin föds, och att han vill plåga fördömda barn i helvetet enbart av den anledningen att han valde att skapa dem med en syndig natur som Adams efterkommande.

Men när någon inser att hen är syndig och inte vill förändras, är hen skyldig för att hen inte vill att Gud ska förändra hen. Hen hålls inte ansvarig för att ha fötts med en syndig natur, men hen kan hållas ansvarig för att inte vilja förändras från det ursprungliga tillståndet.

Fråga: Var alla föremål för Guds vrede i Ef 2:3, eller är det bara vissa som är föremål för vrede, som i Rom 9:22–23?

S: Nästa vers, Efesierbrevet 2:4, ger svaret på detta. Alla (inklusive Paulus) var ursprungligen föremål [nuvarande och framtida mottagare] för Guds vrede. Men många har förvandlats och är i Guds ögon inte längre föremål för hans vrede. Den första betydelsen avser alla människor före deras omvändelse till Kristus. Den andra betydelsen är i en förutbestämd mening att de förkastade kommer att förbli föremål för vrede, men de utvalda är/kommer att vara föremål för barmhärtighet.

F: I Ef 2:4–5, vad är skillnaden mellan nåd och barmhärtighet?

S: Barmhärtighet är att inte få det straff man förtjänar. Nåd är att få välsignelser man inte förtjänar. I mänsklighetens fallna tillstånd är det tyvärr alltför lätt för oss att ta saker för givet. Hela tonen i detta avsnitt förändras med början i bara två ord på grekiska: ”Men Gud”. BSB översätter vers 4 som ”Men på grund av sin stora kärlek till oss, Gud, som är rik på barmhärtighet” (BSB). Situationen må vara hopplös för oss på egen hand, … men Gud!

Fråga: Vad säger Ef 2:5 om tanken att en person kan fortsätta att förbättra sig och förändra sig själv, ända tills han eller hon blir frälst? Varför tror vissa människor det?

S: När man är död är det bara uppståndelsen som kan göra någon skillnad. Annars, varför tillämpar man inte de rutiner man har på ett sjukhus – som att ge patienter medicin, utföra operationer osv. – på ett bårhus? Det finns utrymme för att gradvis bli mer gudfruktig och helig, vilket kallas helgelse, men det kräver den Helige Ande och sker efter att vi har blivit frälsta.

Andra religioner försöker tala om för dig hur du ska nå Gud. Men kristendomen berättar vad Gud har gjort för att nå dig.

Fråga: I Ef 2:5–8, blir vi frälsta enbart genom nåd, eller genom tro plus gärningar enligt Jak 2:14–24?

S: Språket i Efesierbrevet 2:8–10 är tydligt: ”För det är av nåd ni har blivit frälsta genom tro, och detta kommer inte från er själva; det är Guds gåva, inte genom gärningar, så att ingen kan berömma sig. Ty vi är Guds verk, skapade i Kristus Jesus för att göra goda gärningar…” (BSB). Lägg märke till följande punkter.

1. Det är genom [Guds] nåd – inte genom oss själva.

2. Genom tro – inte våra egna förtjänster eller från oss själva

3. Guds gåva – inte våra gärningar.

4. Vi har skapats [och blivit frälsta] för att göra goda gärningar.

Som en indisk kristen sa: Vi blir inte frälsta genom att tjäna, utan frälsta för att tjäna.

Det snabbaste sättet att förklara detta är: Efesierbrevet 2 visar att vi blir frälsta genom nåd enbart genom sann tro, och Jakobbrevet 2 visar att sann tro aldrig står ensam, utan uttrycks genom våra gärningar. Galaterbrevet 5:6 säger att det enda som spelar någon roll är ”tro, uttryckt genom kärlek”.

Ett annat sätt att se på detta är att fråga: ”Har du blivit erövrad?” Om inte, varför då? Sann tro innebär att vårt liv nu är gömt med Kristus i Gud (Kolosserbrevet 3:3). Om ditt liv inte tillhör Kristus, har du inte en frälsande tro.

Fråga: Hur samverkar nåd, tro och gärningar i Efesierbrevet 2:5–8?

S: Man kan se några av de viktigaste aspekterna av frälsningen genom att ställa frågorna: vem, vad, hur, för vad och varför. Kommentatorn Zerwick kallar Efesierbrevet 2:1–10 för ”det kortare brevet till romarna” på grund av den stora likheten i innehållet.

Vem: Gud frälste oss

Närmare bestämt inte vi eller Gud + vi (Ef 2:8; 2 Tim 1:9)

Vad: Frälsta genom Guds nåd genom vår tro. (Hebreerbrevet 4:2; Efesierbrevet 2:8) Mer specifikt inte genom våra gärningar eller något vi kan skryta med (Efesierbrevet 2:8–9).

Hur den gavs: Guds nåd gavs genom att Jesus dog på korset för att sona för oss (Hebreerbrevet 2:17; 1 Johannes 2:2) och för att vara lösen för våra synder (Matteus 20:28; Markus 10:45; 1 Timoteus 2:6; Hebreerbrevet 9:15)

Hur den tas emot: Guds nåd måste förenas med vår tro (Hebreerbrevet 4:2; Romarbrevet 10:10). Men inte ens vår tro är något att skryta med, för även den är given av Gud genom den Helige Ande (Efesierbrevet 2:8, Johannes 16:8–11).

För vad: för att göra goda gärningar (Efesierbrevet 2:10), och för att Gud älskar oss (Johannes 3:16) och vill visa sin godhet mot oss (Efesierbrevet 2:7)

Varför: Många skäl, varav några är: för att visa sin godhet (Efesierbrevet 2:7), vi är hans verk (Efesierbrevet 2:10), för att han älskar världen (Johannes 3:16); på grund av hans eget syfte och hans nåd, inte på grund av något vi har gjort (2 Timoteusbrevet 1:9)

Fråga: Vilka är de viktigaste aspekterna av frälsningen i Efesierbrevet 2:5–8?

S: Här är ett sätt att se på frälsningen.

1. Gud ger oss oförtjänt nåd (Efesierbrevet 2:8–10; Titusbrevet 3:4,7).

2. Vi måste tro och omvända oss (Ef 1:13; Rom 10:9–11).

3. Guds Ande bor i oss (Rom 8:9–11; Joh 14:15–18; 1 Joh 3:24; Ef 2:22; Tit 3:6).

4. En tro utan gärningar som vittnar om ett förvandlat liv är död (Jakob 2:14–20; 1 Johannes 2:6–15; 1 Johannes 3:5, 6, 9; Titus 2:11, 14; 1 Korintierbrevet 6:9–11, 19).

5. Gud bevarar sina utvalda (Johannes 10:28–29; Romarbrevet 8:28–29; Efesierbrevet 1:13–14).

Fråga: Avser löftet i Ef 2:6 om att få sitta med Kristus på hans tron att regera tillsammans med Kristus på jorden i tusen år, eller därefter i evighet?

S: Det kan syfta på båda. Men Efesierbrevet 2:6 säger att vi ska sitta med Kristus ”i himlen”, så den primära betydelsen är troligen evig. Oavsett vilket, prisa Gud för att vi ska vara med Kristus för evigt.

F: I Ef 2:8, vad syftar pronomenet ”det” i ”det är Guds gåva” på?

S: Vissa säger ”nåd”, och andra säger ”tro”. Båda dessa är dock grammatiskt feminina, och ”det” är grammatiskt neutralt, så det är troligt att ”det” hänvisar till den föregående meningen, som handlar om hela begreppet frälsning.

F: I Ef 2:12–13: Var alla som inte var israeliska medborgare under Gamla testamentets tid dömda till helvetet, utan någon chans att bli frälsta?

S: När du kommer till himlen kan du ställa den frågan till en icke-judisk person vid namn Abraham – eller Noa, Metusala, Enok, Job eller Isak. De var inte israeliter, och de visar att Gud kan uppenbara sig på vilket sätt Han vill. Även efter att lagen hade givits till Mose var Rahab och Rut icke-israeliter som ändå blev frälsta och konverterade till judendomen. Men alla som blir frälsta, även under Gamla testamentets tid, blir frälsta genom Jesus Kristus (1 Kor 10:4; 1 Joh 2:2; Hebr 2:9; 1 Tim 2:6). Så länge en person förkastar den sanna Jesus som Vägen, visar Johannes 8:24 och Apostlagärningarna 2:37–40 att denne inte har någon annan väg till frälsning. Men Noa, Enok och andra blev ”frälsta i Kristus” även om de inte kände till hans namn medan de levde på jorden.

Fråga: Vilka fem saker saknade hedningarna här i Ef 2:12?

S: Som icke-troende hedningar var de 1) skilda från Kristus, 2) utestängda från Israels samhälle (politeias), 3) främlingar (xenoi) för löftets förbund, 4) utan hopp och 5) utan Gud (atheoi) i världen. De befann sig i en ganska dyster situation.

Fråga: I Ef 2:14, vad är skillnaden mellan att Jesus ”skapar fred” och att Jesus ”är fred”?

S: Även om båda påståendena är sanna, finns det en skillnad. Man brukar säga att ”olja och vatten blandas inte”. Men de blandas faktiskt ganska bra om det finns ett emulgeringsmedel. (Tvål är ett enkelt slags emulgeringsmedel.) Precis som ett emulgeringsmedel skapar Jesus fred genom att grundligt blanda samman två grupper som tidigare var helt åtskilda från varandra. Men till skillnad från en vanlig fredsmäklare gjorde Jesus inte detta genom att vädja till det vi har gemensamt. Det är Jesus själv som är grunden för vår förening. ”Enhet” är inte nödvändigtvis något bra, om man förenas med något eller någon som man inte borde förenas med. Och vi strävar inte efter likformighet, eftersom vi har olika personligheter och gåvor, och det är bra att vi kompletterar varandra. Enhet i Anden i Kristus är inte bara något vi uppmuntras att eftersträva, utan något vi är beordrade att göra. Tänk inte på oss som om vi alla vore av samma färg, utan som ett ljusprisma eller ett målat glasfönster som reflekterar olika färger när vi lyser upp Kristus.

Som Johannes Chrysostomos sa: Det är inte som om Kristus smälte samman två metaller och gjorde en skulptur av de två. Det är snarare som om Kristus smälte ner silver och bly och av dem skapade en skulptur av guld! Johannes Chrysostomos predikningar över Efesierbrevet, predikan 5, i Nicene and Post-Nicene Fathers, First Series, vol. 13, s. 71.

Fråga: I Ef 2:14, vad är betydelsen av att skiljemuren har rivits ned?

S: Det låter som om Kristus genomförde ett ombyggnadsprojekt. I stället för att det ska finnas en åtskillnad mellan judar och hedningar (icke-judar) förenar Gud nu alla troende som bröder och systrar. Alla anspråk på stolthet eller överlägsenhet som grundar sig på etnisk eller kulturell bakgrund, eller på släktskap i tron, är nu brutna och bör erkännas som sådana. Den japanske, amerikanske, arabiske, judiske, engelske eller ryske kristne är inte bara lika mycket kristen som alla andra – det finns inga ”andraklassens kristna” – utan vi är bröder och systrar till varandra och bör njuta av gemenskapen med varandra i Herren. Men precis som vi inte har någon grund för att känna stolthet eller arrogans gentemot andra, har vi inte heller någon grund för att känna oss underlägsna gentemot andra. Det finns ingen ”inre krets” av insiders kontra outsiders i kyrkan.

Utanför Jerusalems tempelgårdar fanns en fysisk mur med en inskription som löd: ”Ingen utlänning får träda in innanför barrikaden som omger helgedomen och inhägnaden. Den som ertappas med att göra detta har sig själv att skylla för sin efterföljande död.” Paulus kan ha haft detta i åtanke när han sade att muren i kyrkan är helt borta, vilket framgår av The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 40. Dock är The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 625–626, och The Expositor’s Greek Testament, vol. 3, s. 294, av en annan åsikt. Josefus använder samma ord för den muren, och den muren stod fortfarande kvar. För övrigt var den inre förlåten som avskiljde det allra heligaste en förlåt och inte en mur.

Jakob 2:1–9 betonar mycket tydligt att vi inte ska visa partiskhet i församlingen. Men det finns olika åsikter om hur vi ska gå tillväga.

”Vem bryr sig”-synsättet: Jag förstår att det finns en uppdelning mellan olika typer av människor i er församling: de som gillar sparris och de som inte gör det. Men vem bryr sig? På samma sätt bör vi inte ta hänsyn till någons etniska bakgrund mer än vi bör bedöma människor för medlemskap eller ledarskap delvis utifrån om de gillar sparris.

Synsättet ”Se till att ingen försummas”: Tyvärr är vi inte perfekta här på jorden. Även i en stor, växande församling som den i Apostlagärningarna 6:1 kan det uppstå den olyckliga situationen att en grupp försummas. Därför bör församlingsledarna se till att alla inkluderas, inom alla verksamhetsområden och på alla nivåer. Detta kommer att ge större enhet och ett starkare vittnesbörd inför världen, när världen ser att vi är ett, precis som Jesus bad om i Johannes 17:21.

Slutsats: Det första sättet är idealiskt. Men vi är inte perfekta kristna, och om de första kristna i Apostlagärningarna behövde tillgripa det andra sättet, så behöver vi det också. Och jag är glad att jag inte är en andraklassens kristen bara för att jag inte gillar sparris!

Fråga: Vad avser ”att upphäva fiendskapen” i Ef 2:15?

S: Fientlighet är det som fiender hyser mot varandra. I stället för de mosaiska buden som skiljer judar och hedningar åt ligger allt det bakom oss, och vi har vår ställning inför Gud grundad på Kristi fullbordade verk. Detta är inte så mycket en skapelse som en ”åter-skapelse” som skapar en kropp av två grupper.

F: Hur gjorde Jesus en av två i Ef 2:15?

S: Istället för att det i Guds ögon finns judar och hedningar, finns det nu bara kristna i hans kyrka.

F: I Ef 2:16–18, vem är ”båda” här?

S: ”Båda” avser här judar och icke-judar som alla har samma tillgång till Gud genom Jesus Kristus. Detta kunde orsaka problem ur ett juridiskt perspektiv. Alla romare var skyldiga att dyrka de romerska gudarna, med undantag för judarna. Men om de hedniska kristna inte skulle betraktas som omvända judar, skulle det vara ett problem. Oavsett detta skulle de dock tas emot i en enda kropp.

Fråga: Eftersom kyrkan i Ef 2:20–21 är byggd på apostlarna och profeterna, behöver vi då apostlar och profeter idag?

S: Kristus är kyrkans enda sanna huvud. Vår kunskap om Gud bygger på läran från profeterna i Gamla testamentet och från apostlarna (och deras skrivare) i Nya testamentet. Vi behöver inte dem i sig, men vi behöver deras ord idag. Det är därför Skriften är så viktig för kristna.

Fråga: I Ef 2:20–21 står det att Jesus är hörnstenen. Behöver vi då en människa som representerar Jesus Kristus för att leda Guds kyrka idag?

S: Det finns förmodligen många skäl till varför vissa människor skulle kunna säga att vi behöver en ställföreträdare på jorden. Det vore bra för att minska följande negativa saker:

1. Kätteri

2. Att ansluta sig till andligt falska religioner

3. Tillbedjan av andra än Gud

4. Intellektuell stagnation (Kopernikus, Galileo)

5. Mord och tortyr av äkta kristna

6. Mord och tortyr av människor i allmänhet

7. Legitimering av ogudaktiga härskare

8. Tillagda mänskliga läror som utger sig för att vara gudomliga

Det vore bra att även förbättra följande:

1. Att vara ett lysande moraliskt föredöme för världen

2. Att uppmuntra till mer studium av skrifterna

3. Kristen enhet (vilket innefattar att inte förfölja kristna)

Västeuropeiska kristna försökte detta i tusen år; experimentet har kallats ”den romersk-katolska kyrkan” och det var ett dystert misslyckande redan under medeltiden. Istället för att minska dessa saker, ökade det dem. En bra sak med den katolska kyrkans erfarenhet är detta: vi kan lära oss av tidigare misstag och se farorna med att lämna enkelheten i att följa Kristus, såsom 2 Korintierbrevet 11:2-4 lär oss.

En skeptiker skulle kanske hävda (med ett leende) att hela den romersk-katolska kyrkan bara var ett knep för att medvetet uppfylla 1 Timoteusbrevet 4:1–5. Jag överlåter åt en katolik att besvara denna falska anklagelse.

Fråga: I Efesierbrevet 2:21, var kan den sanna kyrkan hittas?

S: Den sanna kyrkan finns inte nödvändigtvis där världen letar. Så länge någon letar efter den ”blotta människan” som är huvudet för den sanna kyrkan kommer de inte att se den. Den sanna kyrkan leds av Jesus Kristus som hörnstenen (Efesierbrevet 2:20). Den sanna kyrkan är inte byggd av sten eller tegel, utan av troende (1 Petrusbrevet 2:5). Därför består den sanna kyrkan av äkta kristna från alla samfund som har satt sin tro till Jesus Kristus. När vi talar om den sanna kyrkan kan vi tala om ”den triumferande kyrkan” (det vill säga de troende som nu är i himlen) och ”den stridande kyrkan” (det vill säga de troende som fortfarande kämpar för tron på jorden).

Tyvärr kan kristna ibland bli så fokuserade på sin kyrkosamfund att de tappar detta ur sikte. När jag misstänker att en kristen kan vara sådan, frågar jag honom vilket kyrkosamfund han tillhör. När han svarar ”XYZ” säger jag till honom: ”Visste du att det inte finns några XYZ:are i himlen? Det finns inte heller några baptister i himlen, och jag råkar gå i en baptistkyrka. Istället finns det kristna som är ’XYZ:are’ i himlen, och det finns kristna som är baptister i himlen, men vi är bara i himlen genom Jesus, och inte genom någon organisation.”

Lögnen, att organisationen är viktigare än en personlig relation med Kristus, är ett verktyg som sekter som mormonerna och Jehovas vittnen använder för att omvända kyrkobesökare till sitt falska evangelium.

Å andra sidan säger jag inte att det inte spelar någon roll att samlas och organisera sig. Hebreerbrevet 10:25 uppmanar oss att inte försumma att samlas.

Det finns dock vissa konsekvenser av det jag just sa. Människor kan ha ganska felaktiga teologiska åsikter, men så länge de har rätt i de viktigaste frågorna (som 1 Korintierbrevet 15:1–4 varnar oss för) och känner Jesus, ska alla kristna ”ta emot varandra, precis som Kristus har tagit emot er…” (Romarbrevet 15:7, BSB). Äkta kristna kan ha felaktiga åsikter om sabbaten (Romarbrevet 14:5) eller om kost (Romarbrevet 14:2–3). De kan göra ännu allvarligare saker, som att tolerera en omoralisk person i sin krets (Uppenbarelseboken 2:20) eller en man som lever tillsammans med sin fars hustru (1 Korintierbrevet 5:1). De kan vara fast i mycket allvarliga problem med legalism (Galaterbrevet 3:1). Ändå är även olydiga kristna som står under Guds tuktan fortfarande kristna.

När det gäller många av de saker som kristna är överens om, klicka på ”A Common Christian Confession” www.Biblequery.org/Doctrine/DoctrinalStatements/ACommonChristianConfession.html för en sammanställning.

Fråga: Varför sa Paulus i Ef 3:1 att han var en fånge för Kristus Jesus istället för en fånge för Rom?

S: Paulus kunde se de romerska soldaterna som vaktade honom alldeles intill och inse att den omedelbara orsaken till hans fängelsestraff var Roms ondska. Men Paulus, som såg till helheten, insåg att det yttersta målet med att uthärda sitt fängelsestraff var till ära för Jesus Kristus, vår Frälsare. När du står inför obehagliga omständigheter, vare sig det handlar om förföljelse eller helt enkelt att uthärda det som denna fallna värld utsätter dig för, fokuserar du då på den omedelbara orsaken eller sätter du det yttersta målet – att ära Jesus – i centrum?

F: Varför använde Paulus ordet ”mysterium” i Ef 3:3,9, när det fanns hedniska mysteriereligioner?

S: Detta har ingenting att göra med mysteriereligioner. Ett ”mysterium” kan här förstås som något speciellt, en hemlighet som måste upplevas, inte bara höras offentligt. Paulus ”återtog” denna betydelse som avgudadyrkande religioner använde, och han använde troligen detta uttryck medvetet, som en kontrast till den dårskap som de lärde ut.

F: Vad är mysteriet här i Ef 3:3,9?

S: Ett ”mysterium” var på grekiska något som ännu inte hade uppenbarats. Efesierbrevet 3:10–11 ger svaret på detta. Att Jesus Kristus grundade kyrkan var mysteriet, vilket inte var känt under Gamla testamentets tid, som det står i Kolosserbrevet 1:26. ”Mysterium” betyder här en hemlighet som inte hade uppenbarats förrän vid denna tidpunkt.

F: Eftersom människor i tidigare generationer inte kunde höra talas om Kristus, kunde då någon under Gamla testamentets tid bli frälst?

S: Ja. På den allra grundläggande nivån är det inte något vi hör, tror på eller gör som frälser oss; det är inte ens evangeliet som frälser oss. Det är Gud som frälser oss. Gud kan frälsa vem Han vill, men vi vet att Gud är barmhärtig, men ändå rättvis och helig.

F: Hur kan Paulus i Ef 3:8 vara den minste av alla apostlarna?

S: Paulus angav två skäl till varför han ansåg detta.

1. Han föddes ovanligt sent (1 Kor 15:8)

2. Ännu viktigare är att Paulus tidigare förföljde Guds församling (1 Kor 15:9; 1 Tim 1:13). Han gick dock längre än någon annan: från mördare till missionär.

Fråga: Eftersom Kristi rikedomar är outgrundliga, varför vill Paulus då att vi ska förstå omfattningen av Kristi kärlek i Ef 3:17–19?

S: Efesierbrevet 3:18–20 ger svaret på detta. Kristi rikedomar är omätbara, men vi har den glädjefyllda (och oändliga) uppgiften att uppleva just hur stor Guds kärlek till oss är.

Det grekiska ordet här är intressant; det betyder bokstavligen ”inte spårbart genom fotspår”. Vi kan inte exakt spåra varför eller hur stor Guds kärlek till oss är, men vi kan glädja oss åt att den finns.

F: I Ef 3:9, betyder ordet ”förvaltning” eller ”gemenskap” här?

S: Det grekiska ordet oikonomia, från vilket vårt ord ”ekonomi” härstammar, har en bred betydelse. Det betyder förvaltning med den ursprungliga konnotationen av en hustru eller förvaltare som sköter en familj eller ett hushåll. Det kan syfta på hur saker sköts, dvs. en förvaltning. I kyrkan kan man också tänka på det som att sköta relationer.

F: I Ef 3:15, borde det stå ”från vilken varje familj”, ”från vilken hela hans familj” eller ”från vilken allt faderskap”?

S: Den grekiska grammatiken är ovanlig här. Ordet ”hans” finns inte i det grekiska originalet, så de andra översättningarna ligger troligen närmare den ursprungliga betydelsen i denna vers. Det grekiska ordet pater betyder far, och det grekiska ordet patria betyder familj, även om det också kan betyda faderskap. Paulus gjorde här ett ordspel. Den mer exakta betydelsen är ”far … familj”, men för att bevara ordleken har vissa översättare valt ”Far … faderskap”. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament s. 631, The Expositor’s Greek Testament vol. 3 s. 312–313 och The Message of Ephesians s. 133–134 för mer information.

Fråga: Vad är egentligen Paulus bön för de troende i Efesos i Ef 3:16–19?

S: De har redan Kristus i sig. Därför ber Paulus att Gud ska ge dem styrka mot motstånd, att Kristus ska stå i centrum av deras liv, att de ska vara rotade i kärlek och att de ska förstå vidden av Guds kärlek.

I Efesierbrevet 3:16 står det i BSB ”ur sin härlighets rikedom” (BSB), men den grekiska prepositionen här betyder mer bokstavligt ”enligt”. Paulus bad inte bara Gud att stärka dem ur sin rikedom, som en rik man skulle kunna skänka några dollar från sitt välfyllda bankkonto. I stället ber Paulus Gud att stärka dem ”enligt” sin rikedom, precis som en rik man skulle kunna ge i proportion till vad han äger. Deras frälsning skedde ögonblickligen, men deras helgelse sker stegvis.

Har du slutat växa i Kristus än? – Jag hoppas uppriktigt att du inser att det rätta svaret är ”nej” och att du fortfarande växer.

Fråga: I Ef 3:18, vad är bredden, längden, djupet och höjden av Kristi kärlek?

S: Vilka är gränserna för Kristi kärlek, om det finns några? Kanske tänkte Paulus på följande. Bredden är människor över hela världen. Längden, eller varaktigheten, är för evigt, från evighet till evighet. Djupet är inte bara de levande utan även de som har dött. Höjden är upp till himlen.

Gud är inte det minsta snål när det gäller vad Han ger, men ibland är vi som troende snåla när det gäller vad vi vill ta emot.

Fråga: Vad betyder de tre olika grekiska orden som rör kraft i Ef 3:19?

S: De betonar olika aspekter av Guds kraft.

Makt (dynameos), från vilket vi får orden dynamisk och dynamit, betonar Guds energiska verk. Det kan också vara ”dynamisk, levande kraft”.

Att stärka (krataiothenai, från kratos) innebär att bli uppmuntrad, eller den kraft vi får för att vara starka och övervinna motstånd.

Att förstå (exischysete, från ischys) kan innebära kraften att greppa, hålla fast, uppfatta eller förstå. Med andra ord, kraften att veta.

Fråga: Hur kan vi i Ef 3:19 få Guds ”fullhet”?

S: Det handlar inte om vad vi är fyllda av, utan snarare av Vem vi är fyllda av. Det betyder inte att vi kan förstå oändligheten, utan att vi kan förstå att den Helige Ande själv finns inom oss för att ge kraft åt våra liv. Det grekiska ordet här, ”eis”, anger ett mål, såsom att förstå Guds fullhet, inte att vi rymmer hela Guds oändliga fullhet.

F: I Ef 3:20, hur kan Guds oerhörda kraft komma till uttryck genom små kristna?

S: Som Tony Evans säger kan en brandpost spruta ut enorma mängder vatten. Det beror inte på de 3 till 5 gallon vatten som brandposten innehåller, utan snarare på vad som strömmar genom brandposten. På samma sätt är det inte så att vi har en så stor kraft i oss själva, utan snarare att Guds kraft strömmar genom oss.

Men Paulus bön är ändå en vidsträckt begäran: att Guds fulla kraft ska strömma genom oss.

F: Vad betyder ”vandra på ett värdigt sätt” här i Ef 4:1?

S: Det grekiska ordet för ”värdigt” här, axios, betyder ”lika/balansera vikten” eller ”lyfta upp den andra sidan av vågen”, snarare än förtjänst. Verbet här är peripateo, vilket bokstavligen betyder ”gå”, eller i australisk slang, en ”walkabout”. Så ditt ”vägande” i livet bör ha samma vikt som det du säger om dig själv när du kallar dig kristen.

F: I Ef 4:1–2, vilka är några användbara egenskaper för att bevara enigheten här?

S: Svaret består av tre delar.

Hur kan du ”stå ut med” att ha enhet med en annan troende? Det kan vara utmanande att upprätthålla enhet med någon som har motsatsen till dessa egenskaper. En viktig del är den sista egenskapen, som översätts som ”att ha tålamod med varandra” eller ”långmodighet”. Långmodighet innebär också att du har kontroll över dina känslor, snarare än att dina känslor styr dig. Kom ihåg att Gud har stått ut med dig, dina synder och att du i så många år har sagt till Honom att du inte kan göra vissa saker. Eftersom Gud älskar dig och har stått ut med dig, borde du kunna älska och stå ut med andra troendes brister.

Hur lätt är det för andra att ha tålamod med dig? Men du bör fråga dig själv om det är lätt för någon att komma överens med dig. Har du de fyra väsentliga egenskaperna som krävs för att människor ska kunna komma överens med dig: ödmjukhet (tapeinophrosyne), mildhet (eller ödmjukhet) (praotes/prautetos), tålamod (makrothymias) och att ha tålamod med andra? Ibland kan vi inse att vi har våra egna ambitioner, saker vi är stolta över och småsaker som irriterar oss, som vi måste ”lägga åt sidan” för att lyda dessa verser och bli en person som är lättare att komma överens med. Gud kanske placerar en person i någons liv för att lära dem tålamod, men förhoppningsvis är du inte den personen! I den grekiska kulturen ansågs ödmjukhet vara en last som endast var värdig en slav.

Vad är du villig att ge upp? Paulus, som säger detta till oss, gav upp mycket (trygghet, frihet, ställning, anseende, hälsa och ett längre liv) för att utföra sin tjänst i församlingen. Vid ett tillfälle led Paulus av allvarlig depression, vilket framgår av 2 Korintierbrevet 1:8–10. Hur mycket skulle du vara villig att ge upp för att inte bara arbeta med andra, utan arbeta för andra, utan någon fördel för dig själv och utan någon jordisk belöning eller beröm? Att arbeta med andra är ofta inte utan en viss kostnad; det innebär att vi måste ge upp våra egna ambitioner och vår stolthet.

Fråga: Talar Paulus i Ef 4:3 om enhet inom en organisation, såsom romersk-katolska kyrkan, den grekisk-ortodoxa kyrkan, mormonerna, den lokala församlingen, International Churches of Christ och andra alla lär ut?

S: Låt oss först och främst bortse från det faktum att dessa grupper inte kan uppnå enighet sinsemellan. Just denna vers talar om ”enhet i Anden”, inte enighet inom en organisation. Den nämner sju saker som är ”ett”, däribland en kropp, men inte en organisation. Den säger också att vi bör bevara Andens enhet, inte försöka skapa vår egen. Denna specifika vers bevisar alltså ingenting om organisationer. Faktum är att även en organisation kan vara en avgud. När det gäller den bredare frågan, om organisatorisk enhet är önskvärd, se nästa fråga.

F: Är organisatorisk enhet något som troende bör eftersträva enligt Ef 4:3?

S: Äkta kristna är oeniga om detta.

Nej. Vissa protestanter säger antingen att det inte är viktigt, eller att det är farligt när det blir viktigare än att följa Gud i sanning, vilket historien tyvärr men entydigt har visat.

Ja. Katoliker, ortodoxa, den lokala församlingen och andra protestanter säger att organisatorisk enhet är önskvärd.

Oavsett vilket bör alla seriösa bibelstudenter kunna enas om följande:

1. Bibeln nämner enhet i anden och enhet bland Jesu lärjungar, men den säger aldrig att man ska ha enhet med dem som förkastar, förnekar eller uppenbart förvränger tron.

2. Även om ingen kristen är fullkomlig, varken i helighet eller lära, ska vi akta oss för vargar och avskilja oss från kättare.

3. Generellt sett är det ibland svårt att uppnå meningsfull enhet med människor som försöker döda dig eller bränna dig på bålet.

4. Vi bör sträva efter att undanröja allt som skapar splittring bland kristna och ta emot varandra precis som Kristus tog emot oss (Romarbrevet 15:7).

5. En enhet som inte är centrerad kring Jesus Kristus är ingen önskvärd enhet, och vi bör undvika den.

Fråga: Eftersom det bara finns en kropp, varför finns det då så många församlingar (Ef 4:4)?

S: Det finns åtminstone fyra huvudsakliga skäl.

1. Precis som det finns små skillnader mellan olika sunnimuslimska skolor, mahayanabuddhister, vedantiska hinduer, de två bahá’í-sekterna och andra religioner, så är även kristna oense om sekundära frågor. Till exempel var Paulus och Barnabas oense om huruvida de skulle ta med sig Johannes Markus. Senare försonades de dock (Apg 15:36–41; Kol 4:10; 2 Tim 4:11).

2. Tillägg: Genom åren har många varit som fariséerna i Markus 7:6–8, genom att vilja lägga till sina egna invecklade traditioner till kristendomen. I allmänhet hävdar många att man bör följa Bibeln plus deras tradition, som likställs med Guds ord. Biblisk kristendom innebär helt enkelt att följa vad Gud säger i Bibeln och att erkänna mänskliga traditioner som just mänskliga.

3. Att dra ifrån kristendomen förutses i 2 Timoteusbrevet 3:5, där det står att i de sista dagarna kommer vissa att ha en skenbar gudsfruktan men förneka dess kraft. Ett antal ”liberala” kyrkor drar ifrån Guds lära genom att hävda att Gud inte kan utföra fysiska mirakel och att det inte finns någon himmel och helvete, samtidigt som de fortfarande låtsas vara kristna.

4. Förvrängning: Som profeterats i Apostlagärningarna 20:29–30 finns det andliga ”vargar” som genom bedrägeri drar lärjungar efter sig för att starta sin egen människoskapade religion, samtidigt som de fortfarande hävdar att de följer Jesus. Många av dem har sin egen bok utöver Bibeln. Dessa onda företeelser förutsades i 1 Timoteusbrevet 4:1–5, 2 Petrusbrevet 2:1–3 och Judasbrevet 8–19.

Fråga: I Efesierbrevet 4:5, handlar det om vatten dopet eller Andens dop?

S: Vissa anser att det har en dubbel innebörd. Men om Paulus menade båda, skulle det egentligen inte vara ett enda dop.

Det är dock osannolikt att det syftar på andedopet, eftersom det finns tre avsnitt som hänvisar till den Helige Ande, Sonen och Fadern, och detta står i avsnittet som handlar om Sonen.

Fråga: Om Gud i Ef 4:6 och Ef 1:23 fyller allt på alla sätt, är då panteismen sann, som säger att allt är en del av Gud?

S: Nej. Även om Psaltaren 139:7–12 visar att Guds Ande är överallt, går panteismen längre än så och hävdar att allt är en del av den Gud som tillbeds, till exempel människor, stenar och till och med hundavföring. En soptipp är till exempel inte Gud, och sidorna i en ateists broschyr, som förnekar Guds existens, är inte Gud. Vi ska inte tillbe de skapade tingen i stället för Skaparen (Romarbrevet 1:23, 25). Tvärtom, som Kolosserbrevet 1:17 visar, hålls allt samman av Kristus.

Fråga: Varför säger Paulus i Efesierbrevet 4:8 att Gud ”gav” gåvor till människor, när Psaltaren 68:18 säger att Gud ”tog emot” gåvor från människor?

S: Det finns två olika uppfattningar bland kristna.

Ett kopieringsfel: ”Ge” kan ha varit det ursprungliga ordet i Psalm 68:18. Medan ”ta emot” finns i den masoretiska texten och den grekiska Septuaginta, står det ”ge” i de arameiska targumerna och den syriska Peshitta. Dessutom talar hela psalmen, med undantag för möjligen just denna vers, om vad Gud ger till andra.

Ur en arameisk targum: En annan uppfattning är att Paulus vanligtvis inleder sina bibelcitat med ”Det står skrivet”, men Efesierbrevet 4:7–8 avviker med ”Det sägs”. Dessa stämmer mycket väl överens med den muntliga traditionen i den arameiska targumen över psaltaren och den syriska Peshitta. Tidiga rabbiner tillämpade denna vers på Mose och sade att han mottog lagen för att ge den till folket. Se The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 57, och Evangelical Commentary on the Bible, s. 1027, för mer information.

Sammanfattning: Paulus citerade inte någon vers, utan parafraserade hela Psalm 68. Se The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 634 för mer information om denna uppfattning.

Hur som helst konstaterar Johannes Chrysostomos (Homilies on Ephesians, ca 396 e.Kr.) att det i grunden inte fanns någon skillnad här. Gud både ger och tar emot saker från människor. Att betrakta frälsningen som att Gud tar på sig bördan av vår skuld, eller att han ger oss förlåtelse, är helt enkelt att se på två sidor av samma sak.

Fråga: I Ef 4:9 och Apg 2:27, gick Jesus till helvetet efter sin död, eller inte?

S: Även om frasen ”Jesus steg ner till helvetet” infördes i Apostoliska trosbekännelsen (Aquileia-versionen 390 e.Kr.), säger Bibeln inte uttryckligen något om saken. Här är vad Bibeln säger.

Efesierbrevet 4:9: ”steg ner till jordens djup”

Psaltaren 16:10 nämner ”Sheol”, vilket betyder graven.

Apostlagärningarna 2:27–28 citerar Psalm 16:10: Jesus skulle inte överlämnas till graven (Hades)

1 Petrusbrevet 3:19: Jesus predikade för andarna i fängelset

Enligt judisk religiös lära, som återges i 1 Enoks bok kapitel 22 och andra skrifter, hamnade de döda på två platser: de rättfärdiga i paradiset och de orättfärdiga i fängelset.

1 Petrus 4:6 nämner att evangeliet förkunnades för de döda. (I NIV står det ”nu döda”, men ”nu” finns inte i det grekiska originalet).

Fråga: Kan Ef 4:9 betyda att Jesus kom ner till jorden, snarare än att han steg ner i graven?

S: Det finns tre tolkningar som är förenliga med sammanhanget i avsnittet.

Stigit ner till jorden (genitiv av apposition)

Gick ner till döden (genitiv av jämförelse)

Nedsteg till de lägre delarna som tillhör jorden (genitiv av ägande)

Fråga: I Ef 4:11, betyder detta ”pastor-lärare” som en roll, eller pastorer och lärare som två roller?

A: I denna lista skiljer det grekiska ordet kai mellan pastorer och lärare. Detta grekiska ord betyder ”och/till och med”, och i detta avsnitt kan det tolkas på båda sätten, precis som på engelska. Nu undervisar pastorer (Titus 1:9; 1 Timoteus 3:2; 5:17), så det finns en kombinerad roll. Den verkliga frågan är då om Bibeln stöder en roll för lärare som inte är pastorer. Svaret är ett klart ”ja” av minst fem skäl:

Stefanus vittnade för judarna och undervisade dem med en ingående kunskap om Skriften, även om det i Apostlagärningarna står att han endast var diakon.

a) Paulus berömde läraren Apollos, trots att Apollos inte var pastor.

b) Barnabas, Timoteus och andra undervisade och predikade ordet, även när de inte var pastorer.

c) En äldste skulle kunna undervisa (1 Timoteusbrevet 3:2), vilket innebär att de undervisade redan innan de blev äldste.

d) I Kolosserbrevet 3:16 uppmanas faktiskt alla kristna att undervisa och förmana varandra.

Fråga: Eftersom det i Efesierbrevet 4:11 nämns pastorer och lärare, finns det då också profeter och apostlar idag?

S: Efesierbrevet 4:11 hänvisar till viktiga ämbeten i församlingen utan att specificera vilka som sträcker sig in i nutiden och vilka som inte gör det. Nej, det finns inte människor idag som har det nytestamentliga ämbetet som apostlar eller det gammaltestamentliga ämbetet som profeter.

Fråga: Vad är skillnaden mellan en naturlig talang och en andlig gåva enligt Efesierbrevet 4:11?

S: För det första finns det en överlappning på vissa områden. En person som har ett mycket medkännande hjärta för andra kan också ha den andliga gåvan att hjälpa. En person som har den andliga gåvan att förstå kan vara intelligent och välutbildad, även om det inte nödvändigtvis behöver vara så. Underskatta inte naturliga talanger, eftersom församlingen har stor nytta av dessa, vare sig det handlar om att tala inför publik eller viktiga uppgifter bakom kulisserna som bokföring. Men andliga gåvor går utöver vår naturliga förmåga, och Gud har gett varje troende minst en andlig gåva, enligt 1 Korintierbrevet 12:7, även om det är möjligt att din gåva inte nämns där. (Nej, att klaga och hitta fel räknas inte som andliga gåvor!) När det gäller vissa andliga gåvor kan andra troende klia sig i huvudet och undra: ”Hur i hela världen kan de göra det?” Gud kan ge ett ord som någon ska säga, och personen visste inte ens det själv; de lär sig också av det som kommer ut ur deras egen mun. Hur kan en person ha uthålligheten att fortsätta älska och ta hand om andra, trots tristess, mänsklig förföljelse eller andligt motstånd? Ibland är det enkla svaret: rent naturligt sett gör de inte det. Det är Guds kraft som flödar genom dem, som obegränsat vatten genom en liten brandpost.

Fråga: Hur identifierar en församling i Ef 4:11–13 vem som har vilka gåvor och bör ha vilka roller?

S: Enhet innebär inte likformighet. Som kristna har vi olika gåvor, och det prisar vi Gud för! Men att upptäcka vilka gåvor människor har kan vara ett vanligt men ofta förbisedd problem i många församlingar idag. En orsak kan vara en ofullständig uppfattning om vad verkligt lärjungaskap innebär. Lärjungaskap kan ses som att ta emot unga eller ”brutna” kristna och låta dem mogna i kunskapen om och utövandet av tron, samt skydda dem från felaktig undervisning, så att de blir mogna kristna. Den synen är sann men ofullständig. Den innebär också att yngre troende upptäcker sina gåvor och Guds specifika syfte för dem just nu. Naturligtvis bör de vara öppna för att Gud kan utveckla gåvor, ge dem fler gåvor senare och förändra deras tjänst. Så god lärjungautbildning innebär att hjälpa en troende att hitta den tjänst som Gud har kallat dem till just nu, och att hjälpa dem att komma igång med att tjäna. Den yngre troendes tjänst kanske inte alls liknar lärarens tjänst. Det är helt i sin ordning; det kan finnas ett tillfälle för läraren att överlämna dem till någon annan.

Visste du att nästan vilket high school-lag i amerikansk fotboll som helst kan slå vilket professionellt fotbollslag som helst, inklusive 2023 års Super Bowl-mästare Kansas City Chiefs, med ett enda villkor. I proffslaget ska de offensiva guarderna bli wide receivers, den snabbaste kickoff-returneraren ska bli center, vattenpojken ska bli quarterback, den defensiva sekundären ska bli lineman, tränarna ska bli running backs och lagets maskot ska bli kicker och middle linebacker. Så i kyrkan, precis som inom idrotten, är det viktigt att placera människor på de platser där de har de rätta gåvorna.

Många människor bryr sig om att känna till sina andliga gåvor och (förhoppningsvis) om att använda dem i kyrkan. Men borde vi inte ha samma omsorg om att känna till, och hjälpa andra att känna till, andras andliga gåvor och använda dessa i kyrkan? Frågan bör alltså inte vara ”har du en kristen tjänst?”. Frågan bör vara: ”vad är din kristna tjänst?”.

Som en pastor skämtsamt sa: ingen behöver oroa sig för att inte ha ett uppdrag, eftersom kyrkan har massor och massor av lediga uppdrag. De flesta av dem är dock oavlönade. Så alla i kyrkan – pensionärer, yngre, tonåringar – bör ha ett uppdrag, och kyrkorna bör göra mer för att varje medlem ska kunna dra sitt strå till stacken. En församling bör inte likna någons beskrivning av en amerikansk fotbollsmatch: 22 personer som desperat behöver vila och 50 000 personer som desperat behöver motion! Kanske är en församling så när en pastor har en bristfällig syn på ledarskap; han tror att de flesta medlemmarna inte behöver tjäna, eftersom han och hans lilla personal kommer att sköta allt.

När en pastor känner sig utbränd kan en orsak vara att han tjänar Gud på fel sätt. Han försöker göra för mycket på egen hand och tar på sig det som medlemmarna borde göra. Som exempel fick en pastor en dag ett upprört samtal från en församlingsmedlem. Medlemmen berättade att han hade pratat med en granne om Kristus många gånger, och att grannen äntligen hade bestämt sig för att ta emot Kristus. Kunde pastorn därför komma dit genast och be med honom? Pastorn sa att han skulle komma direkt och lade sedan på. Då övertygade Anden pastorn, och pastorn ringde tillbaka. Pastorn sa till mannen: ”Jag kommer inte. Du ska leda honom till Kristus.”

Fråga: I Ef 4:14–15, vad är skillnaden i dessa verser mellan en kristen som är ett ”barn” och en som är mogen?

S: Även om ett spädbarn kan göra många saker, har det varken visdom eller fysisk förmåga att undvika problem och hålla sig borta från eluttag, heta spisar, trafik och andra farliga saker. Vissa kristna, däribland även några som inte är så unga, har ingen aning om att det är viktigt att de håller sig borta från kätterska eller på annat sätt falska läror, synd samt vänskap och medlemskap som drar dem bort från Gud. Även när en kristen inser detta behöver hen lära sig att känna igen de läror och situationer som hen bör undvika. I Bibeln uppmanas vi att stå emot djävulen (Jakob 4:7; 1 Petrus 5:9), men vi uppmanas också att fly från olika frestelser (1 Korintierbrevet 6:18; 1 Korintierbrevet 10:14; 2 Timoteusbrevet 2:22), samtidigt som Gud kan ge oss styrka att stå emot frestelsen när vi själva inte klarar det (1 Korintierbrevet 10:13).

Fråga: I Ef 4:15, vad är skillnaden mellan att ”tala sanning”, ”tala i kärlek” och ”tala sanningen i kärlek”?

S: Att tala sanning kan vara hårt, utan något försök att nå fram till lyssnaren. I viss mening är det inte så mycket vad du säger som spelar roll, utan vad de hör. Att tala i kärlek kan innebära att säga det som känslomässigt verkar bäst, men det kan också innebära att man utelämnar obekväma sanningar som de behöver veta. Att tala sanning i kärlek innebär att man berättar för personen allt de behöver veta, om än kanske vid rätt tillfälle. Men det görs på ett sätt som visar att du bryr dig.

I allmänhet kan det vara svårare att tala sanningen i kärlek, att förmedla det de behöver höra (trevligt eller obehagligt) på rätt sätt. Du måste fokusera på både din ton och dina ord. Det är också bättre att veta var en person står innan du rättar eller tillrättavisar dem.

Fråga: Hur är vi alla, enligt Ef 4:16, som leder och ligament som växer?

S: Det finns två punkter i svaret.

Vi har alla viktiga roller i Guds församling, även om de kanske inte har något namn och kan verka obetydliga. I människokroppen kanske handlederna inte verkar viktiga, men utan en handled är handen avskuren. Vilken led i din kropp skulle du vara villig att klara dig utan? – förmodligen ingen. Vi bör inte heller nöja oss med att klara oss utan vissa saker i församlingen. Om en grupp människor inte gör något för Gud, och en rad behov i församlingen inte tillgodoses, verkar det finnas två problem. Men kanske kan de två problemen lösa varandra.

Alla delar tar emot sina order från huvudet. Oavsett om din tjänst är en del av en lokal församling eller inte, måste vi ta emot våra order från Jesus Kristus, kroppens huvud. Om du tror att du kan åstadkomma mer genom att ta etiska genvägar, eller i allmänhet göra saker som du vet att Gud inte vill att du ska göra, då agerar du inte riktigt som en del av kroppen; om du inte är villig att styras av huvudet, Jesus Kristus. Vi har ett uttryck för celler som växer på ett hälsosamt sätt men vägrar att lyda huvudet – vi kallar det cancer.

Fråga: Hur kan vissa människor, enligt Ef 4:17 och Rom 1:21, vandra i sitt meningslösa tänkande?

S: Ordet för meningslöshet här, mataioteti, används endast i Nya testamentet här och i Rom 1:21; 8:20 (om skapelsen) samt 2 Petr 2:18 (om ord). Det betyder värdelöst, meningslöst, utan värde, även om det ibland också används för att hänvisa till avgudadyrkan, vilket också innefattar dessa saker.

Föreställ dig att tänka, leva, planera och söka efter något som är helt tomt, värdelöst och i slutändan meningslöst. Det är inte svårt att föreställa sig; en mal gör just det när den cirklar kring en låga. När en människa längtar efter och planerar för synd som kan skada henne, skiljer hon sig egentligen inte så mycket från den där malen.

Föreställ dig personen i fängelse, i många år, efter att ha begått det som hen hade planerat skulle bli det perfekta brottet. Den fallna mänskligheten har inte bara en syndig vilja och förmörkade begär utan också ett förmörkat intellekt. ”Fåfänglighet i deras sinnen” i King James-versionen är också ett bra uttryck eftersom det betonar både meningslösheten i deras tänkande och deras högmodiga känsla av att deras tänkande är viktigt samtidigt.

Fråga: I Ef 4:17, på vilka sätt tror du att Gud kommer att säga till vissa kristna, precis som till icke-troende, att de har fokuserat för mycket på saker som inte spelade någon roll?

S: Om du för dagbok (eller ännu bättre, börjar göra det), lägg ihop följande tidsmängder under en månad.

a. Tid som ägnas åt att be, tänka på Gud och hans ord samt studera Guds ord.

b. Tid som ägnas åt att surfa på internet samt lyssna på och läsa nyheter.

c. Tid som du ägnar åt att titta på sport.

d. Tid som du ägnar åt att tänka på din favoritaktivitet.

e. Tid som du ägnar åt att tänka på arbetet utanför arbetstiden.

f. Tid som ägnas åt att tänka på ekonomi och investeringar, inklusive fastigheter.

Vilken av dessa kommer att verka mycket viktigare än de andra när du kommer till himlen?

g. När du ändå håller på, räkna också den tid du ägnar åt relationer med familj och vänner. Förhoppningsvis är den inte så mycket mindre än de andra. Det vore verkligen sorgligt om du, utifrån den tid du ägnar åt olika saker, skulle säga att din närmaste personliga relation tydligen är med YouTube!

I vissa delar av landet tror jag att människor, tvärtemot vad statistiken visar, är mycket religiösa – deras religion är deras idrottslag!

F: I Ef 4:18, borde det stå ”blindhet” eller ”förhärdelse”?

S: Det grekiska ordet, porosis, kan syfta på marmor eller en förkalkad led. På engelska har vi fått ordet osteoporos från det. Man kan tänka sig det som ”förstenad”. En kristen kommentator, Armitage Robinson, hävdar dock att eftersom det inte betyder att personen medvetet har valt att bli förhärdad, handlar det snarare om en avtrubbning av sinnena, och därför menar han att ”blindhet” är en bättre översättning. Men ”förhärdad” stämmer bättre överens med det grekiska, så länge man förstår att det inte är en plötslig, medveten handling av förhärdning, utan en gradvis förlust av uppfattningsförmåga och förmåga att förändras.

Fråga: Vad betyder ”utövandet av alla slags orenheter” (BSB) i Ef 4:19?

S: Detta kan betyda att göra affärer av, eller dra ekonomisk nytta av, alla slags laster.

F: Vad säger Paulus om dessa åtta onda handlingar i Ef 4:25–5:2?

S: Var och en av dem ställs i kontrast till en motverkande dygd. Vissa av dessa är hjärtats inställningar, vissa är handlingar och vissa är vanor. Med den Helige Andens kraft måste vi rensa bort dessa hjärtats inställningar, sluta med dessa onda handlingar och bryta dessa dåliga vanor. Men problemet är att saker och ting tenderar att återkomma. Ersätt de dåliga inställningarna med goda, de onda handlingarna med goda och de dåliga vanorna med goda vanor.

F: Är det en synd för oss att bli arga, enligt Ef 4:26, eftersom Jesus och Paulus blev arga?

S: I många fall är det ingen synd att bli arg. Men Efesierbrevet 4:26 visar att det är en synd att förbli arg och hysa agg. Om solen går ner medan du fortfarande är arg, har du varit arg för länge.

F: Är det en synd att förbli arg, enligt Efesierbrevet 4:26? Gud verkar förbli arg på människorna och demonerna i eldsjön.

A: Tre punkter att beakta i svaret.

1. Vi ska inte förbli arga, bli avundsjuka, ta emot tillbedjan eller kallas Gud, men Gud är inte tvungen att göra det som Han befaller Sina tjänare att göra.

2. Gud är oändlig, och han kan känna olika saker samtidigt. Han kan vara arg på en ond person och samtidigt glädja sig över ett av sina barn. Han kan göra dessa saker samtidigt eftersom han är Gud.

3. Skriften säger inte om Gud kommer att förbli arg för evigt eller inte. Det kan hända att Gud så småningom helt enkelt inte bryr sig alls om dem som väljer att leva utan Honom.

Fråga: I Ef 4:26–27, vad är skillnaden mellan att vara arg och synda jämfört med att vara arg utan att synda?

S: Ilska blir en synd när man hyser agg, vägrar att förlåta, vill hämnas, tappar kontrollen över sina känslor eller blir arg över något man inte borde vara arg över. Jesus, Paulus och Mose blev ibland arga över saker som rörde Gud.

Kristen ilska är inte bara något som händer och som vi bör be om ursäkt för. John R.W. Stott säger snarare att ett problem i kyrkan inte är att det finns för mycket kristen ilska, utan snarare att det finns för lite av den. När liv förstörs och tas ifrån människor, och vi inte blir arga över det, vad säger det då om vår kärlek till andra människor?

Fråga: Varför arbetar kristna, enligt Ef 4:28, med yrken där de inte arbetar med sina händer?

S: Detta uttryck syftar på ett ärligt uppehälle. Förutom vanlig brottslig verksamhet samlade många på den tiden på sig betydande förmögenheter genom mutor och korrupta politiska och affärsmässiga metoder som ofta var lagliga, men inte rättfärdiga. (Kanske skilde sig den tiden inte så mycket från vår egen.) Men precis som Jesus älskade tullindrivaren Matteus, vill Jesus att korrupta människor idag ska omvända sig från sina synder, komma till Jesus och ersätta sina offer.

F: Vad avses med ”onda ord” i Ef 4:29?

S: Ordet för ”onda” här är inte det vanliga ordet för ”onda”. På grekiska är det sapros, vilket används om ruttna frukter eller en ruttna växt. Ruttna, fördärvade, förstörda eller onda är alla bra översättningar av tanken här.

F: Varför är det viktigt att kristna inte svär, enligt Ef 4:29?

S: Helt enkelt för att Bibeln säger att man inte ska göra det. I Jakob 3:10–12 står det att förbannelser inte ska komma från samma mun som lovord till Gud. Det är visserligen sant att Petrus svor när han förnekade Kristus, men Petrus grät efteråt och ångrade sin synd.

F: Vad kontrasterar Paulus i dessa två verser i Ef 4:31–32?

S: Bitterhet, vrede och ilska är känslotillstånd, ur vilka onda ord flödar. Ondskan är ett samlingsbegrepp för allt detta. Vrede (thymos) och ilska (orge) liknar varandra, men båda nämns som skilda synder. Vrede är ett explosivt utbrott där man tappar besinningen, medan ilska kan vara ett sjudande, hämndlystet hat. Man kan tänka sig ilska som magma som byggs upp i en vulkan och sipprar ut, medan vrede är mer som ett vulkanutbrott.

F: I Ef 5:1, i vilken utsträckning ska vi vara efterföljare?

S: Är du en efterföljare som bara försöker göra det som någon annan har gjort? – Jag hoppas det. Precis som ett barn efterliknar sina föräldrar, bör vi efterlikna Gud (Efesierbrevet 5:1). Ett barn bör försöka bevara sina föräldrars ära. Vi är också efterföljare av Kristus (Joh 15:12; 1 Joh 3:16), efterföljare av det som är gott (3 Joh 11), efterföljare av våra ledare (Hebr 13:7) och efterföljare av Paulus (1 Kor 4:16; 11:1; Fil 3:17; 4:9; 1 Tessalonikerbrevet 1:6; 2 Tessalonikerbrevet 3:7,9). Å andra sidan kan vi på ett bra sätt göra saker på eget initiativ, av egen vilja eller efter eget godtycke, vilket 2 Korintierbrevet 8:17 och 9:7 visar.

Som en parentes hävdar vissa att eftersom Gud är så stor och oändlig, och människor är så små, kan vi nästan ingenting veta om Gud. Men om man drar detta för långt skulle det ursäkta vårt trots mot denna vers genom att förneka att vi har förmågan att göra det. Vi kan inte veta allt om Gud; men den Allsmäktige och allvetande Guden har valt att, och har förmågan att, visa oss så mycket om sig själv att vi kan vara Guds efterföljare.

Fråga: Vad innebär det att vandra i kärlek enligt Ef 5:2, och vilka alternativ finns det till att vandra i kärlek?

S: Många människor har inte den minsta aning om vad det innebär att vandra i kärlek, eftersom de är så långt ifrån att göra det. När du går igenom ditt liv, oavsett om du går, kör bil eller gör något annat, vad är det viktigaste du tänker på? Är det hur du ska tjäna mer pengar, hur du ska ha roligare eller hur du ska uppnå något mål? Jag hoppas att det viktigaste för dig inte är något av det ovanstående. Det är visserligen okej att tänka lite på sådana saker, men din främsta, ”förstahands”-tanke bör vara hur du kan älska och välsigna andra, samt din kärleksfulla relation till Gud. Alltför ofta försöker vi leva enligt kulturella krav. Som kristna kommer vi inte att passa in helt i kulturen, och det bör vi inte heller försöka.

Paulus ger oss en bra ledtråd om hur vi kan fokusera på detta. Precis som Kristus i första hand kom för att vara ett offer för oss, bör vi betrakta vårt liv som ett offer till Gud. Istället för att fråga hur mycket pengar du tjänar, eller hur roligt du har det, fråga dig hur behagligt ditt offer (dvs. ditt liv) är för Gud.

Som kristna blir vi ibland så upptagna av andra saker att vi visserligen är frälsta, men inte vandrar i kärlek. I Uppenbarelseboken 2:4 uppmanar Jesus församlingen i Efesos (och indirekt oss) att inte överge vår första kärlek. Aposteln Johannes säger i 1 Johannes 2:5–6 att Guds kärlek måste fullkomnas i oss, och därför bör vi vandra som Jesus gjorde. Här säger Paulus också hur viktigt det är för oss, inte bara att tro som kristna, utan att vandra i kärlek.

Fråga: Vad betyder ”inte ens en antydan till sexuell omoral” (BSB) i Ef 5:3?

S: Det inkluderar naturligtvis sexuell omoral, men specifikt handlar det om att inte hamna i en situation eller vänskap där det skulle kunna se ut som om du är omoralisk. Detta kan också avse oanständiga skämt och klädsel. När du kan säga något roligt men lite olämpligt, vill Gud att du inte ska vara rolig. I 1 Tessalonikerbrevet 5:22 står det också att man ska undvika det som ser ut som ondska.

F: I Ef 5:7, ska det grekiska ordet översättas med ”umgås” eller ”ta del av”?

S: Det grekiska ordet i Efesierbrevet 5:7, summetochoi, betyder inte att du aldrig får umgås med dem. Det betyder att du inte ska ta del av, delta i eller ha någon andel i det de gör. Hur är det då med att investera i ett företag som främjar omoraliska eller på annat sätt syndiga saker? Även om du inte gör dessa saker själv är det fel att du tjänar på att de lyckas med det de gör.

F: Hur kan kristna i Ef 5:11 på ett syndigt sätt ha gemenskap med mörkrets fruktlösa gärningar?

S: Om du direkt deltar i mörkrets gärningar är det självklart fel. Men om du möjliggör, stöder eller drar nytta av mörkrets fruktlösa gärningar ska du också sluta med det. En grupp som har plågat vissa kyrkor, särskilt vissa konservativa kyrkor, som en parasit, är frimureriet. På de lägre nivåerna framstår det bara som en social organisation som bedriver välgörenhetsarbete. Men på de högre nivåerna, när de dyrkar en varelse som kallas Baphomet och hävdar att många av de stora religionerna alla dyrkar samma gud, är de en religiös organisation som står i strid med kristendomen. När jag gick i gymnasiet visste jag ingenting om detta. Jag blev inbjuden att gå med i DeMolay, som i grunden är en frimurarorganisation för gymnasiepojkar. Men innan jag gick dit fick jag reda på att svarta pojkar inte fick vara med. Jag tyckte att det var mycket märkligt, och jag ville varken besöka eller gå med i en sådan organisation. Men oavsett frimurarna: om det finns någon organisation som utesluter människor på grund av deras hudfärg eller etniska bakgrund, har du som kristen ingen anledning att gå med i eller stödja den. Så om din kyrka vill vara öppen för samhället, och en lokal frimuraravdelning vill samlas där, bör kyrkan inte tillåta det.

Vissa försöker kombinera kristendomen med icke-kristna saker. Till exempel sa Camilo Torres Restrepo, en ledare inom befrielseteologin: ”Om Jesus levde idag skulle han vara en gerillakrigare.”

På ett negativt sätt har vissa icke-kristna beslutat att de inte kommer att investera i något företag som inte stöder deras sociala agenda. Blackstone-koncernen grundades 1985 som ett alternativt investeringsbolag. På finance.yahoo.com hade den den 30 september 2023 ett börsvärde på 130 miljarder dollar. Den har rankats som det 175:e största företaget i världen. Många företag är ivriga att stödja en viss antikristen social agenda, inte för att USA tvingar dem, utan snarare för att Blackstone och andra skulle kunna dra tillbaka sina investeringar i dem om de inte gör det.

Fråga: I Ef 5:11, i vilken utsträckning är vi kallade att avslöja mörkrets fruktlösa gärningar jämfört med att bara tiga om dem?

S: Först och främst måste vi inse att vi inte kommer att bli populära när vi avslöjar mörkrets gärningar, och att vi kan komma att utsättas för förföljelse. Men vi bör avslöja mörkrets gärningar när de kan fresta andra, eller när människor hävdar att de är moraliskt acceptabla. Vi bör varna andra troende för att bli inblandade i dem. Det finns tillfällen då ren tystnad är en synd.

Enligt Marx är religionen i denna värld präglad av utnyttjande ett uttryck för nöd och samtidigt också en protest mot den verkliga nöden. Med andra ord fortsätter religionen att överleva på grund av de förtryckande sociala förhållandena. När dessa förtryckande och utnyttjande förhållanden bryts ned kommer religionen att bli överflödig. Samtidigt betraktade Marx religionen som en form av protest från arbetarklassens sida mot deras dåliga ekonomiska villkor och deras alienering. Se Raines, John. 2002. ”Introduction”. Marx on Religion (Marx, Karl). Philadelphia: Temple University Press. s. 5–6.

Fråga: Eftersom kristna enligt Ef 5:11 inte ska ha något att göra med mörkrets gärningar, bör då kristna advokater försvara klienter som de vet är skyldiga?

S: Generellt sett är det svårt att försörja sig som brottmålsadvokat om man aldrig ljuger, aldrig förvränger sanningen, uppmuntrar sina klienter att aldrig ljuga och vägrar att försvara klienter som man vet ljuger. Detta är vad en kristen skulle behöva göra för att vara brottmålsadvokat.

Men som påpekas i *Now That’s a Good Question*, s. 525–527, behöver även personer som erkänner sig skyldiga en rättvis rättegång och möjlighet att argumentera för ett mildare straff. Alla kristna bör dock vara överens om att det inte är något en kristen bör göra att ljuga eller antyda att någon är oskyldig när man är rimligt säker på att denne är skyldig.

Fråga: Vilka slags saker ska vi inte ens tala om enligt Ef 5:12?

S: Det är okej att nämna att något görs, på ett övergripande plan, och att det är fel att göra det. Vi bör dock undvika ”GSD”, Gross Sin Detail (grova synddetaljer), där vi nämner synden på ett sätt som kan vara frestande för någon som är benägen att begå just den synden. Vi bör inte heller nämna några ”goda råd” om hur man kan komma undan med en synd. Till exempel hörde jag av någon ett sätt att lura ett företag som är helt omöjligt att upptäcka. Vill du höra vad det är? – Tyvärr, jag har bestämt mig för att aldrig berätta det för någon.

Fråga: I Ef 5:14, var har denna vers tidigare nämnts?

S: Dessa exakta ord förekom inte i Gamla testamentet, även om delar av dem påminner om Jesaja 60:1 och 26:19. Vi har inga uppgifter om var detta tidigare har sagts. Denna poetiska vers kan härröra från en profetia, ett uttalande av Jesus som inte finns nedtecknat i evangelierna eller en tidig kristen psalm. Paulus utgick från att hans närmaste läsare skulle känna igen den.

F: I Ef 5:16, på vilket sätt är dagarna onda?

S: Paulus syftar inte på dagsljuset, utan menar att tiderna är onda. Om man tänker sig samhället som ett hav finns det en ”undervattensström” som kan dra ner en om man inte är försiktig. Att offra till hedniska gudar, omoral, mutor och korruption samt att utnyttja andra var inte bara vanligt förekommande, utan ansågs socialt acceptabelt och helt normalt.

Den kristne författaren Hieronymus (393 e.Kr.) berättar att den romerske amiralen Duilius fick höra av andra att han hade dålig andedräkt. Han tillrättavisade sin hustru, Billia, för att hon aldrig hade sagt något till honom. Hon förklarade att hon inte hade sagt något eftersom hon trodde att alla män hade dålig andedräkt. Han blev så glad, eftersom hon oavsiktligt visade att hon alltid hade varit trogen mot honom. Romarna lyfte fram henne som ett exempel på stor kyskhet. Föreställ dig att leva i ett samhälle där en kvinna verkligen stack ut från de andra av just den anledningen. Mot Jovinianus, bok 1, kap. 46, s. 382

Idag har kanske underströmmen förändrats något, men den finns fortfarande kvar. Vi, våra makar och våra barn kan alltför lätt svepas med av den om vi inte medvetet lever i strid med kulturen.

Fråga: I Ef 5:16, vilka vanor eller andra saker kan vi införa för att utnyttja vår tid på bästa sätt?

S: Innan vi gör någonting måste vi först inse hur värdefull den gåva vi har fått, kallad ”tid”, egentligen är. Skapa utrymme för de saker du vill ägna mer tid åt genom att sluta med andra saker som är ett sämre utnyttjande av din tid.

Som John R. W. Stott säger i *The Message of Ephesians*, s. 201–203: ”Jonathan Edwards skrev före sin tjugonde födelsedag i *Resolutions*: ’Beslutat: Att aldrig förlora ett enda ögonblick av tiden, utan att utnyttja den på det mest givande sätt jag överhuvudtaget kan.

Fråga: I Ef 5:17 talar Paulus till troende, så hur kan vissa äkta troende vara oförståndiga?

S: Det grekiska ordet här, aphrones, betyder ”förståndslös”, och det grekiska ordet för ”oklok” i Efesierbrevet 5:15 är asophoi, vilket kan betyda ”dåraktig”. De skiljer sig något åt, även om de överlappar varandra. Förståndslös betyder i grunden att man är clueless, utan någon aning om sin omgivning eller vad som väntar en. ”Dåraktig” kan betyda det, eller också att man tror sig se klart vad som väntar, men har helt fel. Det finns ett barns dåraktighet, det finns en dåraktighet som man lär sig, och det finns en dåraktighet som endast uppstår genom upprepad övning.

Troende, inte bara människor i allmänhet, måste hålla sig nära Gud och hans ord för att undvika att falla i dårskap.

Fråga: Ef 5:18 innehåller två bud, inte bara ett, så hur hänger det andra budet ihop med det första?

S: Det första budet är negativt: bli inte berusad. Det andra, positiva budet, är en ersättning för den tid du ägnar åt att hantera berusning.

Varför blir människor berusade? Det kan finnas olika skäl, och anledningen till att någon börjar på vägen mot berusning kan skilja sig från det som gör att de förblir alkoholister. Människor kan bli berusade för att dämpa sin smärta, antingen fysisk eller smärtsamma minnen. Människor kan bli berusade av tristess, eller försöka glömma tomheten i sina liv och det de uppfattar som meningslösheten i sina liv. Människor kan bli berusade för att de njuter av att dricka med vänner, eller åtminstone med dem de ser som vänner. Människor kan bli berusade för stimulansens skull eller för det de upplever som spänning. Efter långvarigt alkoholbruk kan människor bli berusade på grund av det begär efter alkohol som deras kropp har byggt upp. De ser inget fel eller något dåligt i att bli berusade. De ser inte heller något dåligt i levercirros, demens eller påskyndat åldrande, efter tillräckligt många drinkar.

Men att vara fylld av Anden är något helt annat än att vara fylld av alkohol; för det första kan man inte bara dricka en massa vätska för att automatiskt uppnå det. Det är avsiktligt, det kräver disciplin att be och närma sig Gud, och att ”glatt” säga nej till saker som verkar njutbara och lockande, eftersom man har en högre kallelse; Gud vill ha dig för sig själv. Som John R.W. Stott nämner i *The Message of Ephesians*, s. 204–205, säger dr Martyn Lloyd-Jones: ”Om det vore möjligt att placera den Helige Ande i en lärobok i farmakologi, skulle jag placera honom under stimulantia, för det är där han hör hemma. Han stimulerar verkligen… Han stimulerar alla våra förmågor … sinnet och intellektet … hjärtat … och viljan…” (Lloyd-Jones, *Life in the Spirit*, s. 20–21.)

Ingen äkta kristen skulle säga nej till att uppleva den Helige Ande; men problemet uppstår när kristna vill ha båda: både Anden och synden. Det handlar inte om att säga ”ja också” till Anden, utan om att säga ”nej” till andra saker och ”ja endast” till Anden.

Precis som att vara påverkad av alkohol påverkar dina beslut, ditt omdöme, din självkontroll och dina begär, så påverkar det att vara under Andens inflytande på samma sätt dina beslut, ditt omdöme, din självkontroll och dina begär. Apostlarna var under den Helige Andens inflytande i Apostlagärningarna 2:13, och det misstogs för att de var påverkade av alkohol.

Fråga: Vad är det egentligen som är fel med att bli berusad enligt Efesierbrevet 5:18?

S: Det finns en anledning, och den räcker i sig: Gud befaller oss att inte bli berusade. Människor blir vanligtvis berusade för nöjes skull, för att dränka sina sorger, eller när de är beroende, på grund av hur dåligt de mår när de inte får sin dryck. En kristen bör inte tappa kontrollen eller låta sin självkontroll försvagas. Förutom den skada det orsakar kroppen kan det skada relationer, påverka din förmåga att behålla ett jobb och påverka din ekonomi. Ett problem med en berusad person är att hen tror sig kunna kontrollera sin alkohol, men utan att veta om det är det alkoholen som kontrollerar hen.

En gång tog jag med en icke-kristen vän som ofta blev berusad till en bibelstudie (som inte hade något med Efesierbrevet att göra). Jag vet inte när han senast hade öppnat en bibel, men första gången han öppnade bibeln där var just den här versen den enda han läste. Tyvärr kom han inte tillbaka till bibelstudien, eftersom han sa att det var ”för läskigt”!

På en lättsammare ton står det i The Communicator’s Commentary 1, 2 Kungaboken, s. 262, att en populär predikant sa: ”Några av er tror att ni kan dränka era bekymmer i sprit. Jag vill att ni ska komma ihåg: ’Bekymmer kan simma!’”

Fråga: Avser Ef 5:18 en engångsfyllning eller en kontinuerlig fyllning av Anden?

S: Den grekiska presensformen här visar att det inte handlar om en engångsfyllning, utan om en upprepad fyllning.

Det står också i plural, så det gäller alla troende, inte bara vissa individer. Det står i passiv form, så ”Fyll er själva med den Helige Ande” skulle vara en felaktig översättning. ”Bli fyllda” eller ”låt den Helige Ande fylla er” skulle återspegla den passiva formen. Slutligen är det inte en strävan vi ska försöka uppnå; det är ett bud som vi förväntas uppfylla.

Fråga: Vilket åtagande bör vi göra här i Ef 5:20?

S: För allt som händer dig, tacka Gud för det och för hur Han kan använda det i ditt liv. Det betyder inte att allt som händer dig är bra; vissa saker är onda. Du ska inte tacka Gud för det onda, men du kan ändå tacka Gud för hur Han kan använda det. Även vardagliga saker, som att äta, ha intimitet med din make eller maka, eller vara tillräckligt frisk för att träna – tacka Gud varje gång.

F: Hur kan vi, enligt Ef 5:21, bättre föregå med gott exempel när det gäller att underordna oss varandra av vördnad för Kristus?

S: Först och främst måste vi sluta bry oss om huruvida vi står över andra ”i en ledande ställning” eller inte. Att inte sträva efter att avancera i roll eller ställning går emot den rådande kulturen i de flesta samhällen idag. Vi måste vara nöjda med att ha någon över oss inom ett visst område. Vi måste övervinna vår rädsla för att de ska behandla oss illa, manipulera eller utnyttja oss.

Slutligen, när någon annan underordnar sig oss, bör vi behandla dem så som vi själva skulle vilja bli behandlade. Auktoritet är inte förtryck. Vi bör vara noga med att inte behandla dem illa, manipulera eller utnyttja dem. Vi bör ge dem frihet att göra vad de vill inom ramen för målet, och frihet att välja hur de ska göra det, inom ramen för samarbetet med andra.

Fråga: Varför talar Paulus så mycket om äktenskapet i Ef 5:22–6:4?

S: Paulus talar mycket om ansvar och om att vara ett föredöme för ett gott äktenskap och en god familj. Tänk på detta: äktenskapet är inte till för en persons lycka. Det är en sidofördel med äktenskapet, men det främsta syftet med äktenskapet, precis som det främsta syftet med resten av våra liv, är att ära Gud. Visa världen hur du kan vara lycklig genom att ära Gud. Men du kan inte låtsas vara lycklig för evigt; människor kommer att genomskåda det. Du bör lära dig att vara fullständigt tillfreds, lycklig och tacksam i ditt äktenskap.

Intressant nog sa de stoiska filosoferna att män också borde älska sina hustrur, men de använde endast det grekiska ordet phileo, som betyder broderlig kärlek. Paulus säger att män ska älska sina hustrur och använder ordet agape, eller uppoffrande kärlek.

Fråga: Varför ska hustrur lyda sina män enligt Ef 5:22?

S: Det finns två kompletterande svar.

1. Om en hustru vill vara lydig mot Gud, kommer hon att följa det som här föreskrivs. Hustrur bör lyda sina män, även om mannen inte är kristen. Hustrur ska dock vägra att lyda sina män när det uppstår en konflikt mellan vad mannen vill och vad Gud önskar. I sådana fall bör de följa Gud, den högre auktoriteten.

2. Att hustrur lyder sina män är inte hela historien i ett kristet äktenskap. Män ska älska sina hustrur så som Kristus älskade församlingen (Ef 5:25). Alla uppmanas att underordna sig varandra i Kristus, enligt Efesierbrevet 5:21.

Fråga: Stämmer det att Bibeln i Efesierbrevet 5:22 aldrig uttryckligen säger att hustrur ska älska sina män?

S: Detta är ett felaktigt påstående som jag har hört. Bibeln säger i Titusbrevet 2:4 att kvinnor ska läras att älska sina män.

F: Vad är det mest ovanliga med metaforen i Efesierbrevet 5:22?

S: Det är en märklig metafor här; Kristus är sin egen äktenskapsmäklare. Kristus gjorde specifikt fem saker för sin brud. Han älskade henne, gav sig själv för henne för att helga henne, renade henne och överlämnade henne till sig själv.

F: Hur ska män älska sina hustrur enligt Efesierbrevet 5:28?

S: I motsats till vad vissa kanske tror säger det grekiska originalet INTE bara att män ska älska sina hustrur precis som de älskar sig själva. Den första delen är snarare ännu starkare. Mannen ska betrakta hustrun som en del av sin egen kropp. Efesierbrevet 5:29–31 bekräftar också detta.

Fråga: Varför ska hustrur respektera sina män enligt Ef 5:33?

S: De bör göra det, om inte annat så för att Gud befaller det. Vi kan dock se ett antal skäl till varför det är bra för oss att Gud gav detta bud. Som make uppskattar jag hennes respekt. Det kan vara lättare för barn att lyda och respektera sin far när deras mor respekterar honom. Därför är det viktigt att män och hustrur inte kritiserar varandra inför barnen.

Dessutom iakttar barnen era attityder och ert beteende och tar efter dem när ni inte är medvetna om det, på sätt som ni inte förväntar er. En gång hörde jag mina barn leka familj. En skulle spela rollen som storasyster, en annan skulle vara lillasyster, en skulle vara mamma och en skulle vara pappa.

Som en parentes kan nämnas att även det grekisk-romerska samhället erkände att hustrur hade en skyldighet gentemot sina män, men inte att män hade några skyldigheter gentemot sina hustrur, enligt The Expositor’s Bible Commentary vol. 11, s. 76. Paulus säger alltså något ”märkligt” här jämfört med vad nya kristna redan vet.

Fråga: I Ef 6:1 står det att barn ska lyda sina föräldrar, men vad händer om föräldrarna säger att de ska lämna den kristna tron?

S: Två saker att tänka på i svaret.

Även icke-troende föräldrar: Efesierbrevet 6:1 säger inte att man endast ska lyda sina föräldrar om de är kristna, utan att man ska lyda sina föräldrar oavsett deras tro.

Endast i Herren: I Efesierbrevet 6:1 preciserade Paulus uttalandet genom att säga att man ska lyda sina föräldrar i Herren. Vi bör lyda all föräldra- och myndighetsauktoritet i den mån den inte strider mot Guds ord.

Som en historisk anmärkning kan nämnas att detta svar i princip gavs av Johannes Chrysostomos i hans predikningar över Efesierbrevet omkring år 396 e.Kr.

Fråga: I Ef 6:1,4, vilken åldersgräns har det grekiska ordet för ”barn”?

S: Det finns ingen åldersgräns, eftersom det grekiska ordet bokstavligen betyder ”avkomma”, inte ”små barn”.

Fråga: Varför sa Paulus i Ef 6:2 att detta var ”det första budet”, när det i själva verket var det femte av de tio budorden?

S: I frasen ”det första budet” finns inte artikeln ”det” i det grekiska originalet. ”Första” kan betyda ”primärt”, och detta var ett av de primära buden. Wuests utvidgade översättning återger denna fras som ”vilket är ett bud av sådan natur att det är det första budet…” Naturligtvis är detta bud också det första som små barn lär sig.

F: I Ef 6:3, bör versen översättas som ”i landet” eller ”på jorden”?

S: Paulus citerar från avsnitt i 2 Mos 20:12 och 5 Mos 5:16. I hebreiskan och grekiskan (inklusive den grekiska Septuaginta) i alla tre verserna kan ordet betyda antingen ”jord” eller ”land”.

Men både 2 Mos 20:12 och 5 Mos 5:16 säger: ”…så att dina dagar må bli långa i det land som Herren, din Gud, ger dig” (BSB). Sammanhanget är alltså ”Kanaans land” och inte ”jorden”. Eftersom Paulus säger att han citerar det föregående budet är båda betydelserna tillåtna, men den primära betydelsen var ”land”.

Fråga: Vad är det egentligen som utlovas i Ef 6:3, 2 Mos 20:12 och 5 Mos 5:16?

S: Kristna kan se att detta löfte är sant på inte bara ett, utan fyra sätt. Även om alla kanske inte är överens om vilken som är den primära betydelsen, är alla fyra betydelserna sanna.

Kollektivt: Som svaret på den föregående frågan visar, gavs det gamla testamentets löfte ursprungligen för att folket skulle kunna leva länge i Kanaans land utan att förvisas. Detta kan generaliseras som en ”kollektiv” princip. Om man betraktar stora delar av västerlandets historia, måste barnen lära sig av sina föräldrar för att kristendomen ska förbli stark i ett land.

Ett annat exempel på ett kollektivt löfte är 2 Krönikeboken 7:14: ”Om mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn, ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och vänder sig bort från sina onda vägar, då skall jag höra från himlen, förlåta deras synd och hela deras land” (BSB).

Individuellt: Som Paulus lär oss gäller både detta bud och detta löfte för oss idag. Efesierbrevet 6:3 lovar inte att kristna kommer att leva längre än andra, men med Guds beskydd kommer kristna barn att leva längre på jorden än de annars skulle ha gjort. Även någon som dog vid 25 års ålder har levt längre än om hen hade dött vid 20 års ålder. Vi kanske inte bor i landet Israel, men vi vill leva i det land där vi, i Guds ögon, är menade att vara.

Ett annat exempel på ett individuellt löfte är Matteus 19:29–30, där alla som har lämnat hus eller familj för Jesu skull ska ärva hundrafalt och få evigt liv.

Livskvalitet: Alla tre verserna lovar inte bara ett långt liv, utan också att man ska leva ett gott liv. Till och med det grekiska ordet för ”långlivad” är intressant: makrochronious, vilket bokstavligen betyder ”långtidslevande”. Det finns ett skämt om en kvinna som mötte en äldre berusad man som stapplade fram, framåtböjd, med rynkor och åldersfläckar. Hon frågade: ”Hur kommer det sig, gamle man, att du kan dricka så mycket och ändå leva så länge?” Den berusade svarade: ”Gammal man! Men jag är ju bara 30 år gammal!” Gud skyddar oss inte bara, utan om vi lever ett renlevnadsliv, utan droger, utan berusning och utan olagligt sex, kommer det ofta att förlänga din livslängd på jorden.

Ett annat exempel på ett löfte om livskvalitet finns i 2 Mosebok 23:26, där Gud lovar de lydiga israeliterna att sjukdom och missfall ska tas bort från dem och att Gud ska ”fullborda antalet av era dagar” (BSB), vilket låter mycket likt löftet i Efesierbrevet 6:3.

Millennialt: Naturligtvis kommer de kristna i Uppenbarelseboken 20:4 att återuppstå och regera med Kristus i 1 000 år, innan resten av de döda återvänder.

Andra exempel på löften som kan hänföras till tusenårsriket är: Israels uppståndelse i Hesekiel 37 och templet i Hesekiel 40–47, inklusive vattnet som sprutar ut ur det i Hesekiel 47.

Fråga: Hur hanterar man, enligt Efesierbrevet 6:3 och följande, ett litet barn – eller till och med en vuxen – som som barn inte fick någon disciplin eller tillrättavisning?

S: Vi bör försöka vara en välsignelse. Vi är en levande Bibel (2 Kor 3:2–3), så vi bör visa dem sanningen. Be Gud om vägledning i hur du ska be för dem. Gör saker som visar att du respekterar dem. Fastställ regler som till exempel ”vi kan vara överens om att vara oense”.

Men detta kan vara svårt, och de kan vara outhärdliga att umgås med. Du kanske känner viss medkänsla för den bristfälliga uppfostran de fått av sina föräldrar. Men på något sätt måste du försöka få dem att inse att de behöver förändras och vara villiga att ta emot tillrättavisning och förmaning.

Fråga: I Ef 6:4, ska fäder någonsin göra sina barn arga?

S: Ibland ja. Men fäder bör inte driva sina barn till vansinne, och Kolosserbrevet 3:21 säger likaså att fäder inte bör göra sina barn förbittrade. Men viktigare än att bara disciplinera dina barn är att se till att du också visar att du älskar dem, respekterar dem och är glad över att de finns i ditt liv. Gudfruktiga föräldrar har inte rätt att agera orimligt mot sina barn. De bör inte göra sina barn arga utan en god anledning, såsom att uppföda dem. Kroppslig bestraffning (smisk) är okej och ibland nödvändig, vilket Ordspråksboken 13:24, 22:15 och 23:13–14 visar.

Fråga: Bör även mödrar beakta detta i Efesierbrevet 6:4?

S: Enligt både The Expositor’s Bible Commentary, volym 11, s. 82, och Gene Getz i en predikan den 16 januari 2000 avsåg det grekiska ordet för fäder ofta föräldrar i allmänhet. Även The New Geneva Study Bible, s. 1870, anger att detta avser föräldrar. På samma sätt säger The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 642, att det här riktar sig till fäder eftersom ”de representerar familjens överhuvud, på vilket ansvaret för barnens uppfostran vilar”.

Fråga: I Ef 6:4, på vilka sätt kan föräldrar göra sina barn förbittrade, upprörda eller irriterade?

S: Det grekiska ordet parorgizete används endast här, Rom 10:19 jfr Kol 3:21. Det betyder bokstavligen ”väcka vrede”. I *The Expositor’s Bible Commentary*, volym 11, s. 81, står det att denna vers var verkligt revolutionerande, eftersom den uttalades i ett samhälle där faderns auktoritet var absolut och barnets känslor inte beaktades.

Du bör uppfostra dem för deras eget bästa, inte utifrån dina egna känslor. Behandla dem som om de vore lika viktiga för Gud som du själv, för det är de. Mobb dem inte, förminska dem inte och avskräck dem inte. Förutom i de situationer där de inser att du uppfostrar dem, bör du visa dem samma respekt, hövlighet och avsaknad av mobbning som du skulle visa en vuxen vän.

Här är en lista över några sätt som föräldrar kan reta upp sina barn på, enligt Gene Getz i en predikan den 16 januari 2000.

Fysiskt våld, inklusive att tappa humöret eller straffa dem när din ilska är utom kontroll

Psykisk misshandel, inklusive att skämma ut dem

Att försumma dem, med andra ord, göra sina barn upprörda genom det man inte gör.

Att inte försöka förstå dem. Att inte visa något intresse för deras liv, skolgång, idrott eller födelsedagar.

Hykleri. Föräldrar förväntar sig ibland ett beteende av sina barn som de själva inte uppvisar.

Förvänta dig för mycket av dem

Ställ prestationskrav på dem

Att tvinga dem att acceptera våra mål och ideal kommer inte att fungera. Det måste vara deras mål och ideal.

När vi inte är villiga att erkänna våra misstag.

Andra exempel är:

Att införa småaktiga regler – att förbjuda barnet att göra godtyckliga saker som varken är dåliga eller farliga och som de andra barnen får göra.

Att ha favoriter

Att manipulera dem – säga till dem att de aldrig kommer att bli något.

Att ställa krav som antingen är orimliga eller orimliga för dem, utan att förklara varför.

Fråga: Stöder Bibeln slaveri i Ef 6:5–7?

S: Bibeln erkände att vissa kristna var slavar, och den tillät kristna att äga slavar. Men i 1 Kor 7:21,23 uppmuntrade den frihet för slavar. Till skillnad från slaveriet i den nya världen och den muslimska världen fick människor inte kidnappas och säljas som slavar (2 Mos 21:16); slavar fick inte misshandlas (2 Mos 21:26–27), och förrymda slavar fick inte återlämnas till sina herrar (5 Mos 23:15–16).

Bibeln tolererade både att en kristen var slav och att en kristen ägde en slav, eftersom slaveriet var oskiljaktigt från den dåtida kulturen. Kristna herrar fick dock inte behandla slavar på samma sätt som icke-kristna slavägare behandlade sina slavar. I Nya testamentet fick herrar aldrig hota slavar (Efesierbrevet 6:9) och herrar skulle behandla slavarna rättvist och väl (Kolosserbrevet 4:1).

Fråga: I Ef 6:5–8 stod det att kristna slavar fortfarande skulle lyda sina herrar även om de var onda. I vilken utsträckning ska vi då lyda och respektera vår chef på jobbet, om han eller hon är ond?

S: Ja. Det är ungefär som att ett barn måste lyda sina föräldrar i Herren, även om föräldrarna inte är kristna. Bibeln har mer att säga till slavar än till kungar. Det fanns relativt få kungar, och beroende på tidsperioden utgjorde slavar mellan hälften och två tredjedelar av befolkningen i Romarriket.

F: Varför ska vi, enligt Ef 6:7, göra vårt bästa när ingen ser på?

S: Någon definierade en gång karaktär som ”vem du är när ingen ser på”. Men människor ser dig oftare än du tror. Kanske borde det uttrycket ändras till ”karaktär är vem du är när du tror att ingen ser på”.

Gud ser förstås alltid på oss. Någon sa en gång att som kristen kan man göra vad man vill. Kom dock ihåg att Gud alltid ser på, änglar ser på, demoner ser på och kanske även avlidna helgon ser på, och att du kommer att behöva redogöra inför Kristus för allt du har gjort. Så med vetskapen om att du övervakas av alla dessa och måste redogöra för det – ja, då kan du gärna göra vad du vill!

En kristen försäljare ombads en gång av en kund att ge honom mer än han hade betalat för, och kunden försäkrade honom att hans arbetsgivare inte tittade. Men den kristne svarade: ”Min Herre ser alltid på!” (The Believer’s Bible Commentary, s. 1951)

Kom ihåg att vi tjänar Gud och människor efter bästa förmåga, oavsett om vi ser att någon tittar eller inte.

Fråga: Varför sa Gud inte till herrarna i Ef 6:9 och 1 Pet 2:18 att de skulle befria alla sina slavar?

S: Vart skulle slavarna ta vägen? Strax efter en tid präglad av frekventa krig var kanske två tredjedelar av befolkningen i Romarriket slavar, som skulle ha svårt att försörja sig på ett ärligt sätt som fria människor. På den tiden var det bättre att ha en kristen herre som insåg att Gud var deras gemensamma herre, än att bli befriad utan några färdigheter eller något stöd. En kristen herre skulle inte misshandla slavarna, utnyttja dem sexuellt eller på andra sätt, utan behandla dem som jämlikar inför Gud. Se även föregående fråga.

Fråga: Vad vet vi om en romersk soldats rustning enligt Ef 6:10–18?

S: Paulus bevakades av en romersk soldat, så han kunde förmodligen bara titta bort och se vad en romersk soldat hade. En romersk soldat i strid hade alltid ett pilum, en sorts spjut, men en soldat som bevakade en fånge hade inte något sådant.

En sak som inte sägs här, men som starkt antyds, är att vi behöver skyddas mot djävulens angrepp. Om till och med mogna kristna behöver skydd, hur mycket mer behöver då inte våra barn och unga kristna också skyddas? Om en kristen någonsin säger att barn bara ska uppfostras neutralt och att de själva ska hitta sin egen väg till Gud, undrar jag om de någonsin har läst Efesierbrevet 6:10–18.

En annan punkt är att det inte är soldatens egen utrustning som han har tillverkat. Den utfärdas av Gud. Det är inte så att soldaten behöver en del av denna utrustning; soldaten behöver den fullständiga uppsättningen av denna utrustning.

Romerska soldater var tungt bepansrade för att försvara en position mot allt som kom i deras väg. De var tvungna att försvara sig mot direkta attacker, från svärd, spjut, knivar, stridsklubbor osv., och mot attacker som de inte ser komma, som pilar. Historikern Polybius (6.23.2) gav en detaljerad beskrivning av en infanterist. Hela rustningen, kallad panoplia – från vilken vi har fått vårt ord panoply – var viktig för att de inte skulle ha några oskyddade ställen som en bågskytt kunde träffa.

Här är de sex rustningsdelarna, indelade i två kategorier om tre vardera. De tre första tog en stund att ta på sig, och vi ska bära dem hela tiden. De tre sista delarna kunde en soldat snabbt ta på sig strax före striden. En hjälm är varm och tung, så den sattes också bara på före striden.

Bröstplåten, eller thorax, kallades för hjärtskyddet. Den var av brons och täckte både framsidan och baksidan, även om vissa officerare istället hade den lättare ringbrynjan. Tro och kärlek kallas för en bröstplåt i 1 Tessalonikerbrevet 5:8.

Bältet, eller zonen, höll rustningen på plats, och därifrån hängde skidan som rymde svärdet. Att lossa bältet innebar att gå ur tjänst enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 11, s. 87.

Sköldarna i den romerska armén var långa och rektangulära. Romerska soldater kämpade bäst sida vid sida, för att bilda en sköldmur som de kallade testudo, ordet för sköldpadda. De var ungefär 4 x 2,5 fot, eller 1,2 x 0,75 meter. Efter belägringen av Dyrachium fann en soldat vid namn Sceva 220 pilar fastnålade i sin sköld.

Hjälmen, eller perikephalaia, vilket betyder huvudskydd, var av brons med läderbeslag. Frälsningens hjälm nämns också som något som Gud bär i Jesaja 59:17. Hjälmen kallas frälsningens hopp i 1 Tessalonikerbrevet 5:8. Ordningen är viktig här. Skölden fästes vid soldaten med ett sköldhandtag, och skölden måste fästas innan hjälmen kunde tas på.

Stövlar var viktiga för romarna för att de inte skulle tappa fotfästet. Soldaterna hade speciella stövlar som kallades caligae. Den judiske historikern Josefus (Judarnas krig 6.1.8) säger att de hade korta, vassa spikar i sulan för att hålla fotfästet. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 11, s. 87–88, står det att anledningen till att Alexander den stores och Roms arméer kunde marschera snabbt över långa sträckor på ojämn mark berodde på deras stövlar.

Svärd: Den romerske infanteristen hade tre anfallsvapen, men märkligt nog nämner Paulus bara ett av dem. Det fanns ett spjut, eller pilum, ett thrakiskt bredsvärd, eller rhomphaia, och gladius, eller kort svärd, vilket är det som Paulus nämner. Gladius var det vapen man föredrog vid närstrid.

Den enda nackdelen med all denna rustning är att det tog en stund att ta på sig den. Om någon gjorde en överraskningsattack och soldaterna inte var redo, skulle det ta en stund innan de kunde slåss. Därför måste vi så att säga till och med sova med vår rustning på.

Fråga: På vilket sätt liknar församlingen en militärbas i Ef 6:10–18?

S: Med all den betoning som läggs på mode och modeller kan man se Efesierbrevet 6:10–18 som en slags ”kristen modevisning” eller vår andliga garderob, med betoning på ”krigsdelen”.

En församling kan jämföras med ett sjukhus för de sjuka där man räddar de döende, en ambassad, en föreläsningssal och en skola för lärande, en samlingslokal för bröder och systrar i Herren, eller en musikkonsert eller underhållning. Alla dessa saker är aspekter av en lokal församling, men Paulus nämner inget av detta här, eftersom han tar upp en viktigare aspekt. En församling är en militärbas i krigstid, på fientligt territorium. Vi ska ära Gud, använda bönen som ett anfallsvapen och rädda människor som går under genom att dela evangeliet. Åh, och förresten, vi bör utrusta och hjälpa andra att göra detsamma. Men det tjänar inte mycket till att utrusta andra om vi inte själva tjänar som Guds soldater.

Vår strid är inte fysisk och inte med våldsamma vapen, utan snarare en andlig strid mot sataniska krafter. Ibland kan vi felaktigt anta att striden är mot människor vi kan se. Striden är snarare mot andliga krafter som vi inte kan se.

Vi ska kämpa, som soldater, för att vinna människor för Herren. Om du inte kämpar, eller ens anstränger dig alls, hur bra soldat för Kristus är du då?

Fråga: Hur skiljer sig en kristen som är stark i Herren från en som inte är stark i Herren, enligt Ef 6:10?

S: En kristen som är stark i Herren tenderar att utmärka sig inom åtminstone fyra områden.

De närmar sig Gud med full förvissning och ett uppriktigt hjärta, som det står i Hebreerbrevet 10:22–23. De är ivriga att dela med sig av sitt liv, och alla kan se deras glöd när de uttrycker sin kärlek till Gud genom att leva ut sin tro.

De förlitar sig på Gud. De litar på Gud, tänker på Gud och är inte så benägna att falla för frestelser eftersom deras tankar vilar på Honom. De är villiga att avstå från andra saker, vare sig de är bra eller dåliga, för Guds skull, som det framgår av Filipperbrevet 3:7–10.

De kan uthärda inte bara frestelser utan också svåra tider och förluster. De är som löpare som springer ett lopp, som det står i Hebreerbrevet 12:2–7.

De är inte så upptagna av sig själva, utan bryr sig genuint och uppriktigt om andra. De anser andras välfärd vara viktigare än sin egen, som det står i Filipperbrevet 2:3.

F: I Ef 6:12, vad är skillnaden mellan ”denna världens mörkrets makter” och ”de onda andliga krafterna i himlarna” (BSB)?

S: De är alla onda krafter och kan vara samma sak, men dessa två beskrivningar visar på olika aspekter. Denna världens mörkrets makter avser onda idéer, krafter och människor som kan ha makt och auktoritet över olika institutioner såsom regeringen, skolor, företag och media. De onda andliga krafterna i himlarna avser inte jordisk makt, utan både direkta demoniska krafter och onda religiösa inflytanden, både utanför och inom kyrkorna.

Det grekiska ordet för världens härskare kan också översättas som kosmiska härskare. Det är kosmokratores, och ordet användes i grekiska orfiska hymner till Zeus som himmelska makter som styrde människors öde.

Fråga: I Ef 6:12, exakt vem eller vad kämpar vi mot?

S: Det är viktigt att vi förstår att vår kamp inte bara riktar sig mot mänsklig okunnighet, svaghet och fördomar. Det handlar inte bara om att redan goda människor behöver informeras, få hjälp och visas den rätta vägen. Snarare står hela världen under den ondes kontroll (1 Joh 5:19) och är fientlig mot Gud (Rom 8:7).

Vår kamp är ovanlig i det avseendet att Gud kallar oss att göra saker som skulle vara helt verkningslösa om vi var tvungna att göra dem med egen kraft. Istället förväntar sig Gud att vi ska göra saker som är omöjliga på egen hand, men möjliga med Gud.

Fråga: Varför är det egentligen viktigt att vara stark i Herren och ha Guds rustning, enligt Ef 6:13?

S: Detta är inte något valfritt ”trevligt att ha”, utan en väsentlig del av vår säkerhet och personliga effektivitet av tre skäl:

Vem står emot oss: Djävulen och de mörka krafterna kan vara starka, intelligenta och listiga, förtrollande charmiga, men samtidigt blodtörstiga, grymma och hänsynslösa, och vi behöver skydd både mot direkta angrepp och subtila attacker.

Vårt uppdrag: Vi ska stå emot djävulens list (Ef 6:11), vi ska kämpa mot denna världens mörkrets makter (Ef 6:12) och stå fast på den onda dagen (Ef 6:13–14).

När vi ska stå fast: Som kristna, med Guds hjälp och ära, bör vi förvänta oss att alltid kunna stå fast, men särskilt när det blir tufft på den onda dagen (Efesierbrevet 6:13).

Precis som en soldat bör vara ovillig att strida utan sin rustning och sina vapen, och precis som en idrottare bör vara ovillig att tävla utan sina skydd och annan idrottsutrustning, bör en kristen vara lika ovillig att leva och kämpa för tron utan sin andliga rustning.

Fråga: I Ef 6:14, är sanningens bälte Guds sanning, vår sanningsenlighet eller vår förmåga att urskilja sanningen?

S: Det grekiska ordet för sanning här (aletheia) kan, precis som det engelska ordet ”truth”, betyda båda delarna. Men utifrån sammanhanget finns det tre tolkningar:

Den troendes integritet och trofasthet, inte evangeliets fakta, enligt The Bible Knowledge Commentary: New Testament, s. 643. NIV Study Bible, s. 1799, säger att det är vår karaktär. Evangelical Commentary on the Bible, s. 1032, säger att det är vår ärlighet gentemot andra människor. New International Bible Commentary, s. 1438, säger att det är vår uppriktighet och personliga integritet.

Sanningsenligheten i Guds ord och vår tillförsikt som grundar sig på vissheten om detta. The New Geneva Study Bible, s. 1871.

De två första: *The Expositor’s Bible Commentary*, vol. 11, s. 87

Johannes Chrysostomos har i sin kommentar till Efesierbrevet en hel predikan (23) som handlar just om denna vers. Han fokuserar främst på den första aspekten, nämligen vårt sanningsenliga och heliga liv. Men på s. 164 frågar han också hur vi kan omgärda våra länder med sanning och säger bildligt: ”Den som söker sanningens lära skall aldrig falla till marken.”

Alla tre: I The Believer’s Bible Commentary, s. 1952, står det: ”Visst måste vi vara trogna i att hålla fast vid sanningen i Guds ord, men det är också nödvändigt att sanningen håller fast vid oss. Vi måste tillämpa den i vårt dagliga liv. När vi prövar allt mot sanningen, finner vi styrka och skydd i striden.”

Sammanfattningsvis: vi bör vara omgjorda med sanningens alla aspekter: vi bör inte bara tro på sanningens källa – Gud – utan låta den slå rot i våra liv för att förvandla oss, och därmed kunna urskilja vad som är sant och falskt i denna värld.

Fråga: Hur kommer vår beredskap i Ef 6:15 från fredens evangelium?

S: Beredskap kan komma från att studera Guds ord, lära sig och ha gemenskap med andra troende, men det är inte det som nämns här. Denna beredskap kommer från vårt hopp och vår glädje över det glada budskapet för oss och för alla som kommer att tro.

F: Varför behöver vi, enligt Ef 6:16, ett sköld utöver den övriga rustningen?

S: Det är bra att ha flera lager av skydd mot angrepp. Om de tar sig förbi ett lager finns det fortfarande ett andra. De kan inte ta sig förbi rustningen om skölden stoppar dem. En romersk sköld var vanligtvis rektangulär, 2 fot gånger 4 fot, och gjord av metall täckt med läder. Den kunde väga 12 pund, eller kanske så mycket som 15 pund. Ibland slog de fienden med sina sköldar för att få dem att tappa fotfästet. Om du redan har sanningens bälte och rättfärdighetens bröstplåt, måste du ändå släcka den ondes brinnande pilar med trons sköld. Hebreerbrevet 11 ger många goda exempel på tro. NIV Study Bible, s. 1799, tillägger att romerska sköldar var av metall men klädda i läder. Lädret kunde blötläggas i vatten för att släcka de brinnande pilarna, även om det skulle öka vikten. Den grekiske historikern Herodotos berättar att pilar doppades i beck och tändes på. Pompeius använde tjärdoppade brinnande pilar i ett sjöslag mot Marcus Antonius. Octavianus (Augustus) använde brinnande pilar i sjöslaget vid Actium. Vi har inga uppgifter om att förgiftade pilar skulle ha använts.

Fråga: Varför tror du att svärdet nämns sist i Ef 6:17?

S: Innan du ger dig ut med svärdet måste du ha ett försvar på plats.

Fråga: Hur ska Paulus och vi vara orädda enligt Ef 6:19–20?

S: De grekiska orden för orädd, en parrhesia och parrhesiasomai, kan betyda ”med frimodighet”. Detta betyder inte ”med ögonen stängda” eller att man inte tar hänsyn till riskerna, utan snarare att vi, trots de risker vi känner till och de vi inte känner till, ändå gör Guds vilja.

F: Vad säger Ef 6:19 om det romersk-katolska begreppet ”nådens förråd”?

S: Nådeförråd är en romersk-katolsk idé om att helgon, och särskilt Maria, Jesu mor, har extra nåd som de kan ge till människor som ber till dem. Men i Efesierbrevet 6:19 ger Paulus inte extra nåd till andra, utan han ber dem att be till Gud om att stärka honom. Det är också intressant att Paulus sitter fängslad (troligen i husarrest) när han skriver Efesierbrevet. Hans främsta bön gäller inte att bli frisläppt i förtid eller hans egen säkerhet, utan han ser sitt största behov som att kunna tala frimodigt.

Fråga: Vad är intressant med ordet ”kedjor” i Efesierbrevet 6:20?

S: Det är en ordlek. Rika människor, däribland kvinnor och ambassadörer, bar små prydnadskedjor av guld; vi skulle kalla dem halsband och armband. Samma ord kan också betyda en fånges kedjor. Det som romarna skulle betrakta som en fånges kedjor kanske Paulus tänkte på som prydnadskedjor, synliga i himlen.

F: Varför finns det i Ef 6:21–24 en så nära parallell till Kol 4:7–8?

S: Paulus skrev båda breven nästan samtidigt, och Tykikus förde troligen båda till sina församlingar. Paulus hade förmodligen bråttom att bli färdig innan Tykikus gav sig av. Om någon senare skulle ha förfalskat Efesierbrevet och/eller Kolosserbrevet i Paulus namn, skulle de ha sett till att inte göra dem så lika varandra.

F: Vilka likheter finns det mellan Efesierbrevet och Paulus övriga brev?

S: Här är några likheter och skillnader jämfört med Paulus övriga brev. För att bekräfta detta kommer vi också att jämföra dessa böcker med Jakobsbrevet, 1 och 2 Petrusbrevet, 1–3 Johannesbrevet och Judasbrevet, vilka alla är brev som man vet inte är skrivna av Paulus.

(ofullständig)

Fråga: Skrev Paulus Efesierbrevet?

S: Alla var överens om att Paulus skrev Efesierbrevet tills den kristna liberalismens fader, Friedrich Schleiermacher (1768–1834), förnekade det. Det påstås vara annorlunda på grund av långa meningar, unika ord och likheter med Kolosserbrevet, som de också förnekar är skrivet av Paulus. Efesierbrevet har 39 (eller 42) unika ord som inte finns i de böcker som de erkänner som skrivna av Paulus. Romarbrevet har dock 100, 1 Korintierbrevet 180, 2 Korintierbrevet 95, Galaterbrevet 33 och Filipperbrevet 41.

Fråga: Vilka bevis har vi för att Efesierbrevet hör hemma i Bibeln?

S: Det finns åtminstone fyra goda skäl.

1. Paulus skrev den, och han var en apostel. Petrus intygade att Paulus ord var Skriften i 2 Petrusbrevet 3:15–16.

2. Paulus själv sa att han var en apostel i 1 Timoteusbrevet 1:1; 2:7, Romarbrevet 1:1; 1 Korintierbrevet 1:1; 9:1, 2 Korintierbrevet 1:1, 11:5; Galaterbrevet 1:1, Efesierbrevet 1:1; Kolosserbrevet 1:1; 1 Timoteusbrevet 1:1; 2 Timoteusbrevet 1:1; Titusbrevet 1:1.

3. Citat och hänvisningar från tidiga kristna författare

Ignatius brev till efesierna (110–117 e.Kr.) kap. 1 citerar Efesierbrevet 5:2, och i kap. 12 säger han att Paulus nämner efesierna i sitt brev. Ignatius brev till Polykarp kap. 5 citerar Efesierbrevet 5:25.

Polykarpus brev till filipperna (biskop 100–155 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 2:8–9 och 4:26, tillsammans med ett antal andra verser, utan att ange källan, förutom att han säger att citaten från Psalm 4:5 och Efesierbrevet 4:26 ”då förkunnades i dessa skrifter”.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) på flera ställen. På ett ställe citerar han Efesierbrevet 5:30 som om det vore av Paulus i hans brev till efesierna i Irenaeus’ ”Mot kätterierna”, bok 5, kap. 2.2, s. 528

Från kättaren Marcion (före år 170 e.Kr.) har vi, enligt Tertullianus och Epifanius, hans citat från Efesierbrevet 1:1,18; 3:9; 4:6; 5:14; 6:1,12,19

I ”De scillitanska martyrernas lidande” (180–202 e.Kr.) nämns att kristna hade Paulus skrifter, utan att specificera vilka brev det rörde sig om.

Den muratoriska kanon (190–217 e.Kr.) nämner att Paulus i sina brev skrev till sju församlingar: Korintierna (två brev), Efesierna, Filipperna, Kolosserna, Galaterna, Tessalonikerna (två brev) och Romarna. Paulus skrev också till Filemon, Titus och två brev till Timoteus.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) nämner att aposteln skrev till efesierna och citerar Efesierbrevet 4:13–15. I boken *The Instructor*, bok 1, kap. 5, s. 213

Tertullianus skrev år 207 e.Kr. att det var aposteln Paulus som skrev detta i *Om köttets uppståndelse*, kap. 40. Tertullianus sade att Paulus skrev Efesierbrevet 2:20 i *Fem böcker mot Marcion*, bok 4, kap. 38, s. 415.

Theodotus (troligen montanist) (ca 240 e.Kr.) anspelar på Efesierbrevet. Urval ur ”Profetiska skrifter”, kap. 20, s. 45

De gnostiska naassenerna (före år 235/236 e.Kr.) hänvisar enligt Hippolytus till Efesierbrevet 5:14 i *Motbevisningen av alla kätterier*, bok 5, kap. 2, s. 51

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 5:14 som Skriften i *Motbevisningen av alla kätterier*, bok 5, kap. 2, s. 51.

Origenes (225–253/254 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 6:12 som skrivet av Paulus till efesierna i *De Principiis*, bok 3, kap. 4, s. 332

Novatianus (250/254–257 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 4:10 och säger att det är skrivet av Paulus i *Treatise Concerning the Trinity*, kap. 17, s. 627

”Avhandling mot Novatian” (254–256 e.Kr.), kap. 17, s. 663, citerar Efesierbrevet 5:6–7 som om det vore skrivet av aposteln

Cyprianus, biskop av Kartago (ca 246–258 e.Kr.), citerar ur ”Paulus brev till efesierna” i ”Avhandling 12”, tredje boken, 7, 70, 72, 117.

Firmilianus av Caesarea till Cyprianus (256 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 4:5–6 i Cyprianus brev, brev 74, kap. 24, s. 396.

Vid det sjunde konciliet i Kartago (258 e.Kr.) på s. 571 parafraserar Victor av Assuri Efesierbrevet 4:5 som ”det står skrivet”.

Gregorius Thaumaturgus (240–265 e.Kr.) parafraserar Efesierbrevet 5:5–13 med orden ”Skriften säger” i ”Canonical Epistle”, kap. 2, s. 18.

Adamantius (= Adamantius Judaeus) (ca 300 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 2:11–13 som om det vore skrivet av aposteln till efesierna. Dialog om den sanna tron på Gud, andra delen, s. 99. Han hänvisar också till Efesierbrevet 1:5 som skrivet av aposteln, liksom till Efesierbrevet 1:6–7 och 2:17–18.

Victorinus av Petau, Österrike (martyrdöd 304 e.Kr.) räknar upp Paulusbreven som Romarbrevet, Korintierbreven, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Tessalonikerbreven, Filipperbrevet, Kolosserbrevet och Timoteusbreven.

Petrus av Alexandria (306, 285–311 e.Kr.) citerar från Ef 2:8–9 som skrivet av aposteln i Fragment 2 om Gudomen, s. 280.

Methodius (270–311/312 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 5:28–30 som om det vore av Paulus. ”De tio jungfrurnas festmåltid”, diskurs 3, kap. 2, s. 317.

Athanasius av Alexandria (318 e.Kr., före Nicea) citerar Efesierbrevet 3:18 som om det vore av Paulus. ”Ordet blir kött”, kap. 16, s. 45.

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) citerar halva Efesierbrevet 4:26 som: ”Gud har befallt oss att inte låta solen gå ned över vår vrede.” De gudomliga instituten, bok 6, kap. 18, s. 185

Eusebius av Caesarea (318–325 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 6:12m (inte 11, 15 eller 3 ord) som ”den heliga Skriften”. *Förberedelse för evangeliet*, kap. 16, s. 22

Eusebius *Kyrkohistoria* (323–326 e.Kr.), bok 3, kap. 3, s. 134 (underförstått). Han säger: ”Paulus fjorton brev är välkända och obestridda.” Sedan säger han att vissa ifrågasätter om Paulus skrev Hebreerbrevet eller inte. Han säger också i bok 3, kap. 25, s. 155 att Paulus brev är Skriften. Nicene and Post-Nicene Fathers, andra serien, vol. 1, s. 155.

Efter Nicea

Eustathius (323–337 e.Kr.)

Sofisten Asterius (efter 341 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 6:12

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) Utvalda bevisföringar

Hegemonius (400-talet) citerar halva Ef 3:8 som om det vore av Paulus i Disputation with Manes, kap. 34, s. 207.

Ammon (400-talet e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 6:12

Marius svar till Candidus den arianen (359–362 e.Kr.)

Victorinus av Rom (efter 363 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (= Basilius av Ancyra) (357–378/379 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 4:15–16 som ”Efesierbrevet” i Om Anden, kap. 5.9, s. 61. Basilius citerar också Efesierbrevet 3:9 som om det vore av Paulus. I Om Anden, kap. 11, s. 7

Athanasius av Alexandria (367 e.Kr.) räknar upp böckerna i Nya testamentet i Festbrev 39, s. 552

Hilarius av Poitiers (355–367/368 e.Kr.)

”Synopsis Scripturae Sacrae” (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämner Paulus brev till efesierna som en del av Nya testamentet. Det citerar hela Efesierbrevet 1:1.

Den schismatiske Lucifer av Cagliari (370/371 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:9; 5:9; 5:15

Marcellus av Ancyra (ca 374 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:6

Titus av Bostra (före år 378 e.Kr.)

Efraim den syriske, psalmförfattaren (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:32

Synoden i Laodicea (i Frygien) (343–381 e.Kr.) kanon 60, s. 159, listar böckerna i Gamla testamentet och Nya testamentet. Kanon 59, s. 158, säger att endast de kanoniska böckerna i Gamla och Nya testamentet får läsas i kyrkan.

Ambrosiaster (efter 384 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) citerar Efesierbrevet 2:10 som om det vore apostelns ord i föreläsning 2.1, s. 8

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.)

Gregorius av Elvira (efter 392 e.Kr.)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 3:18 som ”Paulus … folket i Efesos”. Se även Den stora katekesen, kap. 32, s. 150

Johannes Chrysostomos skrev år 396 e.Kr. ned 23 predikningar över Efesierbrevet som vi fortfarande har kvar idag. Han sade att det var skrivet av Paulus.

Didymus (398 e.Kr.)

Schismatikern Lucifer från Cagliari på Sardinien (361–ca 399 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 5:9,15

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.)

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Severian (efter 408 e.Kr.)

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) citerar halva Efesierbrevet 4:7 som om det vore apostelns egna ord. ”Försvar mot pelagianerna”, kap. 17, s. 137

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Chromatius av Aquileia (död 407 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:29

Nilus (ca 430 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:32

Makarios/Symeon (400- eller 500-talet)

Maximinus (4:e till 5:e århundradet e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:6

Augustinus av Hippo (388–28 augusti 430 e.Kr.) säger att Paulus (Om syndernas förlåtelse och dopet) bok 1, kap. 43, s. 31 (vol. 5) skrev breven till romarna, 1 Korintierbrevet och 2 Korintierbrevet (kap. 44, s. 32), Galaterbrevet (kap. 45, s. 32), Efesierbrevet (kap. 46, s. 33), Kolosserbrevet (kap. 47, s. 33), 1 Timoteusbrevet och 2 Timoteusbrevet (kap. 48, s. 33), Titusbrevet (kap. 49, s. 33), Hebreerbrevet (ifrågasatt av vissa) (kap. 50, s. 34), Johannes som citerar Uppenbarelseboken 5:9 (kap. 51, s. 34), Apostlagärningarna (kap. 52, s. 34)

Johannes Cassianus (410–430 e.Kr.) citerar Ef 4:28 som om det vore Efesierbrevet i ”Johannes Cassianus institut”, bok 10.17, s. 272

Marcus av Eremita (efter 430 e.Kr.)

Cyril av Alexandria (444 e.Kr.)

Theodotus av Ancyra (500-talet e.Kr.)

Hesychius av Jerusalem (-450 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 5:19; 6:12

Hesychius av Jerusalem (efter 450 e.Kr.)

Quodvultdeus (ca 453 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 5:14

Theodoret av Kyrros (ca 466 e.Kr.)

Varimadum (445/480 e.Kr.)

Speculum (500-talet) hänvisar till Efesierbrevet 4:19; 5:2

Theodotus av Ancyra (500-talet e.Kr.)

Proclus (412–485 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 4:32

Bevis på kättare och förfalskade skrifter

Kättaren Marcion enligt Tertullianus och Epifanius av Salamis

Naassenerna hänvisade till Efesierbrevet 5:12 enligt Hippolytus

”Exegesis on the Soul” (gnostisk) citerar Efesierbrevet som om det vore skrivet av Paulus.

Kättaren Priscillianus (avrättad 385 e.Kr.) hänvisar till Efesierbrevet 6:12

Kättaren Pelagius (416–418 e.Kr.)

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (428 e.Kr.)

En del av detta är enligt Aland et al. fjärde reviderade upplagan, Adamantius: ”Dialog om den sanna tron på Gud” och ”Stegens bok”: det syriska ”Liber Graduum”.

Fråga: Hur vet vi, när det gäller Efesierbrevet, att Skriften idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Minst 74 manuskript och tidiga kyrkofäder citerade eller hänvisade till verser i Efesierbrevet. Vi har minst tre goda skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25; Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Författare från den tidiga kyrkan fram till det första konciliet i Nicea (år 325 e.Kr.) citerade från Efesierbrevet cirka 208 gånger, utan att räkna med anspelningar. De citerade 66 % av Efesierbrevet, räknat med versdelar som fraktioner. Det är 102,85 av totalt 155 verser.

Se föregående fråga för några av de författare som hänvisade till verser i Efesierbrevet.

3. De äldsta manuskripten vi har av Efesierbrevet visar att det finns små osäkerheter i manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

p46 Chester Beatty II från 100–150 e.Kr. innehåller 150 verser från Efesierbrevet. Närmare bestämt innehåller den Efesierbrevet 1:1–2:7; 2:10–5:6; 5:8–6:6; 6:8–18, 20–24 samt andra delar av Paulus brev och Hebreerbrevet. Ett fotografi av den första sidan i Efesierbrevet finns i *A General Introduction to the Bible*, s. 389, i *Wycliffe Bible Dictionary*, s. 532, och i *Eerdmans’ Bible Dictionary*, s. 340. I *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts* finns ett fotografi av en del av p46 på s. 192. Där står det också på s. 197–198 att kvaliteten och de stichiometriska markeringarna visar att detta skrevs av en professionell skrivare.

Första hälften av 300-talet – 1936 – Frederic G. Kenyon enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200-talet e.Kr. – 1935 – Ulrich Wilken enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

200 e.Kr. – 1968 – The Text of the New Testament.

81–96 e.Kr. – 1988 – Young Kyu Kim enligt *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*.

Cirka 200 e.Kr. – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan.

Cirka 200 e.Kr. – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan.

Tidigt till mitten av 200-talet – 1999 – *The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts*. Detta baseras delvis på att handstilen är mycket lik den i Papyrus Oxyrhynchus 8 (sent 100-tal eller tidigt 200-tal) och Papyrus Oxyrhynchus 2337 (sent 100-tal).

s. 49 + s. 64 (mitten av 300-talet) Efesierbrevet 4:16–29; 4:31–5:13 I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av s. 49 på s. 346. Där anges också att s. 49 och s. 65 skrevs av samma skrivare.

Slutet av 300-talet – 1968 – The Text of the New Testament.

p92 Efesierbrevet 1:11–13, 19–21; 2 Tessalonikerbrevet 1:4–5, 11–12 (ca 300 e.Kr.) I The Complete Text of the Earliest New Testament Manuscripts finns ett fotografi av en del av p92 på s. 614. Där anges också att den dateras till slutet av 300-talet eller början av 400-talet eftersom handstilen är ganska lik den i P. Bodmer IX, P. Cairo Isid. 2 och P. Rylands III 389.

Vaticanus [B] 325–350 e.Kr.

Sinaiticus [Si] 340–350 e.Kr.

I (Washington D.C.) 5:e århundradet Ef 3:20; 4:9,29; 5:22; 6:12; 6:19–20, andra?

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Fayyumisk koptiska [Fay] 300-talet/400-talet

Alexandrinus [A] ca 450 e.Kr.

Claromontanus 5:e/6:e århundradet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Latin Vulgata [Vg] 4:e och 5:e århundradet

Peshitta-syriska [Syr P] 400–450 e.Kr.

p13 London/Florens 300- och 400-talet

Filoxenisk syriska [Syr Ph] 507/508 e.Kr.

Se www.BibleQuery.org/Ephesians Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av Efesierbrevet.