Fråga: Varför kallas denna bok på engelska för Leviticus?
S: Det engelska namnet kommer från det latinska ordet för ”som har med leviterna att göra”. Det hebreiska namnet är hämtat från den första meningen: ”Och Han [Gud] kallade.”
Fråga: Vad är poängen med att ha denna bok i Bibeln idag?
S: Eftersom både Jesus och den tidiga kyrkan accepterade Tredje Moseboken som Guds ord, bör vi värdesätta denna bok i Toran som helig skrift, oavsett om vi förstår syftet eller inte.
Faktum är att det finns så många lärdomar om helighet som man kan dra genom att studera Tredje Moseboken, och man skulle nästan kunna döpa om den till ”illustrerade lektioner i helighet”.
F: Vilka olika sätt finns det att förstå Tredje Moseboken?
S: Det finns minst fem nivåer på vilka man kan betrakta Tredje Moseboken.
Ett mysterium: Gud är ytterst nådig och förstående, men vissa försöker se Gud enbart som nåd, utan att förstå varför Guds nåd behövs. Gud är helig, och utan att vi själva har helighet kommer ingen att få se Herren (Hebreerbrevet 12:14). Utan att förstå denna centrala aspekt av Guds karaktär – och den karaktär vi själva har – kommer Tredje Moseboken att förbli en ”sluten bok” med få ledtrådar till varför den finns.
Regler för att behaga Gud: På en grundläggande nivå ser vissa endast en uppsättning ceremoniella och personliga regler som israeliterna skulle följa. Det är just det, och Gud tog dessa regler på allvar, men det är också mycket mer än så.
Forntida livsvisdom: Människor har betraktat Tredje Moseboken och sett stor visdom för att hålla sig frisk, särskilt i en ohygienisk miljö utan mycket vatten för rengöring. Djur och människor drabbades ofta av de parasiter som fanns i det råa kött de åt. Generellt sett var djur som åt döda djur, insekter och andra djur förbjudna. Medan egyptiska härskare ibland gifte sig med sina systrar, var äktenskap inom den närmaste familjen uttryckligen förbjudet i Tredje Moseboken. Specifika föreskrifter om hudsjukdomar var inte bara kloka, utan också ytterst viktiga när många människor levde tätt ihop i ett klimat med lite vatten att tvätta sig med. När det gäller andra regler ser vi dock inget praktiskt, jordiskt skäl. Det kanske inte fanns någon. Kanske var den enda anledningen att påminna folket om att även de skulle vara avskilda och heliga för Gud. Tredje Moseboken är en klok bok, men den handlar mindre om hälsosamma vanor än om att illustrera helighet.
Allmänna lärdomar om helighet: Helighet, vare sig det gäller Guds helighet eller vårt heliga liv, är inte lätt att förstå; kanske är det därför som Gud ägnade en hel bok åt att förklara den. Israeliterna som lämnade Egypten kom från en kultur som hyste mindre vördnad för sina avgudar än de flesta. När egyptierna bad sina statyer om hjälp och hjälpen uteblev, hände det att de piskade statyn. Men Tredje Moseboken visar att den sanne Guden är ”avskild” från det vardagliga livet. De kunde inte bara offra till Gud; de kunde endast offra på det föreskrivna sättet. När det gäller barnafödande, måltider och religiösa ceremonier fanns det bara ett sätt – Guds sätt. Tredje Mosebok 22 är ett helt kapitel som visar hur någon kunde avstå från något för att ge ett offer, och ändå göra det oacceptabelt. Idag, när vi vill tjäna Gud på vårt sätt, enligt våra villkor, bör vi vara försiktiga med att även om vi kanske gör offer, så kanske våra ansträngningar inte är acceptabla om vi saknar begreppet helighet. Vi är var och en kallade att vara heliga (1 Petrus 1:15–16) och vi är kallade att vara ett heligt folk (1 Petrus 2:9). När vi lever heliga liv som återspeglar Guds helighet kan vi själva bli exempel på helighet (2 Korintierbrevet 1:12), brev från Kristus skrivna med Guds Helige Ande (2 Korintierbrevet 3:3).
Specifika drivkrafter och mönster i vår tjänst för Gud: Bibeln innehåller så mycket visdom att mogna kristna måste vara uppmärksamma på balansen: fokuserar vi på en aspekt av att känna, älska och tjäna Gud på bekostnad av andra aspekter? Tredje Moseboken belyser ett antal olika sätt att tjäna Gud, och en växande kristen kan uppskatta, få näring av och lära sig att prisa Gud genom dem alla.
F: Hur ser en översikt över 3 Mosebok ut?
S: Tredje Moseboken är den mellersta boken i Moseböckerna och kan delas in i fem delar.
I. Fem slags offer till Gud (3 Mos 1–7)
A. Brännoffer (’Olah) – ett löfte om fullständig överlåtelse (3 Mos 1:1–17)
1. En ung tjur (3 Mos 1:1–9)
2. En bock eller get (3 Mos 1:10–13)
3. En duva eller en turturduva (3 Mos 1:14–17)
B. Spannmålsoffer (Minchah) – minnesoffer till Guds ära (3 Mos 2:1–16)
1. Obakat mjöl, olja och rökelse (3 Mos 2:1–3)
2. Bakat mjöl med olja (3 Mos 2:4–10)
Anmärkning: Ingen jäst, men salt (3 Mos 2:11–13)
3. Första frukterna av krossat spannmål, olja och rökelse (3 Mos 2:14-16)
C. Freds- och gemenskapsoffer (Zebach Shalamim) – Tacksamhet, löften och frivilliga gåvor (3 Mos 3:1-16)
1. Han- eller honko (3 Mos 3:1–5)
2. Lamm eller get, han eller hon (3 Mos 3:6-16)
a. Lamm (3 Mos 3:6–11)
b. Get (3 Mos 3:12–16)
Obs: Ät aldrig fett eller blod under några omständigheter (3 Mos 3:17)
D. Syndoffer (Chattat) – Bekännelse och försoning (3 Mos 4:1–5:13)
1. En smord prästs synd: ung tjur (3 Mos 4:1–12)
2. Gemenskapens synd: ung tjur (3 Mos 4:13–21)
3. En ledares synd: en bock (3 Mos 4:22–26)
4. Oavsiktliga individuella synder: en get eller ett lamm (3 Mos 4:27–35)
5. Att inte säga ifrån, att röra vid orenhet, tanklösa eder: ett lamm eller en get (3 Mos 5:1–6)
6. Hänsyn till de fattiga: två duvor, duvor eller mjöl (3 Mos 5:7-13)
E. Skuldoffer (’Asham) – Förlåtelse för synder mot heligheten: bagge (3 Mos 5:14–6:7)
1. Oavsiktliga synder mot Guds heliga ting (3 Mos 5:14–16)
2. Oavsiktlig synd mot Guds bud (3 Mos 5:17–19)
3. Att bedra en medmänniska och ersättning på +1/5 (3 Mos 6:1-7)
II. Att vara präst (3 Mos 8–10)
A. Prästernas invigning (3 Mos 8)
1. Förberedelser inför invigningen (3 Mos 8:1-13)
2. Tjuroffret (3 Mos 8:14–17)
3. Det första offret med en bagge (3 Mos 8:18–21)
4. Det andra offret med en bagge (3 Mos 8:22–30)
5. Måltiden och väntan (3 Mos 8:31-36)
B. Prästernas tjänst (3 Mos 9)
1. Privata instruktioner (3 Mos 9:1–4)
2. Offentlig tjänst (3 Mos 9:5–22)
3. Guds välbehag (3 Mos 9:23–24)
C. Prästernas misslyckanden (3 Mos 10)
1. Att medvetet tjäna på sitt eget sätt (3 Mos 10:1–3)
2. Att fortsätta efter att andra har misslyckats (3 Mos 10:4–15)
3. Hur man ska förhålla sig till oavsiktliga överträdelser (3 Mos 10:16–20)
III. Heliga lagar för enskilda personer (3 Mos 11–20)
A. Vår kost (3 Mos 11)
1. Landdjur (3 Mos 11:1-8)
2. Havsdjur (3 Mos 11:9-12)
3. Flygande djur (3 Mos 11:13–23)
4. Orena djur (3 Mos 11:24–44)
B. Förlossning (3 Mos 12)
C. Hudsjukdomar och mjöldagg (3 Mos 13–14)
1. Hudsjukdomar (3 Mos 13:1-46)
2. Mögel (3 Mos 13:47-59)
3. Rening från hudsjukdom (3 Mos 14:1-32)
4. Rening från mögel (3 Mos 14:34–54)
D. Utflöden (3 Mos 15)
E. Jom Kippur (försoningsdagen) (3 Mos 16)
F. Det är förbjudet att äta blod (3 Mos 17)
G. Olagliga sexuella förhållanden (3 Mos 18)
1. Olagliga sexuella förhållanden (3 Mos 18:1-20)
2. Inga barnoffer till Molek (3 Mos 18:21)
3. Ingen homosexualitet (3 Mos 18:22)
4. Inga sexuella relationer med djur (3 Mos 18:23)
5. Var inte som folken omkring er (3 Mos 18:24–30)
H. Lagar som gäller andra (3 Mos 19)
I. Molek, spiritism och omoral (3 Mos 20)
1. Inga barnoffer till Molek (3 Mos 20:1-5)
2. Var inte medium, utan var helig (3 Mos 20:6-8)
3. Förbanna inte dina föräldrar (3 Mos 20:9)
4. Äktenskapsbrott, även med svärföräldrar (3 Mos 20:10–12)
5. Ingen homosexualitet (3 Mos 20:13)
6. Olagliga sexuella förhållanden (3 Mos 20:14–21)
a. Inga sexuella relationer med djur (3 Mos 20:15-16)
7. Välsignelser och förbannelser (3 Mos 20:22–26)
8. Avrättning av spåkvinnor och spåmän (3 Mos 20:27)
IV. Heliga lagar för prästerna (3 Mos 21–22)
1. Prästerna och deras familjer (3 Mos 21)
2. Vad som är otillåtet för präster och folket (3 Mos 22)
V. Helighet gäller också gemenskapen (3 Mos 23–27)
A. Högtider och heliga dagar tillägnade Herren (3 Mos 23)
1. Sabbaten (3 Mos 23:3)
2. Påsken och de osyrade bröden (3 Mos 23:4–8)
3. Förstlingshögtiden (3 Mos 23:9–14)
4. Veckohögtiden (3 Mos 23:15–22)
5. Trombetshögtiden (3 Mos 23:23–25)
6. Försoningsdagen (3 Mos 23:26–32)
7. Lövhyddohögtiden (3 Mos 23:33-44)
B. Vår ständiga helighet (3 Mos 24:1-9)
C. Stening för hädelse (3 Mos 24:10-23)
D. Särskilda sabbats- och jubelår (3 Mos 25)
1. Sabbatsåret (3 Mos 25:1-7)
2. Jubileumsåret på det 50:e året (3 Mos 25:8-17)
3. Överflöd i sig under sabbatsåren (3 Mos 25:18-23)
4. Inlösen under jubileumsåren (3 Mos 25:24-54)
E. Konsekvenser av lagen (3 Mos 26)
1. Belöning för lydnad (3 Mos 26:1-13)
2. Straff för olydnad (3 Mos 26:14-39)
3. Att ta emot deras omvändelse (3 Mos 26:40–46)
F. Invigning och inlösen till Herren (3 Mos 27)
Fråga: Vad kan vi idag lära oss av brännoffret i 3 Mos 1?
S: Brännoffret var ett fullständigt offer: ingen fick äta eller på annat sätt använda någon del av det. Men kunde någon byta med Gud?
Låt oss säga att en ung tjur vägde 1 000 pund. Man skulle kunna resonera att eftersom varje del av djuret var en välbehaglig doft för Gud, kunde man helt enkelt äta upp tjuren och ge Gud 1 000 pund svansar från andra tjurar. Men det var inte vad Gud krävde. Han krävde hela djuret, inte bara resterna. Idag är vissa nöjda med att tjäna Gud med sina ”rester”: sina överskottspengar, outvecklade talanger och den tid som blir över när de inte har något bättre för sig. Men det är inte vad Gud kräver. Gud kräver fullständigt engagemang.
Låt oss säga att någon verkligen ville imponera på Gud, så att de åt de segare delarna av några tjurar och gav Gud 1 000 pund av de bästa delarna från fem tjurar. Men det var inte heller vad Gud krävde. Han krävde inte att du skulle slita ihjäl dig för att köpa fem tjurar, men Han krävde hela en tjur. Faktum är att vissa delar av vår tjänst som vi kanske anser vara mindre värdefulla, men som vi ändå är mest ovilliga att ge upp, kan vara just de delar som Gud värdesätter högst. Gud krävde bara ett djur, men han krävde hela ett djur. Idag kan det finnas andra människor med fler gåvor, talanger och pengar, och Gud kräver inte att vi ägnar åt honom det som andra har och vi inte har. Men vår Herre kräver att vi ger honom hela våra liv.
Som kristna offrar vi inte tjurar, får, getter eller fåglar idag. Istället för att ge döda offer säger Romarbrevet 12:1 att vi ska frambära våra kroppar som levande offer till Gud. Det går inte att förhandla med Gud. Men varför skulle vi vilja göra det? Gud har i sin nåd gett oss så mycket, både i detta liv och för evigt, att det faktiskt är oändligt litet att ge Honom allt vi har jämfört med vad Han har lovat oss.
Fråga: Visar alla dessa detaljerade offerbeskrivningar i 3 Mosebok 1–7 att texten skrevs under 500-talet f.Kr., eftersom de då skulle ha haft tid att utveckla tempeltjänsten och komma fram till allt detta, som Julius Wellhausen hävdade?
A: Inte alls. Wellhausens påstående förutsätter att människor inte var tillräckligt intelligenta för att ha sofistikerade offersystem före denna tid. Men på 1400-talet f.Kr. innehåller de ugaritiska Ras Shamra-tavlorna termer som ”eldsoffer”, ”fredsoffer”, ”syndoffer”, ”skuldoffer” och möjligen till och med ett ”lyftsoffer”. De nämner också att man kokade en getkid i sin moders mjölk.
F: Varför krävdes det i 3 Mos 1:3, 5, 10; 5:15; 22:19 han djur och inte hon djur för ett brännoffer?
S: Skriften säger bara att det var vad Gud ville. Både han- och hon djur var tillåtna som offer i 3 Mosebok 3:1, och endast ett honlamm var lämpligt i 3 Mosebok 4:32. Som en sidokommentar används ordet försoning, kipper, nästan 50 gånger i 3 Mosebok och ytterligare cirka 50 gånger i resten av Gamla testamentet enligt The Expositor’s Bible Commentary, vol. 2, s. 538.
Fråga: Varför fick inga offergåvor i 3 Mos 2:11 innehålla surdeg (jäst) eller honung?
S: Skriften säger inget om detta. Men när jag som tolvåring började intressera mig för kemi lärde jag mig hur illa bränt socker luktar, och honung består huvudsakligen av socker. I Bibeln symboliserar jäst ofta saker som växer, såsom traditioner och fariséernas lära.
Fråga: Varför specificeras inte bara hanfåglar i 3 Mos 1:14?
S: Det står inte i Skriften. En möjlig anledning är att det är svårt att avgöra könet på många vilda fåglar.
F: Varför får prästen inte skära fågeln i två delar i 3 Mos 1:17 och 3 Mos 5:8?
S: Skriften säger bara att Gud vill ha det så här. I 1 Mosebok 15:10 skulle inte heller Abraham skära fåglarna i två delar vid sitt offer.
F: Varför ska man strö salt på offren i 3 Mos 2:13?
S: Skriften säger bara att det var vad Gud ville. Här är dock några möjliga skäl.
1. Salt var en värdefull handelsvara i den antika världen.
2. Prästerna och leviterna åt en del av offergåvorna, och de behövde också salt. (3 Mosebok 6:16–18, 26; 7:6–9)
F: I 3 Mos 3:2, stänktes blodet från offret på altaret, eller hälldes det ut som i 5 Mos 12:27?
S: Det finns två åsikter.
Hälldes vs. hälldes ut: Den första uppfattningen, som i Haleys Alleged Discrepancies of the Bible, s. 219–220, och When Critics Ask, s. 89, tillskrivs den medeltida judiske lärde Maimonides, påpekar att verben är ”hälldes/stänktes” kontra ”hälldes ut”. Alltså stänktes en liten del av blodet på altaret, och resten hälldes ut på marken.
En senare tid: Tre punkter att beakta:
3 Mosebok 3:2 nämner specifikt offer som slaktades vid mötes tältet, vilket endast användes innan de kom in i det utlovade landet.
5 Mosebok 12:1, 18, 27 nämner uttryckligen offer på den utvalda platsen efter att de kommit in i det förlovade landet. 5 Mosebok 12:8 anger specifikt att vissa av offerbestämmelserna skulle ändras när de kom in i Kanaan.
Varför? Skriften säger inte varför Gud ville att detta skulle ändras, men vi kan spekulera. Alla skulle offra sina matdjur vid mötes tältet, som stod på öppen mark. Att hälla ut allt blod där kunde orsaka logistiska problem. Senare, i 5 Mosebok 12:21–22, ges tillstånd att slakta djur på avstånd från tillbedjans centrum, efter att de hade kommit in i Kanaan. Eftersom färre djur slaktades och det troligen fanns ordning på blodet på den permanenta platsen, kunde blodet nu hällas ut.
Fråga: I 3 Mosebok 4 står det att Jesus var tvungen att dö för att sona våra synder, men hur var det då med syndoffret som sonade synder i Gamla testamentet?
S: Två punkter att beakta i svaret.
1. Offren i Gamla testamentet täckte bara över synden, men tog inte bort den.
2. Syndoffren i Gamla testamentet gällde endast oavsiktliga och tanklösa syndiga handlingar samt ett orent tillstånd. Det fanns inget offer för avsiktlig synd. (4 Mosebok 15:22–30; 35:31)
Fråga: Hur kan en rättvis Gud, enligt 3 Mos 4:13, hålla människor skyldiga till oavsiktlig synd?
S: Skriften ger oss tre punkter om oavsiktlig synd.
1. När någon begår en synd oavsiktligt betyder det inte heller att han eller hon var oskyldig. Det kan hända att när en person upptäckte att han eller hon hade syndat, var han eller hon glad över att ha gjort det. För att visa att så inte var fallet offrade personen ett offer. (5 Mosebok 21:1–9)
2. Både Bibeln och modern lag erkänner att vissa oavsiktliga handlingar ändå är brottsliga. Dråp och att vårdslöst utsätta andras liv för fara förtjänar straff, även om mördaren inte önskade offrets död (4 Mosebok 35:22–28). Straffet för dråp var att tvingas stanna i en fristad tills den dåvarande översteprästen dog.
3. Oavsett om handlingen var avsiktlig eller inte, om den som begick synden inte hade någon möjlighet att veta att den var ond, säger Romarbrevet 4:15 och 5:13 att oavsiktlig synd fortfarande är synd, men synd räknas inte där det inte finns någon lag.
Fråga: Skulle församlingen enligt 3 Mosebok 4:14 endast offra en ung tjur som syndoffer, eller både en ung tjur och en ung get enligt 4 Mosebok 15:24?
S: Sammanhanget i båda fallen är hela gemenskapen, men
a) 3 Mosebok 4:14 gäller tiden för uttåget ur Egypten
b) 4 Mosebok 15:24 gäller från den tiden och framöver för alla kommande generationer.
Här finns en lärdom att dra om Guds nådiga handlande mot människor. Det mindre offret i 3 Mosebok gällde när lagen fortfarande var relativt ny för dem, medan det större offret i 4 Mosebok gällde efter att de redan borde ha lärt sig. Uppenbarligen skiljer Gud inte bara mellan om någon gjorde fel avsiktligt eller oavsiktligt, utan när det gäller oavsiktliga synder skiljer Gud också mellan hur lång tid någon har haft på sig att lära sig vad som är rätt.
”When Critics Ask”, s. 105, och ”Haley’s Alleged Discrepancies of the Bible”, s. 242, ger ett något annorlunda svar. 3 Mosebok 4:14 gäller specifikt att ”göra” fel, eller ”aktiva” synder. 4 Mosebok 15:24 gäller specifikt att underlåta att följa ett bud, eller ”passiva” synder.
Fråga: Vad betyder 3 Mosebok 5:1?
S: När det sker en offentlig uppmaning till vittnen och en person tiger om vad hen har sett, är det en synd. Nästa mening, som säger att de kommer att hållas ansvariga, kan vara allvarlig. Om en oskyldig person felaktigt avrättas på grund av att ett vittne underlät att yttra sig, är vittnet förmodligen skyldigt till mord.
Fråga: I 3 Mos 5:13, 3 Mos 9:7, 3 Mos 16:16, 24, 32–33 samt 3 Mos 17:11 och 23:28 – var det prästen som försonade folket, eller var det Kristus som gjorde det i Hebr 10:1–4?
S: Offren i Gamla testamentet försonade synder i den meningen att de täckte över synden, men tog inte bort den. I Hebreerbrevet 9:9–10 står det att dessa yttre handlingar inte renade den tillbedjandes samvete inombords. De gällde endast fram till dess att Kristus kom.
För dem som inte håller med detta, kom ihåg att Johannes Döparen i Johannes 1:29–31 sade i Jesu närvaro: ”Se, Guds Lamm, som tar bort världens synd!” Jesus rättade inte Johannes. Petrus sade något liknande i 1 Petrus 1:19. Ett av följande fyra påståenden måste vara sant:
1. Johannes hade fel när han sa detta
2. Johannes hade rätt
3. Johannes hade rätt, men innebörden var en annan, eller
4. Johannesevangeliet har förvanskats på denna avgörande punkt.
Om 1, då var Jesus försumlig som inte rättade honom, och Gud var försumlig som inte rättade Johannes, Jesu apostel.
Om 2, då bör vi tro på vad som står skrivet.
Om 3, då låter det som en avsiktlig lögn, eftersom israeliterna i 1 400 år visste exakt vad som menades med Guds offerlamm.
Om 4 gäller, måste det ha varit okänt för de tidiga kristna, eftersom ingen av dem sa att det var det. Det kan inte ha förvanskats efter år 150–200 e.Kr., eftersom vi har många manuskript som innehåller Johannes 1, varav det äldsta som fortfarande finns bevarat är Bodmer-papyrusen II, daterad till år 150–200 e.Kr. Vi har också texten till denna vers nedtecknad av Origenes (225–254 e.Kr.) och Chrysostomos (ca 407 e.Kr.). Om den hade förvanskats, måste Gud ha velat eller åtminstone tillåtit att alla Hans efterföljare skulle luras under all denna tid.
Fråga: I 3 Mos 5:15, fördes offret till Gud eller till prästerna, som det står i 3 Mos 5:18?
S: Eftersom israeliterna inte själva kunde komma in i himlen, och eftersom prästerna representerade Gud, var det att frambära offret direkt till prästerna det sätt som Gud hade fastställt för att frambära offer till Honom. I Haleys bok Alleged Discrepancies of the Bible, s. 245, står det helt enkelt att prästen agerade som Guds ställföreträdare. Se When Critics Ask, s. 89, för i stort sett samma svar.
F: I 3 Mos 5:16, när någon oavsiktligt syndade i fråga om offer, varför lägga till en ”femtedel” som straff?
S: Skriften säger egentligen inte det. Personens fel var inte avsiktligt, men personen borde ha känt till lagen bättre. En femtedel lades också till som ersättning om någon skaffade sig egendom genom att ljuga eller bedra, enligt 3 Mosebok 6:5.
Fråga: Varför får elden aldrig slockna enligt 3 Mos 6:13?
S: Skriften säger inget om detta. Det kan dock symbolisera både behovet av ett ständigt offer och möjligheten att kunna offra till Gud när som helst.
F: Varför dödades djuren utanför lägret i 3 Mos 7:1–2 och 3 Mos 8:17, eller varför fördes askan utanför lägret i 3 Mos 6:11?
S: Skriften säger inget om detta. Däremot fördes kropparna och askan bort från den plats där människorna åt, sov och bodde. I Hebreerbrevet 13:11–13 nämns att Jesus korsfästes utanför stadsporten (i vanära), precis som djurens kroppar brändes utanför lägret.
F: I 3 Mos 7:15, måste hela fredsoffret ätas samma dag, eller kunde en del av det ätas även dagen därpå, som det står i 3 Mos 7:16–17 och 3 Mos 19:6?
S: Tre punkter att beakta i svaret.
1. 3 Mosebok 7:16 skiljer mellan två slags fredsoffer: tacksägelseoffer och frivilliga offer som ges av egen fri vilja.
2. Fredsoffret som är ett tacksägelseoffer måste äta upp i sin helhet samma dag, såsom 3 Mosebok 7:15 säger.
3. Fredsoffret som är frivilligt eller av egen fri vilja kan också ätas nästa dag, vilket både 3 Mosebok 7:16–19 och 3 Mosebok 19:6 säger.
Fråga: Varför fick de inte äta fettet i köttet enligt 3 Mos 7:23–25, och hur är det med omöjliga att upptäcka fettbitar i köttet?
S: Skriften anger inte varför Gud beordrade detta. Vi vet dock idag att stora mängder fett, särskilt mättat fett i rött kött, inte är hälsosamt för människor. Även om en viss mängd fett är oundviklig, är det stor skillnad mellan att äta mikroskopiska mängder och att äta rent ister.
F: Varför fick israeliterna inte äta blod enligt 3 Mosebok 7:26–27 och 3 Mosebok 17:10–14?
S: Detta föreskrevs faktiskt först i 1 Mosebok 9:4, inte för israeliterna, utan för alla. Dessutom beordrade den tidiga kyrkan i Apostlagärningarna 15:20 alla att inte äta blod.
Svaret finns i 1 Mosebok 9:4 och 3 Mosebok 17:11,14. Livet finns i blodet, och det är genom blodet som försoning sker för oss. Under Gamla testamentets tid täckte blodet över människors synder (Hebreerbrevet 9:22), tills Kristi blod utgjutits för oss.
Fråga: Varför skulle de bränna fettet enligt 3 Mosebok 7:30–31, 3 Mosebok 8:16, 20 och 3 Mosebok 16:25?
S: Skriften säger att det var en välbehaglig doft i 3 Mosebok 8:28. Precis som fett som droppar i en grillgrop luktar gott och avger rök, hade förbränningen av fettet i offren troligen en liknande effekt.
F: I 3 Mos 7:36 och 3 Mos 16:31,34 – eftersom bestämmelserna om offren gällde för alltid för israeliterna – varför upphörde de judiska kristna med detta i Apg 15:1–29?
S: Egentligen offrades offren till Gud inte av folket, utan av prästen. Idag är det på samma sätt. Vi behöver ett offer som offras till Gud av vår präst. Det har vi i vår överstepräst, Kristus Jesus, vilket Johannes 1:29 antyder och Hebreerbrevet 8–10 samt 1 Johannes 2:2 visar.
F: Vad var Urim och Tummim i 3 Mos 8:8, 5 Mos 33:8, Esra 2:63 och Neh 7:65?
S: Syfte: Vid den tiden var Urim och Tummim ett hjälpmedel för översteprästen att utforska Guds vilja i en fråga (2 Mosebok 28:30; 4 Mosebok 27:21). Ibland förblev Gud tyst genom Urim och Tummim (1 Samuelsboken 28:6).
Beskrivning: Det var en del av bröstskölden med tolv stenar, en för vart och ett av Israels tolv stammar.
Hur det fungerade: Det hade ingen egen inneboende kraft, utan fungerade endast därför att Gud valde att använda det för att kommunicera. Hur fungerade det? Det vet vi inte. Den judiske historikern Josefus, som skrev omkring år 93–94 e.Kr., trodde att Gud fick stenarna att lysa upp på lämpligt sätt.
Fråga: I 3 Mosebok 9:12–13, hur kunde de döda och lägga brännoffret på altaret, eftersom det redan var bränt?
S: Brännoffer är nötkreatur, får eller getter som ska slaktas och brännas, redan innan de bränns.
Fråga: Varför dödade Gud i 3 Mos 10:1–2 och 4 Mos 3:4 Arons söner Nadab och Abihu, som offrade otillåten eld till Gud?
S: Gud tar tillbedjan av sig själv på största allvar. Att de hade fräckheten att avvisa Guds exakta sätt att tillbe och medvetet göra det de inte hade tillstånd att göra straffades som ett exempel för andra. Hebreerbrevet 12:18–23 berättar att saker och ting är annorlunda nu. Medan de tillbad vid ett berg där det brann eld, kommer vi idag, sedan Jesu uppståndelse, med förtröstan till en glädjefylld församling.
F: Varför fick Aron inte sörja sina egna barn enligt 3 Mos 10:6?
S: I 3 Mosebok 21:1–4 står det att präster kunde bli orena på grund av sina egna barn. Men i 3 Mosebok 21:10–12 står det att en överstepräst inte fick bli oren alls, inte ens vid sin egen fars eller mors död.
Fråga: Varför var Mose arg på Aron i 3 Mos 10:16–20, och varför blev Mose sedan nöjd?
S: Eftersom Gud hade dödat två av Arons söner på grund av felaktiga offer, var Mose troligen både arg på Aron och rädd för att han skulle gå samma öde till mötes. Men när det stod klart för Mose att Arons misstag var oavsiktligt och att Aron ångrade det, var Mose, som kände Guds hjärta, inte orolig.
F: Vad är en sammanfattning av kostlagarna i 3 Mos 11 och 5 Mos 14?
S: Här följer en kort sammanfattning.
Inget fett – 3 Mosebok 7:23–25
Inget blod – 1 Mosebok 9:4; 3 Mosebok 7:26–27; 17:10–14; 19:26
Vissa växtätande djur med klövda hovar som dessutom idisslar är tillåtna. Kameler, klippgrävlingar, kaniner och svin är inte det. – 3 Mosebok 11:3–8; 5 Mosebok 14:6–8. Som en sidokommentar kan nämnas att svin bär på bandmaskar, trikinos, erysipelas och tyfus.
Endast fisk, inga skaldjur, såvida de inte har både fenor och fjäll. Ingen krabba, hummer, räka, ål, haj eller delfin (3 Mosebok 11:9–12; 5 Mosebok 14:9–10). Som en sidokommentar kan nämnas att de förbjudna djuren i allmänhet var asätare.
Inga örnar, hökar, gamar, glador, ugglor, skarvar, svanar, pelikaner, storkar eller fladdermöss (3 Mosebok 11:13–19; 5 Mosebok 14:11–18). Som en sidokommentar kan nämnas att många av dessa fåglar var asätare, och de som inte var det livnärde sig på råttor, möss och andra asätare.
Få insekter, endast vissa gräshoppor, gräshoppor och skalbaggar. Inga chokladöverdragna myror eller kackerlackor (3 Mosebok 11:20–23; 5 Mosebok 14:19). Så du kan säga till din fru att du hoppar över kackerlackorna till middagen ikväll. ;-)
Övrigt: inga råttor, vesslor, sköldpaddor, ödlor, sniglar eller mullvadar (3 Mosebok 11:26–31).
Fråga: I 3 Mosebok 11 och 5 Mosebok 14 – kan Moses ha lärt sig sina hälsoprinciper från egyptierna?
S: Inte en chans. De egyptiska hälsometoderna är väl dokumenterade och bevarade än i dag. Det finns många hänvisningar till de helande krafterna hos maskarblod, magiskt vatten, flugavföring och gödsel, men de saknas (tack och lov) i Gamla testamentet. Det finns inga omnämnanden i egyptiska texter om de hygieniska metoderna i Gamla testamentet.
Egyptierna hade dock en del avancerad kunskap, med 48 olika typer av kirurgiska ingrepp. Det finns inte heller några bevis för detta i Bibeln.
F: I 3 Mos 11 och 5 Mos 14, var det då och är det idag tillåtet för judar att jaga djur?
S: Vissa judar anser idag att så inte är fallet. Deras resonemang är att det är grymt att jaga djur som man inte äter, och att judar inte bör äta ens kosherjagade djur, eftersom deras blod inte har tappats ur på rätt sätt.
Men det är inte vad Guds ord säger. Det finns inget förbud mot jakt för mat eller sport. I Mose lag, 3 Mosebok 17:13, står det att man får jaga djur och fåglar, bara man ser till att tömma dem på blod. Att tömma ett djur på blod ute i fältet är visserligen inte lika noggrant som den kosherprocess som judar använder idag, men att tömma det på samma sätt som en jägare skulle göra är allt som Gud krävde.
Fråga: Hur kommer det sig att man enligt 3 Mosebok 11 och 5 Mosebok 14 fick äta flygande fåglar? Flygande fåglar har ju bara mörkt kött, vilket beror på en högre andel blod i köttet.
S: Poängen med budet mot blod var att ”tömma ut blodet”, dvs. det blod som flödade ut ur kroppen. Det handlade inte om att ta bort alla mikroskopiska spår av blod.
F: Varför fick de inte äta djur som idisslade men inte hade klövda hovar enligt 3 Mos 11:3–8 och 5 Mos 14?
S: Skriften säger bara att det var vad Gud befallde. Gud beskrev inte bara specifikt djur som de kände till, utan Han gav också allmänna regler för djur som de kanske ännu inte var bekanta med.
F: Varför står det i 3 Mos 11:6 och 5 Mos 14:7 att klippkaniner (hyraxer) och harar (kaniner) idisslar, när zoologer med säkerhet vet att de inte gör det?
S: Det hebreiska ordet överensstämmer med de forntida klassificeringarna av djur, inte de moderna. Den engelska termen ”att idissla” avser djur som kallas idisslare, med flera magar för att smälta växter. En mage inleder matsmältningen, och sedan kräks maten delvis upp och skickas vidare till en annan mage. Ett djur kan inte idissla om dess matsmältningssystem inte stödjer det. Fyra punkter att beakta i svaret.
Inga idisslare: Kaniner och harar har inte ett matsmältningssystem som möjliggör det vi idag kallar idissling.
Ser ut som idisslare: Eftersom kaniner och harar rör käkarna i sidled precis som idisslare, och de äter samma mat, ger de intryck av att idissa. Till och med naturforskaren Linné trodde först att de var idisslare.
Gud kommunicerar på ett begripligt sätt: Guds syfte var att förmedla praktiska regler till israeliterna som de skulle följa, med ord och begrepp som de kunde förstå, och israeliterna klassificerade kaniner och harar som sådana som ”lyfter upp det som har sväljts”.
Genom att använda deras egna termer: Gud använde deras eget språk, deras egna termer och beskrivningar för att kommunicera med dem. Varje hebreisk person som levde före modern tid skulle ha förstått att djur som ”idisslar” inkluderade kaniner och vildkaniner. Att anachronistiskt tillämpa ett annat och modernt klassificeringssystem på Mose skrifter innebär att man tvingar in en modern betydelse i forntida ord.
Se *When Critics Ask*, s. 89–90, *Hard Sayings of the Bible*, s. 158–160, *Bible Difficulties and Seeming Contradictions*, s. 89–90, *Encyclopedia of Bible Difficulties*, s. 126, *The Wycliffe Bible Dictionary*, s. 78 och Stephen Caesar, ”Zoology in the Pentateuch: Three Alleged Errors”, Science, Scholarship and Scripture i The Christian News 2 juli 2001, s. 26, för i stort sett samma svar.
Fråga: Varför fick de i 3 Mos 11:9–10, 31 äta fisk med fenor och fjäll, men inte andra fiskar, bläckfisk och räkor?
S: Skriften säger inget om detta, men en anledning kan vara att Gud inte ville att de skulle drabbas av sjukdomar genom att tillaga bottenlevande fiskar på fel sätt. Att den mosaiska lagen förbjöd bottenlevande fiskar noterades redan år 100 e.Kr. i Barnabasbrevet, kap. 10, s. 143–144.
F: I 3 Mos 11:11 och 2 Mos 35:7, eftersom delfinkroppar var en styggelse, varför beordrade då Gud att tabernaklet skulle täckas med dem?
S: Bibeln säger aldrig att delfiner i sig var avskyvärda djur. Den säger endast att det var avskyvärt att äta delfiner och att det var en styggelse att använda deras skinn för vanligt bruk.
Detta var inte ett vanligt förekommande hebreiskt ord, så det råder viss osäkerhet här. Den vanliga delfinen levde i Medelhavet. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 97, står det dock att djuret här var dugongen (eller sjökon). Dugonger simmade ibland längs Röda havets kuster. BSB översätter detta med ”fint läder”, med en fotnot om att det möjligen rör sig om hudar från stora vattenlevande däggdjur, och i *Can Archaeology Prove the Old Testament?*, s. 31, tilläggs också att dugonger förekommer rikligt i detta område och att araber idag tillverkar sandaler av deras skinn. I Hesekiel 16:10 används samma hebreiska ord när man nämner ”läder” till sandaler.
Fråga: Varför nämns tjugo fåglar i 3 Mos 11:13–19, när 5 Mos 14:11–18 nämner tjugoen fåglar?
S: De två listorna innehåller samma fåglar, med följande undantag:
3 Mosebok 11:13–19 5 Mosebok 14:11–18
Alla typer av svart glador Svart glada
Alla typer av falkar
Båda listorna nämner alla typer av hökar. Även om moderna zoologer klassificerar falkar som en typ av hök är detta tekniskt sett irrelevant, eftersom man inte kan tillämpa moderna klassificeringar på forntida listor i ett annat språk och en annan kultur. Det viktiga är att de forntida hebréerna uppenbarligen också betraktade falkar som en typ av hök.
Ett andra svar, som ges i Haleys Alleged Discrepancies of the Bible, s. 391, är att ”falk” är ett främmande skrivfel. Han säger detta eftersom ”gam/falk” (daah) på hebreiska endast skiljer sig med en bokstav från ”glede” (raah), och ”gam” saknas i den samaritanska Pentateuken, Septuaginta och många hebreiska manuskript.
Fråga: Är det fel att säga att det finns fyrfota insekter i 3 Mos 11:20–21 (både en ateist och en muslim ställde denna fråga)?
S: Det hebreiska uttrycket ”på fyra” betyder att djuret inte går upprätt. En hund som har ett ben avskuret går alltså fortfarande ”på fyra”. Hebreerna hade tydligen inte ordet ”parallellt”. När man tänker efter, hur skulle man ens på engelska eller kinesiska kortfattat förklara för någon hur fyr-, sex- och mångbenta djur alla går på samma sätt utan att använda ordet ”parallellt”?
F: Varför är kvinnor [påstås] syndiga efter en förlossning enligt 3 Mos 12:1–8? (En muslim ställde denna fråga.)
S: Skriften säger inte syndiga, bara orena. När någon i en levitisk familj dog beordrade Gud dem att begrava kroppen, och de skulle vara orena fram till kvällen. Att bli oren är något annat än att vara syndig, vilket bevisas av att Gud beordrade dem att bli orena i vissa situationer.
Fråga: Varför är en mor oren efter att ha fött barn enligt 3 Mos 12:1–5?
S: Skriften säger inget om detta. Att vara oren skulle dock befria henne från vardagens sysslor, och den vilsamma tiden skulle vara bra för henne.
Fråga: Varför är en nybliven mor, enligt 3 Mos 12:1–5, oren i sju dagar efter att ha fött en son och i fjorton dagar efter att ha fött en dotter?
S: Skriften säger inget om detta. Att vara oren betyder dock inte att man är syndig. En trolig anledning är att pojkar omskars på den åttonde dagen, och genom att förkorta tiden för pojkar kunde modern närvara vid omskärelsesceremonin.
F: Varför offrade nyblivna mödrar i 3 Mos 12:5–7 ett brännoffer och ett syndoffer för att de fått barn, när Ps 128:3 säger att moderskapet är en välsignelse?
S: Moderskapet är en välsignelse. Men precis som nästan allt annat vi gör är det också besudlat av synd. Till och med de barn som föds har en syndig natur.
F: Varför hade symptomen på spetälska på den tiden, enligt 3 Mos 13, inte samma kännetecken som vi känner till som spetälska?
S: Det hebreiska ordet avsåg en mängd olika hudsjukdomar, och inte bara det vi kallar spetälska eller Hansens sjukdom.
Som en sidokommentar, tänk bara på hur viktig hudhygien måste ha varit i den antika världen, när människor inte kunde bada ofta.
F: Vilka sjukdomar i 3 Mosebok 13 kunde på den tiden betraktas som spetälska?
S: Wycliffe Bible Dictionary, s. 462, ger följande lista:
Äkta spetälska (Hansens sjukdom), syfilis, smittkoppor, skabb, favus, ringorm i hårbotten, systemiska svampinfektioner, bölder och furunkler, pemfigus, dermatitis herpetiformis och hudcancer. Denna lista kommer från artikeln ”Leprosy in Ancient Hebraic Times” av Harold M. Spinka, M.D. Den publicerades i Journal of the American Scientific Affiliation i mars 1959.
Fråga: Vad är ”frätande spetälska” i 3 Mos 13:51–52?
S: Många hudsjukdomar från den tiden har utrotats i modern tid. Det hebreiska uttrycket avser uppenbarligen en typ av mögel eller spetälska som vi inte känner till idag.
Fråga: Hur kan kläder och hus ”bli sjuka” och drabbas av spetälska enligt 3 Mos 13:47–59 och 3 Mos 14:33–53?
S: Kläder kan sprida hudsjukdomar. Svamp och mögel kan växa både på kläder och på människor, och kläder kan också vara bärare av sjukdomar.
Fråga: Varför måste man enligt 3 Mos 14:12 offra ett skuldoffer och ett syndoffer när man blev botad från en sjukdom?
S: Skriften säger inte uttryckligen detta, men
1. Ett offer ingick alltid i en ceremoniell reningsrit.
2. Det nämns inte att personen var ”skyldig” eller ”mer syndig” än andra bara för att han eller hon hade denna sjukdom.
Det finns en andlig tillämpning vi kan lära oss här. Förutom att Gud förlåter troende alla deras synder behöver vi ändå renas från vår syndiga natur.
Fråga: Varför smörjs blod och olja på höger öra, höger tumme och höger stortå i 3 Mos 14:14,17?
S: Skriften säger inte uttryckligen detta, men det är troligen för att identifiera den som framför offret med själva offret. Andra exempel på användning av höger öra, höger tumme och höger stortå finns i 3 Mosebok 8:23–24 och 2 Mosebok 29:20.
F: I 3 Mos 15:16 står det att människor var orena efter samlag fram till kvällen – betyder det att samlag inom äktenskapet på något sätt är syndigt?
S: Nej. Orenhet innebär inte olydnad mot Gud, utan större försiktighet på grund av hygieniska risker. När till exempel en nära släkting dog skulle man begrava den avlidne, och (utan att vara olydig) var man oren fram till kvällen. Lagar om renlighet var mycket viktiga i en ökenkultur med knappa vattenresurser.
Ett exempel på en präst som blev oren eftersom han lydde Guds vilja finns i 4 Mosebok 19:8.
F: Varför anses kvinnor [påstås] vara syndiga under sin menstruation enligt 3 Mosebok 15:19–30,33? (En muslim hävdade detta.)
S: De är inte syndiga, bara orena. När någon i en levits familj dog beordrade Gud dem att begrava kroppen, och de skulle vara orena fram till kvällen. Att bli oren är något annat än att vara syndig, vilket bevisas av att Gud beordrade dem att bli orena i vissa situationer.
Eftersom detta var en fråga som bekymrade denne muslim, kanske han skulle vilja kommentera detta utifrån sharia: att snyta sig och att ha menstruation är Satans gärningar (Ibn-i-Majah vol. 2 nr 969 s. 87).
Han borde fråga muslimska lärda varför muslimska kvinnor är förbjudna att be under sin menstruation. Här är några källor från sharia som han kan använda för att ställa frågor till dem.
En svart hund eller en kvinna, eller en hund och en menstruerande kvinna, avbryter bönen. Abu Dawud, vol. 1, nr 702, 703, s. 181; Ibn-i-Majah, vol. 2, nr 949–953, s. 78–80
En menstruerande kvinna får inte recitera Koranen. Abu Dawud, vol. 1, fotnot 111, s. 56
Fråga: Varför visade Gud Aron lite överseende i 3 Mos 16:1–2, när Gud inte visade någon nåd mot Arons två söner, Nadab och Abihu?
S: Sammanhanget visar att Aron begick sitt misstag av okunnighet, och Romarbrevet 4:15 och Romarbrevet 5:13 visar att Gud inte räknar synder som vi begår av oskyldig okunnighet som överträdelser.
Fråga: Vem är Azazel i 3 Mos 16:8, och vilket förhållande har han till syndabocken?
S: Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 158–159, hävdar att detta var ett bevis på en tidigare, mer primitiv judisk mytologi. Här följer tre punkter som svar från ett kristet perspektiv.
1. Nej, det finns inga bevis alls för denna påstådda primitiva judiska mytologi. De bevis vi har på israeliternas avgudadyrkan stämmer överens med att allt är lånat från omgivande folk.
2. Kristna medger öppet att många israeliter redan från de tidigaste tiderna hade avgudadyrkande, mytologiska sedvänjor. Man behöver bara läsa om guldkalven vid berget Sinai, eller de ständiga uppmaningarna mot avgudadyrkan, för att se att Gamla testamentet uppriktigt medger denna ondska, även om Bibeln inte går in på alltför många detaljer.
3. Asimovs påstående bygger på antagandet att ritualerna i Gamla testamentet inte kan ha givits av en transcendent Gud. Istället antar Asimov att källan måste ha varit avgudadyrkande sedvänjor, och genom att använda ett cirkelresonemang använder han exemplet med Azazel för att bevisa sin tes. Asimovs fel är att han visserligen jämför Azazel med en hypotetisk avgudadyrkande israelitisk sed för att visa att denna ritual inte gavs av en transcendent Gud, men det finns inga bevis för att avgudadyrkande israeliter hade en sed som liknade Azazel.
Fråga: Varför införde Gud begreppet syndabock i 3 Mos 16:10, 22, 26?
S: Det bibliska begreppet syndabock skiljer sig från den moderna betydelsen. Den moderna betydelsen avser någon som får skulden för något som denne inte är ansvarig för.
I Bibeln släpptes syndabocken fri för att leva i öknen, och geten fick symboliskt all skuld lagt på sig. I biblisk mening är Jesus vår syndabock.
Uppfattningen att en syndabock skulle vara en symbol för Satan var en judisk tradition som uppstod långt senare.
Fråga: Varför måste allt i 3 Mosebok 16 göras exakt på detta sätt?
S: Man skulle kunna skriva en hel bok om orsakerna, och det gjorde Gud också – närmare bestämt i Hebreerbrevet. Se särskilt Hebreerbrevet 7–10 och 13.
Fråga: I 3 Mosebok 17:3–4, 9, kunde människor döda vilket djur som helst utan att det var ett offer?
S: Vid tiden för uttåget ur Egypten, nej. Anledningen till detta var att Gud inte bara vill att vi ska tillbe Honom, utan Han vill också att vi ska tillbe Honom ensam, och inte tillbe eller offra till några andra gudar, vilket 3 Mosebok 17:7 visar.
I 5 Mosebok 12:20–23 står det dock uttryckligen att detta skulle ändras när de kom in i Kanaan.
F: Var demonerna här (se’irim) i 3 Mosebok 17:7 vilda getgudar, som det hävdas i Asimovs Guide to the Bible, s. 159?
S: Enligt Greens bokstavliga översättning betyder det hebreiska ordet här ”offer till getter”. De frestades alltså att offra till getgudar, som Asimov uttrycker det.
Fråga: I 3 Mos 17:13, tömdes blodet ut och täcktes med jord, eller hälldes blodet ut som vatten, såsom det står i 5 Mos 12:24?
S: Båda är korrekta. Det finns tre punkter att beakta i svaret.
1. Att hälla ut och tömma blod är i grunden samma sak.
2. Sammanhanget i 5 Mosebok handlar om att äta kött i allmänhet, särskilt hemma, där människor vill hålla sitt hus rent. Därför gavs inga detaljer om hur blodet skulle hanteras för att hålla huset rent.
3. Tredje Moseboken nämner specifikt jakt på fältet. Även om en jägare kanske frestas att bara lämna blodet på marken, tillägger Tredje Moseboken 17:13 uttryckligen att jägaren måste ”städa upp efter sig” och täcka över blodet med jord.
Fråga: Vad är en sammanfattning av de levitiska äktenskapslagarna i 3 Mosebok 18:1–17 och 20:12,14?
S: Här följer begränsningarna för äktenskapet, hämtade från helighetslagen i 3 Mosebok 17–25.
Männens synvinkel Kvinnans synvinkel
Dotter (nära släkting) Son (nära släkting)
Mor (nära släkting) Far (nära släkting)
Mamma/styvmamma Son/styvson
Hel-/halv-/styvsyster Hel-/halv-/styvbror
Barnbarn Farfar
Förälderns syster Syskonets son
Fars brors fru Mans brors son
Svärdotter Svärfar
Broderns fru Mans bror
Svärmor Svärson
Den levande hustruns syster Den levande systerns make
Inga begränsningar:
Syskonets dotter Förälderns bror
Hustruns brors dotter Faderns systers make
Mors brors fru Systerns son
Förälderns brors dotter Förälderns brors son
Broderns dotter Fars bror
Mors brors fru Mans systers son
Asymmetri: Begränsningarna är ”asymmetriska” i följande avseenden. En kvinna kan gifta sig med sin systers son men inte med sin brors son. En man kan gifta sig med sin mors brors [tidigare] hustru men inte med sin fars brors [tidigare] hustru.
Fråga: Kan människor i 3 Mos 18:5 bli frälsta genom att hålla lagen, eftersom Nya testamentet lär att endast Kristus kan frälsa oss?
S: Sanningen i 3 Mosebok 18:5 är bara en bit i mosaiken av Guds lag, barmhärtighet och nåd. Här är några av de andra bitarna som passar ihop med 3 Mosebok 18:5.
1. Hypotetiskt sett skulle en person inte behöva Guds barmhärtighet om hen följde lagen fullkomligt.
2. Den personen (och vi) borde försöka leva ett syndfritt liv och lyda Gud fullkomligt.
3. Men vi är inte i stånd att göra det. Ingen är utan synd (Ordspråksboken 20:9; Psaltaren 14:2–3; 19:12).
4. När vi inser detta bör vi vända oss till Gud och uppskatta hans barmhärtighet och nåd.
5. Gud lovade de människor som följde honom i Gamla testamentet att de (på något sätt) skulle bli frälsta om de överlämnade sig till Gud och hans lag. Många andra verser utöver 3 Mosebok 18:5 visar detta.
6. Gud uppenbarade det enda sätt som Han valt för att förlåta både deras och våra synder i Jesus Kristus.
7. Även om vi lever efter Kristi uppståndelse är 3 Mosebok 18:5 tillämpligt på oss i en sekundär bemärkelse idag. Gud befaller alla människor att tro på och lyda Jesus (2 Tessalonikerbrevet 1:8). Om någon tror på och lyder Gud, kommer denne att få evigt liv.
Se ”Hard Sayings of the Bible”, s. 160–161, och ”735 Baffling Bible Questions Answered”, s. 67, för ett annat svar.
Fråga: Varför var det i 3 Mosebok 18:16 och 20:21 förbjudet för en man att gifta sig med sin brors hustru, när 5 Mosebok 25:5–10 beordrade honom att gifta sig med sin brors hustru?
S: I 3 Mosebok 18:16–18 står det att man inte får gifta sig med sin brors hustru så länge han lever. Budet att gifta sig med sin brors hustru i 5 Mosebok 25:5–10 syftar till att föra vidare hans namn efter att brodern har avlidit.
F: Varför tas incest upp i Bibeln i 3 Mosebok 18:8–18; 20:11–14, 17–21? (En muslim tog upp detta.)
S: Detta obehagliga ämne behövde tas upp; den egyptiska kungafamiljen och senare perserna praktiserade incest regelbundet.
Fråga: I 3 Mosebok 18:19 och 20:18, ska man och hustru ha samlag medan hustrun har sin menstruation?
S: Denna vers visar att de enligt Mose lag inte borde göra det.
Fråga: I 3 Mos 18:22,24 och 3 Mos 20:13, är homosexualitet fortfarande fel, eller är det något som har förändrats, som att äta fläsk, eller något oförändrat, som att inga spädbarnsoffer längre får offras?
S: Det är fortfarande fel. Inte bara tystar Nya testamentet om någon förändring i detta avseende, utan vi har också bekräftelse från Romarbrevet 1:26–27 och 1 Korintierbrevet 6:9 på att detta fortfarande är syndigt.
3 Mosebok 18:22 kommer direkt efter en vers som förbjuder spädbarnsoffer och före versen som förbjuder bestialitet, så Gud ser kanske på de tre på liknande sätt. 3 Mosebok 20:13 kommer två verser före de två verserna som förbjuder bestialitet. Se även diskussionen om Romarbrevet 1:26–27 och 1 Korintierbrevet 6:9.
Fråga: I 3 Mosebok 18:22–24 och 3 Mosebok 20:13, fördömdes homosexualitet och bestialitet enbart därför att inga barn kunde avlas?
S: Nej, det var inte den anledningen som Gud angav. Anledningen anges tydligt i 3 Mosebok 18:22–23. Precis som sex med ett djur är en perversion, är sex mellan två män avskyvärt för Gud och var på den tiden straffbart med döden.
Fråga: Vem är den nästa som judarna skulle älska enligt 3 Mos 19:18?
S: 3 Mosebok 19:18 säger att det omfattade alla ur deras eget folk. Förmodligen omfattade det även främlingar (resande och tillfälliga invånare) i landet, men inte kanaaniterna.
Fråga: Varför straffas en kvinnlig slav som haft sex enligt 3 Mos 19:20?
S: Mose lag straffade inte någon kvinna, vare sig slav eller fri, som blivit våldtagen. Men om en kvinna inte blivit våldtagen, eller om hon befann sig i en stad och inte ropade på hjälp, skulle en fri kvinna avrättas. En slavkvinna avrättades inte, med tanke på hennes omständigheter. Se nästa fråga för hennes straff.
Detta står i skarp kontrast till senare romersk lag, där en slavflicka kunde straffas genom att få näsan avskuren för ”brottet” att anständigt täcka sig framför sin herre. Mose lag står också i skarp kontrast till islamisk lag, där sex med kvinnliga slavar och fångar var tillåtet och inte på något sätt avskräcktes. De kallades ”kvinnor som vår högra hand äger”. För dokumentation om detta i sunnitisk islamisk lag, läs Bukhari Hadith vol. 3, bok 34, kap. 113 efter nr 436, s. 239–240.
Fråga: I 3 Mos 19:20, blev kvinnan piskad?
S: Det råder osäkerhet kring det hebreiska ordet. Här är några av översättningarna.
King James-versionen: ”Hon skall piskas; de skall inte dödas…”
New King James Version: ”för detta skall det bli piskning; men de skall inte dödas…”
NIV: ”Det måste utmätas ett lämpligt straff. Men de skall inte dödas…”
NASB: ”Det skall utmätas straff; de skall dock inte dödas…”
Berean Standard Bible: ”Det måste utmätas ett lämpligt straff. Men de ska inte avrättas…”
Jay P. Greens Interlinear Bible: ”Det skall ske en utredning; de skall inte dödas…”
Översättningarna kan delas in i två grupper: antingen är det hebreiska ordet ”piskning” eller ”utredning/straff”. Uppenbarligen fick kvinnan någon form av straff. Det är dock endast den 400 år gamla King James-versionen som säger att endast kvinnan piskades.
Fråga: Varför förbjöds trolldom, magi och spåkvinnor i 3 Mos 19:26,31; 20:6,27?
S: Dessa skriftställen nämner att
A. Om du vänder dig till ett medium, kommer du att bli oren genom det (3 Mosebok 19:31)
B. Om du vänder dig till dem, utövar du (andlig) prostitution med dem. (3 Mosebok 20:6)
Andra skäl till varför de är felaktiga är:
1. Människor söker deras visdom istället för Guds
2. Människor litar på deras makt istället för på Gud
3. Människor ägnar sig åt magi och medier istället för Gud.
4. Människor vördar och dyrkar ibland dessa saker istället för Gud.
Även om du inte gör alla dessa fyra saker, skulle det räcka med att göra en av dem för att A och B ska gälla för dig. Kristna bör inte gå till spåkvinnor av något slag, inte ens för skojs skull på tivoli.
Fråga: Varför brydde sig Gud om frisyrer i 3 Mos 19:27?
S: Det står inte i Skriften. Håret är iögonfallande, och att inte klippa håret i hörnen skulle här vara ett sätt att känna igen judiska män. Observera att i denna kultur kunde även icke-naziriter ha långt hår. Se även diskussionen om 1 Kor 11:14.
F: Betyder 3 Mos 19:28 att man inte bör skaffa en tatuering?
S: Detta är en del av Mose lag. Men Nya testamentet säger att vi är Guds tempel, och vi vill inte måla graffiti på väggarna i Guds tempel. Uppenbarelseboken 13:16–18 säger att de flesta människor, utom de troende, kommer att ha ett märke på sin högra hand eller panna som representerar 666, vilddjurets tal. Det enda argumentet som kan anföras för att ha tatueringar är att vissa kopter i dagens Egypten tatuerar in ett kors på en framträdande plats på sina nyfödda barn. Detta beror på att muslimska fundamentalister annars är benägna att stjäla deras barn och uppfostra dem som muslimer.
Fråga: Varför straffades så många brott med dödsstraff i 3 Mosebok 20?
S: Tydligen var dessa handlingar tillräckligt allvarliga för att förtjäna avrättning i Guds ögon. Istället för att försöka anpassa Gud till våra egna förutfattade meningar, låt oss lära oss vad Gud lärde ut och sedan söka efter orsakerna till detta. Brott som förtjänar dödsstraff kan delas in i tre kategorier:
Att ta ett människoliv: avsiktligt mord och oavsiktligt dödande om man inte flyr till en fristad. En viktig skillnad mellan den gamla testamentets lag och andra lagar är att det inte spelade någon roll om offret var slav eller fri. Att en person avrättas för att ha tagit ett människoliv är ett passande straff för att ha tagit ett människoliv.
Sexuella synder: De flesta sexuella synder – äktenskapsbrott, homosexualitet, incest, bestialitet – bestraffas med döden. Många sexuella synder är beroendeframkallande, och de som begår dem försöker dra in andra i sin synd. För samhällets bästa vid den tiden avrättades de.
Öppet trots: Att dyrka andra gudar, spådomar osv. är trots mot Gud för Guds utvalda folk, judarna. Naturligtvis kunde en jude lämna folket, assimileras i ett annat land och göra vad han eller hon ville. Men för judar som levde som det utvalda folket tolererade Gud inte trots mot sig själv. Han tolererade inte heller trots mot föräldrar, såsom att öppet förbanna dem (3 Mosebok 20:9).
Gamla testamentet hade färre brott som bestraffades med dödsstraff än andra lagstiftningar. Många andra lagstiftningar föreskrev dödsstraff för tjuvar.
I motsats till den gamla testamentliga lagen är den islamiska sharialagen annorlunda. Om en fri man och en slav tillsammans dödar en slav, avrättas slaven och den frie mannen behöver bara betala hälften av blodspengarna. Här är citatet: ”Malik sade om en vuxen och ett barn när de tillsammans mördar en man. ’Den vuxne avrättas och barnet betalar hälften av det fulla blodspengarna.’ Malik sade: ’Så är det också med en fri man och en slav när de mördar en slav. Slaven avrättas och den frie mannen betalar hälften av slavens värde.’” Muwatta Malik 43.3.3
Fråga: I 3 Mos 20:2, avser ”Molech” verkligen ”melech” (kung), och är detta ett förbud mot folkets gud, som det hävdas i Asimovs Guide to the Bible, s. 162?
S: Nej. Namnet Molech kan ha härstammat från ordet för kung. Det handlade dock om en specifik avgud som ammoniterna dyrkade. Det finns belägg för att en gud vid namn Muluk var känd i stadsstaten Mari omkring 1700 f.Kr.
F: Varför fick en präst enligt 3 Mos 21:1–4 endast sörja för föräldrar, bröder och systrar som bodde i samma hushåll, men inte för andra?
A: Tydligen ansågs det vara viktigare att en präst var rituellt ren för sina plikter än att bli rituellt oren för någon annan än sin närmaste familj.
Fråga: Varför fick översteprästen enligt 3 Mos 21:11 inte bli rituellt oren ens vid sina egna föräldrars begravning?
S: Vikten av översteprästens ämbete uteslöt tydligen detta.
Fråga: I 3 Mos 21:18–23, varför verkar Gud ogilla de mindre dugliga och förbjuda personer med fysiska funktionsnedsättningar att bli överstepräster?
S: Om Gud hade velat, hade Han varit fri att välja endast korta människor, långa människor, svart håriga människor, vänsterhänta människor eller vilken sorts människor Han än ville. Om Gud valde människor som inte hade fysiska defekter och inte såg något behov av att förklara sina skäl för oss, är det Guds privilegium.
Vi kan spekulera i att skälet kan ha att göra med att prästen fungerar som en ”förebild” för folket när han offrar. Naturligtvis måste även djuroffret vara felfritt, vilket framgår av 3 Mosebok 22:20–25.
Fråga: Varför fick de inte, enligt 3 Mosebok 22:28, slakta både modern och ungen som offer samma dag?
S: Skriften säger inget om detta. Kanske har det att göra med 2 Mosebok 23:19: ”Du får inte koka en killing i sin moders mjölk.”
F: Stämmer det i 3 Mos 23:6 att ”användningen av osyrat bröd i ritualer utan tvekan är ytterst gammal och går tillbaka till långt före uttåget ur Egypten”?
S: Vi har inga uppgifter om att detta utfördes före uttåget ur Egypten. Om Asimov anser det betydelsefullt att vi saknar uppgifter om försoningsdagen (Jom Kippur) före exilen (se diskussionen om 3 Mos 23:26–32), varför anser han då att användningen av osyrat bröd var mycket gammal?
Någon annan skulle kunna hävda (med lika lite stöd) det motsatta, nämligen att försoningsdagen fanns före uttåget ur Egypten, och att användningen av osyrat bröd kom efter exilen. Naturligtvis skulle alla skriftställen som nämner osyrat bröd kunna avfärdas som ”tillägg som uppenbarligen skrevs efter exilen, eftersom osyrat bröd tyder på ett sent datum”.
Jag gissar att Asimov hämtade detta från Anchor Bible Dictionary, volym 6, s. 756 och särskilt s. 759–760 under rubriken ”Theories of Origin”. Denna liberala bok ger dock inga bevis för att detta firades utanför Bibeln. Tydligen har denna teori sitt ursprung hos Julius Wellhausen på 1800-talet.
Vad mig beträffar, eftersom de enda bevisen visar att israeliterna praktiserade båda delarna här, väljer jag att följa bevisen.
Fråga: Stämmer det, som påstås i Asimovs Guide to the Bible, s. 158, att det i 3 Mos 23:26–32, 3 Mos 16:1–34 och 4 Mos 29:7–11 inte finns några uppgifter om att försoningsdagen firades förrän efter exilen?
S: Asimov ger inga uppgifter om att den firades under tiden efter exilen i Gamla testamentet heller, men det är inte poängen. Man kan inte förvänta sig många uppgifter om tempelritualer där det står: ”Vi utförde det så som vi skulle.” På samma sätt finns det inga historiska uppgifter om att ved samlades in till templet, men vi vet att gibeoniterna, som var vedinsamlare, utförde sin uppgift både före och efter exilen. På samma sätt har vi inga uppgifter från tiden före exilen om några tempelritualer, förutom det som redan står skrivet i Bibeln.
Under jubelåret blåstes det i trumpet på försoningsdagen enligt 3 Mosebok 25:8–9. Firandet av jubelåret innefattar alltså firandet av försoningsdagen.
Det vore märkligt om Mose skulle ha nedtecknat ritualerna för försoningsdagen i 3 Mosebok 16:1–34; 23:26–32 och 4 Mosebok 29:7–11, för att sedan omedelbart strunta i dem.
Fråga: I 3 Mos 23:32, inföll försoningsdagens högtid på den nionde dagen eller på den tionde dagen, som 3 Mos 16:29 [påstås] säga?
S: Den började på kvällen den nionde dagen och fortsatte genom den tionde dagen. Tre punkter att beakta i svaret.
1. 3 Mosebok 23:32 säger uttryckligen att tiden sträckte sig från kvällen den nionde dagen till kvällen den tionde dagen.
2. Folk utförde i allmänhet inget arbete efter mörkrets inbrott.
3. 3 Mosebok 16:29 säger endast att man inte ska utföra något arbete på den tionde dagen.
F: I 3 Mos 23:42–43, bodde israeliterna som kom ut ur Egypten i hyddor, eller i tält som det står i 2 Mos 16:16; 33:8 och 4 Mos 11:10?
S: Ett svar är att det hebreiska ordet för hydda, cukkah, är ett allmänt ord som kan betyda både hydda och tält. Det är dock troligen inte det rätta svaret, eftersom det finns en mer rimlig förklaring.
Här är de viktigaste punkterna i svaret.
1. I öknen bodde israeliterna i över 40 år i hållbara tält, inte bara i hastigt uppförda hyddor, vilket 2 Mos 16:16; 33:8 och 4 Mos 11:10 bevisar, och Josua 7:22 visar.
2. I Egypten visar 2 Mosebok 12:7, 22–23 att de bodde i hus (hyddor), eftersom de alla under påsken var tvungna att stryka blod på dörrposterna till sina hus.
3. Israeliterna hade bara en dag på sig att packa och göra sig redo, enligt 2 Mosebok 11:4–12:14. 2 Mosebok 12:11 påminner oss om att deras avfärd skedde i stor brådska.
4. Därför, även om de byggde tält i öknen, hade de inte dessa tält när de först lämnade Egypten.
5. Observera att 3 Mosebok 23:42–43 inte handlar om att israeliterna bodde i lövhyddor i över 40 år, utan om att de bodde i lövhyddor vid den tidpunkt då de fördes ut ur Egypten.
6. Det vore lätt för någon att missa denna skillnad mellan att bo i tält i över 40 år och att bo i lövhyddor till en början, såvida man inte skrev om vad man själv hade upplevt.
Fråga: Varför ville Gud i 3 Mosebok 24:3 att en lampa med olivolja skulle brinna oavbrutet dag och natt, även när ingen kunde se den?
S: Folket skulle ändå veta att den aldrig slocknade. Kanske var detta för att symbolisera att Gud aldrig sover, att Han aldrig upphör att vaka över världen och att Han aldrig upphör att vaka över oss.
F: I 3 Mos 24:10–22, var det extremt att stena en son som hädade till döds?
S: Nej. Det handlade inte bara om grovt språk, utan om att hädföra Guds heliga namn med en förbannelse. Detta var mer än att bara missbruka Guds namn, utan ett trots mot Guds lag under det teokratiska styret. Naturligtvis lever vi inte under ett sådant styre idag, och om någon skulle göra så bör vi inte försöka skada honom.
F: Varför fick de inte ta ut ränta av sitt eget folk i 3 Mos 25:35 och 2 Mos 22:25, när de ändå fick ta ut ränta av utlänningar enligt 5 Mos 23:20?
S: 5 Mosebok 23:20 visar att det är tillåtet att ta ut ränta av utlänningar av kommersiella skäl. En gudfruktig person skulle dock inte ta ut orimlig ränta enligt Ordspråksboken 28:8 och Hesekiel 18:8. Att hjälpa en vän eller en medisraelit bör dock inte ske av kommersiella skäl. De beordrades att ge till de fattiga israeliterna och inte undandra sig sitt ansvar genom att istället tjäna pengar på lån till de fattiga.
F: Eftersom de enligt 3 Mosebok 25:35 och 2 Mosebok 22:25 fick ta ut ränta av utlänningar men inte av sitt eget folk, strider detta då mot många verser som säger att vissa lagar skulle vara desamma för israeliterna och utlänningarna?
S: Verserna nedan visar att stora delar av den religiösa och civila lagen var densamma för både infödda och icke-israeliter. Ingen vers säger dock att lagarna måste vara desamma när det gäller att låna ut pengar. Här är alla relevanta verser.
2 Mosebok 12:49 och 4 Mosebok 9:14 handlar om påsklagarna för icke-israeliter som frivilligt vill fira påsken.
I 3 Mosebok 24:16 och 4 Mosebok 15:29–30 står det att lagarna är desamma för ceremoniella synder och hädelse.
3 Mosebok 16:29 hänvisar till sabbatslagarna. Det skulle innebära en marknadsmässig nackdel för israeliterna om utlänningarna fick sälja på sabbaten medan gudfruktiga israeliter inte fick det.
I 3 Mosebok 19:33 står det att de inte får behandla utlänningar som inte är israeliter illa i sitt land.
I 3 Mosebok 24:22 står det att lagarna om mord och skada ska vara desamma för infödda och utlänningar.
F: Varför godkänner 3 Mosebok 25:46 och 2 Mosebok 21:2–21 slaveri?
S: Slaveri i Bibeln liknade kontraktstjänare. Alla hebreiska slavar skulle befrias vart sjunde år enligt 2 Mosebok 21:2–5. När slaven befriades skulle den tidigare ägaren förse honom eller henne generöst med det som ägaren hade, enligt 5 Mosebok 15:13–15. Det enda undantaget från att befria en hebreisk slav var om slaven älskade sin herre så mycket att han eller hon valde att förbli slav för resten av livet, enligt 2 Mosebok 21:5–6. Hebreerna befriade dock inte alltid sina slavar, vilket framgår av Jeremia 34:8–22; Gud tillrättavisade dem för detta. Följande blev slavar:
Tjuvar som inte kunde betala tillbaka till sina offer (2 Mosebok 22:3)
Kvinnor som såldes av sina föräldrar som konkubiner (2 Mosebok 21:7–11)
Människor som sålde sig själva som slavar om de svalt
Fråga: I 3 Mos 26:30, avskydde Gud Israel, eller var de hans ögonsten i Sak 2:8, och avskydde han dem inte i 3 Mos 26:44?
S: Gud betraktade de utvalda israeliterna som dyrbara i hans ögon, som hans ögonsten. Gud betraktade de olydiga israeliterna som förkastade Guds lag som avskyvärda och värdelösa (Jeremia 2:5; 12:8). På liknande sätt dog Kristus som ett försoningsoffer för hela världen (1 Joh 2:2), men för dem som förkastar Kristus tvekar Gud inte att tala om för oss hur stor hans vrede är. Se When Critics Ask, s. 94, för en mer utförlig förklaring av samma svar.
Fråga: Visar 3 Mos 27:1–8 att män är mer värdefulla än kvinnor?
S: Nej. 1 Mosebok 1:27 visar att både män och kvinnor är skapade till Guds avbild, och Galaterbrevet 3:26–28 visar att män och kvinnor, judar och icke-judar, alla är lika värdefulla som Guds söner. Men 3 Mosebok 27:1–8 visar att män på den tiden hade ett högre ekonomiskt värde än kvinnor eller barn.
3 Mosebok 27:1–8 handlar om att avlägga ett löfte till Herren om ett penningvärde motsvarande något. Så var till exempel värdet på en man över sextio år lägre än på en kvinna yngre än sextio år.
Fråga: Innebär det i 3 Mosebok 27:28–29 att människor som avsätts till Herren för att avlivas godkänner människooffer?
S: Nej, eftersom avrättning inte är människooffer. Avrättning av mördare och andra brottslingar skedde därför att Gud beordrade det för att upprätthålla ordningen. Sammanhanget i 3 Mosebok 23–27 handlar om lagar och har ingenting att göra med några djuroffer, än mindre människooffer. Bibeln godkänner aldrig något som liknar människooffer, med två undantag. Gud prövade Abraham för att se om han skulle offra Isak, även om inget människooffer ägde rum, och Jesus dog frivilligt för vår skull.
F: Ska kristna idag ge tionde enligt 3 Mos 27:30–33, 4 Mos 18:21–32; 5 Mos 12:5–14; 14:22–29; 26:12–15 och Mal 3:10?
S: Nej. Vi ska fortfarande ge materiellt till Guds verk idag (2 Kor 8–9). Det handlar dock inte om en exakt tiondel, eftersom Rom 7:6 säger: ”Men nu, då vi har dött bort från det som band oss, har vi blivit befriade från lagen, så att vi tjänar på det nya sättet genom Anden och inte på det gamla sättet genom den skrivna lagen.” (BSB)
Hela vårt liv bör vara tillägnat Gud, så att vi kan ge mer än en tiondel. Men eftersom Gamla testamentet föreskrev en tiondel, och vi har en högre standard än Gamla testamentet, kan tiondet sägas utgöra den nedre gränsen för generositet. Men i 2 Korintierbrevet 9:7 står det att vi ska ge med glädje, inte under tvång.
Fråga: Hur vet vi, utifrån den judiske filosofen Filon, att det vi har i 3 Moseboken är det som ursprungligen skrevs?
S: Som kristna litar vi på att det Gamla testamentet som Kristus bekräftade är det Gamla testamentet som vi bör ha. För den delen står det i Koranen för muslimer att Jesus fick Toran i sura 5:46. Vi har tidiga manuskript från Kristi tid, vilket nästa fråga tar upp. Det finns dock ytterligare ett bevis. Filo av Alexandria var en judisk lärd som levde från 15/20 f.Kr. till 50 e.Kr. Han skrev på grekiska, men det är anmärkningsvärt att hans grekiska citat ur Gamla testamentet stämmer bättre överens med den hebreiska masoretiska texten än med den grekiska Septuaginta. Han gick in i detalj på vad olika verser betyder. Här är verser som han hänvisade till i Tredje Moseboken.
1:3,9,13; 2:1,11,13; 3:12,16,17; 4:22,31; 5:2,4,5,20,21; 6:9,13,20; 7:5,34; 8:29–36; 9:1–14,24; 10:1–3,6,8,9,16; 11:3,4,9,10,20–22,42,43; 13:3,11,12,14; 14:35,36; 15:31; 16:7,10,17,20; 17:11; 18:1,6,7; 19:13,4,9,11,13,14,16,23–25,32,35,36; 20:18; 21:11,17; 22:4, 6, 10, 12; 23:1, 2, 10, 27; 24:2, 15; 25:4, 8, 9, 10, 23, 31; 26:3, 8, 10, 12, 36; 27:3, 32, 33
Se ”The Works of Philo: Complete and Unabridged new updated version” för mer information.
F: Vilka tidiga författare hänvisade till Tredje Moseboken?
S: Författare från tiden före konciliet i Nicea som citerade eller anspelade på verser i Tredje Moseboken är:
Barnabasbrevet (ca 70–130 e.Kr.)
Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.)
Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) räknade upp Tredje Moseboken bland böckerna i Gamla testamentet i sitt brev till Onesimus. Det är ovanligt att han byter ordning på Fjärde Moseboken och Tredje Moseboken. I *Pascha*, s. 72. Detta finns bevarat i Eusebius *Kyrkohistoria* 4.26.
Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerade en halv vers
Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.)
Tertullianus (198–220 e.Kr.) ”… när den prästliga lagen utformades genom Mose i Tredje Moseboken, finner vi att den föreskrivs…” *Ett svar till judarna*, kap. 5, s. 156
Origenes (225–254 e.Kr.)
Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.)
Anatolius av Alexandria (270–280 e.Kr.)
Victorinus av Petau (martyrdöd 304 e.Kr.)
Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.)
Efter Nicea hänvisade även andra författare till Tredje Moseboken.
Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han tar särskilt upp Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Toran, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. Brev 53, kap. 7–8, s. 99–101.
Fråga: Vilka är några av de äldsta manuskripten i 3 Mosebok som fortfarande finns kvar idag?
S: Döda havsrullarna: (från 250 f.Kr. och framåt) 13 exemplar enligt *The Dead Sea Scrolls Today*, s. 30, och *The Encyclopedia of the Dead Sea Scrolls*, vol. 1, s. 488. I *The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English*, 2:a upplagan, anges minst 12 original. I *The Wycliffe Bible Dictionary*, s. 436–438, anges att det finns 8 exemplar. Enligt *The Dead Sea Scrolls Translated: The Qumran Texts in English*, 2:a uppl., s. 474, dateras fragmentet 4Q17, som innehåller 2 Mosebok 38 till 3 Mosebok 2, till 250 f.Kr. Dess innehåll är nästan identiskt med den masoretiska texten. Exemplaren benämns:
1Q3 innehåller 21 fragment, som härrör från 3 eller 4 originalmanuskript.
2Q5 (3 Mosebok 11:22–29 på paleohebreiska)
4Q23 3 Mosebok 26:2–16 på grekiska. (150–1 f.Kr. på grund av den tidiga hasmonéiska formella handstilen) (15 textuella skillnader jämfört med Septuaginta)
4Q24 innehåller 30 fragment, men de härstammar troligen alla från samma original. 1:a århundradet f.Kr.
4Q25 endast 6 eller 9 fragment bevarade från kapitel 1, 3–5 och 8.
4Q26 har fyra fragment (30 f.Kr. till 20 e.Kr., tidig herodisk skrift)
4Q26a: nio fragment från kapitel 3, 19–22
4Q26b: ett fragment från 3 Mosebok 7:19–26
4Q119 (Septuaginta)
4Q120 (Septuaginta)
6Q2 (3 Mosebok 8)
11Q1
11Q2 innehåller två fragment som troligen härstammar från samma original. (fragment från kapitel 7–10, 14–15, 25) (ca 50 e.Kr. på grund av en ”sen herodisk handstil”)
Septuaginta i Döda havsrullarna: I Wycliffe Bible Dictionary, s. 436–438, står det att den äldsta kända bevarade kopian av Septuaginta är en text ur Tredje Moseboken från grotta 4 i Döda havsrullarna; den dateras till 100 f.Kr.
Sammantaget finns följande 487 av 859 verser i Tredje Moseboken (56,7 %) bevarade i Döda havsrullarna.
3 Mos 1:1–17; 2:1–16; 3:1–14, 16–17; 4:1–8, 12–14, 18–19, 23–28, 30; 5:6, 8–10, 12–13, 16–24; 6:inget; 7:19–26; 8:12–13, 26–28, 31, 33–34; 9:1–10, 12–13, 15, 22–24; 10:1–2, 9–20; 11:1–40; 12:ingen; 13:3–9, 32–33, 39–43, 58–59; 14:16–34, 40–57; 15:1–5, 10–11, 19–24; 16:1–15, 15–29, 34; 17:1–11; 18:16–21, 27–30; 19:1–8, 30–37; 20:1–6, 20–24, 27; 21:1–4, 6–12, 17–24; 22:1–33; 23:1–8, 10–29, 40; 24:2–23; 25:28–36, 45–49, 51–52; 26:2–33; 27:5–22, 30–31? Se The Meaning of the Dead Sea Scrolls, s. 423, för mer information.
I Masada fanns två bevarade exemplar av Tredje Moseboken:
Mas1a (3 Mosebok 4:3–9) (50–1 f.Kr.)
Mas1b 45 fragment av Tredje Moseboken 8:31–11:40 (25–75 e.Kr.) (identiska med den masoretiska texten).
Aramiska översättningar, så kallade targumer, av Tredje Moseboken har påträffats bland Döda havsrullarna som 4Q156. Två små aramiska fragment är från 200-talet f.Kr.
Bland de grekiska manuskripten finns Vaticanus (325–350 e.Kr.) (hela Tredje Moseboken) och Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) (hela Tredje Moseboken). Se General Introduction to the Bible, s. 391–394.
Sinaiticus (340–350 e.Kr.) innehåller 3 Mosebok 20:27–22:30.
Samariterna gjorde sin egen kopia av Toran under 200-talet f.Kr., även om de äldsta bevarade samaritiska kopiorna är från medeltiden. The Dead Sea Scrolls Today, s. 125–126.
En syrisk översättning av Septuaginta gjordes av biskop Paulus av Tella (616–617 e.Kr.), som vi fortfarande har kvar idag, enligt ”Manuskripten av den grekiska Bibeln”, s. 35 (fotnot).
De tidiga kyrkoförfattarna erkände Tredje Moseboken som en del av Bibeln.
Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska och den grekiska Septuaginta i Tredje Moseboken?
S: Här är några av dem, men först några allmänna frågor om språköversättning.
Hebreisk masoretisk text Grekiska Septuaginta
församlingens tabernakel | vittnesbåset |
brännoffer | helbrännoffer |
orenhet | avskiljning på grund av orenhet |
avskyvärt | en styggelse |
motbjudande handlingar | avskyvärdheter |
osv.
Tredje Moseboken har totalt 859 verser. Nedan följer några av de versfragment som uppvisar variationer mellan olika manuskript. Detta omfattar inte hela Tredje Moseboken, utan fokuserar främst på kapitel 16–18. Om inte annat anges är den första frasen den masoretiska texten (MT) och den andra Septuaginta (LXX).
3 Mos 1:16 skörd och dess ”*”. Oklart om ”*” står för ”innehåll”, ”fjädrar” eller något annat ord.
3 Mos 3:1–11 verkar saknas i 4Q24
3 Mos 4:7 ”ska hälla” jämfört med ”ska hälla” – felstavat i Masada-texten Mas1a
3 Mos 4:19 ”den breda svansen, det som täcker och njurarna” jämfört med ”den breda svansen, fettet som täcker inälvorna, de två njurarna och fettet på dem” (fotnot i NRSV)
3 Mos 7:21 ”avskyvärt” jämfört med ”krypande”
3 Mos 7:29–38 finns inte i Septuaginta.
3 Mos 9:19 ”den breda svansen, det som täcker och njurarna” jämfört med ”dem” (Septuaginta)
3 Mos 11:13–19 ”gam” (21 fåglar) jämfört med saknas (20 fåglar) i Septuaginta och den samaritanska Pentateuken
3 Mos 11:26 ”har klövar men idisslar inte” jämfört med ”har klövar och idisslar” (Septuaginta, 2Q5)
3 Mos 14:24 Den ursprungliga skrivaren utelämnade denna vers, och den lades till ovanför raden i 4Q23.
3 Mos 14:45 Den ursprungliga skrivaren utelämnade denna vers, och den lades till ovanför raden i 4Q23.
3 Mos 14:31 ”så mycket som personen kan” jämfört med ”som en person har råd med, en” i Septuaginta och de syriska översättningarna. (Fotnot i NRSV)
3 Mos 15:31 ”skall skilja Israels söner / barn från deras orenhet” jämfört med ”skall få Israels barn / söner att akta sig för sina orenheter”
3 Mos 16:1 Septuaginta lägger till efter ”dog”: ”genom att föra in främmande eld”
3 Mos 16:10 2 gånger ”syndabock” jämfört med ”fullständig borttagning”
3 Mos 16:12 ”rökelse” jämfört med ”väl doftande rökelse”
3 Mos 16:13 ”vittnesbördet” jämfört med ”vittnesbördets tavlor”
3 Mos 16:20 ”när han har avslutat” jämfört med ”han skall avsluta”
3 Mos 16:25 ”han skall bränna fettet från syndoffret som rökelse” kontra ”han skall offra fettet som syndoffer”
3 Mos 16:34 ”Och han gjorde såsom Jehova hade befallt Mose” jämfört med ”såsom Herren hade befallt Mose”
3 Mos 17:2 ”Till Aron och hans söner och till…” (MT, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”Till Aron och till…” (11Q2)
3 Mos 17:3 ”av Israel” jämfört med ”av Israel eller av de främlingar/gäster som vistas/bor bland er”
3 Mos 17:3 saknas (MT) jämfört med ”som vistas i Israel” (4Q26) jämfört med ”som vistas bland er” (Septuaginta)
3 Mos 17:4 ”som ett offer till Jehova, framför Jehovas tabernakel” jämfört med ”för att offra det som en gåva till Herren (kuriou) framför Herrens tabernakel”
3 Mos 17:6 ”Bränn fettet som rökelse till en väl doftande lukt” jämfört med ”offra fettet till en väl doftande lukt”
3 Mos 17:7 ”offra sina offer till getter” jämfört med ”offer till fåfänga [gudar]”
3 Mos 17:8 ”främlingar som bor bland er” jämfört med ”proselyternas söner som bor bland er”
3 Mos 18:5 ”Jag är Jehova” jämfört med ”Jag är Herren (Kuriou), er Gud”
3 Mos 18:11 ”din fars hustrus dotter, som din far har avlat, hon [är] din syster” jämfört med ”din fars hustrus dotter; hon är din syster genom samma far”
3 Mos 18:14 ”hon är din moster” jämfört med ”hon är din släkting”
3 Mos 18:17 ”är kött” jämfört med ”är ditt kött” (Septuaginta)
3 Mos 18:21 ”utlämna dem till Molek” jämfört med ”tjäna en härskare” [kanske visste Septuaginta-översättarna inte hur de skulle återge avguden ’Molek’ på grekiska]
3 Mos 18:21 ”besudla din Guds namn” jämfört med ”vanhelga mitt heliga namn”
3 Mos 18:23 2 gånger ”djur” jämfört med ”fyrfota djur”
3 Mos 18:23 ”skamlig blandning” kontra ”en styggelse”
3 Mos 18:25 ”Jag skall straffa det för dess missgärning, och landet spyr ut sina invånare” jämfört med ”Jag har straffat dem för deras missgärning på grund av den, och landet är förtvivlat över dem som bor där.”
3 Mos 18:27 ”Landets folk begick” (MT, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”Ni, landets folk, begick [och han blev äcklad av dem och sade till er: y] skall ärva deras la’n’.” (11Q2)
3 Mos 18:28 ”spya ut” jämfört med ”tyngas”
3 Mos 19:2 ”Ni är heliga” jämfört med ”Var heliga”
3 Mos 19:36 ”från de rättfärdigas öron, rättfärdighetens stenar” (MT, Septuaginta, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”rättfärdighetens stenar” 4Q26a
3 Mos 22:9 ”skuld för det och dö i det” jämfört med ”skuld och dö i helgedomen” (Vulgata)
3 Mos 22:22 ”Antingen en vårt eller eksem eller ett fuktigt hudutslag” (MT, den samaritanska Pentateuken) jämfört med ”Antingen ett fuktigt hudutslag eller eksem eller en vårt” (11Q2)
3 Mos 26:31 ”ert helgedom” jämfört med ”era helgedomar” (den samaritanska Pentateuken) (The Anchor Bible Dictionary vol. 5)
Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary, The Anchor Bible Dictionary vol. 5 samt fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.