< Bibelfråga från 3 Johannes

Fråga: Jag har just sett några av dina videor på YouTube. Skulle du kunna förklara 3 Joh 2 och Ords 10:22? Jag är osäker på hur viktiga originalspråken är för oss eller vilken översättning som är korrekt. Kan du berätta för mig hur, eller om, jag kan tillämpa dessa verser i mitt liv?

S: Visst. Jag såg inga intressanta översättningsproblem i dessa verser. Wuests utökade översättning av Nya testamentet lyfter fram verbens tempus mer fullständigt, och så här lyder den för 3 Johannes 2: ”Min älskade, i allt ber jag att det ska gå dig väl och att du ständigt ska ha god hälsa, precis som det går väl för din själ.”

Den första delen av 3 Johannes 2 visar att det är helt i sin ordning att be om god hälsa för andra och för sig själv. I den sista delen betyder frasen ”att också din själ må ha det gott” att du som troende både är trogen den sanning du känner till och fortsätter att utvecklas i sanningen. Den sista delen antyder att du vandrar (eller bör vandra) nära Herren, har goda stunder i bön med Honom, studerar Hans ord, älskar Honom, älskar andra och, kort sagt, allt som kristna ska uppleva och göra. Sambandet mellan den första och den sista delen tyder på att din själs välmående är en ännu högre prioritet än din hälsa. Johannes sa inte: ”Jag hoppas att du åtnjuter god fysisk hälsa oavsett ditt andliga tillstånd”, utan snarare att ditt andliga tillstånd ska vara gott, och att din fysiska hälsa ska vara lika god.
Men att vara en lydig kristen betyder inte att du alltid kommer att ha god hälsa. Epafroditus, en av Paulus följeslagare, var mycket sjuk och stod nära döden i Filipperbrevet 2:25–27. Paulus själv var sjuk, och Gud använde den omständigheten för att han skulle kunna predika för galaterna i Galaterbrevet 4:13. När Timoteus ofta led av magbesvär sa Paulus inte i det här fallet: ”Kom hit så att jag (eller Gud) kan hela dig”, utan snarare: ”Drick istället lite vin, på grund av din mage och dina återkommande besvär” i 1 Timoteusbrevet 5:23. Elisa, som utförde så många underverk, led av en sjukdom som tog hans liv i 2 Kungaboken 13:14. Daniel var sjuk i flera dagar efter att ha fått en syn i Daniel 8:27.
En kristen bör alltså inte förvänta sig att aldrig bli sjuk.
Vi bör be till Gud om hälsa för oss själva och andra.

Det är helt i sin ordning att gå till läkare för att få medicin och behandling.

Gud botade människor från sjukdomar på ett övernaturligt sätt förr i tiden, och Gud botar människor på ett övernaturligt sätt idag.

Vi bör inte göra hälsan till en avgud och söka Givaren mer än bara Hans gåvor.

Även om Gud framför allt vill att vi ska vara andligt rika, hänvisar Ordspråksboken 10:22 till att Gud också välsignar oss med materiell rikedom. Detta är ingen garanti för varje kristen; hur skulle det annars vara med aposteln Paulus, som aldrig hade någon större materiell rikedom? Gud ger kristna det de behöver för att överleva, men Ordspråksboken 10:22 säger att Herrens välsignelse ”berikar”, vilket tyder på ett överflöd utöver det absoluta minimum som vi och vår familj behöver. Varför skulle Gud vilja ge oss det? För att vi ska kunna ära Gud genom att ge tillbaka till Honom för att hjälpa andra. Faktum är att det verkar som om Gud inte direkt ger vissa kristna det de behöver för att överleva, medan andra får ett överflöd, så att den andra gruppen kan vittna om Guds kärlek som flödar över i deras hjärtan genom att vara de redskap som Gud använder för att tillgodose behoven hos troende som själva saknar det nödvändiga. Om du tillhör den senare gruppen, be om att du ska vara både klok och flitig när det gäller att ge där Gud avsett att du ska ge.

Rikedom skiljer sig från många av Guds gåvor, eftersom den så lätt kan bli en förbannelse. Rikedom i sig är inte dålig, annars skulle inte Ordspråksboken 10:22 ha skrivits. Abraham var faktiskt en oerhört rik man, både enligt forntida och moderna mått. Ändå är kärleken till pengar roten till allt ont (1 Timoteus 6:10). Om Gud bara ger oss den mat och de kläder vi behöver, bör vi vara nöjda med det (1 Timoteusbrevet 6:8). Många har vänt sig bort från tron på grund av pengar (1 Timoteusbrevet 6:10), däribland Gideon i Gamla testamentet. Att på ett oklokt sätt ge någon i nöd långt mer pengar än vad hen behöver kan faktiskt vara en dödlig andlig fälla för den personen.

Om du ber Gud om något, vare sig det är kunskap, helande, pengar eller något annat, pröva dig själv: varför ber du? Är det för att ära Gud, eller för att tillfredsställa din egen själviska stolthet, girighet eller andra begär? Eller är det enbart för att du ska ära Gud? Om dina egna själviska begär spelar in, måste du först rena ditt hjärta; sedan, om Gud fortfarande vill att du ska be, så be. Om du till exempel ville ha stor rikedom för att kunna hjälpa missionärer, skulle du då vara lika glad om Gud besvarade din bön positivt genom att ge en enorm summa pengar till någon annan, och du inte såg ett öre av det, och de hjälpte missionärerna istället för dig? Om du skulle vara ens lite mindre glad, då måste du granska ditt hjärta.

Fråga: Behandlade Johannes i 3 Joh 1 Gaius som en allierad som skulle stödja Johannes mot Diotrephes, ledaren för en annan fraktion, såsom det står i Asimovs Guide to the Bible, s. 1171?

S: Nej. Det finns inga belägg för tanken att Johannes, en av Jesu apostlar, skulle ha behövt allierade för sin egen skull. Däremot skrev Johannes troligen för att indirekt be om Gaius stöd för Demetrius mot Diotrephes.

Fråga: Finns det i 3 Joh 1 någon tillrättavisning eller korrigering riktad till Gaius? Om inte, varför skulle Johannes då ägna så mycket tid åt att berätta om vad som redan gjordes på rätt sätt?

S: Detta brev var både mycket personligt och mycket officiellt. Johannes tilltalade Gaius som ”min älskade” tre gånger (3 Joh 2, 5, 11). Men Johannes ville också ha Gaius stöd för Demetrius framför Diotrephes.

Fråga: Vad är skillnaden i 3 Joh 1 mellan att älska någon och att älska dem i sanningen?

S: Att älska någon i sanningen kan innebära att du älskar dem, men att du älskar sanningen – och att de lever i sanningen – mer än bara deras sällskap. Om du hade en vänskap med någon, och de behövde få veta något som var sant, men du trodde att det skulle kunna äventyra vänskapen om du berättade det, skulle du då berätta det? Med andra ord, skulle du älska vänskapen mer, eller vännen mer? Att älska någon i sanningen är mer än att bara älska personen; det innebär att älska någon tillräckligt mycket för att berätta för hen vad hen behöver veta. Litar du på att dina vänner kommer att berätta saker för dig som du behöver veta, även när du kanske inte vill höra det?

Fråga: Visar uttrycket ”Jag ber att du må ha framgång i allt och vara vid god hälsa” i 3 Joh 2 att alla kristna bör vara friska och rika?

S: Nej. Förespråkare av välståndsteologin kanske försöker använda denna vers för att lära ut denna villfarelse, men inte varje omnämnande av hälsa och välbefinnande innebär att vi främst ska tänka på Gud i termer av den hälsa och de goda saker han ger oss. Johannes bad för deras välbefinnande i alla avseenden. Bibeln har inget emot rika troende, såsom Abraham, så länge de inte älskar pengar.

F: Varför fokuserar vi i 3 Joh 2 mer på spektakulära räddningar och helande än på att Gud ger oss vardagligt skydd och hälsa?

S: Detta betyder inte att Gaius var sjuk. Det handlade snarare om tacksamhet för hans goda hälsa.

Fråga: Vad betyder det i 3 Joh 2 att någons själ har det gott?

S: Johannes säger att han ber om att Gaius ska ha god hälsa som stämmer överens med hans goda vandring med Herren.

Fråga: I 3 Joh 3–4: Om ”en gång frälst, alltid frälst” är sant, ser du då några tecken på att Johannes tar för givet att Gaius fortfarande vandrar i sanningen? Om inte, när ska vi då ta för givet att någon kommer att fortsätta att vandra i sanningen?

S: Det verkar inte som om Johannes tar för givet att någon fortsätter att vandra i sanningen, och det bör inte heller vi göra. I Jesu liknelse om de fyra jordarna var det, av de tre jordarna som alla såg bra ut till en början, bara en som faktiskt bar frukt. Förföljelser kan torka ut, och denna världens bekymmer kan kväva den andliga tillväxten och visa om det andliga livet är verkligt eller bara skenbart. Om du träffar en troende som du inte har sett på länge, kan det vara bra att fråga dem hur deras vandring med Herren går.

Fråga: Varför tar vi i 3 Joh 3–4 vissa saker för givet som vi inte borde?

S: Tyvärr är det ofta naturligt att sakna tacksamhet. Människor tenderar att fokusera på att skaffa det de inte har och uppskattar ofta inte det de redan har. Ofta vill människor arbeta för att få det de saknar, samtidigt som de glömmer att värna om det de redan har.

Fråga: I 3 Joh 3 berättade några bröder för Johannes om Gaius trofasthet och vandring. När bör vi berätta för andra om en annan kristens trofasthet och vandring? Hur kan det inte vara skvaller?

S: Fråga dig först varför du berättar det för andra. Om det är för att väcka entusiasm hos dina åhörare eller för att framhäva dig själv, så låt bli. Fråga dig själv: om den person du talar om skulle höra vad du säger, skulle hen bli glad över det du säger, eller skulle du bli generad? Om så är fallet, säg det inte. Å andra sidan, om det skulle vara ett gott exempel för andra, en uppmuntran eller en tillrättavisning för andra, och personen inte skulle ha något emot att du talar om hen, då är det okej.

Hur skulle du kunna veta om de skulle ha något emot att du talade om dem eller inte? När det är möjligt, varför inte fråga dem? En gång berättade en pastor för sin församling en historia om sin dotter som gick i grundskolan, och han sa att han först hade frågat sin dotter om det var okej att dela med sig av detta. Hans dotter sa att det var okej, eftersom hon också delar med sig av historier om honom till sina klasskamrater!

F: Varför är Johannes glädje i 3 Joh 4 över att höra att en kristen fortsätter att vandra i sanningen större än hans glädje över att höra att någon blivit frälst? Varför har vi ibland fel uppfattning om detta?

S: I liknelsen om de fyra jordarna finns det, ur ett mänskligt perspektiv, inledningsvis tre ”glädjeämnen” i form av de tre jordtyperna som verkar vara bra. Men på lång sikt fanns det bara ett verkligt glädjeämne, nämligen den goda jorden. Om någon hävdar att han tar emot Kristus, men inte fortsätter i Kristus, är det inget bevis på att det fanns anledning till glädje. I Matteus 28:19 beordrade Jesus oss inte att göra alla folk till omvända, utan snarare till lärjungar. Att vara omvänd är förstås en förutsättning för att vara lärjunge, men tyngdpunkten ligger på lärjungar (som fortsätter), inte bara på omvända (som kanske eller kanske inte fortsätter).

Fråga: Varför ska vi, enligt 3 Joh 5, inte bara använda våra resurser för tjänsten på kristna som vi känner (och kan lita på), istället för på främlingar?

S: Det räcker inte att bara ge pengar till Guds verk; vi bör ge pengar på ett klokt sätt. Å ena sidan är det lättare att ge pengar på ett klokt sätt genom att begränsa bidraget till endast människor du känner som bor nära dig. Å andra sidan skulle det vara svårare att sprida evangeliet till avlägsna platser utan att ge pengar till kristna som du inte känner personligen. När Paulus samlade in pengar från församlingarna som en gåva till de troende i Jerusalem som led av hungersnöd, gav människor pengar till Paulus trots att de kanske inte hade sett honom på mer än några veckor totalt.

Fråga: Hur skickar man i 3 Joh 6 iväg någon på ett sätt som är värdigt Gud?

S: Det innebär att generöst ge dem hjälp, som en gåva till Gud. I Jesu liknelse om fåren och getterna sa Jesus till fåren att de hade gett Jesus mat, kläder, besökt och hjälpt honom, eftersom det de gjorde mot de minsta av bröderna var som om de hade gjort det mot honom.

F: I 3 Joh 7, hur går vi ut ”för Namnets skull” jämfört med att gå ut på något annat sätt?

S: Att resa i affärer, för familjens skull eller av andra skäl, och dela evangeliet när man är på väg och möter människor, är bra, men det är inte det som avses här. Här talas det om en resa som är särskilt avsedd för att dela evangeliet. Att resa på den tiden var farligt, med risker från rövare, faror från stormar om man reste med skepp och risken att drabbas av sjukdom. Men de gav sig ändå ut för Namnets skull. I dag borde vi väl i ännu högre grad vara villiga att ge oss ut för Namnets skull!

Fråga: Bör kristna, enligt 3 Joh 7, ta emot något från ”hedningar”? Hur är det med en lön?

S: Kristna kan ta emot saker från hedningar och icke-troende i allmänhet. Två saker att tänka på här.

1. Det handlar om människor som gav sig ut för att sprida evangeliet. I allmänhet skulle det vara märkligt om heltidsanställda kristna arbetare fick lön av icke-kristna. (Även om detta förekom i statligt finansierade kyrkor, till exempel i Norge, Storbritannien och så vidare.)

2. Johannes tog upp detta för att skämma ut de kristna som vägrade att hjälpa andra kristna som förkunnade evangeliet. Än i dag finns det äkta kristna som vägrar att samarbeta med andra kristna i evangelisationsarbetet. En olycklig ursäkt jag hörde var: ”De kanske sjunger sånger som inte är läromässigt korrekta.” Ändå var de inte villiga att granska sångerna i förväg och komma överens.

Geisler och Howe skriver i *When Critics Ask*, s. 547, att detta gäller för evangelisationsarbetet, men tillägger att det är ”beskrivande, inte föreskrivande”. Med andra ord sa Johannes inte: ”Jag befaller er att aldrig ta emot pengar från hedningar.” Istället nämnde Johannes detta som ett exempel för oss att följa: i sitt evangelisationsarbete tog han inte emot pengar från hedningar.

Fråga: I 3 Joh 7, vilken sorts hjälp bör vi ta emot från icke-troende när vi förkunnar evangeliet, och vilken sorts hjälp bör vi inte ta emot?

S: Människor visar varandra vanlig hövlighet och hjälper varandra hela tiden. Men det skulle verka konstigt att be någon som tror på en annan religion om pengar för att sprida något som de inte tror på. Det vore ännu värre om någon bad om pengarna under falska förespeglingar. Men även om de inte frågar om syftet med donationen, bör du inte be människor om pengar till något som de inte skulle tro på om de visste vad det handlade om.

F: 3 Joh 8:10; Matt 25:38,40; Rom 12:13; 16:23; 1 Tim 3:2; 5:10; Tit 1:8; Filem 22; Hebr 13:1–2; och 1 Petr 4:9 visar att Gud menar allvar med att vi ska visa gästfrihet. Vilka är minst åtta skäl till varför vi bör visa gästfrihet mot andra troende?

S: Det finns minst åtta skäl, men det kan finnas fler.

1) Att lyda Gud – även om vi inte såg något annat skäl, borde vi ändå vara gästvänliga för att lyda Guds instruktioner i de angivna verserna.

2) Visa kärlek – Jesus beordrade oss att älska vår nästa som oss själva. Detta innebär inte bara att vi ska hysa kärleksfulla känslor, utan att ”utöva kärlek” genom praktiska handlingar, och att visa gästfrihet är ett praktiskt sätt att älska andra.

3) Behöver hjälp – Gästen kanske behöver materiell hjälp eller någonstans att bo. Men även om gästen inte har några ekonomiska behov kan hen ändå längta efter den vänskap och gemenskap som uppstår när man bor hos en värdfamilj.

4) Kan räkna med hjälp – Det uttrycker inte särskilt mycket kärlek att hjälpa andra bara när man känner för det, eller om man är på rätt humör just den dagen. Kan den blivande gästen istället räkna med din gästfrihet som ett pålitligt uttryck för kärlek?

5) Ditt vittnesbörd om att du tror på deras ord – När du erbjuder en måltid, en plats att bo på eller annan gästfrihet till någon som förkunnar evangeliet, vittnar du inför andra om att du godkänner och instämmer i deras ord. Detta var viktigt för Johannes; i 2 Johannes 10–11 säger Johannes uttryckligen att vi inte ska ta emot någon som förkunnar ett falskt evangelium i vårt hem.

6) Att ge dem uppmuntran – i anslutning till det föregående ger du gästen uppmuntran i hans arbete med att dela evangeliet.

7) Att de ska kunna njuta av det – I Romarbrevet 16:23 nämns att Paulus njöt av Gaius gästfrihet. Gaius var ett vanligt namn, så vi vet inte om det var samma Gaius som i 3 Johannesbrevet eller inte. Men det spelar ingen roll, för oavsett vem vi är ska andra troende kunna njuta av vårt sällskap och vår gästfrihet, och vi av deras.

8) Att utan att veta om det ta emot änglar – Hebreerbrevet 13:2 visar att när vi visar gästfrihet mot främlingar kan detta ibland vara ett prov från Gud, eftersom gästen, utan att vi vet om det, kanske inte är en människa utan i själva verket en förklädd ängel.

Fråga: Hur kunde Diotrephes i 3 Joh 9 vara en ledare i Guds församling?

S: Tyvärr har historien visat att det var alltför lätt för en falsk broder att bli ledare bland de kristna. Men människor behövde inte vänta på att historien skulle visa dem detta. Paulus profeterade uttryckligen att det skulle finnas andliga vargar bland kyrkans ledare i Apostlagärningarna 20:29–31 och 2 Timoteusbrevet 4:3–5.

Fråga: Vad är det för fel med att vilja vara först här, enligt 3 Joh 9?

S: I en tävling är det okej att vilja vinna och vara först, i förhållande till sina konkurrenter. Men i Guds rike är vi alla i samma lag och bör agera därefter. När små barn spelar fotboll eller basket tenderar de att hålla bollen för sig själva istället för att passa till sina lagkamrater när de borde göra det. I församlingen bör vi på samma sätt vara snabba att ”passa” till andra kristna som kanske är mer kompetenta, befinner sig i en bättre position eller har större behov av erfarenhet än vi.

Fråga: I 3 Joh 9, bör kristna någonsin vilja vara först i något, eller är det alltid fel?

S: Det är helt okej att vilja vara först i en match, och det är okej att vilja att ditt företag ska lyckas i affärslivet. Men kom ihåg vilka dina lagkamrater är. Även i affärslivet bör du vara rättvis och etisk gentemot dina konkurrenter. I alla allvarliga sammanhang där du vill vara först bör du fråga dig själv varför du vill vara först. Om Gud skulle bli lika förhärligad oavsett om du eller någon annan var först, varför skulle du då föredra att vara först, om ditt enda mål var att Gud skulle få äran?

Fråga: På vilka sätt vill vissa kristna, kyrkor eller samfund vara först på fel sätt, enligt 3 Joh 9?

S: I ett missionssammanhang är det möjligt att på fel sätt vilja vara först, på minst sex sätt.

Ekonomiska överväganden – Ibland kan människor vara desperata att samla in pengar för att hålla organisationen igång. Ibland agerar de fortfarande som om de vore desperata att samla in pengar, även när det inte längre finns något akut behov. Det är också möjligt att de vill samla på sig pengar för att försöka eliminera risken att någonsin behöva pengar. Ett vanligt mönster genom historien är att vissa kristna samfund, när de växer och är aktiva i att sprida ordet, får in stora bidrag. Senare kommer andra in, kanske lockade av pengarna, entusiasmen går förlorad och målet blir istället att behålla och öka pengarna.

Tappat målet ur sikte – Vårt mål bör vara att ära Gud. Ibland kan det målet omedvetet åsidosättas till förmån för personlig framgång eller berömmelse för individen eller organisationen.

Lagkamrater kontra konkurrenter – Ibland kan kyrkor och samfund betrakta andra gudfruktiga grupper som konkurrenter istället för lagkamrater. När en annan gudfruktig kristen grupp lyckas med något bör man glädjas, även om det inte ger någon som helst fördel för den egna organisationen, så länge Gud får äran.

Att inte känna samhörighet med andra – I ett idrottslag pratar lagkamraterna med varandra för att uppmuntra varandra, korrigera varandras taktik och planera strategier. När var det senast din kyrka eller organisation planerade en strategi tillsammans med en annan kyrka eller organisation?

Avund och svartsjuka – Ibland kan en splittrande anda urarta till avund över en annan grupps framgång. Paulus lärde att detta är synder.

Att inte känna sig uppskattad – Ibland kan avund förvandlas till självmedlidande för att man inte känner sig uppskattad av andra. Men när det händer, uppskattar du då det arbete de utför för Gud? Dessutom: är det främst Guds välbehag och godkännande du söker, eller andra människors? Även om vi som troende alltid är godkända av Gud, visar 1 Korintierbrevet 4 att vissa människors arbete för Gud godkänns och belönas av Gud, medan annat arbete inte gör det.

Fråga: I 3 Joh 9, visar Rom 2:17–21 och Rom 11:14 att det är okej att ha motivet att vilja vara först eller bäst?

A: Gene Getz skrev att tre vanliga drivkrafter är förhoppningen om belöning, rädslan för straff och att framstå som bättre i sina egna och andras ögon. Bibeln lyfter fram en högre drivkraft, agape-kärleken, men den använder sig också av dessa andra drivkrafter. I Romarbrevet 11:14 säger Paulus att han hoppades kunna ”väcka avund hos mitt eget folk”. Med andra ord, att använda den känslan för att öppna deras ögon för behovet av evangeliet.

Detta kan liknas vid när Jesus berättade för sina lärjungar hur svårt det är för en rik man att bli frälst, utan att nämna nåd. När lärjungarna svarade: ”Vem kan då bli frälst?”, sade Jesus: ”För människan är detta omöjligt, men för Gud är allt möjligt.”

Romarbrevet 2:17–21 talar negativt om att skryta med att vara jude. Paulus säger att man INTE ska förlita sig på att vara jude och på sina egna gärningar, utan att judar behöver nåd och barmhärtighet precis som hedningarna.

Fråga: Hur visar Filipperbrevet 1:15–18, Filipperbrevet 2:3, Filipperbrevet 2:17 och Romarbrevet 3:27 i 3 Johannesbrevet 9 attityder som är diametralt motsatta?

S: Diotrephes förde i praktiken in sin själviska ambition i församlingen. Han sökte sin egen ära och maskerade den under parollen att tjäna Jesus. Vissa ledare i församlingar har självisk ambition. De vill att alla ska vara med i deras lag, och till och med att Gud ska vara med i deras lag. Men vi måste vara med i Guds lag, och inte ha vårt eget lag. Vissa blir avundsjuka när deras själviska ambition inte förverkligas och de ser någon annan på en högre position än de själva.

Ibland kan vi också göra saker för att framstå i ett gott ljus i andras ögon, och dölja det under täckmanteln av tjänst för Jesus.

Fråga: Hur har Fil 3:4–9 både liknande och motsatta begrepp i jämförelse med 3 Joh 9?

S: Som en legalistisk farisé var Saul emot Jesus och evangeliet, medan Diotrephes, åtminstone till synes, var för Jesus och evangeliet. Men bortsett från det är de mer lika varandra än man kanske tror. Diotrephes ville vara den främste i församlingen, och förmodligen också den främste andligt sett. Saul från Tarsus försökte, som en legalistisk farisé, vara den främste bland sina jämlikar och förmodligen också andligt sett. Ingen av dem hade tid för andra som såg saker annorlunda eller som ansågs utgöra ett hot.

Fråga: På vilka sätt bör vi enligt 3 Joh 9 försöka utmärka oss framför andra (se Fil 3:12–15; 1 Kor 9:24–27; Ords 6:6), och på vilka sätt bör vi inte göra det (se 2 Kor 10:12; Ords 3:7)?

S: Vi bör sträva efter att utmärka oss genom att Gud är nöjd med oss. Vi bör göra detta inte för att uppnå eller behålla frälsningen, utan för att vi älskar Herren. Vi bör inte sträva efter att utmärka oss genom att höja den uppfattning som andra har om oss. Slutligen bör vi utmärka oss genom att hjälpa andra, genom evangelisation och lärjungaträning, att bli goda och bättre lärjungar till Jesus. Verkar det inte märkligt i affärsvärlden att de som tjänar mest pengar vanligtvis inte gör något direkt? Styrelseledamöterna och cheferna gräver inga diken, skriver ingen programvara och tillverkar ingenting. Men om de är duktiga gör de alla under sig mer produktiva när det gäller att uppnå de viktigaste målen. Kanske bryr sig Gud mindre om hur mycket vi har investerat i vårt eget liv, och mer om hur mycket vi har investerat i andra.

Fråga: I 3 Joh 9, på vilket sätt skiljer sig denna inställning från, och på vilket sätt liknar den, den inställning som kritiseras i 1 Kor 3:1–5?

S: Att vilja vara först leder lätt till att man utesluter människor ur sin grupp. Att ha splittringar inom församlingen fördöms i 1 Kor 3:1–5.

F: I 3 Joh 9–10: När din församlingsledare inte agerar på det sätt som du anser vara bäst, när ska du då ändå följa honom eftersom han är din ledare, förhålla dig neutral till saken och/eller aktivt avvisa eller motsätta dig det som din andliga ledare gör? (Se 2 Tim 3:1–5.)

S: I 3 Johannes 11 står det: ”Mina älskade, efterlikna inte det onda, utan det goda.” Om ledaren offentligt undervisar felaktigt eller ger ett dåligt exempel för andra, måste denna fråga tas upp offentligt, för de andras skull. I 2 Timoteus 3:5 sägs om sådana människor: ”Vänd dig bort från sådana!” Att vända sig bort från dem innebär givetvis att man inte följer dem som ledare.

F: Hur hanterar man, enligt 3 Joh 10–11, en kristen – eller någon annan – som på fel sätt försöker vara först?

S: Detta kan vara en svår situation, och även om du gör allt på bästa sätt kanske resultatet inte blir lyckat. Men som ett första steg bör du ge personen en chans att ändra sig genom att först tala med hen i enrum. Förklara för hen att de verkliga belöningarna finns i himlen (Matteus 6:19–21; 1 Korintierbrevet 3:14; 1 Petrusbrevet 1:7). Var och en får beröm eller tillrättavisning från sin Herre, Gud (Romarbrevet 14:4; Matteus 12:36). Om personen inte lyssnar på dig ensam, varna hen då igen och ta med dig andra. Men om hen inte lyssnar och hens attityd eller beteende skadar andra, varna då församlingen offentligt. Se Matteus 18:15–17.

Fråga: Hur kan det i 3 Joh 11 och 1 Joh 2:29 stå att ”den som gör det goda är av Gud”?

S: Vi måste först besvara frågan ”vad är gott?” innan vi kan besvara denna fråga. I Markus 10:18 står det att endast Gud är god. Gott betyder i detta sammanhang det som är behagligt för Gud, och i Hebreerbrevet 11:6 står det att utan tro är det omöjligt att behaga Gud.

Eftersom Diotrephes gjorde ont i 3 Joh 9–10, använde Johannes dessa ord i 3 Joh 11 för att indirekt visa varför Diotrephes inte var från Gud.

Fråga: Är Demetrius i 3 Joh 12 samma person som Demetrius i Apostlagärningarna 19:24?

S: Vi vet inte, men troligen inte. Demetrius var ett vanligt grekiskt namn.

Fråga: I 3 Joh 12 tog Johannes ställning för Demetrius. När bör vi ta ställning för någon annan, och varför?

S: Ibland måste vi välja våra strider och bara bry oss om viktiga frågor, inte trivialiteter. Men om en gudfruktig ledares ledarskap inte respekteras, och vi befinner oss i en position där vi kan kräva respekt, bör vi stå upp för den ledaren och mot dem som föraktar hans auktoritet. Om någon (oavsett om de är troende eller inte) blir orättvist behandlad, förtryckt eller förtalad, bör vi stå upp för dem.

F: Varför räcker inte penna och bläck, eller e-post, ofta till i 3 Joh 13?

S: Penna och bläck, och e-post, fungerar bra ibland, och ibland är de de enda alternativen vi har. Men när det är möjligt är det ofta bättre att också lägga till en personlig touch, så att de personligen kan se att du bryr dig om dem. Ibland, när vi befinner oss i en känslig situation, bör vi både göra det vi tror att Gud vill att vi ska göra, och också göra det på bästa sätt.

F: I 3 Joh 14, vad är skillnaden mellan att hälsa på andra och att hälsa på dem med namn?

S: Det är bra att hälsa på människor i allmänhet, men istället för att bara visa ett allmänt intresse för människor är det bättre att visa ett personligt intresse för dem. Kärlek kan vara allmän och generisk, men hur mycket bättre känns det inte när man vet att den är personlig.

F: Hur vet vi, när det gäller 3 Joh, om det vi har idag är en tillförlitlig bevarad version av det som ursprungligen skrevs?

S: Det finns minst tre skäl.

1. Gud lovade att bevara sitt ord i Jesaja 55:10–11; Jesaja 59:21; Jesaja 40:6–8; 1 Petrus 1:24–25 och Matteus 24:35.

2. Bevis från den tidiga kyrkan. Ingen författare hänvisade till 3 Johannesbrevet vid namn eller till någon av de 14 verserna före konciliet i Nicea. Här är vad de faktiskt sa.

(omtvistat) Origenes (225–254 e.Kr.): ”Vad ska vi säga om honom som lutade sig mot Jesu bröst, nämligen Johannes, som lämnade efter sig ett evangelium, trots att han bekände att han kunde skriva så många att världen inte skulle rymma dem? Men han skrev också Uppenbarelseboken, trots att han beordrades att tiga och inte skriva ned de sju åskornas röster. Men han lämnade också ett brev på ytterst få rader. Anta också att det finns ett andra och ett tredje, eftersom inte alla anser att dessa är äkta; men de två tillsammans uppgår inte till hundra rader.” Kommentar till Johannes, bok 5, kap. 3, s. 346–347

Dionysius av Alexandria (246–265 e.Kr.) diskuterar frågor som rör 2 och 3 Johannesbrevet, liksom huruvida Uppenbarelseboken skrevs av samma Johannes som evangeliet och 1 Johannesbrevet. Fragment 1, kap. 4–5 i Eusebius Kyrkohistoria (319–339/340 e.Kr.), bok 7, kap. 25, s. 309–310.

Observera att den muratoriska kanon (ca 170 e.Kr.) endast nämner två brev av Johannes.

Efter Nicea

Eusebius av Caesarea (319–339/340 e.Kr.) diskuterar utförligt Dionysius av Alexandrias åsikter om frågor som rör 2 och 3 Johannesbrevet, samt huruvida Uppenbarelseboken skrevs av samma Johannes som evangeliet och 1 Johannesbrevet. Eusebius ”Kyrkohistoria”, bok 7, kap. 25, s. 309–310.

Athanasius (367 e.Kr.) hänvisar inte till några specifika verser i 1, 2 och 3 Johannesbrevet, men han räknar upp Nya testamentets böcker i Festbrev 39, s. 552

I *Synopsis Scripturae Sacrae* (350–370 e.Kr. eller 500-talet) nämns de tre Johannesbreven som en del av Nya testamentet. Där citeras hela 3 Johannesbrevet 1.

Ambrosiaster (ca 384 e.Kr.) anspelar på 3 Johannesbrevet

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.) (underförstått) nämner de sju breven av Jakob, Petrus, Johannes och Judas. Kateketiska föreläsningar, föreläsning 4, kap. 36, s. 27–28

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) säger ”Johannes i ett av sina katolska brev” och citerar 1 Johannesbrevet 2:1. Detta tyder på att det fanns även andra brev. Mot Eunomius, bok 2, kap. 14, s. 128

Epifanius av Salamis (ca 360–403 e.Kr.) (underförstått)

Påve Innocentius I av Rom (ca 405 e.Kr.)

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar, 393–419 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) citerar hela 3 Johannes 1 som skriven av Johannes. Hieronymus brev, brev 146, kap. 1, s. 288

Johannes av Damaskus (706–749 e.Kr.) ”...sju katolska brev, nämligen ett av Jakob, två av Petrus, tre av Johannes, ett av Judas...” Förklaring av den ortodoxa tron, bok 4, kap. 17, s. 90

Bland kättare och förfalskade skrifter

X Pelagianen Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.) förkastade Jakobsbrevet till och med Judasbrevet.

3. De äldsta manuskripten vi har av 3 Johannes visar att det finns små variationer mellan manuskripten, men inga teologiskt betydande fel.

s. 74 (=Bodmer 17) Apg 1:2–5, 7–11, 13–15, 18–19, 22–25; 2:2–4; 2:6–3:26; 4:2–6, 8–27; 4:29–27:25; 27:27–28:31; Jakob 1:1–6,8–19,21–23,25,27; 2:1–3,5–15,18–22,25–26; 3:1,5–6,10–12,14,17–18; 4:8,11–14; 5:1–3, 7–9, 12–14, 19–20; 1 Petrus 1:1–2, 7–8, 13, 19–20, 25; 2:6–7, 11–12, 18, 24; 3:4–5; 2 Petrus 2:21; 3:4, 11, 16; 1 Johannes 1:1,6; 2:1–2,7,13–14,18–19,25–26; 3:1–2,8,14,19–20; 4:1, 6–7, 12, 16–17; 5:3–4, 9–10, 17; 2 Johannes 1, 6–7, 13; 3 Johannes 6, 12; Judas 3, 7, 12, 18, 24 (600-talet)

600-talet – 1968 – I The Text of the New Testament finns Jakob 2:4 och 1 Petrus 1:12

600-talet – 1975 – Aland m.fl., tredje upplagan

600-talet – 1998 – Aland m.fl., fjärde reviderade upplagan

Vaticanus [B] (325–350 e.Kr.) och Alexandrinus [A] (ca 450 e.Kr.) innehåller hela 3 Johannesbrevet.

Sinaiticus [Si] (340–350 e.Kr.) innehåller hela 3 Johannesbrevet på en sida, tillsammans med slutet av 2 Johannesbrevet och början av Judasbrevet.

Bezae Cantabrigiensis [D] (ca 450–550 e.Kr.) har bevarat 3 Johannesbrevet 11–15.

Bohairisk koptiska [Boh] 3:e/4:e århundradet

Sahidisk koptiska [Sah] 300-talet/400-talet

Ephraemi Rescriptus [C] 500-talet

Armeniska [Arm] från 500-talet

Georgiska [Geo] från 500-talet

Etiopiska [Eth] från ca 500 e.Kr.

Se www.BibleQuery.org/3 John Manuscripts.html för mer information om tidiga manuskript av 3 Johannesbrevet.