< Bibelfråga från 2 Krönikeboken

Fråga: I 2 Krön 1:10–11, på vilket sätt är vissa böner mer lovvärda än andra?

S: När jag funderar på denna fråga kommer jag ihåg en av mina små barns bön från igår kväll, där han tackade Gud för sina Digimon-leksaker. Salomos bön var lovvärd av två skäl.

1. Salomo bad om det som låg honom varmt om hjärtat, och han var mer angelägen om att göra sitt bästa i att tjäna Gud och styra folket än om sin egen vinning.

2. Salomo värderade visdom högre än rikedom och hämnd.

Det är okej att be till Gud om vad som helst som ligger oss på hjärtat, men våra böner är mer lovvärda när våra hjärtan delar Guds omsorg.

Fråga: I 2 Krön 1:14,17, samlade Salomo omedelbart stridsvagnar och ryttare direkt efter att han återvänt från Gibeon?

S: Nej, det faktum att vers 14 kommer direkt efter vers 13 betyder inte att han började samla ihop dem omedelbart. Skriften säger inte när Salomo började samla stridsvagnar och ryttare, i strid med vad lagen föreskrev.

Fråga: I 2 Krön 2:3–10, när bör vi ta emot pengar och materiella gåvor från falska religiösa grupper eller andra icke-kristna för Guds verk?

S: Låt oss först se vad Salomo gjorde, och sedan tillämpa det vi lär oss på våra egna liv. I 2 Krönikeboken 2:3–10 sände Salomo ett brev till den hedniske kungen Hiram av Tyrus för att be honom hjälpa till att bygga templet. Hiram sände ett brev till Salomo (antingen före eller efter) i 1 Kungaboken 5:7, vilket ger intrycket att Hiram respekterade den sanne Guden. Därefter ingick Salomo och Hiram ett handelsavtal. Ännu senare bytte Salomo israelitiska städer mot Hirams hjälp, och Salomo gifte sig med en fenicisk kvinna från Sidon, som var en av de hustrur som ledde Salomos hjärta på avvägar. Här är de olika ”stegen” i det som gjordes, tillämpade på dagens situation.

På marknaden, att köpa varor från icke-kristna till ett rättvist marknadspris. När kristna går till en butik, till exempel en byggvaruhus, går vi inte därifrån bara för att ledningen eller ägarna inte nödvändigtvis är kristna. Med tiden kan ett förtroendeförhållande byggas upp, där de vet att de kan lita på att vi är ärliga, och vi kan lita på dem. Det är också okej. När vi köper något i en butik för Guds verk finns det inget som tyder på att vi stöder (varken direkt eller indirekt) deras religiösa övertygelser, eller att de stöder våra övertygelser. Så länge varorna inte är kända för att vara stulna är det en enkel kommersiell transaktion.

Att ingå partnerskap med icke-troende är inte bra och är förbjudet enligt 2 Korintierbrevet 6:14–18.

Att kasta pärlor för svin är förbjudet enligt Matteus 7:6. Att låta feniciska hantverkare arbeta inne i templet är kanske inte lämpligt.

Många skulle vilja leda dig på avvägar, och du ska inte underkasta dig vare sig vänner eller andra som vill leda dig bort från din hängivenhet till Kristus, vilket framgår av 2 Korintierbrevet 11:3–4.

Sammanfattningsvis bör man notera att varje steg endast är en gradvis förändring jämfört med det föregående steget. Det första steget är dock korrekt, medan de övriga inte är det.

Fråga: Vad är det som är märkligt med Hirams uttalande i 2 Krön 2:11 mot bakgrund av 1 Kung 11:5?

S: I 2 Krönikeboken 2:11 sade Hiram, den hedniske kungen av Tyros, om Salomo: ”Eftersom Herren älskar sitt folk har han satt dig till kung över dem.” Men på sin ålders höst tillbad Salomo Astarte (Ishtar, Ashtarte), sidoniernas gudinna. Tyros och Sidon stod varandra mycket nära kulturellt. Fenicierna framställde sig som israeliternas vänner och utnyttjade den vänskapen för att leda Salomo och andra bort från Gud.

Fråga: På vilket sätt har vissa kristna idag samma problem som beskrivs i 2 Krön 2:11 och 1 Kung 11:5?

S: Ibland ser vi ingen skillnad mellan vissa av våra vänner, som uppriktigt önskar oss väl, och dem som önskar oss väl men tror att det är att önska oss väl att vända oss bort från Gud.

Fråga: Varför straffades inte Salomo i 2 Krön 2:17 för att ha genomfört en folkräkning av främlingarna, när David straffades i 1 Krön 21:7–19?

S: Davids folkräkning var ond i Guds ögon enligt 1 Krönikeboken 21:7. Även om Skriften inte anger varför Salomos folkräkning varken fördömdes eller lovordades av Gud, kan vi se åtminstone två kompletterande möjligheter.

1. Medan Davids folkräkning gällde Israel, gällde Salomos folkräkning icke-israeliter. Salomos uppenbara syfte med folkräkningen – att på ett rättvist sätt skaffa arbetskraft – gjordes inte enbart av stolthet över sitt rikes storhet.

2. Precis som föräldrar ibland behandlar ett äldre barn annorlunda än ett yngre, behandlar Gud ibland olika troende på olika sätt. Salomo hade ingen aning om att hans folkräkning av utlänningar var fel (om den nu var det), medan David plågades av samvetskval när han beordrade folkräkningen i 2 Samuelsboken 24:10. I Romarbrevet 14:23b står det att ”allt som inte kommer av tro är synd”.

Fråga: Varför fanns det i 2 Krön 3:7 uthuggna keruber på väggarna, när 2 Mos 20:4–5 och 5 Mos 5:8–9 säger att de inte fick ha uthuggna bilder framför sig?

S: Dessa två verser, när de betraktas tillsammans, ger oss en balanserad syn på avbildningar. Vi ska inte böja oss för avbildningar, placera dem mellan Gud och oss, tillbe eller vörda dem. Däremot är avbildningar för dekorativ konst, till och med religiös konst i templet, tillåtna.

Detta står i kontrast till den strikta muslimska läran som förbjuder avbildningar, till och med porträtt av människor i ett icke-religiöst sammanhang, för att förhindra risken att de skulle kunna tillbedjas. (Observera att turkiska muslimer och andra muslimer ofta bortser från detta traditionella förbud, som inte finns i Koranen.)

Detta står också i kontrast till den katolska och de flesta östortodoxa kyrkornas praxis, inte att tillbe avbildningar, utan att vörda dem. De tror inte att avbildningarna är Gud eller har någon makt utöver att fungera som en fokuspunkt, men jag har aldrig hört någon övertygande förklaring till hur bön till avbildningar inte innebär att man har en avgudabild framför Gud.

Det har inte alltid varit så i den grekisk-ortodoxa kyrkan. Vid vissa tillfällen var de emot avbildningar. Till exempel kallas den bysantinske kejsaren Leo III, som regerade 717–741 e.Kr., för ”ikonoklasten” eftersom han försökte utrota vördnaden av ikoner i den ortodoxa kyrkan. Men strax efter hans död återinfördes alla ikoner.

Fråga: Varför är förhållandet mellan omkretsen och diametern 3,0 i 2 Krön 4:2–4 och 1 Kung 7:23, istället för värdet på pi (3,14159)?

S: Eftersom vi inte vet något om formen på det runda ”havet” förutom dessa två mått, finns det tre enkla förklaringar.

Avrundning med signifikanta siffror: Anta att omkretsen var exakt 30,0 alnar. Eftersom måtten endast angavs i heltal, vilket tal skulle Asimov då ha låtit dem använda? Ett perfekt runt bassäng utan kant skulle ge en diameter på 9,55 alnar, och det ligger närmare 10 än något annat tal.

En kant: Anta antingen att den inre omkretsen var exakt 30,0 alnar, eller att bassängens tjocklek gjorde att den inre och yttre omkretsen var nästan lika stora. En diameter som inkluderade en kant på 4 tum (0,22535 alnar) skulle ge ett förhållande på exakt 3 till 1.

En utvidgning: Inget tyder på att bassängens väggar var helt vertikala. Om bassängen hade en mycket svag utvidgning på 0,75 % upptill, skulle den yttre omkretsen vid den smala delen och den yttre eller inre diametern upptill ge ett förhållande på exakt 3 till 1.

Fråga: I 2 Krön 5:10, fanns det ingenting i arken utom de två stentavlorna, eller fanns det också en kruka med manna och Arons stav som slog ut, som det står i 2 Mos 16:33–34 och Hebr 9:4?

S: Ursprungligen fanns alla tre föremålen i arken. Men under århundradenas lopp, då mannat och staven troligen förruttnade och då filistéerna och vanvördiga israeliter tog arken i besittning, var det uppenbarligen endast stentavlorna som återstod. Se ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 160, för i stort sett samma svar.

F: I 2 Krön 6:5–6, hur kunde det komma sig att Gud inte tidigare hade utsett någon till härskare över Israel, eftersom Israel hade många domare?

S: Domarna var ledare över en lös sammanslutning av stammar. De var inga kungar, hade ingen stående armé och tog inte ut skatter. Här avser ordet ”härskare” en kung.

F: I 2 Krön 6:5–6, hur kunde Gud inte ha utsett några härskare före David, eftersom Gud utsåg Saul?

S: Gud valde inledningsvis Saul, men efter att Saul inte väntade på att Samuel skulle offra, och efter att Saul var olydig i fråga om amalekiterna, återkallade Gud sitt val och Saul var inte längre den utvalde kungen.

Man skulle kunna hävda att det är skillnad mellan att Saul ”inte var utvald” och att Saul ”aldrig hade varit utvald”, men det är att missa poängen. Oavsett om David uttryckte sig korrekt i sin bön eller inte, så återger Bibeln vad David bad. Tack och lov hör Gud fortfarande våra böner även om vi har felaktig information eller förutfattade meningar.

Fråga: I 2 Krön 6:5–6, var Gud nöjd med att ha en kung över Israel, eller var Han missnöjd, såsom 1 Sam 8:5–22 och särskilt 1 Sam 12:17–20 visar?

S: 1 Samuelsboken och 2 Krönikeboken hade olika sammanhang för dessa olika händelser. På Samuels tid misshagade israeliternas motiv både Gud och Samuel. Gud var missnöjd med att israeliterna ville vara precis som de andra nationerna omkring dem.

I viss mening kan vi känna igen oss i israeliterna. De ansåg förmodligen att deras trygghet och säkerhet var det viktigaste. De resonerade uppenbarligen att de skulle vara tryggare om de alltid hade en kung som organiserade och ledde dem, oavsett om de följde Gud eller inte. Det skulle verka mer beständigt än att ha domare, som Gud endast upphöjde när folket ville följa Honom. Från Salomos tid och framåt hade folket en viss trygghet, men hade ständigt problem med avgudadyrkan.

Idag vill kristna ibland förlita sig på program och mänskliga ledare för att säkerställa sin organisations framgång, oavsett om Gud är en del av den eller inte. Människor föredrar ofta naturligtvis att lita på sig själva istället för att lita på Gud. När människorna i en församling eller organisation slutar försöka följa Gud, och om de inte återvänder, är det bäst för den församlingen att upplösas.

Efter att folket valt en kung föll det Gud i smaken att utse David till kung över dem. Detta ger hopp för dagens kristna. När en troende befinner sig i en mindre än optimal situation kan han eller hon ändå behaga Gud. Till exempel bör en kristen inte gå i ok med en icke-troende genom att gifta sig med en icke-kristen, som det står i 2 Korintierbrevet 6:14–18. Men om den kristne syndar genom att välja att gifta sig med en icke-troende, kan den kristne, när de väl är gifta, behaga Gud genom att inte välja att skilja sig från sin man eller hustru, som 1 Korintierbrevet 7:12–14 lär.

Fråga: Varför var Salomo i 2 Krön 6:23,30 så angelägen om att Gud skulle ge varje människa efter hennes vägar?

S: Salomo trodde inte att någon var syndfri och fullkomlig, eftersom han i 2 Krönikeboken 6:36 säger att det inte finns någon som inte syndar. Salomo ber snarare Gud att straffa de ogudaktiga och att rättfärdiga de rättfärdigas sak. Med ”de rättfärdiga” menas här inte att någon är syndfri och fullkomlig, utan snarare gudfruktiga människor.

F: Varför syndar alla i 2 Krön 6:36, när 1 Joh 3:4–6, 1 Joh 3:9 och 1 Joh5:18 säger att vi ska vara utan synd?

S: Johannes lärde inte att människor är syndfria; hur skulle han annars ha kunnat skriva 1 Joh 1:8? Det grekiska ordet står i kontinuerlig tid. Wuest New Testament översätter 1 Joh 3:9 så här: ”Var och en som är född ur Gud, med det nuvarande resultatet att han är en av Guds födda, begår inte vanemässigt synd…”. I When Critics Ask, s. 539, översätts detta: ”Den som är född av Gud begår inte ständigt synd.” Geisler och Howe förklarar skillnaden på följande sätt: ”Om en gris och ett lamm faller i leran vill grisen stanna kvar där, men lammet vill ta sig upp. Både en troende och en icke-troende kan falla i samma synd, men en troende kan inte stanna kvar i den och känna sig bekväm.” I 2 Krönikeboken6:36 står det också att alla syndar.

Fråga: Hur visste Salomo i 2 Krön 6:38 att israeliterna skulle kunna föras i fångenskap?

S: Även om Salomo kunde ha vetat detta enbart genom gudomlig uppenbarelse, finns det inget som kräver att det var så. Salomo kunde helt enkelt ha läst 5 Mosebok 29:28 eller 3 Mosebok 26:33–35, 43–44.

Fråga: I 2 Krön 7 och 1 Kung 8:65–66, när skickades folket hem?

S: Båda dessa beskrivningar avser invigningen av templet. I 1 Kungaboken 8:65–66 står det: Totalt 14 dagar, sedan skickades folket hem. I 1 Kungaboken 8:2 står det att detta skedde i den sjunde månaden. I 2 Krönikeboken 7:9 står det också sju dagar plus ytterligare sju dagar. I 2 Krönikeboken 7:10 står det att folket gick hem den 23:e dagen i den sjunde månaden. I NIV Study Bible 1985, s. 632, och The Expositor’s Bible Commentary, volym 4, s. 464, står det att israeliterna invigde templet från den 8:e till den 14:e dagen i månaden, och att lövhyddohögtiden var från den 15:e till den 22:a dagen.

Fråga: Vad är egentligen Herrens härlighet i 2 Krön 7:1?

S: I boken ”735 Baffling Bible Questions Answered”, s. 136, beskrivs det som ”ett tekniskt teologiskt begrepp i Gamla testamentet som anger ett synligt intrång av Herren i den materiella världen – en uppenbarelse av Guds närvaro.”

Fråga: Fastade Salomo i 2 Krön 7:8–10 enligt vad som föreskrivs i 3 Mos 16:30?

S: Salomo var inte fullkomlig. Men 2 Krönikeboken 7:8–10 visar faktiskt inte att Salomo överträdde någon del av lagen här. De höll en högtid i sju dagar, men det står inte om de fastade på försoningsdagen eller inte.

Fråga: I 2 Krön 7:12, skulle Gud bo i templet, eller bor Gud inte i tempel som är byggda av människohänder, såsom Stefanus predikade i Apg 7:48?

A: Salomo själv sade i 2 Krönikeboken 6:18 att inte ens himlarna rymmer Gud. Salomo såg inget problem i detta, och det borde inte vi heller göra. I 2 Krönikeboken 7:12 säger Gud: ”Jag har hört din bön och har utvalt denna plats för mig själv som ett offerhus.” Det står inte att det var där Gud bodde, eller att Gud inte kunde vara någon annanstans. På samma sätt erkände Stefan tabernaklet som Guds heliga plats, men i Apostlagärningarna 7:48 menade han att Gud inte är begränsad till att bara bo i tabernaklet, eller att himlen var tom när tabernaklet och templet fanns på jorden.

Gud hade en särskild plats som var helig för Honom: först tabernaklet (mötesplatsens tält) och sedan templet. Men Gud fyller himlen och jorden. När vi kallar en kyrka för ”Guds hus” betyder det inte att Gud inte kan bo någon annanstans än i en kyrka på jorden!

Fråga: I 2 Krön 7:14, vad är betydelsen av Guds löfte att hela deras land om Hans folk ödmjukar sig och ber och vänder sig bort från sina onda vägar?

S: Det finns inget utgångsdatum för Guds löften. Detta är fortfarande ett löfte idag. Det står inte att alla i landet måste vända sig bort från ondskan, men om bara Guds folk, som är kallat efter hans namn, vänder sig bort från ondskan, kommer Gud att hela hela landet.

Fråga: I 2 Krön 7:16, finns Guds namn fortfarande i Jerusalem idag?

S: Guds namn finns fortfarande där, men Hans härlighet finns inte där på samma sätt som förr. Det finns fyra delar i förståelsen av detta svar.

Guds namn finns alltid där, både som den plats där den heliga arken förvarades och som den plats där Jesus dog för att betala straffet för våra synder.

Guds härlighet kom in i Salomos tempel, enligt 2 Krönikeboken 7:1–3. Senare blev dock folket så ogudaktigt att Guds härlighet, före Judas exil, lämnade templet enligt Hesekiel 9:3 och kapitel 10.

Jesus gick in i templet, och eftersom Jesus är Guds Son, gick Gud själv in i templet för 2 000 år sedan. Jesus kommer att återvända till Jerusalem, enligt Uppenbarelseboken 14 och andra verser.

Det nya Jerusalem kommer att stiga ner från himlen till den nya jorden enligt Uppenbarelseboken 21:1–2. Gud kommer i sin härlighet att bo där tillsammans med människorna för evigt.

Fråga: Vilka typer av andliga kompromisser ger Bibeln exempel på i 2 Krön 8:11?

S: I Jakob 4:17 (BSB) står det: ”Den som vet vad som är rätt att göra, men ändå underlåter att göra det, gör sig skyldig till synd.” Här är några kompromisser som olika människor har gjort.

Låta någon annan göra ditt arbete: Kung David gjorde en kompromiss i 1 Kungaboken 2:5 genom att inte straffa Joabs och andras ogudaktighet, utan lägga bördan på sin son Salomo att göra det.

Att gifta sig för pengars eller kontakter skull: Äktenskapet är något gott, men det bör inte vara ett verktyg eller ett vapen. Salomo gifte sig med faraos dotter av politiska skäl i 1 Kungaboken 3:1 och 2 Krönikeboken 8:11. Farao angrep dock Juda under Salomos son Rehabeams tid.

Att gifta sig med icke-troende: Salomo syndade genom att gifta sig med många hustrur och med kvinnor som han inte borde ha gift sig med enligt 1 Kungaboken 3:1–3; 11:1–8. Kungen syndade genom att gifta sig med icke-troende hustrur enligt 1 Kungaboken 11:1–2, och kungen fick inte gifta sig med många hustrur enligt 5 Mosebok 17:17. På samma sätt var konsthantverkaren Hiram från Tyros, som skickades för att övervaka konsthantverket, till hälften tyrisk och till hälften israelit enligt 2 Krönikeboken 2:13–14.

Att samla på sig vapen och rikedomar i 1 Kungaboken 10:26–29. Israels kungar fick inte samla på sig stridsvagnar, hästar och mycket guld för sig själva enligt 5 Mosebok 17:16–17. Guldet i Jerusalem fungerade senare som en magnet för utländska inkräktare. Idag, när vi samlar på oss vapen och överdriven rikedom, vem litar vi då på?

När Salomo dömde mellan två prostituerade i 1 Kungaboken 3:16 visade han stor visdom genom att avgöra vilken av kvinnorna som var barnets mor. Frågan borde dock ha varit irrelevant, eftersom båda borde ha avrättats för prostitution.

Salomo överlät israeliska städer till Tyros i 1 Kungaboken 9:11–13 i utbyte mot hjälp med att bygga templet. Ibland kan människor idag älska saker och utnyttja människor, snarare än att älska människor och använda saker.

Visdom framför Gud: Jordens kungar sökte Salomos visdom i 2 Krönikeboken 9:23. Berättade Salomo för dem om sin Gud? Det nämns inte, och om Salomo gjorde det var det kanske inte särskilt framträdande. Det fanns en gång en kristen politiker som, när en reporter frågade: ”Tror du att Kristus är den enda vägen till himlen?”, svarade: ”Kristus är den enda vägen till himlen – för mig.” När människor söker vår visdom, försöker vi då ge äran till Gud eller behåller vi äran för oss själva?

Flera tempel: Salomo byggde ett magnifikt tempel till den ende sanne Guden. Det mest nedslående var dock att Salomo också byggde andra tempel till avgudar, enligt 1 Kungaboken 11:5–8. När vi ägnar vår tid, våra pengar och våra liv åt att tjäna Gud, bygger vi då också upp några avgudstempel eller stöder vi ogudaktiga syften?

Fråga: Varför använde Salomo ”uppdelat tänkande” i 2 Krön 8:11?

S: Att tänka i fack innebär att man utgår från en uppsättning antaganden och litar på en sak inom ett visst område av sitt liv, samtidigt som man använder andra och ofta motsatta antaganden och förtroende inom ett annat område. Ett exempel är en tjuv som bestämmer sig för att det är fel att stjäla på söndagen. Ett annat är någon som behöver nästan absoluta bevis innan han eller hon väljer att tro på en övernaturlig Gud, men som lätt tror på andar och andra New Age-fenomen. Att tänka i fack är en form av hyckleri. Någon sa en gång att de flesta riktigt dåliga beslut hade mycket bra rationaliseringar.

I 1 Kungaboken 9:16 var Salomos allians med Egypten genom att gifta sig med faraos dotter mycket politiskt korrekt. Salomo drog nytta av bröllopsgåvan, nämligen att egyptierna erövrade den filistinska staden Gezer och överlämnade den till Salomo i 1 Kungaboken 9:16. Att bygga ett palats åt sin hustru verkade tillräckligt oskyldigt i 1 Kungaboken 7:8 och 1 Kungaboken 9:24, men anledningen var att hans hustru inte fick beträda heliga platser. Tja, om det var sant, Salomo, varför trodde du då att Gud ville att du skulle gifta dig med henne från början?

Fråga: Vem var drottningen av Saba i 2 Krönikeboken 9?

S: Saba var en välmående handelsnation i den sydvästra delen av Arabiska halvön och Etiopien. Salomos skepp var tvungna att passera genom det hav som hon kontrollerade.

Fråga: I 2 Krön 9:21, hämtade Salomos skepp guld från Tarsis (i Spanien) eller från söder, från Ofir, som det står i 1 Kung9:28 ?

S: Båda uppgifterna stämmer. Salomo och Hiram hade två skeppsflottor. Kom ihåg att det inte fanns någon Suezkanal på den tiden, så skeppen kunde inte segla från Medelhavet till Röda havet. Guld var standardvalutan, och Salomo och Hiram drog nytta av båda flottorna.

F: I 2 Krön 9:25, hade Salomo 4 000 stall eller 40 000 stall, som det står i 1 Kungab4:26 ?

Svar: Salomo hade 4 000 stallplatser; 40 000 stallplatser är troligen ett kopieringsfel. I boken *When Critics Ask*, s. 181, påpekas att eftersom det fanns 1 400 stridsvagnar i båda avsnitten, motsvarar 4 000 stallplatser ett förhållande på nästan 3 stallplatser per stridsvagn, medan 40 000 stallplatser ger ett förhållande på 28,6 stallplatser per stridsvagn. Följaktligen ger 4 000 ett mycket mer rimligt förhållande. Det hebreiska ordet för 40 är rbym och det hebreiska ordet för 4 är rbh, så skillnaden skulle endast vara två bokstäver.

Fråga: Varför skulle folket klaga i 2 Krön 10:4 och 1 Kung 12:4, om de fick del av Salomos rikedom?

S: Med alla sina handelsavtal blev Salomo, enligt 2 Krönikeboken 9:22 och 1 Kungaboken 10:23, oerhört rik, rikare än alla andra kungar på jorden. Det stod inte att folket blev rikare, eller att riket blev rikt, utan endast att Salomo blev rik. Kanske missade drottningen av Saba helt poängen när hon sade: ”Hur välsignade är dina män! Hur välsignade är dessa dina tjänare som ständigt står inför dig och lyssnar till din visdom!” (2 Krönikeboken 9:7 och 1 Kungaboken 10:8). Kanske kände folket sig inte alls välsignade över att tjäna Salomo och lyssna på hans allt mer storslagna bygg- och handelsplaner, om de inte fick någon del av vinsten. Det är alltför lätt för ledare att dra slutsatsen att deras anhängare finns till för att tjäna dem och bygga upp deras rikedom, utan att dela med sig till anhängarna.

När du har medarbetare under dig i affärslivet vill du att de ska arbeta för att du och din organisation ska blomstra. Men vissa arbetsgivare har ingen aning om varför deras anställda inte känner så, eller varför de säger upp sig, när arbetsgivarna inte lyfter ett finger för att hjälpa sina anställda att blomstra.

Fråga: Varför tror du att Rehabeam i 2 Krön 10:5 sa åt dem att komma tillbaka efter tre dagar?

S: Detta visar att Rehabeam åtminstone var något intelligent. En del av folkmassan, som inte brydde sig så mycket, skulle ha skingrats efter tre dagar. Dessutom var Rehabeam osäker på hur han skulle svara dem och ville inte agera förhastat. Rehabeam hade förmodligen motstridiga önskningar; han ville behålla deras gunst, men han ville också pressa ut så mycket som möjligt ur dem. Är de styrande där för att tjäna folket, eller är folket där för att tjäna de styrande? Rehabeam var åtminstone tydlig på den punkten; det var det senare.

När man betraktar makthavare eller ledare inom en religiös organisation idag, har då ledarna inställningen att de är där för att tjäna folket, eller ”härskar de över dem som anförtrotts dem” (1 Petrus 5:3)?

Fråga: I 2 Krön 10:6–7, vilka slags rådgivare skulle idag kunna ge goda råd, men som ofta förbises?

S: Som denna text visar kommer människor, när de lämnas åt sig själva, ofta att bortse från rådgivarnas råd när de inte håller med om dem. Det är inte så att de inte håller med för att de tycker att rådet är fel; snarare håller de inte med för att de inte vill höra det. Om du inte kan skilja mellan att inte hålla med för att du inte vill höra något och att inte hålla med för att det troligen är felaktigt, då har du redan en början till stor dårskap inom dig.

För det andra avfärdar människor ofta råd och rådgivare utan vidare eftersom de inte har någon auktoritetsposition, rådgivarna själva inte är perfekta, alla andra gör på ett annat sätt, eller för att de har hört andra råd och trott på dem innan de hörde det kloka rådet. Detta är logiska felaktigheter som vi måste känna igen och se till att vi inte begår själva.

Fråga: I 2 Krön 10:7, sa rådgivarna till Rehabeam att han skulle säga: ”Var vänlig mot detta folk och behaga dem”, eller ”Var en tjänare åt detta folk och tjäna dem”, som det står i 1 Kung 12:7?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

Parafras: Det fanns inga citattecken på hebreiska, och troligen är båda meningarna parafraser.

Tidpunkt: Krönikeböckerna skrevs långt senare än Kungaböckerna, och bortsett från små skillnader i innebörd framgår det tydligare i 2 Krönikeboken att de inte rådde Rehabeam att avsäga sig tronen.

Å andra sidan kan båda de exakta fraserna ha yttrats av en eller flera rådgivare. När en rådgivare sa en sak, instämde en annan med en liknande åsikt.

Innehållet är viktigt: Det finns en lärdom för oss i dessa verser. Bibeln har bevarat innehållet och betydelsen av dessa ord för oss, inte de exakta orden.

Fråga: I 2 Krön 10:8–12, vilka slags rådgivare kan man idag lita på, även om de ofta ger felaktiga råd?

S: Om en rådgivare inte ens kan se grundläggande saker som borde vara uppenbara för en klok person, om en rådgivare har en dålig meritlista (om man har brytt sig om att kontrollera det), eller om man vet att en rådgivare har dolda motiv (eller provisioner, eller hot om att förlora jobbet) för att ge ett visst råd, skulle vissa människor ändå lyssna på rådgivaren om denne säger det de vill höra. I det fallet vill de egentligen inte ha råd från en rådgivare. Snarare vill de bara legitimera och bekräfta inför andra det beslut som de redan själva har fattat.

Slutligen anser vissa att även om en person är ohederlig kan man lita på hen så länge man inte har märkt att personen är ohederlig mot just en själv – än så länge. Det fanns en politiker i Indien som hamnade i fängelse för korruption. Efter att han släppts ställde han upp i valet igen och vann. Demokrati innebär inte att man får en bra regering; snarare (förutsatt att rösterna räknas ärligt) innebär det bara att man får den regering som väljarna förtjänar.

Varken Rehabeam eller hans unga rådgivare hade uppenbarligen någon aning om hur starka känslorna var hos de tio nordliga stammarna. Om någon idag slutar bry sig om andra människor under tillräckligt lång tid kommer hen så småningom inte längre att kunna avläsa hur andra människor känner.

Fråga: Vilka är några exempel i 2 Krönikeboken 10:11 på någon som fattar ett visst beslut enbart för att visa hur tuff man är?

S: Rehabeam behövde inte svara på deras begäran på ett så kränkande sätt. Rehabeam kunde ha sagt: ”Jag inser att det kan vara svårt att genomföra alla dessa byggprojekt, men jag vill att ni ska förstå att detta är nödvändigt under en tid för att stärka vårt försvar”, eller något i den stilen. Men Rehabeam försökte här ”leda genom att skrämma”. Han var inte intresserad av att visa dem att han brydde sig om dem eller ens förstod dem. Rehabeam brydde sig inte om att de skulle förstå den goda anledningen (om det fanns någon) till att genomföra alla byggnadsprojekten. Allt Rehabeam brydde sig om var att visa hur tuff han var, och att han kanske, genom att bygga mer, inte skulle betraktas som stående i sin fars skugga.

Förresten var ”skorpionerna” i 2 Krönikeboken 10:11 inte bokstavliga skorpioner, utan en särskilt brutal sorts piska med vassa metallbitar. Är det den här typen av bildspråk man vill använda för att på ett diktatoriskt sätt hota det folk man är tänkt att ta hand om och valla som en hjord?

Idag kan människor starta krig, eller vägra att avsluta krig, av liknande skäl. En krigförande militär bör fråga sig: ”Vem kämpar jag för?” Är det verkligen till hjälp för folket i det land jag kämpar mot, och tror jag att resultatet, när jag erövrar dem, kommer att bli att folket älskar mig och vill tjänstgöra i min armé? Skulle jag lita på dem? Eller kämpar jag för folket i mitt eget land – skulle de verkligen ha det sämre utan detta krig än de har nu, när de dör i strid medan de invaderar ett annat land? Om det inte är något av detta, varför kämpar jag då, om det inte bara är för min egen stolthet och mitt hat mot att erkänna att jag kan ha fel?

Om du gör en investering och den börjar gå med förlust, kanske på grund av omständigheter du inte förutsåg, har du då en tendens att hålla fast vid den, oavsett vad, eftersom att dra sig ur skulle vara ett erkännande av att du hade fel? I vilken utsträckning bör ditt ego styra dina investeringsbeslut? I vilken utsträckning bör ditt ego styra något av dina beslut?

Fråga: I 2 Krön 10:11, när, om någonsin, bör man tala förolämpande till någon?

S: Du kan göra det om du vill bränna broar, förstöra relationer och skaffa dig fiender. Men om du inte vill göra sådana saker är det ganska sällsynt att du bör vara förolämpande. Om du bara kan säga något roligt genom att riskera att skada en relation, bör du välja att inte vara rolig.

Fråga: I 2 Krön 11:2, bryter Israels splittring mot Guds löfte till Salomo i 2 Krön 7:18?

S: Nej. Även om Juda kan betraktas som en del av det förenade kungariket Israel, är det inte relevant för svaret. Svaret ligger i den villkorliga satsen i föregående vers, 2 Krönikeboken7:17 , som lyder: ”om du vandrar inför mig så som din far David vandrade…” (BSB). Vissa välsignelser och löften från Gud är villkorade av vår lydnad.

Fråga: I 2 Krön 11:18, gjorde Rehabeam rätt i att gifta sig med två av sina kusiner?

S: Det var tillåtet. 3 Mosebok 20 lär oss om restriktionerna för äktenskap inom familjen, och även om Rehabeam inte kunde gifta sig med en moster, var det tillåtet att gifta sig med en kusin med samma farfar.

Fråga: I 2 Krön 11:20, var Abijas mor Maaka en dotter till Absalom, eller en dotter till Uriel från Gibea, som det står i 2 Krön 13:2?

S: Även om 2 Krönikeboken11:20 inte uttryckligen säger att denna Absalom var samma person som Davids son, var det troligtvis samma person.

Det hebreiska ordet för dotter, bat, kan betyda ättling, och Maaka kan ha varit Absaloms barnbarn. 1 Mosebok 46:15 är ett exempel där ”Leas söner” avser Leas ättlingar. Det finns åtminstone tre möjliga förklaringar till detta.

Absalom -> Uriel -> Maaka Absalom hade en son, Uriel, som bodde i Gibea och som hade en dotter vid namn Maaka.

Uriel -> dotter + Absalom -> Maaka Uriel, som bodde i Gibea, hade en dotter som gifte sig med Absalom. De fick en dotter som hette Maaka.

Absalom -> dotter + Uriel -> Maaka Absalom hade en dotter som gifte sig med Uriel, som bodde i Gibea, och de fick en dotter som hette Maaka.

Fråga: Vad kan vi lära oss om Rehabeam i 2 Krön 11:21?

S: Rehabeam lärde sig inte av sin fars misstag, eftersom Rehabeam hade 18 hustrur och 60 bihustrur. I 5 Mosebok17:17 står det att en kung inte får ha många hustrur, men Rehabeam brydde sig kanske inte så mycket om att följa lagen.

F: Vem var sukkiterna i 2 Krön 12:3?

S: Vi vet inte mycket om denna stam, förutom att sukkiterna troligen var samma folk som egyptierna kallade tjuku eller tjukten. De var lättbeväpnade spejare. Även om den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 418, spekulerar i att de kan ha varit folk från Sukkot, en inhemsk egyptisk stad i Nildeltat, är detta troligen felaktigt. De nämns också i egyptiska skrifter.

F: Överdriver 2 Krön 12:3 storleken på faraos armé kraftigt?

S: Nej. Inget tyder på att en styrka från hela Egypten, Libyen och norra Sudan, eller 1 200 stridsvagnar, 60 000 ryttare och oräkneliga infanterister, är överdrivet.

F: Vad vet vi arkeologiskt sett om Shishak, farao i Egypten, i 2 Krön 12:5,9?

S: Han är även känd som Sheshonk I och var i själva verket en libyer som gjorde uppror och grundade den 22:a dynastin i Egypten. En förteckning över de 156 städer han erövrade i Palestina finns inskriven på den södra ytterväggen av hans Amon-tempel i Theben. Shishak var en politisk opportunist. Han gifte bort sin son med dottern till den siste kungen av den 21:a dynastin. När Jerobeam flydde från Salomo gav Shishak honom fristad. Men så snart Jerobeam blev kung i norr plundrade Shishak både Israel och Juda. Enligt Wycliffe Bible Dictionary, s. 1581–1582, och särskilt The New International Dictionary of the Bible, s. 938–939, ingick bland de 156 städerna Adoraim, Aijalon, Bet-Horon, Bet-Sjan, Gibeon, Megiddo, Sichem, Sunem, Soko, Taanak och en okänd plats som kallades ”Abrahams fält”.

Fråga: Hade Salomo rätt att gifta sig med en ammonit i 2 Krön 12:13?

S: Nej, Salomo syndade. Senare skulle Salomo bygga ett tempel till den främste ammonitiske guden, Milkom, enligt 1 Kungaboken 11:1, 5, 7, 33.

Fråga: Varför tillät Gud, enligt 2 Krön 12:15 och 13:3, att det ständigt pågick krig mellan Juda och Israel, när Han ju kunde ha stoppat det eller förhindrat att riket delades?

S: Frågan förutsätter att Gud har någon sorts skyldighet att främja fred bland människor som var olydiga mot Honom. De ville strida om makten, och så länge de inte ville ha Guds herravälde över sina liv skulle de aldrig stå under de rätta makterna.

F: I 2 Krön 12:15; 13:2, 1 Kung 14:30; 15:6, vilka exempel finns det i den senaste historien på meningslösa krig där man inte bör strida på någon av sidorna?

S: Vanligtvis, när två härskare, som verkar vara nästan lika onda, strider mot varandra, är det meningslöst att strida för någon av sidorna. Om du befinner dig i ett land där det är så, är det bättre att hitta fredsälskande människor på den andra sidan, så att ni kan skydda varandra. Först följer här mina personliga åsikter om krig som hade mycket tydliga moraliska frågor, och därefter om krig där det var slöseri att dö för någon av sidorna.

Krig med tydliga moraliska frågor:

Cherokeernas ”tårarnas väg” – ett ”icke-krig”: Även om många cherokeer stred vid Andrew Jacksons sida mot creekerna i kriget 1812, drev president Jackson på för att de skulle förvisas till Oklahoma. I målet Worcester mot Georgia (1832) dömde Högsta domstolen till cherokeernas fördel, men Jackson vägrade att verkställa domen. Med hjälp av det omtvistade New Echota-fördraget (1835) tvångsförflyttade den amerikanska regeringen cherokeerna till Oklahoma 1838–1839, under president Van Buren. Kristna borde ha stått upp för de förtryckta cherokeerna, inte med vapen, utan fredligt med hjälp av lagar, rättsprocesser och den politiska processen. Uppskattningsvis 4 000 cherokeer dog under tvångsmarschen.

Det amerikanska inbördeskriget (1861–1865) – Frågan om en eller två nationer var inte en moralisk fråga, men den okristliga, förnedrande behandlingen av 4 miljoner svarta slavar var en moralisk fråga. Cirka en halv miljon människor dog.

Opiumkrigen i Kina (1839–1842 och 1856–1860). Kristna borde ha engagerat sig aktivt på den kinesiska sidan, inte på den brittiska. Fler vapen skulle inte ha hjälpt mot de brittiska kanonbåtarna. Istället borde den allmänna opinionen i England ha skämt ut britterna för att de tvingade in opium i Kina, vilket ledde till över 2 miljoner kinesiska opiummissbrukare.

Andra världskriget – Huruvida större delen av Europa var enat, till exempel under Karl den store eller Napoleon, var inte en moralisk fråga. Massmordet på judarna i Europa och brutaliteten mot kineserna var däremot moraliska frågor.

Bosnienkriget – De olika sidornas religioner var inte frågan här. Serberna genomförde ”etnisk rensning” av de bosniska muslimerna, de bosniska männen massakrerades och deras kvinnor våldtogs. Detta var en svår situation, eftersom bosnierna inte heller var helt oskyldiga. Jag anser dock att lösningen inte så mycket handlade om att gå in i konflikten på bosniernas sida, utan snarare om att gå in i konflikten på fredens och vapenvilans sida.

Kriget i södra Sudan – De båda sidornas religioner är inte det som är problemet här, och huruvida ett fredligt muslimskt styre (vilket Sudan inte är) styrde hela landet skulle inte heller vara det som är problemet här. Den muslimska regeringens brott mot de mänskliga rättigheterna – genom att massakrera hela byar med män och sälja kvinnor och barn till slaveri – gör dem minst lika dåliga som serberna i Europa. USA är dock något hycklande i denna fråga, eftersom Jesse Jackson, Louis Farrakhan och ett antal framstående svarta ledare i USA uppenbarligen blundar för dagens svarta slaveri.

Kampen mot rebellerna i Sendero Luminoso i Peru 1980–: Dessa maoister använde drogpengar och riktade sig mot fredliga människor, däribland kristna missionärer.

Det sovjetisk-polska ”icke-kriget”: Polackerna ville bli självständiga från Sovjetunionen, och de uppnådde detta utan blodsutgjutelse. Strider var inte nödvändiga här, men ”Solidaritet” med polackerna var bra.

Apartheid i Sydafrika (icke-krig): Många kristna motsatte sig apartheid med fredliga medel.

Och det finns även andra exempel.

Krig utan tydliga moraliska frågor:

Precis som den gode kungen Josia inte hade något att göra med kriget mellan Egypten och Assyrien, finns det här några större krig där det var slöseri med energi och blod att stå på någon av sidorna.

Det spansk-amerikanska kriget 1898 var en pompös uppvisning av Amerikas styrka, som inleddes med att ett amerikanskt fartyg sprängdes i luften av okänd och obevisad orsak.

Tredubbelallianskriget (1864–1870) var ett särskilt blodigt krig som ägde rum ungefär samtidigt som det amerikanska inbördeskriget. Paraguay stred mot Argentina, Brasilien och Uruguay, och flera hundra tusen människor dog, däribland kanske hälften eller mer av Paraguays befolkning.

I Iran–Irak-kriget 1980–1988 dödades omkring 1,55 miljoner människor. I slutändan var det enda som kriget åstadkom att öka fattigdomen och minska befolkningen i båda länderna.

I inbördeskriget i Tadzjikistan har muslimer fört en hård kamp mot andra muslimer om kontrollen över denna nya nation.

Fråga: I 2 Krön 13, förlitade sig Abija på Herren, eller var Abija ond som det står i 1 Kung 15:3?

S: Båda påståendena stämde vid olika tillfällen. Abija var ond, men just den här gången valde kungen att förlita sig på Herren.

F: I 2 Krön 13:3–4, hur kunde kung Abija stå på berget Zemaraim och tala till 1,2 miljoner soldater?

S: Abija framförde ett budskap som riktade sig till alla, och även om en röst kan höras långt bort från ett berg är det inte nödvändigt att varje enskild soldat hörde honom direkt. De som hörde kunde vidarebefordra det till de andra.

F: Vad är ett saltförbund i 2 Krön 13:5?

S: Detta nämns i 3 Mosebok 2:13 och 4 Mosebok 18:19. Alla offer till Gud beströddes med salt, som en symbol för Guds förbund. Gud slöt förbund med David och Salomo i 1 Krönikeboken17:13 –14 och 2 Krönikeboken 7:17–22.

F: Vem var de ”värdelösa och ogudaktiga männen” (bokstavligen ”Belials söner”) i 2 Krön 13:7?

S: Detta hebreiska uttryck betydde ”värdelösa människor”. Termen ”Belial” används också i 1 Samuelsboken 1:16;2:12 ;10:27 ; 25:17,25 och 1 Samuelsboken 30:22.

F: Vem var profeten Iddo i 2 Krön 13:22?

S: Enligt boken *1001 Bible Questions Answered*, s. 372, hävdar traditionen att Iddo var den profet som fördömde Jerobeams kalv i 1 Kungaboken 13. Författaren till Sakarjas bok var en son till Berechja, som i sin tur var en son (eller ättling) till Iddo. Denne Iddo kan ha varit Sakarjas förfader.

F: I 2 Krön 14:3–4, avlägsnade kung Asa av Juda de främmande altarna och offerhöjderna i Juda, eller avlägsnades inte offerhöjderna enligt 1 Kung 15:14 och 2 Krön 15:17?

S: Båda påståendena stämmer. Tidigt under sin regeringstid förstörde han alla offerhöjder i Juda, men vid slutet av sin regeringstid hade inte alla offerhöjder i Israel förstörts, inklusive de som återuppbyggts. Om inte folket ändrar sin inställning är problemet med att förstöra offerhöjderna att de återuppbyggs. En offerhöjd var mycket enkel att uppföra och kunde snabbt återuppbyggas.

I början av sin regeringstid avlägsnade Asa alla främmande altaren och offerhöjder i Juda. Både 2 Krönikeboken 14:3–4 och 1 Kungaboken15:12 visar att han var mycket grundlig.

Försvann de för gott? Nej, för före det 15:e året av hans regeringstid var han tvungen att avlägsna avgudarna inte bara från Benjamin och Efraim, utan även från Juda, vilket återigen nämns.

Försvann de för gott? Nej, för någon gång före hans 35:e regeringsår tillverkade hans egen mormor Maaka en Asera-stolpe (2 Krönikeboken15:16 ). Han avsatte henne för detta.

2 Krönikeboken15:17 säger inte om alla offerhöjder förblev borta från Juda eller inte, men det står att de inte alla hade avlägsnats från Israel. Nu kontrollerade Asa inte hela Israel, men förmodligen avsåg det de områden i Benjamin och Efraim som Asa kontrollerade.

Här finns en lärdom för kristna. Om vi med Guds nåd besegrar en avgud i vårt liv, är vi inte färdiga. Vid ett senare tillfälle, på en annan plats, måste vi förbli vaksamma så att den inte återkommer.

Fråga: Varför avlägsnades inte alla offerhöjder i Israel, enligt 2 Krön 14:3–4,15:17 och 1 Kung 15:14?

S: Det finns fyra möjliga skäl, och det verkliga svaret kan vara en kombination av dem.

a) Asa kontrollerade inte hela Israel, utan endast Juda och en del av Israel. Kanske hade Gud avsett att han skulle besegra kung Baasa av Israel, men offerhöjderna i Israel avlägsnades inte eftersom han inte hade makt över större delen av Israel.

b) Det tog årtionden för Asa att [enligt uppgift] framgångsrikt hålla alla offerhöjder borta från Juda, men den del av Israel som han ockuperade hade offerhöjder eftersom han inte kontrollerade den tillräckligt länge.

c) Han avskaffade alla offerhöjderna i Juda tidigt under sin regeringstid, men de smög sig tillbaka, inte bara i Israel utan [enligt uppgift] även i Juda.

d) I början av sitt liv följde han Gud helhjärtat, men efter att han förlitat sig på sina egna resurser för att besegra Baasa, fängslade Guds siare och inte rådfrågade Gud när hans fötter drabbades av sjukdom, slutade han att förhindra att offerhöjderna återuppfördes.

Fråga: I 2 Krön 14:2–16:14 och 1 Kung 15:11–24, hur ser händelseförloppet i Asas liv ut?

S: Här är en sammanställd händelseföljd från båda böckerna.

2 Krönikeboken 14:2 och 1 Kungaboken 15:11 Asa gjorde vad som var rätt i Herrens ögon.

2 Krönikeboken 14:3–5 och 1 Kungaboken 15:12 Kung Asa förvisade de manliga ”tjänarna” vid helgedomarna och gjorde sig av med alla avgudar som hans far hade tillverkat. I 2 Krönikeboken 14:3–4 står det att Asa krossade de främmande altarna och offerhöjderna, krossade de heliga stenarna och högg ner Asera-stolparna. I vers 5 står det att detta gjordes i varje stad i Juda. Vissa anser att han endast förstörde offerhöjderna tillägnade falska gudar, inte offerhöjderna tillägnade den sanne Guden. Detta kan ha skett i början av hans regeringstid. Alternativt kan detta vara en sammanfattning av Asas liv och att detta egentligen inträffade i 2 Krönikeboken 15:8. Inget av alternativen påverkar dock svaret på den föregående frågan.

2 Krönikeboken 14:6–8 Juda hade fred, men Asa befäste också landet.

2 Krönikeboken 14:9–15 Zera, kusiten, invaderade Juda, men Asa ropade till Gud och kusiterna slogs ned.

2 Krönikeboken 15:1–8 Asa lyssnade på profeten Azaria och avlägsnade avgudarna från Juda, Benjamin och de städer i Israel som han hade erövrat.

2 Krönikeboken 15:9–10 Många människor lämnade Israel och bosatte sig i Juda. Asa samlade dem alla i den tredje månaden under det femtonde året av sin regeringstid.

2 Krönikeboken 15:15–17a och 1 Kungaboken 15:13–14 Asa avsatte sin mormor Maaka för att hon hade gjort en Asera-stolpe, men han avlägsnade inte offerhöjderna från Israel.

2 Krönikeboken 15:17b, 19 och 1 Kungaboken 15:14 Asa var hängiven Herren hela sitt liv. I 2 Krönikeboken 15:19 står det att det inte förekom något krig förrän under hans 35:e regeringsår.

2 Krönikeboken 15:18 och 1 Kungaboken 15:15 Asa förde in i templet allt silver, guld och alla föremål som hans far hade helgat.

1 Kungaboken 15:16 Det rådde krig mellan Asa och Baesa under hela deras regeringstid.

2 Krönikeboken 16:1–6 och 1 Kungaboken 15:17–22 Under det 36:e året invaderade Israels kung Baasa Juda. Asa förlitade sig på sina egna resurser för att betala arameerna för att de skulle angripa Israel. Det gjorde de, och Asa återerövrade städerna.

2 Krönikeboken 16:7–10 Seern Hanani tillrättavisade Asa, och Asa satte honom i fängelse. Asa förtryckte också en del av folket brutalt.

2 Krönikeboken 16:11–13 och 1 Kungaboken 15:23b Under sitt 39:e regeringsår drabbades Asa av en sjukdom i fötterna och sökte hjälp endast hos läkare, inte hos Herren.

2 Krönikeboken16:13 I sitt 41:a år dog Asa.

2 Krönikeboken16:14 och 1 Kungaboken 15:24a De begravde honom i en grav som han hade förberett åt sig själv i Jerusalem. Asa begravdes hos sina fäder.

Fråga: I 2 Krön 14:5–6, rådde det fred i riket under Asa, eller pågick det krig mellan Asa och Baesa under hela deras livstid, som det står i 1 Kung15:16 ?

S: 2 Krönikeboken 14:5–6 visar att det rådde fred under Asa fram till 2 Krönikeboken 16:1, i Asas 36:e regeringsår, då Baesa angrep Juda. Från och med då rådde krig.

F: Varför skulle en kusit (”etiopier”) i 2 Krön 14:9–12 angripa Juda?

S: Kush var landet söder om Egypten, i det som idag är norra Sudan, inte det moderna landet Etiopien. Egyptens kushitiska dynasti (den tjugofemte dynastin) kom inte till makten förrän ungefär 150 år senare, så Zerah var troligen antingen en kushitisk befälhavare i tjänst hos de libyska faraonerna i den tjugoförsta dynastin (möjligen Osorkon I, Shishaks efterträdare), eller ledare för kusitiska bosättare som bodde nära Gerar, söder om Juda (2 Krönikeboken 14:13–15).

Fråga: Hur kunde det finnas en armé på en miljon man här i 2 Krön 14:9–12?

S: Det hebreiska uttrycket här betyder bokstavligen ”tusentals på tusentals”, vilket helt enkelt kan betyda en enorm armé. Egypten och Sudan kan ha haft en befolkning på4 to 5 miljoner människor, vilket inte räcker till en armé på en miljon man.

Fråga: Varför beslutade de i 2 Krön 15:13 att döda alla judar som inte ville söka Gud?

S: Den regeringsform de levde under var en teokratisk monarki. Avgudadyrkan är en så allvarlig synd att de enligt 5 Mosebok 13 och 17:2–7 var skyldiga att döda avgudadyrkarna.

Fråga: I 2 Krön 15:16, dödades drottningmodern Maaka för att hon hade tillverkat en avgud?

S: Det står inte så. Det står att hon avsattes från sin roll som drottningmor. Det står inte om de genomförde sitt beslut och dödade henne eller inte.

Fråga: I 2 Krön 16:1, stred Baesa mot Juda under Asas 36:e år, eller blev Baesas son Ela kung under Asas 26:e år, som det står i 1 Kungaboken 16:8?

S: Först följer här en kronologi över de relevanta kungarna.

909–868 f.Kr. Asa av Juda började regera från Jerobeams 20:e år och regerade i 41 år (1 Kungaboken 15:9–10)

909–886 f.Kr. regerade Baesa av Israel i 24 år (1 Kungaboken 15:33)

886–885 f.Kr. Elah av Israel, Baasas son, började regera under det 26:e året av Asas regeringstid (1 Kungaboken 16:8)

Det var inte Asas 36:e regeringsår, eftersom Baesa, Elas far, enligt 2 Krönikeboken 16:5 fortfarande regerade. Kristna har två svar på detta.

Ett skrivfel: Det borde troligen vara det 16:e året av Asas regeringstid. På samma sätt borde 2 Krönikeboken 15:19 stå ”15” istället för ”35”.

Räkning från en annan utgångspunkt: Istället för ett kopieringsfel tror vissa att det 36:e året räknades från kungarikets delning. Rehabeam regerade i 17 år och Abija i 3 år, så detta skulle vara det 16:e året av Asas regeringstid. Det hebreiska ordet för ”regeringstid” kan också betyda ”kungarike”.

I hebreisk sifferskrivning skiljer sig bokstaven yod (10) och bokstaven lamed (30) endast åt genom två små streck högst upp.

Fråga: Varför förändrades Asas inställning så plötsligt i 2 Krön 16:4–17?

S: Asa var den första kungen som fängslade en profet. Den enda händelsen som nämns i Skriften är att Baesa av Israel drog ut mot Juda. Kanske trodde Asa att så länge han lydde Gud skulle Juda aldrig bli angripet, än mindre av sina bröder, israeliterna. När Gud inte uppfyllde Asas villkor försvann Asas lydnad. Kräver vi idag, medvetet eller omedvetet, att Gud ska uppfylla vissa villkor för att vi ska lyda honom? Om så är fallet, kommer då vår lydnad att försvinna när Gud prövar oss genom att inte uppfylla våra förväntningar?

Gud vill att människor ska älska och tjäna honom villkorslöst, precis som Abraham gjorde.

Fråga: Lär 2 Krön16:12 , att Asa dog därför att han sökte läkare i stället för Gud, såsom den falska religionen Christian Science lär ut?

S: Nej. Evangelisten Lukas var läkare, och det fanns ingen tillrättavisning för att söka hjälp hos läkare och mediciner. När allt kommer omkring sa till och med Jesaja till kung Hiskia att använda en kompress av fikon som medicin när Hiskia var nära döden.

I stället lär 2 Krönikeboken 16:12 oss att Asa rådfrågade läkare i stället för Herren, vilket innebär att han inte bad till Gud utan förlitade sig enbart på läkare.

F: Är sjukdom i 2 Krön 16:12 ett straff för synd?

S: Ja, nej, ja, ja och ja, om man förstår det rätt.

Sedan syndafallet är det faktum att alla måste leva med sjukdomar en följd av människans fall. Visste du att det, utöver smittsamma sjukdomar, finns minst 2 000 genetiskt ärftliga sjukdomar och tillstånd hos människor? Även världen blev underkastad förgänglighet när människan syndade, enligt Romarbrevet 8:20–22.

Trots detta visade Jesus att saker som blindhet, förtryck och naturkatastrofer som drabbar en individ inte beror på den personens egen synd, eller på att personen är en värre syndare än andra.

I en kultur är det ibland så att en utbredd förekomst av en sjukdom är en naturlig följd av en utbredd synd. Till exempel härjar aids och sexuellt överförbara sjukdomar i Sydostasien och stora delar av Afrika. En uppskattning är att 15 % av alla vuxna i Sydafrika kommer att dö av aids.

Världen är inte rättvis (ännu): Ibland drabbas en viss person av en sjukdom på grund av någon annans specifika synd. Ett antal människor har dött av aids till följd av blodtransfusioner, inte på grund av omoralisk sexuell aktivitet.

Med detta sagt väljer Gud ibland att drabba en viss person med en sjukdom som ett särskilt straff för synd, precis som Elymas drabbades av blindhet under en tid för att han motsatte sig Paulus. Inte bara drabbades Asa i 2 Krönikeboken16:12 , utan Herodes drabbades av en tarmsjukdom (Apostlagärningarna12:23 ), Mirjam blev spetälsk (4 Mosebok 12), Joram drabbades av en obotlig tarmsjukdom (2 Krönikeboken21:18 –19) och Ussia blev spetälsk i 2 Krönikeboken 26:19.

F: Varför underlät Asa att be till Gud om helande i 2 Krön 16:12–14?

S: Asa hade blivit tillrättavisad i 2 Krönikeboken 16:7–10. Asa hade inte omvänt sig, och kanske trodde Asa felaktigt att han hade gjort så mycket fel att det inte fanns någon mening med att omvända sig och be Gud om helande nu. Men så länge du andas är det aldrig för sent att omvända sig och vända sig till Gud. Det finns ingen garanti för att Gud kommer att hela fysiskt, men Gud finner behag i att visa barmhärtighet, så tveka inte att uppriktigt omvända dig och be om Hans barmhärtighet och nåd.

Se ”735 Baffling Bible Questions Answered”, s. 137, för ett kompletterande svar.

Fråga: Varför händer det ibland, enligt 2 Krön 16:12–14, att vi kristna idag inte ber Gud om det vi vet att vi behöver?

S: Vissa kanske gör det av samma anledning som Asa, men oftast glömmer kristna helt enkelt bort det eftersom de är för upptagna för att utveckla sitt böneliv.

Fråga: Hur kunde Josafat i 2 Krön 17:14–18 ha en så stor armé på 1,16 miljoner man?

S: Vi är inte säkra på vilket antal som avses här. ”200 000” m.fl. kan betyda 200 enheter istället för 200 000. Dessutom innehåller 2 Krönikeboken ett relativt stort antal kopieringsfel. Se The NIV Study Bible 1985, s. 642, för i stort sett samma svar.

F: Vem var Sakarja i 2 Krön 17:7?

S: Detta var före exilen, så denna Sakarja levde långt tidigare än Sakarja, son till Berechja, som skrev boken Sakarja.

F: Varför tillrättavisade Ahab Mika här i 2 Krön 18:14–16?

S: Ahab sa att han hatade Mika, eftersom Mika alltid talade illa om kung Ahab (2 Krönikeboken 18:7). Mika gav det svar som alla ville höra (2 Krönikeboken 18:14). Hans ton måste dock ha varit sarkastisk, för till och med Ahab insåg att han blev lekt med, vilket framgår av 2 Krönikeboken 18:15. Därefter berättade Mika för alla hur det egentligen låg till.

Mika förödmjukade inte bara Ahab inför Josafat och de andra, utan Ahab ville troligen inte att Mika skulle sänka moralen hos hans trupper.

Fråga: Varför fördes Mika till Joas i 2 Krön 18:25?

S: Kanske ville Ahab inte att Mika skulle dö förrän han hade insett att hans profetia var felaktig. Det var dock Ahab som hade fel.

Fråga: Varför skulle den gode kungen Josafat i 2 Krön 19 alliera sig med kung Ahab?

S: Josafat var en ovanlig man. Enligt 2 Krönikeboken 19:1–2 gjorde Josafat fel i att göra detta. Här följer en spekulation om varför.

Det hade förekommit ett fruktansvärt krig mellan Israel och Juda före Josafats tid, och han värdesatte vänskap och en viss enighet med det trolösa folket i det norra riket lika mycket som att följa Gud.

I Uppenbarelseboken 18:4 var en röst från himlen faktiskt tvungen att uppmana Guds folk att lämna Babylon. Annars skulle de förmodligen inte ha lämnat denna andliga sköka. Än i dag är ett antal kristna engagerade i församlingar där ledarna förnekar Kristi försoningsverk på korset eller hans fysiska uppståndelse. Andra äkta kristna är medlemmar i grupper som predikar ett annat evangelium eller en annan Gud, såsom frimurarna. Vet du, kanske var Josafat trots allt inte så ovanlig när han begick misstaget att inlåta sig i ett kompromissande arrangemang. Finns det organisationer, arrangemang eller åtaganden som du har ingått, som innebär kompromisser och inte behagar Gud? Om så är fallet, lämna dem så snart du kan.

Fråga: Varför skulle dessa människor attackera just nu, enligt 2 Krön 20:1–2?

S: Kanske trodde de att Josafat var så upptagen av inrikesfrågor att det nu var ett bra tillfälle att försvaga fiendens makt. De begick ett allvarligt misstag.

Fråga: Varför skulle ammoniterna och moabiterna i 2 Krön 20:1–2 attackera Juda från Aram/Syrien i En-Gedi?

S: Ammon och Moab låg öster om Jordanfloden och Döda havet, och En-Gedi låg mitt emellan, så det är helt logiskt att slå läger vid En-Gedi. Problemet är att Damaskus, Arams huvudstad, ligger norr om Ammon, 120 miles från Jerusalem, och Aram gränsar inte till Israel förutom vid den nordligaste spetsen, och det vore ologiskt att bege sig norrut till Aram och sedan återvända hem för att gå västerut till En-Gedi. Först vad som inte är svaret, och sedan två troliga svar.

Inte svaret: Josafats sändebud hade fel; de trodde att de kom från Aram/Syrien, men så var inte fallet. Även om detta är möjligt är det mer rimligt att anta att de kände till sin geografi och att En-Gedi inte låg i närheten av Aram.

En del av armén kom ända från Aram. I 2 Krönikeboken 20:1–2 står det att armén bestod av andra folk utöver ammoniterna och moabiterna, ända från Aram i Syrien. Syrierna hade vid andra tillfällen stridit mot Israel, så de var troligen allierade, även om det är möjligt att de kan ha varit legosoldater.

Manuskriptvariant där ”r” står för ”d”. Gamla testamentet skrevs ursprungligen utan vokaler, och skillnaden mellan Aram och Edom är bara en bokstav. Man kan beskriva detta som ett upp-och-nedvänt ”L” med en skarp hörn mot ett upp-och-nedvänt ”L” med en rundad hörn. De flesta manuskripten har ”Aram”, men vissa har ”Edom”. Edom var ofta allierat med Moab, med vilket det delade en längre gräns, och Edom låg närmare än Aram.

Se www.carm.org för ett liknande svar.

Fråga: I 2 Krön 20:15–17, hur kan vissa strider vara våra, medan andra är Herrens?

S: Gud kan ha tillåtit Satan att samla denna här för att pröva Josafat, precis som Asa prövades i 2 Krönikeboken 16:1–2. Men medan Asa ursprungligen verkade förlita sig på Herren, fortsatte Josafat att förlita sig på Herren. Uthållighet genom prövningar kan leda till välsignelse, vilket Jakob 1:2 och 1 Petrus 1:6–7 visar.

F: Varför skulle fiendens armé i 2 Krön 20:25 bära med sig dyrbara juveler?

S: Kungen och adelsmännen fanns bland dem. Ädelstenar kunde vara mycket praktiska om de tillfångatogs och behövde muta någon. Vanliga soldater bar också med sig ädelstenar som de kanske hade plundrat från erövrade städer.

Fråga: Varför ingick Josafat i 2 Krön 20:35 en allians med Ahasja, istället för att dra lärdom av händelserna i 2 Krön 19:2 och 1 Kung 22:6–7?

S: Josafat lyssnade antingen inte på profeten, eller så drog han fel slutsats. Alliansen i 2 Krönikeboken20:35 var en fredlig handelsallians, inte en militär allians. Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 421, hävdar att Josafat var en underordnad allierad, men det finns inga bevis för att Josafat regerade under Ahabs kontroll. Kanske trodde Josafat felaktigt att profetens ord endast gällde att strida tillsammans i krig. Ibland när människor drar en lärdom kan det vara en felaktig eller ofullständig lärdom.

Fråga: Varför skulle de i 2 Krön 20:36 bygga skepp i Ezion-Geber vid Röda havet för att segla till Tarsis?

S: De var mycket ambitiösa här, eftersom de skulle behöva segla runt Afrika. Kartagerna kan ha seglat runt Afrika.

Fråga: I 2 Krön 21:12–15, hur kunde kung Joram av Juda ta emot detta brev från Elia, eftersom Elia hade upptagits till himlen under Ahasjas, Israels kungs, regeringstid?

S: Brevet kan ha överlämnats till kungen efter Elias avfärd. Det finns dock ingen anledning att anta att Elias inte levde vid tiden för 2 Krönikeboken 21:12–15.

Brevet överlämnades troligen efter 848/7 f.Kr. Joram av Juda regerade från 853/2 till 841 f.Kr. De första fem åren eller så var han medregent tillsammans med sin far Josafat. Även om dateringen strängt taget inte kräver att brevet lästes upp efter Josafats död år 848/7 f.Kr., var det troligen så, eftersom Joram hade makten.

Från 852–841 f.Kr. regerade Joram, son till Ahab (en annan person än Joram/Jehoram av Juda), över Israel. Elias virvelvind nämns efter att Joram, son till Ahab, blev kung i 2 Kungaboken1:17 .

2 Kungaboken är ofta tematiskt uppbyggd, inte strikt kronologisk: Till exempel nämns berättelsen om Elias virvelvind efter att Joram av Israel blivit kung i 2 Kungaboken 1:17 och innan man tar upp vad Joram av Israel gjorde som kung, vilket börjar i 2 Kungaboken 3:1. Uppriktigt sagt skulle den litterära stilen förlora i kvalitet om 2 Kungaboken först behandlade Elia, sedan Joram, sedan Elia igen och därefter Joram igen.

Fråga: Hur kunde araberna i 2 Krön 22:1 döda alla Ahasjas bröder, eftersom de tog dem till fånga i 2 Krön 21:16–17?

S: Tyvärr garanterar det faktum att man tagits till fånga inte ens framtida säkerhet; fångar blir ibland dödade senare. Kanske var Joram inte villig att betala en tillräckligt hög lösensumma.

För ett annat, liknande exempel på fångar som dödas, se Jeremia 52:9–10. Babylonierna tillfångatog Zedekia och hans följe, dömde sedan Zedekia och dödade därefter hans söner inför hans ögon.

F: I 2 Krön 22:8, bör detta översättas som Ahasjas bröder eller Ahasjas släktingar?

S: Det hebreiska ordet kan översättas på båda sätten. Eftersom Ahasja föddes när hans far var 18 år och hans far var 40 år gammal när han dog, betyder det dock troligen släktingar, eftersom ”sönerna” till Ahasjas bröder sannolikt inte skulle vara tillräckligt gamla för att ta hand om Ahasja.

F: I 2 Krön 23:11, vad var kopian av vittnesbördet/förbundet här?

A: Det kan ha varit ett avtal enligt vilket Joas skulle regera, men det är mer troligt att det var en kopia av Toran, där kungens plikter beskrevs i detalj.

F: Varför var Joas så gudfruktig så länge Jojada levde, men vände sig bort från Gud så snart Jojada hade dött, enligt 2 Krön 24:2, 17–18?

S: Joas måste ha känt stor tacksamhet gentemot Jojada. Om det inte vore för Jojada skulle Joas vara död istället för att vara kung. Men, vilket var omöjligt för andra att upptäcka, blev Jojadas tro uppenbarligen inte Joas tro. Joas lojalitet och tacksamhet varade bara så länge som Jojada levde och kunde inte ersätta en äkta tro.

Jojada uppfostrade Joas, och det är möjligt att Jojadas son Sakarja och Joas lekte tillsammans som barn. Tyvärr dödade Joas senare Sakarja, enligt 2 Krönikeboken 24:21.

Fråga: Varför är det, enligt 2 Krön 24:2, 17–18, så att vissa människor idag är flitiga kyrkobesökare i åratal för att sedan vända sig bort från Gud?

S: Det hände med Demas i 2 Timoteusbrevet 4:10 och med Diotrephes i 3 Johannesbrevet 9–10, och det händer även idag. Jesus talade om den förlorade sonen, och i liknelsen om de fyra jordarna är en av jordarna de som tar emot evangeliet ivrigt men kvävs av denna världens bekymmer. Vissa kan ledas vilse av falska lärare, vissa blir desillusionerade, och vissa glider bort genom att helt enkelt försumma sin relation till Gud.

Även om Gud vet vilka alla de utvalda är som ska komma till himlen, är Bibeln mycket tydlig med att vi alla har ett ansvar att hålla ut, vare sig det gäller i tron, i kärleken, genom lidande eller under hela vårt liv. Verser som visar den troendes ansvar att hålla ut är bland annat Hebreerbrevet 10:23,26; 12:1, 12–13; 1 Johannes 2:24; 1 Korintierbrevet 13:7; Romarbrevet 5:3–4; Jakob 1:3–4,12; Jakob 5:11 och 2 Petrus 1.

Fråga: I 2 Krön 24:25, gjorde tjänarna rätt i att döda Joas för att han hade dödat Jojadas son Sakarja?

S: Inget tyder på att tjänstemännen gjorde detta av gudfruktiga skäl; deras motiv var troligen helt enkelt att snabbt bli av med en kung som var fysiskt oförmögen, militärt oförmögen och hade förlorat sina tjänstemäns respekt.

Oavsett deras motiv kan Gud använda såväl onda som goda människor för att fullborda sina syften.

Fråga: I 2 Krön 25:5, gjorde Amasja rätt i att genomföra en folkräkning?

S: Amasja kanske gjorde fel, men detta var en bagatell jämfört med vad han skulle göra senare när han började dyrka andra gudar.

Fråga: Varför vände Amazia sig bort här i 2 Krön 25:14–15?

S: Amasja följde inledningsvis Gud i 2 Krönikeboken 25:2. Det verkar märkligt för oss att Amasja, strax efter att ha besegrat edomiterna, började tillbe gudarna hos det folk han besegrat. Kanske ansåg Amasja att det var viktigare att vinna edomiternas lojalitet än att lita på Gud. Vi vet dock att hans strategi misslyckades.

Fråga: Varför straffades Ussia i 2 Krön 26:16–21 för att han gick fram till arken, när David inte blev straffad i 2 Sam 6:5?

S: Den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 423, säger att det berodde på att ”prästerna hade intagit en hårdare hållning sedan dess”. Ussias problem gällde dock inte prästerna, utan Gud.

Först ska vi besvara frågan ur ett handlingsperspektiv, och sedan ur ett motivperspektiv.

Handling: David och andra gick framför arken, som stod öppet synlig. Innan arken befann sig i Jerusalem, undangömd från folket, stod den öppet synlig under de drygt 40 åren av uttåget ur Egypten och från den tiden fram till Davids tid.

David följde visserligen inte de rätta reglerna vid transporten av arken, men han handlade felaktigt på grund av vårdslös okunnighet, och hans hjärta var på rätt plats.

Motiv: David tillbad Gud och försökte behaga Gud. Ussia försökte ta över prästens roll. Det är intressant att Ussia försökte göra något som han visste att Gud förbjöd och samtidigt försökte vara mycket religiös.

Fråga: Varför gav Gud i 2 Krön 26:19–20 ett så strängt straff som obotlig spetälska?

S: Gud använde många olika sätt i Gamla testamentet för att ge sitt folk en inblick i vikten av Guds helighet. Oavsett Ussias motiv står det i 2 Krönikeboken 26:18 att Ussia hade ”handlat trolöst”. Han överskred medvetet sin roll; det han gjorde var en direkt kränkning av Guds helighet. Och detta gjordes av en Guds tjänare som borde ha vetat bättre redan innan han uttryckligen varnades. Efter att Ussia uttryckligen tillrättavisats svarade han inte med omvändelse utan med raseri, och straffet syftade inte bara till att stoppa Ussias avsiktliga trots, utan också som en läxa för andra om Guds helighets överhöghet.

Här finns en lärdom för dagens kristna. Även om människor kanske vet att vi följer Kristus, kan vi tala om Gud och heliga saker så nonchalant eller respektlöst att vi inte hedrar Guds saker inför andra. Humor kan vara okej, men om du har någon humor som vanärar Gud, änglar eller kristna som har gått före oss, se till att du inte vanärar Guds helighet i andras ögon.

Fråga: Vilka arkeologiska bevis har vi för kung Ussia i 2 Krön 26:20?

S: På Olivberget, på en kyrkas område, upptäcktes en minnestavla med texten: ”Här fördes benen efter Ussia, kung av Juda. Öppna inte.”

F: I 2 Krön 26:22, var skrev Jesaja om kung Ussias gärningar?

S: I Jesajas bok nämns Ussias död endast kort i Jesaja 6:1, så uppenbarligen skrev Jesaja ett annat verk, som vi inte har idag. Men om man generaliserar bortom Jesaja, så sa förmodligen varje profet, som talade i åratal, utan tvekan saker som inte finns nedtecknade i de böcker vi har om dem. Gud har friheten att ge ord till vissa människor under en viss tid, och att inte föra in dem för alla andra.

F: Hur bör en gudfruktig härskare, såsom David, enligt 2 Krön 27:2 styra ett korrupt folk?

S: David styrde först över får, sedan över utstötta och slutligen över hela Israel. Först måste David ha ordning på sitt eget liv. Då skulle folket respektera honom och vara mer benägna att följa honom.

F: I 2 Krön 27:4, vad var skogsområdena i Juda?

S: Juda var ganska torrt. Men även platser som Texas Panhandle har skogsområden. Särskilt på Judas kullar fanns det många små träd.

Fråga: I 2 Krön 27:5, hur mycket var tributen på 100 talenter silver värd?

S: Enligt fotnoten i NIV 1985 motsvarade 100 talenter silver cirka 3 3/4 ton (3,4 metriska ton). I ”Expositor’s Bible Commentary”, volym 4, s. 524, nämns att Curtis år 1910 beräknade värdet till 187 500 dollar. Där står det också att staden Mari betalade ett liknande belopp som tribut till staden Ebla i en enda utbetalning.

F: Hur ”ordnade” Jotam ”sina vägar inför HERREN, sin Gud” i 2 Krön 27:6?

S: Även om det hebreiska ordet kuwn har många synonymer på engelska, framgår poängen i 2 Krönikeboken 27:6 tydligt. Jotam var noga med att se till att hans avsikter, planer och handlingar stämde överens med Guds vilja.

Märkligt nog härstammar det hebreiska ordet kuwn (Strong 3559) från ordet för att vara vinkelrät. Det betyder ”(etablera, fastställa, förbereda, tillämpa) eller [bildligt] (utse, göra, säker, korrekt eller framgångsrik)”.

Den exakta formuleringen som används här är inte viktig; det viktiga är snarare om du har valt att lägga fram alla dina vägar inför Herren eller inte.

Fråga: Hur kunde Israels armé i 2 Krön 28:8 föra bort 200 000 fångar?

S: Den israeliska armén tog i princip hela Judas överklass till fånga. De släppte dock alla fångarna i 2 Krönikeboken 28:14–15. Bara några år efter detta skulle assyrierna föra bort många från Israel (2 Kungaboken 15:29; 17:6).

F: I 2 Krön 28:24, stängde kung Ahas dörrarna till Guds tempel, eller uppmuntrade han till tillbedjan i templet, som det står i 2 Kung16:15 ?

S: Båda påståendena stämmer vid olika tidpunkter. Kung Ahas var ond, men tidigare under sin regeringstid tillät han tillbedjan i templet. Efter att arameerna, israeliterna, filistéerna, edomiterna och assyrierna alla framgångsrikt hade stridit mot Ahas står det i 2 Krönikeboken 28:22 (BSB): ”I sin nöd blev kung Ahas ännu mer trolös mot HERREN.”

Varför gick Ahas från dåligt till sämre? I 2 Kungaboken 16:17–18 står det att han tog bort många föremål från templet på grund av kungen av Assyrien. Det kan ha varit både för att smälta ner metallen till tribut och för att kungen av Assyrien krävde att hans undersåtar skulle tillbe assyriska gudar.

Det finns en likhet mellan kung Ahas i början av sin regeringstid och Hiram, kung av Tyros, som prisade Salomos Gud i 2 Krönikeboken 2:11. Båda uppmuntrade till gudsdyrkan, men ingen av dem var troende. Idag är inte alla som säger något fint om Gud och vill att människor ska gå i kyrkan nödvändigtvis kristna.

Fråga: I 2 Krön 28:27, begravdes inte Ahas i Israels kungars gravar, eller begravdes han tillsammans med sina fäder enligt 2 Kung 16:20a?

S: Både 2 Kungaboken 16:20a och 2 Krönikeboken 28:27 säger att Ahas vilade hos sina fäder och begravdes i Jerusalem (”i Davids stad” i 2 Kungaboken, ”i staden Jerusalem” i 2 Krönikeboken). Men den avgudadyrkande kungen Ahas begravdes inte i samma gravar som Israels goda kungar (David och Salomo) enligt 2 Krönikeboken 28:27. Att han begravdes hos sina fäder enligt 2 Kungaboken 16:20a kan betyda tre saker:

1) De begravdes i samma stad.

2) De begravdes i närheten av varandra i samma stad.

3) Ahas begravdes intill sina avgudadyrkande fäder, men inte tillsammans med David och Salomo, Israels kungar. (De andra kungarna var aldrig kungar över Israel).

Här är några andra exempel där kungar begravdes i närheten i Jerusalem men inte i samma grav.

Azaria/Ussia ”vilade hos sina fäder och begravdes nära dem i Davids stad” (2 Kungaboken 15:7a); ”vilade hos sina fäder och begravdes nära dem på en begravningsplats som tillhörde kungarna; ty folket sade: ’Han var spetälsk’” (2 Krönikeboken 26:23).

Joas begravdes ”hos sina fäder i Davids stad” (2 Kungaboken 12:21); han ”begravdes i Davids stad, men inte i kungarnas gravar” (2 Krönikeboken 24:25).

Joram ”vilade hos sina fäder och begravdes tillsammans med dem i Davids stad” (2 Kungaboken 8:24a); han ”dog, utan att någon sörjde honom, och begravdes i Davids stad, men inte i kungarnas gravar” (2 Krönikeboken 21:20). Här betyder ”begravd tillsammans med dem i Davids stad” ”begravd i samma stad” och möjligen också ”begravd i närheten”.

Fråga: Hur kunde David vara Hiskia far i 2 Krön 29:2?

S: Det hebreiska ordet för far användes också i betydelsen förfader.

Fråga: Varför behövde de i 2 Krön 29:15–19 rena templet?

S: Det är en felaktig prioritering att vara mer upptagen av att städa vårt eget hus än av att Guds kyrka ska vara ren i alla avseenden. Det fanns två aspekter här, och ytterligare två aspekter för oss idag.

Fysiskt: Först tog de bort de heliga avgudabilderna och annat skräp.

Invigningsmässigt: Därefter genomförde de reningsritualen innan de använde templet för dess avsedda syfte, nämligen att tillbe den ende sanne Guden.

Det finns två andra aspekter på att en församling ska vara ren, även om dessa inte var tillämpliga på den tiden.

Kätteri: Den lokala församlingen måste vara ren från andligt allvarliga, kätterska läror. Specifikt bör de som förnekar Kristi fysiska uppståndelse, förnekar att Jesus dog för våra synder, förnekar Kristi jungfrufödsel eller förnekar Bibelns auktoritet inte tillåtas undervisa eller bli medlemmar.

Splittring: Som en motvikt till den föregående punkten bör vi acceptera varandra precis som Kristus accepterade oss, ”för att ära Gud” (Romarbrevet 15:7). Människor kan ha felaktiga åsikter om sådant som sabbaten (Romarbrevet 14:5), mat (Romarbrevet 14:1) och andra frågor, och ändå vara äkta kristna. Trots våra meningsskiljaktigheter i icke-väsentliga frågor bör vi ta emot dem med öppna armar. Det finns ett uttryck för kristna som underlåter att göra detta, även om de själva är läromässigt korrekta; de kallas schismatiker, eftersom de kan orsaka schismer eller splittringar inom kyrkan.

Fråga: I 2 Krön 29:15–19, när behöver vi idag ”rena templet”?

S: Det finns tillfällen i våra liv när vi på samma sätt behöver ta bort alla avgudar och allt annat som hindrar oss från att närma oss Gud. Då behöver vi ägna oss åt Herren och hans tjänst.

Fråga: I 2 Krön 29:34; 30:2–3; 2 Krön 30:18–20 – gjorde de rätt i att här avvika från Guds föreskrifter?

S: Ja. Antingen skulle de misslyckas med att offra alla offergåvor, eller så skulle de misslyckas med att låta just prästerna utföra det. Under ovanliga omständigheter valde de det rätta. Legalism har kallats att följa lagen utan hänsyn till sammanhanget. Deras mål var först och främst att behaga Gud, inte bara att följa en lag.

Mose själv ställdes inför ett fall där vissa män inte kunde fira påsken vid den vanliga tiden, eftersom de hade blivit orena genom att ha varit i närheten av ett lik. Mose frågade Gud i 4 Mosebok 9:6–8, och Herren sade till dem att de skulle fira påsken som vanligt, men en månad senare, enligt 4 Mosebok 9:9–12.

Fråga: Varför föraktade israeliterna i 2 Krön 30:10 sändebuden från Juda?

S: Israel hade just besegrat Juda. Israeliterna varken fruktade folket i Juda eller ville ha den Gud som tillbads i Jerusalem, en erövrad stad. Vilken stor skillnad detta var jämfört med Davids tid, då deras förfäder samarbetade och kämpade på samma sida för Guds rike på jorden.

F: Varför ansåg de i 2 Krön 31:17–18 att släktregister var viktiga?

S: Assyrierna förvisade elamiterna, israeliterna och andra, och om folket i Juda skulle förvisas därefter skulle de behöva släktregistren för att återupprätta det levitiska systemet. Kanske ansåg folket i Juda att det skulle vara viktigt att kunna identifiera vem som var jude efter deras förvisning. Både Jesaja och Jeremia profeterade att Juda skulle förvisas, så de visste att det bara var en tidsfråga.

F: I 2 Krön 32:21, hur dog assyrierna?

S: Bibeln säger inte uttryckligen vilket sätt Gud använde för att döda så många män på så kort tid. Men 2 Krönikeboken 32:3–5 ger en ledtråd. Där står det att Hiskia lät sina män täppa till alla vattenkällor. Detta skulle leda till att råttor och andra djur också tvingades söka efter andra vattenkällor. Herodotos nämner att den assyriska armén, när den befann sig norr om Egypten vid Pelusium, drabbades av en råttplåga. Böldpest, som sprids av råttor, kan döda på mindre än en vecka.

Fråga: Hur blev Hiskia högmodig i 2 Krön 32:24?

S: Hiskia blev stolt eftersom världens mäktigaste imperium just hade stoppats precis utanför hans stadsportar. Bortsett från Bibeln och den grekiske historikern Herodotos, som också skrev om en fältmusplåga som förstörde de assyriska pilarna och sköldlädret vid Pelusium, skulle sekulära historiker vara helt förbryllade över varför det aggressiva och mäktiga assyriska imperiet beslutade sig för att sluta expandera i denna riktning. Till och med babylonierna kom på besök hos Hiskia, kanske för att ta reda på hur ”han” hade lyckats. Det vore förståeligt om Hiskia skulle ge efter för stolthetens synd.

Fråga: I 2 Krön 33:13–16, var Manasses omvändelse påhittad, eftersom 2 Kungaboken inte nämner den?

S: Nej. Kanske skrevs Kungaböckerna ner innan judarna kände till Manasses omvändelse, eftersom Manasse omvände sig i Babylon. Som framgår av Encyclopedia of Bible Difficulties, s. 227–228, och de flesta kommentarerna, ägnar Krönikeböckerna i allmänhet mer uppmärksamhet åt det religiösa livet och det goda hos varje kung, medan Kungaböckerna fokuserar på de politiska riken och konsekvenserna av deras ogudaktighet. Oavsett vilket var antingen författaren till 2 Kungaboken inte medveten om detta, eller så valde han att inte ta med det eftersom det inte bidrog till temat om konsekvenserna av att kungar lydde eller var olydiga mot Gud.

Fråga: Finns det i 2 Krön 33 ett bevis på kung Manasse som inte finns i Bibeln?

S: Ja, i den assyriske kungen Esarhaddons uppteckningar nämns Manasse och 21 andra kungar som var tvungna att tillhandahålla byggmaterial åt assyrierna, vilket framgår av The NIV Study Bible 1985, s. 663. Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 425, anger att assyriska uppteckningar visar att Manasse år 672 f.Kr., tillsammans med andra vasallkungar, var tvungen att resa till den assyriska huvudstaden för att svära trohet till Assurbanipal, kung Esarhaddons efterträdare.

Fråga: I 2 Krön 33:18, var står Manasses gärningar och hans bön skrivna i Israels kungabok?

S: I den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible, s. 426, står det att om det är den bibliska Kungaboken som avses, så har krönikören gjort ett misstag.

Asimov kan ha missförstått detta. Kungaböckerna (krönikorna) är de officiella uppteckningarna, inte den bibliska Kungaboken. Vi vet detta eftersom Kungaboken själv nämner ”Israels kungabok” och även ”Judas kungabok” i 32 verser: 1 Kungaboken 14:19,29; 15:7,31; 16:5,14,20,27; 22:39,45; 2 Kungaboken 1:18; 8:18,23; 12:19; 13:8; 14:15,16,18,28; 15:6,11,15,21,26,31,36; 16:19; 20:20; 21:17,25; 23:28; 24:5.

I Krönikeböckerna nämns detta endast i 12 verser: 1 Krönikeboken 1:43; 9:1; 2 Krönikeboken 16:11; 20:34; 24:27; 25:26; 27:7; 28:26; 32:32; 33:18; 35:27; 36:8.

Fråga: I 2 Krön 34:1 – var ordningen på händelserna att avlägsna avgudarna, återuppbygga templet, finna lagen och fira påsken, eller var ordningen att återuppbygga templet, finna lagen och avlägsna avgudarna, såsom 2 Kungaboken 22:1–23:30 antyder?

S: Det är den första ordningen, eftersom 2 Kungaboken 22:1–23:30 inte anger någon specifik ordning.

Fråga: Varför förstörde Josia avgudarna och altarna i 2 Krön 34:3–5, eftersom Manasse redan hade förstört dem i 2 Krön 33:15?

S: Denna fråga förutsätter att när man väl har förstört de onda altaren en gång för alla, så finns det inget mer arbete kvar att göra. Två punkter att beakta i svaret.

1. Manasse förstörde endast de altaren som han själv hade byggt enligt 2 Krönikeboken 33:15.

2. Kanske försökte Baals och Astartes tillbedjare att återuppbygga altarna lika snabbt som Manasse och Josia förstörde dem.

Sammanfattningsvis kan man säga att även om Manasse hade omvänt sig, hade han tidigare uppmuntrat avgudadyrkan, och frukten av hans tidigare synder fortsatte att växa hos andra.

Fråga: Varför brände Josia i 2 Krön 34:5 prästernas ben på altarna?

S: Det var benen från präster som hade begravts i närheten. Att bränna benen på altaret skulle vanhelga altarna, så att Baalsdyrkarna inte skulle använda dessa altare igen. Det verkar passande att benen från de avgudadyrkande prästerna, som ledde israeliterna på avvägar, skulle användas för att vanhelga det som de var religiöst och ondskefullt hängivna åt.

F: I 2 Krön 34:5, hur ska vi idag ”bränna ben på altaren”?

S: När vi enskilt eller gemensamt som folk omvänder oss från synd, är det bra att, om möjligt, se till att vi inte kan gå tillbaka och begå samma synd igen. Att bekänna sin synd för en mogen troende (Jak5:16 ) och ha en ansvarspartner är steg i rätt riktning. Vid stöld eller ekonomiskt bedrägeri bör en ångerfull person återlämna pengarna eller de stulna föremålen.

F: I 2 Krön 34:12–13, bildligt talat, på vilket sätt är människor i dagens församling skickliga musiker, bärare, föreståndare, skriftlärda, tjänstemän och portvakter?

S: De specifika uppgifterna har förändrats, men rollerna förblir likartade. Föreståndare organiserar, leder och utnämner människor. Skrivare dokumenterar undervisning, ekonomi och andra uppgifter. Portvakter bär bördor åt andra, och musiker, både då och nu, leder människor i den musikaliska tillbedjan av Gud.

Fråga: I 2 Krön 34:14–18, hur vet vi att de hittade Toran och inte bara hittade på den vid den tidpunkten?

S: Även om det hebreiska ordet här är Torah, kan det handla om hela Moseböckerna eller bara Femte Moseboken. Oavsett vilket så hittade de inte på den vid den tidpunkten av följande skäl.

1. Om de bara hade hittat på allt då, skulle de inte nämna att de hittade det här. De skulle tiga om detta.

2. På kort tid skulle det vara nästan omöjligt att skapa ett så komplext litterärt verk som hela Gamla testamentet fram till den här tiden.

3. Det skulle vara svårt för människorna som levde vid den här tiden att få alla detaljer om tidigare epoker rätt, särskilt detaljerna om livet i Egypten.

Fråga: Varför gav Gud i 2 Krön 34:23–28 ett så negativt budskap till den gudfruktige kungen Josia?

S: Gud ger inte bara obehagliga budskap till onda människor och trevliga budskap till snälla människor. Snarare säger Gud till dem vad de behöver höra. Två punkter att beakta i svaret.

1. Gud sade till Josia att en stor katastrof stod för dörren. Gud sade detta till Josia, inte för att Josia var ond, utan för att visa honom hur brådskande det var att vända folket tillbaka till Gud.

2. Budskapet riktade sig inte bara till Josia, utan också till folket. Även om Josia var gudfruktig, var många av Judas invånare inte det, och säkert var det få av israeliterna som var det vid denna tid.

Fråga: I 2 Krön 35:4, var skrev David och Salomo om prästerna och leviternas plikter?

S: De skrev om dem i 1 Krönikeboken 15 och 16:1–6. De kan också ha skrivit andra föreskrifter för sin tid som inte finns med i Bibeln.

Fråga: I 2 Krön 35:21, beordrade Gud verkligen farao Neko att bekämpa babylonierna?

S: Förmodligen inte, men detta är en tveksam fråga. Gud kunde ha avsett att farao Neko skulle bekämpa babylonierna och faktiskt ha kommunicerat med farao för att få honom att göra detta. Men även om Gud direkt hade sagt detta till Neko, skulle Neko då ha lyssnat? Neko var fast besluten att försvara Egypten genom att attackera babylonierna, oavsett vad han påstod sig ha hört från Israels Gud. Sanherib gjorde ett liknande uttalande, som var en lögn, i 2 Kungaboken 18:25.

Fråga: I 2 Krön 35:21, förmedlade farao Neko ett budskap från Gud till Josia?

S: Ja, i 2 Krönikeboken 35:22 står det att Neko gjorde det. Nu kan det hända att farao Neko själv bara trodde att han hittade på det där om att Gud talade till honom. Men oavsett källan var detta budskap sant, och Josia borde ha insett att det inte fanns någon mening med att strida mot egyptierna.

Fråga: Varför förklädde Josia sig i 2 Krön 35:22?

S: Josia litade på att detta knep skulle öka hans säkerhet. Egyptierna förlitade sig i hög grad på bågskytte, och många pilar kunde skjutas slumpmässigt. Ahab hade försökt detta tidigare, också utan framgång, i 2 Krönikeboken 18:29.

Fråga: I 2 Krön 35:25, var dessa klagosånger en del av Klagoboken?

S: Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 581, nämner att klagosångerna i 2 Krönikeboken 35:25 inte kan vara Klagovisorna, eftersom detta ägde rum före Jerusalems fall. Asimov kan ha rätt här, eller så skrevs delar av dem före Jerusalems fall. Kom ihåg att Jeremia visste att fallet skulle inträffa, och han kan ha skrivit delar av dem före fallet. Se den första frågan om Klagovisorna för mer information.

Fråga: I 2 Krön 36:3, hur mycket motsvarade en talent guld och 100 talenter silver?

S: 100 talenter silver motsvarade cirka 3 3/4 ton (3,4 metriska ton) enligt fotnoten i NIV 1985. En talent guld motsvarade cirka 75 pund (34 kilogram) enligt fotnoten i NIV 1985. I Wycliffe Bible Dictionary, s. 1792, står det att en talent vägde cirka 75 pund i Israel. I Babylon fanns det också en tung talent (132 pund) och en lätt talent (66 pund).

I *The New International Dictionary of the Bible*, s. 1062, står det att hebréerna använde 60 mina per talent och 50 sikel per mina. Ett tempelsikel vägde 0,35 uns, ett handelssikel vägde 0,4 uns, och det fanns även ett ”tungt” sikel som vägde 0,45 uns. Detta skulle innebära att en talent vägde mellan cirka 66 och 84 pund.

Fråga: I 2 Krön 36:6, blev Jojakim bunden med kedjor för att föras till Babylon, eller vilade Jojakim hos sina fäder som det står i 2 Kung 24:6?

S: Båda påståendena stämmer. Alla som tillfångatas för att föras i fångenskap når inte nödvändigtvis sin destination. Vissa dör till och med innan resan börjar.

I 2 Kungaboken 24:6 betyder uttrycket ”vilade hos sina fäder” att han dog. Det står ingenting som anger var han begravdes eller var han dog.

Jeremia22:19 visar att Jojakims begravning skulle ha lika mycket kunglig prakt som begravningen av en åsna. I Jeremia 36:30 står det att hans kropp skulle kastas ut och lämnas blottad. Den sista delen av Jeremia22:19 , ”släpades bort och kastades utanför Jerusalems portar”, låter nästan som begravningen av en åsna i Jerusalem, men det syftar faktiskt på Jojakims begravning.

I 2 Krönikeboken 36:6 står det att Jojakim bands med bojor för att föras till Babylon. Det sägs inte om Jojakim dog innan han fördes bort, dog på vägen eller dog i Babylon.

Sammanfattningsvis säger ingen av dessa verser var Jojakim dog, även om Jeremia 22:19 med största sannolikhet innebär att Jojakims kropp skulle kastas bort utanför Jerusalems portar.

Fråga: I 2 Krön 36:9, var Jojakin (Jekonja) åtta år gammal när han blev kung, eller arton år gammal som det står i 2 Kung 24:8?

S: Här i 2 Krönikeboken 36:9 förekommer ett avskrivningsfel. Ett hebreiskt manuskript, vissa Septuaginta-texter och den syriska texten anger arton, medan de flesta hebreiska manuskripten anger åtta år. Utifrån sammanhanget kan vi vara säkra på att siffran 18 är korrekt snarare än 8. I 1 Krönikeboken 3:17 står det att Jojakin hade sju söner, och han regerade bara i tre månader (2 Kungaboken 24:8) innan han fängslades i Babylon. Det är inte särskilt troligt att man skulle fängsla en åttaårig pojke med sju söner.

(Detta svar upprepas i 2 Kungaboken 24:8).

Fråga: Hur kan människor idag, enligt 2 Krön 36:14, förorena Herrens hus?

S: ”Förorening” är ett brett begrepp för ett omfattande problem. Låt oss först titta på förorening av jorden och sedan koppla det till andlig förorening.

På jorden avser förorening saker som vi tar in som inte borde finnas där, som är skadliga på kort sikt eller på lång sikt. Föroreningar på land ser helt enkelt fula ut. Människor förorenar för att uppnå kortsiktiga vinster för sig själva, på bekostnad av skada för andra. Förorening kan innebära att man inte kan bygga ett hus där man annars skulle ha gjort det, eller använda en vattenström som kanske ser sval och inbjudande ut. Det kan innebära att de djur som annars skulle finnas omkring en för att ge mat och andra välsignelser är döda. Vanligtvis drabbar föroreningar barn och spädbarn hårdare än vuxna. Att sanera föroreningar är ofta dyrt, men nödvändigt.

Vi är Guds hus, Guds tempel. Andlig förorening har de flesta av de aspekter som kännetecknar jordisk förorening.

Kättersk lära är en själsförstörande undervisning som skadar andra. Den dödar många, och även för kristna som inte tror på den kan toleransen av den göra dem okänsliga för vikten av det som är väsentligt för kristendomen. Vissa kätterier inom vissa kyrkor idag innefattar att förneka att Kristus dog för våra synder, eller att Jesus fysiskt uppstod från de döda, vilket 1 Korintierbrevet 15:1–5 och 1 Johannesbrevet 2:2 visar.

Mänskliga läror kan bli förorening när människor sätter dem på samma nivå som Guds ord. 1 Korintierbrevet 4:6 och Ordspråksboken 30:5–6 betonar att vi inte ska lägga till något till Guds ord.

Splittring förorenar Guds tempel när vi inte accepterar andra äkta kristna på samma sätt som Kristus accepterade oss (Romarbrevet 15:7; 1 Korintierbrevet 1:11–13). I Johannes 17:21 står det att vår enhet kommer att vara ett sätt för världen att känna igen oss. Vi ska dock avskilja oss från dem som påstår sig vara kristna men inte är det, såsom 2 Korintierbrevet 6:14–16 och 2 Timoteusbrevet 3:1–3 befaller oss. Efesierbrevet 4:3 säger att vi ska bevara (inte skapa) Andens enhet.

Oanständighet och annan ondska är saker som inte bör förekomma i församlingen. I Uppenbarelseboken 2:20–24 tillrättavisades inte församlingen i Thyatira för oanständighet, utan för att de tolererade en oanständig kvinna.

Oärlighet har ingen plats i en församling, vilket Efesierbrevet 4:25 visar.

Avgudadyrkan är aldrig förenlig med tillbedjan av den sanne Guden. Man kan inte äta vid Guds bord och vid demonernas bord, vilket 1 Korintierbrevet 10:20–21 visar.

Materialism och denna världens bekymmer kan liknas vid markföroreningar. Vissa kanske tror att de inte är skadliga, eftersom ingen omedelbar och plötslig skada syns. Men precis som markföroreningar hopar de sig, täpper till saker och hindrar människor från att bygga vidare på dem.

Brist på omtanke och brist på kärlek till både andra troende och de förlorade är saker som kan få en församling att framstå som ful och okristlig. 1 Johannesbrevet 4:7–21 betonar vikten av att älska andra.

Sammanfattningsvis: vi har alla ett ansvar att inte föra in föroreningar i Guds hus, och kyrkans ledare (både officiella och inofficiella) har ansvaret att skydda hjorden från alla slags föroreningar.

Fråga: Varför står det i 2 Krön 36:17 ”kaldeernas kung”, eftersom Nebukadnessar var babyloniernas kung?

S: Kaldeerna var ett synonym för landet Babylonien, vilket Habackuk 1:6 och andra verser visar.

Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 429, innehåller här en intressant spekulation som låter mycket rimlig. Det första kapitlet i 1 Krönikeboken nämner Abraham, som lämnade Ur i Kaldeerna, och det sista kapitlet i 2 Krönikeboken avslutas med att judarna återvänder från Kaldeerna.

Fråga: I 2 Krön 36:17, hur dåligt måste ett folk vara för att det inte ska finnas någon räddning?

S: De skulle behöva vara så onda att de aldrig skulle ha någon önskan att förändras. Till och med den omoraliska kvinnan vid brunnen, till och med David efter affären med Batseba och till och med Saulus från Tarsus, hur onda de än var, var inte så onda att de låg bortom Guds hjälp. Men fariséerna, som utåt sett inte alls verkade onda, såg inget behov av att närma sig Gud.

Oavsett hur god eller ond du kanske uppfattar dig själv som, önskar du att närma dig Gud? Om så är fallet, tillbringa då mer tid med Honom, i bön, i Hans ord och i Hans tjänst för andra.

Fråga: Varför verkar Gud i 2 Krön 36:18–19, 2 Krön 28:21 och 2 Kung 18:14–16 så ointresserad av alla skatter i Jerusalem?

S: Änglarna måste tycka att det är märkligt att människor är så fixerade vid glänsande metallföremål, men det är ju kråkorna också. Den enda verkliga nyttan med dessa skatter var att ge bort dem till främmande arméer som hotade Jerusalem, när folket inte var lydigt och litade på att Gud skulle försvara dem.

Mycket mer värda än alla skatter var de människor som älskade och lydde Gud.

F: I 2 Krön 36:19 står det att de förstörde alla de fina kärlen, så hur kunde de då transportera dem till Babylon enligt Dan 5:2–3 och Esra 1:7–11?

S: Inte alla kärl förstördes. Vers 18 säger att många kärl fördes till Babylon. Vers 19 säger att babylonierna förstörde allt av värde som fanns kvar i Jerusalem.

Fråga: Är hänvisningen till Kyros i 2 Krön 36:22–23 en profetia?

S: Nej, det är det inte, och det påstås inte heller vara en profetia. Detta visar att Krönikeböckerna först fullbordades efter exilen, eftersom de talar om Cyrus befrielse som en händelse som redan ägt rum.

Det kan ha varit så att hela Krönikeböckerna skrevs efter exilen (548 f.Kr.), eller också att olika delar av Krönikeböckerna skrevs vid olika tidpunkter, och att den sista delen skrevs efter exilen. Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 403, som hänvisar till *Anchor Bible Dictionary*, säger att krönikeskildraren kan ha skrivit omkring 400 f.Kr.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till 2 Krönikeboken?

S: Författare från tiden före Nicenska konciliet som hänvisade till eller anspelade på verser i 2 Krönikeboken är:

Melito/Meleto från Sardis (170–177/180 e.Kr.) räknar upp alla böckerna i Gamla testamentet, och han inkluderar alla böcker vi har utom Nehemja och Ester. Fragment 4 ur *The Book of Extracts*, s. 759.

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) hänvisar till 2 Krönikeboken 3:1, 3, 4 som ”Krönikeboken”. Fragment ur kommentaren till Jeremia och Hesekiel, s. 177.

Origenes (225–254 e.Kr.) antyder att det finns en 2 Krönikeboken. Han citerar 1 Krönikeboken 16:8 som ”Återigen, i Första Krönikeboken”, vilket antyder att det finns en andra Krönikeboken.

Origenes (240 e.Kr.) nämner ”den första boken av Paralipomenon”, vilket är ett annat namn för 1 Krönikeboken. Kommentar till Höga visan, prolog, s. 49

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) hänvisar till 2 Krönikeboken 15:2 som ”i Krönikeböckerna”. Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 3, tredje boken, kap. 27, s. 542.

Efter Nicäa

Eusebius av Caesarea (318–339/340 e.Kr.)

Afrahat den syriske (337–345 e.Kr.) Utvalda bevisföringar

Efraim/Efrem (350–378 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) nämner Krönikeböckerna som en av böckerna i sin dikt om Skriften. Gregorius dikt finns (på grekiska) i volym 37 av Mignes Patrologia Graeca, kolumner 471–474 (Carmina Dogmatica, bok 1, avsnitt 1, Carmen XII). Se http://www.bible-researcher.com/gregory.html för mer information.

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) anspelar på 2 Krönikeboken

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.)

Kyrkomötet i Kartago (218 biskopar) (393–419 e.Kr.)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) antydde

Johannes Chrysostomos (-407 e.Kr.)

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) anspelning

Semi-pelagianen Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Fråga: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i 2 Krönikeboken?

S: Här är några av översättningsskillnaderna. Den första frasen är hämtad från den hebreiska texten och den andra från den grekiska Septuaginta-översättningen. För att ge ett urval fokuserar denna del på kapitel 22.

2 Krön1:13 : ”kom till höjden vid Gibeon” (masoretisk text) ”kom från höjden vid Gibeon” (gamla versioner, Septuaginta, Vulgata)

2 Krön 3:1 ”där Han” (masoretisk text, Vulgata) jämfört med ”där HERREN” (Septuaginta) jämfört med ”där Herrens ängel” (Targum)

2 Krön 3:4 ”120” (masoretisk text, Septuaginta, Vulgata) jämfört med ”20” (vissa Septuaginta-manuskript, syriska, arabiska)

2 Krön3:12 . Finns i den masoretiska texten och den alexandrinska Septuaginta, men saknas i andra Septuaginta-manuskript.

2 Krön 5:9 ”den [arken] är fortfarande där” jämfört med ”de [arkens bärstänger] är fortfarande här” (vissa hebreiska manuskript enligt The Expositor’s Bible Commentary, volym 4, s. 465).

2 Krön6:42 : ”Din smorde” jämfört med ”Dina smorda” (Leningrad MS B 19A och andra, enligt The Expositor’s Bible Commentary, volym 4, s. 465.)

2 Krön8:16 : ”fullbordat till den dagen” (den masoretiska texten enligt NRSV) jämfört med ”väl ordnat så långt som” (den masoretiska texten) jämfört med ”fullbordat från den dagen” (Septuaginta, syriska, Vulgata enligt NRSV) jämfört med ”väl ordnat från den dagen” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

2 Krön 9:4 ”hans uppstigning” jämfört med ”hans brännoffer” (Septuaginta, Vulgata)

2 Krön10:14 : ”Jag gjorde ert ok tungt” (den masoretiska texten, inklusive Leningrad-manuskriptet B 19A) jämfört med ”Min far gjorde ert ok tungt” (många hebreiska manuskript, inklusive Ben Hayyim (Bomberg) MT, Septuaginta, syriska, Vulgata)

2 Krön 13:2 ”Mika” jämfört med ”Maaka” (de flesta Septuaginta- och syriska versioner) (fotnot i NIV 1985)

2 Krön 15:1 ”Oded” kontra ”Azaria, son till Oded” (Vulgata, syriska)

2 Krön 15:8 ”profetian, profeten Oded” (masoretisk text, Septuaginta) jämfört med ”profetian av Azaria, son till Oded” (syriska, Vulgata)

2 Krön 20:1 ”några av ammoniterna” (masoretisk text, Vulgata) jämfört med ”några av meuniterna” (Septuaginta)

2 Krön 20:2 ”från Aram” (masoretisk text, Septuaginta, Vulgata) jämfört med ”från Edom” (en masoretisk text, gammal latin/italik)

2 Krön20:25 : ”utrustning och lik” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”rustningar” (Septuaginta) jämfört med ”utrustning och kläder” (vissa hebreiska texter, Vulgata, gammal latin/italik)

2 Krön 22:1 ”yngste sonen” jämfört med ”lille [eller yngste] sonen”

2 Krön 22 ”Ahazja … Atalja” jämfört med ”Ochozias … Gotholia” (genom hela kapitlet)

2 Krön 22:1 ”trupp som kom in med araberna för att strida” jämfört med ”rånargäng som kom emot dem, nämligen araberna och alimazonierna”

2 Krön 22:2 ”42” jämfört med ”22” (vissa Septuaginta- och syriska versioner, 2 Kungaboken8:26 ) (Observera att om Ahazja var 42 år här, skulle han vara äldre än sin far i 2 Krönikeboken21:20 .)

2 Krön 22:5 ”syrier” jämfört med ”bågskyttar”

2 Krön 22:6 ”Azaria” (masoretisk text) jämfört med ”Ahasja” (vissa hebreiska manuskript, Septuaginta, syriska, Vulgata)

2 Krön 22:7 ”Ahazias undergång kom från Gud, för att han kom” jämfört med ”Och Guds undergång drabbade Ochozias när han kom”

2 Krön 22:7 ”gick ut med Joram mot Jehu” jämfört med ”gick ut med honom mot Jeu”

2 Krön 22:7 ”som Jehova hade smort för att utrota Ahabs hus” jämfört med ”den som Herren hade smort mot Ahabs hus”.

2 Krön 22:8 ”utföra dom” jämfört med ”utkräva hämnd”

2 Krön 22:9 ”han sökte upp” jämfört med ”han gav order att söka”

2 Krön 22:9 ”gömde sig i Samaria” jämfört med ”läkte sina sår i Samaria”

2 Krön22:10 : ”och talade om att utrota hela släkten i Juda hus” jämfört med ”och utrotade hela den kungliga släkten i Juda hus”

2 Krön22:11 : ”in i sovrummets förråd” jämfört med ”i ett sovrum”

2 Krön22:11 : ”eftersom hon var Ahazias syster” jämfört med ”syster till Ochozias”

2 Krön22:11 : ”gömde honom undan för Atalja” jämfört med ”gömde honom undan för Gotholia”

2 Krön 23:1 ”sjunde året” jämfört med ”åttonde året”

2 Krön 23:1 ”Zichri” jämfört med ”Zecharias”

2 Krön 23:3 ”Davids söner” jämfört med ”Davids hus”

2 Krön 24:6 ”och församlingen” (masoretisk text) jämfört med ”över församlingen” (Vulgata)

2 Krön 24:25 ”sönerna” kontra ”sonen” (Septuaginta, Vulgata) (endast en av Jojadas söner är känd för att ha mördats)

2 Krön 26:5 ”gudsfruktan” (många hebreiska manuskript, Septuaginta, syriska, targumerna, arabiska) jämfört med ”Guds uppenbarelse” (andra hebreiska manuskript)

2 Krön 27:8 I den masoretiska texten och den alexandrinska Septuaginta, men inte i andra Septuaginta-versioner

2 Krön 28:1 ”20 år gammal” jämfört med ”25 år gammal” (vissa versioner av Septuaginta och den syriska översättningen)

2 Krön 28:6 ”Assyriens kungar” (de flesta hebreiska manuskripten) jämfört med ”Assyriens kung” (ett hebreiskt manuskript, Septuaginta, Vulgata)

2 Krön 28:16 ”Assyriens kungar” jämfört med ”Assyriens kung” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

2 Krön 32:4 ”Assyriens kungar” (den masoretiska texten, Vulgata) jämfört med ”Assyriens kung” (Septuaginta, syriska, arabiska)

2 Krön 32:22 ”Han tog hand om dem” (masoretisk text enligt NIV 1985) jämfört med ”Han ledde dem” (masoretisk text enligt NRSV) jämfört med ”Han gav dem vila” (Septuaginta och Vulgata enligt NRSV) jämfört med ”gav dem skatter” (Vulgata enligt NKJV)

2 Krön 32:28 ”hjordar till fållor” (masoretisk text) jämfört med ”fållor till hjordar” (Septuaginta, Vulgata) jämfört med (saknas) (syriska, arabiska)

2 Krön 33:19 ”Hozais uppteckningar” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”searnas uppteckningar” (ett hebreiskt manuskript, Septuaginta)

2 Krön 34:22 ”Hilkija och de som kungen gick till för att tala med” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”Hilkija och de som kungen hade sänt med honom gick för att tala” (ett hebreiskt manuskript, Vulgata, syriska)

2 Krön 36:9 ”8” (de flesta masoretiska texterna) jämfört med ”18” (ett hebreiskt manuskript, vissa versioner av Septuaginta, syriska)

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor’s Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV 1985-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.