< Bibelfråga från 1 Kungaboken

Fråga: Hur ser den ungefärliga kronologin ut för kungarna i Israel och Juda i 1 Kungaboken?

S: Här är båda tillsammans.

Här är kronologin över Israels kungar:

Det råder osäkerhet kring vissa kungars regeringsperioder. Ussia dog mellan 747 och 735 f.Kr., med 740 f.Kr. som det mest troliga året. Se http://www.webcitation.org/5rKrw27MI

för en utförlig artikel som förklarar kronologin.

Fråga: Vad är 1, 2, 3 och 4 Kungaböckerna i 1 Kungaboken?

S: I vissa katolska biblar kallas 1 och 2 Samuel för 1 och 2 Kungaboken. Då kallas 1 och 2 Kungaboken för 3 och 4 Kungaboken.

Fråga: Varför förekommer det så mycket våld i Gamla testamentet, till exempel i 1 Kungaboken, Josua, Domarboken och på andra ställen?

S: För det första kommer även en snabb läsning av Uppenbarelseboken att övertyga de flesta om att detta inte är begränsat till Gamla testamentet. Bibeln är inte en ”skönmålad” bok som bara berättar om de goda gärningarna människor gjorde och låtsas att de onda gärningarna aldrig inträffade. Tvärtom kämpade gudfruktiga män många gånger modigt för rättfärdighet inför ondskan och våldet. Våldet i Gamla testamentet kan delas in i tre breda kategorier.

Syndiga handlingar: Bibeln beskriver inte bara de dåliga saker som icke-troende gjorde, utan den redogör också ärligt för de onda handlingar som begicks av troende, såsom David.

Ibland är Gud våldsam: Oavsett om det gäller Noas syndaflod, plågor eller annat, så utdelar Gud dom, och ofta är den våldsam. Människor har olika syn på förlusten av ett människoliv, och Gud, som skapade människorna för Sin egen skull och ser evigheten, har en annan syn på döden än många människor.

De troendes gudfruktiga handlingar: Inte bara är Gud ibland våldsam, utan ibland avsåg, önskade och till och med beordrade Han sina lydiga barn att ”spänna på sig svärdet” och kämpa för Hans namn och Hans folk. Stränga pacifister har svårt att förena sig med Guds syn på krig i Gamla testamentet. Lösningen är enkel: Guds bud visar att Han aldrig var pacifist.

Fråga: Varför bör vi studera 1 och 2 Kungaboken samt 1 och 2 Krönikeboken?

S: Bibeln ger oss stor lärdom i Nya testamentets brev, de storslagna lovsångerna och bönerna i Psaltaren, stora profetior i Uppenbarelseboken och det stora exemplet av Jesus själv att följa i de fyra evangelierna. Så varför behöver vi studera böckerna från Domarboken till Krönikeboken, där exemplen är långt ifrån perfekta och läran spelar en underordnad roll? Svaret är att även om vi kan lära oss sanningar om Gud, människan och hur de förhåller sig till varandra i många delar av Bibeln, skulle vår lärdom i visdom inte vara fullständig utan att se exempel ”i praktiken” från människors liv, berättade ur Guds perspektiv.

Alla har inte alltid tyckt om Kungaböckerna. Den (kätterske) arianske missionären Ulfilas utelämnade Kungaböckerna och Krönikeböckerna när han översatte Bibeln för goterna i Moesia, eftersom goterna var ”redan alltför krigiska”. Även om Ulfilas kanske trodde att han gjorde Gud en tjänst genom att agera som hans redaktör och censor, ska vi studera Guds oförkortade ord och låta det genom exempel visa oss vad vi behöver se när det gäller helighet, människans fördärv, visdom och Guds hjärta.

Fråga: Varför kunde Davids kropp inte avge någon värme i 1 Kungaboken 1:1?

S: David var över sjuttio år gammal. Han kan ha haft ett medicinskt tillstånd där hans kropp inte förbrände maten ordentligt.

Fråga: Varför tjänade Abisag David på detta sätt i 1 Kungaboken 1:3?

S: Fyra punkter att beakta i svaret.

1. Kanske trodde Davids rådgivare att David skulle värmas både av att hon låg bredvid honom och av sexuella relationer.

2. Bibeln säger inte att deras försök att ta hand om David var korrekta.

3. Om David och Abishag hade sexuella relationer skulle det inte vara något fel i det, eftersom hon förmodligen var hans medhustru.

4. Men 1 Kungaboken 1:4 säger uttryckligen att de inte hade sexuella relationer.

Fråga: I 1 Kungaboken 1:5–9, var det Davids fel att han inte fastställde tronföljden tydligt?

S: David kan ha begått två misstag här, inte bara ett.

1. David lovade Batseba, och därmed Salomo, att Salomo skulle bli kung. David lät dock inte sina ämbetsmän svära trohet till Salomo. Senare kungar undvek detta problem genom att ha en period av medregering tillsammans med sin son. David hade visserligen en kort period av medregering med Salomo, men den borde uppenbarligen ha inletts tidigare, medan David fortfarande var vid god hälsa.

2. David tycks inte ha ägnat särskilt mycket eftertanke åt att utse sin efterträdare. Gud lovade David att en av hans söner skulle efterträda honom, men David kunde ha undvikit framtida stridigheter – och möjligen sin son Adonijas död – om han hade funderat mer på saken.

Idag kan människor plötsligt bli mycket mindre angelägna om att be för en tjänst när de inte längre är engagerade i den tjänsten. Så innan vi dömer Davids misstag alltför hårt, låt oss se till att vi inte har samma brister.

Fråga: Hur ska vi, enligt 1 Kungaboken 1:6, skapa både frihet och regler och struktur för våra barn?

S: Här är fem förslag.

Att värdesätta våra barn som Guds gåvor, som vi är förvaltare av, är grunden för hur vi fastställer regler och struktur för våra barn (Psaltaren 127:3–5; 128:3). Vi ska inte göra dem till våra avgudar, utan värdesätta dem som lika viktiga i Guds ögon som vi själva (Filipperbrevet 2:3–4). Vi sätter upp grundregler inte för vår egen skull, utan för deras. Jag vet att jag har gjort många misstag som förälder, till exempel genom att straffa ett barn som inte hade gjort något fel, men om dina barn kan se att du står på deras sida och försöker vara den bästa förälder du kan vara, kan de förlåta dig. Jag tror att en fars uppmuntran till sitt barn kommer att falla för döva öron om fadern inte visar sin kärlek till barnet.

Syftet med all disciplin är till deras fördel, inte vår. Uppfostran bör inte bygga på att vi ger utlopp för våra känslor eller på hur kränkta vi kanske känner oss när de gör fel, utan vi bör tillämpa konsekvenser och andra uppfostringsåtgärder för deras bästa, inte utifrån våra känslor just den dagen. Även om kroppsstraff är en bra metod att använda (Ordspråksboken 22:15; Hebreerbrevet 12:7–11), bör de straffas för att de är olydiga, inte för att de är barnsliga. Inte ens Gud straffar människor för fel de begår om dessa begicks i oskyldig okunnighet, ty synd tillräknas inte där det inte finns någon lag (Romarbrevet 4:15; 5:13). Även om det är sant att det växande barnet väljer sin framtid, är det föräldrarna som bär skulden om barnet inte lär sig vad som är rätt och fel (5 Mosebok 6:7; Ordspråksboken 22:6).

Det är viktigt att du anpassar ditt huvudsakliga mål i takt med att barnet växer. När ett barn är litet lägger vi större vikt vid reglerna än vid skälen bakom dem, men om vi aldrig växer ifrån det kommer den vuxna studenten som flyttar hemifrån att undra varför han ska följa regler som han aldrig har gått med på eller sett värdet av. En sak vi lärde oss i kursen ”Growing Kids God’s Way” var att föräldrar till små barn sätter upp strukturerade regler som barnet ska följa – bara för att vi säger det. Många föräldrar växer aldrig ifrån det sättet, och barnen förstår aldrig varför. När barnen flyttar hemifrån för att börja på universitetet blir föräldrarna chockade över att upptäcka att barnen har kastat av sig föräldrarnas regler. Förmodligen kastar varje tonåring som lämnar hemmet och börjar på universitetet av sig det de ser som ”onödiga regler”, och den enda moralen och strukturen de har är den de själva har valt att följa.

Det är viktigt att fastställa tydliga regler för små barn. När det gäller äldre barn är vår uppgift dock i första hand INTE att tillhandahålla den perfekta strukturen och friheten åt dem. Istället handlar det om att lära dem och samarbeta med dem, så att vi tillsammans kan ta fram en lämplig struktur och lämpliga regler. Med tiden bör vår roll bli allt mindre. Helst ska vår roll förändras från domare till tränare och vidare till hejarklacksledare, som uppmuntrar ett barn som vi kan vara stolta över.

Till exempel är det inte så viktigt om en tonårings hemkomsttid är klockan 23.00 eller 24.00, så länge du har förtroende för att hen kommer att agera ansvarsfullt. Att fråga barnet när hen själv tycker att hemkomsttiden bör vara, och varför, är mycket bättre än att diktera en hemkomsttid som hen ändå kan bryta mot när hen går på universitetet.

Kanske kan vi inte komma fram till just ett ”rätt” svar när det gäller graden av struktur, eftersom det inte finns ett enda rätt svar som passar alla olika barn. Höga visan 8:8–9 talar om att se karaktären hos sin yngre syster som är under utveckling och, allteftersom hon mognar, ge henne de begränsningar och den frihet som passar hennes karaktär. Efesierbrevet 6:4 säger att fäder inte ska reta upp sina barn. Ett alltför enkelt sätt att reta upp dem är att ge äldre barn regler utan förklaring och inkonsekventa regler. I boken ”Growing Kids God’s Way” sägs det också att det är lättare att ha mycket struktur när ett barn är litet och lätta på begränsningarna allteftersom barnet mognar, än att vara för eftergiven och sedan behöva skärpa reglerna senare.

Förvänta dig att njuta av dina tonåringar. Gudfruktiga förväntningar är något viktigt som kursen ”Growing Kids God’s Way” lärde oss. Vi bör inte förvänta oss att tonåren ska vara fyllda av huvudvärk och sorg. Tvärtom är förväntningen att dina tonåringar, efter din make eller maka, ska vara dina bästa vänner under tonåren. Mer än med mindre barn kan du dela med dig av vad du har på hjärtat och helt enkelt njuta av att se deras övergång till gudfruktiga vuxna.

Hantera synd bestämt, men utan att krossa andan. En annan aspekt av att vara profet och präst i familjen är att en profet inte bara undervisar, utan också tillrättavisar. En profet talar för att ta itu med det som är oheligt, medan en präst hanterar det som är heligt. Det som är känsligt och värdefullt för ditt barn kan det dela med dig i förtroende, och samtidigt som en god far är sträng när det gäller vad som måste upphöra omedelbart, kan han också varsamt och omsorgsfullt ta hand om sitt barns ömtåliga ande.

Se diskussionen om Ordspråksboken 22:15 för mer om struktur och frihet i uppfostran av gudfruktiga barn.

Fråga: Varför begav sig Adonia i 1 Kungaboken 1:9 till En-Rogel för att krönas till nästa kung?

S: Det skulle inte gå att kröna Adonija i Jerusalem, där David och hans soldater omedelbart skulle få syn på det. Det låg en bit bort, men uppenbarligen var det ändå tillräckligt nära för att vara praktiskt, och för att David inte skulle misstänka något.

Fråga: I 1 Kungaboken 1:5–10 använde Adonija en list, och Natan använde en list i 2 Samuelsboken 12:1–7, så när är det rätt och när är det fel att använda en list?

S: En list, där man döljer en del av eller alla sina avsikter tills senare, kan vara bra eller dålig, beroende på syftet. Natans syfte var att kringgå Davids känslomässiga försvar och hjälpa honom att inse hur fel hans synd var. Natans hade inget personligt att vinna på detta, utan det var till Davids bästa. Efter att detta hade skett skulle en gudfruktig person som David vara glad över att detta hade gjorts.

Adonija kringgick kungens rättmätiga auktoritet för sin egen vinning.

Generellt sett bör vi ställa oss följande frågor när vi avgör om vi ska använda en list eller inte:

a) Är detta något som Gud skulle vilja att vi gjorde, och skulle detta ära Gud? (Se Kolosserbrevet 3:17)

b) Är detta något för våra egna själviska syften, eller anser vi andras intressen vara viktigare än våra egna? (Se Filipperbrevet 2:3, 4, 20, 21)

c) Gör vi vår nästa orätt, och älskar vi dem som vi älskar oss själva? (Se Romarbrevet 13:9–10)

Fråga: Är det i 1 Kungaboken 1:16 okej att buga för människor?

S: I många fall, ja. Det är inte okej att buga som en handling av tillbedjan. Det är dock tydligt att det inte var en handling av tillbedjan här, och det är okej i fall som detta. Den ära som visas genom att buga inför en kung liknar den ära som visas genom att lägga handen över hjärtat när man avlägger en trohetsed.

Fråga: I 1 Kungaboken 1:39–53 och 1 Krönikeboken 23:1, smordes Salomo till kung här vid Gihon, eller smordes han till kung i 1 Krönikeboken 29:21–25?

S: 1 Krönikeboken 29:22 visar att detta var andra gången som David smorde Salomo till kung. Den första gången skedde i all hast, utan att många människor var närvarande, på grund av hotet från Adonia. Kanske ansåg David att en andra gång, inför så många människor som möjligt, skulle bidra bättre till att säkerställa att folket inte skulle göra uppror mot Salomo.

Observera att alla tre bibelställena tydligt visar att Salomo smordes till ”kung” innan kung David dog. Ett medregentskap, där far och son regerade gemensamt under några år, var vanligt i forna tider för att säkerställa att sonen skulle få den nödvändiga erfarenheten. Enligt ”Believer’s Bible Commentary” s. 356 antas det att Salomos medregering varade i två år. Kanske skulle David ha haft färre problem med Adonija och Absalom om den hade varit längre.

Fråga: I 1 Kungaboken 1:50–51, borde Salomo ha låtit Adonia leva, eller inte?

S: Adonia höll sig fast vid altaret för att han ville ha nåd, och han hoppades att han inte skulle dödas eftersom han befann sig på en helig plats. Salomo skonade hans liv, åtminstone fram till en senare tidpunkt då Adonia uppträdde misstänksamt.

Salomo hade full rätt att döda förrädare, både för att hindra dem från att ta över hans rättmätiga tron och för att avskräcka andra från att göra uppror. Eftersom Adonija tog på sig att bli kung, skulle Salomo ha haft rätt att låta döda Adonija redan då. Salomo visade barmhärtighet mot Adonija, men i 1 Kungaboken 1:52 gjorde Salomo klart att Adonija borde akta sig, eftersom Salomo skulle hålla ett öga på honom.

I 1 Kungaboken 2:17 är det enbart Adonija, inte Adonija och Abisag, som bad Batseba – inte Salomo – om att få gifta sig med henne. Att gifta sig med den tidigare kungens bihustru skulle i viss mån främja Adonijas anspråk på kungatronen. Eftersom Salomo inte såg något annat motiv lät han avrätta Adonija.

Fråga: Varför straffade inte David Joab tidigare, enligt 1 Kungaboken 2:5, 28–34?

S: David borde ha avrättat Joab för mord redan tidigare, men David rättfärdigade sig med att ”dessa män, Zerujas söner, är för mäktiga för mig” i 2 Samuelsboken 3:39. David resonerade uppenbarligen att fördröjd rättvisa var bättre än ingen rättvisa alls. Davids resonemang var kanske inte korrekt, men fördröjd rättvisa är bättre än ingen rättvisa alls.

F: I 1 Kungaboken 2:9, var Salomo redan vis innan Gud beviljade hans begäran och gav honom visdom?

S: I 1 Kungaboken 3:12 står det inte att Gud skulle bevilja hans begäran i framtiden, utan att Gud redan hade beviljat hans begäran. Gud beviljar vissa önskemål först efter att vi har bett om dem; andra gånger ger Han oss saker innan vi ber, och ibland kan Gud bevilja en begäran delvis innan den framförs, och fullt ut efter att personen har bett om den.

Fråga: Varför står det i 1 Kungaboken 2:10; 11:21,43; 14:20; 2 Kungaboken 14:29 m.fl. att någon ”vilade hos sina fäder”?

S: Denna eufemism betyder helt enkelt att de dog. Se *When Critics Ask*, s. 195, och *When Cultists Ask*, s. 54–55, för liknande svar.

F: I 1 Kungaboken 2:10, hur kunde David begravas i Jerusalem, eftersom det står att han ”vilade hos sina fäder”, som förmodligen var begravda i Betlehem?

S: Uttrycket ”vilade hos sina fäder” betyder att han gick till graven precis som de gjorde, INTE att hans kropp låg tillsammans med deras, vilket följande exempel visar.

Azaria/Ussia ”vilade hos sina fäder och begravdes nära dem i Davids stad.” 2 Kungaboken 15:7a ”vilade hos sina fäder och begravdes nära dem på en begravningsplats som tillhörde kungarna; ty folket sade: ’Han var spetälsk.’” 2 Krönikeboken 26:23

Manasse ”vilade hos sina fäder och begravdes i sin palatsträdgård, Uzzas trädgård.” 2 Kungaboken 21:18 ”vilade hos sina fäder och begravdes i sitt palats.” 2 Krönikeboken 33:20a

Jojakim ”vilade hos sina fäder” 2 Kungaboken 24:6a. Ändå fördes Jojakim i bronsbojor till Babylon (2 Krönikeboken 36:6), där han förmodligen dog.

David ”vilade hos sina fäder och begravdes i Davids stad.” (1 Kungaboken 2:10) Hans fäder var förmodligen alla begravda i Betlehem, men säkerligen inte i Jerusalem, en stad som stod under jebusiternas kontroll tills David erövrade den.

Salomo ”vilade hos sina fäder och begravdes i sin fader Davids stad” (1 Kungaboken 11:43; 2 Krönikeboken 9:31a). Salomos farfar och tidigare förfäder begravdes i Betlehem.

Fråga: Var Salomo orättvis när han i 1 Kungaboken 2:22–25 dödade Adonia för att han hade bett om Abisag som hustru?

S: Nej. Vid första anblicken verkade detta vara en oskyldig begäran. Men Salomo var klok nog att genomskåda de dolda motiven på grund av följande kombination:

1. Adonija var äldre.

2. Adonija hade redan visat att han var beredd att göra saker (som att krönas) i hemlighet utan att kungen visste om det.

3. Adonijas anhängare fanns fortfarande kvar.

4. Detta äktenskap för den äldste sonen skulle stärka hans anspråk på att bli kung.

5. Skriften ger inga tecken på att Adonija ens tyckte om Abishag eller tvärtom. Om denna begäran inte var motiverad av kärlek, vilket annat motiv kunde det då finnas?

De tre första skälen räckte inte för att Salomo skulle ”döma” Adonija, eftersom Adonija bad om förlåtelse och Salomo förlät honom för vad som uppenbarligen var en tidigare inställning som inte skulle upprepas. Salomo var dock klok nog att fortfarande hålla ett vaksamt öga på honom; när Adonija försökte göra något för att stärka sin makt, tog Salomo tillfället i akt.

Om Salomo helt enkelt hade vägrat, kunde Adonija berätta för andra om kungens orimlighet. Vi ser här att Salomo straffade för upproriska motiv (utan handling), och det skiljer sig från många rättssystem idag. Adonija borde ha insett att detta skulle framstå som om han försökte stärka sin ställning, och vem kan säga att Salomo inte hade rätt i sin bedömning av situationen?

Om man skulle tillämpa Salomos ”primitiva” principer på dagens rättssystem, skulle det innebära att en svarandes tidigare brottsregister och tidigare domstolsframträdanden kunde tas upp i rättegångar, och därmed skulle dömda brottslingar ha högre krav på sig än vanliga medborgare när det gäller att undvika misstänkt beteende. När man tänker efter verkar Salomos principer trots allt inte så primitiva.

Fråga: Varför införde Salomo denna begränsning för Simei i 1 Kungaboken 2:36–39?

S: Shimei hade en gång visat att han inte var lojal mot Israels kung, och denna begränsning var helt rimlig. Shimei kunde inte ställa till med mer oreda om han var tvungen att hålla sig under kungens uppsikt i Jerusalem.

F: I 1 Kungaboken 2:38–46, lämnade Simei Jerusalem vid något oskyldigt tillfälle, som den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible* (s. 322) hävdar?

S: Nej, Shimei tog kungens befallning på lättvikt, precis som många idag tar Herrens befallningar på lättvikt. När en upprorsman benådas kan det fortfarande finnas restriktioner för att säkerställa att det inte blir något nytt uppror.

Fråga: Vad är det gemensamma inslaget i var och en av avrättningarna i 1 Kungaboken 2?

S: Salomo dömde inte bara utifrån aktuella handlingar. Han dömde utifrån aktuella motiv och tidigare handlingar. Naturligtvis dömer Gud inte enbart utifrån en persons handlingar, utan också utifrån motiv.

Fråga: Vem var farao i Egypten vid denna tid, enligt 1 Kungaboken 3:1?

S: Enligt ett skeptiskt verk, Asimovs Guide to the Bible, s. 322, var det Psusennes II. Militärt sett var Egypten mycket svagt vid denna tid, och det rådde fientlighet mellan faraon och prästerna i Theben. Att eliminera hotet om ett angrepp från öster skulle vara klokt för Psusennes II.

Fråga: I 1 Kungaboken 3:1, gjorde Salomo rätt i att gifta sig med faraos dotter?

S: Nej. I 1 Kungaboken 11:1–4 står det att Salomos hustrur vände hans hjärta bort från Gud. Tydligen kände sig Salomo så trygg i sin kunskap om Gud att han felaktigt trodde att det inte skulle skada honom att vara olydig mot Gud på detta område.

Fråga: Vad var det för fel med att offra på höjderna i 1 Kungaboken 3:3, eftersom Salomo offrade till Gud?

S: Offerställena var små, upphöjda plattformar som användes för tillbedjan. Dessa användes oftast för Baal-dyrkan, även om det tydligt är Gud som Salomo tillber här. Tre punkter att beakta i svaret.

1. Gamla testamentet säger att man endast ska offra till Gud i templet i Jerusalem. Offerställena kunde lika gärna användas senare för Baal-dyrkan.

2. Vid denna tid fanns det inget centralt tempel i Jerusalem. För att offra tusen brännoffer fanns det inga lämpliga utrymmen i Jerusalem för detta. Man kan inte hävda att man inte borde offra till Gud bara för att det inte fanns något tempel. 1 Kungaboken 3:5 visar tydligt att Gud var nöjd med Salomos tillbedjan.

3. I 1 Kungaboken 3:2–3 nämns, med viss försiktighet, tillbedjan på offerhöjderna, eftersom detta förbjöds så snart templet hade byggts. Efter att templet hade byggts skulle det inte längre finnas något behov av att tillbe på en offerhöjd.

Fråga: Vad kan vi lära oss om våra böner idag av 1 Kungaboken 3:7–11?

S: Vi kan lära oss åtminstone tre saker.

1. Var försiktig med vad du ber om.

2. Gud är mer nöjd med vissa böner än andra.

3. Jakob 4:3 visar att Gud gläder sig över böner om hjälp att tjäna Gud snarare än böner för själviska begär.

F: När kan Gud, enligt 1 Kungaboken 3:7–11, välsigna någon för att denne inte bad om något i sin bön?

A: Salomo blev inte välsignad för att han inte bad alls, utan snarare för att han istället bad om de viktigare sakerna. Innan vi ber bör vi kanske prioritera det som är viktigast.

Fråga: I 1 Kungaboken 3:10–12, eftersom Gud gav Salomo visdom, varför dömde då Salomo mellan de två kvinnorna, istället för att helt enkelt låta döda dem båda enligt vad Toran föreskriver?

S: Människor kan välja att använda sin visdom för att lära sig Guds vägar eller använda den till andra saker. Salomo hade visdom att lyckas med vad han än gjorde. Han insåg klokt vilken kvinna som talade sanning, men han tillämpade inte Guds lag som han borde ha gjort, eller så hade han inga bevis för att de bedrev detta onda yrke.

F: Vad är ett ”klokt och urskiljande hjärta” i 1 Kungaboken 3:12?

S: Det hebreiska uttrycket här är intressant; det betyder bokstavligen ett vis och lyssnande/insiktsfullt hjärta. Hjärtat skulle vara säte inte bara för kunskap, utan för tillämpad kunskap, sunt omdöme, karaktär och omtanke. Ett vis hjärta är ett hjärta som lyssnar till Gud.

Fråga: I 1 Kungaboken 3:16–28, hade Salomo rätt här, eller borde han ha avrättat båda kvinnorna som tvistade om barnet?

S: Salomo borde ha utrotat prostitutionen ur landet. Eftersom han begick misstaget att inte göra det, dömde han rättvist mellan dem. Eftersom de dessutom trädde fram av egen vilja, kan vissa ursäkta Salomo för att han inte använde vittnesmål som kunde fälla dem själva.

Fråga: Vad gjorde Salomo annorlunda i 1 Kungaboken 3:28 jämfört med 1 Kungaboken 2:22–23?

S: I 1 Kungaboken 2:22–23 insåg Salomo korrekt Adonias förrädiska motiv och satte stopp för det. En utomstående skulle dock kunna ifrågasätta Salomos handlingar och alltid undra om Salomo verkligen var alltför paranoid och hänsynslös eller inte. Salomo gjorde det rätta vid detta tillfälle, men det framstod inte nödvändigtvis för alla som det rätta.

I 1 Kungaboken 3:16–28, med de två prostituerade kvinnorna, var det tydligt för alla hur Salomo kom fram till sitt beslut. Salomo gjorde (enligt uppgift) det rätta, och alla kunde se och hålla med om att han gjorde det rätta.

Men gjorde Salomo verkligen det rätta? Lagen sa att prostituerade skulle stenas till döds. Vissa kanske säger att Salomo gjorde rätt, eftersom de inte hade tagits på bar gärning, så Salomo hade inga bevis för att de var prostituerade. Å andra sidan, om de var kända för att vara prostituerade, så åsidosatte Salomo här Guds lag.

Kristna bör göra det rätta och även försöka ge intryck av att göra det rätta. Paulus tog upp detta i 2 Korintierbrevet 8:20–21 och 1 Tessalonikerbrevet 5:22. Det finns tillfällen då det rätta oundvikligen inte ser rätt ut i någon annans ögon. I sådana fall bör man ändå göra det rätta, men på ett sätt som inte kränker någon annans samvete. Det finns andra fall där alla kan se och vara överens om att något är rätt, men där det i själva verket är fel. För ett skrämmande exempel på detta, läs Johannes 16:2.

F: Vilka var några av Salomos hustrur i 1 Kungaboken 4?

S: Här är en lista över några av dem.

Faraos dotter – 1 Kungaboken 3:1

Troligen drottningen av Saba – 1 Kungaboken 10:1–14

I 1 Kungaboken 11:1–4 står det att Salomo hade 700 hustrur och 300 bihustrur. Glöm inte att Gud i 5 Mosebok 17:17 beordrade kungen att inte ha för många hustrur, och i 1 Kungaboken 11:1–4 står det uttryckligen att Salomo syndade genom att gifta sig med dessa utländska hustrur, och att de ledde hans hjärta på avvägar.

Fråga: Var Abjatar präst i 1 Kungaboken 4:4, eller blev han avsatt i 1 Kungaboken 2:26–27?

A: Abjatar var överstepräst under David. När Salomo tillträdde som kung avsatte han Abjatar som överstepräst.

F: Vem var här den som ledde truppen i 1 Kungaboken 4:4?

A: Detta avser den reguljära armén.

F: Hur regerade Salomo från floden i 1 Kungaboken 4:21?

A: Detta syftar på den stora floden Eufrat. David hade besegrat arameerna, och de förde tribut till Salomo.

Fråga: Hur kunde Salomo i 1 Kungaboken 4:23 hålla ett så stort offer och en så stor fest?

S: Efter offret följde en stor festmåltid för folket. Salomo var troligen den rikaste kungen i Mellanöstern vid den tiden, även om kejsarna i Kina och Indien kanske var lika rika.

På liknande sätt beskriver en text från Nimrud hur den assyriske kungen Ashurnasirpal II höll en fest för 69 574 personer under tio dagar, enligt M.E.L. Mallowan, ”Nimrud” i D.W. Thomas (red.), Archaeology and the OT, s. 62.

Fråga: Hade Salomo i 1 Kungaboken 4:26 40 000 stall, eller 4 000 stall som det står i 2 Krönikeboken 9:25?

S: Detta är troligen ett kopieringsfel. I When Critics Ask, s. 181, påpekas att eftersom det fanns 1 400 stridsvagnar i båda avsnitten är 4 000 ett mycket mer rimligt förhållande än 40 000. Det hebreiska ordet för 40 är rbym och det hebreiska ordet för 4 är rbh, så skillnaden skulle endast vara två bokstäver.

F: Varför nämnde Salomo sidonierna i 1 Kungaboken 5:6, eftersom Hiram var kung över Tyros?

S: Tyros grundades av kolonister från Sidon, som ligger 25 miles bort, men Tyros blev viktigare än Sidon. Oavsett om Hiram hade någon kontroll över staden Sidon eller inte, blev Hiram år 969 f.Kr. härskare över det ”sidoniska folket” (eller det feniciska folket) som bodde i Tyros och dess omgivningar.

F: I 1 Kungaboken 5:1, var det Hiram som tog initiativet till brevväxlingen med Salomo, eller var det Salomo som tog initiativet, som 2 Krönikeboken 2:3 antyder?

S: Även om ingen av texterna uttryckligen anger med säkerhet vem som tog initiativet till breven, visar både 1 Kungaboken och 2 Krönikeboken att det var Salomo som skrev det första brevet som finns nedtecknat. I 1 Kungaboken 5:1 sände Hiram sändebud (inte brev) till Salomo.

Fråga: Hur skilde sig de 30 000 israeliterna i 1 Kungaboken 5:13–18 från de 153 600 icke-israeliterna som Salomo gjorde till slavar?

S: Det fanns i princip två grupper av människor:
Icke-israeliterna inkallades (troligen 12 månader per år) av Salomo till hans slavarbetsstyrka enligt 2 Krönikeboken 8:7–9. Han inkallade 70 000 bärare och 80 000 stenhuggare i bergen, tillsammans med 3 600 förmän enligt 2 Krönikeboken 2:2.
30 000 israeliter inkallades (för att tjänstgöra en månad var tredje månad) enligt 1 Kungaboken 5:13–14. Dessa skilde sig från de 70 000 bärarna, de 80 000 stenhuggarna i bergen och de 3 300 förmännen enligt 1 Kungaboken 5:15–16.

I 2 Krönikeboken 8:9 sägs uttryckligen att Salomo inte gjorde israeliterna till slavar. Även om det endast var icke-israeliterna som inkallades som slavar, inkallades ändå 30 000 israeliter, om än inte som slavar.

I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 4, s. 59, står det att det var ganska vanligt i forna tider att ta vanliga fria medborgare i tjänst under en viss tid för offentliga arbeten – en sed som kallades corvée – även om detta var något nytt i Israel.

I 5 Mosebok 20:11 står det att det var tillåtet att tvinga icke-israeliter till tvångsarbete, men det sägs ingenting om israeliterna.

Fråga: Varför stämmer inte siffrorna i 1 Kungaboken 5 överens med 2 Krönikeboken 2?

S: Listorna är olika och ordningen är annorlunda, men de avser samma händelse, så siffrorna borde vara desamma. 20 kor pressad olja i 1 Kungaboken 5 är troligen orsaken: ett kopieringsfel för 20 000 kor.

Här är siffrorna:

Antalet förmän i 1 Kungaboken 5 är 3 600 i Septuaginta.

The Believer’s Bible Commentary s. 445–446 och Encyclopedia of Bible Difficulties s. 221–222 erkänner också att det förekom kopieringsfel.

Fråga: Varför skulle Salomo i 1 Kungaboken 6 skaffa virke från fenicierna?

S: Även om det fanns skogar i Israel kom det bästa virket från Libanons cederträd. Salomo var inte den förste som bad fenicierna om virke. Omkring 1100 f.Kr. reste den egyptiske sändebudet Wen-Amon till Fenicien för att hämta cederträ.

Fråga: Vad säger 1 Kungaboken 6:1 om tidpunkten för uttåget ur Egypten?

S: Vi vet att Salomo började regera år 971/970 f.Kr., och det fjärde året skulle vara 967/966 f.Kr. 480 år tidigare skulle vara omkring 1447/1446 f.Kr.

Fråga: Eftersom det i 1 Kungaboken 6:1 står att en generation består av 40 år, och 480 = 12 × 40, innebär detta då helt enkelt att templet byggdes 12 generationer efter uttåget ur Egypten?

S: Nej. Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 327, antyder detta, tillsammans med att man räknar de på varandra följande åren under domarnas styre. De kunde helt enkelt ha sagt ”12 generationer” om de så önskat. Så som Asimov ”använder” språket här skulle det vara omöjligt för dem att ange antalet år på ett sätt som Asimov skulle acceptera.

F: Varför användes inga yxor eller järnverktyg vid byggandet av templet, enligt 1 Kungaboken 6:7?

S: Om det viktigaste målet hade varit att bli färdiga snabbt, hade det varit bättre att använda yxor och järnverktyg. Men att använda metallverktyg skulle ha lämnat små avlagringar av koppar (om de var av brons) eller järn. Dessa metallavlagringar skulle senare oxidera och missfärga stenen. De byggde något som skulle synas i århundraden och de ville inte ta några genvägar när det gällde kvaliteten på sitt arbete. På samma sätt vill vi inte ta några moraliska genvägar när vi bygger något för Gud; även de kommer att synas senare.

Fråga: Varför skulle dörrarna i 1 Kungaboken 6:31–32 tillverkas av olivträ?

S: Även om det inte står något om detta i Skriften är olivträ mycket robust och insektsbeständigt. Olivträd kan leva i över 1 000 år. Dörrarna var försedda med snidade keruber. Keruberna i Salomos tempel var också gjorda av olivträ och överdragna med guld.

F: I 1 Kungaboken 7:1, var Salomos palats en enda byggnad eller flera byggnader?

A: Det kan vara hur som helst, men enligt The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 501, skulle det stämma överens med andra palats i Mellanöstern om det bestod av flera sammanlänkade byggnader.

Fråga: I 1 Kungaboken 7:13, är denne Huram (eller Hiram) samma person som kungen av Tyros?

S: Nej. Han var en okänd hantverkare som var halvt israelit. ”The Believer’s Bible Commentary”, s. 363, säger samma sak.

F: I 1 Kungaboken 7:20, fanns det 200 granatäpplen eller 100 granatäpplen, som det står i 2 Krönikeboken 3:16?

S: Det kan vara hur som helst. Det är troligtvis ett kopieringsfel, vilket framgår av ”Encyclopedia of Bible Difficulties”, s. 221.

Fråga: Varför fick de två stora pelarna i 1 Kungaboken 7:21 namnen Jachin och Boaz?

S: Dessa var uppenbarligen smeknamn snarare än namn som Gud beordrade dem att använda. Det finns dock inget som tyder på att Gud hade något emot dessa namn. Jachin betyder ”Han skall upprätta”, och Boaz betyder ”i Honom finns styrka”.

F: Är en omkrets på 30 alnar och en diameter på 10 alnar i 1 Kungaboken 7:23 och 2 Krönikeboken 4:2–5 det rätta förhållandet för ett cirkulärt föremål?

S: Detta förhållande, som avviker från pi med 4,8 %, ligger inom normala gränser om man tar hänsyn till tjocklek och mätfel. För ett perfekt runt föremål är förhållandet mellan omkretsen och diametern 3,14159 (pi). Omkretsen var 30 alnar och diametern 10 alnar, vilket ger ett förhållande på 3. Det finns två aspekter att beakta i svaret.

Huvudsakligt svar, kanten: I ”The Bible Knowledge Commentary: Old Testament”, s. 622, anges att en aln motsvarade ungefär en och en halv fot. Dimensionerna var alltså 45 fot och 15 fot. Om man använde ytterdiametern och inneromkretsen skulle förhållandet bli exakt 3,14159 om tjockleken vid kanten var 6 tum. 1 Kungaboken 7:26 och 2 Krönikeboken 4:5 visar att tjockleken var en handbredd. Som referens: om detta avser bredden på en hand är min hand 4 tum bred. Om det avser längden på en hand är min hand ungefär 7 tum lång.

Dessutom, även om de använde ytteromkretsen, precis under kanten, och kanten stack ut från kärlets utsida, skulle hänsyn till kanten ändå förklara skillnaden i förhållandet.

Sekundärt svar, osäkerhet: Även idag anger vi mått med så många signifikanta siffror. Om man till exempel antar att de mätte både den inre omkretsen och den inre diametern (eller både den yttre omkretsen och den yttre diametern), ger en omkrets på 30 till 30,49 alnar och en diameter på 10 till 9,51 alnar ett förhållande på 3 till 3,21. 3,14159 ligger inom det intervallet. Därför räcker det med osäkerheten i sig, utan att man behöver ta till argumentet om kanten, för att förklara detta förhållande.

Fråga: I 1 Kungaboken 7:23 kan jag inte tänka mig någon mer uppenbar utmaning mot Bibelns ofelbarhet än denna. I versen bygger Salomo ett tempel åt Herren. En del av byggnadsarbetet beskrivs på följande sätt:

Han lät också gjuta ett hav av metall. Det var cirkelformat, mätte tio alnar från kant till kant, fem alnar i höjd och trettio alnar i omkrets. Dessa mått ger pi det häpnadsväckande värdet 3. Man kan knappast hävda att ”bildspråket” ursäktar detta, eller att författaren bara avrundade, eftersom de olika måtten och detaljerna i tempelbygget i övrigt beskrivs på ett vardagligt och noggrant sätt. Den enda verkliga möjligheten är att författaren saknar grundläggande kunskaper i geometri.

S: Vi behöver inte ens ta upp approximeringar för att besvara detta. Bassängen hade inte en oändligt liten tjocklek, men den skulle ha en utåt svängd kant. (Den kunde inte vara inåt svängd, annars skulle man inte kunna få ut formen.) Om de mätte diametern från ovansidan med antingen ett rep eller en pinne, och omkretsen från undersidan av kanten med ett rep, skulle de få ett värde mindre än 3,14159. Så, hur bred skulle denna kant behöva vara? På varje sida skulle den vara endast 0,225 alnar, förutsatt att bassängen var perfekt rund (vilket den kanske inte var). En aln var ungefär avståndet mellan armbågen och spetsen på långfingret. Så 0,225 alnar är ungefär längden på mitt finger.

Här finns en intressant poäng: det är inte svårt att se svaret, om man är öppen för mer än en möjlighet. Jag misstänker att detta inte berodde på bristande intelligens hos den som ställde frågan, utan snarare på att människor behöver vara mer öppna för att analysera fakta.

Fråga: Säger Bibeln i 1 Kungaboken 7:23 och 2 Krönikeboken 4:2–5 att pi är lika med 3?

S: Nej. Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 328, hävdar: ”Förklaringen är naturligtvis att de bibliska författarna inte var matematiker eller ens intresserade av matematik, utan endast angav ungefärliga siffror.” Ändå kommer det säkert att komma som en chock för dem som är besatta av tanken att varje ord i Bibeln är ofelbart (och som kan lite matematik) att få höra att Bibeln säger att värdet på pi är 3.”

Asimov hade en doktorsexamen i kemi, så han borde ha vetat bättre. Det finns tre olika möjligheter.

Avrundning med signifikanta siffror: Anta att omkretsen var exakt 30,0 alnar. Eftersom de endast angav måtten i heltal, vilket tal skulle Asimov då ha låtit dem använda? En perfekt rund bassäng utan kant skulle ge värdet 9,55, och det ligger närmare 10 än något annat tal.

En kant: Anta antingen att den inre omkretsen var exakt 30,0 alnar, eller att bassängens tjocklek gjorde att den inre och yttre omkretsen var nästan lika stora. En diameter som inkluderade en kant på 4 tum (0,22535 alnar) skulle ge ett förhållande på exakt 3 till 1.

En utvidgning: Inget tyder på att bassängens väggar var helt vertikala. Om bassängen hade en mycket svag utvidgning på 0,75 % upptill, skulle den yttre omkretsen vid den smala delen och den yttre eller inre diametern upptill ge ett förhållande på exakt 3 till 1.

F: I 1 Kungaboken 7:26, var bronshavet 2 000 bad eller 3 000 bad som det står i 2 Krönikeboken 4:5?

S: Vi är inte säkra, eftersom detta troligen är ett kopieringsfel, vilket framgår av ”Bible Difficulties & Seeming Contradictions”, s. 64. Septuaginta innehåller inte denna mening.

F: Vad fanns det inuti arken i 1 Kungaboken 8:9?

S: Ursprungligen fanns det tre saker: tavlorna med de tio budorden, Arons stav som slog ut och en kruka med manna (Hebr. 9:4). Men under århundradenas lopp, och när arken hade varit i filisternas och vanvördiga israeliters händer, fanns tydligen inte längre Arons stav och mannan kvar där.

F: Varför bor Gud i det täta molnet i 1 Kungaboken 8:12?

S: Det hebreiska ordet här (’araphel) betyder ett tätt, mörkt moln eller tät mörker. Gud bor i mörkret på åtminstone två sätt.

Eftersom Gud är ljus är allt relativt mörkt jämfört med Gud.

Dessutom ser vi inte Gud på grund av hans helighet. Bildligt talat hindrar mörka, ogenomskinliga moln oss från att se Gud. Men bortom de mörka molnen är Gud själv ljus och är naturligt oåtkomlig, som det står i 1 Timoteusbrevet 6:16.

Även om något mycket ljust skulle kunna befinna sig i mörkret eftersom det är täckt, kan det också vara mörkt på ett annat sätt. Vissa insekter, såsom getingar och bin, ser mer ultraviolett ljus än vi gör. Fysiskt sett kan det som ser mörkt ut för våra ögon vara mycket ljust för dem. Andligt sett kan det som är ”mörkt” vid de våglängder som den syndiga människan ser, vara ”ljus” vid de kortare våglängderna hos andliga varelser.

Fråga: I 1 Kungaboken 8:12, hur kommer det sig att vår önskan att göra vissa saker är god, men att vi ändå inte ska göra dem?

S: En anledning är att handlingen i sig skulle vara god, men att tidpunkten inte var den rätta. Det var dock inte den främsta anledningen i detta fall.

Det måste vara rätt person som byggde templet, och Gud sa rakt ut till David att han inte var den rätte. David var mycket krigisk; han dödade till exempel två tredjedelar av de moabitiska fångarna utan att Gud någonsin hade befallt honom att göra det. Gud älskade fortfarande David, men Gud ville inte att en blodtörstig man (1 Krönikeboken 22:8; 28:3) skulle gå till historien som byggaren av Guds tempel.

Idag händer det ibland att kristna syndar på ett sätt som gör att de diskvalificerar sig själva från vissa hedervärda positioner. Många församlingar har till exempel en policy som innebär att om en pastor begår äktenskapsbrott och sedan ångrar sig, så kommer de att förlåta honom, älska honom och acceptera honom som församlingsmedlem, men han kan aldrig mer bli pastor, äldste eller diakon.

Fråga: I 1 Kungaboken 8:17–19 ger ju Gud oss de goda önskningarna i våra hjärtan. Varför sa då Gud att Davids önskan att bygga ett tempel var god, men att han inte skulle göra det enligt 1 Kungaboken 8:18–19?

S: Gud har, precis som en förälder, rätten att säga nej till en begäran. Att bygga templet var en god önskan, men det var inte rätt av David att göra det. Gud ville inte att en blodig man, som begått mord och äktenskapsbrott, skulle bygga Hans tempel. Idag kan ett verk vara bra att utföra, men en viss troende kanske inte är den rätte att göra det. Eller så är den troende kanske inte den rätte att göra det ensam, utan behöver vänta på Guds tidpunkt.

Fråga: I 1 Kungaboken 8:23 står det att det inte fanns några andra gudar som Herren – betyder det att det finns andra gudar som är annorlunda?

S: Om ”gud” definieras som allt som människor väljer att tillbe, då finns det uppenbarligen många gudar. Paulus säger också detta i 1 Korintierbrevet 8:5–6. Paulus säger i 1 Korintierbrevet 10:20 att hedningarnas offer till sina gudar var till demoner.

Fråga: Varför bad Salomo i 1 Kungaboken 8:32 att Gud skulle ge de rättfärdiga vad de förtjänar, eftersom ingen av oss förtjänar Guds nåd?

S: Se diskussionen om Psalm 35:24 för svaret.

F: I 1 Kungaboken 8:32–53, bör vi be att Gud ska höra människors böner i framtiden?

S: Troende ber utifrån vad de vet. Eftersom vi har Nya testamentet vet vi redan hur Gud hör böner och under vilka förhållanden Han har sagt att Han väljer att vägra att höra böner. Istället för att bara be att Gud ska höra vår bön kan vi tacka Gud för att Han lovar att höra bönerna från Sina lydiga barn.

F: Varför vill Gud i 1 Kungaboken 8:40 att människor ska frukta honom?

S: Rädsla här är varken en falsk rädsla för någon som bluffar, eller en rädsla för någon som är orättvis eller elak. Denna rädsla är snarare en sund, allvarlig vördnad för den som dömer alla människors själar. Att frukta Gud är inte bara att visa vördnad för honom, utan det är också sunt för oss, för att hindra oss från att synda.

F: Vad är en ”järnugn” här i 1 Kungaboken 8:51?

S: Det är inte en ugn gjord av järn, utan det var den hetaste människoskapade saken på den tiden. Det var en ugn som användes för att smälta järn.

Fråga: Hur ska vi välsigna andra människor enligt 1 Kungaboken 8:55?

S: På minst fyra sätt.

1. Våra liv bör vara en välsignelse för andra.

2. Vi bör hedra andra som personligen är värda att hedras (Filipperbrevet 2:29), och de som, oavsett personlig karaktär, innehar hederspositioner (Romarbrevet 13:7; 1 Petrusbrevet 2:17).

3. Vi bör be till Gud för andra, att Gud må välsigna dem och skänka dem sin nåd och barmhärtighet (Apostlagärningarna 7:60; Filemon 6; Filipperbrevet 1:7,9–10; Efesierbrevet 1:17–18; Kolosserbrevet 1:9–10; 1 Tessalonikerbrevet 1:2; 2 Tessalonikerbrevet 1:11).

4. Vi bör ge för att välsigna andra människor, både med våra pengar (Jakob 2:14–17) och genom vårt hårda arbete i Herren (1 Tessalonikerbrevet 1:5–6; 2:2, 6–8, 11–12).

Fråga: I 1 Kungaboken 8:56, när och hur ska vi välsigna Gud?

S: Våra liv bör vara liv i lovprisning till Honom. Vi bör tala till Gud, lovprisa Honom för Hans karaktär och gärningar, och tacka Honom för Hans nåd och barmhärtighet. Vi bör också berätta för andra om Guds storhet, kärlek och mäktiga gärningar.

Fråga: I 1 Kungaboken 8:58,61, vad är skillnaden mellan Guds bud och Guds stadgar?

S: Guds stadgar var Guds lagar, som alla människor var skyldiga att följa, annars skulle de utsättas för rättsliga straff. Till exempel var de tio budorden stadgar. Gud hade ytterligare bud för olika människor. Till exempel blev David beordrad att inte bygga templet. Oavsett vad man kallar ett bud respektive en stadga, ska vi lyda allt som Gud har befallt oss.

F: Hur vandrade David med ett uppriktigt hjärta enligt 1 Kungaboken 9:4?

S: David begick en stor synd, men han ångrade sig fullt ut. Det är tröstande att veta att Gud kan anse att vi vandrar med uppriktighet, även efter att vi har syndat, när vi uppriktigt ångrar oss.

Fråga: Varför sålde Salomo enligt 1 Kungaboken 9:11–13 en del av landet till Hiram, kungen av Tyros, när 3 Mosebok 25:23 säger att landet inte fick säljas för alltid?

S: Salomo gjorde fel och borde inte ha sålt den mark som Gud avsett att Israel skulle ha. Salomo ansåg troligen att de materiella tillgångarna och stödet från Hiram var mer värda än den marken. Men Gud gav den marken till israeliterna att besitta, inte för att Salomo skulle göra vad han ville med den.

Det finns en lärdom för oss idag. Ibland, när vi kompromissar med det onda, kan vi ”sälja bort” välsignelser och försörjning som Gud ursprungligen avsett att våra barn och andra skulle ha.

F: I 1 Kungaboken 9:11, kan det faktum att Salomo gav bort 20 städer i Naftali till Tyros ha varit en faktor i det norra kungarikets fientlighet mot Salomos dynasti?

S: I Asimovs Guide to the Bible, s. 326–327, nämns denna punkt, och Asimov kan ha rätt här. Vi känner inte till alla skäl till varför israeliterna i norr ville bryta sig loss. Tunga skatter var säkerligen det främsta jordiska skälet. I slutändan var dock orsaken att Gud ville skilja det norra och det södra riket åt på grund av den olydnad som började under Salomo.

F: Är det i 1 Kungaboken 9:18 verkligen ”Tadmor”, en berömd oas i den syriska öknen, eller ”Tamar” i den judiska öknen enligt 2 Krönikeboken 8:4?

S: Det är Tamar i Juda, 16 miles (26 kilometer) sydväst om Döda havet, eftersom det står att det ligger i Juda. För vissa människor idag anses korrekt stavning vara viktigare än vad den var för människor i forna tider.

Fråga: I 1 Kungaboken 9:22, använde Salomo inte israeliter till tvångsarbete, eller uttog han 30 000 israeliter från hela Israel enligt 1 Kungaboken 5:13?

S: I boken *When Critics Ask*, s. 182–183, står det att dessa två verser använder olika hebreiska ord. 1 Kungaboken 5:13 (5:27 i hebreiska biblar) säger *mas* eller *hammas*, vilket betyder värnpliktiga. 1 Kungaboken 9:21 använder ordet *mas-obed*, vilket betyder tvångsarbete. 1 Kungaboken 9:22 säger att Salomo inte använde några israeliter som slavar, ”*abed*”.

F: I 1 Kungaboken 9:23, fanns det 550 hövitsmän, eller 250 som det står i 2 Krönikeboken 8:10?

S: Det kan vara vilket som helst, eftersom detta troligen är ett kopieringsfel.

Fråga: I 1 Kungaboken 10:14 och 2 Krönikeboken 1:15–17, varifrån fick Salomo allt detta guld?

S: Den skeptiska boken *Asimov’s Guide to the Bible*, s. 412, 417, hävdar att krönikören beskriver Salomos rikedom ”med otyglad överdrift”. Men Salomo var verkligen så rik.

Hiram av Tyros gav Salomo 120 talenter guld för 20 städer i Galiléen (1 Kungaboken 9:14). Salomo och Hiram importerade 420 talenter guld från Ofir (1 Kungaboken 9:28). Drottningen av Saba gav Salomo 120 talenter guld (1 Kungaboken 10:10). En talent metall motsvarar cirka 75 pund enligt NET-översättningen, s. 602.

Totalt: Under ett år fick Salomo 666 talenter guld (1 Kungaboken 10:14). Salomo använde det guldet till att tillverka 200 stora guldsköldar, 300 andra sköldar och till att överdra sin tron och dryckeskärlen med guld (1 Kungaboken 10:16–21).

Hur kunde de ha så mycket guld på den tiden? Det var en enorm rikedom, men även andra kungar hade rikedomar. Enligt boken *735 Baffling Bible Questions Answered*, s. 120–121, ”belade” Esarhaddon av Assyrien ”väggarna” i Assurs helgedom ”med guld som om det vore gips”. En egyptisk farao klädde en 200 fot lång pråm med guld ända ner till vattenlinjen. Efter att farao Shishak invaderat Juda tog han det mesta av guldet och dog ett år senare. Hans son, Osorkon I, donerade år 921 f.Kr. 383 ton guld och silver som en del av sin gåva till gudarna.

Fråga: Är Tarsis i 1 Kungaboken 10:22 samma plats som Ofir?

S: Nej, det är det inte. Ofir är troligen det moderna Etiopien eller söder därom. Tarsis (i det moderna Spanien) var troligen den västligaste civiliserade staden. I Asimovs Guide to the Bible, s. 332, står det också att Ofir och Tarsis var olika platser.

Det fanns två andra städer som hette Tarsis. En låg på ön Sardinien och en i Mindre Asien, men den i Spanien är den berömda som avses här.

F: Hur överträffade Salomo alla jordens kungar i 1 Kungaboken 10:23?

A: Ordet ”jord” kan här betyda antingen ”jord” eller ”landet”, det vill säga Mellanöstern. Salomo invigde templet år 960 f.Kr., och vid denna tid var de andra kungarikena i Mellanöstern i kaos. Salomo var till och med rikare än Egypten. Libyern Shishaq/Shishak erövrade Egypten omkring 950/945 f.Kr. Salomon var alltså den mest välmående härskaren i Mellanöstern, den värld som de kände till, vid denna tid. Han var också åtminstone en av de mer välmående härskarna i världen.

I Grekland ingick denna tid i den period som kallas den grekiska civilisationens ”mörka tidsålder”.

I Amerika var de amerikanska civilisationerna, bortsett från olmekerna i Mexiko och några få mayafolk, mycket primitiva omkring 1000 f.Kr.

I Kina var detta kung Kaos tid (1052–1002 f.Kr.). Kung Khao dog i ett slag vid floden Han, och kung Mu (976–922 f.Kr.) av Zhou-dynastin blev nästa kung.

I Indien befäste arierna fram till omkring 900 f.Kr. sin makt över de dravidiska folken. Arierna utgjorde dock inte bara ett enda kungarike, utan bestod av ett antal stammar. I TimeFrame 1500–600 f.Kr., s. 138, står det: ”Den senare fasen av Indiens vediska tidsålder, ungefär mellan 1000 och 600 f.Kr., var en tid av enorma förändringar och omvälvningar inom nästan alla aspekter av ariernas liv. Arierna spred sig österut och söderut till den stora Gangesdalen och bortom den, och röjde skogar med eld när det var nödvändigt för att skapa utrymme för sina bosättningar. Deras små stater, som ständigt låg i strid med varandra, utvecklades till färre och större kungariken och republiker med permanenta huvudstäder och vidsträckta byråkratier.”

Därmed hade Kina den ende kungen som kunde mäta sig med Salomo som världens rikaste härskare.

Fråga: Varför hade kung Salomo många stridsvagnar och hästar enligt 1 Kungaboken 10:26, när 5 Mosebok 17:16–17 säger att kungen inte ska skaffa sig många hästar?

S: Salomo gjorde fel i båda avseendena. Två punkter att beakta.

1. Det var naturligt för en vanlig kung att stärka sin militär för att ge så mycket skydd som möjligt.

Salomo var inte kung över ett ”jordiskt rike” utan över Guds folk. När man litar på Gud innebär lydnad ibland att man gör saker där man förlitar sig på Gud och inte på sin egen styrka.

2. Stridsvagnar är mest effektiva för offensiv krigföring på öppna slätter, inte för försvar. Gud var inte intresserad av att israeliterna skulle erövra eller bosätta sig utanför det utlovade landet i Syrien, Mesopotamien eller Egypten.

Fråga: I 1 Kungaboken 11:1–3 [egentligen 1 Kungaboken 1:1–3], var det absurt att David låg med en ung jungfru, som muslimen Ahmad Deedat hävdar?

S: Det finns inget sådant i 1 Kungaboken 11:1–3, men Deedat syftade troligen på Abishag, Davids amma, i 1 Kungaboken 1:1–3.

Två frågor till alla som tar upp detta.

1) Menar du verkligen att det är absurt att en gammal profet har sex med en yngre flicka?

2) Eftersom Bibeln uttryckligen säger att David inte hade sex med henne, antyder du då att profeten David hade sex med henne, och på vilka grunder?

David var gammal och på väg att dö, och 1 Kungaboken 1:4 säger uttryckligen att David inte hade sexuellt umgänge med henne, även om hon sägs ha varit vacker. Ibland har mycket gamla män, som är nära döden, varken lust eller förmåga att ha sexuellt umgänge.

Men att låtsas att David var yngre och att han faktiskt hade sexuellt umgänge med henne – det vore väl inte hälften så absurt som att en påstådd profet skulle ha sex med en 8- eller 9-årig flicka, eller hur? Detta är väl dokumenterat i tidiga auktoritativa muslimska källor: Bukhari vol. 5, bok 58, kap. 43, nr 236, s. 153; Bukhari vol. 5, bok 58, kap. 43, nr 234, s. 152; Bukhari vol. 7, bok 62, kap. 60, nr 88, s. 65; Sahih Muslim, vol. 2, bok 8, kap. 548, nr 3309, 3310, 3311, s. 715–716; Sahih Muslim, vol. 4, bok 29, kap. 1005, nr 5981–5982, s. 1299; Sunan Abu Dawud, vol. 2, bok 5, kap. 700, nr 2116, s. 569; Sunan Abu Dawud, vol. 3, bok 36, kap. 1769, nr 4913, 4915, 4916, 4917, 4918, s. 1373–1374; Sunan Abu Dawud, vol. 3, bok 36, kap. 1770, nr 4915–4919, s. 1374. Tirmidhi, ”Äktenskap enligt Allahs sändebud”, nr 1027; (Sunan Nas’ai, Boken om äktenskap, nr 3255, 3256, 3257, 3258; Ibn-i-Majah, vol. 3, bok 9, kap. 13, nr 1876, 1877, s. 133–134; (Guillaume, A., The Life of Muhammad, en översättning av Ibn Ishaqs Sirat Rasul Allah, Oxford University Press, Karachi, Pakistan, s. 682).

Fråga: Varför hade Salomo i 1 Kungaboken 11:1–3 700 hustrur och 300 bihustrur, vilket stred mot Guds bud i 5 Mosebok 17:17?

S: I 5 Mosebok 17:17 står det att kungen inte ska ha många hustrur, och både David och Salomo syndade genom att göra just det. Att gifta sig med hustrur var ett vanligt sätt att stärka allianser, men det var ändå fel att vara olydig mot Gud. I 1 Kungaboken 11:1–4 står det att Salomo syndade genom att gifta sig med dessa utländska hustrur och vände sitt hjärta bort från Gud.

I boken ”Hard Sayings of the Bible” (s. 229) finns en intressant tillämpning av detta. Även om Salomo borde ha satt en högre standard som förebild, började han troligen se sig själv som befriad från behovet av denna begränsning från Gud. När en kristen ledare idag betraktar sig själv som befriad från Guds begränsningar för vanliga kristna, befinner sig den ledaren i mycket allvarliga andliga svårigheter.

Fråga: I 1 Kungaboken 11:11–13, var det så att Gud inte hade något emot antalet av Salomos hustrur utan snarare att de var främmande? (En muslim hävdade detta.)

S: Det är felaktigt att säga att Gud inte hade något emot att Salomo hade så många hustrur. Gud hade något emot att Salomo tog sig icke-troende hustrur (1 Kungaboken 11:2), men Gud befallde också kungarna att inte ta sig många hustrur i 5 Mosebok 17:17.

F: Godkänner 1 Kungaboken 11:1–3 polygami?

S: Nej, eftersom Salomo syndade genom att ha så många hustrur. Generellt sett tillät Gamla testamentet polygami, men uppmuntrade det inte, vilket framgår av Matteus 19:5 (som citerar 1 Mosebok 2:24): ”de två”, inte ”de många”, ”skall bli ett kött”. I Nya testamentet var polygami inte förbjudet, men ingen äldste eller kyrkoledare (episkopos) fick ha mer än en hustru enligt 1 Timoteusbrevet 3:2.

Fråga: I 1 Kungaboken 11:1–13, vilken sorts faderlig roll tror du att Salomo hade för Rehabeam, när han lärde honom att vara en vis kung?

S: Salomo var en mycket upptagen man; han ingick handelsallianser, byggde sitt palats, Guds tempel, samt alla dessa avgudstempel, och tillbringade tid med alla sina hustrur. Vi vet inte om Salomo hade någon tid över för att uppfostra sina många barn på rätt sätt. Salomo var mycket mån om ”sitt” rike; vi vet inte hur mån han var om Guds rike, både nu och i framtiden efter honom.

Men med det sagt visste Rehabeam ändå något om Gud. Han och ledarna ödmjukade sig inför Gud i 2 Krönikeboken 12:6–8. Hur mycket tror du att Rehabeam respekterade Salomos tro på Gud? Efter att Salomo hade byggt alla dessa avgudadyrkelsetempel, förmodligen inte särskilt mycket.

Rehabeam lärde sig dock vissa saker av sin far. Enligt 2 Krönikeboken 11:21 hade Rehabeam 18 hustrur och 60 bihustrur. Utifrån detta svar kan man misstänka att Rehabeams främsta strävan inte var att inte hamna i sin fars skugga, utan att betraktas som stor, precis som sin far.

Fråga: Hur var David, enligt 1 Kungaboken 11:4,6, helhjärtat hängiven Gud, medan Salomo inte var det?

S: Detta är en bra vers för att se vad Gud anser vara att vara ”helhjärtat hängiven” till Honom (i King James-versionen står det ”fullkomlig”). Varken David eller Salomo var syndfria och fullkomliga, och ”helhjärtat hängiven” betyder inte det. Ett helhjärtat hängivet hjärta innebär snarare att ha sitt hjärta på rätt plats.

Även om David begick allvarliga synder – äktenskapsbrott, lögner och mord – ångrade han sig, och efter sin omvändelse var David helhjärtat hängiven Gud.

Salomo å sin sida syndade genom att gifta sig med alltför många kvinnor, utländska, icke-troende hustrur, och till och med bygga tempel åt deras avgudar. Salomo ångrade aldrig detta offentligt.

Fråga: Varför hjälpte farao Salomos fiender i 1 Kungaboken 11:14–23, 40 och 2 Krönikeboken 10:2?

S: Det var kanske inte samma farao. Oavsett vilket var den egyptiska regeringen, liksom många människor, opportunistisk och kunde byta sida om det gynnade Egypten. Farao gav asyl åt Hadad från Edom, Salomos fiende i 1 Kungaboken 11:14–23, även om Farao var motvillig att se honom återvända till Edom. Farao gav Jerobeam tillflykt i 2 Krönikeboken 10:2. Men efter att Salomo hade dött och Jerobeam regerade över det norra riket invaderade Farao både Juda och Israel.

Fråga: Hur kunde Joab leda armén här i 1 Kungaboken 11:15, eftersom Salomo lät döda Joab i 1 Kungaboken 2:30–34?

S: Nyckeln till detta finns i 1 Kungaboken 11:15, där det står att detta är en tillbakablick till den tid då David var kung. I 1 Kungaboken 2:30–34 dödades Joab först efter att David hade dött. Författaren inkluderar denna tillbakablick för att ge oss bakgrundsinformation om Hadad från Edom.

F: I 1 Kungaboken 11:16, vilka andra bevis har vi för att Joab dödade alla män i Edom?

S: Vi har inga utombibliska uppgifter om detta, och det finns förmodligen en god anledning till det. Det skulle finnas få edomiter kvar som kunde skriva om det, och därför har vi idag ingen officiell, nedtecknad historia om edomiterna.

Fråga: När regerade kungarna av Syrien, enligt 1 Kungaboken 11:23?

S: Här är kronologin, hämtad från *The Bible Knowledge Commentary: Old Testament*, s. 509, och *The New International Bible Commentary*, s. 394.

Fråga: Varför gav Shishak i 1 Kungaboken 11:40 skydd åt rebellen Jerobeam som flydde från Salomo, när farao tidigare hade gett sin dotter till Salomo i äktenskap enligt 1 Kungaboken 3:1?

S: Det handlade om olika faraoner. Salomos svärfar var antingen Siamun eller Psusennes II. Efter dessa faraoners död blev Shishak, en libyer som var general i den egyptiska armén, farao omkring 945 f.Kr.

F: Varför står det ”kung” istället för ”farao” i 1 Kungaboken 11:40?

S: Härskaren över norra Egypten var Shishak, en general från Libyen. Även om han och hans efterkommande kallades faraoner, härskade de aldrig över hela Egypten, och kanske ville bibelskribenten antyda att Shishak blev härskare, men inte tillhörde den tidigare faraons släkt.

F: Varför skulle Rehabeam bege sig till Sichem i 1 Kungaboken 12:1 och 2 Krönikeboken 10:1?

S: Sichem, den forntida platsen där Gud först uppenbarade sig för Abraham, ligger mitt i det norra området, även om det bara var 30 miles norr om Jerusalem. Precis som David kröntes till kung över Juda och kung över Israel, begav sig Rehabeam norrut för att även separat ta emot kungavärdet över de norra stammarna. Att israeliterna skulle kröna honom till kung var en självklarhet – eller så trodde i alla fall Rehabeam.

Jerobeam hade flytt till Egypten efter att ha gjort uppror mot Salomo. Jerobeam hade återvänt från Egypten just därför att ledarna för de nordliga stammarna hade bett honom att komma. Så om Rehabeam inte tänkte lätta deras börda, var de redan förberedda på den eventualiteten.

Efter att kröningen gått helt snett ville Rehabeam inte återvända till Sichem, eftersom Jerobeam hade befäst staden enligt 1 Kungaboken 12:25.

Fråga: Vilken information (om någon) saknade Rehabeam i 1 Kungaboken 12:6–11?

S: Kanske att Gud hade lovat Salomo att det skulle bli en delning. Han visste förmodligen inte heller att en profet hade sagt till Jerobeam att han skulle göra uppror och att han skulle lyckas.

Fråga: Om någon i 1 Kungaboken 12:6–8 hade rått Rehabeam: ”Gör inte detta, annars kommer riket att delas”, varför skulle han då ha avvisat det?

S: Rehabeam kan ha sagt något i stil med: ”Jag har många kloka rådgivare som säger något annat. Jag håller med om att det vore dåligt om riket delades, men sannolikheten för att det ska hända är nästan obefintlig, enligt vad mina betrodda rådgivare säger. Fördelarna med byggprojekten och rikedomarna uppväger de försumbara riskerna.”

Rehabeam hade redan äldre rådgivare som gav honom goda råd. Men istället för att säga: ”Jag avvisar era råd för att göra som jag vill”, skyddade han sig själv. Han hittade andra rådgivare som sa det han ville höra, så att han kunde hävda att han bara följde vad hans rådgivare sa.

Fråga: Varför var Rehabeam så dåraktig i 1 Kungaboken 12:6–11 och 2 Krönikeboken 10:1–15?

S: Det finns två möjliga, kompletterande skäl.

Vissa människor söker inte efter nya idéer. Kanske hade Rehabeam redan bestämt sig och låtsades bara att han rådfrågade alla sidor.

Å andra sidan kanske han bedömde vilket råd som var bäst enbart utifrån hur nära han stod de personer som gav rådet. Idag kan människor göra samma misstag när de väljer mellan motstridiga åsikter enbart utifrån hur nära de står rådgivaren. Naturligtvis anger 1 Kungaboken 12:15 den yttersta orsaken: Gud ville att riket skulle delas.

Fråga: Hur begår människor idag samma typ av misstag som Rehabeam i 1 Kungaboken 12:6–11 och 2 Krönikeboken 10:1–15?

S: Högmod går före fallet, och ofta måste människor ha ett stort självförtroende innan de gör riktigt dåraktiga saker. Om tanken att israeliterna eventuellt skulle kunna göra uppror ens hade fallit Rehabeam eller hans dåraktiga rådgivare in, skulle Rehabeam säkerligen inte ha tagit dem för givet.

På ditt jobb, bland dina kollegor, i din församling och i din familj – vilka saker tror du att du kan ha så stort förtroende för att du tar dem för givet?

F: I 1 Kungaboken 12:6–11 och 2 Krönikeboken 10:3–19, när rådgivare säger motstridiga saker, hur avgör du vilka rådgivare som har rätt? – hur gjorde Rehabeam?

S: Ett rätt sätt är att be och sedan väga för- och nackdelar samt riskerna med varje beslut. Men vad händer om du inte vet säkert (vilket ofta är fallet)? Du kan då väga hur mycket förtroende du bör ha för olika rådgivare.

Det finns ett par felaktiga sätt, och kanske gjorde Rehabeam båda. För det första valde Rehabeam utifrån vad han ville höra. Han kunde rättfärdiga sina handlingar med hänvisning till vad de betrodda rådgivarna hade sagt, om saker och ting skulle gå fel.

För det andra brydde sig Rehabeam kanske inte särskilt mycket, eftersom han trodde att det skulle gå bra hur som helst. Det handlade inte om vem som hade rätt – kanske trodde Rehabeam att båda sätten skulle fungera. Frågan var snarare vem han valde att lita på och följa.

Ett tredje felaktigt sätt att fatta ett beslut är att utgå enbart från vad man är van vid: hur har vi gjort det tidigare, och vilket sätt känns mest bekvämt för mig?

Fråga: I 1 Kungaboken 12:10, hur säger vissa människor idag: ”Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja”?

S: Här är ett mycket dåligt sätt att bedöma risk: välj det alternativ som får dig att verka tuffare. Deras önskan att visa hur tuffa, starka eller mäktiga de är är större än deras önskan att gynna andra, eller ibland till och med att gynna sig själva.

F: I 1 Kungaboken 12:18, varför sände Rehabeam då Adoram/Hadoram, skatteförvaltaren?

A: Vi vet inte varför Rehabeam skickade Adoram. I ”The Expositor’s Bible Commentary”, vol. 4, s. 115, framförs tanken att Rehabeam ville sätta deras beslut på prov genom att skicka en myndighetsperson för att driva in skatterna. Med tanke på Salomos enorma rikedomar behövde Rehabeam dock kanske inte ytterligare skatteintäkter. Kanske var syftet att Adoram skulle lova att ge dem pengar för att de skulle förbli lojala.

Å andra sidan kanske Adoram var ansvarig för tvångsarbetet, och eftersom de tidigare hade lyssnat på denna överordnade myndighet trodde Rehabeam naivt att de skulle lyssna på honom igen.

Men vid det här laget brydde de sig inte om lite mer pengar, Adoram, Rehabeam eller för den delen om att förbli ett enat kungarike. Så snart Rehabeam hade gett sitt svar hade de bestämt sig.

Fråga: I 1 Kungaboken 12:18 – hur bedömer du idag hur allvarlig en risk är?

S: Två saker att bedöma är allvarlighetsgraden och sannolikheten för att något ska inträffa. Föreställ dig det värsta tänkbara scenariot och räkna ut kostnaden i termer av pengar, tid, karriär, förlorade möjligheter och framtida begränsningar för din framtid. Vissa människor gör det, men de glömmer att också bedöma allvaret i skadan eller förlusten av relationer, anseende och gott rykte. Om allvaret är tillräckligt lågt, så ignorerar folk ofta det helt enkelt. Men om du kan eliminera det helt, och det inte kostar särskilt mycket, varför inte då? Om konsekvenserna av en risk är allvarliga, och du inte kan eliminera den utan bara mildra den, och du kan minska risken, varför inte då? Till exempel: hur mycket skadas jag egentligen, eller hur mycket minskar mitt anseende i andras ögon, om jag spänner fast säkerhetsbältet innan jag börjar köra för att förhindra allvarliga skador? Om det inte kostar något, varför inte göra det varje gång, även om lagen inte kräver det?

Så, om du till exempel är en äldre person, vid vilken punkt är allvaret och sannolikheten för en skidolycka inte värd risken att åka skidor? Det kan bero på hur duktig skidåkare du är och vilken typ av backar (gröna, blå, svarta, dubbelsvarta) du försöker åka i.

Människor kan felbedöma hur allvarlig en risk är, men oftare felbedömer de hur ofta den inträffar.

Fråga: I 1 Kungaboken 12:20, var det bara Juda som följde Davids hus, eller följde även Benjamin med i 1 Kungaboken 12:21–23 och 2 Krönikeboken 11:12?

S: ”Juda” betyder här landet i kungariket Juda. Uppenbarligen avsågs även Benjamin, eftersom nästa vers säger att Benjamin var med Juda. Dessutom var Simeons stam utspridd över hela Juda, och många leviter bodde i Judas land.

Fråga: Eftersom Gud förordnade denna uppdelning i 1 Kungaboken 12:21–24 och 2 Krönikeboken 11:2–4, var Rehabeam då maktlös (och därmed oskyldig) i det han gjorde?

S: Naturligtvis inte. Rehabeam var ivrig att följa denna våghalsiga väg. Men Gud visste inte bara detta och tillät det, utan Gud förordnade också att Rehabeam skulle kunna göra vad han ville göra.

Fråga: I 1 Kungaboken 12:22–24 och 2 Krönikeboken 10:1–19; 11:1–4, vem var det egentligen som orsakade delningen: Gud, Salomo, Rehabeam eller Jerobeam?

S: Låt oss först ställa en enklare fråga. Anta att någon står inför rätta för att ha startat en skogsbrand. Ja, personen medger att han slarvigt tappade en tänd tändsticka, men om det hade varit en öken istället för en skog skulle det inte ha orsakat någon skada. Eller om Gud inte hade fyllt jordens atmosfär med syre, skulle det inte finnas något djurliv på jorden, och skogsbranden skulle inte ha inträffat. Så han orsakade egentligen inte skogsbranden; det var Guds verk. Hur långt tror du att han skulle komma med det försvaret?

Många saker har mer än en orsak, till exempel luft, bränsle och en gnista för en brand. Luften och bränslet var nödvändiga förutsättningar, men tändstickan var den direkta ”gnistan”, det vill säga den verksamma orsaken som startade branden under de redan existerande, normala förhållandena. Många saker har inte en enda orsak; de har ett orsaksträd. Till exempel: för att D ska inträffa måste först A inträffa, sedan B, sedan antingen C1 eller C2, och därefter kommer D att inträffa.

Jerobeam var den sista länken i orsakssambandsträdet, direkt efter Rehabeams dåraktiga svar. Men Gud uppmanade Jerobeam att göra uppror, och Gud sade till Salomo att hans son skulle förlora de tio stammarna på grund av Salomos olydnad när han tillbad andra gudar och byggde avgudstempel. Salomo var så vis och så stor att han inte ansåg sig behöva lyda Guds bud längre om att inte tillbe andra gudar, enligt 1 Kungaboken 11:7–13. Salomo var den förste som beordrade uppförandet av avgudadyrkelsetemplen, och konsekvenserna av hans onda ledarskap skulle fortsätta att förfölja israeliterna ända fram till exilen. Salomo hade förmodligen ingen aning om hur allvarliga och långvariga konsekvenserna av hans synd skulle bli.

Fråga: Vem var det som i 1 Kungaboken 12:22–24 orsakade att splittringen fortsatte?

S: Gud berättade inte för Salomo, Rehabeam, Jerobeam eller någon annan när splittringen skulle inträffa; profetian kunde ha uppfyllts i slutet av Rehabeams regeringstid. Gud sa inte till någon profet att splittringen måste fortsätta; Jerobeam planerade noggrant för att göra den permanent. Naturligtvis visste Gud om detta och lät det ske.

F: I 1 Kungaboken 12:25–33, vem orsakade den efterföljande avgudadyrkan till följd av splittringen?

S: Detta är en annan effekt i orsakssambandsträdet. När Jerobeam väl hade gjort uppror kunde han ha sagt: ”Gud sa åt mig att göra uppror, och det gjorde jag, och jag kan lita på att Gud håller mitt rike åtskilt så länge Han önskar.” Men nej, Jerobeam kände att han var tvungen att ta saken i egna händer, och hans separata rike skulle inte bestå om han inte fick folket att byta religion och kasta sig in i avgudadyrkan. Jerobeam var förmodligen inte hängiven avgudadyrkan av guldkalvarna. Snarare använde han avgudadyrkan helt enkelt som ett medel för att nå ett mål, ett verktyg för att upprätthålla splittringen. Det sorgliga är att en majoritet av folket i de norra stammarna gick med på just detta.

Fråga: I 1 Kungaboken 12:25, bodde Jerobeam i Sichem eller i Tirza, som det står i 1 Kungaboken 14:12–17?

S: Antingen kan Jerobeam ha flyttat, eller så var det – vilket är vanligare – så att kungar och furstar hade mer än ett hem. Sichem var en befäst stad. I 1 Kungaboken 14:12–17 flyttade Jerobeam och hans hustru till Tirza när deras son var sjuk. Kanske ansåg de att klimatet i Tirza var bättre för deras döende son.

F: Varför hade Jerobeam två guldkalvar enligt 1 Kungaboken 12:28–29?

S: Jerobeam trodde att om israeliterna i norr fortsatte att tillbe varje år i Jerusalem, skulle deras lojalitet mot honom alltid vara tvivelaktig, vilket framgår av 1 Kungaboken 12:27.

I dagens utgåva av ”Handbook for Solving Bible Difficulties”, s. 271–272, finns en intressant teori om att dessa kalvar utgjorde en falsk tillbedjan av den sanne Guden. Eftersom Baal ofta avbildades ridande på två kalvar, och eftersom arken hade två keruber som kunde ha liknat kalvar, var de två kalvarna som om Gud red på dem – fast utan att Gud själv avbildades.

Denna uppfattning kan dock inte vara korrekt, eftersom Jerobeam i 1 Kungaboken 12:28 sade: ”Här, o Israel, är era gudar, som förde er upp ur Egyptens land”; dessa kalvar tillbads alltså själva som gudar, kanske likt Arons guldkalv. Kalvar och tjurar tillbads allmänt från Mindre Asien till Egypten.

Fråga: Varför valde Jerobeam i 1 Kungaboken 12:29 just Betel och Dan som platser för de gyllene kalvarna?

S: Det fanns troligen två skäl.

Geografiskt: Betel låg i den södra delen av det norra riket. Dan låg längst upp i norr. Detta skulle vara mer bekvämt för folket, och Jerobeam resonerade förmodligen att detta skulle bidra till att hålla nationen samman.

Traditionellt: I boken *Handbook for Solving Bible Difficulties* (s. 270–271) påpekas att det hade funnits ett helgedom i Dan i 300 år, vilket var längre än israeliterna hade varit i Jerusalem. Abraham själv hade byggt ett altare i Betel. Jerobeam valde alltså två platser som hade en längre tradition av israelitisk religiös tillbedjan än Jerusalem. För många är traditionen viktigare än att lyda den sanna Guden.

Fråga: Vilken dag är den femtonde dagen i den åttonde månaden enligt 1 Kungaboken 12:32?

S: Det skulle vara i mitten av oktober–november. Lövhyddohögtiden (3 Mos 23:33–36) inföll den femtonde dagen i den sjunde månaden.

Fråga: Varför omvände sig Jerobeam inte, inte ens efter detta mirakel, enligt 1 Kungaboken 12:33–13:7,33?

S: Jerobeam hade redan offentligt förkastat tillbedjan av Gud, och därför hade hans rike ingen auktoritet utan den avgudadyrkande tillbedjan. När man har slagit in på en ond väg innebär omvändelse att vända tillbaka från den vägen. Människor kan vara särskilt ovilliga att göra det när de riskerar att förlora sin makt, sitt inflytande och kanske till och med sitt liv om de erkänner att de hade fel. Var alltid villig att erkänna när du har fel.

F: Varför tillät Gud inte bara att detta hände i 1 Kungaboken 13:1–24, utan skickade dessutom medvetet ett lejon för att döda en ung profet som var lydig i allt utom en sak när han blev vilseledd?

S: Detta verkar orättvist mot en profet som följde Gud, när andra som inte modigt förkunnade Guds budskap inte dödades av lejon. Det är orättvist. Tydligen bryr sig Gud inte om att allt ska vara omedelbart rättvist i detta liv. På domedagen kommer Gud att ställa allt till rätta.

Gud kunde ha låtit lejonet utebli, men Gud hade ett viktigare budskap att förmedla, vilket Gud förmedlade genom profetens död. Gud betonade att Hans profetia säkert skulle gå i uppfyllelse och att detta budskap kom från Gud.

Fråga: Varför ljög den gamle profeten för den unge profeten i 1 Kungaboken 13:18?

S: Den gamle profeten bedrog tragiskt nog den unge profeten eftersom han litade mer på sin egen naturliga uppfattning om vad som var rätt än på den unge profetens ord. Detta var en synd.

En allvarligare synd är att den gamle profeten utgav sina egna naturliga åsikter för att vara Guds ord. Detta fördöms i Ordspråksboken 30:5–6 och 1 Korintierbrevet 4:6.

Fråga: I 1 Kungaboken 13:18 – när bör vi inte följa en sann Guds profet?

S: Bileam var en sann Guds profet, som i 4 Mosebok 22–24 sålde ut sig för pengar. På samma sätt bör vi inte följa någon, även om denne är en troende eller till och med en sann profet, om denne är olydig mot Gud eller undervisar i strid med vad Gud tydligt har uppenbarat i sitt ord.

F: I 1 Kungaboken 14:1, 12–13, 17, dog Abija för sin fars synder, eftersom Hesekiel 18:14–20 säger att söner inte ska dödas för sina fäders synder?

S: Nej. Abija var oskyldig till sin fars synder, och Gud tog inte hans liv för sin fars synder. Abija dog snarare därför att han var rättfärdig, innan han utsattes för alltför många fördärvande inflytanden, och Abija skulle få evigt liv med Gud i himlen.

F: Varför lovade Gud i 1 Kungaboken 14:1, 12–13, 17 att alla Jerobeams övriga söner skulle dö för Jerobeams synd, när Hesekiel 18:14–20 säger att söner inte ska dödas för sin fars synder?

S: De dog inte direkt på grund av skulden för sin fars synder, men indirekt dog de på grund av konsekvenserna av sin fars synd. De var inte oskyldiga människor som förklarades skyldiga av Gud för något de inte hade gjort. I 1 Kungaboken 14:13 står det snarare att det endast var Abija som hade något gott i sig. Jerobeams söner dog för att de valde att ta del av Jerobeams synder. Genom Jerobeams undervisning och föredöme valde de att göra Jerobeams synder till sina egna.

Det är en allvarlig sak att begrunda hur en persons fria vilja, genom övertalning och undervisning, påverkar en annan persons fria vilja. På den negativa sidan är det sorgligt att se vilka effekter en ogudaktig förälder eller förebild har på andra. Å andra sidan är det bra att en gudfruktig förälder eller förebild kan ha stort inflytande på andra när det gäller att föra dem till Gud.

Fråga: Varför lät Gud Abija, Jerobeams gudfruktige son, dö i 1 Kungaboken 14:1, 12–13, 17?

S: Gud verkar inte känna sig tvungen att alltid omedelbart berätta för oss varför Han gör allt Han gör. Vi kan dock se ett par saker här.

a) Hela Jerobeams familj skulle dödas på ett våldsamt sätt, och Abija skonades från det.

b) Abija var fortfarande en pojke, och hade han levt skulle det ha funnits gott om tillfällen för hans egna föräldrar, hedniska präster och andra att fördärva honom genom att lära honom att vara ”religiös” inom den barnsoffrande, omoraliska religionen som dyrkar Baal.

Fråga: Vad var egentligen ”höjdplatser” i 1 Kungaboken 14:23?

S: Det var inte platser på bergstoppar. Det var snarare små plattformar av sten och jord som användes vid Baal-dyrkan, enligt Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties, s. 272–273.

F: Vad var ”asherim” i 1 Kungaboken 14:23?

S: Dessa var ursprungligen föremål, troligen träpålar, som tillverkades för att dyrka Asherah. De tillverkades dock även för att dyrka andra gudar och gudinnor. ”Today’s Handbook for Solving Bible Difficulties” påpekar att förutom att de kunde brännas (5 Mosebok 12:3) och huggas ner (2 Mosebok 34:13), vet vi egentligen inte om de var pålar.

F: Vad hände med Bet-Sjemesj i 1 Kungaboken 14:25–28?

S: Arkeologiska fynd tyder på att Bet-Sjemesj förstördes ungefär under Rehabeams tid. Detta berodde troligen på farao Siskaks invasion av Juda under Rehabeams femte år.

Fråga: I 1 Kungaboken 14:31, var Abijas far Rehabeam, eller var det David som det står i 1 Kungaboken 15:3?

S: Abijas direkta far var Rehabeam. På hebreiska används ordet ”far” även för ”förfader”, och David var Abijas farfarsfar.

Fråga: I 1 Kungaboken 15:5 står det att David gjorde allt rätt utom i fallet med Uria. Hur kan det stämma?

S: Detta betyder inte att David var syndfritt fullkomlig förutom när det gällde en enda synd. David syndade också på följande sätt:

a) Davids passivitet i fråga om Ussa och arken (2 Sam. 6:3–10)

b) En alltför slapp förälder (2 Samuelsboken 13:21)

c) Nabal (1 Samuelsboken 25:21–22, 33–34)

d) Folkräkningen (2 Samuelsboken 24:2–4; 1 Krönikeboken 21:2–4)

e) Ospecificerade synder från hans ungdom (Psaltaren 25:7)

Snarare litade David på Gud redan från sin ungdom, och han var rättfärdig i Guds ögon, men rättfärdig betyder att han litade på Guds barmhärtighet, inte att David var syndfri och fullkomlig. Se diskussionen om 1 Kungaboken 11:4,6 för mer information.

Fråga: Vad är ”Krönikorna om Judas kungar” i 1 Kungaboken 15:7?

S: Dessa var inte böckerna 1 och 2 Kungaboken, utan snarare sekulära historiska uppteckningar.

Fråga: Hur kunde Asas hjärta vara helt hängivet Herren i 1 Kungaboken 15:14, eftersom inte alla offerhöjder hade avlägsnats?

S: Asa försökte följa Gud och försökte avlägsna alla offerhöjder. Han lyckades dock inte avlägsna dem alla. Se även diskussionen om 2 Krönikeboken 14:3–4 och 15:17 för mer information.

Fråga: I 1 Kungaboken 15:29, gjorde Baesa rätt i att döda hela Jerobeams hus?

S: Inget tyder på att Baesa gjorde rätt i detta. Det var snarare profeterat att han skulle göra det. Baesa var en ogudaktig kung som inte brydde sig om huruvida hans handlingar behagade Gud eller inte.

F: Vad är ”Kronikerna om Israels kungar” i 1 Kungaboken 16:5, 20, 27?

S: I 1 Kungaboken står det att Omri nämns i dem, och Omri nämns inte i 1 och 2 Krönikeboken. Krönikorna om Israels kungar ingår inte i Bibeln, utan är snarare sekulära historiska uppteckningar som vi inte har bevarat idag.

F: Eftersom ”Krönikeböckerna om Israels och Judas kungar” inte var Guds ord, och eftersom material från sekulära källor som dessa användes vid skrivandet av Bibeln, vid vilken tidpunkt blev då innehållet Guds ofelbara ord?

S: Det finns ett antal ställen där icke-bibliska källor citerades eller användes i Guds ord. Innehållet blev Guds ord när det skrevs in i Guds ord. Orden i sig är inte ”magiska”. Det är Gud som förmedlar innebörden som är viktig. Om en historisk uppteckning är korrekt kan Gud leda en bibelskrivare att använda den informationen.

F: Vad betyder detta i 1 Kungaboken 16:11?

S: Så snart Zimri började regera dödade han alla män i Baasas familj, så att ingen från den tidigare dynastin skulle ifrågasätta hans kungamakt eller starta ett uppror. Bibeln godkänner inte detta, men illustrerar uppriktigt hur grymma vissa människor kan vara.

F: Vad vet vi mer om Omri, Israels kung, enligt 1 Kungaboken 16:31?

S: I NIV Study Bible, s. 508, står det att vi inte vet mycket om Omri förutom att han grundade en dynasti som varade i över 40 år, byggde upp Samaria som huvudstad och genom sitt äktenskap införde en utbredd Baal-dyrkan. I Tiglath-Pileser III:s krönikor kallas Israel ”Omris land” 150 år senare (732 f.Kr.). Asimovs Guide to the Bible, s. 343, säger något liknande.

Fråga: Offrade Hiel sina egna barn i 1 Kungaboken 16:34?

S: Nej. Denna vers antyder faktiskt att pojkarna bara dog, inte att de offrades. Josuas förutsägelse i Josua 6:26 uppfylldes. Det kan verka strängt av Gud att hålla sitt ord här, men Gud håller alltid sitt ord, och Hiel var vårdslös som ignorerade det.

Fråga: Varför hamnar vissa människor i situationer som är förbannade av Gud, som i 1 Kungaboken 16:34?

S: Det finns åtminstone två skäl: okunnighet och brist på gudsfruktan.

Okunnighet kan vara oskyldig, men den är inte alltid oskyldig om personen medvetet valt att inte ta tillfället i akt att lära sig vad Gud har sagt. Dock är vilken form av okunnighet om sanningens väg som helst bättre än att känna till sanningens väg och vända ryggen åt den, som det står i 2 Petrusbrevet 2:21–22.

Att inte frukta Gud innebär att man vet vad Gud har sagt men ignorerar det. Antingen tror man inte att Gud existerar, eller så tror man att Gud inte kommer att hindra en. Faktum är att Gud kanske inte hindrar en, men Gud kommer alltid att låta konsekvenserna följa, på domedagen eller även i detta liv.

Fråga: Varför utförde Gud dessa under genom Elia i 1 Kungaboken 17:3–24?

S: Även om Skriften inte uttryckligen säger det, kan vi konstatera några saker. Detta var en andligt sett mycket mörk tid i Juda och Israels historia. Vi kan se vilket vittnesbörd och vilken uppmuntran folket måste ha fått efter Elias mirakel, även om vissa av dem utfördes ganska i hemlighet.

Men låt oss inte förbise ett annat skäl till Elias mirakel. Dessa allt svårare prövningar av tron förberedde Elia inför hans avgörande möte med Baals profeter. Lägg också märke till att Gud inte besvarade varje bön från Elia med ”ja”. Elia, som bad om att få dö omedelbart, dog till slut aldrig, enligt 2 Kungaboken 2:11.

Fråga: I 1 Kungaboken 18, blev Elias ”profetiska/yahwistiska” grupp alltmer intolerant mot annan gudsdyrkan, som den skeptiska boken Asimov’s Guide to the Bible på s. 344 hävdar?

S: Det som Asimov kallar en ”grupp” var de som tillbad den sanne Guden. Asimov har inte underbyggt sin tes väl här, eftersom han saknar bevis för att de blev mindre toleranta.

Fråga: I 1 Kungaboken 18:3–5, 7, var detta samma Obadja som skrev Obadjas bok i Bibeln?

S: Nej, det är inte samma Obadja. ”The Believer’s Bible Commentary” s. 379 och ”The Bible Knowledge Commentary: Old Testament” s. 525 säger samma sak. Även ”The Expositor’s Bible Commentary”, volym 7, s. 142, säger att det är osannolikt att det är samma person.

F: Varför fruktar kristna ibland, utan någon verklig anledning, Guds lydiga tjänare, precis som Obadja fruktade Elia, enligt 1 Kungaboken 18:3–16?

S: Obadja fruktade att Elia skulle försvinna och lämna Obadja ”i sticket” och i stora svårigheter. Dagens kristna kan av två skäl vara rädda för att förlita sig på andra.

1. De kanske saknar tro på Gud, att Gud inte kommer att vaka över dem och låta den andra kristna lämna dem i sticket.

2. De kanske inte litar på den andra kristna och tror att denne kommer att svika dem. Ibland händer detta med omogna och olydiga kristna. Det kommer dock en punkt då man måste lita på mogna kristna i vissa frågor och överlåta resultatet till Gud.

Fråga: Varför gick den onde kungen Ahab, som försökte fånga Elia, med på att sammankalla den församling som Elia begärde, enligt 1 Kungaboken 18:19–20?

S: Även om Ahab kanske gjorde det för att han var desperat att göra vad som helst som kunde bringa regn till landet, finns det ett mer troligt motiv: Ahabs egenintresse. Ahab insåg att hans rike stod på spel. Om han bara dödade Elia och regnet uteblev, skulle alla kunna skylla på Ahab. Men om Ahab först gav Elia en chans, och ingenting hände, skulle Ahab framstå som att han hade en god anledning att avrätta Elia och få honom ur vägen, och ännu viktigare, Elia skulle bli förtalad och bli en lämplig syndabock.

Fråga: I 1 Kungaboken 18:21, bör vi någonsin säga saker som ”Om Herren är Gud, följ honom; men om en annan är Gud, följ honom”?

S: Det är okej att säga så. En gång frågade jag en ledare inom Unification Church (Moonies) om han, rent hypotetiskt, skulle upptäcka att pastor Moon trots allt inte kom från Gud – vad skulle han då göra? Han vände sig genast om och frågade mig vad jag skulle göra om jag upptäckte att Kristus inte egentligen kom från Gud. Jag svarade att jag visste att Kristus kom från Gud, men om han inte gjorde det skulle jag följa sanningen, vad den än måtte vara. Efter att han hade talat en stund till påminde jag honom om den ursprungliga frågan, och han svarade till slut: ”Det är vanhedrande och respektlöst att ens ifrågasätta pastor Moon.”

Det är svårt att föra en dialog med människor som inte vill veta sanningen. Då frågade jag honom hur hans grupp då skilde sig från Jim Jones grupp. Jag är inte säker på om jag sa rätt sak eller inte. Hur som helst fick jag veta att jag inte var välkommen dit längre.

F: I 1 Kungaboken 18:22, hur kunde Elia vara den ende profeten som överlevde, eftersom Obadja gömde 100 profeter enligt 1 Kungaboken 18:13?

S: I själva verket fanns det 7 000 människor i Israel som inte hade böjt knä för Baal, men Elia visste inte det ännu. Även om Elia hade fel i det han sa, återger Bibeln korrekt vad Elia sa.

F: I 1 Kungaboken 18:27, hade Elia rätt att använda hån här?

S: Visst. Inget i Bibeln säger att troende aldrig ska använda hån, och både Paulus och Jesus använde hån och kraftiga tillrättavisningar. Vår moderna västerländska kultur håller på att anamma uppfattningen att negativ kritik, särskilt när det gäller religion, alltid är fel, men detta är bara en modern subjektiv syn. 1 Petrusbrevet 3:15–16 säger att vi alltid ska ha ett svar för vår tro, men med mildhet och respekt. Att svara för vår tro är dock något annat än att tillrättavisa, eftersom författaren till detta, Petrus, är samma person som sade till Simon Magus: ”Må ditt silver förgås med dig”, i Apostlagärningarna 8:20. Balansen är följande: å ena sidan talade Petrus mycket kraftfullt mot Simon, men å andra sidan var Petrus uppriktigt bekymrad för Simon.

Fråga: I 1 Kungaboken 18:33–35, varifrån fick Elia 12 tunnor vatten under torkan?

S: Det finns källor på berget Karmel som har vatten året runt. Under en torka kan källorna dock ha torkat ut. Medelhavet låg dock 15 miles bort, och dess vatten skulle vara lämpligt för att släcka en vanlig eld. Oavsett var israeliterna hämtade vattnet hade de redan fraktat det till offerplatsen. Eftersom diket var tillräckligt stort för att rymma två ”seah” utsäde var vattenmängden troligen omkring 13 quarts.

Fråga: Varför begick Elia mord i 1 Kungaboken 18:40? (En ateist ställde denna fråga.)

S: Varför ställa en fråga som redan förutsätter svaret? Elia och israeliterna mördade inte en enda människa. De avrättade personer som bevisats skyldiga till brott som enligt Gamla testamentets lag var belagda med dödsstraff.

Enligt den gamla testamentliga lagen i 5 Mosebok 13:13–15; 17:2–5 skulle avgudadyrkare avrättas, och det var vad Elia övervakade. För israeliterna under den gamla testamentliga lagen var avgudadyrkan lika allvarligt som mord.

Om du inte gillar det faktum att Gamla testamentet föreskrev avrättning för avgudadyrkare, ska du inte klandra Elia och israeliterna för att de utförde Herrens befallningar. Ditt problem är snarare att du inte accepterar att Gud har rätten att stifta vilka lagar mot avgudadyrkan som Han önskar.

Fråga: Varför sprang Elia så långt och så snabbt i 1 Kungaboken 18:46?

S: Avståndet här var 20 till 25 miles, så det motsvarade ungefär en maraton. Elia var förmodligen i god form, men The Bible Knowledge Commentary: Old Testament, s. 527, påpekar att detta måste ha skett med gudomligt given energi. Kom ihåg att den grekiske soldaten som sprang en maratonsträcka för att meddela atenarna om persernas nederlag dog av utmattning kort efter att han hade framfört sitt budskap.

F: Varför skickade Isebel i 1 Kungaboken 19:2 en budbärare till Elia för att meddela att han skulle dödas, istället för att helt enkelt skicka soldater för att döda honom?

S: Det kan finnas två skäl.

1. Elia var nu en hjälte, eftersom han hade åstadkommit regn. Det skulle inte se bra ut för monarkin att döda Elia när han var så populär bland folket. Folket skulle kanske döda Ahab och Isebel precis som de dödade Baals profeter.

2. Genom att hota Elia, om Elia nu skulle få panik och fly (vilket han gjorde), skulle det misskreditera Elia, eller åtminstone få bort honom ur folkets blickfång.

Många gånger måste regeringsledare agera på ett sådant sätt att de behåller sin popularitet hos folket för att kunna behålla makten.

Fråga: Vad gjorde Gud i 1 Kungaboken 19:5–21 för att återupprätta Elia efter att han hade blivit utbränd?

S: Gud gjorde sju saker.

1. Han lät Elia sova.

2. Han gav Elia mat.

3. Han lyssnade tålmodigt på hans klagomål, som måste ha verkat mycket obetydliga för Gud.

4. Gud gav Elia en ny, frisk inblick i sig själv.

5. Gud tröstade Elia och visade honom att han inte var ensam.

6. Gud gav Elia ett syfte och en uppgift.

7. Framför allt kände Elia särskilt Guds närvaro.

Ibland behöver dagens kristna dessa sju saker om de känner sig utbrända.

Fråga: Varför hjälpte Gud en ogudaktig kung i 1 Kungaboken 20?

S: Ibland tror människor att de befinner sig i en komplicerad situation, men ofta hanterar Gud ännu mer komplicerade situationer. Ahab var en ogudaktig kung över ett folk som till största delen var ogudaktigt, men som ändå innehöll en gudfruktig rest. Syrien hade ingen gudfruktig rest, och 1 Kungaboken 20:28 visar att ett nederlag vid denna tidpunkt skulle visa världen att Gud inte var allsmäktig. Gud ville inte att Ahab skulle lyckas fullständigt, men Gud ville inte heller att Israel skulle förstöras ännu, eller underkastas syrierna.

Fråga: Vad är betydelsen av detta i 1 Kungaboken 20:18–19?

S: Ben-Hadad, som var berusad vid tillfället, trodde att det bara var ett fåtal krigare som kom ut, så han beordrade syrierna att ta dem levande, kanske för att använda dem som slavar. Eftersom de skulle tas levande skulle de syriska bågskyttarna inte skjuta på dem.

F: Egentligen låter 1 Kungaboken 20:22 likt vad den puritanske generalen Oliver Cromwell en gång sa: ”Lita på Gud och håll ditt krut torrt.” I vilken mening är det sant och i vilken mening är det falskt?

S: Oliver Cromwell liknade Jehu i Bibeln. Cromwell var en kristen som tog sitt följe av Gud på stort allvar, men han använde ogudaktiga, grymma metoder. Hur som helst, för att besvara denna fråga: troende ska vara väl förberedda för att tjäna Gud, vare sig det är med krut eller andra saker. Vi bör dock vara noga med att lita på Gud och inte på vårt krut eller våra egna förberedelser. Ett bra exempel på detta är Gideons lilla armé i Domarboken 7.

Fråga: Varför säger syrierna i 1 Kungaboken 20:23,28 att israeliternas gudar (plural) endast är gudar på bergen?

S: Syrierna stred med stridsvagnar, som var som mest effektiva på slätterna. Israeliterna hade redan besegrat syrierna, men endast på höjderna. Guds folk besegrade syrierna när de hade terrängfördelen, men Gud skulle visa att hans folk kunde besegra syrierna även när terrängen var till deras nackdel.

Tydligen talade syrierna om ”gudar” (plural) eftersom de visste så lite om Israels sanna Gud. Allt de visste var att många israeliter bedrev avgudadyrkan.

Fråga: Varför ersatte Ben-Hadad kungarna med befälhavare i 1 Kungaboken 20:24?

S: Detta betyder inte att kungarna under Ben-Hadad inte längre regerade. Det betyder snarare att de politiskt betydelsefulla kungarna avsattes från ledningen av armén, och att yrkessoldater tog deras plats.

Fråga: Är det i 1 Kungaboken 20:26 samma Afek där filistéerna stred 200 år tidigare i 1 Samuelsboken 4:1?

S: Nej, det Aphek som nämns i 1 Kungaboken 20:26 ligger ungefär fyra miles öster om Galileiska sjön, halvvägs mellan Samaria och Damaskus, enligt The NIV Study Bible s. 516, The New Geneva Study Bible s. 383, 509 och The Nelson Study Bible s. 601. Den moderna byn Fik ligger där. Asimov’s Guide to the Bible, s. 348–349, säger också något liknande.

Fråga: Hur kunde 127 000 syrier dödas på så kort tid i 1 Kungaboken 20:29–30?

S: Även om täta grupper av bågskyttar delvis kan ha bidragit till detta, måste de ha använt sig av en omringning eller någon annan fälla för att döda så många syrier. Dessutom kan regn, lera eller en flod ha utgjort ett livsfarligt hinder för syrierna.

Fråga: Varför var det fel av Ahab att visa barmhärtighet mot Ben-Hadad i 1 Kungaboken 20:29–34, 42?

S: Det var fel att visa barmhärtighet mot ledare som inte visade ånger och som fortfarande ville förgöra Guds folk.

Fråga: Hur kunde kung Ahab, enligt 1 Kungaboken 20:34, ha gator i Damaskus?

S: Efter att Ahab besegrat Ben-Hadad av Damaskus var ett av fredsvillkoren att Ahab skulle få ha en ”handelszon” där israeliska köpmän kunde köpa och sälja, förmodligen utan att betala några skatter till Ben-Hadad.

Fråga: Varför dödades mannen i 1 Kungaboken 20:35–36 för att han vägrade att skada en av Guds profeter?

S: Att skada sanna Guds profeter var inte något som troende normalt sett borde göra. Men när en profet som erkändes som en sann profet gav en befallning och den andre vägrade att lyda, var det fel. Vi är inte kallade att alltid göra det som är sedvanligt och typiskt, utan snarare kallade att alltid lyda Herren.

Fråga: Varför behövde profeten såras i 1 Kungaboken 20:37–42?

S: Profeten behövde bli sårad för att förklä sig, så att kungen skulle tro att han var en soldat och inte känna igen honom som profet. Om han inte hade varit sårad skulle frågan uppstå varför han inte befann sig tillsammans med de andra soldaterna.

Fråga: Hur syndade Ahab i 1 Kungaboken 20:42 genom att släppa Ben-Hadad fri?

S: Det kan bero på att Ahab antingen inte rådfrågade Herren eller att han bröt mot en tidigare, icke nedtecknad uppenbarelse. Ahab bröt mot reglerna för heligt krigförande genom att knyta Israel till en främmande makt.

F: I 1 Kungaboken 21:3–4, varför var Nabot ovillig att sälja sin vingård, eftersom han skulle tjäna pengar på det?

S: För Nabot var det en moralisk fråga om att lyda Gud. Israeliterna hade befallts att inte avstå från sina förfäders mark i 3 Mosebok 25:23–28 och 4 Mosebok 36:7, och Nabot ville lyda Gud.

Fråga: I 1 Kungaboken 21:19, slickade hundarna upp Ahabs blod där Nabot mördades, eller slickade de upp Ahabs blod vid dammen i Samaria, som det står i 1 Kungaboken 22:37–38?

S: Det finns ingen anledning att tro att det inte var båda delarna. Nabot bodde precis utanför palatset, som låg i Samaria. Nabot anklagades på en offentlig plats, vilket kan ha varit nära Samarias damm, inne i staden. Dammen var den plats där Akabs vagn tvättades.

F: I 1 Kungaboken 21:20,25, hur kan man ”sälja sig själv för att göra ont”?

S: Ahab sålde sig själv; trots att han i viss mån erkände Elia och hans Gud fortsatte han ändå att göra ont och sålde ut sig för pengar och makt genom att fortsätta med Baalsdyrkan. Ahab kan verka vara en inkonsekvent man, men han var konsekvent i att försöka göra det som verkade bäst för honom själv. Många människor idag kan verka moraliska, goda och till och med kristna, men det verkliga provet är om de fortfarande är så när det inte verkar ligga i deras eget intresse.

F: Varför ödmjukade sig Ahab här i 1 Kungaboken 21:29?

S: Ahab ödmjukade sig uppriktigt eftersom han visste att han hade överskridit gränserna för anständigt uppträdande, och han trodde åtminstone delvis att Elia kom från Gud. Ahab var en vacklande man, och om vacklande människor talas vidare i Jakob 1:7–8 och 2 Petrus 2:20–22.

F: I 2 Kungaboken 22:8, vilken lagbok var det som hittades?

S: Det kan ha varit Femte Moseboken, men troligtvis var det Toran, de fem första böckerna i Bibeln. Se ”735 Baffling Bible Questions Answered”, s. 130–131, för ett mer utförligt svar.

F: Varför allierade sig Josafat med den onde kungen Ahab i 1 Kungaboken 22:6–7?

S: Även om Skriften inte säger något om detta, kan vi se några specifika detaljer och spekulera om den allmänna orsaken.

a) Ahab var en ond Baal-dyrkare, men efter att Isebel hade låtit döda Nabot tillrättavisade Elia Ahab, och 1 Kungaboken 21:27 visar att Ahab rev sönder sina kläder (ett tecken på djup ånger). Men ånger för en handling – även om den kanske var tillfällig – betyder inte nödvändigtvis att personen har vänt sig till Gud. Josafat kan dock helt enkelt ha varit optimistisk i detta fall.

b) Tidigare hade det förekommit fruktansvärda strider mellan Juda och Israel, och Josafat ville inte se fler inbördeskrig bland Guds folk.

c) Det fanns mäktiga fiender runt omkring, från det egyptiska/etiopiska riket till syrierna och assyrierna. Enligt *Biblical Archaeology Review*, jan./feb. 1991, s. 54, rapporterade Salmanassar att Ahab med sina 2 000 stridsvagnar hade fler stridsvagnar än någon annan av de allierade som stred mot Assyrien i slaget vid Qarqar år 853 f.Kr.

I allmänhet var Josafat noga med att följa Gud själv, men detta och 2 Krönikeboken 19:2; 20:35 tyder på att Josafat var ganska obekymrad när det gällde att ingå allianser med avgudadyrkande kungar.

Fråga: Skickar Gud lögner i 1 Kungaboken 22:20–23?

S: Denna text ger ett mycket precist svar på denna fråga. Gud ljuger inte. Men Gud tillåter inte bara lögnare, utan Han använder till och med lögnare och sänder lögnaktiga andar för att fullborda Sin vilja, vilket i detta fall är en ond kungs fall.

I Romarbrevet 8:28 står det att Gud låter allt samverka till det goda, inte bara de goda sakerna. På samma sätt står det i Efesierbrevet 1:11 att Gud låter allt ske enligt sin plan. I Habackuk 1:6–13 använder Gud till och med våldsamma och onda människor för sina egna syften. Se även diskussionen om Ordspråksboken 16:4 för mer information.

Fråga: Varför förstördes Josafats skepp vid Ezion-Geber i 1 Kungaboken 22:48?

S: Josafat borde inte ha varit villig att ingå samarbete med Ahasja. Fartygen förstördes som en straffåtgärd mot Josafat, och efter detta var Gud inte heller villig att låta Josafat bedriva handel på egen hand.

Fråga: I 1 Kungaboken 22:48, var Josafat villig att samarbeta med Ahasja, eller var han ovillig som det står i 1 Kungaboken 22:49?

S: Båda påståendena stämmer, men vid olika tidpunkter. Josafat var ursprungligen villig. Men antingen efter att profeten Eliezer tillrättavisade Josafat, eller efter att flottan förstördes, var Josafat inte längre villig. Om Josafat fortfarande hade varit villig, skulle han kanske ha försökt återuppbygga flottan, men det gjorde han inte.

F: Vilka är några av de äldsta manuskripten som fortfarande finns kvar idag i 1 Kungaboken och 2 Kungaboken?

A: Döda havsrullarna: (ca 1 f.Kr.) 3 separata exemplar. I boken *The Dead Sea Scrolls Today*, s. 30, och i *The Wycliffe Bible Dictionary*, s. 436–438, anges att det finns 4 separata exemplar.

Sammantaget finns följande 57 verser av totalt 816 verser i 1 Kungaboken (7,0 %) bevarade i Döda havsrullarna.

1 Kungaboken 1:1, 16–17, 27–37; 3:12–14; 7:20–21, 25–27, 29–42, 51; 8:1–9, 16–18; 12:28–31; 22:28–31.

Judaren Aquila gjorde en grekisk översättning av Gamla testamentet. Bortsett från att Origenes kopierade den i hexaplan (av vilken endast fragment har bevarats), har vi endast kopior av Aquilas översättning av 1 Kungaboken 20:7–17 och 2 Kungaboken 23:12–27.

Kristna bibelmanuskript från omkring år 350 e.Kr. innehåller Gamla testamentet, inklusive 1 och 2 Kungaboken.

Vaticanus (325–350 e.Kr.) innehåller hela 1 och 2 Kungaboken

Inga verser ur 1 eller 2 Kungaboken finns bevarade i Sinaiticus.

Alexandrinus (ca 450 e.Kr.) innehåller hela 1 och 2 Kungaboken.

F: Vilka tidiga författare hänvisade till 1 Kungaboken?

S: Författare från tiden före konciliet i Nicea som hänvisade till eller anspelade på verser i 1 Kungaboken är:

Filo den jude från Alexandria (15/20 f.Kr.–50 e.Kr.) hänvisar till 1 Kungaboken 17:10,18 i sitt verk Om Guds oföränderlighet, s. 169.

Justin Martyr (ca 138–165 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 19:14,18 som ”Elia sade”. *Dialog med Tryfo, juden*, kap. 39, s. 214.

Meleto/Melito av Sardis (170–177/180 e.Kr.) hänvisar till de ”fyra böckerna om kungadömena” [1 och 2 Samuelsboken, 1 och 2 Kungaboken] bland Gamla testamentets böcker i sitt brev till Onesimus. *Om påsken*, s. 72. Bevarat i Eusebius *Kyrkohistoria*, bok 4, kap. 26.

Irenaeus av Lyon (182–188 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 18:36 i Irenaeus’ ”Mot kätterierna”, bok 3, kap. 6.3, s. 419

Irenaeus, *Mot kätterierna*, bok 3, kap. 27.1, s. 499, citerar 1 Kungaboken 11:1.

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) 1 Kungaboken 8:27 ”Salomo, Davids son, förstod i de böcker som kallas ’Kungarnas regeringar’ inte bara att det sanna templets struktur var himmelsk och andlig, utan att den också hade en koppling till köttet, vilket Han som var både Davids son och Herre skulle upprätta, … Kommer Gud verkligen att bo bland människorna på jorden?” Fragment av Niceforos av Konstantinopel som citerar Clemens av Alexandria mot judaisterna. s. 584

Klemens av Alexandria (193–217/220 e.Kr.) citerar halva 1 Kungaboken 19:6. The Instructor, bok 3, kap. 7, s. 281

Tertullianus (198–220 e.Kr.) hänvisar till Elia och änkan i 1 Kungaboken 17:7–16 som ”den tredje Kungaboken”. *Fem böcker mot Marcion*, bok 4, kap. 21, s. 381

Hippolytus (222–235/6 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 3:12 i ”Kommentar till Ordspråksboken”, s. 172

Origenes (225–254 e.Kr.) skrev kommentarer till Romarbrevet, Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Josua, 1 Kungaboken, Jeremia och Lukas

Origenes (225–254 e.Kr.) ”eller när det i den tredje boken om kungarna nämns något om en kungs sons sjukdom.” Origenes, ”Mot Celsus”, bok 1, kap. 36, s. 412

Origenes (225–254 e.Kr.) hänvisar till 2 Kungaboken 4:17 och kallar den ”den fjärde Kungaboken” (1 och 2 Samuel kallades ibland 1 och 2 Kungaboken). Detta antyder att det fanns en tredje Kungabok. Origenes, Mot Celsus, bok 8, kap. 46, s. 656

Avhandlingen om omdop (ca 248–258 e.Kr.): ”Vidare ser vi även i Domarboken och i Kungaböckerna … Gotoniel [Othoniel/Othniel], Gideon, Jefta, Simson, Saul, David och många andra.” kap. 15, s. 676

Cyprianus av Kartago (ca 246–258 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 19:10 och kallar den 3:e Kungaboken. (1 och 2 Samuel kallas ibland 1 och 2 Kungaboken). Cyprianus av Kartagos avhandlingar, avhandling 12, första boken, kap. 2, s. 508

Dionysius av Alexandria (246–256 e.Kr.) anspelar på 1 Kungaboken 4:32 i Exegetiskt fragment 1, s. 111

Det sjunde konciliet i Kartago (85 biskopar) (258 e.Kr.) citerar delar av 1 Kungaboken 18:21: ”Det står skrivet: ’Antingen är Herren Gud, eller så är Baal Gud.’” Uttalat av Pelagianus av Luperciana, s. 570

Methodius av Olympus och Patara (270–311/312 e.Kr.) hänvisar till 1 Kungaboken 19:4 och kallar den ”Skriften” i ”De tio jungfrurnas bankett”, diskurs 10, kap. 3, s. 349. Han hänvisar inte till några andra verser i 1 Kungaboken.

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 19:10 som ”i den tredje boken av Kungaböckerna” i *De Divina Institutio*, bok 4, kap. 11, s. 109.

Lactantius (ca 303–ca 325 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 9:6–9, vilket också är 2 Krönikeboken 7:19–22, i *De Divina Institutio* bok 4, kap. 18, s. 121.

Efter Nicea

Aphrahat den syriske (337–345 e.Kr.) (hänvisning)

Athanasius (367 e.Kr.) nämner ”De fyra kungaböckerna” när han räknar upp böckerna i Gamla testamentet. Påskbrev 39, kap. 4, s. 552.

Efraim den syriske (350–378 e.Kr.)

Basilius av Kappadokien (357–378/379 e.Kr.) (hänvisning)

Ambrosius av Milano (370–390 e.Kr.)

Cyril av Jerusalem (ca 349–386 e.Kr.)

Gregorius av Nazianzus (330–391 e.Kr.) (hänvisning)

Gregorius av Nyssa (ca 356–397 e.Kr.) (hänvisning)

Epifanius av Salamis (360–403 e.Kr.) Panarion

Johannes Chrysostomos (död 407 e.Kr.) citerar 1 Kungaboken 19:14 som ”Skriften” i Predikningar över Romarbrevet, predikan 18, s. 482

Sulpicius/Sulpitius Severus (historiker) (363–420 e.Kr.) nämner 1 Kungaboken som den tredje Kungaboken i *Historia*, bok 1, kap. 40, s. 90

Kyrkomötet i Kartago (393–419 e.Kr.)

Orosius/Hosius av Braga (414–418 e.Kr.) hänvisar till 1 Kungaboken 21:1–16 i *Försvar mot pelagianerna*, kap. 8, s. 125

Rufinus (374–406 e.Kr.)

Hieronymus (373–420 e.Kr.) diskuterar böckerna i Gamla testamentet. Han behandlar särskilt Första Moseboken, Andra Moseboken, Tredje Moseboken, Fjärde Moseboken, Femte Moseboken, Pentateuken, Job, Jesus, son till Nave [Josua], Domarboken, Rut, Samuel, Kungaböckerna (2 böcker), de tolv profeterna, Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki, Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Ester, Esra, Nehemja, Brev 53 kap. 7–8, s. 99–101.

Den pelagianske kättaren Teodor av Mopsuestia (392–423/429 e.Kr.)

Augustinus av Hippo (388–430 e.Kr.) (hänvisning)

Johannes Cassianus (419–430 e.Kr.)

Theodoret av Cyrus (423–458 e.Kr.) citerar halva en vers ur 1 Kungaboken.

Leo I av Rom (440–461 e.Kr.)

Efter Nicea finns det även andra författare.

Fråga: Vilka skillnader finns det i versordningen mellan den hebreiska texten och den grekiska Septuaginta i 1 Kungaboken?

S: Med den hebreiska masoretiska texten som standard är versordningen i den grekiska Septuaginta följande.

1:1–2:35; 3:1 (3:1 innehåller extra material)

2:36–46; (2:46 innehåller extra material)

3:2–28

4:1–16; 4:18–19; 4:17; 4:27–28; 4:22–24; 4:29–34; (4:34 innehåller extra material)

5:1–16; 5:18; 6:1; 5:17–18

6:36; 6:2–10; 6:15–17; 6:19–22; 6:23–31; 6:34–36; 7:15–18; 7:21; 7:19; 7:23–25; 7:27–45; 7:47; 7:46; 7:48–51

7:1–12

8:1–3

8:5–11

8:14–66; (8:53 innehåller 39 grekiska ord med extra material)

9:1–14; 9:26–28; (9:22 innehåller extra material)

10:1–29

11:3a; 11:1–2; 11:4; 11:3b; 11:7–8; 11:6; 11:9–22 (11:22 innehåller extra material)

11:26–38 (11:38 innehåller extra material) 11:40–44

12:1; 12:3–16 (12:16 innehåller extra material) 12:18–24

(12:24 innehåller ett helt kapitel med extra material)

12:25–13:26; 13:28–34

14:21–15:5; 13:7–31; 13:33–34

16:1–28 (16:28 innehåller extra material)

16:29–20:29;

21:1–29; 20:30–43; 22:1–46; 22:51–54

F: Vilka är några av översättningsskillnaderna mellan den hebreiska masoretiska texten och den grekiska Septuaginta i 1 Kungaboken?

S: Se föregående fråga för skillnader i versordning. Det finns ett stort antal översättningsskillnader; här är de som nämns i olika översättningar samt alla detaljer i kapitel 8. Om inte annat anges är den första läsningen hämtad från den hebreiska masoretiska texten och den andra från den grekiska Septuaginta-översättningen av Gamla testamentet.

1 Kungaboken 1:25 ”befälhavarna” jämfört med ”befälhavaren”

1 Kungaboken 1:48 ”en” jämfört med ”en av mina efterkommande”

1 Kung 3:1 Stora variationer från slutet av kapitel 2 till 3:1 i Septuaginta.

1 Kung 4:26 ”40 000” jämfört med ”4 000” (en handskrift. Se diskussionen om denna vers)

1 Kung 5:3 ”mina fötter” (hebreiska) jämfört med ”hans fötter” (hebreiska, Septuaginta, Targum, Vulgata)

1 Kung 5:11 ”20 kor pressad olja” (masoretisk text, Targum, Vulgata) jämfört med ”20 000 kor pressad olja” (Septuaginta, syriska) (Det hebreiska är troligen felaktigt här)

1 Kungaboken 5:16 ”3 300 förmän” jämfört med ”3 600 förmän” (Septuaginta, Targum, Vulgata) 2 Krönikeboken 2:2 nämner också 3 600 förmän

1 Kungaboken 5:17 I den masoretiska texten och den alexandrinska Septuaginta, men inte i andra versioner av Septuaginta

1 Kungaboken 6:1 ”det 480:e året” jämfört med ”det 440:e året”

1 Kungaboken 6:6 ”lägsta byggnaden” jämfört med ”lägsta våningen”

1 Kungaboken 6:8 ”mitten” (masoretisk text) jämfört med ”nedre delen” (Septuaginta)

1 Kungaboken 6:10 ”hela huset” kontra ”hela huset, varje våning”

1 Kungaboken 6:11 I den masoretiska texten och den alexandrinska Septuaginta, men inte i andra versioner av Septuaginta

1 Kung 7:1–12 Dessa verser är placerade i slutet av kapitel 7 i Vatikanutgåvan.

1 Kungaboken 7:7 ”från golv till golv” jämfört med ”från golv till tak” (syriska och Vulgata)

1 Kung 7:17 ”sju” jämfört med ”ett nät”

1 Kungaboken 7:18 ”gjorde pelarna, och det fanns två rader” (de flesta hebreiska manuskripten) jämfört med ”gjorde granatäpplen i två rader” (två hebreiska manuskript och Septuaginta)

1 Kung 7:18 ”granatäpplen” (de flesta hebreiska manuskripten) jämfört med ”pelare” (många hebreiska manuskript och syriska)

1 Kung 7:26 ”Det rymde 2 000 bad” jämfört med (saknas). (2 Krön 4:5)

1 Kung 8:1 ”Då samlade Salomo” jämfört med ”Och det hände sig, när Salomo hade fullbordat byggandet av Herrens hus och sitt eget hus efter tjugo år, att kung Salomo samlade”

1 Kungaboken 8:1 ”alla stamhövdingarna, överhuvudena för Israels söners släktförsamlingar, till kung Salomo i Jerusalem” jämfört med ”alla Israels äldste i Sion”,

1 Kungaboken 8:2 ”Och alla Israels män samlades till kung Salomo, i månaden Etanim, vid högtiden, som är den sjunde månaden” jämfört med ”i månaden Athanin”.

1 Kungaboken 8:3 ”Och alla de äldste kom in, liksom prästerna” jämfört med ”Och prästerna”

1 Kung 8:4 ”och förde upp Herrens ark och mötesplatsens tält och alla de heliga föremålen som fanns i tältet, ja, just de som prästerna och leviterna hade fört med sig.” jämfört med ”och vittnesbördets tält och de heliga föremålen som fanns i vittnesbördets tält.”

1 Kung 8:5 ”Och kung Salomo och hela Israels folk som hade samlats till honom var med honom framför arken och offrade får och oxar, så många att de inte kunde räknas eller uppskattas.” jämfört med ”Och kungen och hela Israel var sysselsatta framför arken och offrade får och oxar utan tal.”

[hoppar till 1 Kungaboken 8:22]

1 Kung 8:22 ”stod … himlen” jämfört med ”stod upp … himlarna”

1 Kung 8:23 ”Jehova … tjänare … där” jämfört med ”Herre Gud … tjänare … hans”

1 Kung 8:24 ”Du har talat till honom, ja, du” jämfört med ”du”

1 Kung 8:26 ”fastställt. Jag bönfaller dig. Ditt ord som du har talat till din tjänare, min far David.” jämfört med ”bekräftat.”

1 Kung 8:27 ”bo” jämfört med ”bo bland människorna”

1 Kung 8:27 ”byggt” jämfört med ”byggt åt ditt namn”

1 Kung 8:28 ”Men du har vänt dig bort” jämfört med ”Men, o Herre, Israels Gud, du skall se”

1 Kung 8:28 ”bön, o Jehova, min Gud, att lyssna” jämfört med ”anmodan, att höra”

1 Kung 8:29 ”Dina ögon [är] öppna” jämfört med ”må dina ögon vara öppna”

1 Kungaboken 8:29 ”plats” jämfört med ”plats dag och natt”

1 Kung 8:30 ”[skall] höra och förlåta” jämfört med ”skall göra och vara nådig”

1 Kungaboken 8:31 ”Om någon syndar” jämfört med ”Vilka överträdelser någon än må begå”

1 Kung 8:33 ”fiende, när de syndar mot dig” jämfört med ”fiender, eftersom de skall synda mot dig”

1 Kung 8:35 ”himlarna … plågade” jämfört med ”himlen … förödmjukad”

1 Kung 8:36 ”förlåta … tjänare” kontra ”vara barmhärtig … tjänare”

1 Kung 8:37 ”pest, förödelse” jämfört med ”död, eftersom det skall bli förödelse”

1 Kung 8:37 ”gräshoppor som härjar; när dess fiende har plågat det i landet [vid] dess portar; varje plåga, varje sjukdom” jämfört med ”om hans fiende förtrycker dem i [någon] av deras städer, [vad gäller] varje olycka, varje nöd”

1 Kung 8:37 ”i landet i deras städer” jämfört med ”i någon av deras städer”

1 Kung 8:38 ”en man av hela ditt folk Israel” jämfört med ”en man”

1 Kung 8:39 ”förlåta” jämfört med ”vara barmhärtig”

1 Kung 8:40 ”må frukta” jämfört med ”skall frukta”

1 Kung 8:41 ”Israels folk, och har kommit från ett fjärran land för ditt namns skull” jämfört med ”folket”

1 Kung 8:42 ”ty de skall höra om ditt stora namn och om din starka hand och om din utsträckta arm – och han skall ha kommit in och bett mot detta hus” jämfört med ”när de kommer och ber mot denna plats”

1 Kung 8:44 ”dess fiende” jämfört med ”deras fiender”

1 Kung 8:45 ”försvara deras sak” jämfört med ”utföra rättvisa för dem”

1 Kung 8:46 ”bli vred på dem och överlämna dem” jämfört med ”och du skall föra dem och överlämna dem”

1 Kung 8:47 ”förts i fångenskap och har omvänt sig” jämfört med ”förts bort som fångar”

1 Kung 8:49 ”då skall du höra deras bön och deras åkallan i himlen, din boning, och försvara deras sak.” jämfört med ”då skall du höra från himlen, din fasta boning”

1 Kung 8:50 ”förlåta” jämfört med ”vara barmhärtig”

1 Kung 8:52 ”Ty dina ögon skall vara öppna” jämfört med ”Och må dina ögon och dina öron öppnas”

1 Kungaboken 8:53 ”Herre Jehova” jämfört med ”Herre Gud. Då talade Salomo om huset, när han hade färdigställt det – han uppenbarade solen på himlen: Herren sade att han skulle bo i mörkret: bygg mitt hus, ett vackert hus för dig själv att bo i på nytt. Se, står inte detta skrivet i sångboken?” (39 extra grekiska ord)

1 Kung 8:56 ”Jehova” jämfört med ”Herre i dag”

1 Kung 8:57 ”Jehova, vår Gud, är med oss … Han skall inte” jämfört med ”Må Herren, vår Gud, vara med oss … Låt honom inte”

1 Kung 8:58 ”att böja sig” jämfört med ”så att han må vända sig”

1 Kung 8:59 ”ord” jämfört med ”mina ord”

1 Kung 8:59 ”Israels folk, varje dags angelägenheter på sin dag” jämfört med ”Israels folk, ett ord om en dag på en dag under ett år” (Tydligen var båda dessa uttryck idiom som betydde ”för evigt”)

1 Kung 8:60 ”Ty alla … vet” jämfört med ”Så att alla … må veta”

1 Kung 8:61 ”ditt hjärta” kontra ”våra hjärtan”

1 Kung 8:62 ”hela Israel” jämfört med ”alla Israels barn” (med ”barn” avses här ättlingar, inte småbarn)

1 Kungaboken 8:65 ”Och vid den tiden Salomo” (masoretisk text) jämfört med ”Och Salomo” (Septuaginta)

1 Kungaboken 8:65 ”sju dagar och sju dagar, fjorton dagar” (masoretisk text) jämfört med ”sju dagar” (Septuaginta)

1 Kungaboken 9:3 ”Jag har helgat” (masoretisk text) jämfört med ”Jag har gjort för dig enligt all din bön: Jag har helgat” (Septuaginta)

1 Kungaboken 9:8 ”skall bli hög” (masoretisk text) jämfört med ”en ruinhög” (syrisk, gammal latinsk/italisk text)

1 Kung 9:25 ”att offra rökelse med det som fanns” (Masoretisk) jämfört med ”att offra rökelse” (Septuaginta)

1 Kungaboken 10:8 ”män” (masoretisk) jämfört med ”hustrur” (Septuaginta, syrisk)

1 Kungaboken 11:26 ”han ledde” (masoretisk text) jämfört med ”han placerade” (Septuaginta, syrisk text, Targum, Vulgata)

1 Kung 11:33 ”de har” (masoretisk text, Targum) jämfört med ”han har” (Septuaginta, syriska, Vulgata)

1 Kung 12:2 ”bodde i Egypten” (masoretisk) jämfört med ”återvände från Egypten” (Septuaginta, Vulgata)

1 Kungaboken 12:18 ”Adorams hus” (masoretisk) jämfört med ”Davids hus” (vissa versioner av Septuaginta och syriska)

1 Kungaboken 12:28 ”till dem” (Masoretisk) jämfört med ”till folket” (Septuaginta)

1 Kungaboken 12:30 ”folket gick före den ene, till Dan” (masoretisk text) jämfört med ”folket gick före en ända till Dan och lämnade Herrens hus” (Septuaginta)

1 Kung 12:31 ”ett hus” (masoretisk text) jämfört med ”hus” (Septuaginta, Vulgata)

1 Kung 13:12 ”såg vägen” jämfört med ”visade honom”

1 Kungaboken 13:27 I den masoretiska texten och den alexandrinska Septuaginta, men inte i andra versioner av Septuaginta

1 Kung 13:29 ”han kom till den gamle profetens stad” jämfört med ”han kom till staden”

1 Kungaboken 14:1–20 Dessa verser följer efter 12:24 i Vatikanmanuskriptet.

1 Kungaboken 14:3 ”bröd” (masoretisk) jämfört med ”sötsaker” (targum) jämfört med ”russinkakor” (Septuaginta)

1 Kungaboken 14:31; 15:1,6 ”Abijam” (de flesta hebreiska manuskripten) jämfört med ”Abijah” (tio hebreiska manuskript) jämfört med ”Abiou/n” (Septuaginta) (I den skeptiska boken *Asimov's Guide to the Bible*, s. 418, sägs det att Abijah kan vara tronnamnet, medan Abijam kan ha varit hans personliga [födelsenamn].)

1 Kungaboken 15:32 I den masoretiska texten och den alexandrinska Septuaginta, men inte i andra versioner av Septuaginta

1 Kung 17:1 ”av bosättarna i Gilead” jämfört med ”från [staden] Tisbe i Gilead”

1 Kung 20:6 ”vad som helst som behagar dig” jämfört med ”vad som helst som behagar dem”

1 Kung 21:23 ”muren till” (de flesta hebreiska manuskripten, Septuaginta) jämfört med ”tomten vid” (några få hebreiska manuskript, Vulgata, Targum, syriska)

1 Kungaboken 22:38 ”när de tvättade hans rustning” (den masoretiska texten, targumerna, syriska) jämfört med ”och [de vanhedrande kvinnorna] tvättade sig i blodet”

Källförteckning för denna fråga: den hebreiska översättningen är hämtad från Jay P. Greens Literal Translation och Septuaginta-översättningen är hämtad från Sir Lancelot C.L. Brentons översättning av The Septuagint: Greek and English. The Expositor's Bible Commentary och fotnoterna i NASB-, NIV-, NKJV- och NRSV-biblarna har också använts.

Om inte annat anges är bibelcitat hämtade från Berean Standard Bible (BSB), som är allmän egendom. https://berean.bible/

www.biblequery.org